Barockbloggen

Dimma och regn har präglat hela hösten det är en orsak till att det blir få bilder på hästarna här, för oftast blir bilderna så här även när man fotar mitt på dagen:

Än har vi inte blivit klara med stallet, allt tar tid och vi har väldigt lite av den varan, Men hästarna får gå lösa inne i stallet när vädret är för läskigt, hovslagaren kommer eller jag gör i ordning dem. Det fungerar alltså som vindskydd nu. Nu kommer de in nästan varje dag pga trist regn. Alltid får man städa bort farligheter så inte nyfikna lill-Smilla skadar sig på något vasst verktyg då hon vandrar runt.

 

 

Men när det pysslas med hästarna får Smilla träna på att stå uppbunden en liten stund i taget. Det har hittills gått utmärkt väl, hon finner sig jättefint i det. Smilla gillar stallet och springer glatt in, men Chateau är fortfarande lite skeptisk. Kanske för att vi alltid städar ur det eftersom vi fortfarande bygger, det hinner inte bli någon trevlig hemliknande doft av använd spånbädd kvar till nästa gång de ska in.

 

Snart är det Advent med all underbar musik som hör till. Men även kyrkoårets slut har mycket vacker musik, här Bach-kantat nr. 140:

 Här kommer också duetten Wenn kömmst du , basen heter Klaus Mertens och han har en vacker röst  men det är violinisten och sopranen jag fastnat riktigt för i detta klipp, hon har en lätthet i tekniken och en lite jazzsträv röst som gör det hon sjunger så äkta. Hon heter Lisa Larsson och den engagerade soloviolinisten heter uppfodrande Margaret Faultless, de sjunger tillsammans med Amsterdams barockorkester och kör under ledning av Ton Koopman.

Del 3 Zion hört die Wächter singen & So geh herein zu mir:

Mein Freund ist mein & Gloria sei dir gesungen:

Barockbloggen gillar kyrkoåret som den trogne följaren förstått det ger förändring och trygg igenkänning på samma gång. Som nomaden återvänder tll samma visten varje vår och höst men ändå förflyttar sig. Just detta sorgeår har november med sin början med Allhelgonahelgen och sitt slut med Domsöndagen blivit extra novembrig för mig. Jag visste inte innan Godzdogz upplyste mig om det att det var en månad för de yttersta tingen; döden och evigheten i katolska kyrkan, men så blev det ändå, även här på bloggen.

 

Vädret har förstärkt tanken på de yttersta tingen; regn, dimma och gråväder, ishalka och vattenpölar, översvämmade diken men mitt i det grå växer fortfarande gräset och i rabatten växer en del gröna plantor:

 

 

November är en avskalad månad, mellan Allhelgona och Domsöndagen finns inga storhelger om man räknar bort den rara farsdag. I USA är det annorlunda, där firas årets största helg Thanksgiving i slutet av november. Den största familjehögtiden och den stora multietniska festen avslutas med Black Friday som i USA är julskyltningsdagen och stratskottet för julhandeln.  Här börjar det bli likadant, november hoppas affärsmännen ska bli en månad för handel, shopping och julbelysningar. Shopping har jag inget till övers för men julbelysningar är trevligt. Även så här i nya byn utan Candy Cane Lane men med två stora julgranar, här den ena som är byns gemensamma:

 

 

 

 

Här ser vi den förlorade sonen roa sig med prostituerade som den nederländska barockmålaren Dirk van Baburen föreställde sig scenen 1623. (Fotot från Lessing Archives) Min tanke går till hur den förlorade sonen kunde se så glad ut i sällskap med människor som enligt konstnärens titel på målningen; "Den förlorade sonen bland prostituerade", är köpta för att gilla honom.

 

När jag tänker på slavhandel och trafficking för sexuella syften; det som med en eufemism kallas prostitution, tänker jag alltid på det märkliga i att marknaden finns över huvud taget. Vi vet att 95% av marknaden består av väletablerade män mellan 35-50 år gamla.

 

Den överväldigande majoriteten "kunder"/slavköpare är alltså väletablerade män, gifta män, med god ekonomi i åldern 35-50 år. Ser man till marknadsekonomiska principer är detta naturligtvis inte det minsta förvånande, det är den grupp som är mest köpstark och shoppar mest. Men ser man på sexuell slavhandel som moralisk och psykologisk företeelse är det svårare att förstå. Vad får kunden ut av denna konsumtion?

