1 maj
Hästar med RAO måste dricka mycket. Chateau har alltid haft ett "drinking problem" hon dricker alldeles för litet, på vintern föredrar hon alltid snö och på sommaren får hon i sig mycket vätska genom gräset men på våren kan det bli ett problem med kolikkänningar som följd. Vår veterinär gav då rådet att blanda äppelcidervinäger i vattnet och se då drack hon lite mer. Men nu verkar hon märka själv att hon behöver dricka, hon dricker vatten som aldrig förr,ett gott tecken.
Annat som jag snappat upp om RAO är att Ventopulmin kan ge svettningar och muskelskälvningar som sällsynt biverkan. Tack och lov verkar Chateau bara må bra av det. Hennes andning är betydligt lugnare och kvickdragsranden är helt försvunnen som synes. Jag har också fått veta att det är viktigt att hästar med andningsproblem får äta från marken, det öppnar upp luftvägarna. Det märktes när Chateau fick mat i krubban att hon hade väldigt svårt att andas.
Idag fick de en rundbal som vi försökte sprida i hagen för den var inte så torr att den håller i mer än fyra dagar annat än om den får torka lite. Just nu är vädret perfekt för torkning, en torr kalla vind blåser. Hösilage är vanskligt men detta var ett silage som luktade jättegott och hästarna åt förtjust. På kvällen var det bara Majan som åt, Chateau var proppmätt. Det ser man inte ofta så nog märks det att hon inte är frisk.
Sjuk häst
Chateau med uppspärrade "arabnäsborrar"Julia Eldh har en fin blogg som jag tipsat om tidigare och som också finns i länkskafferiet här till höger. Hon har berättat att medlivslängden för en häst i Sverige är 15 år medan fria hästar ofta lever till 40 års ålder. Det är anmärkningsvärt eftersom det normala är att vilda djur lever kortare liv än tama djur eller vilda djur i fångenskap. Julia intresserar sig för friskvård för hästar och ska plugga detta intressanta ämne till hösten, jag kommer att följa hennes studier genom bloggen framöver för visst är väl friska hästar något vi alla vill ha.
Idag fick jag anledning att fundera lite extra på detta med hästhållning och sunda djur. Min lilla älskling Chateau blev riktigt akut sjuk med svårigheter att andas och en djup otäck hosta. När jag lyssnade på hennes lungor lät det som om hon hade en gurglande pipleksak i luftrören och hennes flanker jobbade snabbt som hos en häst med svårt kvickdrag. Hennes näsborrar var uppspärrade så hon såg ut som ett arabiskt fullblod efter en galopptävling, snyggt, men knappast ett tecken på hälsa.Veterinären som hade jour denna valborgsmässoaftonsmorgon* har en häst med samma problem och jag fick veta att det är en astmaliknande sjukdom som kan drabba äldre hästar. Hennes ponny år 26 år och har haft detta i 10 år men denna vinter har han varit mycket sämre än vanligt och hon har måst medicinera honom. Sjukdomen heter RAO=recurrent airway obstruction. Förutom en luftrörsvidgande medicin med cortison som påminner om människans pulmicort för astmatiker när hon är akut sjuk som nu, måste hon helst vara ute jämt alltid få uppblött hö, pellets eller hösilage.
Chateau äter sin nya medicin blandat med örtmedicinen för hosthästar och Irish Mash
Jag fick turligt nog tag i hösilage att ta till i stället för det torrhö vi har nu, det har varit svårt i år med det pga den regniga period som var när höet skulle skördas i somras.Sjukhusapoteket hade den medicin som Chateau behöver framöver tills detta akuta skede med blommande sälg och snömögel är över. Men hon kommer aldrig att bli helt frisk.
Efter en stund började hon faktiskt andas lugnare, men hon hostade fortfarande och som ni ser är näsborrarna vidgade till max fortfarande.
Chateau blev hosthäst när hon bodde i ett stall där hästarna måste var inomhus på natten även under somrarna. Hade jag haft ett val, vilket man inte har i Kiruna kommun, hade jag naturligtvis valt en stallplats med mer uteliv för min häst och ett betydligt bättre ventilerat stall med mer utrymme. Till slut fick Chateau flytta ner till kusten och då försvann hennes hosta som kom då och då. Men denna vinter har hon hostat mycket. Det har varit en dålig vinter för astmatiker och allergiker i år, lille Elis äter nu sin tredje penicillinkur sedan nyår och har aldrig haft så mycket eksem som i år.
Onaturlig hästhållning skapar alltså problem i längden. Trots min i grunden väldigt friska häst så klarade hon inte inomhusliv i trånga oventilerade utrymmen även om hon nästan helt slutade hosta när hon flyttade till kusten så har det byggts på genom åren. Nu bor hon i Ingas underbart luftiga och välventilerade stall men de gångna åren straffar sig efter en lång kall vinter och en hastig snösmältning med mycket snömögel och häftig sälgblomning de senaste dagarna.
Om hästen får vara häst såmycket det bara går mår den bäst i vårt sällskap.
*Kul att man kan göra så långa ord på svenska!
Att rida akademiskt I
Majan och Chateau på uppvisning en regnig junidag förra sommaren.
Akademisk ridning är vad jag och min lilla tjej Chateau pysslar med. Tillsammans med kompisarna Majan och Chateau har vi verkligen utvecklats. Det ser absolut inte perfekt ut, för det är det inte, men vi har roligt och min häst mår bra. Vi är ju inte färdiga. Ridning är som yoga, man kan blir bättre och utvecklas hela livet.
Redan vid foten av Kebnekaisemassivet i Kaalasjärvi började vårt ryttargäng läsa in oss på det akademiska tänket, men vi kom aldrig i kontakt med en akademisk instruktör. När Chateau flyttade ner till kusten träffade hon Inga och sedan jag också träffat henne genom skolan blev vi hyresgäster i hennes stall i Vånafjärden. Inga är med i styrelsen för Akademisk ridkonstföreningen här i Kalix och på så sätt kom vi med på clinics med Ewa-Kristina Pettersson (då Jälmbrant).
