Latin lover III
Här kommer alltså del 3 av det ni alla väntat på:
Alexandrinen hade slutrim. Första och andra raden rimmar, tredje och fjärde osv. Här kommer ett svenskt exempel, ur Gustaf Filip Creutz (1731-1785) 1700-talsherdedikt Atis och Camilla:
Camilla, himlen vet att jag ej lärt bedraga
För den ed behövs är eder alltför svaga.
Min kärlek brister ut, mitt hjärta är bekant,
det säger vad det är, och vad det är är sant.
Men nu alla latin lovers är det slut för denna gång.
Vi avslutar förstås med en fransk barockpoet, Théophile de Viau (1590-1626) ur hans Élegie à une dame:
Je veux faire des vers qui ne soient point constraints,
Promener mon esprit par des petits desseins
Chercher des lieux secrets où rien ne me déplaise
Méditer à loisir, rêver tout à mon aise
(Som ni märker måste man läsa ut det vanligtvis stumma slut e-et, som ju är så vanligt i musik och poesi på franska.)
För översättningar till de utrikiska textexemplen, om ni behöver sådant, får ni konsultera nedanstående. Med reservation för att jag inte alls försökt tolka eller anpassa till versmåtten, dvs det är "livets ord för ord översättningar":
En överflödig alexandrin avslutar sången
Jag vill göra verser som inte känner en enda begränsning
gå ut och gå med min ande genom de små idéskisserna
Söka efter de hemliga platser där inget ger mig obehag
Fundera i sysslolöshet,drömma i all bekvämlighet
En lycklig dag
Vad jag är glad åt min lille mirakelbrorson. Här får du en födelsedagssång som anstår en sådan glad överraskning:
Här med sångare från både Österrike och Harlem Gospel Choir. Tenorerna låter som om min lillebror Micke sjöng med, numera sjunger han inte i kör men är lycklig far till Ruben och fem fina barn till. Det tackar jag Gud för! Inte att han slutat med körsången förstås, utan för de fina brorsbarnen.
Latin lover II
Under barocken, speciellt i Frankrike, blev inte bara själva språket latin beundrat utan också litteraturen, versmåtten och ämnesvalen ville man återvända till. Det gick nu ungefär lika bra som att anpassa det latinska alfabetet till franska språkets fonetik. Men till skillnad från skriftspråket anpassade man versmåtten till franskan, med sitt dubbla ursprung av germanska språk och latin, med bibehållande av vad man uppfattade som den antika strama känslan. Det gjorde man genom att skriva på hexameter men med en stigande rytm- något som Aristoteles uppfattade som helt förkastligt för hjältedikter. Men franskan har nu alltid betoningen på ordets sista stavelse och är inte alls lika varierad i betoning som grekiskan.
En medeltida diktcykel som framställde Alexander den store som en fransk motsvarighet till den ridderlige kung Arthur använde detta versmått. Så var alexandrinen född. Den passade bra också till rent germanska språk och blev under barocken populär i Europas germanska språkområden. I en alexandrin får metern liksom versens flöde att sakta in, kanske var det detta som fick Aristoteles att ogilla stigande rytm i hjältedikter, en antik hjälte ska ju liksom en empatistörd psykopat stadigt marschera vidare utan att tänka efter eller hejda sig.
Alexander Pope(1688- 1744) använde alexandrinen för att påpeka just detta:
A needless Alexandrine ends the song
that like a wounded snake, drags it slow length along
Astérix et Cléopâtre - C'est un Alexandrin !
Uploaded by glooiramoi. - Click for more funny videos.
Latin lover
Varken förr eller senare har jag upplevt en dylik läsupplevelse och latinet gick in i mig som ett gift. Vilken genial läroboksförfattare som skrev en sådan text! Men det är klart att något sådant hade inte funkat med engelska eller något annat modernt språk. Därtill är det så mycket man ska lära sig innan man kan läsa en text som Fabias brev.Men med latin går det fort att lära sig att läsa ganska komplicerade texter.
