Den jojk som är mest känd är en slags trall, dvs en sång utan ord men med många "l" i. Men trallens lalla blir jojkens lola. Man kan tro att jojk endast är sång utan ord, men det är inte sant. Många jojkar har ord men orden är ofta ganska få, som ett omkväde i en medeltida ballad från Färöarna ungefär. Variationen ligger mer i melodin som oftast är delvis improviserad. Den ovane kan ändå tycka att melodin är enahanda, men lyssnar man noga finns hos den skicklige jojkaren oändliga variationer på ett grundtema.

Improvisationen har alltid varit en grundbult i allt musicerande. En konst som blev omodern i konstmusiken men aldrig dog ut i folkmusiksammanhang och nu åter blivit gångbar i prestigesammanhang främst genom att jazzen blivit salongsfähig. Under barocken ansågs dock den som inte improviserade som en medioker musiker. Det spelade ingen roll hur bra någon spelade efter noter om han/hon inte kunde improvisera. Orgelvirtuoser lockade åhörare långväga ifrån. Självaste pappa Bach gick till dansk-tyske organisten Dietrich Buxtehudes kyrka i Lübeck från sin hemstad Arnstadt, en promenad på 46 mil, för att lyssna, inspireras och lära sig komposition.

Jojken improviseras ofta fram, men det är ett missförstånd att den inte kan komponeras, traderas och skrivas ner. Det är en typisk fördom som grundar sig i att samer är någon slags halvmänniska, mer släkt med renar än "vanligt folk". Ur den uppfattningen har vuxit fram föreställningen om att det finns något magiskt med jojken som bara en äkta samisk jojkare kan nå. Så är det naturligtvis inte alls. Jojk är en folklig sångteknik som andra sångtekniker.

Kan man sjunga kan man lära sig att jojka och det är inget mystiskt med det. Det är faktiskt mycket enklare att jojka än att tralla. Lapp-Nils trallade polska är en riktig tungvrickare medan vem som helst kan hänga med när Jarnna sjunger Jåvna vuolle. De sjunger mer på "vanligt sätt" med jojkinslag i refrängen men jag är ingen puritan; visst kan detta också räknas in i den rika floran av jojkvarianter och kan bli en ingång för den hugade, men lite räddhågsna nybörjarjojkaren.

Sven-Gösta Jonsson som kallades för den rockande samen. Han har en mycket behaglig sångröst, däremot har jag aldrig hört honom jojka. Han får ändå illustrera denna bloggpost eftersom den heter jojk and roll.


På begäran kommer nu en bloggpost om en säregen sångteknik och musiktradition som kallas jojk på svenska. "Den fanns ju även under barocken" argumenterade den som önskade detta ämne på denna blogg. Det är ju helt sant så nu är det dags.

Barock-Olga är förstås även på detta område en glad amatör i ordets alla bemärkelser. Amatör kommer ju från franskan och betyder ursprungligen en som älskar något. Jag fastnade så tidigt i livet för denna sångteknik att jag inte minns när, jag har nog alltid hört någon form av arktisk klämsång omkring mig och jag har alltid tyckt mycket om att lyssna till och själv sjunga på detta sätt.

Arktisk klämsång är vad sångtekniken som används i jojk kallas på "akademiska". Arktisk, därför att den används på ett område som breder ut sig kring nordpolen, även om liknande sångsätt återfinns lite varstans på jorden; jag har stött på den i Bulgarien, Ungern, Sardinien, Sydafrika och Tanzania.

Man kan beskriva tekniken som att man sjunger klanglöst, som ett barn, och högt uppe i halsen med lite pressad röst, därav "klämsång". För att kunna jojka får man inte vara rädd att sjunga "fult". Präster som kom till lappmarkerna på 1700-talet tyckte sångsättet i psalmsången var gräsligt ful, falsk och gäll.

Man sjunger med stark röst i psalmerna och en del kanske tycker det låter "ylande" vilket har fått en del att tro att jojk och joddling är samma sak, men det tycker jag är en helt felaktig beskrivning. Joddling växlar mellan en lite klämd  halsröst och "operaröst" väldigt snabbt, i jojk har man rösten klämd och högt uppe i halsen hela tiden, man hoppar inte snabbt mellan huvud och bröstklang som i joddling.

Jojken kan dessutom sjungas mycket mjukt och behagligt, joddling funkar bara på hög volym, den var ju också ett sångsätt som utvecklades för att höras lång väg. Kulningstekniken i folklig nordisk sång ligger betydligt närmare joddling än jojken som av Lars Levi Laestadius beskrevs som "den mjuka vuollen" (vuolle= lule/pitesamsika för jojk). En italiensk turist sa en gång till mig att jojken påminde henne om en vaggsångstradition i Italien som kallas Cantilena där man sjunger utan ord, vilket hon har helt rätt i.

