Nu är jag i stan utan dator och tänkte inte blogga men fick ett oväntat tillfälle på lånad dator. Några glimtar från denna påskvecka i staden längst upp i norr.

 

Nu har jag varit hemma en vecka och det är också skönt att vara nära alla mina käraste kära. Jag illustrerar känslan med denna bild av Kapten som gossar med vår yngsta katt, Nemi:

 

En dag av flygresor återstår nu av den intressanta resan till Marrakech. Farväl till alla nya vänner och farväl till denna spännande stad som alltid levt på handel och turism. Förr som en oas och marknadsplats för de långa karavanerna över Sahara till riken söder  om öknen och andra handelsstäder som Timbuktu.

 

 

En riktig skönhetsupplevelse av barocka proportioner var jag med om i morse när vi besökte le jardin Majorelle, Majorelles trädgård, här i Marrakech. Ljuset flödade genom en kanapé av gröna växter; bambu, palmer, tropiska träd, klängväxter och kaktusar från fem kontinenter. I dammarna sam koi och guldfisk tillsammans med små söta vattensköldpaddor och fåglar sjöng eller letade efter mat på marken mellan blommorna och buskarna. Vissa blommor var planterade i färgstarka krukor av vilken den strakt blåa nyansen, som närmar sig violett dominerade. Trots de starka färgerna harmonierade allt perfekt. Man förstår att Majorelle var konstnär och man förstår ockå att yves Saint-Laurent inspirerades av denna trädgård så till den grad att han köpte den och sedan donerade den till marockanska staten så den nu hålls öppen för allmänhet och turister. I trädgården finns förstås en liten minnesplats över honom för vi är alla tacksamma för att kunna få vandra omkring i dena fantastiksa trädgård som vårdades av många trädgårdsmästare i blå och gula kläder. Ja ville knappt tala inne i denna fantastiska trädgård, bara känna dofterna och se på alla färger i det gröna och verkligen uppleva känslan som fyller denna berömda trädgård. Känslan som var närmast sakral, så det var en passande söndagsutflykt.

 

 

Här har vi kontakt med en gymnasieskola i en liten by utanför själva Marrakech och flickorna har genast fått vänner och bytt FB-adresser. Det är svårt att vara blyg med marockaner de är väldigt direkta i mötet med andra människor. Man kan förstå att många utlänningar flyttar hit till denna stora varma famn och uppriktiga intresse för andras seder och kultur. Marockaner är också generösa med sin egen kultur som kommer sig av en oerhörd stolthet över sin historia och över att vara så modernt, fredligt, mångkulturellt och framgångsrikt.

 

Nu är det snart vår enligt marockanerna. Man letar inte efter vårtecken eller räknar på dygnsmedeltemperatur här, man har ett bestämt datum: 21 mars. Samma datum som nyåret, noruz ,firas i Mellanöstern. Men redan blommar apelsinträden med ljuvligt doftande blommor, som en blandning av syren och kaprifol. På morognen fram till ca 11 sjunger fåglarna men sedan är det nog för varmt för dem. På en skola som har elever från 0-15 år här i centrala Marrakech jobbar de med teman enligt något som påminner om Montessoripedagogiken. Så där sjöngs vårsånger och ritades fåglar för fullt just nu inför den 21 mars. På mig gav det intryck av att vara en festlighet i stil med midsommar för oss.

 

Det var lite likt en svensk skola, men all undervisning var på franska. Sedan barnen var helt små var det bara franska på skoltid och arabiska hemma. Dessutom började de redan i 6-8 årsåldern med engelska. Som Charlie sa: "De här barnen måste bli typ hjärnkirurger när de växer upp." De jobbade inte bara med språk utan också med konst, musik, dans, teater och film. Hela miljön var stimulerande och barnen var otroligt engagerade, även de större högstadiebarnen. Förstaårseleverna  på högstadiet har franska, jag fortsatte sedan att filma pga av entusiasmen hos eleverna som verkligen hördes utan att det på något sätt blev odisciplinerat

 

Så visst är Marocko väldigt modernt på många sätt men ändå inte individualiserat, som vi förknippar med det moderna. Här gör man saker tillsammans och eleverna är stolta över sin skola tillsammans. Alla får samma undervisning i samma klassrum, även den nyanlända flickan från Guinea-fördelen med ett skolspråk blir tydlig där. Får jag vara så hemsk att jag säger att jag hoppas de aldrig kommer till en-till-en lösningar på problem utan fortsätter att göra det tillsammans. Klasserna är ganska små men att individanpassa till den grad att de gör allting ensamma, där hade de inte följt Montessori i spåren och på mig verkar det vara en fungerande strategi. Jag har sällan sett så glada och livligt engagerade elever trots att det var läraren som ledde klassrumssamtalet och forskningen hela tiden. Denna skola hade också mycket goda resultat.