 

Alla män i Europa mellan 35-50 som har råd att utnyttja barn, kvinnor och män från svåra förhållanden eller fattiga länder sexuellt är ju läskunniga och medvetna om att barnet/kvinnan/mannen de betalar för att få ha sex med inte har någon glädje av den erotiska biten av affärsuppgörelsen och då undrar jag; vad ger det då mannen som betalar för detta. Det normala är ju att en stor del av den sexuella tillfredsställelsen är att partnern uppskattar intim gemenskap med mig.

 

 

Det känns bara ödsligt och tragiskt för mig att tvingas köpa vänner som skrattar åt mina skämt bara så länge jag betalar. Den unge förlorade sonen på målningen ovan är kanske lite naiv, men etablerade vuxna män? Nog fattar de att flickor som misshandlas tills ryggraden splittras för att de ska gå med på att ta emot sina "kunder" inte har den minsta lilla glädje av att ha sex med dem. Nog förstår de att Lilia forever eller Call Girl är mycket mer realistiska bilder av prostitutionens väsende än Pretty Woman.

 

Återstår alternativet att dessa män är fullt medvetna om barnets/kvinnans/mannens obefintliga njutning, alltså består då köparens njutning  endast i känslan av oinskränkt makt över en annan människa för en kortare eller längre period. Njutningen består i att, liksom den vidrige godsägaren Svidrigajlov i Brott och straff av Dostjevskij, veta att jag kan mörda min livegne eller fru, ligga med henne/honom eller klösa en massa arbete ur denna person utan att riskera något som helst straff hur jag än behandlar denna utlämnade person.

 

Då kommer den riktigt rysliga frågan: hur kan så många till synes vanliga män ha ett sådant sjukligt behov av oinskränkt makt över en försvarslös människa i totalt underläge, även i Sverige, även idag? Borde vi ta vår kloka prostiutionslag ett steg längre i Sverige och döma "kunderna" till obligatorisk terapi på obestämd tid, tills den gjort verkan? Ja, det tycker jag nog. Vi borde helt enkelt stoppa efterfrågan på denna vidriga lyxkonsumtion.

 

För utan marknad skulle flickor i Rumänien verkligen få arbeta som hemsamariter eller restaurangarbetare med bevarad kroppslig integritet när de flyttar till Sverige eller Tyskland. Barn i Thailand skulle slippa lida av inkontinens vid 9 års ålder och flickor från känslokalla familjer skulle inte luras att ha värdelöst sex med män i farfarsåldern av charmiga bordellmammor.

 

För trafficking/slavhandel/prostitution har bara med lönsamhet att göra och så länge väletablerade män mellan 35-50 år glatt köper slavar per timme kommer flickor och pojkar att få sina ryggrader och liv sönderslagna av giriga hallickar. När de slutar köpa maktfullkomlighet försvinner marknaden och då säljer lata hallickar och bordellmammor hellre andra saker, och vad som helst är bättre än att sälja människor.

 

Lyssna på dagens Konflikt.

Igår fick Chateau vinterskor och Smilla verkades av hovslagaren Lasse för första gången i sitt lilla liv och det gick alldeles lugnt till. Flera gånger hade vi bestämt tider när han skulle komma så jag hade kunnat vara med, men det hände alltid något som exempelvis bilhaverier så han inte kunde komma då.

 

Igår var jag på jobbet när han kom men trodde att jag kanske ändå skulle hinna om jag smet tdigare, men han sa att det inte behövdes för allt gick så bra och det gjorde det. Snabbt och lugnt som ingenting blev båda hästarna pedikyrerade.

 

Nu får jag rida igen denna snorhala höst. Utan skor har det gått att rida någon enstaka dag, men oftast har det varit för halt för att rida obroddad häst denna november med omväxlande kallgrader och regn på is som resultat.

