Barockbloggen

Hanna Johnselius läser ur sin bok "Sorgens änglar"

Denna psalm skrevs av den danske prästen Thomas Kingo 1681, det är en av de vackraste barockpsalmerna tycker jag, och även en av de sannaste:

1. Sorgen och glädjen de vandra tillsamman,
medgång och motgång här tätt följas åt.
Skyar och suckan med solsken och gamman
skifta alltjämt på vår jordiska stråt.
Jorderiks gull
stoft är och mull.
Himlen allen är av salighet full.

Så här stor har lilla Smilla hunnit bli sedan i påskas:


Regnet strilade ner över den leriga hagen så det kändes oinspirerat att jobba mer seriöst med henne. Vi stod bara på en ö av hö och umgicks.

Smilla träffade Hanna för första gången:

Flingan ville förstås också vara med:

Kristi himmelsfärdsdag i Överkalix, kyrkan insvept i mjukt vardagsgrått

Jag älskar dessa helgdagar som alltid kommer mitt i veckan, Långfredag och Kristi Himmelsfärdsdag och dessutom nu på våren när man behöver dem allra bäst. Men jag älskar också Kristi himmelsfärdsdag för att den visar på hur jordnära Gud är. Jesus vandrade efter sin uppståndelse 40 dagar med sina vänner. Dessa vänner berättade sedan för dem som kom efteråt om vad som hänt men de berättar inte speciellt mycket om de 40 dagarna mellan Jesu uppståndelse och himmelsfärd.

Det mesta som står i evangelierna handlar om vad som hände innan Jesu död och sedan berättar de bara vardagliga saker om tiden efter uppståndelsen. Det är inte likt oss människor att göra så. Hur många New Age-böcker har inte givits ut om hur människor varit kliniskt döda och "kommit tillbaka" och sedan ägnar de sitt liv åt att kränga böcker och föreläsa om de korta ögonblicken i "himmelen".

Men i evangelierna är det inte så när Jesus återvänt från döden. Jesus lagar mat, äter mat, är med på fisketurer, äter lite mer mat och umgås med sina vänner. Om det står i evangelierna om vad han pratade om så pratar han om varför han måste dö-inte om livet efter döden. Han håller inga stora möten, som innan han dog. Han startar inte heller en jättekampanj mot romarrikets ockupation. Han skriver varken bok eller föreläser om livet hinsides. Han bara lever ett lugnt vardagsliv med dem han älskar allra mest.

Jag tänker att detta säger något mycket viktigt om vad som är det absolut nödvändiga i livet nämligen vardagen. När en människa får veta att livet kommer att bli kort och snart ska ta slut, då är det varken resor, kurser, lyxprylar eller övertidsarbete som känns mest angeläget; det är vardagen. Att vakna med sina barn, att äta med sin familj, att ta långpromenader med sin hund och prata i telefon med nära vänner känns som det mest angelägna livet har att ge.

Och när en kär människa gått bort är det inte de fina presenterna man fick från personen man saknar, det är den vanliga vardagen med den älskade i sin närhet. Man saknar frukosten tillsammans, telefonsamtalen, breven, de varma händerna, ja, till och med smågnabb och diskussioner saknar man. Den lena varmgrå vardagen med den kära, det är den man saknar allra mest.

Därför är det så bra att Kristi Himmelsfärdsdag är en torsdag, en sådan vardaglig dag. Mitt i veckan tar vännerna sitt slutgiltiga farväl. När Jesus fått dela sin vardag med sina vänner i 40 stillsamma dagar tar han avsked. Så borde alla få sluta sitt jordeliv.

På söndagar får man vara ute med hunden så länge man vill utan att se på klockan, ja man får leva lika bekymmerslöst som en hund en hel dag varje vecka

Denna veckas ridkurs blev kortvarig för Elis, hans häst, Rekyl, hade drabbats av vårkolik och fick gå tillbaka till stallet för avsadling och medicinering med linfröolja.



