Vi har perfekt mark för styrketräning av hästar, branta backar med nedfallna träd och gropar att undvika eller hoppa över. Här tränar Jasmin i backe med Chateau:

Emma-Li och Jasmin är på ridläger hos oss denna vecka. De har både fått vara på teorilektion på Holmen och praktik här på godset. Nu vet de både var ganasch, mule och kota sitter på hästen, bakknä och framknä likaså. Det är så fascinerande att hästar springer på sin tånagel.

Nu får hästarna hö på morgnarna eftersom det frostar i gräset ibland och sockergräset som bildas av frosten är inte bra för hästmagar och kan ge fångkänningar. Chateau och Kiva bara äter men Smilla vill gosas. Hon är så mysig och mattehjärtat svämmar över när hon hellre pussas än äter.

Så här välvuxen är Smilla nu i slutet av sommaren:

Efter en härlig bergsklättring med Aron igårfick vi kärt besök av Emma-Lie och Fredrik. Emma-Lie kom på ridläger så Chateau fick göra ett av sina favoritjobb: lära barn att rida.

Egentligen var min gamla sötnos Chateau i lite dålig form med overkade hovar pga att vår hovis varit indisponibel och jag hade inte tänkt vara med ens som markdeltagare pga tidsbrist, men så blev tre hästar helt utslagna och flera vänner blev stående med outnyttjade ridpass så jag tänkte att jag köper ett av Johanna iaf. Det är ju aldrig fel att träna Smilla på nya saker som att inte få följa med när Chateau åker iväg. Dessutom behöver Chateau och jag  input för jag vill att min gamling ska leva länge än.

 

Igår kom Linda på besök och då passar vi förstås på att rida ut tillsammans. Tur att vi var två, säger jag. Det första som hände var att Chateau tvekade att gå fram. Det visade sig bero på en älgko med två gängelbenta kalvar som passerade ca tio meter´framför oss. Nu är jag lite ängslig för älgkor med kalvar. Man behöver inte ens komma mellan mor och barn för att korna ska gå till ilskna anfall så jag är glad att Chateau tvekade, annars hade vi krockat med den ståtliga familjen.

 

 

Ängsliga jag bestämde då att vi tar en annan väg i den fallande skymningen, vi kom ut alldeles för sent för oss kvällströtta damer. Där stötte vi på en av våra katter, Modesty. Det tyckte Smilla var lite läskigt. Sedan kom Aron springande bakifrån så både jag och Smilla ryckte till, jag tyckte mig se en älg i ögonvrån. Sedan fick jag och Linda öva till luciatåget på hästryggen. Inget lugnar häst och ryttare så bra som sång. Naturligtvis ingår " Min ponny" av Gulan Bornemark i luciatågsrepertoaren precis som Staffansvisor när det är Lucia till häst. Kul att ha en häst som verkligen är svart när man sjunger "och pälsen den är svart liksom kappan på en präst, en mule som av sammet det har min lilla häst. Vad du är söt min kära lilla ponny, vad du är snäll min kära lilla häst, du säger ingenting min kära lilla ponny men du är den jag gillar mest."

Smilla jobbas ju som bekant mest från marken. Longeringen är en utmaning, men att gå bredvid och ledas i allehanda övningar som jag hämtat mycket inspiration till från Linda Tellington-Jones T-team är hon van vid och nu börjar vi höja ribban med lite "dansövningar" där vi följer varandra när det går som bäst.