Men vill man lära sig jojktekniken tror jag det är enklast att börja med den där speciella energin och med ganska stark röst, klanglöst i den speciella tradition som psalmsången i en laestadiansk gudstjänst framförs på. Någon sådan inspelning kan jag inte bjuda på, laestadianer varken filmar eller spelar in sina gudstjänster, men dessa sydafrikanskor sjunger exakt på det sättet:

Lydia som byzantinsk ikon

Bakom dagens barocklucka döljer sig Lydia. Lydia som var den första européen att bli en kristen. Hon var en stark personlighet och ganska välbärgad.Hon handlade med purpur som utvinns ur purpursnäckan och alltid har varit en mycket dyrbar färg. På Lydias tid bars den exempelvis av kejsaren och kungar, Jesus själv fick ju en purprad mantel av översteprästens vakter när de hånade honom eftersom han anklagades för att ha utnämnt sig själv till judarnas kung. De första kristna kyrkorna utanför den romerska provinsen Judéen låg utanför Europa; Syrien, Turkiet(Asia Minor på Lydias tid), Etiopien, Nordafrika. När Paulus mötte Lydia nere vid stranden och hon genast tog till sig budskapet om "den vägen" blev hon grundstenen i kyrkbygget i Makedonien i nuvarande Grekland, alltså dess grundare. Så här står det:

Det är läkaren Lukas som berättar: " Vi lade alltså ut från Troas och seglade rakt över till Samothrake och nästa dag till Neapolis. Därifrån fortsatte vi till Filippi, en stad som ligger i första makedoniska distriktet och är en romersk koloni. Där stannade vi några dagar. På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade, öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det Paulus sade. Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss:"När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig." Och hon gav sig inte."

Jag gillar det där sista: "Och hon gav sig inte." Jag tänker på alla underbart generösa kvinnor i mina nordliga hemtrakter som alltid har en dörr öppen, en kopp kaffe till reds, nybakade bullar, trots alla mode-dieter, och en säng bäddad med manglade lakan till vem som än behöver den. Och det trugas och det bjuds och de ger sig inte förrän alla är proppmätta och har tak över huvudet. De är, liksom Lydia, självförsörjande och gudfruktiga. Det finns ingen så smutsig att de inte får en kopp kaffe eller till och med natthärbärge, om det behövs, hos alla dessa Lydior som inte ger sig. De ber, bakar bullar och bjuder. Det finns inga mer adventsfina hus än deras, lycklig den som har en sådan Lydia att hälsa på!

Ylva Eggehorn har skrivit en diktsamling som heter Lydia i lampans sken, tillägnad den "första" Lydia som satt avtryck i kulturhistorien och nutida Lydior. Läs den! Finns på ett bibliotek nära dig. Bättre adventsläsning finns inte.

Dagens advetsmusik blir Bereden väg för Herran, fastän den är lite för modern för denna blogg, men är kvaliteten hög så kan den plats och här är en fin version som påminner mig om Lydia som var beredd på den vägen och till alla andra Lydior som inte ger sig!

Idag har Beatrice namnsdag. Förutom att min kära svägerska heter så har en annan mycket välkänd kvinna burit detta vackra italienska namn. Till skillnad från min svägerska är dock den Beatrice som jag tänker på en fiktiv karaktär. Hon förekommer som den viktigaste personen i Dantes Komedi som brukar kallas den gudomliga; La (Divina) Commédia. Den långa diktcykel som handlar om hur Dante på mitten av sin levnads bana får göra en tur till, först Inferno och studera hela dess straffskala, beledsagad av den romerske antike skalden Vergilius. Sedan kom han till Pardiset och dit blev han ledsagad av sin ungdoms kärlek Beatrice.

Dantes Komedi är först om mycket; första stora verk skrivet på italienska, första verk i allegorisk stil att bli en spridd och allmänt läst bok utan att första levt länge i muntlig tradition och den första boken med en fiktiv karta i. Nu har ju varje fantasyroman, eller dataspel, med självaktning en karta över den uppdiktade värld som läsaren/spelaren kan orientera sig med. Men Dante var först med sin karta över det hinsides.

Men till skillnad från väldigt mycket fantasy har Dante en kvinnlig hjälte, för det är just vad Beatrice är. Utan henne hade han inte fått se Paradiset eftersom Vergilius som varandes en hednisk romare, inte hade tillträde dit. Fantasyn börjar bli mer jämställd. Nu finns till och med hela serier med kvinnliga huvudpersoner som till exempel Lene Kaaberböls böcker om Skämmerskans dotter (rekommenderas).  Men Dante var också här först; med Beatrice.

