Barnhästar och hästbarn
Jag tjatar ju alltid om hur viktigt det är att barn ska få pyssla med djur. Det är då förstås viktigt att djuren också mår bra av samvaron. Smilla och Chateau älskar uppmärksamhet och att bli ompysslade men det behövs vuxna som visar saker som vi hästmänniskor tycker är självklara, till exempel att man borstar i hårens riktning från huvudet mot svansen.
Att röra sig tryggt och säkert kring hästar och samtidigt ha koll på deras hovar och sina egna fötter är också något barnen måste lära sig. Helst inte genom smärtsamma erfarenheter av söndertrampade fötter. Det vanligaste är dock inte att barnen går för nära hästar och är för orädda, snarare är de för försiktiga och beter sig på ett sätt som i alla fall mina hästar uppfattar som att något farligt finns i närheten.
När jag gick på ridskola i samma ålder som Aron är nu fick vi barn ensamma pyssla med svenska halvblod och nordsvenskar, sadla sura gotlandsruss och ta omvägar runt livsfarligt sparkande bakdelar när vi mockade i stallet med en alldeles för smal stallgång. Senegal ställde sig i den när han skulle kissa, då upptog hans väldiga bakdel hela stallgången och man fick vänta tills han var klar. Hästen på andra sidan fick vara en snäll typ som inte sparkade Senegal när han krockade rumpan mot den. Skulle man skadeslös passera bakskygga hästar fick man gå genom spiltan till hästen mitt emot för att inte riskera en spark. Sura Loffe som bet och sparkade om man inte blev arg fick jag sköta alldeles ensam. leda ut i hagen och sadla utan assistans av någon vuxen. Pongo bockade av sina små ryttare med jämna mellanrum men inte fanns det någon förälder på ridkurserna som ledde hästarna för att undvika olyckor.
Men nu när mina barn ska lära sig umgås med hästar lämnar jag dem aldrig ensamma med supersnälla och barnvana Chateau. Jag visar alla nya barn exakt hur man borstar och kratsar hovar, jag sadlar och tränsar och står med barnen i hagen eller stallet. Aldrig behöver de ensamma mocka stallet eller bygga en hage. Nu får Aron 8 år hämta Chateau i hagen men där går gränsen.Curlar jag dem? Kommer de inte att få känna den där enorma glädjen i att klara av något på riktigt som var så viktig för mig? Känslan att betyda något för en annan varelse kanske försvinner när jag lägger mig i hela tiden och ser till att allt går rätt och säkert till för både barn och häst?
Är det pga vårt curlande på ridskolor och i hemmen som jag numera aldrig stöter på lika hästgalna barn som jag själv var en gång? Eller är det som vanligt datorn vi ska skylla på?
Familjeaktivitet
Jag är så gald att hela min stora familj trivs med hästarna, nästan varje dag gör vi långa utflykter med hästar och hundar längs med alla våra fina ridvägar.
Kapten stannar helst hemma och vaktar gården om man inte tar honom med i koppel första biten. Här har Mauri fått den äran.
Men när vi närmar oss hundstranden behövs ingen mer motivationstärkande behandling, då springer han ner till sjön så fort benen bär.Elva gillar också att bada.
Aron ville spana grodor vid sjön så jag tog över Chateau.
Visst är de både lustiga och söta att se, de små grodorna.
Men efter en stund ville Aron rida igen.
Elis tog över min solhatt i värmen, Smilla picknickade som vanligt denna en av många sommarutflykter med hela eller delar av familjen.
Smilla i hundgården
Smilla trivs i hundgården, Chateau vägrar gå in där, så Smilla har som uppgift att hålla undan gräset där. Men vi måste stänga grinden för annars vallar Elva ut henne därfirån, hon tycker det är fel ställe för en häst trots att ingången pryds av två hästskor.
Smilla bryr sig inte om Elvas invädningar utan betar obekymrat vidare.
Westernkänsla
Våra ridvägar ger varma sommardagar en känsla av modern western-film med sound track av Ry Cooder och den nyligen bortgångne J.J. Cale. Smilla, Kapten, Chateau, jag och Mauri är det som agerar här. Regi: Hr Bråddjup.
Ett år av sorg och saknad
Här var jag när vi pratade med varandra sista gången och himlen var så vacker trots att det var kallt. Allt jag sa gäller ännu;jag älskar dig!
Sommarstall
Vårt somriga utestall används här av Emma-Li och Jasmine som här pysslar om en tacksam Chateau.