Akademisk ridkonst innebär inte att man radikalt rider bakvänt mot det man lär sig på vanliga ridskolor. I Western till exempel, lutar man sig liksom utåt i svängar, tvärtemot vad man gör med min lilla ponny, och på ridskolor. Chateau följer vikthjälper jättebra, men hon skulle aldrig gå åt vänster om jag lutar mig åt höger. Det gör man inte heller i akademisk ridkonst eftersom man där eftersträvar så små och naturliga hjälper som möjligt. Det innebär inte att en westernryttare inte kan rida akademiskt, eller en som sysslar med trav eller är islandshästryttare. Disciplinen spelar ingen roll , det är hästens styrketräning och ryttarens sätt att tänka som är akademisk ridning.
Redan vid foten av Kebnekaisemassivet i Kaalasjärvi började vårt ryttargäng läsa in oss på det akademiska tänket, men vi kom aldrig i kontakt med en akademisk instruktör. När Chateau flyttade ner till kusten träffade hon Inga och sedan jag också träffat henne genom skolan blev vi hyresgäster i hennes stall i Vånafjärden. Inga är med i styrelsen för Akademisk ridkonstföreningen här i Kalix och på så sätt kom vi med på clinics med Ewa-Kristina Pettersson (då Jälmbrant).
Akademisk ridkonst innebär inte att man radikalt rider bakvänt mot det man lär sig på vanliga ridskolor. I Western till exempel, lutar man sig liksom utåt i svängar, tvärtemot vad man gör med min lilla ponny, och på ridskolor. Chateau följer vikthjälper jättebra, men hon skulle aldrig gå åt vänster om jag lutar mig åt höger. Det gör man inte heller i akademisk ridkonst eftersom man där eftersträvar så små och naturliga hjälper som möjligt. Det innebär inte att en westernryttare inte kan rida akademiskt, eller en som sysslar med trav eller är islandshästryttare. Disciplinen spelar ingen roll , det är hästens styrketräning och ryttarens sätt att tänka som är akademisk ridning.
Att rida akademiskt II
Det annorlunda med akademisk ridkonst är det jag fastnade för så fort jag fick se en video om samling på min vanliga ridkurs med min ridlärare Nina Sjöstrand i Kiruna. Det handlar om att tänka mer och kämpa mindre. Det handlar inte om att rida "skänkel mot hand" bara uttrycket ger en krampaktig känsla och att verkligen rida så ger hästen och ryttaren problem. En stor och stark ung rekryt, kunde kanske få de oskolade hästar som de red på i början av 1900-talet att "lyda" på det sättet. Men det funkar ju inte för känsliga hästar och svaga små ryttare som Barock-Olga. Jag tror inte att de där unga soldaterna och deras hästar heller mådde så bra av ridningen, men "går det så går det". Trist bara att den där brutala inställningen till ridningen ibland lever kvar.
Äkta samling handlar om balans och dit kommer man med eftertanke och reflektion och med att man låter hästen söka sig framåt neråt och ur denna riktning börja samla in hästens bakben under ekipagets tyngdpunkt. Man får aldrig äkta samling med våld, hästen måste orka bära sig och ryttaren i balans, därför tar det tid att få hästen stark nog för äkta samling. En bra muskelstyrkeövning är att helt enkelt rida uppför och nedför i backar. I Nerförslut blir det naturligt för hästen att trampa under sig och därmed stärka musklerna och muskelminnet som säger "det här känns bra, så här ska vi alltid göra, det blir lättare då". Detta är ridning som ger energi till både häst och ryttare, därför kallar Ewa-Kristina detta för "Kraftskapande ridkonst".
Majan och Chateau på vårpromenad.
Avspänning och vila = koncentration
Idag fick Chateau lite koncentrationsmassage enligt TTEAM-metoden innan ridningen. Den lugnar hästar och lille Lubbe, tre år vild, tyckte mycket om den och blev så fin att rida efteråt. Scooby som skrämde de små rideleverna blev en snäll och lydig ponny av behandlingen. Chateau och jag gillar det mest för att det för oss närmare varandra och jag önskar att jag alltid hade tid till det. Det är bra med lov och stilla veckor.
Massage av öronsnibbarna är toppen och lugnar varje häst. Öronspetsarna är ställen där man kan stimulera endorfiner hos hästar och Chateau nästan somnar av det.
Scooby Doos favoritmassage, rulla huden på huvudet mjukt mellan fingrarna. Mysigt tycker också Chateau och det funkade bra på spände och kittlige Frasse innan borstning så man slapp bli sparkad under rykten.
Det är mysigt med mulmassage också, i stället för brems och funkar nästan lika bra. Efter denna lugnande koncentrationsmassage ryktar jag hästen eller klappar lätt och snabbt över hela kroppen sedan går ridningen oftast som en dans. Önskar jag alltid hade tid med detta.
Massage av öronsnibbarna är toppen och lugnar varje häst. Öronspetsarna är ställen där man kan stimulera endorfiner hos hästar och Chateau nästan somnar av det.Scooby Doos favoritmassage, rulla huden på huvudet mjukt mellan fingrarna. Mysigt tycker också Chateau och det funkade bra på spände och kittlige Frasse innan borstning så man slapp bli sparkad under rykten.
Det är mysigt med mulmassage också, i stället för brems och funkar nästan lika bra. Efter denna lugnande koncentrationsmassage ryktar jag hästen eller klappar lätt och snabbt över hela kroppen sedan går ridningen oftast som en dans. Önskar jag alltid hade tid med detta.
Stretch
Så här brukar jag stretcha hästar efter ett träningspass, tricken har jag lärt mig av Dennis som jobbat i travstall och hade ett eget varmblod, Astro, som han travtränade men vad jag vet startade han aldrig i någon tävling. En del är också hämtat från Linda Tellington-Jones TTouch–metod.
Först drar jag upp knät och räknar till 20 sedan sträcker jag ut frambenet helt rakt med lite stöd under framknäet. . Med andra handen tar jag tag i tån och håller medan jag räknar till 20. Sedan böjer jag mjukt och långsamt upp knäet igen och släpper sist lugnt ner benet.
Bakbenen stretchas rakt fram och rakt bakåt, åt sidan är visst inte bra att stretcha för det är inte ett naturligt rörelsemönster för en häst.