Latin stavas som det låter utan en massa onödiga bokstäver som inte ska uttalas eller uttalas ologiskt. Helt enkelt för att det alfabete vi har är gjort för latinet, inte för svenska, franska eller engelska. I stället för en mängd ologiska prepositioner använder latinet sex kasusformer och meningsstrukturen är regelbunden, man ser alltid på ordets form vilken funktion det har och hur det hänger ihop med övriga ord i meningen som nästan alltid slutar med ett verb.
Framförallt behöver man inte använda en massa tid till att lära sig att tala latin eller skriva, man bara lär sig läsa det och det gör att man mycket snart kan läsa ganska komplexa och innehållsrika texter, ja snart läser man helt autentiska texter från antiken och medeltiden. Vilken känsla att läsa Caesars egna propagandaskrifter De bello gallico om de galliska krigen, när man vuxit upp med Asterix och Obelix.
Vi lärde oss också så mycket om språk i allmänhet,hur bra och spännande det är med grammatik, hur språk förändras över tid och hur språken är besläktade med varandra. Vi fick en inblick i skriftens historia och hur tänkandet förändras av att man kan skriva och läsa. Roligare skolämne finns helt enkelt inte!
Så när Siv Wiss ringde upp mig och frågade om jag kunde tänka mig att undervisa i latin tackade jag ja. Det var så jag mötte mina bubbelpolare, Latin queens 13 starka personligheter och bland dem fanns Johanna som stack ut i denna speciella grupp begåvade flickor. Hennes tuffa stil, begåvning och skarpa intellekt gjorde djupa intryck, så när min man visade bilder från ett bloggseminarium han bevistat i Haparanda bara skrek jag;Johanna!
Jag visste att hon fortsatt läsa klassisk grekiska och latin på universitet efter gymnasiet. Nu fick jag veta att hon är egen företagare och driver flera kända bloggar. När jag såg henne på bild och min man visade mig hennes facebook-sida skriven på latin kom allt tillbaka, mina första trevande försök med lärobokstexter, brevet från Fabia som verkligen kallade mig till Italien 2000 år bakåt i tiden, min egen klass på humanistlinjen, min lärare och sedan chef, Siv och min lyckliga tid med mina Latin queens.
Johannas bloggar hittar du här, här och här. Latin kan man läsa på nätet, ett utmärkt språk att läsa just via internet.
La tolerance
Ridskolan i Saumur är som sagt var en riktigt gammal ridskola grundad redan under senrenässansen i slutet av 1500-talet, eller tidig barock, av Henri IV, Frankrikes "bon roi". Han var kungen som skrev den första lagen om religionsfrihet och den toleransen lever kvar på ridskolan i Saumur. I vanliga fall präglas hästvärlden, liksom alla andra "nördiga" sammanhang, av intolerans. En som sysslar med westernridning har inget till övers för "engelsk" ridning-vilket betecknar allt annat utom western och travsport i deras värld.Lite grann som Amish-folket använder ordet "English" om alla som inte är Amish. Ingen kan väl glömma slutrepliken i "Vittne till mord" när Harrison Fords karaktär lämnar amishfamiljen där han bott för att skydda den lilla amishpojken som är mordvittnet i filmens titel: "Be careful out among them English" En hel världsbild ryms i dessa ord; mannen sa både att Harrison Fords karaktär nu var en av dem, alltså ryms det mycket kärlek i orden. Men där finns också inställningen att vi är inne och de andra är utanför och inte riktigt att lita på.
Så fungerar all ingrottning och intolerans. Man delar in världen i vi och de och de som inte är med oss är på ett eller annat sätt emot oss och definitivt är "de" alla ute i kylan. Jag tog bara ett exempel inom hästvärlden, det finns hur många som helst. På min gamla ridskola fick absolut inget annat än europeiska sporthästar inhysas, helst skulle de ha Robin Z i stamtavlan. Ridskolan är kommunal och alltså finansierad av skattemedel, men rasismen fullkomligt flödade hästraser emellan. Inte ens den stackare som hade betalat 1000 kronor för att få stå i snabbkö till stallplatser hade i verkligheten minsta lilla chans att få in sin häst om de hade en arab, welshponny eller kanske en nordis.
