Andersmäss
Detta är en stor dag i mina hemtrakter. Vid Andersmäss brukade man ha stora sammankomster och firade gudstjänst inför den mörkaste tiden på året, skàbma/kaamos, som sägs börja idag vid Andersmäss och avslutas 19 januari när biskop Henrik, Finlands skyddshelgon, har sin helgondag.
Anders är en svensk form av Andreas ett grekiskt namn som betyder människa. Andreas var en av Jesu allra första lärjungar och på bilden syns han tillsammans med Petrus när de precis fått höra Jesus säga, följ mig. Ottavio Vannini har visat de blivande apostlarna som lite tveksamma. Andreas: "Det är han som Johannes Döparen talade om.Kom!" "Ska vi gå?" "Du först!" " Men vad ska vi säga därhemma?" "Det löser sig!" säger Andreas och resten är, som man säger, historia.
Efter Jesu död och uppståndelse sägs Andreas ha grundat kyrkan i Grekland. Denna dag för snart 2000 år sedan dog han genom att korsfästas, enligt traditionen, på ett kryssformat kors. Romarna var inte så noga med formerna, huvudsaken var att folk dog på ett plågsamt, offentligt och utdraget sätt.
På oklara vägar kom en del av hans reliker till Skottland och blev därmed inte bara grekisk-ortodoxa kyrkans främsta helgon utan också Skottlands skyddshelgon. Därav är skotska flaggan försedd med ett Andreas-kors, krysset i Union Jack är alltså ett Andreas-kors.
Skottland är inte känt som ett de stora kompositörernas land, det är poeterna som gjort sig kända där. Men de har underbar musik också, mycket av det vi idag uppfattar som irländskt är sådant som skottarna tog med sig när de flyttade till den gröna ön i väst under 1600- och 1700-talen.
Här en sång från tidig barock på skotsk luta; underbart är kort!
Advent
"Ty ett barn varder oss fött en son varder oss given"
Min morfar hette Sune och troligen får jag barnbarn som heter Sune, för det har lille Aron sagt; han ska ha barn som heter Sten, Sune, Kerstin och Charlotte. Min morfar förknippar jag med den här fina adventspsalmen som får bli dagens lucka:
Det susar genom livets strid
en fläkt av himmelrikets frid,
en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst
och stilla ljuder Andens röst
i jordens alla zoner:
O mänsklighet, ställ dörrn på glänt
– det är advent, det är advent.
Han kommer hit, en Mänskoson,
ur Faderns rike fjärran från
och gästa vill vår boning.
Han kommer ned till jordens grus
med himlens kärlek, nåd och ljus
och bjuder oss försoning.
Ett sken är nu i öster tänt
– det är advent, det är advent.
Han kommer med ett sällsamt bud
från kärlekens och nådens Gud
att bringa till de sina.
Så öppna hjärtats tempelhus
och låt hand rika, fulla ljus
därinne klart få skina.
Då blir Guds under sett och känt
– det är advent, det är advent.
(Carl Boberg 1883)
Men det är en psalm som man ska sjunga själv och på denna blogg är det ju främst barockmusik som ska höras så här kommer ett sopransolo ur cantata 132, en adventskantat, Bereitet die Wege:
Gott nytt år!
Fasta heter på latin lentus=som betyder just långsam, sakta, som musiker känner igen från noters tempoangivelse. Så efter nyårsdagens festivalyra då vi minns hur Jesus red in som kung i Jerusalem och barnen sjöng Hosianna, som betyder;Herre fräls! får vi ta det lugnt. Tända ett ljus i sänder varje söndag i advent och låta vintermörkret dölja våra ostädade hem. Pynta lite fint så känns det ändå festligt.
Julmaten kan vänta till jul, så får vi alla det lugnt i våra kök. Vi kan baka en deg i sänder. Pyssla med det vi verkligen gillar en dag i sänder. Även om vi inte har sju sorters kakor och lika fint som Underbara Clara, så blir det jul hos oss. Ta det lugnt, det är vad advent är till för: en lugn väntan på Jesusbarnets ankomst.
Men först ett rejält nyårsfirande med hosiannakörer, pukor och trumpeter!