När man släpper ner benet igen har man stretchat lagom när hästen släpper ner och vilar benet på tå:
Sedan stretchar jag ryggen genom att dra i svansen, det tycker hon är jätteskönt. Man ska dra mjukt men ordentligt, man kan liksom hänga bakåt i svansen och man kan dra lite åt sidorna också, men långsamt och mjukt. Man släpper inte svansen tvärt utan drar den först neråt och sedan släpper man gradvis och mjukt.
Se här hur hon myser av svansstretchen:
Sedan avslutar vi stretchen med lite yoga för hästar:
Jag knackar Chateau på insidan av hasen, då lyfter hon upp benet och vrider sig så hon kan ta en godisbit ur min hand under bakbenet. Det gör vi förtstås på båda sidor så hon får sträcka ut båda sidorna:
Sedan får hon buga och sträcka ut nacken:
Som avslutning får hon räcka vacker tass med båda frambenen och just idag ville hon buga mer, hennes sätt att tigga morötter, vi faller för det varje gång.
Först drar jag upp knät och räknar till 20 sedan sträcker jag ut frambenet helt rakt med lite stöd under framknäet. . Med andra handen tar jag tag i tån och håller medan jag räknar till 20. Sedan böjer jag mjukt och långsamt upp knäet igen och släpper sist lugnt ner benet.
Bakbenen stretchas rakt fram och rakt bakåt, åt sidan är visst inte bra att stretcha för det är inte ett naturligt rörelsemönster för en häst.
När man släpper ner benet igen har man stretchat lagom när hästen släpper ner och vilar benet på tå:
Sedan stretchar jag ryggen genom att dra i svansen, det tycker hon är jätteskönt. Man ska dra mjukt men ordentligt, man kan liksom hänga bakåt i svansen och man kan dra lite åt sidorna också, men långsamt och mjukt. Man släpper inte svansen tvärt utan drar den först neråt och sedan släpper man gradvis och mjukt.Se här hur hon myser av svansstretchen:
Sedan avslutar vi stretchen med lite yoga för hästar:
Jag knackar Chateau på insidan av hasen, då lyfter hon upp benet och vrider sig så hon kan ta en godisbit ur min hand under bakbenet. Det gör vi förtstås på båda sidor så hon får sträcka ut båda sidorna:
Sedan får hon buga och sträcka ut nacken:
Som avslutning får hon räcka vacker tass med båda frambenen och just idag ville hon buga mer, hennes sätt att tigga morötter, vi faller för det varje gång.
Hemlängtan
Ibland längtar jag hem till Kiruna och särskilt till naturen där. Backar och fjäll, sjöar och glesa skogar. Visst är plattland och granitkullar, hav och högväxta skogar också fint, men jag längtar ändå hem. Det behöver inte vara bättre, det är på många sätt bättre här; enklare att ha häst. Lättare att utveckla ridningen tillsammans med likasinnade. Närmare till allt möjligt intressant. Chateaus stallplats är helt annorlunda än det lilla fuktiga kyffe där hon delade stall med två andra hästar på betydligt mindre yta och med hälften av takhöjden hos Majan. Stallet som gjorde min lilla tjej till en hosthäst.
Men vårvintern i Kaalasjärvi kunde också vara så underbar. Leriga hästar, stora pooler av lera i rasthagarna, långa galoppturer till Fjällnäs och svanar, strömstarar och fjällgås vid utloppet till Kalixälven. Redan nu i april börjar kvällarna bli ljusa och riktigt mörkt blir det inte längre på natten så här års. Ridbanan tinar fram och vi kunde börja med hoppning, frhetsdressyr och trailbanor igen efter vintern med mina härliga stallkompisar Maj-Britt, Elin och Linda-och mina barn förstås. Det är ännu långt kvar tills myggen gör skogsturer outhärdliga för både häst och människa och min ponny blir pigg och glad trots pälsbytet.
Den här bilden påminner om allt det härliga i Kaalasjärvi och när jag hittade den blev längtan norrut stark. Tur att det är påsklov och vi snart är där.
Men vårvintern i Kaalasjärvi kunde också vara så underbar. Leriga hästar, stora pooler av lera i rasthagarna, långa galoppturer till Fjällnäs och svanar, strömstarar och fjällgås vid utloppet till Kalixälven. Redan nu i april börjar kvällarna bli ljusa och riktigt mörkt blir det inte längre på natten så här års. Ridbanan tinar fram och vi kunde börja med hoppning, frhetsdressyr och trailbanor igen efter vintern med mina härliga stallkompisar Maj-Britt, Elin och Linda-och mina barn förstås. Det är ännu långt kvar tills myggen gör skogsturer outhärdliga för både häst och människa och min ponny blir pigg och glad trots pälsbytet.
Den här bilden påminner om allt det härliga i Kaalasjärvi och när jag hittade den blev längtan norrut stark. Tur att det är påsklov och vi snart är där.
Ewa-kurser 2011
Ewa-Kristina Petterssonkommer till Kalix igen i vår och sommar för sina inspirerande kurser. Kurserna hålls som vanligt på KRF och i Vånafjärden. Kurser finns inplanerade för helgerna 28-29 maj, 23–24 juli och 10–11 september.
Pris: 630:– per ridpass. Markdeltagare: 300:– för en dag, 500:– för hela helgen. 70 :– för lunch.
Anmälan till Inga på mejl: [email protected] eller tfn:070–5958603. Uppstallning kan ordnas på KRF, då betalar man hyra till KRF. Några platser i Vånafjärden finns också. Sista anmälningsdag för maj-kursen är 26 april – först till kvarn gäller. Tre veckor före kursen är anmälan binande och då ska också kursen betalas, men du får sälja ditt pass till vem du vill om du förhindras deltaga. Kursen betalas till plusgiro 553741–0 senast 6 maj.
Hästar jag minns II: Lubbe
Hästar jag minns behöver inte vara döda hästar. Så är det med Lubbe, han lever i högönsklig välmåga i Poikkijärvi. Numera är han inte en stor del av mitt liv. Men när han var tre år var han en väldigt viktig del i mitt hästliv.
Han var en av fem kallblodstravare som fick flytta till Puoltsa ca en mil öster om byn där Pik bodde och och två mil väster om Kaalasjärvi där Chateau sedan bodde. Hela vägen till Nikkaluokta längs med Kalixälvens övre lopp är full av hästar, hästvänner och hästminnen för mig. Där i Puoltsa har det funnits hästar under en mycket lång tid i obruten tradition. Så där fanns både körbara och ridbara hästvägar i skogarna, vilket är mycket ovanligt i Kiruna kommun.
