Idag red vi tillsammans för första gången på varsin häst jag och Linnea. Hon red Chateau och jag Smilla. Och när Smilla väl förstått vart hon skulle gå och vad hon skulle göra gick det så bra. Hon börjar förstå framåtdrivande hjälper och hon kan stanna. Stå still när man sitter upp och av är hon redan expert på.

 

 

Aron tappade tyvärr intresset efter en minut att fota men Hr Bråddjup förevigade detta myrsteg för mänskligheten, men för oss det möjliga att ta, meddelst mobilkamera. Snart blev hon i alla fall på det klara om vad som skulle göras och hon klev på i lagom friskt tempo nerför backen ner till vägen bakom Chateau och brydde sig inte alls om snö som föll från träden, skotrar i skogen eller bilar på byvägen. Återigen är det som om hon aldrig gjort något annat i sitt korta liv.

 

 

 

Den trogne följaren vet att jag är en riktig morgonmänniska. Morgonstund kanske inte har guld i mun men allt fint händer på morgonen; barn föds, gamla människor får möta sin frälsare mätta på att leva, fåglarna sjunger, hundarna skuttar som mest och min Chateau är som piggast. Smilla sover gärna på morgonen och då rider jag ut med bara Chateau men en gång i veckan har jag lite senare morgon på jobbet och veckan som gick fick jag låna vännen Mauris bil så jag inte behövde ta bussen och då fick jag möjlighet att ta med båda hästarna på morgonturen.

 

Idag var det dags för mig att sitta upp på Smilla för första gången. Efter en tur i skogen då hon fått springa lös och busa av sig spänningar tog jag Chateaus sadel och satte på Smilla som tog det hur lugnt som helst. Hon brydde sig inte om dinglande stigbyglar eller pallen som jag satt upp från. Jag försökte att inte skrämma henne med överlivet men snart märkte jag att hon var så avspänd att jag kunde sitta rakt upp i sadeln. Sadeln passade lika bra på Smilla som på Chateau det är en perfekt sadel. Sadelgjorden är ju lätt att länga några hål så det var inga som helst problem med tillpassningen.

 

Många assistenter hade jag: Elis höll Chateau så Smilla skulle känna sig trygg, godsägare Bråddjup fick gå bredvid och hålla Smilla i grimskaftet i händelse av händelse. Aron paxade kameran, man måste ju föreviga sådana här lyckliga tilldragelser.

En morgon kände jag mig svårt olycksdrabbad. Det var verkligen synd om mig, tyckte jag. Mina hästar rymde på natten. Jättelika hundspår ledde in i hagen och den som gjort spåren måste ha skrämt mina vanilgtvis coola hästar. De hade sprungit rakt igenom grinden som flög iväg tiotals meter. På spåren såg jag att de sprungit genom skogen till mannen som plogar ridvägen. För länge sedan hade han hästar så de kände väl någon slags trygg stalldoft där. Men de måste passera en större väg för att komma dit så jag fick panik.

När jag gick med grimskaften och letade hästspår var det så där hemskt synd om mig.Det var kallt, det var mörkt det var halkigt och mina hästar var antagligen överkörda av en timmerbil. När jag såg deras spår på gården där det fanns hästar för länge sedan och jag ropade deras namn kom två hästar galopperande från skogen bakom huset i full fart, ivrigt hälsningsgnäggande. Smilla pussade mig och Chateau lade huvudet på min axel. När vi promenerade hem i mörkret kände jag mig bara enormt lycksdrabbad.

Så fort vänder det ibland. Andra gånger tar det lång tid för humöret att vända och olyckan att ersättas av lycka. Men jag ska påminna mig om min natt när hästarna försvann ur hagen nästa gång jag känner mig svårt olycksdrabbad.

 

Som ni sett på bloggen har Aron börjat klänga på Smilla. Perfekt med en så liten och lätt ryttare att tillgå när man ska börja vänja henne vid ryttare. Här följer en sammanfattninga va vad vi jobbat med under julen:

Ibalnd rider någon annan min fina flcika Chateau och det 'r underbart att få höra att hon är lika fin att rida som Majan och dessutom blevd enna ridtur det bästa Linda gjort i år. Det känns som ett bra betyg för att ridningen fungerar och att Chateau mår bra av den.