Men troligen lät det mer så här när Jesus red in i Jerusalem. Visst sjöng de inte alls Händel då för tvåtusen år sedan, men sångstilen är nog mer likt när barnen sjöng i templet så prästerna sa åt Jesus att be dem vara tysta!
Även om det här är en lite för ny psalm, skriven som den är i slutet på 1700-talet avGeorg Joseph Vogel som föddes i Tyskland 1749 men fick anställning hos Gustav III av Sverige och startade Sveriges första nationella musikskola, får den vara med så klart. Utan den känns det lite mindre som första advent för Barock-Olga:
Lyssna på Alltid på en söndag, länk här intill, dagens program gav också en härlig feststämning för den som likt Barock-Olga vill fira nyår rejält!
Tamars förklädnad
Vilket ju bevisar att kvinnans klädsel och beteende inte har någon större betydelse för männens beteende. Det talas ju om att de kvinnoförtryckande säckarna som påbjuds i allehanda religiösa sammanhang för just kvinnor är till för att männen annars inte kan styra sina obändiga lustar. På ren Barock-Olgiska kallas det snacket bull shit. I bibeln uttrycks det finare:
"Blir någon frestad är det alltid av sitt eget begär han lockas och snärjs." Jak.1:13
Hur många rättegångar i våldtäktsmål har inte tagit upp kvinnans klädsel vid tillfället? Trots att ingen någonsin frågar manliga rånoffer om hur de varit klädda vid rånet. Jag och mina kompisar hjälpte en gång en tjej som råkat ut för ett blodigt våldtäktsförsök och när jag berättade vad vi gjort för en amerikansk bekant som såg oss gå iväg med henne sa han: She was dressed for it.
Men hör här: Hon var inte klädd för det. Kvinnans kläder har INGET med saken att göra. Tamar var så påpälsad att hennes svärfar inte kände igen henne-han ville ändå ha sex med henne. I Egypten är det just nu modernt med niqab och burka, ändå trakasseras kvinnor oavlåtligen sexuellt av männen de möter på stan i Egypten. Våldtäkter är oerhört mycket vanligare i länder med strikta klädkoder för kvinnor än i exempelvis Norden där kvinnor klär sig mer fritt. I det muslimska Zanzibar ser man bensinmackskalendrar med sexiga kvinnor precis som här. Men kvinnorna där visar endast ögonen. De är ändå lika mycket objekt för männen som de bröstförstorade kvinnorna i minimala kläder som finns på svenska verkstäder med övervägande manlig personal.
Hur en kvinna än vänder sig så har hon alltså rumpan bak. Det är bara att hacka i sig. Men det är också skönt att veta, jag kan faktiskt strunta i alla mer eller mindre välmenande "råd" om anständig klädsel och får klä mig precis som jag för stunden har lust till. Jag styr inte över andra människors hjärnor, alltså kan jag inte skydda mig mot allehanda tänkbara faror hela tiden. Det gäller naturligtvis alla kvinnor. Och män.
Alltså: Tjejen vi hjälpte hem efter överfallet var snyggt klädd för en trevlig kväll, hon var inte klädd för att bli våldtagen. Det är nämligen den som våldtar som bär all skuld, utan minsta tillstymmelse till skuld från offrets sida för:
"Blir någon frestad är det alltid av sitt eget begär han lockas och snärjs." Jak.1:13
Tamar redo att förföra den nyblivna änkemannen Juda, sin svärfar?
Så här tänkte sig Hans Collaert, sena 1500-talets Antwerpen, den gravida Tamar, tuff, stark och med Judas stav i handen. Intressant är att denna bild är likadant komponerad som den ovan. Kanske döljer sig en lika tuff dam i niqaben ovan?
Tamar och de andra
Tamar är också intressant som en av flera prostituerade kvinnor i Bibeln som blivit hjältinnor i den bibliska historien. Tvärtemot vad de tror som aldrig läst denna märkliga skrift behandlas just prostituerade som en förlaga till Julia Roberts karaktär i Pretty Woman. De är inte bara smarta, som Tamar, de gör också det rätta, precis som Juda sa att Tamar gjorde.