Skulle man dessutom ha sysslat med westernridning eller, som denna bloggare,barockridning, vore det så kört som det kan bli. Ja, en ridlärare fick sluta eftersom hon en gång hållit en lektion där eleverna fick träna sin balans på ett sätt som från läktaren uppfattades som "western". Nej på den ridskolan var man "vi" om man hoppade höga hinder på tid med sin europeiska sporthäst, alla andra var "them English".Därför är L'école national d'équitation i Saumur så befriande. Man har inte bara olika hästraser där; allt från det franska varmblodet (motsvarigheten till det svenska varmblodet), som på franska kallas Selle-Francais (ursäkta att jag inte har någon sedilj på c:et, har inte lyckats klura ut hur man skriver franska skrivtecken på Mac ännu) till barockrasen lusitano. Man rider fälttävlan på pigga anglo-araber och engelska fullblod och man håller på med hoppning, dressyr, monté och barockridning. Allt på samma ridskola. Jag vill tro att ridskolan i Saumur är så framgångsrik, långlivad och framstående just för att man inte grottat ner sig i hästrasism eller fåniga diskussioner mellan olika hästdiscipliner.
Jag har själv en welshponny och rider vad som brukar kallas barockridning, men nog tar vi en tur i skogen ibland över stock och sten så en fälttävlansponny hade fått ta i för att hänga med. Ewa-Kristina, som är en av mina duktiga instruktörer, tränar också travhästar, denna hästgrupp som föraktas av de flesta ridande hästmänniskor, och hon tar med sig lärdomar från gamla travtränare som våra hästar har nytta av. Precis som jag försöker ta till mig det som är gott av olika hästmänniskor i olika delar av hästvärlden.Livet blir rikare och intressantare så. Dessutom mår hästarna bättre av det, ingen levande varelse mår bra av ensidighet. Detta gäller ju faktiskt inte bara hästar och hästsport-eller hur?
Hösthäst
DN har haft en serie om hösthästar på NoN-sidan. Här är mitt bidrag till denna förtjänstfulla serie:
På hösten börjar stallivet igen.
Soliga höstdagar vill även de yngsta följa med till stallet.
Men den allra minsta, lilla Modesty, blivande stallkatt, fick stanna hemma.
Vatten, vatten, bara vanligt vatten
Händels musik brusar, porlar, flyter, droppar, stänker, plaskar. Vatten har vi alla ett förhållande till men på många håll i världen är rent vatten en sällsynt lyx. Idag uppmärksammar bloggare över världen vatten och vad kan då passa bättre än Händels Wassermusic på denna blogg.
En bra kung
Jag hyllar sällan monarker. Monarki är ett lotteri. Drar folket en nitlott vet man dessutom aldrig om det blir en segis som lever till 99 år eller en sjuklig regent som man blir av med innan de gjort någon större skada. Men någon gång drar man en vinstlott, eller i alla fall en lite mindre nit än vanligt. En sådan lott var Henri IV (13 December 1553 – 14 May 1610) av Frankrike . Han ville skapa lugn i landets religiösa strider kanske för att han föddes och döptes till katolik, men uppfostrades till protestant av sin Hugenottmamma Jeanne d'Albret.
När han blev kung lämnade han Calvinismen och blev katolik, men gjorde sitt yttersta för att ena landets olika religiösa inriktningar som utkämpade ett blodigt inbördeskrig vid tiden för hans trontillträde. Efter att ha vunnit tronen, delvis med hjälp av Elizabeth I, medan han ännu var protestant, förkunnade han Ediktet i Nantes som garanterade religiös frihet för Frankrikes protestantiska minoritet och gjorde slut på det förödande inbördeskriget
Under tidig fransk barock, introducerade Henri IV renässansen i Frankrike. Han tillät då också den första ridakademien, som även var en protestantisk akademi, att startas i Saumur. Henri IV ville på detta sätt främja ridkonsten både och folkbildningen som en del i renässansens strävan efter den kompletta människan som skulle vara både vetenskapsman, konstnär, språkkunnig och vältränad. Dessutom var detta ett led i hans religiöst toleranta politik.