Mina kompisar hade blivit förtjusta i westernridning och efter en tremånaders kurs hos en westerntränare i södra Sverige vågade de steget att starta eget företag i hästbranschen. Min vän Sonja ordnade vackra skyltar och jag och min hästkompis Maria K. fick hjälpa till med att få ordning på hästar och stall med mina ganska hästovana westernkompisar.
Jag kan inte rida western och inte heller Maria, men hästarna var ju "vanligt" ridna så det gick bra ändå. Dessutom är det ju, som alla vet, mestadels annat stalljobb än ridning så det lilla vi hann rida gjorde nog varken till eller från på den lilla westerskolning hästarna hade fått.
Det var fem bruna kallblodstravare som klev ur hästlastbilen där en vårdag för 15 år sedan. När jag först fick se dem tänkte jag att det aldrig skulle gå att skilja dem åt, men efter några dagar gick det inte att fatta att jag någonsin haft problem med att skilja bulliga Bullen (Almprinsen) från ståtlige Ture (Turimus, en Lapp-Nils-son), spenslige Dacke, gamla urfula Spito med svanhalsen, revbenen lätträknade och en hömage som på en seriefigur och så den söte skönlockige Lubbe. Ingen var lik den andre. Men Lubbe var sötast, yngst och busigast. Liten var han som en d-ponny. Listig var han också, det var svårt att hålla honom inom hagens hank och stör, han kom alltid på hur man öppnade alla grindar.
En dag när han stod uppbunden och myste i solen medan jag masserade honom, han älskade T-team-massage, hade han lyckats ta sig ur grimman och när hans ägare kom gående och ropade till när han såg detta galopperade han raskt iväg på äventyr. Till slut kom han till mig så jag fick tag i hans pannlugg och då gick det hur lätt som helst att leda honom så elak var han inte. Men det blev mer och mer "min häst" för han var lite unghästvild. Han var den av hästarna som mest tyckte om att jobba på trailbanan med allehanda hinder och labyrinter som vi byggt upp: gungbräda av en gammal dörr, bildäck att trampa ner i, cavaletti i solfjädersform, labyrinter av gamla hässjestörar m.m. Det läskigaste var att gå under ett renskinn, tyckte alla hästar utom Lubbe.
Han var en mycket lättlärd och fin ridhäst också. Jag har många fina minnen av fjällturer i brant terräng med honom han var mycket säker på hoven. Men egentligen var han nog lite för ung att ridas in, var han ens tre år kan man undra? För denna lill-häst är nu mycket stor och ståtlig, ingen spenslig d-ponnyliknande kallblodstravare alls. Manen är lika lockig och humöret lika spjuveraktigt, men vilken biff han blivit!
När gården och hästarna såldes kom Lubbe turligt nog till Jukkasjärvi och där står han ännu på somrarna och då hälsar jag förstås på så ofta jag hinner. Annars står han numera i Poikkijärvi där bilderna är tagna och en tur till Lubbe och hans kompisar hör till min och Lindas hästturné, som vi gör så fort vi ses. Tyvärr blir det alltför sällan nu när vi blivit kustbor-men vad vi kunnat konstatera på dessa turnéer är att Lubbe mår finfint! Det är roligt att kunna se det när man möter en älskad häst.
Här rider återigen vännen Linda på Lubbe i skogen i Poikkijärvi:
Han var en av fem kallblodstravare som fick flytta till Puoltsa ca en mil öster om byn där Pik bodde och och två mil väster om Kaalasjärvi där Chateau sedan bodde. Hela vägen till Nikkaluokta längs med Kalixälvens övre lopp är full av hästar, hästvänner och hästminnen för mig. Där i Puoltsa har det funnits hästar under en mycket lång tid i obruten tradition. Så där fanns både körbara och ridbara hästvägar i skogarna, vilket är mycket ovanligt i Kiruna kommun.
Mina kompisar hade blivit förtjusta i westernridning och efter en tremånaders kurs hos en westerntränare i södra Sverige vågade de steget att starta eget företag i hästbranschen. Min vän Sonja ordnade vackra skyltar och jag och min hästkompis Maria K. fick hjälpa till med att få ordning på hästar och stall med mina ganska hästovana westernkompisar.
Jag kan inte rida western och inte heller Maria, men hästarna var ju "vanligt" ridna så det gick bra ändå. Dessutom är det ju, som alla vet, mestadels annat stalljobb än ridning så det lilla vi hann rida gjorde nog varken till eller från på den lilla westerskolning hästarna hade fått.
Det var fem bruna kallblodstravare som klev ur hästlastbilen där en vårdag för 15 år sedan. När jag först fick se dem tänkte jag att det aldrig skulle gå att skilja dem åt, men efter några dagar gick det inte att fatta att jag någonsin haft problem med att skilja bulliga Bullen (Almprinsen) från ståtlige Ture (Turimus, en Lapp-Nils-son), spenslige Dacke, gamla urfula Spito med svanhalsen, revbenen lätträknade och en hömage som på en seriefigur och så den söte skönlockige Lubbe. Ingen var lik den andre. Men Lubbe var sötast, yngst och busigast. Liten var han som en d-ponny. Listig var han också, det var svårt att hålla honom inom hagens hank och stör, han kom alltid på hur man öppnade alla grindar.
En dag när han stod uppbunden och myste i solen medan jag masserade honom, han älskade T-team-massage, hade han lyckats ta sig ur grimman och när hans ägare kom gående och ropade till när han såg detta galopperade han raskt iväg på äventyr. Till slut kom han till mig så jag fick tag i hans pannlugg och då gick det hur lätt som helst att leda honom så elak var han inte. Men det blev mer och mer "min häst" för han var lite unghästvild. Han var den av hästarna som mest tyckte om att jobba på trailbanan med allehanda hinder och labyrinter som vi byggt upp: gungbräda av en gammal dörr, bildäck att trampa ner i, cavaletti i solfjädersform, labyrinter av gamla hässjestörar m.m. Det läskigaste var att gå under ett renskinn, tyckte alla hästar utom Lubbe.