 

När jag har en mysig helg med mina hästar och hundar saknas alltid bildbevis för då är kameran på vift numera. Hon som lånar den är dessutom inte förtjust i att fota hästarna så de nyaste bilderna här är från en regnig utflykt igår, men bilderna är så fina och förmedlar en sådan fridfull glädje så här får ni några exempel av fotografen h-fs kameraanvändning:

 

Av de kära nådevalparna hos Godzdogz, som ni finner en länk till här intill, lär jag mig att november är en månad för att minnas de döda och tänka på evigheten i katolska kyrkan. En månad för requiem och allvarsamma bibeltexter. Bekymmerslösheten är en sida av det kristna myntet, men det finns allvar också. Man ska inte slarva med livets gåva, inte slösa bort den med att längta efter äventyr och uttråkat leta efter meningslösa tidsfördriv utan se allt det vackra vi fått och tacksamt leva och uppleva livet.

 

Söndagens text handlar om distraktioner som får oss att glömma det viktiga. Själv är jag den som glömmer och missar och tappar bort saker jämt, nu senast hittar jag inte min fina vassa hovkniv efter flytten. En värdelös billig oslipbar sådan gjorde mig näst intill galen igår när jag skulle fixa hovarna på mina älsklingar. Nåja, Smilla får i alla fall tränas i att få pedikyr.

 

Jag hoppas förstås att de distraktioner som varnas för är helt andra än ren glömska. Jag tror det handlar om att det är så lätt att göra helt perifera saker till centrala och viktiga sanningar. I det amerikanska presidentvalet var en mängd KRISTNA pastorer olydiga och pläderade för republikanerna och mot demokraterna i predikstolarna. I detta världens äldsta sekulära land är detta förbjudet.Pastorerna gjorde det helt medvetet för de hatar verkligen Obama och statlig styrning på alla områden; från sjukvård till vapenbegränsing. Det enda de tycks godkänna är en nationell armé, den stöder de helhjärtat i alla lägen.

 

De hatar Obama av många orsaker, de vågar förstås inte nämna hans hudfärg, naturligtvis är det en viktig orsak, men det de själva nämner är sjukvårdsreformen-så nästan alla medborgare i USA ska kunna få sjukvård även om de tillhör den skara av ca 40 miljoner personer som saknar försäkring på annat sätt- i stort sett alltid pga av arbetslöshet och fattigdom.

 

Dessa pastorer kallar sig kristna och vill absolut inte hjälpa den fattige via skattsedeln. De vill gärna hjälpa den fattige om de själva kan styra till vilken specifik fattig hjälpen ska gå och om de då dessutom kan få skatteavdrag för sin "generösa" gåva är det toppen. Jag undrar hur de tänkte där. Om man bara betalar skatt till försvaret och då sedan ska få avdrag på denna lilla summa för att man hjälper någon trevlig och tacksam fattig, hur ska då det heliga försvaret betalas?

 

De nämner med darrande röster (patos är den viktigaste retoriska metoden enligt amerikanska pastorer i allmänhet) hur Obama är för samkönade partnerskap och inte vill avskaffa den fria aborten i landet. Tiil saken hör att presiedenten enligt USAs konstitution inte KAN ändra på äktenskapslagstiftning eller abortlag, men ska man ge argument som får miljontals gudstjänstbesökare att svälja kameler i elefantstorlek gäller det att hitta några mygg att sila.

 

Jag måste säga, fast detta verkar vara att peka finger åt ett håll som inte berör mig själv särskilt mycket, att detta silande av mygg och sväljande av kameler är troligen den distraktion som är värst när det gäller livet. Fast visst berör det mig mycket. Ger jag verkligen på riktigt så mycket av min tid och mina pengar så att en utjämning kan ske?

 

Dessutom är det faktiskt mina syskon som står där i predikstolarna. De säger ju sig vara kristna och då får jag väl tro dem och då är det plötsligt väldigt mycket min angelägenhet. För jag ska ta vara på min broder och jag vill inte heller vara med om att stå där tyst så folk tror att jag samtycker med rasistisk och egoistisk galenskap i kristen dräkt.

 

Det här gäller också de fåntrattar som påstår sig stå för kristna värderingar här hemma i Sverige, SD är ett aktuellt exempel. De säger sig vara för kristendom och en kristen kultur och inbillar sig att denna helt kosmopolitiska rörelse som den arameisktalande juden Jesus från den romerska provinsen Judéen startade för tvåtusen år sedan skulle stödja paroller om att hålla Sverige svenskt.