Skökan Rahab nämns i boken som bär Josuas namn och- i Jesu stamtavla. Förutom dessa två, Tamar och Rahab nämns Rut, som visserligen inte var prostituerad, men särskilt blyg och återhållsam var hon inte, dessutom var hon liksom de övriga kvinnorna som nämns vid namn i Jesu stamtavla; utlänningar, icke-judar.
Det är ganska intressant att bibeln, som så återhållsamt berättar om kvinnor, pekar ut just dessa i Jesu stamtavla. Att dessa berätelser över huvud taget finns nämnda i en skolbok är ju anmärkningsvärt i sig. Men även om det bara varit en religiös urkund är det märkligt. Det är ju inte bara i Gamla testamentet prostituerade kvinnor nämns. Jesus, bibelns centralgestalt, umgicks med prostituerade och en av dem nämns som ett föredöme för alla troende i alla tider.
Fördomarna om vad en religiös skrift ska innehålla stämmer inte alls med bibelns skildring av dessa kvinnor. De är dessutom långt ifrån de enda prostituerade kvinnorna som nämns i positiva ordalag i bibeln trots att kulturen där den skrevs var redigt misogyn och inte drog sig varken för att stena eller bränna osedliga kvinnor till döds.
Sent i november
Domssöndagen passar så väl in i det sena novembers stämningsläge med sitt allvar och sitt rop om skapelsens befrielse från död och djävulskap. Bach h-mollmässa(b-moll nuförtiden) är det mest trösterika man kan höra så här års anser Barock-Olga och bjuder här på en riktigt fin You tube-inspelning av Kyriet: Kyrie eleison, Christe eleison!Herre förbarma dig, Kriste förbarma dig!
Ytterligare ett bevis på att den bästa musiken saknar bäst-före-datum.
Lössnöridning
Snö är härligt och med en hyfsat vältränad häst är det roligt att galoppera i lössnö. Det är också ett bra underlag för att träna på vårt nya projekt: passage. Idag blev det inte mycket av den varan, vi var båda galoppsugna och med den energin blir det också lätt med tramp, men några antydningar till passage fick vi till. Kul att Linnea var med och fotade just idag. Annars blir det ju alltid så att de bästa ridpassen aldrig observeras, än mindre fotograferas, av någon. Inte för att det är så viktigt, men ibland känns det skönt att få bekräftat att det som kändes bra också såg någorlunda ut.
Sedan blev det en lugn skritt som avslutning.
Ponnyfasoner
Chateau fick för sig att busa häromdagen. Hon har alltid kunnat stå stilla när hon får kommandot "stanna" och jag lägger ner tyglarna på marken. Nå, förvirrad och lätt stressad glömde jag spö och hjälm i stallet när vi skulle ut på tur jag och Chateau. Jag sa "stanna" och gick in för att hämta prylarna-men glömde lägga ner tyglarna på backen.
När jag kommer tillbaka ut har jag ingen ponny där, hon promenerar mot vägen. Då gör jag det dumma att börja springa mot henne. Okej, ska vi galoppera tänkte min busponny och gjorde så. Hon vände snart till kompisen Maja och jag fattade också att inte springa utan fångade in henne hur lätt som helst genom att lugnt gå fram till henne. Sur på mig själv och sur på min busiga häst.
Men hon vart lite uppiggad av buset och ridpasset blev givande med några fina galoppanslag och tramp och så här oskyldigt gosade hon sedan med matte:
Kompisen Majan blev på tårna av Chateaus bus men när hon är på det humöret blir hon snyggast på bild:
Tamar blir urmoder till Jesus
Tamar föder barn som om hon vore en rik 1500-talskvinna i Europa. Sittande på en förlossningsstol omgiven av tjänstefolk. Peres tvättas medan Sera föds fram.
När nu Tamar skulle föda, se, då fanns tvillingar i hennes liv. Och i födelseögonblicket stack den ene fram en hand. då tog barnmorskan en röd tråd och band den runt hans hand och sade: "Denne kom först fram."Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom hans broder fram, . Och hon sade: "Varför har du trängt dig fram?" Och han fick namnet Peres. Därefter kom hans broder fram, han som hade tråden om sin hand. Och han fick namnet Sera."