Han var en mycket lättlärd och fin ridhäst också. Jag har många fina minnen av fjällturer i brant terräng med honom han var mycket säker på hoven. Men egentligen var han nog lite för ung att ridas in, var han ens tre år kan man undra? För denna lill-häst är nu mycket stor och ståtlig, ingen spenslig d-ponnyliknande kallblodstravare alls. Manen är lika lockig och humöret lika spjuveraktigt, men vilken biff han blivit!
När gården och hästarna såldes kom Lubbe turligt nog till Jukkasjärvi och där står han ännu på somrarna och då hälsar jag förstås på så ofta jag hinner. Annars står han numera i Poikkijärvi där bilderna är tagna och en tur till Lubbe och hans kompisar hör till min och Lindas hästturné, som vi gör så fort vi ses. Tyvärr blir det alltför sällan nu när vi blivit kustbor-men vad vi kunnat konstatera på dessa turnéer är att Lubbe mår finfint! Det är roligt att kunna se det när man möter en älskad häst.
Här rider återigen vännen Linda på Lubbe i skogen i Poikkijärvi:
Tidens flykt
Så här efter en skön helg med mycket sol och häst, vaknar som vanligt härliga hästminnen till liv. Min lilla vän Chateau fyller faktiskt 19 år 1 juni.och så här såg hon ut för 14 och 10 år sedan. 
Här betar Chateau på Hjalmar Lundbohmsgårdens tomt (Kiruna) när hon var en liten nybliven femåring med vännen Daphne, som hon verkligen älskade, det var först när hon mötte Majan som hon fick en lika god vän igen.
Här var Linnea snart sju år och Chateau snart 9 år i Kaalasjärvi, nu är Linnea snart sjutton år och Chateau snart 19.
Så här har tiden farit fram med dem:
Hästar jag minns I: Belanti
Belanti var en vacker dansk varmblodsdam. Hennes morfar var engelskt fullblod och hans sköra nerver och ädla utssende hade hon fått i arv. Hon hade också fullblodets grace och luftiga galopp och när hon slappnade av var det som att rida på ett moln. Belanti var ridskolehäst på Kiruna Ridklubb och som sådan var hon exemplariskt pålitlig vid handikappridning, men många andra ridelever tyckte inte om att rida denna lite nerviga dam.
En dag kunde hon få för sig att ett hörn på ridbanan var farligt eller att hon absolut måste skutta högt om någon viskade på läktaren. Men som sagt var, hissen som behövdes för vissa rörelsehindrade för att komma upp på henne var inga problem och hon skötte sig perfekt i dessa sammanhang där många mindre tunnhudade ridskolehästar hoppade ur sitt tjocka skinn.
Aldrig har jag varit med om att Belanti försökt bocka av sin ryttare eller att hon gjort annat fuffens som en del ridskolehästar lär sig med åren. Det var under hennes lady-lika värdighet. För en lady var hon "through and through". När hon stod och vilade sig i spiltan stod hon med ena bakbenet vilande i kors över det andra som den fina dam hon var. Det kunde gå väldigt fort på Belanti (vilket jag märkte vid hopptävlingen vi en gång startde i hon och jag), men allra finast var hon i samlade gångarter-hon hade blivit en exemplarisk barockhäst.
Jag och Belanti tyckte om varandra från första rykttaget. När det var sommarridläger för "tanter" var hon alltid mitt val, jag fick henne också varje gång eftersom hon av många ansågs som lite opålitlig och svårriden. Det tyckte inte jag, man fick bara var snäll mot henne och inte dra i munnen på henne,då gav hon tillbaka hundrafalt. Gjorde man någorlunda rätt gjorde hon det man bad om, men man fick vara exakt, annars blev det något annat och mycket stelt och skumpigt. Man lär sig mycket av en sådan häst och Belanti lärde mig mycket.
Vi var inte ett jättegäng som älskade Belanti, men min stallvän Linda tillhörde också hennes trogna beundrare. Linda ordnade så att hon och jag fick ha Belanti tillsammans med d-ponnyn Fonzie Belantis sista somrar i jordens vackraste hage i Pirttivuopio, en mil från den mer kända byn Nikkaloukta. Utsikten var över samma sjö som från Piks hage. Gamla hästar kan ju inte gå i storflock för då blir de utmobbade och de måste också ridas hela tiden för att inte tappa formen så det passade inte att hon gick med resten av ridskolehästarna på sommarbete. Fonzie var inte så gammal, men han är en skimmel som står lågt i rang och av det skälet var de ett perfekt par i beteshagen.
Belanti blev 25 år gammal.
Här ovan ser ni Linda på en ridtur där i fjällen. Jag red Fonzie de där sista ljuva åren för Linda är lång och jag har evig ponnystorlek.
Aprilväder och snöskottning och annat som kommer med på köpet
Innan vägen till hagen fanns, fanns snö.
Sakta slingrar sig gångtunneln fram mot hagen. 
Denna vinter har bjudit på mycket snö. Nu i sammanpackat skick är den över en meter djup och dessutom kompakt nog att bygga igloos av.Detta i kombination med regnblandad snö gjorde oss genomblöta till och med min regntåliga ponny fick sitt jättestora täcke på. Så fick jag ett extra styrkepass i ca 2,5 timmar med en paus i mitten när Linnea ville ha en ridlektion. När Linnea sedan kom och hackade sönder snön med en därför bättre anpassad spade än min skovel gick skottningen fortare och blev dessutom ett rejält konditionspass. Men när Chateau väl stod i snö upp över magen i sin hage blev Majan ledsen och täcket trasslade så hon fick flytta tillbaks till Majan igen. De får separera när vädret är lugnare, blåst och hästar är ju ingen harmonisk kombination.
Gott med morötter efter passet. Linnea är lycklig hon fick till trampet och galoppfattningarna blev också fina.
Sedan fick Linnea hjälpa till med vägen till hagen:
Grinden till Chateaus hage skottas fram, äntligen klart!
Plums så mycket snö-
Mums så mycket snö!
Hö till Chateau. Snö till oss alla.
Mums med mycket hö.
Men nu tillbaks till Majan, vi kan inte flytta isär i nuläget, vi behöver tänka över saken lite först-det kom så plötsligt.