Dagens lucka innehåller ett möte mellan storheter från olika epoker. Vi började med en bok från italiens tidiga renässans nu måste vi åter till barocken! En av mina absoluta favoriter av Christmas Carols är skriven i början av 1700-talet av Isaac Watts och med en melodi inspirerad av några takter av Händel.

På svenska låter en del av texten: Gläd dig du jord!...Låt alla folk ge honom rum och jord och himmel sjung! En fin sång i adventstid som förut alltid var avslutningspsalm på adventskonserterna i Kiruna kyrka. Vi har många röststarka sångare i Kiruna, men ingen liknar förstås denna helt oöverträffade kvinna; Mahalia Jackson:

På 70-talet upptäckte Sveriges radio/TV att de kunde slå två flugor i en smäll genom att byta namn på adventskalendern i radio och TV genom att kalla den julkalender. På så sätt löste man två problem; man blev av med den religiösa kopplingen och alla julkalendrar kunde då lätt bli lika långa; 24 avsnitt. Därmed kan de visas i repris när en barngeneration vuxit upp.

Barock-Olga är varken PK eller driven av tidens krav så här har, som den uppmärksamma läsaren redan märkt, adventskalendern börjat den första advent som en klassisk adventskalender ska. Bamse-kalendern gör likadant, den fortsätter dessutom, precis som Svenska Kyrkans adventskalender, fram till juldagen. Båda dessa kalendrar hör nu till morgonritualet i Barock-Olgas familj. Vi lyssnar förstås också på radions "julkalender" och pojkarna ser p TVs dito på kvällen. Och denna bloggkalender hör till sena kvällsritualet, liksom musiken som i adventstid blir väldigt dominerad av pappa Bach, ytterligare en del av adventskantaten:

Detta är en stor dag i mina hemtrakter. Vid Andersmäss brukade man ha stora sammankomster och firade gudstjänst inför den mörkaste tiden på året, skàbma/kaamos, som sägs börja idag vid Andersmäss och avslutas 19 januari när biskop Henrik, Finlands skyddshelgon, har sin helgondag.

Anders är en svensk form av Andreas ett grekiskt namn som betyder människa. Andreas var en av Jesu allra första lärjungar och på bilden syns han tillsammans med Petrus när de precis fått höra Jesus säga, följ mig. Ottavio Vannini har visat de blivande apostlarna som lite tveksamma. Andreas: "Det är han som Johannes Döparen talade om.Kom!" "Ska vi gå?" "Du först!" " Men vad ska vi säga därhemma?" "Det löser sig!" säger Andreas och resten är, som man säger, historia.

Efter Jesu död och uppståndelse sägs Andreas ha grundat kyrkan i Grekland. Denna dag för snart 2000 år sedan dog han genom att korsfästas, enligt traditionen, på ett kryssformat kors. Romarna var inte så noga med formerna, huvudsaken var att folk dog på ett plågsamt, offentligt och utdraget sätt.

På oklara vägar kom en del av hans reliker till Skottland och blev därmed inte bara grekisk-ortodoxa kyrkans främsta helgon utan också Skottlands skyddshelgon. Därav är skotska flaggan försedd med ett Andreas-kors, krysset i Union Jack är alltså ett Andreas-kors.

Skottland är inte känt som ett de stora kompositörernas land, det är poeterna som gjort sig kända där. Men de har underbar musik också, mycket av det vi idag uppfattar som irländskt är sådant som skottarna tog med sig när de flyttade till den gröna ön i väst under 1600- och 1700-talen.

Här en sång från tidig barock på skotsk luta; underbart är kort!

29 november i början av advent 2010. Sune har namnsdag. Sune som påpassligt nog betyder son, advent handlar ju om ett barns ankomst:
"Ty ett barn varder oss fött en son varder oss given"

Min morfar hette Sune och troligen får jag barnbarn som heter Sune, för det har lille Aron sagt; han ska ha barn som heter Sten, Sune, Kerstin och Charlotte. Min morfar förknippar jag med den här fina adventspsalmen som får bli dagens lucka:

Det susar genom livets strid
en fläkt av himmelrikets frid,
en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst
och stilla ljuder Andens röst
i jordens alla zoner:
O mänsklighet, ställ dörrn på glänt
– det är advent, det är advent.

Han kommer hit, en Mänskoson,
ur Faderns rike fjärran från
och gästa vill vår boning.
Han kommer ned till jordens grus
med himlens kärlek, nåd och ljus
och bjuder oss försoning.
Ett sken är nu i öster tänt
– det är advent, det är advent.