När Chateau var i Vånafjärden hade vi ett annat stall sommartid och jag hängde ridgrejer i ett träd för att ha dem nära till hands. Det kändes somrigt så jag har gjort ett sommarstall här hemma också under en rönn där hästarna gärna står och hänger precis utanför sin stora hage.Bara sadeln låses in i sadelkammaren när den inte används. En sågbock är sadelhängare i väntan på sadlingen, där hänger också Smillas vojlock som hon får på sig för att vänja sig vid en sadel på ryggen. Tränsen hänger på en piltavla som barnen inte använder så ofta och över dem hänger en IKEA-påse som regnskydd, men rönnen skyddar också bra. I rönnen hänger grimskaft, spö och ridhjälmar. I en zink-hink ligger alla ryktgrejer och myggmedel medan mineralerna står på marken i trädets ständiga skugga.
Den första ridturen
Signe har nu ridit för första gången i sitt liv och som synes är återväxten räddad på riddarsidan i familjen; Aron rider varje dag, Emma-Li ska börja ridskola till hösten, Signe älskar att rida och jag är förstås mycket nöjd.
Signe ville aldrig sluta rida och skrek ilsket när hon till slut fick sitta av. Hennes lyckliga leende påminner mig om mitt livs första ridtur. Jag var fem år, tre år äldre än Signe. Mamma, pappa, jag och lillebror var på bussresa till det fjärran Gotland och jag skulle prompt rida. Ett brunt russ som hette Atos var min första hästkärlek. Jag minns tydligt att när jag satt upp och såg Atos svarta man gunga framför mig tänkte jag:" Det här vill jag alltid göra."
Så mamma hade bara att kontakta ridklubben när vi kom hem men jag fick inte börja då eftersom jag var för liten. Hösten när jag skulle fylla sju fick jag äntligen börja rida regelbundet och då hade jag redan hunnit spara ihop till ridkurs och medlemskort, dessutom hade jag börjat spara pengar som jag satte in på banken till min egen häst. Till slut blev det ju också så att mina sparpengar blev Chateau. Chateau som nu lärt Signe hur underbart det är att ha kontakt med ett så stort djur som bär dig vart du vill.
Aron, riddaren
Aron har fått en riktig ridperiod och är ivrig att få rida varje dag. Fast stiglädren är för långa sitter han numera upp helt själv utan minsta hjälp.
Smilla i sitt snygga träns
Smilla har ju varit busenkel att tränsa från första stund och snygg är hon också i tränset jag fick av Madde som hennes lilla Bamse hade när han levde:
Så här ser tränset ut,bettet är ett apple mouth tredelat eggbett som jag köpte för detta tillfälle redan för tvåår sedan:
Hjortrongull-levande vatten III
Jesus och den samariska kvinnan målad av Duccio Di Buoninsegna (1257-1318, Italien
Nu har vatten präglat sommaren i fjällen med ett rikligt regnande. Här i skogslandet har det samtidigt varit varmt så min trädgård flödar över av liv. I Skåne däremot råder torka och "brandfara i skog och mark". Vatten ger liv. I öknen förstår man ännu mer hur mycket en flod kan betyda som i det torra landskapet kring Medelhavet där floderna blir ovärderliga rikedomar i så hög grad att kontrollen av vad vi här i norra Norden uppfattar som smärre åar kan orsaka krig och konflikter. Men där vatten flödar lagom mycket och överallt, som här hos oss, är det svårare att kontrollera människor genom att styra över vattenresurser.
Det finns forskare som menar att just den jämna tillgången på vatten är en av orsakerna till Europas välstånds- och demokratiutveckling som på många sätt avviker från andra kontinenters. Här har det varit svårt att hålla ihop stora riken en längre tid, de största var för inte så länge sedan flera mindre riken, utom det vattenrika Frankrike, men även jätten Frankrike är liten jämfört med Kina eller Medelhavsimperiet Romarriket, som en tid införlivade norra Europa men det var också från norr de självtillräckliga goterna kom som störtade de största rike som Europa hyst fram till kolonialtiden.
Därför är det inte så konstigt att de friaste karaktärerna i Sagan om ringen är Tom Bombadill och Hjortrongull som har denna tillgång till livgivande vatten. Det är inte heller svårt att förstå att Jesus som predikade i ett torrt landskap med ojämn vattentillgång så ofta talade om livets vatten. Det är heller inte underligt att de kvinnor som sticker ut i den bibliska berättelsen ofta förknippas med vatten*, det är ju kvinnans uppgift att förse hushållet med vatten; Rebecka som utan manlig eskort hämtar vatten vid brunnen, Hagar som får se Gud när han låter en vattenkälla springa upp i öknen, den namnlösa kvinnan vid Rebeckas son, Jakobs, källa som leder sin samariska stads invånare till Jesus, är bara några exempel.