Chateau skriver dagbok
Idag har matte hälsat på igen. Vissa vet inte när de har "outstayed their welcome". Det skulle vara kul att bara gå en hel helg och skrota i hagen, särskilt nu när jag har höhosta och varit ute hela natten. Hostmedicinen är visserligen god, så det finns ju alltid en framsida på saker och när vi varit ute ett tag har jag hostat ut allt hödamm, men just idag var det så skönt att hänga med Majan.
Men det är klart, matte brukar ha med sig godis.
Skönt är det att bli av med allt kliande hår.
Jag blir lite trött.
Så här mycket hår blev det, fast matte var lat och tog bara det värsta, skönt ändå att bli av med det lilla.
Sedan var vi ute och rörde på oss, lite trött var jag men efter en stund, när jag hostat färdigt, var det rätt kul. Jag vill ju helst öva på piaff och sedan galoppfattning ur den, men matte ville absolut jobba med annat också. Okej då, tänkte jag, lite öppnor och slutor kan jag väl gå med på och lite övergångar i trav. men riktigt kul är det bara med piaff och galopp-YIHAA!
Sedan fixade matte mat åt mig och fyllde på med min goda hostmedicin och vitaminer nu när jag byter min snygga vinterpäls mot sommarkläder.
Mums tycker jag!
Tiilbaks till hagen:
Majan vill alltid stå i första ledet till allt godis fast det är jag som jobbat!
Men det är klart, matte brukar ha med sig godis.
Skönt är det att bli av med allt kliande hår.
Jag blir lite trött.
Så här mycket hår blev det, fast matte var lat och tog bara det värsta, skönt ändå att bli av med det lilla.
Sedan var vi ute och rörde på oss, lite trött var jag men efter en stund, när jag hostat färdigt, var det rätt kul. Jag vill ju helst öva på piaff och sedan galoppfattning ur den, men matte ville absolut jobba med annat också. Okej då, tänkte jag, lite öppnor och slutor kan jag väl gå med på och lite övergångar i trav. men riktigt kul är det bara med piaff och galopp-YIHAA!Sedan fixade matte mat åt mig och fyllde på med min goda hostmedicin och vitaminer nu när jag byter min snygga vinterpäls mot sommarkläder.
Mums tycker jag!
Tiilbaks till hagen:
Majan vill alltid stå i första ledet till allt godis fast det är jag som jobbat!
Pik performance
Jag har mött en del hästar i mitt liv och fast jag tyckt om dem alla har vissa betytt mer för mig och en sådan häst är Pik. Pik föddes för över 23 år sedan och var ett sådant praktexemplar till hingst att han köptes in till hingststationen i Wången, Jämtland, där man hade ett center för den nordsvenska hästen. Wången som centrum för nordsvenska hästen lades ner 1996 då travsporten tog över och körde ut bruksnordisarna. Då blev hingstarna sålda, en del kastrerades, som Pik. Hingstarna fick namn i alfabetisk ordning. alla hästar födda 1991 hette något på S 1992 något på T osv. därav vet vi alltså att Pik föddes 1989.De hingstar som valdes ut till Wången var av yppersta kvalitet så är det också med Pik. Att jag råkade på denna drömhäst beror på min hästväninna Maj-Britt som bor granne med honom. De som köpt Pik 1996 hade inte vågat köra honom efter en oturlig första åktur då Pik, helt ny på platsen, blev skrämd av en bil som körde för nära på landsvägen. Sedan blev han stående, han blev varken riden eller körd och de frågade om jag ville komma och rida till honom och sedan, när vi fixat körutrustningen som var stel och hade skadats i ladan där den låg oanvänd, börja köra honom igen. Sadeln var lättare att fixa, bara att tvätta från fågelbajs och smörja in.
Jag tackade ja på stående fot utan att ens ha sett hästen och for iväg till den lilla byn vid foten av Kebnekajsemassivet med några unga hästkompisar; Elin och mina döttrar, samt Maj-Britt. Vilken syn han var! Trots att han bara hängt i hagen i flera år var han ståtligare än någon annan häst jag sett live. Han gick i en jättehage men uppskattade uppmärksamhet och maskrosor eller annat gott från storstaden så mycket att jag bara behövde ropa hans namn för att strax höra hans dundrande hovar och sedan också se honom komma med flygande man i full galopp från något avlägset hörn av hagen.
Jag tackade ja på stående fot utan att ens ha sett hästen och for iväg till den lilla byn vid foten av Kebnekajsemassivet med några unga hästkompisar; Elin och mina döttrar, samt Maj-Britt. Vilken syn han var! Trots att han bara hängt i hagen i flera år var han ståtligare än någon annan häst jag sett live. Han gick i en jättehage men uppskattade uppmärksamhet och maskrosor eller annat gott från storstaden så mycket att jag bara behövde ropa hans namn för att strax höra hans dundrande hovar och sedan också se honom komma med flygande man i full galopp från något avlägset hörn av hagen.
Vi hade en mysig tid tillsammans jag och Pik. Jag kunde ta en lång cykeltur och rida honom i hans vidsträckta hage när jag hade en enstaka ledig dag. Han delade bete med några fjällkor och får och bland dem fanns en stursk ungtjur. I hagen var Pik den helt odiskutable ledaren men när jag satt upp och red honom var det som om han förändrades och tjurkalven såg genast sin chans att mopsa sig. Pik var en så lyhörd häst, aldrig har jag varit med om maken. Att rida med omärkliga hjälper gick hur lätt som helst. Det var som telepati att vara med honom.
Tyvärr drabbades Piks familj av allvarlig sjukdom som ledde till att jag inte längre kunde rida och pyssla med honom. Jag frågade då om jag fick köpa honom eller ta honom på foder men det fick jag inte. Så nu har han stått och skrotat i en fjällsluttning vid Kalixälvens källor i över 10 år. Så får jag mess av min kära vän Linda att Pik ska flytta till Piteå. Någon där har fått honom. Hade jag haft ett stall ändå! det är som de säger « När det regnar manna har den fattige ingen sked.»
Trist men jag känner mig mycket tacksam över att jag har fått uppleva en sådan drömhäst på så nära håll. Tyvärr har jag inga bilder från den tiden när vi umgicks som mest, då hade jag ingen kamera, då han var i form. Bilderna här är tagna sommaren 2009, men man kan ändå ana den mäktiga nordisen hoppas jag. Hans söta mjölmule syns i lalla fall tydligt.