Där lämnar vi Tamar, nyförlöst med tvillingpojkar.
Det är inte bara Tamars list i en fullständigt omöjlig social position som gör henne speciell. Hon är även en mycket viktig person i den bibliska historien. Hon är en av mycket få kvinnor ur historien som nämns i nya testamentet. Där figurerar hon i Jesu stamtavla. Jaha, tänker den som är van vid släktforakare som gärna letar upp just sådana här speciella historier. Så var det dock inte i antikens romarrike.
Romarriket var lika intresserat som vår tid av släktforskning och man skrev långa stamtavlor, men nästan aldrig nämns en kvinna i dessa rullor. Händer det så är det för att hon var känd i något mycket hedervärt sammanhang. Aldrig skulle man nämnt en prostituerad som lurade sin svärfar att bli spermadonator. Men Tamar nämns alltså i Jesu stamtavla."Abraham var far till Isak, Isak till Jakob, Jakob till Juda och hans bröder, Juda till Peres och Sera, vilkas mor var Tamar." det är stort och det är hemlighetsfullt och ganska obegripligt om man vill få respekt för sin tro.
Varför är inte Josef, Judas lillebror som blev hövitsman i Egypten, med i Jesu stamtavla i stället? Hur kommer det sig att man inte mörkade denna solkiga familjehemlighet? Varför tar man med en berättelse som så tydligt visar långfingret åt det patriarkala samhället som utan att blinka bränner ihjäl en ogift mor och med samma förakt hoppar i säng med första bästa dam vid vägkanten?
Sådana frågor väcker Bibeln hela tiden. Jag älskar det men som kvinnohatisk skrift håller den ju inte måttet. Varnas borde i stället alla som i Bibeln vill hitta ursäkter för sitt patriarkala förtryck.
Misogyner varnas härmed, Bibeln är inte som du hoppas!
Att älska ihjäl fortsätter berättelsen om Tamar
"Vad vill du ge mig för att få gå in till mig" frågar Tamar och Juda ger henne sin signetring, sin stav och sin snodd som pant för en killing som han lovar att skicka henne när han kommer hem.
"Då gav han henne detta och gick in till henne och hon blev havande genom honom. Och hon reste sig och gick därifrån och lade av sin slöja och klädde sig åter i sina änkekläder. Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten för att få igen panten av kvinnan. Men denne fann henne inte. och han frågade folket där på orten och sade:"Var är tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?" De svarade:"Här har ingen tempeltärna varit."
Och han kom tillbaka till Juda och sade "Jag har inte funnit henne. Vidare säger folket på orten att ingen tempeltärna varit där."
Då sade Juda: "Må hon då behålla det, så att vi inte drar skam över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har inte funnit henne."
Omkring tre månader senare fick så Juda höra: "Din sonhustru Tamar har bedrivit otukt och i otukt har hon blivit havande." Juda sade: "För ut henne till att brännas!"
Men när hon fördes ut till att brännas säde hon bud till sin svärfader och lät säga: "Se efter, vem tillhör denna signetring, dessa snoddar och denna stav tillhör." Och Juda kände igen dem och sade:"Hon är i sin rätt mot mig, eftersom jag inte har gett henne åt min son Sela." Men han kom inte mer vid henne.
Tamars möte med svärfar Juda tolkat av Ferdinand Bol, ytterligare en nederländsk barockmålare som missat det där med slöjan.À suivre.
Att älska ihjäl II
Bibeln är alltså en konstig bok. Som propaganda är den minst sagt märklig. När Bibel 2000 var ny diskuterade en del feminister att man borde ha ett slags varnande förord om bibelns kvinnosyn och hur kvinnor skildras i boken.
Den diskussionen förstår jag faktiskt inte. I bibeln finns nästan ingen som skildras som en odelat positiv och genomhederlig person. De värsta skurkarna är faktiskt nästintill alla män och de flesta kvinnor som förekommer skildras ganska positivt. Jag kan bara komma på en kvinna som är odelat negativt skildrad och det är drottning Isebel i Kunga- och krönikeböckerna.
