kärt besök
Hanna skriver snart en tenta. Hon hälsar på mellan sejourerna i Skellefteå. Vi tog en tur med hästar och hundar i kväll för att fira denna tilldragelse.
Kraftskapande
Jag blir så glad av min gamla Chateau som jag rider nästan med tankeöverföring
För mig är ridning med detta förhållningssätt också en andlig övning i disciplin och kärlek. Min häst ska må lika bra som jag av vårt samarbete och då måste jag disciplinera mig för att ge henne det hon behöver för sin utveckling och lägga undan en del av mina behov för hennes skull. Som med alla andliga övningar blir till slut den disciplin som krävs för kraftskapande ridning en glädje i sig. Som vi sjunger: " Kraft till tjänst blir tjänstens lön." Det kan låta grått och tråkigt, men alla som erfarit det vet att det är den högsta lycka man kan uppnå. Det brukar ibland betecknas med ordet "flow"; det tillstånd som uppstår när man gör något utmanande och intressant och så försjunker i det att man förlorar känslan för tid och rum. Med ridningen är det så att jag också förlorar känslan av gräns mellan min kropp och min hästs, vi blir verkligen ett med varandra. Det är som att rida med tankeöverföring.
Detta tillstånd kommer inte varje dag och med ridningen kan det ta många år att förnimma flow första gången. Det gäller att hålla ut och inte ge upp, det är detta som kräver disciplin och sedan kommer belöningen som en oemotståndlig kraft till att fortsätta utveckla ridningen.
Ridningen är därför en så bra andlig övning för hela livet. Allt lärande tar tid och ju mer komplext lärande desto längre tid tar det. Ju svårare arbetsuppgift, desto mer kraft måste man lägga in i uppgiften. Men lönen motsvarar också insatsen. Liten insats=liten belöning. Stor insats= stor belöning. Det går fort och lätt att lära sig ett TV-spel och lönen är därefter. Det tar tid och är svårt att lära sig rida, lära sig ett nytt språk, anlägga en trädgård eller bygga ett hus, men belöningen är också därefter.
Sv Ps 291 vers 3:
Må vi med vår kärlek slösa,
ej till eget bästa se,
och ur Kristi kärlek ösa,
kraft till tjänst blott den kan ge.
Så blir livets mening skön:
kraft till tjänst är tjänstens lön.
ej till eget bästa se,
och ur Kristi kärlek ösa,
kraft till tjänst blott den kan ge.
Så blir livets mening skön:
kraft till tjänst är tjänstens lön.
Jag är så glad över Smilla som det kommer att ta många år innan hon rids med tankeöverföring
Goda grannar
Våra grannar är sannerligen goda sådana. De kom själva till oss och sa att vi fick låna deras hage för ganska exakt ett år sedan och de är hjälpsamma och generösa på alla sätt. I kväll köpte de lördagsgodis till våra pojkar. Deras 13-åriga flickor rider Chateau när hon är här och det är roligt att få agera ridlärare samtidigt som Chateau får den där extra motionen hon behöver.. Här badar grannflickan med Chateau:
P.S Grannarna har en Jack Russel-valp till salu, en tik efter utställningsmeriterade föräldrar. De har Jack Russel-kennel. Endast mina goda grannar får reklamplats på barockbloggen.
Smilla i aktion
Jag vet, överallt hör jag att tvååringar ska gå på bete med jämnåriga för att busa och springa med dem. Men nu har jag längtat så efter att få bo med mina hästar i hela mitt liv att hon får hålla till godo med denna flock. Chateau sätter sällan igång bus, men det gör hundarna desto oftare och Smilla hakar alltid på. Ibland får jag börja springa och när Chateau galopperar gör Smilla detsamma. Hoppas det kompenserar för bristen på jämnåriga.
Mera bad
Vlken sommar, badvädret bara fortsätter just den här dagen var det Aron som red och jag som följde med ut i sjön medan Linnea fotade.