Vanligtvis fungerar det här lilla ekipaget mycket bra ihop, men nu blev Rekyl svullen om magen och började slå mot buken så det var bara att sitta av.

Här balanserar sig Barock-Olga fram längs tjärans väg i Kangos by sommaren 2011

Under Sveriges stormaktstid var tjära en av de viktigaste produkterna från Norrlands stora skogar. Vattenvägarna var de lättaste att ta sig fram på så båtar och handelsfartyg byggdes i stora mängder och på grund av krigen gick det förstås åt många krigsskepp. Tjära användes till att täta båtarna och tjäran tillverkades av ved som fick svettas ut sin tjära i en tjärdal. Det gick åt många träd, mycket skog och i södra Sverige hade den tagit slut så de stora vidderna norr om Dalälven som anslöt till den enorma eurasiatiska barrskogstajgan blev intressanta.

Vid varje bottensviksälv fanns ett skeppsvarv även små älvmynningar som Sangis och Byske hade sina båtbyggerier. Tjära var dock inte det enda man ville åt i de norrländska skogarna, här fanns också mängder av myrpor och stora myrstackar. Nu kommer den läskigaste delen av skeppsbyggeriet; man tätade skeppen inte bara med tjära, men änvände också myrstackar fulla med små myrstackare som hälldes ut i botten av båtskrovet och blandades med tjära för att fylla ut alla skrymslen som annars skulle ta in vatten.

Än idag finns historiska stigar med lämningar från tjärbränning och tjärans väg från skogen till havet kan följas till exempel i Junosuando, Kangos och Björkfors. Men ingenstans står det om de stackars myrorna som fick drunkna i tjära för att svenskarna skulle föra krig kring hela Östersjön. Därför måste förstås Barockbloggen skriva deras äreminne. De små offren som fick ge sitt liv för att båtsmän och matroser skulle ut på havet och dö för någon kungs ära. En kung som de knappt visste namnet på.

Som biprodukt till tjäran fick man kol som fungerade speciellt bra till att smida med

I Uppsala firar man enligt en gammal överklasstradition Valborg i flera dagar, först kommer Skvalborg, sedan Kvalborg och så Valborg. På Kvalborg var vi på stan i Uppsala, satt vid Fyrisån i solen och såg körsbärsträden blomma i parkerna.

 

Vi åt på ett riktigt crêperie med franska chansons i högtalarna.

Så kan man leva lite studentliv trots att man pluggar på distans.

Lördagar tvättar jag både husets alla smutskläder, barn och mig själv. Alla andra dagar i veckan tvättas alla familjemedlemmar utom katterna och Chateaux, fiskarna badar jämt. Chateaux är på alla sätt en barockhäst hon tvättar sig med tvål och schampoo högst en gång om året (ändå är hennes vita tecken skinande rena utom under de lerigaste tiderna). Ungefär lika ofta badar katterna Chili och Tyson i sann barockstil.

Efter medeltidens excesser i badstugor, vilka nordmännen fick smak på när de tjänstgjorde hos kejsaren i det Östromerska/Bysantinska riket, blev bruket av vatten för utvärtes bruk helt omodernt i Europa och Sverige, ungefär samtidigt som den protestantiska ortodoxin och stormaktsväldet var som starkast. Med det nymodiga bruket av underkläder kände man att det räckte med att tvätta kläderna då och då (knappast en gång i veckan) så man slapp tvätta sin egen känsliga lekamen. Det gamla bastubadandet varje lördag levde bara kvar i svearikets mest avlägsna, konservativa och efterblivna delar; Värmland, Dalarna, Tornedalen och den östra rikshalvan, Finland.

Riktigt orenligt blev det framemot slutet av 1700-talet när franska hovets vattuskräck och överparfymerande var det innigaste inniga eftersom man var säker på att alla slags sjukdomar orsakades av vatten. Helt rätt, i och för sig, vad gäller dagvattnet i Stockholm och andra koleradrabbade större städer.