 

I beg to differ! Kristendomen har aldrig stått för och kommer aldrig att stå för rasism, snålhet mot de fattiga, nationalism eller böghat. Det finns de som kallat sig kristna som missupfattat budskapet, men de har fel. Älska din nästa som dig själv och gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig, stämmer faktiskt inte på en fläck med rikas ovilja att betala skatt till allmän välfärd och vitas ovilja att låta människor från "fel" delar av världen ta plats i samhället.

 

Här följer en underskön medeltida gregoriansk hymn illustrerad av en våldsam medeltida målning om domens dag, vredens dag/dies irae, för jag känner mig ARG och denna målning handlar om det som Jesus själv sa var det livsviktiga:

 

’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Linnea kom in och sjöng melodin på denna underbara aria och undrade vilken det var och det triggade igång mig att leta efter olika interpretationer på You Tube. En hel hög underbara versioner har jag nu avnjutit av denna ljuvliga operapärla.

 

Jag valde dessa två som mina favoriter. Cecilia Bartoli både för att det alltid är underbart med Cecilia Bartoli och hennes frasering så man hör orden. Sedan får vi också hjälp med texten på italienska och en översättning, som inte helt stämmer, tycker jag. Det borde vara "ni som vet vad kärleken är, se efter om det är den som jag har i hjärtat" eller om man vill rimma "Ni damer som vet vad kärlek är, se efter om det är den som jag i hjärtat bär" och videon håller högsta kvalitet.

 

Den andra videon är sunkig men Maria Ewing gör en så fantastisk rolltolkning och hennes varma röst gör mig tårögd. Hon är en så trovärdig ung människa som inte riktigt vet vad det är som händer i kroppen när förälskelsen slår ner i hjärtat för första gången. Jag hör vartenda ord som om det vore första gången och trots rokokoperuken och teaterkulissen blir orden verkliga och scenen drabbande.

 

Visst, det är inte barock utan wienerklassicism, men det barockar fett!

 

Håll till godo! Njut först av Maria Ewings tåreframkallande innerlighet:

 

 Fortsätt sedan med Cecilia Bartolis snabbare och mer dansanta version på perfekt italienska:

 

 

Ett modernt undantag på denna blogg som sätter en ära i att vara urmodig är denna sångsvan, eller svanesång. En sång om en svan är det i alla fall. Den känns om en godnattvisa för mig. Mina små pojkar vill höra en sång de kallar för "kudden" där en textrad lyder: "nu sover svanen i sin säv, nu väver älvorna sin väv av dina drömmar." Denna sång liknar den godnattvisan mycket fast den handlar om morgonljuset:

 

 

 

Texten för den, som liksom jag, vill sjunga med:

Iđitguovssus girdilit
Hávski lei go iđistit
Vilges dolggiid geigestit
Várrogasat salastit

Njukča, njuvččažan
Buokčal, ligge varan
Njukča, njuvččažan
Ovdal iđitroađi

Iđitguovssus girdilit
Hávski lei go iđistit
Jaskatvuođain savkalit
Nuorravuođain njávkalit

Njukča, njuvččažan
Buokčal, ligge varan
Njukča, njuvččažan
Ovdal iđitroađi

Riegádahte áibbašeami
Oktovuođa váillaheami

 

 

Nu måste jag klaga lite. Smilla är född i juni förra året och welshponnyföreningen har ännu inte lyckats klämma fram hennes pass. Det verkar vara en riktigt orutinerad person som sköter passen på welshponnyföreningen. Jag väntade i tre år på Chateaus pass, ända tills de bytte till Kicki Linell. Sedan sparkade de henne och nu är det samma tjorv som det var för Chateau. Den nya passansvarige har lyckats krångla med allt från DNA-analysen till själva stamtavlan. Ja, hen försökte till och med att registrera Smilla som en häst med okänd härstamning och hen visste inte vad PRE var för något. SUCK!

"Bara jag slipper äta renskav igen" sa 7-åringen här om dagen. Nej, de två bröderna Bus vill helst äta hamburgare, korv eller tacos, mat där det inte syns vad man äter. Rensoppan med synliga kotor gick bara ner om de fick ge kotorna till hundarna och det vita i renskavet skvallrar också om matens ursprung. Ändå är renkött så bra mat för vår multiallergiker. Renar får beta fritt av obesprutade grödor, de vandrar på gamla vandringsleder och äter den mat de är skapta att äta, lavar, gräs och grenar. Renkött innehåller C-vitamin och mycket annat som man inte får från stalluppfödda broilertjurar, som vanligtvis är basfödan för så många barn som mest vill äta kamouflerat kött i form av hamburgare, köttbullar och färs.

         Jag förstår mina barn så väl, jag äter helst inte alls döda djur och djurindustrin vill jag inte stödja. Tänker man på  vad man äter är det inte alls så självklart att gnaga i sig den där lite sega köttbiten. Men när nu ett av barnen inte tål någon annan proteinkälla än just viltkött är det ju perfekt att renkött är så tillgängligt och billigt, men viktigast av allt; att renarna lever så bra liv innan de blir renskav. Renskav är ju dessutom lättlagat för hans vegomamma som faktiskt inte vet hur man styckar de stackars djuren efter slakt, ej heller hur man tillagar muskler från döda djur mer än just genom att skava ner det i gjutjärnspannan tillsammans med wok-grönsaker efter säsong.

         På 1600-talet var de flesta renar man skavde ner i pannan, vildrenar, men man hade också tamrenar som dragdjur och för den feta mjölkens skull. Vildrenarna jagades som man gjort allt sedan stenåldern; genom att de hetsades ner i fångstgropar. I Sverige ledde jakten på ren till att den sista vildrenen utrotades 1868 och numera är alla svenska renar tama i större eller mindre utsträckning, mest mindre. Hur man än gör så är det ett genetiskt lotteri vilken ren som blir tam eller inte. Du kan flaskmata en kalv tills den blir vuxen och den blir ändå aldrig tam medan andra renar blir som hundar av denna uppväxt. Renen är nämligen ännu bara halvdomesticerad, man har inte valt ut enbart de exemplar som blir tama till avel för deras främsta uppgift är ju att vara mat och skinn, inte dragare eller sällskapsdjur, och mjölkar renar gör man inte längre i Sverige.

       Renmjölken används inte längre, men köttet, skinn och horn används fortfarande. För det måste renen dö och det är ett moraliskt problem för mig. Det känns ändå som om just renar lever ett så bra liv och har verklig nytta av människornas tillsyn. Min Elis kan ju inte äta annat protein än kött och då känns renköttet som ett okej alternativ. Även om barnen tycker att de kan bli lite less på det.

Bild härifrån EviEm

 

 

Jag är ju som bekant än gråtmild person. Glädje, sorg och allt däremellan framkallar alltid tåreflöden hos mig. När jag var barn lyssnade mamma alltid på morgonprogrammet med Bibi och Pekka Langer i P3. Jag minns inte så noga, men jag minns att de spelade denna sång i varje program, en psalm från Västindien. Jag grät varje gång så klart.

 

Sedan dess har jag inte hört den, men varje gång jag tänker på den kan jag inte tala på grund av gråten i halsen. Under stormiga tonår kom den ofta till mig i minnet som en uppriktig bön när jag inte orkade formulera mig på annat sätt.Så gjorde jag det riskfyllda, letade upp den på nätet. Riskfyllt? Ja, den kanske inte skulle vara så bra som jag minns. Då förstod jag ju så lite av texten, egentligen bara en del av refrängen. Men den var lika varm, innerlig och uppriktig som jag minns den och tårarna flödar:

 

 

Nu ska jag blir ruggigt personlig. Pinsamt personlig. Söndagens texter handlar nämligen om "Förlåtelse utan gräns"Tänk att bli förlåten. Jag talar inte om när någon slentrianmässigt svarar "Visst" på ett lika slentrianmässigt "Ursäkta mig!". Jag talar inte heller om när jag skäms så jag inte vill gå ut ur huset. Skammen är ett problem, men det är inget att skämmas för. Det är skulden jag borde skämmas för fast jag så sällan gör det i tid, innan jag dragit på mig den.

 

Jag talar alltså om skulden som är en verklig skuld, när jag verkligen har all anledning att be om förlåtelse eftersom det är den enda utvägen ur den position jag försatt mig själv och andra i genom en medveten ond handling.

 

Jag talar om när någon säger "Jag förlåter dig. Nu går vi vidare. jag tar gärna emot din gottgörelse." den gången när skulden sitter i halsen och hotar att kväva mig eller när skulden tynger hjärtat så det nästan brister.