Han kommer med ett sällsamt bud
från kärlekens och nådens Gud
att bringa till de sina.
Så öppna hjärtats tempelhus
och låt hand rika, fulla ljus
därinne klart få skina.
Då blir Guds under sett och känt
– det är advent, det är advent.
(Carl Boberg 1883)

Men det är en psalm som man ska sjunga själv och på denna blogg är det ju främst barockmusik som ska höras så här kommer ett sopransolo ur cantata 132, en adventskantat, Bereitet die Wege:

1:a Advent är kyrkans nyårsdag. Adventus är latin och betyder ankomst. Men varför inte också säga som många gör; Advent är väntan. Väntetider är tider när allt går långsamt. Skulle vi se på advent så kanske vi skulle slippa allt stressande inför julen. I kyrkan är adventstiden en fastetid inför den stora julfesten. Den är hälften så lång som påskfastan, alltså 20 dagar.

Fasta heter på latin lentus=som betyder just långsam, sakta, som musiker känner igen från noters tempoangivelse. Så efter nyårsdagens festivalyra då vi minns hur Jesus red in som kung i Jerusalem och barnen sjöng Hosianna, som betyder;Herre fräls! får vi ta det lugnt. Tända ett ljus i sänder varje söndag i advent och låta vintermörkret dölja våra ostädade hem. Pynta lite fint så känns det ändå festligt.

Julmaten kan vänta till jul, så får vi alla det lugnt i våra kök. Vi kan baka en deg i sänder. Pyssla med det vi verkligen gillar en dag i sänder. Även om vi inte har sju sorters kakor och lika fint som Underbara Clara, så blir det jul hos oss. Ta det lugnt, det är vad advent är till för: en lugn väntan på Jesusbarnets ankomst.

Men först ett rejält nyårsfirande med hosiannakörer, pukor och trumpeter!

Men troligen lät det mer så här när Jesus red in i Jerusalem. Visst sjöng de inte alls Händel då för tvåtusen år sedan, men sångstilen är nog mer likt när barnen sjöng i templet så prästerna sa åt Jesus att be dem vara tysta!

 

Även om det här är en lite för ny psalm, skriven som den är i slutet på 1700-talet avGeorg Joseph Vogel som föddes i Tyskland 1749 men fick anställning hos Gustav III av Sverige och startade Sveriges första nationella musikskola, får den vara med så klart. Utan den känns det lite mindre som första advent för Barock-Olga:

 

Lyssna på Alltid på en söndag, länk här intill, dagens program gav också en härlig feststämning för den som likt Barock-Olga vill fira nyår rejält!

Sent i november firas i kyrkorna Domssöndagen eller egentligen Jesu återkomst som kyrkoårets sista söndag. Nästa vecka är det klang och jubel på kyrkans nyårsdag första Advent.

Domssöndagen passar så väl in i det sena novembers stämningsläge med sitt allvar och sitt rop om skapelsens befrielse från död och djävulskap. Bach h-mollmässa(b-moll nuförtiden) är det mest trösterika man kan höra så här års anser Barock-Olga och bjuder här på en riktigt fin You tube-inspelning av Kyriet: Kyrie eleison, Christe eleison!Herre förbarma dig, Kriste förbarma dig!

Ytterligare ett bevis på att den bästa musiken saknar bäst-före-datum.

 

 

Aritoteles skulle ha ogillat alexandrinen med sin stigande rytm som inte alls anstod hjältedikter. Kanske är det inte bara det franska språkets betoning som gjorde att man skrev "tvekande" dikt i 1600-talets Frankrike. Frankrike var ju under mer än tusen år drabbat av i stort sett ständiga krig. 1600-talet och barocken var absolut inget undantag.

 

I krigen finns inga hjältar, bara rädda unga män och skräckslagna civilpersoner som drabbas av plundring och våld.

 

Den här visan från 1600-talets Frankrike kallas "soldat par chagrin" ou "la chanson du capitaine" , vilken betyder ungefär: sorgsen soldat eller sången om kaptenen. Den berättar historien om en ung soldat som blivit sviken av en vacker brunett som gett hans guldring till en annan man och därför tar han värvning.

 

På vägen till sin förläggning möter han sin kapten. Han bär en bekant ring på sitt finger. Kaptenen hånar honom för att han övertagit hans vackra flickvän. Galen av svartsjuka dödar soldaten sin kapten och sången slutar med att han för detta brott döms till döden och nu när han berättar denna historia för oss har han tre dagar kvar att leva.

 

De som ska döda mig är min kamrater, berättar han. Den olyckliga soldaten ber sina medsoldater att inte tala om för hans mamma vad som verkligen hänt. "Säg till mamma att jag blir borta länge, att jag åkt till Bordeaux", i vissa varianter av visan  säger han "att jag sitter i engelskt fängelse och kommer aldrig tillbaka."

 

Visan säger en hel del om den vanliga bondfamiljens lott i krigens Europa. Till exempel att man inte kunde räkna med att få tillbaka sina söner från kriget levande, det var ovanligt tursamt om man gjorde det. Om soldaten inte dog på slagfältet så dog han av kallbrand eller andra sjukdomar. Försökte han desertera eller begick något brott mot en överordnad, inte nödvändigtvis så allvarligt som mord, blev han skjuten på stället av sina kamrater.