 

 

 

I vinter leker vädret med oss i de djupa skogarna mer än vanligt. Ena dagen minus 25 mitt på dagen:

 

Smilla är så lätthanterlig nu. Hanna som pluggat ett halvår i Umeå och träffar henne med långa mellanrum tycker att hon är så lätt att handskas med nu och hon reagerade över hur mycket hon vuxit. Vi gav oss ut på byn som jag inte gör ensam annat än om jag leder båda hästarna hem när de varit på rymmen. Det är enklare att rida i skogen när man är ensam.

 

I helgen var snön för tung för att kräva större samling av Chateau i stället hade vi kul och busred i snön.Galopp så snabb att inte ens Smilla hann ikapp oss roade vi oss med för skritt och galopp var de enda möjliga gångarterna. Vi hade riktigt roligt!  Mitt på dagen for vi ut och ändå blev bilderna usla eftersom det snöade och var mulet, men som dokumentation får de duga.

 

Det är kallt nu, kring -25. Hästar tål kyla bättre än värme och blir pigga av det. Smilla som varit ett paradexempel på lättledd och lydig unghäst har börjat stegra sig och busa igen så man får ha grimskaftet på T-team sätt för att slippa bråka med henne. Det vill man ju inte med någon som är så här söt med rimfrost kring mulen.

 

 

 

Min matglada ponny behöver hjälp med sitt matmissbruk. Samtidigt måste Smilla äta hela tiden för att växa ordentligt. Jag fick tips om slow feed-nät och det var hur bra som helst. I stället för att sätta på en green guard på Chateau har vi höet i ett jättenät så det räcker längre utan att hästarna behöver gå och svälta emellan högivorna.

 

Idag var det kallt och klart väder -24 mitt på dagen men väl påpälsad är det inte obehagligt med hästutflykter om man rider barbacka. Det gjorde Aron idag när jag och pojkarna tog med oss hästar och hundar på en tur runt ridvägen. Vår granne har varit snäll och plogat upp den så den är perfekt för ridning med ca 15 cm lössnö på slätt underlag.

Aron fick Lotta på julavslutningen uteritt och sedan fika. Jättekul tyckte vi alla som var där, särskilt Aron.

 

 

 

Smilla och Elva har ett komplicerat förhållande som börjar stabiliseras på en högst vänskaplig nivå. Elva vill ju helst valla och för att inte bli för jobbig för hästarna försöker jag lära henne att ligga och vakta i tystnad och bara säga till om Smilla kliver genom stängslet. Det går väl så där. Men oftare och oftare ser det så här harmoniskt ut mellan de båda.

 

Det är ett mirakel ni ser på bilden egentligen. Hästen är ett gräsätande flockdjur som trivs bäst med andra hästar i ständig rörelse efter mat. Det är de stora grässtäppernas karaktärsdjur på norra halvklotet. På den södra halvan är det andra hästdjur; åsnor och zebror som har den ekologiska nischen. Betande flockdjur ses som skafferi av de stora rovdjuren och därför råder ingen vänskaplighet mellan stora rovdjur och hästar. Hästar springer så långt de kan från vargflockarna på de sibiriska stäpperna.

 

Vargarna å sin sida vill inte bo på blåsiga grässtäpper, de föredrar skogar med kuperad terräng där de kan hitta torra hålor att bo i och klippor att ligga på för att spana ut över omgivningarna. Stäppen tar de sig till endast för att i flock jaga tex hästar. Hästarnas hovar och tänder har de respekt för och hästjakt lyckas långt ifrån varje gång en vargflock försöker fånga en häst. Men när den lyckas har de mat för flera dagar åt hela flocken.

 

Men så blev hunden människans första husdjur och bästa vän och hästen dess andra husdjur och nästbästa vän och nu händer det märkliga att vargar och hästar också börjar leva i fred med varandra. Vissa hundraser till exempel Jack Russel terriern och dalmatinern har utvecklat egenskaper som gör att de är speciellt förtjusta i just hästar och kan springa med hästarna mil efter mil för att vakta en postskjuts (dalmatinern) eller jaga räv (Jack Russel terriern).