1800- talet kom sedan med Nightinggales och Zemmelweiss upptäckter om hygienens betydelse för hälsan och så, smygande, först i överklassen och senare bland allmogen, sipprade sig renligheten och vattenbadandet ut i samhället, även om det urmodiga bastubadet fortfarande ansågs som en konstig utbygdsvana ända fram till 1970-talet. Läs t ex Selma Lagerlöfs novell "Gudsfreden" i samlingen Osynliga länkar, inte bara för att bastubadandet där framställs som en urmodig företeelse, utan också för att det är en av Sveriges bästa författare någonsin och en av hennes bästa noveller.

Nu har pendeln slagit över till att den som badar/duschar endast på lördagar anses som en äcklig, Pelle Snusk och tonåringar duschar gärna tre gånger om dagen. Vi svenskar i alla fall. Fortfarande är det inte alla som har tillgång till lagom tempererat tvättvatten direkt från väggen. Men vi har ändå lite kvar av våra barocka vanor, vi som fötts i Sverige. Så känns det i alla fall när man kommer utomlands.

I varma länder är hygiennivån oerhört hög. På resa med svenska ungdomar i Uganda förvånades de över alla mängder kokhett vatten som gick åt till att tvätta inte bara händer, utan också fötter, innan man kliver in i ett hus, inte bara innan maten och i Ryssland förvånades vi av att alltid hänvisas till toaletten så fort vi kom in i en byggnad, offentlig eller privat. Medan vi svenskar stod och fumlade med skorna, väntade den skoförsedda värdinnan otåligt vid toalettdörren. Efter en stund fattade vi snuskiga svenskar att vi skulle tvätta oss innan vi gjorde något annat. I Östafrika är det lättare att fatta eftersom tvättfatet står i dörröppningen, där gör man inte lika lätt bort sig.

Vi behöver inte åka längre än över gränsälven österut till det som under 700 år var en självklar del av det svenska väldet för att känna oss sunkiga. Disken desinficeras meddelst många kokheta vattenbyten och för säkerhets skull kör man disken ett varv i diskmaskinen på 95 grader för att den ska bli riktigt ren Husen skuras nästintill på utsidan och vårstädningen har en självklar plats i det finska nationaleposet Kalevala. Vilken annan dylik skrift tar upp en sådan sak?

I Finland räknas inte en dusch som tillräckligt renande, för rejäl renhet gäller bara bastun och bastu bara på lördagar är en barock ovana från den tiden då en rikssvensk bara badade två gånger i livet, vid födelsen och döden. Lik tvättades nämligen, till och med under de värsta snuskåren. Då kunde ju hur som helst vattnet inte skada längre.

Någon form av uppfattning om badande hade man dock under barocken, annars hade knappast denna målning föreställande gudinnan Diana, nyss uppstigen ur badet, av Peter Paul Rubens 1577 - 1640 kommit till.

Barockbloggen är sällan tyst så här länge. Tarvar måhända en förklaring:
Först tog jag ledigt från allt och överlät till resten av min stora familj att sköta allt utom bloggen som fick vila. Sedan tog jag tåget-detta underbara färdmedel då man kan lämna sig själv i trygga händer, läsa böcker och sova hela natten i medvetande om att man rör sig mot sin destination.

Min destination var Nia och Elva och deras familj:

Sedan har det varit proppfull vardag utan kamera för den hade rest till Pengsjö.

Jag inser att jag saknat min lilla tvååring, nyss var det ju tvåårsdag för Barockbloggen. Så här såg första inlägget ut. Så många nya vänner jag fått genom denna anspråkslösa nätdagbok och genom den har jag hittat andra fina och intressanta bloggar. Grattis, två-åringen, tack för att du finns!

KURS I KRAFTSKAPANDE RIDKONST I KALIX 16-17 JUNI

Kontakta Anki Niska för anmälan och information.
[email protected]