 

Andra soldater dog i krigsfångenskap eller blev kvar i det land dit de förts i fångenskap utan någon möjlighet att återvända. Om det återvände till slut var kanske gården de lämnat bränd till marken av plundrande soldatgäng, mamma och systrar var våldtagna och mördade och alla djuren uppätna av hungriga soldater och själv var han handikappad för livet både fysiskt och psykiskt.

 

Soldater, galna och empatistörda av allt de upplevt i krigen drog runt på landsbygden och gjorde enkla vardagssysslor livsfarliga. Det går knappast att föreställa sig för oss som levt i fred i över tvåhundra år. Men det är vardag för människor i exempelvis Kongo eller Afghanistan idag.

 

Här kommer den traditionella texten, med vanliga varianter, fixar ni inte franskan så har jag återberättat historien redan här ovan utifrån texten. Det blev så långt att göra en "livets ord för ord översättning".

Je me suis engagé
Pour l'amour d'une brune (bis) (ou "d'une belle" )
C'est pas pour l'anneau d'or
Qu'elle me doit encore (ou "qu'à d'autr' elle a donné")
Mais c'est pour un baiser
Qu'elle m'a refusé

Je me suis t'engagé
Dans l'régiment de France (bis)
Là où que j'ai logé
On m'y a conseillé
De prendre mon congé
Par-dessous mon soulier

Dans mon chemin faisant
Je rencontre mon capitaine (bis)
Mon capitaine me dit :
"Où vas-tu, sans souci ?
-Je vais dans ce vallon
Rejoindre mon bataillon

-Soldat, tu as du chagrin
Pour l'abandon de ta brune (bis)
Elle n'est pas digne de toi,
L'anneau est à mon doigt :
Tu vois bien clairement
Que je suis son amant" (variante : Soldat, tu as déserté Pour l'amour de ta belle Est-ce pour l'anneau d'or Qu'au doigt je porte encor Ou bien pour le baiser Qu'elle t'a refusé ?)

Là-bas dans ce vallon
Y'a une bataille à faire (bis)
J'ai pris mon sabre en main
Mon capitaine le sien
Et j'ai foncé sur lui
Comme sur l'ennemi (variante : Auprès de ce vallon Coule claire fontaine J'ai mis mon habit bas Mon sabre au bout de mon bras Et je m'suis battu là Comme un vaillant soldat)

Au premier coup frappé
J'ai tué mon capitaine (bis)
Mon capitaine est mort
Et moi je vis encore
Mais avant les trois jours (ou "mais dans quarante jours")
Ce sera à mon tour

Celui qui me tuera
Ce sera mon camarade (bis)
Il me bandera les yeux
Avec un mouchoir bleu
Il me fera mourir
Sans trop me faire souffrir

Que l'on mette mon coeur
Dans une serviette blanche (bis)
Qu'on l'emporte au pays
A la maison de ma mie
Disant : "voilà le coeur
De votre serviteur"

Soldats de mon pays
Ne dites rien à ma mère (bis)
Mais dites-lui plutôt
Que je suis à Bordeaux
Dans un bon régiment (ou " prisonnier des anglais" )
Que j'y serai pour longtemps
(ou "qu'elle me rev'rra jamais")

Händels musik brusar, porlar, flyter, droppar, stänker, plaskar. Vatten har vi alla ett förhållande till men på många håll i världen är rent vatten en sällsynt lyx. Idag uppmärksammar bloggare över världen vatten och vad kan då passa bättre än Händels Wassermusic på denna blogg.

Det har varit tyst på barockbloggen ett längre tag. Dels beroende på att överst på alla prioriteringslistor här hemma står "fölet". Varje kväll när vi läst färdigt vill pojkarna alltid be för fölet. Det märks i bloggen förstås mycket häst blir det och därmed ingen musik. Men också för att min tid just nu är ganska så inrutad, med roliga och intressanta arbetsuppgifter som inte lämnar någon tid över för bloggande eller musik. Nu börjar dock min barockmusikabstinens göra sig påmind å det starkaste. Så det var härligt när barnen såg på Supersnälla Silversara och dagens avsnitt bjöd på både Bach och Pachebel.

Förra veckan hörde jag Önska i P2 på radion, en dubbelkonsert av Bach som jag vill dela med mig av. På sistone är det så där att jag råkar höra något i bilen, på väg någonstans-den här gången var det till stallet- eller för att barnen ser på något program på TV medan jag fixar i köket. Tid till att bara lyssna på musik finns helt enkelt inte för tillfället.