 

Jag talar om den gången jag medverkade till att mobba en medmänniska. Jag talar om hjärtat jag roade mig med att krossa. Jag talar om en död som jag av slöhet struntade i att förhindra. Jag talar om en svältkatastrof som jag stängde till plånboken inför. Jag talar om ropet på hjälp som jag slog dövörat till för. Jag talar om alla Filifjonkor som jag inte hälsade på innan det var försent.

 

Många har av sitt hjärtas godhet förlåtit mig. Jag har också fått nåden att gottgöra en liten del av alla oförätter jag gjort mot andra, men många kan jag inte ens träffa och be om förlåtelse av och annan skuld är jag kanske inte ens medveten om. "hur många vet hur mycket han har syndat?" Vad gör man då?

 

Ja, jag kryper till korset. Ibland nästan bokstavligen. På knä ber jag om nåd. Jag kan av hjärtat sjunga " You broke the bonds, and losed my chains, carried the cross and all my shame-you know I believe it!" Hur många gånger har inte Jesus som syndabock varit mitt enda hopp, liksom det tydligen var för August Strindberg, en som jag på goda grunder antar också kände behov av förlåtelse för verklig skuld. Detta antagande bygger jag på att han som inskrift på sin gravsten valde ett citat från en medeltida hymn: "O Crux ave spes unica"=var hälsad kors, mitt enda hopp.

 

Jag vet uppriktigt sagt inte hur jag skulle överleva om inte "Jesus med sitt ord, var oss som vän så nära". Om inte Jesus tagit på sig den skuld som är omöjlig att rätta till, omöjlig att försona eller gottgöra av olika orsaker, då hade jag med säkerhet inte orkat ta ett steg till på denna vackra, galna planet.

 

Men nu litar jag på "syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod" och att "det som lösts på jorden är löst i himlen". Den kristna människans frihet kommer av denna totala frigörelse från gångna brott och felsteg. Vi har inte bara möjlihghet att vända blad och göra pudlar. Vi får bränna upp bladet och vara Guds nådevalpar som får hämta styrka i famnen hos Jesus, som vet precis hur det är. Jesus som burit samma ångest, och en betydligt värre smärta, fram till nådens tron.

 

Under veckan som varit har jag varit i Nice och där firades La Toussaint (Allhelgonahelgen) från 1-5 november. Det blev alltså myckt lugnt eftersom alla måsten i form av teater, muséer och liknande hade stängt. Det var precis vad jag behövde. Många långa promenader i gamla stan och längs stranden nedanför den berömda Promenade des Anglais blev det i stället.

 

  Först när stormen var över svallade vågorna farligt höga i flera dagar. Förutom receptionisten på l'Hôtel Normandie fanns inga människor ute att småprata med så TVn blev mitt sällskap.Så det blev mycket tid till att bada i franska med hjälp av TV-program de första dagarna. Jag som aldrig ser på TV blev helt kär i kanalen ARTE.

 

ARTE är som kunskapskanalen+ riktiga dokumentärer +jättebra filmer och TV-serier utan reklam. Kan du inte franska så finns ARTE på tyska också, klicka på tyska på hemsidan jag länkade till. Det enda som är minus med kanalen är att allt dubbas, textning förekommer endast i undantagsfall. Men det är ju snarare en tillgång för mig så jag får boosta franskan, men det är inte lika kul när man bara ser på TV för nöjes skull. Dock är de flesta program producerade direkt på franska, så det är inte så plågsamt med alla osynkade läpprörelser som man kan tro. Oftast är det en kommentarsröst och inte en vanlig dubbning, det är lättare att stå ut med.

 

Som språklärare är jag så tacksam för Sveriges satsning på att texta alla program på TV. Hörselnedsatta är lika glada. Det är bra att påminnas om de små välsignelserna ibland. Textade TV-program är en av dem. En annan är dricksvatten direkt ur väggen. Trots allt är det märkligt att köpa vatten på flaska och inte ens kunna borsta tänderna med kranvatten. Egentligen är det väl vi som är galna och spolar i toaletten med renaste dricksvattnet, avloppet från disk och tvättmaskin borde vara naturligt att återanvända i toaletten. Samtidigt är det sorgligt att vi förorenar vattnet så man blir sjuk bara av att borsta tänderna med kranvatten.