När vi gick hem tog jag över kameran i förgrunden grävmaskinen som vår granne lämnat på vår tomt. Den börjar bli en fast installation nu.
Bad
Denna härliga sommar som bara fortsätter ge oss anledningar till långa utevistelser och utomhusbad ger förstås också hästarna goda möjligheter att mumsa vass och träna musklerna i behagliga badtemperaturer. Smilla verkar vara född i Camargue och kliver orädd ut tills vattnet når magen och äter vass med god aptit. Chateau plaskar som vanligt och efter hand har Smilla också lärt sig denna lustighet. Jag måste komma ihåg att alltid rida barbacka till sjön för sadeln blir så blöt av deras vattenlekar.
Elva vallhunden
Elva vallar hästarna till vattnet i nya hagen
I min planer ingick inte en Border collie finns det någon hundras det varnas mer för? De blir galna och stirriga om de inte får mentala utmaningar dygnet runt och de anfaller barn och bilar om de inte får valla får.Elva kom till mig som en stor och underbar nådegåva så nu vet jag bättre. Vill man ha en kelig hund som pussar på alla som kommer är hon fel sort. Visst hälsar hon vänligt på folk, men hon är inte den som vill bli kliad i timmar, till det har vi Kaptenen. Men hon håller sig till familjen och speciellt till mig så hon är lätt att ha med sig överallt.
Ett problem är hennes enormt starka vallningsinstinkt och att jag inte hittat en enda kurs för att lära mig hur man träna en vallhund. Det enda jag hittat är aktiviteter för dem som redan kan det. Elva vill att hästarna håller sig på plats och helst ska de röra på sig då och då. Förra året gick det inte att ta med henne på ridturerna hon vallade hela tiden, skällde och nafsade hästarna i hasorna. Men nu har hon ett helt annat fokus så hon är perfekt att ha med sig när Chateau sölar när jag ropar på henne i hagen. När vi har Smilla lös på ridturerna håller hon god ordning på henne. När jag säger "Hämta Smilla!" så gör hon verkligen det utan överdrivet skällande och nafsande. Men när hästarna står stilla för länge här på gården blir hon jobbig och där har vi en del att ta itu med med. Men det blir bättre, nu ligger hon ofta och bara ser till att de inte går från gården eller så gör hon som på bilden ovan; väntar på order vid mina fötter.
Här har Elva lugnt vallat fram Chateau, Smilla kommer raskt när man ropar. Bilden visar också rangordningen mellan dessa två, Chateau tar ledningen och låter Smilla ha hunden i hasorna när hon väl insett att det är dags att raska på. Men på vägen måste man ju nappa åt sig lite käk, Chateau bryr sig inte om bikiniformen.
Här har Smilla betat för länge och kommit långt från oss och Smilla vallar henne fram till mig och Chateau
En övning som lugnat Elva är att be henne ligga och vänta, kasta en leksak och ge henne varsågod att fånga den när hon söker ögonkontakt. Den bästa belöning en Border Collie kan få är nämligen att jobba. Där har de som varnar för rasen helt rätt.
The Spirit of Place
Chateau och Smilla i väntan på att vi ska ge oss ut på våra fina ridvägar i morse
Kartusianerorden finns ännu. Den klosterorden av munkar och nunnor som bland annat avlade fram den mest eftertraktade grenen av spansk häst/PRE som Smillas pappa Manzanillo tillhör är fortfarande verksam bergen i främst Frankrike, Spanien och Schweiz.
Min kartusianerhäst, eller cartujano som det heter på spanska
Mariefred är en gammal klosterstad och där var just kartusianerna verksamma tills Gustav Vasa konfiskerade och stängde alla kloster i Sverige. Vill man veta mer om kartusianerna har de vackra bildspel på sin hemsida www.chartreux.org och man kan välja fransk, italiensk, tysk, spansk, portugisisk eller engelsk text.