Nu har jag lyckats hitta dubbelkonserten, inte samma version, men ändå tidlöst vacker musik:

                              Hångers källa där det sägs att Israel Kolmodin fick 
                              inspiration till Den blomstertid nu kommer



Den mest sjungna barocksången i Sverige är nog helt utan tvivel Den blomstertid nu kommer. Trots rektorers kristendomsfobi har denna sång ännu inte mist greppet om de svenska skolavslutningarna. Så klart har även jag sjungit den idag. Men pga den stränge konferencierens uppmaning att sjunga ordentligt lyckades jag hålla tårarna stången av pur skräck för hans omdöme. Annars är det en av de sånger jag faktiskt sällan sjunger med i. Jo, jag rör på munnen och då och då kvider jag iväg en ton eller två, men mesta delen av tiden går åt till att försöka stoppa tåreflödet och snöra upp den helt hopknutna strupen.

Hujja för att komma från Tornedalen, vi är ett ständigt gråtande släkte. I tisdags var det sommarkonsert i Övertorneå kyrka med en lysande Py Bäckman och Sista-minutenkören. Som jag var med i kören kunde jag iaktta församlingen som fyllde kyrkan. Även där gräts det åt Py Bäckmans känsliga sånger. Självklart hade jag svårt med tårarna men med uppammande av mina yttersta krafter kunde jag sjunga i alla fall. Men när Py ensam sjöng sin egen text till en gammal Sam Cooke-dänga som handlade om att vi ska veta vem vi har att tacka för livet och himlen när det är slut-då brast det!

I Tornedalen har bevarats många seder som för länge sedan dött ut i andra delar av Norden och Europa. Bastubadet och detta med gråten är två av dessa gamla seder som fortfarande hålls i ära i Tornedalen. Under 1600-talet grät man rejält och ju högre ställning i samhället desto mer grät man. Män var de som grät allra mest. När Sverige förlorat ett slag eller en kung fallit på slagfältet eller i sjuksängen samlades rikets adel och högsta tjänstemän och storgrät. Kvinnor däremot skulle inte gråta synligt och deras småsnyftande i lönn ansågs fånigt. Manliga tårar däremot flödade ymnigt och högljutt.

Så småningom, ungefär samtidigt som män började klä sig trist i svarta kostymer under den kapitalistiska eran på 1800-talet, blev manliga tårar omoderna och storgråtande regeringsmedlemmar otänkbara. Den brittiska "stiff upper lip" traditionen bredde ut sig. Endast kvinnor kan nu gråta i offentlighetens ljus (vi anses väl ändå vara hopplöst vanärade bara av vårt kön). Men denna förändring, liksom många andra, drog Tornedalen obemärkt förbi. Här gråts det som känsloyttring i de flesta sammanhang, men speciellt i samband med sång.

Israel Kolmodins vackra psalm, Den blomstertid nu kommer, är säkerligen en gråtlåt för de allra flesta svenskar. Kanske påverkas tårkanalerna av att det var under en tid då man fick gråta offentligt som den skrevs? Här kommer texten, för detta är en sång att sjunga med i, inte passivt lyssna på.

Then blomstertid nu kommer

Med lust och fägring stor,

Du nalkas ljufwe Sommar,

Då gräs och örter gror.

Then blida Sol uppvärmer

Allt hwad har warit dödt;

Då hon oss skrider närmer,

Blir thet på nyo fött

The fagra blomsterängar

Och åkrens ädla säd,

The grönskand’ örtesängar

Och alla gröna träd,

The skola oss påminna

Gods godhets rikedom:

Att wi Guds nåd besinna,

Som räcker året om.

Barockmusikens största namn är tveklöst J.S. Bach. Hans oerhörda flit har gett världen en musikskatt som helt enkelt inte kan överskattas. Johann Sebastian Bach talade tyska och var tysk. Dock inte medborgare i ett enat Tyskland. Det enade Tyskland är en 1800-talsföreteelse. Så när jag nu talar om tysk musik talar jag om det tyskspråkiga området. Därför kan vi också nämna österrikaren Haydn och hans fantastiska musik.

Händel, som på sin och Bachs tid var betydligt mer populär än Bach, kom från Halle i nuvarande Tyskland. Telemann talde också tyska liksom de yngre förmågorna Mozart och Beethoven, Mendelssohn, Liszt och Clara och Robert Schumann. Listan på framstående musiker från det tysktalande kulturområdet kan göras hur lång som helst.

De är däremot inte alls speciellt framstående konstnärer. Det är åtminstone omöjligt att jämföra dem med det holländska, franska eller italienska barockmåleriet. Men jag lyckades gräva fram en acceptabel ryttarmålning av en målare med nederländskt "van" i efternamnet (dock målade han på uppdrag av tyska furstar), målningen föreställer kurfursten av Pfalz.