Nej tvärtom är det så att kvinnorna ofta skildras odelat positivt, de får vara hjältar och spela olika viktiga huvudroller. Judith är inte den enda kvinnliga befrielsehjälten i Bibeln, det finns både män och kvinnor med det uppdraget, men de få kvinnor som nämns har en helt annan resning än männen. Den vanligaste manliga karaktären i Bibeln, däremot, är en feg ynkrygg som ljuger och försöker komma undan ansvar så fort tillfälle ges.
Ändå har Bibeln använts i syftet att förtrycka kvinnor i alla tider. Som i så många andra fall krävs nästan inget stöd allas i den verkliga texten om man redan har fått för sig vad som står eller bara letar efter stöd för det man redan tycker och tror. Detta händer inet bara när man läser böcker utan i forskning av alla de slag, även-eller alldeles speciellt, i den naturvetenskapliga forskningen där man tolkar resultat efter sin egen och sin tids förförståelse.
Dessa män som menar sig älska Bibeln och Gud mer än alla andra och med detta som ursäkt har "älskat och slagit ihjäl med samma varma själ" för att travestera Runeberg. Sina döttrar, fruar, systrar och helt obekanta små flickebarn eller vuxna kvinnor, har dessa män låst in, slagit och uppfostrat till självhat. De har naturligtvis aldrig i egentlig mening brytt sig om vad Bibeln verkligen säger eller vad som är det övergripande budskapet i denna omfattande boksamling. De har bara använt en allmänt respekterad kunskapskälla till att bekräfta sina egna fördomar och ursäkta sin egen privata grymhet med.
Här en historia, helt autentisk, från Bibeln där en kvinna, som så ofta, gör det rätta och en man gör bort sig:
Juda tog till hustru åt sin son Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar. Men Er, Judas förstfödde, misshagade herren och därför dödade han honom. Då sade Juda till Onan(Ers yngre bror): "Gå in till din broders hustru, gift dig med henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder." Men eftersom Onan visste att avkomman inte skulle bli hans egen, lät han när han gick in till henne, det spillas på jorden för att inte ge avkomma åt sin broder. Men det misshagade Herren att han gjorde så. Därför dödade han också honom.
Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: "Stanna som änka i din faders hus, tills min son Sela blir fullvuxen." Han fruktade nämligen att annars skulle denne också dö, liksom hans bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.
En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna för att se efter dem som klippte hans får. När man nu berättade för Tamar, att hennes svärfader gick upp till Timna för att klippa sina får, lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen till Timna. Ty hon såg att fastän Sela var fullvuxen, blev hon likväl inte given åt honom till hustru.
Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka. Hon hade ju nämligen sitt ansikte betäckt. Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade: "Kom låt mig gå in till dig." Ty han visste inte att det var hans sonhustru.
À suivre!
Juda och Tamar. Canvas av Gerbrand van den Eeckhout (Amsterdam 1621 – 1674) Rembrandts skola
Se här hur förförståelse kan göra att saker missuppfattas, här
hur människor i Orienten klär sig på holländskt 1600-talsmaner.
Denna förförståelse har blivit en tavla som måste ha fått många
att fundera på hur Juda kunde ta så fel eller, ännu konstigare,
hur Tamar kunde känna igen Juda, ja se något alls.
Att älska till liv
Ibland finns det en riktigt rejäl anledning att frångå barockbloggens prinicip om att inte syssla med musik komponerad efter 1700-talet. Det har hänt förr och nu händer det igen. En musikvideo som passar väl in i serien om Bibeln.
De som mest har älskat ihjäl Bibeln och slagit ihjäl folk i Guds namn tillhör dem som tror att de vet precis vem Gud är och exakt hur Bibeln, denna fantastiska och mångfacetterade bok, ska förstås.
Här en underbar sång och en jättesöt, men ändå helvass video. Se, lyssna och bli glad i Allhelgonatid!
Fölfunderingar
Till alla er som funderar: Vad jag är glad att ni frågar och ringer och skriver! Jag borde kanske inte skriva det på bloggen för då går jag miste om många trevliga samtal.Men jag tar den risken och skriver: jag vet inte. Vi har, därtill rådda av vår veterinär, bestämt oss för att vänta tills ett blodprov kan tas.