Moderkartusianerklostret i Chartreuse, Frankrike
Kartusianerna lever ett enkelt liv i avskildhet. Varje nunna/munk har sitt lilla hus och en egen trädgård men de möts till mässa varje söndag och en lång samtalspromenad varje måndag. De försörjer sig med till exempel bokbinderi, hästavel, skogsarbete, bageriverksamhet, grönsaksodling och att göra flerfärgade motivfönster till kyrkor. De har en speciell teologi bunden kring platsen där de verkar. Platsen ska vara belägen i naturskön terräng långt ifrån städer, så oförstörd natur som möjligt och gärna belägen i bergen, vid en sjö eller på en annan plats med möjligheter till fri sikt. En bok som beskriver deras liv och filosofi heter The Spirit of Place.
Kanske är jag en smygkartusianer som gillar samtalspromenader, trädgårdsarbete, skogsarbete och att se hästar växa upp. Jag har funnit den plats som har den rätta Anden för mig, det är då säkert. Här sysslar jag med hästar, hundar och trädgårdsarbete och varje morgon känner jag hur jag på denna plats funnit den Ande som helt stämmer med min egen Ande. Det här är min plats på jorden.
Musik från en annan tradition än den lågmälda alpkristendomen i Charteuse, berättar om samma Ande, hon blåser ju vart hon vill. Gospelstjärnan och pastorn/evangelisten LaShun Pace från Atlanta, Georgia sjunger tillsammans med sina systrar His Spirit Is in This Place. De drar sig inte för att kalla sig The Anointed Pace Sisters (De Smorda systrarna Pace, dvs De prästkungliga systrarna Pace, Barockbloggen gillar storslagenhet, speciellt när den resulterar i sådan här innerlig improvisationsmusik, så det tycker jag är helt rätt barockstil även om den producerats i modern tid!
Ett bonusnummer med dessa smorda systrar och deras mamma som försångare när de sjunger om platsen där de föddes, Pool Creek utanför Atlanta, och den gamla klassikern Without the Lord.
ny hage
hästarna är nu i en ny hage full av grönska.Smilla äter helst sly men Chateau håller sig till gräs. Till och med Smilla börjar få fyrkantig mage nu hon verkar vara en trädätare
vinterstall
Idag har vi jobbat på hästarnas vinterstall. Här börjar den fina "engelska box-luckan" börjat få vinterskrud så vi kan ha fönsterglas i under vintern. Aron och Elis var också med och jobbade och de tyckte det var så roligt att jobba allihop tillsammans.
Det blir så fint med allt gammalt virke som vi hittar här på gården, vi köper inget material alls, allt finns här och det är bar med det här gamla virket som varit golv förut för det tycker hästarna är äckligt medan de gillar att gnaga på nytt trä. Byggmaterialet är så inspirerande att jobba med och det är roligt att hitta på lösningar eftersom. Fast jag kan tänka mig att arga snickaren och dyligt löst folk skulle få ett anfall om de såg hur vi jobbar.
Gångarter
För ett år sedan travade Smilla aldrig. Nu har hon tre vackra gångarter och även om hennes ökade galopp är mest imponerande är hennes trav mest poetisk av dem. Det syns att hon har mormor Cielona, galoppör och pappa Manzanillo, PRE i generna:
Visst syns det att hon har anlag för samling i traven!
Barnhästar och hästbarn
Jag tjatar ju alltid om hur viktigt det är att barn ska få pyssla med djur. Det är då förstås viktigt att djuren också mår bra av samvaron. Smilla och Chateau älskar uppmärksamhet och att bli ompysslade men det behövs vuxna som visar saker som vi hästmänniskor tycker är självklara, till exempel att man borstar i hårens riktning från huvudet mot svansen.
Att röra sig tryggt och säkert kring hästar och samtidigt ha koll på deras hovar och sina egna fötter är också något barnen måste lära sig. Helst inte genom smärtsamma erfarenheter av söndertrampade fötter. Det vanligaste är dock inte att barnen går för nära hästar och är för orädda, snarare är de för försiktiga och beter sig på ett sätt som i alla fall mina hästar uppfattar som att något farligt finns i närheten.