Det vore intressant att höra vad ni har för teorier om varför just det tyska kulturområdet frambringat så tilltalande musik.Själva Europahymnen är ju också av tyskt ursprung, Beethovens "An die Freude". Nu när också Eurovisionens stora musikfestival vanns av Tyskland med sångerskan med det skönklingande namnet Lena, började jag fundera på om det finns något gemensamt i all denna tyska musik genom århundradena.

Vad tror ni? Lyssna på följande exempel på tysk musik och fundera på om det finns något gemensamt och vad det i så fall är som gör tysk musik speciellt behaglig.

För måånga år sedan bodde min häst ca 25 km från mig. Rakt västerut mot Kalixälvens fjällsjöar körde jag varje dag. På söndagarna kom jag tidigt på morgonen, samtidigt som stallägarnas son kom hem från sitt nattskift vid femtiden på morgonen. Jag är morgonpigg, men denna tidiga timme berodde också på att jag skulle vara på ett av mina jobb klockan 10.00. Så efter morgonsysslor och härliga ridturer, slängde jag mig i bilen och skyndade hem till dusch och jobb. En vårvinterdag 1999 när jag åkte hemåt slog jag på radion och P2 var inknappad, vanligen var det P1, och den mest underbara livsbejakande barockmusik fyllde bilen. Jag hade råkat slå på "Alltid på en söndag" och det var kärlek vid första öronkastet. Sedan dess har "Alltid på en söndag" varit veckans radiohöjdpunkt för mig (det började sändas 10 januari 1999-så jag har följt med nästan från första början).

Vassilis Boulonassos måste ha Sveriges mysigaste radioröst och han smickrar oss lyssnare och kallar oss "hedersgäst" i detta program med musik som inte behöver bäst-före-datum. Musiken är inte bara från barocken, nej det är musik från tidig medeltid och framåt till och med barocken, presenterad av kunnige Boulonassos,stillsamt men passionerat.

Denna Pingstdag har jag och min lille Aron varit i Pengsjö 40 mil härifrån och njutit en underbar frukost och sällskap av Miriam, Fredrik , Emma-Lie och Jasmin medan programmet gick på radion, så nu lyssnar jag i efterhand medan jag skriver dessa rader och regnet öser ner. I stället för att körsjunga dricker jag och dottern läkande drycker; Avocadosmoothie (500 gr. frysta jordgubbar, en liter Tranbärsjuice och en avocado mixas) och te gjort på torkad älgört från förra sommaren. Båda två lika goda och välgörande.

En ovanlig Pingstdag blev det också i år eftersom den tillbringades mestadels på E4:an tillsammans med bara en av familjemedlemmarna. Men jag behöver åtminstone inte missa "Alltid på en söndag" som jag nu lyssnar på medan jag kurerar mig och läser och begrundar Pingsten i Apostlagärningarna 2. Målningen, målad 1750 av den österrikiske målaren Joseph Ignaz Mildorfer (1719 - 1785)  anknyter naturligtvis till dagens stora firande av den Helige Andes ankomst-nu bor Gud i oss!

"Då skall de inte mer behöva undervisa varandra...och säga:"Lär känna Herren", ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren." Jer. 31.

Vårmorgnar är det härligt att springa runt i trakten där jag bor. Här möts två älvar; Sangisälven med den strida Björkforsen just innan den mindre Korpikån flyter ihop med Sangisälven några mil uppströms älvens utlopp i nordligaste Bottenviken.

Sangisälven består här i trakten av en rad forsar men Korpikån påminner mest om ån där Nalle Puh och hans vänner uppfann den utmärkta leken Puh-pinnar. Den rinner så lugnt och föga upphetsande genom ett grönt jordbrukslandskap, kantad av sälgar och aspar.

Men nu, efter den plötsliga ryssvärme som blåst in till oss från öster och tinat nästan all den myckna snön, rinner den kraftfullt, detta det största biflödet till Sangisälven. När sedan de livliga älvarna möts bildas en virvlande sjö vars stränder både blir ödelagda och eroderade av det vilda vattnet men också gödslas av slam och mineraler från berg och jordbruksbygder från lågfjällen kring Överkalix och jordbruksbygderna kring Morjärv. Därför finns kring älvarna ett rikt djurliv, på påskafton såg vi utterspår och några dagar senare bäverspår på älvarnas is. Björnmöten är inte ovanliga i älvdalen och älg och rådjur lever i skogarna kring vattnen. Min man och en av sönerna såg förra sommaren en bäver simma förbi där de stod och fiskade uppströms Björkforsen. (Då visste de inte att bävrar här i trakten inte är att leka med. Hade de läst detta hade de kanske sökt upp en säker position utom räckhåll för bäverns enorma tänder.)

Så mycket liv bildas i älvarnas möte och när jag Kristi Himmelsfärdsdags morgon sprang för att se vad som hänt under natten med islossningen och vårens vilda framfart lyssnade jag till en lutasvit av Bach och kom att tänka på reformationen och motreformationen. Hur den livligt forsande reformationen möttes av en nästan lika stark motreformation och i kollisionen skapades inte bara förödelse och långvariga krig, utan också det mesta av det bästa i vetenskap, litteratur, konst och musik som Europa har frambringat. Här får ni få höra lutasviten jag lyssnade till:

Den första maj ska man ta en cykeltur oavsett om det blåser 30 sekundmeters snöstorm eller solen skiner över torra vägar. I Sverige firar vi valborgsmäss kvällen innan, vi gillar det där med att ta ut glädjen i förskott-för säkerhets skull. Men det är idag det är den heliga Valborgs egen dag. Det är inte hennes "himmelska födelsedag" som firas 1 maj, utan den dag hennes reliker flyttades till Eichstätt från klostret i Heidenheim där hon dog. Detta datum firas till exempel i Finland (Vappu) och Sverige, fast hon i helgonkalendern firas 25 februari,när hon dog "den himmelska födelsedagen."

Valborg räknas som Englands(där hon föddes) och Tysklands(där hon verkade som missionär och abedissa) första författarinna. Jag vill inte alls lansera någon "motdag" till första maj som arbetarnas helgdag. Valborg var en hårt arbetande person. Därför vill jag idag uppmärksamma arbete med att påminna om Valborgar som arbetat, men också uttryckt sig kreativt i sin verksamhet; som författarinnan Valborg och hennes 1000 år yngre namne Maria Antonia Walpurgis Symphorosa (1724-1780).

Maria Antonia Walpurgis Symphorosa skrev bland annat uppskattade operor varav en handlade om amazonernas drottning Talestri. En aria från denna följer här och blir min hyllning till min kära släkting Valborg som i somras, fullt verksam med sitt kreativa liv av bakande och slöjdande, satte sig i en stol och helt stilla fick fira sin "himmelska födelsedag" och förenas med verksamma Valborgar i himmelriket där arbetets möda är slut, bara dess glädje återstår.


Här syns den heliga Valborg när hon symboliskt reser det kristna korset i Tyskland som barockmålaren Peter Paul Rubens framställt det. De röda färgerna och fladdrande fanorna passar så bra in på denna dag.

Blockflöjten har förtalats av dem som, likt mig, var tvungna att börja sin karriär i den kommunala kulturskolan med detta svårbemästrade instrument oavsett vad man verkligen hade lust att lära sig spela. Vem kom på att sätta just en blockflöjt i händerna på sjuåringar med musikaliska ambitioner? Trakterad av virtuoser är det ett av de vackrast klingande instrument som finns men inte ens en fiol låter värre under tiden man lär sig. Det är lätt att hitta hålen på flöjten men andningstekniken är i princip omöjlig att lära ut, antingen kommer man på det själv eller så inte.

Jag tillhörde dem som fixade tekniken och fortfarande kan ta fram min sopranflöjt i lönndom. Allt sedan barndomen har jag gillat mina flöjter. Ett av mina starkaste konsertminnen är en briljant blockflöjtskonsert i Kiruna gamla missionskyrkas källare, den där bunkern som Ralph Erskine tvingande en oskyldig grupp kirunabor att dels betala dyr kallhyra för, dels försöka värma upp för att kunna bedriva någon slags människovärdig verksamhet i, tills den förvandlades till sportklädesaffär. Det mesta var kallt och ovänligt i denna gråa betonglåda, men akustiken var utmärkt för blockflöjtens sammetslena toner.

Hon som tog fram flöjter ur en luddig åttiotalskofta, där hon fick ha dem för att de skulle hålla sig varma och välstämda, och spelade så oförglömligt hette dåförtiden Carola Stålnacke. Hon var en sådan där virtuos flöjtist som kan göra blockflöjten rättvisa.

Jag bekänner alltså att jag alltid varit svag för detta föraktade medeltidsinstrument. Men det var inte förrän min kompis Joakim (själv flöjtist) introducerade mig för Telemanns blockflöjtskompositioner som jag blev riktigt beroende av blockflöjtsmusik, speciellt från dess storhetstid; barocken. Georg Philipp Telemann, född 14 mars 1681 och död 25 juni 1767 hade , sympatiskt nog, blockflöjten som sitt huvudinstrument, även om han även trakterade bl.a. cembalo (som på bilden i mitt inlägg från 2010-04-06) och skrev musik för de flesta av sin tids instrument.

Själv är det barockigaste jag kan framföra någorlunda okej på min flöjt J.S. Bachs bondekantat, ni vet den där som har den svenska texten "Nu grönskar det i dalens famn". Som tur är finns det människor som inte nöjer sig med att vara glada amatörer så lyssna och njut!