Härliga vårvinter i stallet
Vårvintern är en underbar tid att ha häst-om man bortser från pälsbytet. Sol och lagom värme, inga mygg och pigga hästar och är de för pigga hamnar man i allmänhet i mjuk snö om man trillar av. Så här såg det ut en solig söndag i mars året var 2011:
Majan och Chateau ute i vårsolen. Majan är lite spänd. Chateau lunkar lugnare.
På hemväg börjar Majan lugna ner sig, men Chateau börjar ladda.
Majan studsar ut i diket.
Chateau har just gjort ett skutt rätt upp i luften hon vill springa fort, inte gå lugnt bakom Majan.
Chateau äter hellre snö än dricker vatten på vintern.
Majan älskar godis. Linnea på sportlov äskar att mata hästar med godis. En vinna-vinnasituation.
Finfrämmande
Den observante har kanske noterat att Barock-Olga har färre färska privatbilder här på bloggen. Framförallt saknas aktuella bilder på Chateau. Det beror på att kameran sedan Trettonhelgen befunnit sig på sydligare nejder. Barock-Olga har endast en mobiltelefon från senbarocken, dvs en gammal ångtelefon som saknar bildfunktioner och får sms-lådan full efter femton sms. Men i lördags fick vi finfrämmande i stallet och storasyster hade äntligen fått sin nya mobil och den klarar bilder.
Därför har vi nu nöjet att visa bildbevis på hur fint Marias brorsdotter sitter på Chateau när hon rider för allra första gången i sitt liv. Hon satt i så fin balans så vi kunde träna på piaff, skolorna och skolskritt från marken. Vilket bevisar min tes om att barn visst kan börja rida rätt direkt på rätt häst och med vuxna som inte kräver omedelbara tävlingsresultat av barnen.
Storebror och lillasyster med Chateau
Aron ville bevisa att han kan rida utan att mamma håller i.
Hästen som tröst, vän och ögonöppnare
En morgon när jag fixade med sysslorna i köket och som vanligt lyssnade på p1s nyhetsmorgon spetsade jag öronen lite extra; ett reportage om hästar. Det hör ju inte tlll vanligheterna i riksetermedias prestigeprogram. Detta var ett reportage om Irland där hästarna fick illustrera hur långt det gått med krisen i denna nyss så blomstrande Keltiska tigerekonomi. Lyx och överdåd kännetecknade Irland under guldåren. Alla som tidigare bara kunnat drömma om en egen häst på denna hästö, fick nu ekonomiskt utrymme för en häst.
I min ägo har jag en underbar bok, Horse people av Mattias Klum och Priit Vesilind. Den presenterar människor och deras hästar från världens alla hörn. Den första är Grace Davis från Ballymun, en förort till Dublin med dåligt rykte där människor levt i generationer av arbetslöshet och social misär. Graces stora kärlek är hennes ponny Pegasus, som kallas P. "even if I had all thoroughbreds, I'd still have P in the best bed, eating the best food. He'd be first priority; he'd still be my million-dollar horse." säger hon själv. För henne och många andra barn och ungdomar i den tröstlösa höghusförorten är hästarna räddningen från droger och kriminalitet på gatorna.
Irland har en tradition av fattiga hästägare, främst genom att det utstötta resandefolket som själva kallar sig Travellers, av omgivningen Tinkers (kittelflickare), alltid hållit hästar. Därför är hästen inget överklassattribut i Irland och även fattiga barn i hopplösa betongförorter kan ha ett stall att gå till med hästar och smådjur, ungefär som väldigt enkla versioner av svenska 4H-gårdar. Man kan också konstatera att svenska djurskyddsbestämmelser samt bestämmelser (helgalna tycker jag) om enorma avstånd till bostadsområden, skulle göra denna hästkultur för fattiga fullkomligt omöjlig i Sverige.
Tydligen har denna kultur helt gått över styr och mängder av människor har inte längre råd med ens de enkla förhållanden som rått i hästhållningen i Ballymun. Eller har måhända de hästarna klarat sig medan de nyrika utan hästtraditioner att falla tillbaka på helt enkelt bara släppt sina hästar lösa på allmänna grönytor där den stränga vintern gjort livet för många av dessa tidigare så ompysslade hästar omöjligt och de dukar under av hunger och kyla?
Radioreportaget tog hästarnas sorgliga öde som illustration på hur den ekonomiska krisen drabbat Irland. Det är som om kriser, sorger och katastrofer blir riktigt hjärtskärande verkliga när vi får dem illustrerade med djurs lidande. Jag glömmer aldrig intevjun med en gammal tysk soldat som upplevt det ryska krisgtåget där så många tyska soldater frös ihjäl. Det han mindes starkast var de stackars hästarnas lidande där de dog av överansträngning, skottskador, misshandel, svält och kyla, eller till och med för att de blev slaktade innan de avlivats.
I litteraturen står också lidande djur ut så man riktigt förstår hur grymt något är. Jag tänker till exempel på den stackars droskhästen som piskas ihjäl i Dostojevskijs Brott och straff. Trogna hundar som misshandlas till döds av sin husbonde, marsvin som plågas i laboratorier och räven som gnager av sin tass för att undkomma rävsaxen-allt engagerar på ett sätt som vi inte klarar att värja oss mot. Trots allt mänskligt lidande i 1800-talets industrialiserade Storbritannien var det ändå den godhjärtade Black Beauty som fick människor att förstå småfolkets villkor och klassamhällets grymmaste sidor när Black Beauty fick flytta mellan ägare av olika socialgrupper.
På bataljmålningar från kavalleriets tid ser man tydligt hästarnas skräck medan soldaternas ansikten avspeglar grymhet eller tapperhet. Krigets fasor syns hos alltså hästarna, som i denna målning av Gustav II Adolfs sista slag vid Lützen:
Jag hoppas så att hennes P inte är en av hästarna som fryser ihjäl på allmänningarna i Irland just nu.
