Minnen
Ibland blir vi sittande i familjen och ser på bilder från förr. Minnen stöts och blöts för det är alltid något som behöver korrigeras i våra minnesbilder. Så blev det idag. Då kom jag ihåg denna bild från en tid då H-f var 10 år och Chateau just fyllda fem. Det var ännu långt till den dag då husen på Gruvfogde skulle utrymmas och midnattssolen sken intensivt. Det var så varmt den sommaren. En enda sommardag var det regn och rusk. Desto oftare var det dock tropikliknande åskväder som gick över på några minuter. Sådana somrar långt norr om polcirkeln minns man.
Digitala kameror kände vi ingen som ägde så det här är avfotat från en pappersbild vilket ökar känslan av tid som flytt. Detta blev dagens Madeleinekaka för mig. Plötsligt var jag bara där med huset fullt av barn och smådjur, tre av barnen var våra och de flesta av smådjuren. Världens bästa ponny med sin lyckliga lill-matte på ryggen har sommarlov. Chateau betade på min arbetsplats stora äng. Kom jag från jobbet eller var jag på väg dit? Det här var ju på den tiden då jag aldrig hade ens två dagar ledigt i rad och rusade mellan jobben på cykel eller spark. Men det var en lycklig tid, det också.
Majan in memoriam
Våren 2012 Majan med Chateau i hagen
Så många hästar har jag mött i mitt liv, alla har varit älskvärda på sitt sätt, men bara några få har verkligen besegrat mig totalt. Maja var en av dem. Majan, Ingas fantastiska lilla fuxdam som kunde göra vilka imponerande "moves" som helst när hon var på det humöret men var lite svårare andra dagar. Majan som aldrig gjorde en fluga förnär, inte ens hundar som bet henne i hasorna. Hon var aldrig ute efter att skrämma någon fast hon kunde vara lite skrämmande när energin var för stor. Men själv var hon lättskrämd och ville aldrig vara ensam.
Majan som var så tolerant mot min lilla mobbade ponny så Chateau blev tjock av alla mat hon fick äta ifred för Majan. Majan som blev Chateaus allra bästa bästishästkompis i livet, aldrig har hon haft en vän som Majan; de var som gjorda för varandra. Majan som lärde Chateau piaff och skolgalopp. Majan som lärde Chateau att gnägga hjärtslitande när kompisen lämnar hagen. Majan som lärde min Chateau att prata mycket även med mig. För några dagar sedan tänkte jag att i sommar måste Smilla få vara med henne så hon blir pratsam precis som Chateau för Chateau är tydligen inte lika inflytelserik på Smilla som Majan var på henne.Den gamla klyschan "ett stort hjärta i en liten kropp" var ingen klyscha när man talade om Majan.
Som ni förstår av att jag skriver i preteritum finns hon inte längre hos oss. Det här blogginlägget är ett tack och farväl till en häst som inte går att glömma.
Miss Smilla 31/2 år
Nu har Smilla blivit så stor hon har vuxit ur selen och reflexgrimmorna måste bytas ut. Hon är lugnare i all hantering men busigare i all träning utom promenader med Chateau. Hon är alltså en alldeles vanlig unghäst, men i mina ögon förstås den mest älskansvärda i hela världen.
Chateaus form
Just nu är gamla gumman Chateau i god form. Hur kom hon dit? Mycket pulshöjning i snön naturligtvis men också kombinationen slowfeed-nät och Green guard samt kanel varje morgon för blodsockrets skull. Trogna följare vet ju att det är bekymmersamt med ponnyhullet men nu verkar det äntligen ge med sig och hon är dessutom pigg och kry att rida.
Denna bild visar både hur mycket snö vi har och hur tuff och stark denna lilla C-ponny är.
Fröken Smillas känsla för snö
Chateau håller sig kring stallet och äter vid höförrådet men Smilla tar sig till de olika högömmorna jag slänger ut i hagen och galopperar så snön yr.
Hon följer ofta efter mig när jag skottar också även om hon måste ta sig igenom hela hagen i djupsnö. När hon var liten ettåring fick hon ju vara med på gården när jag skottade men nu är hagen större så jag inbillar mig att hon ändå får en känsla av att hänga med när jag skottar, här bild från en sen kväll förra veckan:
Igår tog Linnea denna bild efter att vi varit ute på byn:
Snörapport
Bland det vackraste svenska språket kan erbjuda är sjörapporten. Poesin i "våghöjden vid Trubaduren" får håret att resa sig i nacken på mig. Snörapporter, är inte lika poetiska, men nu blir det en sådan i alla fall efter veckor av tungt snöfall och stormen Oles framfart i natt. Snödjupet är ca 110 cm mer elelr mindre beroende på hur det har blåst. Min duktiga lilla ponny har varit ute och pulsat i djupsnön ibland fick jag skutta före och ibland kunde jag rida Chateau som skuttade genom snö som var så djup att den nådde mig till anklarna-uppsutten.
Min tuffa ponny tar sats inför skoterspåret som är det värsta hindret att ta sig förbi för två hästar, hundarna däremot håller sig gärna där. Efter en kort tur fick vi vända jag var blöt i svett i alldeles för varma kläder för jag fick ju sitta av titt som tätt och däremellan var det stora galoppsprång som gällde, svettig ridning med andra ord.
Smilla kämpar på bakom oss jag har kapson på för hon går så lågt med huvudet i djupsnö att ändan på grimskaftet blir tungt av snö så i vinter har jag fått ta kapson på. När jag släppte lös henne idag fortsatte hon ändå bara i spåren på mig och Chateau, hon var trött. I bakgrunden syns en svart prick vid Smillas öronspets-det är Kapten som inte ids följa med utan stannar på skoterspåret.
Skogsturen var tung så vi tog en tur längs byvägen i stället, här kommer vi hem när Hr. Bråddjup tog över kameran. Vackert väder var det efter Ole.
Djupsnöridning
Allt präglas av snö nu, mängder av snö, det snöar som i mars-april just nu. Jag plogar, skottar och skyfflar dagarna i ända men det är sannerligen alltid ogjort allt jag gjorde dagen innan. Hade Sisyfos bott i Sverige hade han skottat snö. Idag gav jag upp. Vägen är någorlunda framkomlig , det får räcka. Äntligen ut och rida i djupsnön.
Skoterspår hade dock fördärvat ridvägen bitvis, det är svårt för hästar att gå på skoterspår, de trampar igenom men måste lyfta benet rakt upp för att ta sig lös-varje steg. Nå större delen av ridvägen var dock oförstörd och vår häststig var framkomlig med en pigg och stark ponny. Smilla och lilla Elva kämpade på i hennes spår. Kapten valde att springa efter skoterspåret och vänta på oss tills vi skulle vända mot stallet igen-latmasken.
Vi pausade ofta, jag satt av en gång och lät Chateau pusta lite. Men det var knappt det behövdes, hon är i god form trots överätandet efter nyår. Rosa soluppgång vid horisonten. Tystnaden som bara en snöig skog kan erbjuda och en glad ponny som älskar att gå fram som en bandvagn genom snön. Sedan fick Chateau pusta ut i hagen medan Smilla fick träna på at gå runt i cirkel, stanna och gå på kommando och hon börjar bli så bra på det. Ibland är det bara så underbart att ha häst!
Godsägare Bråddjup kom ut och tog en bild av oss när vi pulsat uppför sista backen. Lite bildbevis från en härlig söndagmorgon skadar inte.
Älskade, busiga djur- snörapport
Modesty vill ofta promenera runt med mig också, inspekterar och kontrollerar att jag inte glömmer något. Berättar om saker jag borde känna till, som nu i morse att hästarna inte kommer ut. Jag förstod inget förrän jag kom till stallet och såg att dörren blivit blockerad av ett snöras, blöt, tung snö. Modesty har alltid rätt har jag nu lärt mig efter att hon förra året visade varför vi inte hade någon fungerande telefon i huset.
Elva har varit risig och matvägrat. med hennes energiska livsstil blir det fort allvarligt och jag har fått mata henne med lyxig burkmat som snabbt gav resultat och täcke har hon hela tiden för pälsen blev så tunn att hon skakade utomhus. Kapten däremot, har ingen brist på aptit och måste motioneras medan Elva får sova inne på soffan framför spisen.
Pga det envisa snöfall hinner jag bara skotta, 90% av den vakna tiden. Smilla blir uttråkad när jag inte hinner träna med henne så hon kliver ut ur hagen hela tiden och klampar upp på bron, hon vill också in i huset och lägga sig vid husses fötter kan man tänka. Hon springer sedan glatt efter mig in i hagen. Nu är hon inlåst med vatten och hö lite lugn behöver jag efter skottandet.
Så är min vardag just nu och jag funderar på min relation till dessa djur, de fyrbenta i familjen. Känner mig trött och uppgiven. Då kommer en av mina favoritbloggar med denna fina bloggpost. Plötsligt får min förvirrade snöpulsande dag mening och ett helighetens skimmer.Så här skriver vardagspilgrimen Tomas Jarvid bl.a: "Vi är på ett sätt på samma nivå som skapelsen inför Gud men vi har fått ett hedersuppdrag att engagera oss och ha omsorg om skapelsen. Det är fint, eller hur?"
Ja visst är det något magiskt i att djuren vill ligga vid våra fötter, leva med oss och jobba med oss. Kapten och Elva vet inte till sig av förtjusning när de får vara med mig när jag skottar snö och skuttar runt som värsta valparna. Men går jag in en sväng intar Kapten sin värdiga position utanför dörren, han är ju vakthund, och imponerande som sådan. Elva vallar glatt in Smilla när vi är ute i snön och Smilla vill , som sagt var, vara med mig jämt så hagen är inget hinder. Det bästa lämnar jag till sist: Chateaus mjuka gnäggning när jag kommer hem trött från jobbet, när jag tittar till henne i hagen, när jag kommer med frukost, ja varje gång vi ses.
Det är verkligen ett hedersuppdrag jag fått när de kom in i mitt liv.
Lilla gumman
Pippi Långstrump har en häst, Lilla gubben, han bor på hennes veranda. Smilla vill inte vara sämre och mötte mig ute på bron i morse, som så många gånger förr. Det myckna snöandet har gjort att stängslet som vajade så högt och stolt för en månad sedan nu bara är att kliva över för långbenta hästar och då är Smillas vana att knacka på dörren.
Härligt med en häst som vill vara med sin matte och härligt med en häst som får en att känna sig som världens starkaste flicka. First Aid Kit sjunger:" I'll be your Emmy-Lou, I'll be your June and you'll be my Johnny and my Graham too.". Till Smilla kan jag sjunga: " Jag blir din Pippi och du blir min Lilla gumman".
Smilla vill bo på bron och hälsar mig godmorgon, jag hade turligt nog kameran i närheten i morse. Jo, hon har reflexgrimma på sig eftersom hon tycker att staketet är rent symboliskt och när det passar kliver hon ut.
Pulshöjare
Chateau har ju överviktsproblem, min gissning är att det löser sig nu. På en vecka har snödjupet ökat med ca 50 cm på vår ridväg och det blir ett rejält pulshöjarpass för henne att pulsa runt i snön. När hon klättrat upp på gården igen har jag en hyfsad ridbana uppplogad på gården där vi kan finlira lite när hon fått pusta lite. Det funkar riktigt bra. Inga bildbevis finns på detta men en aning om snömängden kan ni få av dessa bilder från morgonen när jag själv pulshöjde med en hundpromenad i djupsnön.
Bildbevis
Några bildbevis på att mina morgnar med hästarna är så där underbara som jag skrutit om. Det blir förstås de gånger Smilla fått springa lös eftersom det inte går att fota med två hästar i händerna.
Godsägarlycka
Herr Bråddjup har många dagar ledigt denna välplacerade jul och tar många långa promenader med hästar, hundar och barn. Mycket bra för konditionen att hänga med i hästtempo på apostlahästarna.
Hästlycka
Emma-Li har ingen möjlighet att rida hemma så hos bonus-farmor blir det hästlycka så ofta vi hinner.
Jag har köpt eget träns och fått låna en sadel som barnen kan hantera och få stiglädren i rätt längd på.
Elis föredrar att promenera, han blir tyvärr väldigt astmatisk av hästar numera.
Vintervackert ridväder
Elis tog denna bild som jag tycker blev vintervacker.
Hästjul
Hittills har julen gett tillfälle till många härliga ridturer med superpigga hästar. Nu är det kallt men med rätt kläder är det härligt med klart väder och pudersnö att plöja igenom och sedan se himlen rodna i öster på hemvägen. Hundarna får följa med och Smilla och Elva har det så kul ihop när vi kommer till "vår" ridäng där de springer fram och tillbaka jätteglada över att ha en kompis som orkar med tempot.
Från dessa morgonridturer har jag förstås inga bildbevis det är både för mörkt och för kallt för kameran och för mycket att hålla reda på fyra fyrbenta vänner och fota med lovikkavantar på. Men mitt på dagen tar vi ibland en lugnare tur med fler inblandade och då kan det bli fototillfällen. Idag red både Emma-Li och Jasmine varsin häst och sedan tog Emma-Li en skogstur med Chateau medan Smilla fick äta ifred en stund. Hon behöver ju mer hull och Chateau mer motion.
Först lära isg att göra i ordning hästarna. Smilla gör jag ensam i ordning.
Emma-Li testade nya ridutrustningen * genom att rida Smilla för första gången i sitt liv. Det blir nog inte sista.
Jasmine red Chateau så det blev lite ridskolekänsla.
Sedan tog Emma-Li över Chateau och Smilla fick vila i stallet och äta ifred en stund medan vi tog en tur ut i skogen.
*Ridbyxor, ridstövlar, ridstrumpor, ridhjälm och tjocka ridvantar från stalltomten i Holmträsk.
Ridtur med Hanna-Félice
Härligt med jul så jag får ridsällskap.
Först red vi ut tillsammans, sedan red Hanna Smilla för första gången en stund på gården och vi avslutade med att Hanna fick ta en runda med spanska sadeln på Chateau och Smilla fick springa lös efter sina nya upplevelser.
Kallt har det blivit kring minus 20. Men härligt med snö och halkfritt.
Riddagbok-Luciadagens morgon
Det har varit dystert på ridfronten på sistone. Det vanligtvis snötäckta landskapet har i stället varit täckt av en isskorpa och regnet har öst ner och gjort livet surt för oss här i norra glesbygden. Ridning är naturligtvis inte att tala om när hästarna halkar runt till och med i hagen och vattenhinkarna får glida på marken för att jag inte ska vurpa med dem på väg till stallet.
Så kom den välsignade blötsnön Lucia-natten och genast tinade isskorpan bort och ersattes av ett 10 cm tjockt snölager, som sjönk ihop till 5 medan vi var ute. För det var vi. I flera timmar med vilda hästar.
Vita vidder-äntligen!
Vintertid är Chateau alltid pigg men idag, ja, "vildens häst för hon är så vild" kunde man lugnt säga. Bockar och snabba galopper, passage och levader i fullständig oordning gjorde att jag var tvungen att klättra runt i skogsbackar i obanad terräng och rida slalom runt träd i en halvtimme innan det gick att göra något vettigt. Smilla fick springa lös förstås och for runt som Jehu hit och dit. Lyckliga hundar svansade med-äntligen en riktigt lång ridtur med matte och hästarna.
Barockridning kan vi nog inte tala om här, snarare barock ridning. Men kul var det!
Renrena hästar-inte än!
Här där jag bor i norra glesbygden förekommer fortfarande fri betesdrift av tamdjur, jag är så gammal så jag minns hur fjällkor i Kaalasjärvis systerby på Gällivare-sidan av älven: Fjällnäs, sprang lösa hela sommaren och ibland blockerade byvägen. Men det finns inte längre mjölkkor i de nordligaste kommunerna Kiruna och Gällivare. Däremot finns det fortfarande renar ute i skogarna. Därför tränar man jakthundar för att bli renrena. Det innebär att de inte ska jaga renar som de jagar älg. De ska helt enkelt inte bry sig om renarna.
Läskiga monster, tycker Smilla, dessa fredliga små renar.
Mina hundar är härligt obrydda om renar men mina hästar är inte renrena, åtminstone inte den yngsta av dem, trots en uppväxt i renbetesland. Smilla lyfter inte på ett ögonbryn ens när en skoter svischar förbi, hundspann är inte farliga för fem öre och inga monster ryms i traktorer och timmerbilar, men de beskedliga renarna som springer bort när vi kommer travande är jättefarliga tycker hon.
"Matte det står ett gäng läskiga monster där borta, är du säker på att vi ska gå dit?"
Idag tänkte jag att nu måste hon lära sig leva med renar och inte plantera hovarna i backen vartannat steg när hon känner vittring av dem på kilometers håll. Jag gick helt sonika ner på backen, man är ju alltid mycket mer auktoritär på marken än på hästryggen och ledde henne och Chateau rakt in i hjorden. Det tog en timme. Gå ett steg stå och vänta fem-tio minuter tills hon kunde förmå sig till att ta ett steg till . Gå ett steg, stå och vänta osv.
Till slut var vi tillräckligt nära, renarna blev mer och mer vana vid de tre mystiska varelserna som mycket långsamt närmade sig dem och betade nu lugnt vidare. Då fick Smilla morot och så tyckte jag att jag kunde sitta upp på Chateau och rida hemåt igen. Snigeltempot var då helt utbytt mot en mycket raskt taktande ökad skritt blandad med trav.
På hemvägen gick det snabbare, svårt att få icke-suddiga bilder på mina pållar som tävlade hemåt, i skritttävling hade de diskats, väldigt mycket var både trav- och galoppsteg. När vi kom till vår "egen" hästväg fick Smilla springa lös. Då var hon helt slut av alla intryck och den långa turen så hon galopperade knappt mer än några steg.
Ja, det blir nästa träningsprojekt; passera renar utan problem, renrena hästar.
Härliga häst!
Omgiven av barn, det gillar min gamla ponny
På eftermiddagen gav vi oss ut igen men nu fick Smilla stanna hemma och äta och Chateau tränade styrka. Hon var i toppform, fokuserad och bjöd på piaff på bara lite skak i lång tygel, piruetter i skritt och trav och galoppanslag, passage och skolgalopp, ja allt man kan tänka sig utom levaden som hon tar till ibland när allt är så här bra. Får se vad hon hittar på i morgon.
Naturlgtvis finns inga bildbevis det vet ju alla att det sällan finns någon fotograf i närheten när allt är så här perfekt. Men det finns bilder från Arons dröm som gick i uppfyllelse i onsdags: att ha med sig sin egen ponny på ridkursen. Hon är ju så bra med barn också.
På ridskolan skötte hon sig utmärkt fast Aron tyckte hon travade för fort och höll in när det skulle bli trav, tyvärr är han nu i den där ängsliga åldern, men den går ju över och han har ju en trygg häst.
Riddarskola
Idag blev det riddarskola på hästryggen, var annars. Aron ville testa att plocka upp saker med lans från Chateaus rygg:
Tyvärr finns inga bilder av detta styrkeprov för då behövde han assistans av en väpnare (mamma Barock-Olga) och snart blev han trött i lansarmen, det är tungt att vara riddare även om man har en duktig häst.