 

Den 22 juni fyllde Smilla tre år, nu är hon hästtonåring och mycket har hänt i sommar. Ett tag blev det bara skritt och bad med hästarna, det var för varmt och för många barn här. Men efter dessa slöarveckor hade något hänt med Smilla. Hon hade mognat och just nu är hon i ett riktigt utvecklingsskov och lär sig nya saker varje dag. Framförallt har hon blivit mer självständig, hon gör en massa saker hur lugnt som helst utan att Chateau är med. All hantering är nu så enkel, hon lyfter hovar och står ut med myggmedel utan minsta åthäva. Hon har alltid varit lugn och visat stress genom att frysa fast, men nu är framåtbjudningen där vare sig hon är med Chateau eller bara med mig, 

 

 

 

 

Ewa-kursen tog också upp sitsen. Vilken sits ger hästen friheten där vi tar ansvar men hästen kan röra sig i balans? Ewa menar att det är den sits jag alltid använder på Smilla än så länge: stöd i stigbyglarna och vikten på sidorna av hästens rygg där starka muskler bär. Detta åstadkoms med att ryttaren vrider in knät och ser till att bakre lårmuskeln hamnar bakåt medan främra lårmuskeln har kontakt mot hästens sida så framifrån ser benet väldigt smalt ut. Barbacka är det på denna del av översknkeln man bör balansera i stället för att sitta tungt ner med stickande sittben på hästens rygg. Jag förklarar dåligt men titta på denna bild så förstår ni:

 

 

 

 

 

 

I hästkretsar är det som i kristna kretsar: olika läror är för tillfället på modet. En lära säger att man aldrig ska sko sin häst, en annan säger att man alltid ska rida barbacka och bettlöst eller helt utan träns, man kan tänka sig en halsrem under inridningen men sedan ingen utrustning.

 

Ewa berättade på clinicen att när det handlar om skodd/oskodd gäller det att vara inkännande: "Det beror på". Själv har hon många hästar de flesta är oskodda utom två. Sak samma med bettlöst eller olika bett: "Det beror på". En häst går bra bettlöst en annan trivs med tränsbett och en tredje med stång. Enligt en undersökning på SLU där man testade tredelat tränsbett, tvådelat tränsbett och stång visade sig att det finns hästar som gick bra på tvådelat tränsbett, andra gick bäst på tredelat tränsbett och de flesta gick bäst på stång. "Det beror på".

 

Här kommer vårt ansvar in. Vårt ansvar som människor är att använda utrustningen för att kunna kommunicera med hästen och samarbeta utan att orsaka hästen obehag. Att rida barbacka är därför en bra variation men det skapar obehag för hästen om jag rider den i timmar på det sättet eftersom vikten inte fördelas så väl över hästens rygg. Jag rider aldrig Smilla barbacka ännu just av den orsaken. Ewa påminde om att när man sitter upp ska hästen inte märka något: "gör dig obefintlig när du sitter upp". Precis så har jag tänkt från första gången jag satt upp på Smilla.*

 

Vårt ansvar är också att se vad min häst mår bra av, hur just vi kan kommunicera bäst. Att släppa kontrollen innebär också att våga lyssna in sig själv och sin häst och göra det som passar oss bäst vad än den rådande trenden säger. Vi ska våga använda tamhästens kunskaper också inte bara låtsas att den är en vildhäst och kasta bort tusentals år av domesticering.

 

Det mod som krävs för att lyssna in just mina hästar kommer inifrån. Rent praktiskt innebär det att ha en stark core-muskulatur så jag kan ta ansvar för att bära mig själv på hästryggen. Där tänker jag att vi lär oss något viktigt om livet i stort. Kraften kommer inifrån, modet kommer av en vältränad core-muskulatur i själen också. Yttre bekräftelse ska inte styra mig och bära runt mig hit och dit. Med Anden som ett inre ankare blir jag trygg när det stormar runt omkring och trenderna växlar.

 

  *Så jag tycker förstås att Ewa är oerhört klok, vi har ju en tendens att gilla dem som tycker som vi=)

 

 

 

I kväll hade vi en härligt klar och kylig vårkväll så jag red först tog jag mina två piggelinor ensam sedan fick Aron rida den avrastade Chateau och jag den lika avspända Smilla som inte alls betedde sig som vildens häst utan betedde sig exemplariskt.