I min ägo har jag en underbar bok, Horse people av Mattias Klum och Priit Vesilind. Den presenterar människor och deras hästar från världens alla hörn. Den första är Grace Davis från Ballymun, en förort till Dublin med dåligt rykte där människor levt i generationer av arbetslöshet och social misär. Graces stora kärlek är hennes ponny Pegasus, som kallas P. "even if I had all thoroughbreds, I'd still have P in the best bed, eating the best food. He'd be first priority; he'd still be my million-dollar horse." säger hon själv. För henne och många andra barn och ungdomar i den tröstlösa höghusförorten är hästarna räddningen från droger och kriminalitet på gatorna.Irland har en tradition av fattiga hästägare, främst genom att det utstötta resandefolket som själva kallar sig Travellers, av omgivningen Tinkers (kittelflickare), alltid hållit hästar. Därför är hästen inget överklassattribut i Irland och även fattiga barn i hopplösa betongförorter kan ha ett stall att gå till med hästar och smådjur, ungefär som väldigt enkla versioner av svenska 4H-gårdar. Man kan också konstatera att svenska djurskyddsbestämmelser samt bestämmelser (helgalna tycker jag) om enorma avstånd till bostadsområden, skulle göra denna hästkultur för fattiga fullkomligt omöjlig i Sverige.
Tydligen har denna kultur helt gått över styr och mängder av människor har inte längre råd med ens de enkla förhållanden som rått i hästhållningen i Ballymun. Eller har måhända de hästarna klarat sig medan de nyrika utan hästtraditioner att falla tillbaka på helt enkelt bara släppt sina hästar lösa på allmänna grönytor där den stränga vintern gjort livet för många av dessa tidigare så ompysslade hästar omöjligt och de dukar under av hunger och kyla?
Radioreportaget tog hästarnas sorgliga öde som illustration på hur den ekonomiska krisen drabbat Irland. Det är som om kriser, sorger och katastrofer blir riktigt hjärtskärande verkliga när vi får dem illustrerade med djurs lidande. Jag glömmer aldrig intevjun med en gammal tysk soldat som upplevt det ryska krisgtåget där så många tyska soldater frös ihjäl. Det han mindes starkast var de stackars hästarnas lidande där de dog av överansträngning, skottskador, misshandel, svält och kyla, eller till och med för att de blev slaktade innan de avlivats.
I litteraturen står också lidande djur ut så man riktigt förstår hur grymt något är. Jag tänker till exempel på den stackars droskhästen som piskas ihjäl i Dostojevskijs Brott och straff. Trogna hundar som misshandlas till döds av sin husbonde, marsvin som plågas i laboratorier och räven som gnager av sin tass för att undkomma rävsaxen-allt engagerar på ett sätt som vi inte klarar att värja oss mot. Trots allt mänskligt lidande i 1800-talets industrialiserade Storbritannien var det ändå den godhjärtade Black Beauty som fick människor att förstå småfolkets villkor och klassamhällets grymmaste sidor när Black Beauty fick flytta mellan ägare av olika socialgrupper.
På bataljmålningar från kavalleriets tid ser man tydligt hästarnas skräck medan soldaternas ansikten avspeglar grymhet eller tapperhet. Krigets fasor syns hos alltså hästarna, som i denna målning av Gustav II Adolfs sista slag vid Lützen:
Jag har den teorin att hästens oerhört trofasta natur gör den till ett tacksamt exempel på oförskyllt lidande. Vi har en tendens att slå ifrån oss mänskligt lidande, inte orka ta till oss det, men hästen, hunden och marsvinet står oss tillräckligt nära för att vi ska känna medkänsla utan att de är så nära oss att vi måste värja oss med att vända bort blicken. Samma medlidande känner vi normalt inte för fiskar eller insekter, de är för långt ifrån oss. Men en häst kan betyda så mycket för en människa, som Pegasus, Graces "million-dollar horse" som för henne är hela skillnaden mellan att bli en neddrogad arbetslös ungdom utan framtidshopp medan hon med sin käre P är hela kvarterets "Lady" som läser på college och en dag ska lyckas.
Jag hoppas så att hennes P inte är en av hästarna som fryser ihjäl på allmänningarna i Irland just nu.
Fölfel
Den äckliga sulfakuren kom för sent, det blev inget föl sommaren 2011. När vi hämtat oss lite ska vi besluta om vi åker ner till Manzanillo igen till våren eller om vi får nöja oss med att ha gett oss chansen till en fin fölunge efter snyggingen Manzanillo och vår vackra flicka:
Manzanillo
sulfakuren
ManzanilloChateau på betäckning i Knaften
sulfakurenNu återstår att tänka igenom fölbeslutet igen. Vi har några månader på oss.
Lössnöridning
Snö är härligt och med en hyfsat vältränad häst är det roligt att galoppera i lössnö. Det är också ett bra underlag för att träna på vårt nya projekt: passage. Idag blev det inte mycket av den varan, vi var båda galoppsugna och med den energin blir det också lätt med tramp, men några antydningar till passage fick vi till. Kul att Linnea var med och fotade just idag. Annars blir det ju alltid så att de bästa ridpassen aldrig observeras, än mindre fotograferas, av någon. Inte för att det är så viktigt, men ibland känns det skönt att få bekräftat att det som kändes bra också såg någorlunda ut.
Sedan blev det en lugn skritt som avslutning.
Ponnyfasoner
Chateau fick för sig att busa häromdagen. Hon har alltid kunnat stå stilla när hon får kommandot "stanna" och jag lägger ner tyglarna på marken. Nå, förvirrad och lätt stressad glömde jag spö och hjälm i stallet när vi skulle ut på tur jag och Chateau. Jag sa "stanna" och gick in för att hämta prylarna-men glömde lägga ner tyglarna på backen.
När jag kommer tillbaka ut har jag ingen ponny där, hon promenerar mot vägen. Då gör jag det dumma att börja springa mot henne. Okej, ska vi galoppera tänkte min busponny och gjorde så. Hon vände snart till kompisen Maja och jag fattade också att inte springa utan fångade in henne hur lätt som helst genom att lugnt gå fram till henne. Sur på mig själv och sur på min busiga häst.
Men hon vart lite uppiggad av buset och ridpasset blev givande med några fina galoppanslag och tramp och så här oskyldigt gosade hon sedan med matte:
Kompisen Majan blev på tårna av Chateaus bus men när hon är på det humöret blir hon snyggast på bild:
