Barockbloggen

Vackra höstdagar har vi inte varit bortskämda med denna blöta september. Men när solen tittar fram gör också miljoner vackra svampar det. Hur fort växer de egentligen, plötsligt är de bara där.

Soliga höstdagar är perfekta riddagar också. Fast det mörknar tidigt  nu när vi passerat höstdagjämningen.

PÅ urbefolkningsfestival i Kiruna kan man lära sig många intressanta saker. För några år sedan var det en sådan festival där en navajoindian berättade om hur man gjorde hemma i hans by. Varje gång ett barn föddes började alla i byn att försöka få det lilla barnet att skratta för första gången. Det var den största ära man kunde tänka sig att vara den första som fick ett spädbarn att skratta högt. Den som fick barnet att skratta fick då den stora äran att bjuda hela byn på fest, barnets-första-skratt-fest.

Vilken härlig sed! Men jag inser att även här hemma är vi likadana, nu när vi varit hos lilla Signe. Vi tävlar alla om vem som kan få henne att skratta högt. Vi gör roliga ljud och kittlar henne. Vi lyfter henne högt i luften och trycker på hennes söta näsa. Alla vill vi höra hennes rara lilla skratt.

Jag lyckades få henne att skratta lite genom att prata franska med henne. Det fungerade också alltid med Elis när han för ett ögonblick sedan var lika liten som Signe. Den som lyckades bäst var dock gammelfaster som gav henne en mobil med mjukisdjur som snurrade runt medan den spelade Rock around the clock. Åt den skrattar hon högt och hjärtligt hela tiden.

Navajokulturen verkar vara en vänlig och gladlynt kultur som fostrar vänliga och gladlynta barn. Så hoppas jag att vi som tävlar om att få Signe att skratta också bidrar till att hon får ett glatt sinne. För även om det visst spelar stor roll hur man har det, så är det också ganska viktigt hur man tar det här i livet. Allt blir lättare med ett skratt-party då och då.

Minns ni att himlen kan se ut så här?

I Mali längtar man efter regnet som aldrig kommer. Det är ju inte bra att leva utan regn. det vet jag, men börjar det inte gå till överdrift nu?

 

Det kan vara skönt att drömma sig bort till soliga Mali med denna MYCKET afrikanska video och supersköna låt med massor av vackra kvinnor- och är inte Mariam supercool i rakat hår?  Varför ser Reinfeldt så trist ut i sin skalp? Och varför är vi svenska kvinnor alltid så trist klädda? För att inte tala om svenska brudgummar! Och vad mysigt det är med romantiska videos, med brudparet i vitt, där man bara får ana den där avslutningskyssen!

 

 

Dagens söndag, den trettonde efter Trefaldighet/i Pingsttiden har som tema "Medmänniskan". Därför passar det så bra att just denna dag minns de minnesgoda som var med 1961 Dag Hammarskjöld och vi andra får möjlighet att stifta bekantskap med denna fascinerande människa. Han dog nämligen för 50 år sedan just idag. Han verkar ha varit så genomhederlig och helt annorlunda mot det mesta man hört talas om i maktens högsta kretsar. Dag Hammarskjöld var generalsekreterare för FN från 1953 tills hans plan störtade över Nordrhodesia, idag Zambia, 18 september 1961.

Svenskarna var stolta över denna FNs mest kände och inflytelserike generalsekreterare tills hans bok "Vägmärken" kom ut 1963. Sverige har aldrig varit mer hatiskt mot all religion och andlighet än just då och denna bok är en andlig bok på alla sätt så media förpassade honom in i historiens glömskedimmor med en generad rodnad på kinderna.

Numera är Dag Hammarskjöld mer erkänd igen, just på grund av sin bok "Vägmärken", Sverige är mindre hatiskt mot andlighet idag. Nu finns en pilgrimsled i Kirunafjällen uppkallad efter Dag Hammarskjöld, som själv var en hängiven fjällvandrare "mountaineer" som han själv sa i en intervju jag nyss hörde här, där han jämförde mountaineering med att leda FN. Citat från "Vägmärken" finns på de olika rastplatserna. Ett citat som speciellt passat in i mitt liv de senaste åren är:
"Du kan aldrig återvända, en annan man kommer till en annan stad."

Men kanske behöver jag just nu mest höra:

Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare – den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning – ditt öde – är HÄR och NU.

Leta upp "Vägmärken" på ditt bibliotek eller ännu hellre på ett antikvariat, det är nämligen en bok att ständigt återläsa.
*citat ur Vägmärken

På hösten får jag nästan alltid lust att flytta eller på något annnat sätt åstadkomma en förändring-helst till det bättre. Nu kommer en helg som jag ser fram emot varje år när jag och A-H tar vår årliga vandring. Vi tänker så bra när vi vandrar och de saker som legat och skavt brukar på något sätt alltid få en lösning på dessa vandringshelger. Jag får utlopp för höstflyttsbehovet likväl som för förändringsbehovet på hösten. Det blir som en slags pilgrimsvandring varje gång vi fyllt ett nytt år på vår livsvandring.