 

För mig är det en försmak av paradiset. I Eden skulle ju människan leva i fred med djuren och råda över dem så att djuren kunde leva i fred med varandra. Fortfarande och redan nu kan häst och hund leva som vänner med männsikan som vägvisare och gemensam vän. På kyrkoårets första dag tycker jag därför denna bild passar så bra eftersom denna dag både blickar bakåt mot hur det var och ser framåt mot hur det kommer att bli. Det är den dag som sammanfattar historien från Eden till Betlehem fram till när jorden ska bli sig själv igen och lejon och lamm, häst och varg åter fredligt leker med varandra i berg och på slätter.

 

 Mycket av det viktigaste jag lärt mig i livet har jag lärt mig av djur, inte minst hästarna. Det speciella med dem är att de lever längre än andra husdjur och de har en social struktur som liknar människans som lär mig mycket om mig själv. Hästar kräver också en rejäl självdisciplin och det är ju alltid bra att öva på för en slarvpotta som jag. Av djur lär jag mig också teologi. Klaus S undrade om vita hästar tex. varför de står för sig själv och söker mänsklig kontakt före övriga hästar i en flock. Då gick hjärnan igång.

 

Det vet ju vi hästmänniskor att skimlar och skäckar är flockens strykpojkar, dessa iögonenfallande individer som kunde avslöja en hästflock på kilometers avstånd för en vargflock, även i motvind. De vita undantagen som inte är som andra får inte vara med på samma villkor som de "normala" bruna, blacka, fuxfärgade och svarta hästarna. Men vi männsikor gillar dem. Vi gillar att de är sällsynta, lättämjda och flashiga. Hela hästraser har utvecklats med enbart avblekbara skimlar, skäckar eller tigrerade individer.

På cirkusar är vita lipizzanare vanliga, på Spanska ridskolan i Wien är de obligatoriska och trots risken för upptäckt ville de flesta antika kungar ha en vit stridshingst, ett mode som höll i sig. Napoleon Bonaparte hade en vit arab som fick namnet Marengo efter ett, för fransmännens del, lyckat slag. Han föddes i Egypten och kom 1799 till Napoleon som red honom i de flesta fälttåg och slag där han deltog. Förutom alla stridsskador hade Marengo en dålig ryttare. Napoleon var inte förtjust i ridkonst. Bätttre ryttare red säkert Marengo emellanåt, men det går ändå att förstå att han var en ytterligt tålig häst. Hästen sårades allvarligt åtta gånger men överlevde sin husse och dog 38 år gammal i England där han tillbringade sin krigsfångenskap efter slaget vid Waterloo som avelshingst.

 

Vita och tigrerade hästar är mer lättlärda och männsikovänliga än andra. Det är som om deras utstötthet i hästvärlden gör dem mer följsamma i samarbetet med människan*. Som jag skrev tlll Klaus S är det som om vi människor får var Gud för de vita hästarna. Det som saknar värde i hästvärlden utväljer vi hästmänniskor på samma sätt som Gud upphöjer den yngsta och minst statusbärande individen framför starka och ståtliga it-girls and  boys i Bibeln.

 

*Det beror nog på att temperamentet följer med hårfärgen eftersom när ägget delats i fyra folliklar efter befruktningen är det follikeln som utvecklar hjärna och ryggmärg som också utvecklar hud och hår. Inom alla djurarter följer ett visst temperament med hårlaget. Detta är mest synligt för oss människor i halvdomesticerade djur som renar och chinchillor. En vit ren är i allmänhet lätt att få riktigt tam och vill man vara någorlunda säker på att få en riktigt kelig chinchilla ska man välja en beige eller vit hanne. Hos människor stämmer inte detta på samma sätt på grund av vår hjärnas och våra sociala förhållandens komplexitet.

Har hittat en härlig äng att rida på inringad av träd så Smilla kan vara lös med oss där.helkul tycker vi alla, men det tar ett tag att få koncentration hos Chateau. Energin är det dock inget fel på.