När jag gick på ridskola i samma ålder som Aron är nu fick vi barn ensamma pyssla med svenska halvblod och nordsvenskar, sadla sura gotlandsruss och ta omvägar runt livsfarligt sparkande bakdelar när vi mockade i stallet med en alldeles för smal stallgång. Senegal ställde sig i den när han skulle kissa, då upptog hans väldiga bakdel hela stallgången och man fick vänta tills han var klar. Hästen på andra sidan fick vara en snäll typ som inte sparkade Senegal när han krockade rumpan mot den. Skulle man skadeslös passera bakskygga hästar fick man gå genom spiltan till hästen mitt emot för att inte riskera en spark. Sura Loffe som bet och sparkade om man inte blev arg fick jag sköta alldeles ensam. leda ut i hagen och sadla utan assistans av någon vuxen. Pongo bockade av sina små ryttare med jämna mellanrum men inte fanns det någon förälder på ridkurserna som ledde hästarna för att undvika olyckor.
Men nu när mina barn ska lära sig umgås med hästar lämnar jag dem aldrig ensamma med supersnälla och barnvana Chateau. Jag visar alla nya barn exakt hur man borstar och kratsar hovar, jag sadlar och tränsar och står med barnen i hagen eller stallet. Aldrig behöver de ensamma mocka stallet eller bygga en hage. Nu får Aron 8 år hämta Chateau i hagen men där går gränsen.Curlar jag dem? Kommer de inte att få känna den där enorma glädjen i att klara av något på riktigt som var så viktig för mig? Känslan att betyda något för en annan varelse kanske försvinner när jag lägger mig i hela tiden och ser till att allt går rätt och säkert till för både barn och häst?
Är det pga vårt curlande på ridskolor och i hemmen som jag numera aldrig stöter på lika hästgalna barn som jag själv var en gång? Eller är det som vanligt datorn vi ska skylla på?
Familjeaktivitet
Jag är så gald att hela min stora familj trivs med hästarna, nästan varje dag gör vi långa utflykter med hästar och hundar längs med alla våra fina ridvägar.
Kapten stannar helst hemma och vaktar gården om man inte tar honom med i koppel första biten. Här har Mauri fått den äran.
Men när vi närmar oss hundstranden behövs ingen mer motivationstärkande behandling, då springer han ner till sjön så fort benen bär.Elva gillar också att bada.
Aron ville spana grodor vid sjön så jag tog över Chateau.
Visst är de både lustiga och söta att se, de små grodorna.
Men efter en stund ville Aron rida igen.
Elis tog över min solhatt i värmen, Smilla picknickade som vanligt denna en av många sommarutflykter med hela eller delar av familjen.
Smilla i hundgården
Smilla trivs i hundgården, Chateau vägrar gå in där, så Smilla har som uppgift att hålla undan gräset där. Men vi måste stänga grinden för annars vallar Elva ut henne därfirån, hon tycker det är fel ställe för en häst trots att ingången pryds av två hästskor.
Smilla bryr sig inte om Elvas invädningar utan betar obekymrat vidare.
Westernkänsla
Våra ridvägar ger varma sommardagar en känsla av modern western-film med sound track av Ry Cooder och den nyligen bortgångne J.J. Cale. Smilla, Kapten, Chateau, jag och Mauri är det som agerar här. Regi: Hr Bråddjup.
Sommarstall
Vårt somriga utestall används här av Emma-Li och Jasmine som här pysslar om en tacksam Chateau.