Den här gången gick vi inte i fjällen, vädret har inte varit snällt den sista tiden så jokkarna svämmar över och det är kallare än vanligt där. Vi gick i stället en vacker led längs med Sangisälven i underbart höstväder. Som vanligt befinner vi oss i brytningstider och saker som behöver dryftas med en mycket god vän och andlig ledsagare lämpar sig för långpromenader.

Att vandra längs med en stilla älv i höstsolen gör tanken klarare och vidgar vyerna utom och inombords. Leden tar dessutom slut precis vid ett skäl. Tre vattenvägar att välja. Livsval som måste göras. Hur vet man att man valt rätt? Bakåt kan man se vad som blev bra och vad som blev fel, men när man står där vid skälet ser man inte framtiden man måste bara välja väg och när man valt en, har man också valt bort de andra vägarna och vid nästa skäl kommer andra alternativ att välja, de första vägarna som valdes bort kommer aldrig åter.

 

Stilleben mit Rosen, Erdbeeren und Brot av Ferdinand Georg Waldmüller (1793-1865)

En god glass som jag experimenterade fram för att Elis ska få i sig något glassliknande han också, är helt vegetarisk och nyttig, förutom god:

En avocado och 400 gr djupfrysta hallon eller jordgubbar mixas. Det är allt!

Tycker man att det behövs socker tar man lite florsocker. Vi tar det utan socker för bären är så goda ändå och de nyttiga fetterna i avocado tar fram den smaken bra även när de är frusna. Annars är ju solvarma bär smakrikast.

De flesta som läser här vet hur det funkar på ridklubbar; tävlingen i centrum och skitsnacket runtom. Tävling lockar fram det lägsta hos de flesta och då ridning oftast är en individuell sport är alla som man delar ridklubbens resurser med också mina konkurrenter.  Atmosfären ar inte lika tuff som i en hockeklubb, men inte långt ifrån. Det är inte lätt att avvika på en ridklubb heller. I Kiruna är detta extremt utvecklat. Alternativa ridsätt gör sig icke besvär, ponnyer göre sig icke besvär, andra raser än europeisk sporthäst göre sig icke besvär, ja listan tar nästan aldrig slut. Det är bättre att säga; hopptävlande ryttare med europeiska sporthästar, helst släkt med Robin Z (hästen alltså) är välkomna.

Emmas, Kärstins dotter, appaloosaföl Flingan göre sig icke besvär på Kiruna ridklubb

Som ridelev får du naturligtvis komma dit, man behöver ju intäkter och medlemmar eftersom Ridklubben är finansierad av kommunala skattepeng. Men du kan jobba häcken av dig med barnridningar, handikappridningar, stallpass, caféansvar och i styrelsen utan att få hyra in din ""udda häst där. Ja, du kan till och med ha en begåvad hopponny med en ELIT-hingst till pappa och betala 1000 kronor för att stå i stallplatskö utan att du någonsin kommer att få en stallplats på den skattefinansierade klubben.

I Kiruna räknas ridklubben som den enda legitima vägen att hålla på med hästar. Kiruna ligger ju väster om odlingsgränsen och hästhållning utanför klubben är något som aktivt motarbetas av kommunen. För att komma undan kan man göra som jag-flytta till ett ställe med större variation på hästsidan, eller vara riktigt flitig och modig som min vän Kärstin.

Kärstin med sina hundar Jaffa och Gucci

Hon tjatade till sig bygglov för stall på en myr utanför Jukkasjärvi, startade en ridklubb för ponnyer och udda ridsätt, men med möjlighet att tävla "vanligt" för den som vill det. Hon jobbbar dygnet runt; gräver diken för rörledningar och dränering,  bygger stall, klubbstuga och ridbana-och sitt eget lilla hus.



Kärstins man Micke tar kort jobbpaus för att agera fotomodell på den ständigt expanderande byggarbetsplatsen som är deras hem och Iskalla ryttares stallanläggning i Jukkasjärvi, vid detta tillfälle var Kärstin på väg med hästar i transport till sommarbete i utanför Docksta vid Höga kusten ca 80 mil söderut.

Kärstins egenbyggda revisionskontor och teorisal värms av en kamin men kunde man utvinna all hennes energi till uppvärmning kunde hon ha värmt hela anläggningen gratis

 

Hon driver en revisionsbyrå och jobbar så hårt med den att hon höjde taxan för att få färre kunder-men blev inte av med en enda för de var så nöjda med henne. Dessutom kör hon grävare åt andra som behöver hjälp med något grävjobb. På den lilla fritid som finns är hon ordförande i Svenska Ridsportförbundet i Norrbottens län. Hon och hennes flitiga familj driver en anläggning som är mycket vänligare och tolerantare än någonsin den kommunala har varit. Hur det går ihop ekonomiskt och tidsmässigt kan ingen förstå; Kärstins matematik är en helt annan än alla andras-hennes energi och vilja likaså.

Medan vi hälsade på och störde mitt i kvällsmockningen ringde folk och ville ha ut Kärstin och Micke på körningar, men Micke jobbar för tillfället dygnet runt med körjobb  i gruvan så hon fick tacka nej.

Mitt recept på grön ostsås, som vi just ätit på pojkarnas begäran, innehåller muskotnöt. Johanna och Bråddjup tyckte jag överdoserar den så jag kollade upp muskotnöt och skrev något om att knapra i sig muskotnöt utan något till. Vem kommer man då att tänka på? Naturligtvis Will Try i, förmodligen, världens bästa serie: Tom Puss.

Will Try (Pee Pastinakel på originalspråket holländska)är en liten gnom som ser ut som en trädgårdstomte när han sitter still och han älskar muskotnöt. För muskotnöt och av ren vänlighet kan han försöka att göra allt, som namnet antyder. Jag är inte lika förtjust i muskotnöt som Will Try, men vi har båda en olycklig tendens att vilja försöka göra saker för andra även när vi inte är så där bombsäkra på att det kommer att bli bra.

Will Try kan göra lite av varje och han är en fantastisk hantverkare, det är inte jag, men vi är båda beroende av solenergi för att hålla ihop alla alla våra projekt. Men precis som för Will, kan det bli lite FÖR energiskt ibland. Att hitta den där balansen mellan energi och vila, önskan och förmåga, vilja och verklighet är mitt återkommande utvecklingsprojekt.

Det är en trist klyscha, men både jag och Will måste jobba på att lära oss att säga nej när en sak inte fungerar, när tiden och energin absolut inte räcker för alla behjärtansvärda, roliga och spännande projekt vi blir erbjudna eller tillfrågade om. Vi behöver båda lära oss leva i spänningsfältet mellan dessa två motton som jag hade under min tid på LTU: "Slåss med troll, befria prinsessor, döda varulvar-det är att leva!" och " Ett litet steg för mänskligheten, men för mig det möjliga att ta."

De möjliga stegens livsfilosofi, och att inte överdosera muskotnöt, måste vi lära oss, jag och Will Try-so help us God!

Uppdatering: Just har Johan Hakelius skrivit denna krönika. Som vanligt är man varken originell eller banbrytande, nej, jag har mig själv ovetandes åter följt en trend. Scary!

Idag får jag fira mig själv för Alma har namnsdag.

Jag gillar verkligen mitt namn och är så glad att mina föräldrar gav mig det. Alma betyder den milda och Lena betyder flamma eller låga så Alma-Lena blir den milda lågan och det är ju något att sträva efter att vara-en milt värmande låga.

En barockmålning av en mild låga utförd av Godfried Schalken

Frukt med en levande fågel-en betydligt trevligare syn än hur kycklingar pinas till döds i kadaverindustrin

Jag äter helst inte döda djur, inte levande heller, det finns så mycket annat vi människor kan äta och mår utmärkt av, men jag är inte fanatisk-i vanliga fall.

Nu känner jag för att bli militant vegan!!! Vännen Linda messade nyss om ett program hon sett på TV, mamma hade just berättat om det för mig och nu är jag UPPRÖRD!

Jag vägrar publicera bilderna här eftersom barockbloggen ska innehålla vackra och meningsfulla bilder, men ni kan själv se på svt.play hur man behandlar djur för att vi ska få äta billigt kött eftersom galna läkare pläderar för sjuka dieter på enbart kött och fett från djur. Förutom det ekologiskt och klimatmässigt vråltokiga i att äta från toppen av näringspyramiden till frukost, lunch och middag varje dag i veckan är det ur djurens synvinkel rena katastrofen.

Linda kom därför med en bra idé, vegetariska recept på bloggen och det ska bli. Jag börjar med barnens absoluta favorit: Grön ostsås, som inte alls behöver innehålla ost, fast vi kallar den så.

Grönsaker och frukt, gott vackert, nyttigt, ekologiskt hållbart och djurvänligt

Ja, det är "Smilla" född den 21 juni 2011!Under fölpälsen en svartbrun skönhet med mormor Cielonas vackra arabhuvud.

Här tillsammans med Kärstin, sin uppfödare. Stjärn har hon också precis som mamma, morfar Power Boy och pappa Manzanillo.

Här tillsammans med mamma Isa. Man ser att hon inte är så stor, blir troligen D-ponny eller strax över när hon är fullvuxen. Man ser att hon fått pappas långa väl ansatta hals. Här ser man det förstås inte, men efter pappa Manzanillo har hon också fått fantastiska gångarter. Aron tyckte att hon var underbart mjuk dessutom. Chateau kunde inte få en bättre adoptivdotter.