 

Vid hemkomsten förevigade Herr Bråddjup detta myrsteg för mänskligheten men för oss ett lyckans sjumilakliv::

 

 

När störstsonen var liten, tre år och en tvärhand hög, älskade han att rita och måla. Ett av hans mest oföglömliga verk var en häst med jättestort huvud och massor av ben som spretade åt alla håll enär den galopperade och bockade vildsint. Störstsonen gav alltid sina mästerverk namn och detta kallade han "Vildens häst för den är så vild".

 

 

Sedan dess har detta blivit ett ordspråk och talesätt från den svenska  Lappmarken* som vi i vår familj använder så ofta det passar. När jag efter att äntligen tillfrisknat så pass så jag vågade mig på ridturer i snabbare tempo än mycket långsam skritt på hellång tygel lät jag Smilla springa lös i det av snösmältningen förvandlade landskapet blev detta ordspråk aktuellt. Linnea som följde med till fots skrattade högt: "Hon är som utsläppt på grönbete!" och när vi såg på bilderna från den härliga ridturen utbrast hela familjen: "Vildens häst för den är så vild" när vi såg denna bild:

 

 

 

 

Teoridelen var synnerligen faktaspäckad och intressant. Anders Eriksson samarbetar då och då med SLU och redovisade många intressanta studier tex en som visade att det inte finns ett universalbett som passar alla hästar. Av tre betseltyper: rak stång, tredelat och tvådelat bett var det bett som i blindstudier fungerade bäst på de flesta hästar en rak stång, men det var ca 25% hästar som gick bäst på tvådelat bett och lika många hästar fungerade bäst på tredelat bett. Ingen häst fungerade lika bra med alla betten och inget bett fungerade på alla hästar.

 

Men man ska inte stirra sig blind på bettet, nosgrimman kan vara den riktigt stora boven i hästars munproblem om den dras för hårt, vilket inte är ovanligt. Jag har ju inte haft nosgrimma på Chateau sedan 1997 och Smilla har aldrig haft nosgrimma, men många har ju den för att stabilisera bettet i munnen på hästen. Har man problem med det föreslår Anders Eriksson ett oledat bett, en stång i stället. Den ligger stilla och passar som sagt var många hästar. Bettlösa huvudlag kan också fungera men de kan skada på samma sätt som för hårt åtdragen nosgrimma eftersom den fungerar med tryck på samma känsliga delar. Man ska alltid få in två fingar under nosremmen PÅ NOSRYGGEN, inte vid sidan om.

 

Detta att Anders Eriksson jobbar med SLU och stöder sina teorier på forskningsresultat parat med att han inte är tvärsäker hela tiden gör att en skeptiker som jag får förtroende för honom. Att han också citerar och referar till barockens ryttmästare ger ju honom bara mer cred i mitt tycke. Till allas nytta och glädje kommer han troligen till Kalix redan i höst, så lämna helger tomma i höst.

 

 

 

 

 

 

 

Lördagen ägnades i sin helhet åt hästar. Efter morgonens övningar med mina älsklingar här hemma for jag till Haparanda ryttarförening där Anders Eriksson höll en kurs- och inspirationsdag om hästens förutsättningar för arbete och tömarbete i teori och praktik. Här tömkör han en femåring som, liksom min egen lilla Smilla, hade svag framåtbjudning. Jag tyckte han fick till denna ängsliga men unghäst-loja valack riktigt bra, men det märktes att Anders var van vid hästar med mer go i.

 

Det bästa med den parktiska delen var att Anders tog den tid varje häst behövde, det lärde mig enormt mycket. Han visade också hur olika hästar svarar olika och behöver olika behandling. Den loja ynglingen behövde inte jobba med ena tömmen bakom rumpan men frieservalacken nedan längde överlinjen ordentligt först efter att tömmen hamnade under svansen och ramade in honom och bettet hängts upp med en westernstrap över nosryggen.

 

 

 

 

 

 

 

Det normala för mig är att jag är ensam med två hästar. Idag fick Linnea lära sig hur jag gör för att kunna göra samma sak de dagar hon ska ha ensamt ansvar för hästarna några dagar när vi föräldrar reser till Frankrike.