Jag har plöjt olika franska historieböcker och Henri IV nämns alltid som en "Bon roi". Henri IV fick inte bara stöd av Elizabeth I, han kan också sägas vara en fransk motsvarighet till Elizabeth I av England. De var verksamma under samma tid och liknande förhållanden. De var båda bildade och ville sprida denna bildning i sitt rike. Båda inspirerade författare och konstnärer. Han är en av mycket få kungliga regenter i Frankrikes historia som röner en popularitet som kan liknas vid Elizabeths, men de rönte olika öden. Henri IV blev mördad av en fanatisk katolik pga av sin religiösa tolerans.
Hade han fått leva och kunnat inplementera sin tolerans och upplysthet i landet och kanske runt om i Europa. Hade måhända inte Europa behövt genomlida ett trettioårigt religionskrig. Vi hade kanske aldrig behövt se en blodig fransk revolution eller enväldets grymma slöseri och stora samhällsklyftor, som ledde fram till den. Napoleon I hade aldrig krönts till kejsare i den blodiga revolutionens spår så Europa hade sluppit napoleonkrigen som i förlängningen var en orsak till första och därmed också andra världskriget.
Nu blev det inte så, Henri IV blev mördad och hans omyndige son Louis XIII fick överlåta styret till kardinal Richelieu, skurken i "De tre musketörerna". En helt annan sorts härskare än Henri IV som sägs ha yttrat:
Si Dieu me prête vie, je ferai qu’il n’y aura point de laboureur en mon royaume qui n’ait les moyens d’avoir le dimanche une poule dans son pot! (om Gud låter mig leva, ska jag göra så att det inte finns en enda arbetare i mitt kungarike som inte har medlen till att kunna ha en höna i sin gryta på söndagarna.
Mycket av Henris verk raserades alltså; det gryende, mer spridda välståndet, religiös tolerans och folkbildning fick vänta flera århundraden, men ridakademien fanns kvar i obruten tradition. 1814 fick den en ny inriktning på att utbilda kavallerister eftersom Napoleons misslyckade krisgståg mot Moskva decimerat franska kavalleriet hårt.Det var först 1814 som de berömda Cadre Noir bildades på ridskolan. Men man utbildade fortfarande kavalleristerna enligt François Robichon de la Guérinières( ryttmästare vid Louis XV hov och den moderna ridkonstens fader) metoder.
Under 1970-talet växte intresset för ridning över hela Europa och 1972 utnämndes akademien till nationalridskola med uppgift att utbilda ridlärare för hela Frankrikes behov med målet att få ekipage till de högsta ridklasserna internationellt i alla discipliner av ridning. I Saumur finns ridakademien fortfarande kvar under sitt ursprungliga namn: "Ecole Nationale d’Équitation".
Ridskolan i Saumur är, liksom Henri IV var, toleranta. De använder olika hästraser; angloaraber, fullblod, Selle Français m. fl. och i barockridningen, med traditioner från Henris ursprungsridakademi, används lusitanos, släkt till PRE-hästarna från Spanien. De har en informativ hemsida med vackra bilder på stiliga ekipage och hästar i frihet: http://www.cadrenoir.fr/index
Henri IV vid slaget vid Ivry målad av Rubens.
Hanna-Félice
Min lyckliga flicka, vilken lycka att du finns! Det var en underbar natt när du föddes och sedan dess har du gjort mitt liv mer levandes.