A mother is as rich as a river, är en så bra metafor, utan vatten har man i praktiken ingenting, snart inte ens sitt liv. Men en mor har mer än bara sitt eget liv att ansvara för liksom en flod ger liv åt allt i sin väg. De bibliska kvinnor jag exemplifierar med är alla mödrar på något sätt; Rebecka är en av det judiska folkets stammödrar, Hagar räknas som arabernas urmoder och den samariska kvinnan har barn som fötts av levande vatten och ande på grund av att hon besökte brunnen vid middagstid och gav en judisk vandrare vatten att dricka.
* Vattenhämtning är en typisk kvinnosyssla: något som alltid måste göras, som hela familjen har nytta av, det är tungt och saknar helt status. I rika famlijer kan visserligen män hämta vatten, då är de männen slavar/tjänare i huset.
Två hästar trippel glädje
Att ah två hästar är inte dubbel glädje och dubbelt arbete, det är trippel glädje och mindre arbete än om man har en ensam häst. Ja, detta är bara så underbart!
Äntligen en bro igen
Vi har råkat ut för något osannolikt och tråkigt- en äldre man har fått för sig att vår mark är hans och han fick lust att fixa lite på ridvägen den 19 juni. Han började med att slänga undan vår egentillverkade bro över diket som vi måste passera för att komma till ridvägen. Sedan grävde han upp diket och slängde schaktmassorna över bron. Sedan dess har det varit svårt för oss att ta oss ut med hästarna till ridvägen eftersom Chateau är mycket noggrann med var hon sätter förtterna breda och djupa diken med dyig botten är inte hennes favorit. Eftersom diket kommer direkt efter en brant nerförsbacke har de för dålig fart för att hoppa och kunde de det skull de hamna i en hög med sand och grus som mannen lämnat mitt på vägen just där vi tar oss över diket.
Jag har hittat andra vägar som fungerar när det är jag och hästarna ensamma, men alla människor som följer med måste ha stövlar på så det var skönt att Thomas igår lyckades ta fram bron och hitta en plats där den fortfarande räckte till trots att den gamle grävaren breddat diket till dess dubbla bredd och tredubbla djup, utan att fråga oss naturligtvis. Men nu slipper vi detta om andra ska med för bron har fått en ny plats. Det firade vi med en promenad tillsammans med Aron, Thomas och hundarna i det perfekta vädret igår.
Enda bildbeviset på att Kapten var med, han gick så nära fotografen att det blev svårt att få med honom. Han är som lite försiktig nära hästarna.
När Thomas ledde Smilla den sista biten på hemvägen höll sig Kapten till mig och Chateau så därför syns han inte heller på nästa bild:
Nelson Mandela-dagen
Idag fyller Nelson Mandela 95 år och hans födelsedag är en officiell dag proklamerad av FN och den bör firas med att idka välgörenhet i minst 67 minuter. Mandela har gett 67 år av sitt liv för kampen mot apartheid, därav antalet minuter.Denna exceptionellt lysande barockpärla vill naturligtvis barockbloggen också fira! Hurra för Mandela, må hans föredöme och hans ideal leva för evigt!
Aron och Smilla
"Mamma, kan Smilla bli min häst när hon blir stor?"
Fotbad
När jag ridit kyler jag ner Chateaus senor en stund. Vintertid är det lätt med snön som hon pulsar runt i, men sommartid blir det att spola benen. Vi har egen brunn så vattnet kostar inget men det ska räcka året runt och inte ta slut efter jul samtidigt som det känns galet att spola bort en massa dricksvatten. Därför är det praktiskt att Chateau en gång bodde i ett stall utan möjlighet till spolande så jag fick lära henne att stå med benen i hinkar när benen skulle kylas eller jag skulle tvätta hela henne.
Att stå stilla med hovarna i hinkar är också bra träning för hästen för att den ska lära sig att inte drabbas av panik om de fastnar med benen någonstans och det är förstås värdefullt så den inte skadar sig utan väntar på hjälp eller lugnt tar sig ur situationen. Smilla tycker ännu att detta är läskigt, men då börjar jag med en hink som jag gjorde med Chateau Mycket godis och jag hoppas att snart är Smilla som Chateau på denna punkt, men hon är mer rädd för vatten än Chateau, precis som sin mormor Cielona, så vi får väl se.
En annan sak som är bra att lära sin häst är att få den att stå stilla när man måste gå iväg. Det där är ett trick som jag lärde mig av westerntränare. Hästen ska stå still när jag lägger ner tyglarna* eller grimskaftet på backen. Jag ger också samma tecken med handen som man gör till hundar som ska vänta och stanna. I början stod hon så bara några sekunder och fick genast en morot som belöning, sedan förlängde jag tiden mer och mer och nu står hon så länge det behövs tills jag kommer med en morot. Praktiskt när man glömt saker som idag när jag ställt henne i hinkarna och glömde svampen som jag svampar av henne med.
*Fast jag använder det nästan bara med grimskaft om något skulle hända känns det lite farligt med tyglarna på backen.
Grönyteskötsel
Bästa sättet att få liv i en trist gräsmatta är tydligen att låta hästar beta den. Närmast huset är gräsmattan nyanlagd och har inet riktigt tagit sig. Förra året var den nästan vara gul och mossig, men nu har Smilla fått detta som sin favoritgräsplätt* och nu har det glesa gräste sänt ut tusentals rotskott och börjat fylla ut alla kala fläckar. Betande djurs saliv gödslar också betet med sin saliv som är kväverik, så detta är ett tips från trädgårdsexperten Barock-Olga. Men Smilla trampar runt lite hur som helst så jag håller henne under uppsikt för att slippa få mitt kära Löjtantshjärta nedtrampat.
*Här växer också mycket proteinrik klöver och det ska inte Chateaux tugga i sig, så bara Smilla får beta här.
Smilla och styrfarten
Smilla accepterar träns och sele glatt, hon skyggar inte för en vojlock på ryggen eller saker som hänger ner längs hennes sidor. Hon förstår att vända åt det håll hon får ett litet tryck av bettet-men hon går ytterst motvilligt framåt om vi inte går ut i skogen och där vill jag inte leda henne med träns om hon skulle skada sig i munnen vid en snubbling. Därför är det svårt att riktigt lära ut vändningar eftersom hon helt saknar styrfart. Nog kan unghästar vara extremt loja, men detta går ibland till överdrift, som när vi gick ut med Chateau och Smilla i sele och träns men ledd i grimman. Att gå från gården gick helt okej, men när vi vände hemåt( Linnea ledde Smilla och jag red Chateau) fick jag och Chateau stanna hela tiden och vänta. Tio minuters skrittväg bort från hemmet tog tio minuter, hemvägen tjugofem.
När hon leds eller longeras har Smilla både grimma och träns, för att undvika att hon får otrevliga ryck i munnen.
Longeringen går inte heller så särsklit bra pga hennes lojhet, hon vill helst stå still och beta även om Linnea hjälper till och elder henne runt på volten. Det är svårt att hitta en plätt utan läskande gräs att jobba på. Jag längtar tills min ridbana står klar.
Sommarsöndag
Jag läser Dagen som varje fredag har en intervju med någon person som får beskriva sin perfekta sommarsöndag. Just nu har jag min perfekta sommarsöndag.I en sådan ingår förstås en utflykt med alla djuren (men Kapten stannade hemma på gården med pojkarna, han ville inte följa med trött efter morgonens joggingtur. Katterna lapade hellre sol förstås).
Vi red efter en ny stig som var så perfekt för hästar, inga vassa stenar, vilket är ovanligt i dessa stenrika trakter. Vägen ledde ner till Bjumisträsks strand, men en helt annan än vi förut hittat. Det här var ingen badstrand utan en liten båtlänning som vintertid är början på skoterleden över isen.
Elva som tidigare varit en plåga på hästutflykterna skötte sig exemplariskt och var en lugn kompis till Smilla. Hon tog sig ett litet bad i Bjumis, det är ju en härligt solig dag idag så hon ville svalka sig och dricka vatten.
Trots det perfekta vädret mötte vi inga andra flanörer så Smilla fick vara lös och hon uppfattade turen främst som en pique-nique och hamnade ibland på efterkälken så hon fick springa ikapp med långa härliga galoppsprång, hennes steg är fantastiskt!
Thomas fick en rejäl genomkörare som till fots skulle hänga med oss andra. Chateau var jättepigg och skrittade på med sjumilasteg, hon kanske till och med hunnit med Majans skritt i dag?
Så ska en perfekt söndagsutflykt se ut!
Bach violinkonsert i A-moll
Det är på tiden med lite Bach här på bloggen.Vi är ju en familj av taffliga violinister och då är det skönt att höra de duktiga musikerna framföra den perfekta musik som Bach komponerade för denna mångsidiga instrumentfamilj. Vilka som spelar framgår tydligt av klippet:
Reträtt
Vännen Ann-Helen som jag pilgrimsvandrar med varje höst kom hit för retreat, nåja, det blev en blandning av arbetsläger och vila med enkel mat ganska sällan och vi var INTE tysta. Vilken underbar energikick i början på våra semestrar det blev!
En av mina nävor, en lila geranium, som blommar helt överdådigt satte liksom färgen på "retreaten". Fördjupning och nöje på samma gång. Tidskriften Pilgrim och Downton Abbey. Promenader och fika.
Vi var på stranden också och tänkte läsa, men somnade i solen medan pojkarna badade. Att ha en andlig syster som Ann-Helen är en gåva.