 

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna göra det här, men nu bloggar jag från Marrakech. Väldigt annorlunda på Barockbloggen. Nästan för modernt med internet på hotellet och datorn med. Men det är klart att bloggens innehåll inte ändras ämnet blir förstås hästdjur här i första bloggposten från Marocko:

 

 Ni kommer att få glimtar av livet på gården varje dag men Hr. Bråddjup har ansvaret för stora och små i norra glesbygden medan jag har ansvar för franskelever i den sydliga storstaden Marrakech. Vill ni se vad vi har för oss finns francophile.blogg.se.

 

Jag bara måste bjuda på ett konståkningsklipp till med Joshi Helgesson, det är ju sportlov. Helt underbart! Balettmusik av Prokofjev; Romeo och Julia. Här också systern Victoria till jazzklassikerna My Funny Valentine:

På eftermiddagen började det snöa ymnigt samtidigt som vinden friskade i rejält. Det tog en timme attskotta fram stalldörrarna så hästarna kunde komma in och få av sina snöblöta täcken. Då var jag blöt av svett och snö.

 

Det bara snöar och på eftermiddagen blev snön blötare så då måste täcket på igen. Täcken är ju inte så kul, de skaver på hästarnas varma pälsar, men nu är det bara för blött väder.

 

Att resa till Kiruna är alltid som att resa jorden runt jämfört med mitt liv på landet. Här i norra glesbygden har jag visserligen elever från många håll i världen och en väninna från Frankrike men i dynamiska staden Kiruna öser mångfalden över mig på alla nivåer, språk, kläder, färger, hundar, religioner, livsstilar och politiska uppfattningar. Hemma i Kiruna finns alla schatteringar av kristendomen; från laestadianer till katolska nunnor och en äkta exorcist. Reformerta kristna från Vitryssland, ortodoxa irakier, baptister från Brasilien och pingstvänner från Uzbekhistan samsas med frälsis, missionare och katoliker på samma nattvardsgudstjänst i missionskyrkans regi men i Frälsis lokal med katolske munken Johannes som ständig sekreterare.

 

 

Redan på bussen hem börjar blandpratet; tanter med gälla röster som växlar obehindrat mellan svenska och finska, samiska och svenska, eller varför inte hela raddan; samiska, finska och svenska. När det sedan är föreläsning av en exorcist från England talar samma kvinnor perfekt engelska om komplicerade ting med denne man. Det går så fort för dem att växla språk och de säger så mycket. När man läser forskningsrapporten om hur hjärnan förstoras av att lära sig språk undrar man hur tunga deras hjärnor ska vara.

 

Hur håller man dessutom ihop sig själv nu när alla pratar om hur viktig "identiteten" är? I sann SD-anda hör ju alltid denna identitet ihop med vem ens föräldrar var, platt intet mera. Här i Kiruna har man föräldrar som redan de borde vara djupt identitetsförvirrade enligt gängse svenska mått. Eller amerikanska. Har någon sett en film från Hollywoood där en svart kvinna möter en vit man och vice versa utan att det är filmens huvudkonflikt? I Kiruna möter samisk flicka, svart pojke dagligen och sedan möter deras barn holländska pojkar och flickor från Afghanistan och de adopterar i sin tur ett barn ifrån Kenya som leker med andra generationens polacker, ja så där fortsätter det.

 

De gamla är extraföräldrar åt flyktingar från krig ute i världen eller extramorföräldrar åt deras barn. Eller så dansar de argentinsk tango och västafrikansk trumdans när de inte är ute i världen och demonstrerar för fred på plats i Mellanöstern eller gör plogbillsaktioner mot vapenfabriker i Frankrike. Fast de kan ju också träna taxen i viltspår, jaga ripa med pointers eller köra nome med grönländare och huskies. Barnbarnen jobbar mycket långa skift i vård, omsorg och industri och sedan sjunger de i kör, spelar teater eller gör street art med exempelvis plastpärlor.

Efter en sådan resa jorden runt på två dagar är det skönt att vända kosan söderut mot norra glesbygden och höra myckat långsamt talande människor som bara pratar ett språk i taget. Tänk att sitta i köket i timmar och sammanlagt höra: "Tror du det var en varg som var i Lappträsk i helgen?" och lugnt sätta på kaffet, plocka fram fika och sedan svara: "Hoppas den klarar sig". Efter en kopp kaffe med påtår får jag svaret: "Jo."