Ur Barock- Olgas minnesbank
Det var nog främst den franska barocken med sin ridkonst och sin vetenskapsakademi som först lockade mig in i barockens färgstarkt myllrande värld. Och så tysk barockmusik förstås. Musik som farmor spelade på piano och orgel och farbror Kåre på stora kyrkans mäktiga orgel. Jag vet att tyska orglar från femtiotalet är typ det värsta en nutida organist kan tänka sig, men vilka mäktiga klanger Kåre, Bruno, Gunilla, paret Isaksson, Tony, Andreas, Ann-Marie, farmor och Bengt, de två sistnämnda i salig åminnelse, bland många andra, kan/kunde locka ur den trots ständigt reparationsbehov och vissa falska stämmor.
Fast jag minns inte att farbror Kåre klagade. Jag minns bara att när jag var med mamma i kyrkan när jag var sex år, hon städade och jag for runt i bänkraderna, kom Kåre och övade och mamma sa: Vad var det för hemskt modernt stycke du spelade? (mamma, är sådan, aldrig fjäskar hon i onödan) Jag sa: "Nej, det där låter gammalt."
Då tyckte Kåre att jag var ett så begåvat barn för han hade just spelat ett stycke av dansk-tyske barockkompositören Dietrich Buxtehude. Sedan spelade han mer barockmusik för mig på den där orgeln som irriterat så många kyrkomusiker genom åren. Ungefär så här lät det, men tänk på att jag var ensam i kyrkan (så när som på min mamma som skurade och Kåre som spelade) och hade all plats i världen att dansa till Buxtehudes toner framlockade av en passionerad organist. Det blir svårt att riktigt fånga känslan så här vid datorn, men håll till godo:
Tidsfel
Ibland känns det som om jag vore född på medeltiden med dess uppfattning om tid, lite ungefärlig så där. Då får jag en tydlig bild av hur jag står stilla medan allt omkring mig bara rusar runt med ljusets hastighet. I mitt fall kallas denna upplevelse vardag.
Jag har inte alls känslan av att mina åsikter helt och hållet sammanfaller med de gängse under medeltiden. Det är bara den här tidsuppfattningen som får mig att känna det som om jag vore född i rätt kropp men fel tid. Däremot tycker jag modet var snyggt i medeltidens Frankrike. Alla män var klädda i Thomas di Leva- kaftaner och roliga mössor. Ingen gick någonsin utan mössa. När man badade, även utomhus i sjöar och vattendrag, hade man hatt- badhatt. Men i övrigt inte en tråd på kroppen.
Barocken var ju inte en tid då det europeiska badandet stod i fokus, som jag redan skrivit om, men även under barocken var modet stiligt. Både män och kvinnor klädde sig vackert. Naturligtvis gällde detta bara för dem som hade råd. Kläder var dyra eftersom allt var handgjort. Människors arbetskraft kostar så mycket mer än maskiner. Tänk alla spetsar som syns på barockporträtten. Allt handknypplat, ofta av flitiga nunnor i nuvarande Belgien.
Knyppling kräver den där medeltida tiden som är ungefärlig, precis som alla hantverk av hög kvalitet. Den uppfanns mycket riktigt under sen medeltid i Italien. Därifrån kom den till Flandern där belgiska knypplerskor kunde få tag i de finaste lingarnet till de skira arbetena. I dag finns ingen som kan spinna så tunna trådar av lin längre så de tunnaste trådarna är nu av bomull, maskiner är billigare än människor, men de fixar inte allt lika bra.
Jag har aldrig känt att åldrandet är något att skrämmas av. Antagligen för att jag inbillar mig att när pensionen börjar betalas ut kommer min tid att komma i takt med tiden runt omkring mig. Då ska jag knyppla och sticka och spinna och väva och smida i min egen lilla hytta som jag timrat alldeles själv.
Kanske kommer min tid aldrig att gå i takt med den tid som omger mig. Men som dröm är den skön att ha och något att se fram emot; tiden när allt runt omkring slutat rusa och jag sitter med vännerna vid en knyppeldyna och låter skira spetsar långsamt växa fram glömsk av den tid som sakta rinner ut i evighetens hav.
Bilden:Kvinna knypplar. Tavla av Caspar Netscher från 1664.
