Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

I den katolska/lutherska västkyrkliga traditionen har av någon anledning denna befrielsedag varit något att skrämma folk med och skräck leder ju aldrig till något konstruktivt. I den östliga traditionen betonas ständigt att Jesus befriar hela skapelsen enligt Paulus ord om att hela skapelsen längtar efter den dag när Himlen landar och jorden rensas från ondskan. I stället för att skrämma andra med skräckskildringar använder man veckans texter till självrannsakan, exempelvis med Maximos Bekännarens (580-662) ord:

Om det finns somliga du hatar och somliga du varken hatar eller älskar, och andra du älskar mycket och ytterligare några du älskar lite grand, kan du genom denna ojämlikhet känna igen att du är långt från den fullkomliga kärleken. Ty fullkomlig kärlek förutsätter att du älskar alla lika mycket.