Visst kan vi ta blodprov redan nu, men då kan man inte vara säker på att ett positivt svar verkligen visar på ett föl eller bara på att dräktighetshormoner hänger kvar efter en kastning. Därför får vi alla tåla oss till december med att få veta.
Jag vet så mycket i alla fall att hennes kompis Isa, som var hos henne hos Manzanillo i somras, är dräktig och än så länge går det bra.
Chateaus familj: Nov. 4, 2010
Chateau älskar att bli ompysslad, det syns förhoppningsvis på hennes avslappnade pose här när hon blir borstad på alla håll och kanter.
Chateau bor fint, om än inte i ett slott som hennes namn kan antyda. Men trots att hon inte är någon slottsfröken har hon många villiga tjänare ändå.
Att älska ihjäl ; fortsättning
Renässansen blickade tillbaka på antiken och ingen antik skrift har någonsin blivit så spridd och läst som Bibeln. Den är helt olik andra gamla skrifter. För det första finns det ganska mycket av den. Redan tidigt kopierades bibeln, översattes och spreds i mängder som ingen annan antik skrift kan mäta sig med.
De skrifter vi annars har bevarade är ofta bara fragment och bara i ett eller några få exemplar. Dessutom var de alla tänkta för en mycket begränsad läsekrets i den absoluta toppen av samhället. Homeros skrev hovpoesi för att roa grekiska stormän. Caesar skrev för att övertyga den romerska senaten att upphöja honom själv till diktator över det stora romarriket. Catullus skrev för att fånga rika kvinnors uppmärksamhet och Sapfo skrev för rika familjers döttrar. Även den nordeuropeiska antiken, som inträffade mycket senare, innehåller endast litteratur för överklassen. Både Beowulf och Eddorna var tänkta för eliten i samhället.
Bibeln skrevs för judiska småpojkar och senare även hednakristna och deras barn. Den skrevs inte av hovpoeter eller präster i någon större utsträckning utan av "vanligt folk". Den fattigaste yrkesgruppen under gammaltestamentlig tid var herdarna och de finns naturligtvis representerade både i kung David och profeten Amos. På samma sätt är Nya testamentet skrivet på folklig och mycket enkel grekiska. Av folk för folk.
Bibeln är så annorlunda, så komplex och spännande att jag aldrig blir färdig med den. Men den är konstig också och liknar definitivt ingen annan religiös skrift. Om jag skulle skriva en bok som skulle göra reklam för en religion hade jag aldrig skrivit en bok som Bibeln. Redan från början får vi följa diverse moraliskt klandervärda personer. Då talar jag inte om alla de psykopathjältar som vi gillar att höra om/se på alltifrån ljugande krigare som Odyssevs till yrkesmördare som James Bond. Jag talar om moraliskt klandervärda personer som inte framstår som hjältar. Utan som ömkliga stackare, fega lönnmördare, notoriskt otrogna, högfärdiga och allmänt löjeväckande.
Här Gutenbergs berömda 42-radiga Bibel:
À suivre!
Antihjälte
Aritoteles skulle ha ogillat alexandrinen med sin stigande rytm som inte alls anstod hjältedikter. Kanske är det inte bara det franska språkets betoning som gjorde att man skrev "tvekande" dikt i 1600-talets Frankrike. Frankrike var ju under mer än tusen år drabbat av i stort sett ständiga krig. 1600-talet och barocken var absolut inget undantag.
I krigen finns inga hjältar, bara rädda unga män och skräckslagna civilpersoner som drabbas av plundring och våld.
Den här visan från 1600-talets Frankrike kallas "soldat par chagrin" ou "la chanson du capitaine" , vilken betyder ungefär: sorgsen soldat eller sången om kaptenen. Den berättar historien om en ung soldat som blivit sviken av en vacker brunett som gett hans guldring till en annan man och därför tar han värvning.
På vägen till sin förläggning möter han sin kapten. Han bär en bekant ring på sitt finger. Kaptenen hånar honom för att han övertagit hans vackra flickvän. Galen av svartsjuka dödar soldaten sin kapten och sången slutar med att han för detta brott döms till döden och nu när han berättar denna historia för oss har han tre dagar kvar att leva.
De som ska döda mig är min kamrater, berättar han. Den olyckliga soldaten ber sina medsoldater att inte tala om för hans mamma vad som verkligen hänt. "Säg till mamma att jag blir borta länge, att jag åkt till Bordeaux", i vissa varianter av visan säger han "att jag sitter i engelskt fängelse och kommer aldrig tillbaka."
Visan säger en hel del om den vanliga bondfamiljens lott i krigens Europa. Till exempel att man inte kunde räkna med att få tillbaka sina söner från kriget levande, det var ovanligt tursamt om man gjorde det. Om soldaten inte dog på slagfältet så dog han av kallbrand eller andra sjukdomar. Försökte han desertera eller begick något brott mot en överordnad, inte nödvändigtvis så allvarligt som mord, blev han skjuten på stället av sina kamrater.
Andra soldater dog i krigsfångenskap eller blev kvar i det land dit de förts i fångenskap utan någon möjlighet att återvända. Om det återvände till slut var kanske gården de lämnat bränd till marken av plundrande soldatgäng, mamma och systrar var våldtagna och mördade och alla djuren uppätna av hungriga soldater och själv var han handikappad för livet både fysiskt och psykiskt.
Soldater, galna och empatistörda av allt de upplevt i krigen drog runt på landsbygden och gjorde enkla vardagssysslor livsfarliga. Det går knappast att föreställa sig för oss som levt i fred i över tvåhundra år. Men det är vardag för människor i exempelvis Kongo eller Afghanistan idag.
Här kommer den traditionella texten, med vanliga varianter, fixar ni inte franskan så har jag återberättat historien redan här ovan utifrån texten. Det blev så långt att göra en "livets ord för ord översättning".
Je me suis engagé
Pour l'amour d'une brune (bis) (ou "d'une belle" )
C'est pas pour l'anneau d'or
Qu'elle me doit encore (ou "qu'à d'autr' elle a donné")
Mais c'est pour un baiser
Qu'elle m'a refusé
Je me suis t'engagé
Dans l'régiment de France (bis)
Là où que j'ai logé
On m'y a conseillé
De prendre mon congé
Par-dessous mon soulier
Dans mon chemin faisant
Je rencontre mon capitaine (bis)
Mon capitaine me dit :
"Où vas-tu, sans souci ?
-Je vais dans ce vallon
Rejoindre mon bataillon
-Soldat, tu as du chagrin
Pour l'abandon de ta brune (bis)
Elle n'est pas digne de toi,
L'anneau est à mon doigt :
Tu vois bien clairement
Que je suis son amant" (variante : Soldat, tu as déserté Pour l'amour de ta belle Est-ce pour l'anneau d'or Qu'au doigt je porte encor Ou bien pour le baiser Qu'elle t'a refusé ?)
Là-bas dans ce vallon
Y'a une bataille à faire (bis)
J'ai pris mon sabre en main
Mon capitaine le sien
Et j'ai foncé sur lui
Comme sur l'ennemi (variante : Auprès de ce vallon Coule claire fontaine J'ai mis mon habit bas Mon sabre au bout de mon bras Et je m'suis battu là Comme un vaillant soldat)
Au premier coup frappé
J'ai tué mon capitaine (bis)
Mon capitaine est mort
Et moi je vis encore
Mais avant les trois jours (ou "mais dans quarante jours")
Ce sera à mon tour
Celui qui me tuera
Ce sera mon camarade (bis)
Il me bandera les yeux
Avec un mouchoir bleu
Il me fera mourir
Sans trop me faire souffrir
Que l'on mette mon coeur
Dans une serviette blanche (bis)
Qu'on l'emporte au pays
A la maison de ma mie
Disant : "voilà le coeur
De votre serviteur"
Soldats de mon pays
Ne dites rien à ma mère (bis)
Mais dites-lui plutôt
Que je suis à Bordeaux
Dans un bon régiment (ou " prisonnier des anglais" )
Que j'y serai pour longtemps
(ou "qu'elle me rev'rra jamais")