 

 Sigtuna i vintersol, svearnas första kungliga huvudstad

Jag blir så förvånad ibland av att vårt land är så avlångt, av att "svensk kultur" är så olika i norr och söder. Under min vistelse i Mälardalen stötte jag så många gånger på den märkliga föreställningen att kristen tro och socialt ansvar är motsatta varandra. Att "kristen humanism" är något märkligt och nyskapande som om kristendomen någonsin varit något annat än humanistisk. Har kristna i Mälardalen noll koll på den katolska socialläran? De första socialisterna som samtliga var kristna innan Marx? Wilberforce, St. Fransiscus, Martin Luther King Jr. Moder Teresa? Förstår de inte alls att kristdemokratiska partier i det katolska Europa tillsammans med socialdemokrater i det protestantiska, skapade europeisk välfärd (även om Kd nu vill vara högerliberala så var det inte så förr)? Har de aldrig läst Bibeln? Bibeln är ju från pärm till pärm ett ilsket manifest mot rika för fattiga och för rättvisa och rättfärdighet.

 

Jag har börjat förstå att läsarbygderna som vi i norr tillsammans med Småland/Värmland och västkusten tillhör, också skiljer sig från det egentliga Sverige på fler sätt än att många är troende här. De fattiga smålänningarna, de fattiga västkustfiskarna och de fria norrlänningarna som levde utan adel men också under knappa förhållanden, utvecklade en helt egen kultur av generositet, solidaritet, stolthet och ödmjukhet inför livet som verkar vara helt frånvarande i mer välmående delar av Sverige. Där tror man till och med att kyrkan är för överklassen och samhällets elit. I sanning ett underligt antagande.

 

I Sigtuna, den första kungliga huvudstaden i Svealand, förstår jag lite bättre detta märkliga förhållande. Där är det så uppenbart att kristendomen använts av kungamakten för att befästa sin auktoritet. Den lilla geografiska ytan som omfattar den medeltida staden är proppfull av kyrkor, men endast dominikanernas kyrka var öppen för allmänheten. De övriga var stormäns privata egendom som bara var öppna för dem de bjöd in. Ett så underligt förfarande har man väl aldrig hört om här i norr. Kyrkorna var här de självklara offentliga samlingsplatserna och var i sanning hela bygdens egendom och stolthet.

 

Kyrkan i Sigtuna, med undantag för klosterbröderna, var helt och hållet allierad med makten. Runstenar finns det många av, de är samtliga tydligt kristna-liksom de flesta runstenarna i Norden. Här fanns uppenbarligen många som frimodigt deklarerade sin tillhörighet till kristendomen. Men de enda som bedrev skola och sjukvård för fattiga människor var dominikanerbröderna. Ja, de kristna stormännen höll till och med trälar. Det är så långt från den kristna tron att jag får svindel. Hur kunde det bli så?

 

Ja, det var en resa väldigt mycket längre bort än det ser ut att vara på kartan, resan till Sigtuna.

 

 

 

Vissa underbara saker händer bara en gång. Som de två dagar jag varit bortrest i Uppsala/Sigtuna och bara laddat batterier och njutit av livet på alla sätt.

Ibland är det verkligen som en dröm att ha en författarvän som drar in mig i allehanda roligheter. Nu var det Bibelsällskapet som helt rättvist prisat min begåvade vän och ville att jag skulle vara med som "konsult" och berätta om hur vi jobbar med böckerna hennes. "Jobbar" tänkte jag, det är ju Åsa som jobbar- jag gör bara roliga saker som letar upp bibelord och har bibelstudier med henne per telefon. Det är bara roligt, inget jobb. Historier som måste ut -kommer ut via hennes fina karaktär Björnfot.

Och så nu då jag fick resa till Uppsala och träffa kära vänner, sitta en stund och prata på en scen tillsammans med Åsa och Krister Andersson och sedan äta god mat och vara en natt och en dag på Sigtunastiftelsen som om jag vore värsta Karin Boye eller Ylva Eggehorn. Dessutom var vädret perfekt, -14. snö och sol. Både Uppsala i lätt snöfall och Sigtuna i strålande vintersol var som allra vackrast. Man har tur som en tokig!

 

 

Årets nyårslöfte knycker jag från Stig Dagermans i form av en Dagsedel som han avgav i Arbetaren 1952:

  ”Aldrig mer jag skall i tigergapen

låta mitt huvud göra artighetsvisit,

då jag till dato haft den dumma egenskapen

att underskatta tigrarnas aptit”.

 

Enligt Dick Harrison på SvDs historieblogg var detta det första publicerade litterära nyårslöftet i Sverige och det var ett av en lång rad sätt som Dagerman lovade att inte ta livet av sig på. Texten är onekligen rolig, men samtidigt tragisk eftersom Dagerman i november 1954 efter en lång period av skrivkramp och svår ångest tog sitt liv genom att gasa ihjäl sig i sin bil. Dubbelt tragiskt blir det av att allt tyder på att han ångrade sig eftersom han stängt av gasreglaget och öppnat bildörren när man fann honom.

 

Har ni, mina kloka läsare något bra, finurligt, sorgligt eller komiskt nyårslöfte att dela med er av, så är jag tacksam om ni vill dela det med oss andra.