När Chateau var i Vånafjärden hade vi ett annat stall sommartid och jag hängde ridgrejer i ett träd för att ha dem nära till hands. Det kändes somrigt så jag har gjort ett sommarstall här hemma också under en rönn där hästarna gärna står och hänger precis utanför sin stora hage.Bara sadeln låses in i sadelkammaren när den inte används. En sågbock är sadelhängare i väntan på sadlingen, där hänger också Smillas vojlock som hon får på sig för att vänja sig vid en sadel på ryggen. Tränsen hänger på en piltavla som barnen inte använder så ofta och över dem hänger en IKEA-påse som regnskydd, men rönnen skyddar också bra. I rönnen hänger grimskaft, spö och ridhjälmar. I en zink-hink ligger alla ryktgrejer och myggmedel medan mineralerna står på marken i trädets ständiga skugga.
Den första ridturen
Signe har nu ridit för första gången i sitt liv och som synes är återväxten räddad på riddarsidan i familjen; Aron rider varje dag, Emma-Li ska börja ridskola till hösten, Signe älskar att rida och jag är förstås mycket nöjd.
Signe ville aldrig sluta rida och skrek ilsket när hon till slut fick sitta av. Hennes lyckliga leende påminner mig om mitt livs första ridtur. Jag var fem år, tre år äldre än Signe. Mamma, pappa, jag och lillebror var på bussresa till det fjärran Gotland och jag skulle prompt rida. Ett brunt russ som hette Atos var min första hästkärlek. Jag minns tydligt att när jag satt upp och såg Atos svarta man gunga framför mig tänkte jag:" Det här vill jag alltid göra."
Så mamma hade bara att kontakta ridklubben när vi kom hem men jag fick inte börja då eftersom jag var för liten. Hösten när jag skulle fylla sju fick jag äntligen börja rida regelbundet och då hade jag redan hunnit spara ihop till ridkurs och medlemskort, dessutom hade jag börjat spara pengar som jag satte in på banken till min egen häst. Till slut blev det ju också så att mina sparpengar blev Chateau. Chateau som nu lärt Signe hur underbart det är att ha kontakt med ett så stort djur som bär dig vart du vill.
Aron, riddaren
Aron har fått en riktig ridperiod och är ivrig att få rida varje dag. Fast stiglädren är för långa sitter han numera upp helt själv utan minsta hjälp.
Smilla i sitt snygga träns
Smilla har ju varit busenkel att tränsa från första stund och snygg är hon också i tränset jag fick av Madde som hennes lilla Bamse hade när han levde:
Så här ser tränset ut,bettet är ett apple mouth tredelat eggbett som jag köpte för detta tillfälle redan för tvåår sedan:
Äntligen en bro igen
Vi har råkat ut för något osannolikt och tråkigt- en äldre man har fått för sig att vår mark är hans och han fick lust att fixa lite på ridvägen den 19 juni. Han började med att slänga undan vår egentillverkade bro över diket som vi måste passera för att komma till ridvägen. Sedan grävde han upp diket och slängde schaktmassorna över bron. Sedan dess har det varit svårt för oss att ta oss ut med hästarna till ridvägen eftersom Chateau är mycket noggrann med var hon sätter förtterna breda och djupa diken med dyig botten är inte hennes favorit. Eftersom diket kommer direkt efter en brant nerförsbacke har de för dålig fart för att hoppa och kunde de det skull de hamna i en hög med sand och grus som mannen lämnat mitt på vägen just där vi tar oss över diket.
Jag har hittat andra vägar som fungerar när det är jag och hästarna ensamma, men alla människor som följer med måste ha stövlar på så det var skönt att Thomas igår lyckades ta fram bron och hitta en plats där den fortfarande räckte till trots att den gamle grävaren breddat diket till dess dubbla bredd och tredubbla djup, utan att fråga oss naturligtvis. Men nu slipper vi detta om andra ska med för bron har fått en ny plats. Det firade vi med en promenad tillsammans med Aron, Thomas och hundarna i det perfekta vädret igår.
Enda bildbeviset på att Kapten var med, han gick så nära fotografen att det blev svårt att få med honom. Han är som lite försiktig nära hästarna.
När Thomas ledde Smilla den sista biten på hemvägen höll sig Kapten till mig och Chateau så därför syns han inte heller på nästa bild:
