En annan duett, utan delad framruta, men med helt rätt färg.

 

Jojkens roll i mitt liv har skiftat. Inte förrän i tonåren blev jag medveten om att det hette så och det var då vi i tjejgänget började fara runt i min turkosblå Volvo Duett med delad framruta och osynkad treväxlad växellåda av årsmodell 1956. I fönstren satte vi fast dekaler där det stod "Nu har du tid-Ge Gud en chans" och "Det går en bro från tro till ro" och liknande uppmuntrande slagord. Den som hade körkort, eller var närmast till att få ett, körde. Det var inte jag, jag fick bilen när jag var fjorton år så det var fyra år med andra chaufförer innan jag själv fick ratta den på allmän väg.

Vi hade väldigt roligt med duetten och en av de saker som vi fann stort nöje i var att ljusa sommarnätter fara runt på stan och jojka för full hals med nedvevade rutor. Någon gång följde Andreas, min Tompi, min bror och hans Tompi med, men annars tyckte nog killarna i gänget att det var lite skämmigt med vårt "Ålengålåle" som de sa, och stannade hemma när vi skulle ut med "dutten".

Min vän Linda antydde att Sofia Jannoks fullängdare med bl.a "Irene" skulle vara en bra bilskiva, hon har så rätt. Här en annan låt från denna skiva som ger mig maximalt med energi och positiva nostalgivibbar. Jag gillar dessutom femtiotalsstil på kläder och detta fantastiska jazzpiano med den frikyrkliga trion påminner mig om alla mina underbara musikantvänner i kyrka och frikyrka. Kort sagt: det påminner både om då och nu och ger en härlig känsla av annalkande vår och hästturnéer med Linda i Kirunafjällen.  Jag tillägnar den också storsonen som ofta var med och raggade med oss när han var riktigt liten.

Ann Heberlein har skrivit så bra om reaktionerna efter händelserna i Norge:

«Det finns fog för den rädsla många människor känner i dag. Men det finns också goda skäl till besinning. Rädslan begränsar människan och beskär hennes frihet. Rädslan tar makten över henne och styr hennes beteende. Inte sällan leder rädsla till att människor beväpnar sig och därmed bidrar till att göra världen till en ännu farligare plats. Det måste vi akta oss för. Människan behöver inte mer vapen och misstänksamhet. Människan behöver tillit, inte blind tillit, men tillit till att de allra flesta människor vill väl och att världen för det mesta är en trygg plats.»

 

Läs hela artikeln här.

 

Ett requiem av Tomas Luis de Victoria (1548-1611) skrivet 1605. Kören i Westminster Cathedral sjunger

Midsommar inträffar 6 månader innan jul. Den gamla midsommardagen, eller Johannes Döparens dag, var den 25 juni. Eftersom Johannes Döparen, Jesu kusin, var sex månader äldre än Jesus blev den 25 juni hans födelsedagsfirningsdag när man i kyrkan fastställde juldagen till den 25 december. I Sverige firar vi ju alltid aftonen innan den lediga dagen och det passar bra speciellt vid midsommartid, eftersom det är lyxen att inte behöva lägga sig tidigt före en helgdag som lockat fram festhumöret hos nordborna allra mest. *

Därför börjar Barockbloggen fira Johannes Döparen redan idag på midsommaraftonen med en härlig Bach-kantat skriven just för Johannes Döparens födelsedag. Naturligtvis kan jag inte låta bli att bjuda på en målning av Caravaggio också, en av flera där han målat Johannes Döparen, här en odramatisk bild av den unge Johannes, ännu skägglös, som redan lever asketiskt utan kläder kramandes en vädur som symboliserar hans kusin Jesus och hans offerdöd. Bach musik till Johannes födelsedag är dock långt ifrån asketisk utan härligt barockig, lyssna och njut!

**

*En av våra nordiska festspecialiteter, precis som vi också, till skilllnad från människor i varmare länder, tycker det festligaste som finns är att släcka ner belysningen och helst bara umgås i stearinljusens fladdrande sken. I Afrika, till exempel, festar man helst i lysrörsbelysning vilket kan komma som en chock för oss bleka nordbor som helt klart är vackrast när det skymmer. Just vid midsommartid skymmer det ju aldrig hos Barock-Olga, men det är smällar man får ta för glädjen att fira midsommar i midnattssol.

**Videon till denna midsommarkantat är verkligen märklig, jag har inte lyckats utröna varför ett snöhotell får illustrera denna kantat, men jag valde den just därför; ett litet mysterium att grunna på i midsommarnatten skadar ju inte.

Just nu pågår Stockholm Early Music festival. Ni som bor nära Tyska kyrkan i Stockholm har det bra, men det har vi andra också. På Kristi Himmelsfärdsdagskväll njöt jag av venetianeren Giovanni Gabrielis (1553/6–1612)musik med radiokören och varje kväll kan man denna vecka höra dessa konserter live-har ni missat någon, fatta mod! Vi har nätet och här hittar ni länkar till och information om alla konserter som radiosänds.

 

Hans h-mollmässa har jag lyssnat till mycket på sista tiden och nu hittade jag denna glada ungdomskör med sin underbart frejdiga dirigent på You Tube. Det finns mycket som är kul med denna inspelning; entusiasmen hos dirigenten har jag redan nämnt, men se på livet i ansiktena på körsångarna också. En del är vana körsångare som vet att man ska se avspänd ut trots högsta koncentration, andra är så unga att de vill se lite coola ut, andra är så koncentrerade så de ser arga ut... ja, de ser ut som en vanlig kör.

Körlivet kan jag sakna just nu när min enda lilla sångrespit i tillvaron avslutades i går. Jag och vännen Maria sjunger med Malin Huuva som ledare på Kulturskolan en timme varje tisdag efter den längsta skoldagen och, oftast, dystra konferenser. Igår var det avslutning. Vi sjunger inte h-mollmässan, men vi har roligt. Sång är så avslappnande och får mig att byta spår efter en tät arbetsdag utan raster, innan jag ska till min söta ponny, mina rara små vildungar och några timmar med franskplugg.

20 år är ingen tid alls här på Barockbloggen, men Barock-Olga vill ändå uppmärksamma detta tuppfjät i musikhistorien med en fantastisk musikvideo av likaledes fantastiska Pajala Tatawin.

Ni undrar då har denna eminenta musikensemble verkligen spelat ihop så länge som 20 år? Nej, men deras sångerska är den oförlikneliga Amina. En gång den som fick samma poäng som Carola i Eurovision song contest men ändå kom tvåa efter en lång röstsammanräkning. "C'est le dernier qui a parlé qui a raison" är fortfarande en av festivalens bästa låtar men Amina är numera inte bara fransyska/algeriska hon är också deltidskirunabo och har också en karriär i det musikaliskt intressanta område som utgörs av Tornedalen och Nordkalotten. Musiken hon gör är så spännande, nyskapande, svängig, intelligent och känslosam att jag härmed utnämner Amina till dagens hedersbarockare.

Fel låt vann, men nu kan vi säga att Sverige kom på en delad förstaplats då för 20 år sedan!

Här Amina av idag (ni måste lyssna på låten för att få se denna vackra kvinna):



Och så en av festivalens bästa låtar genom tiderna, lägg märke till hur lik sig hon är. Min dyre make och vännen Andreas brukar rösta efter sångerskornas charm och utstrålning, Amina skulle definitivt ha fått varenda tolva av dem om de hade suttit i juryn, det får hon nu också som ni nog förstår av ovanstående klipp*:



* Här kan ni se den officiella videon i ett brittiskt "inför -festivalenprogram" 1991

Måste bara göra reklam för Stockholm Early Music Festival 2-6 juni. Men redan nästa helg gå en gratis helkväll med tidig musik av stapeln i Tyska kyrkan mellan 19.30 till 23.30. Där kan man skaffa sitt festivalpass om man har turen att befinna sig i Stockholm när festivalen går av stapeln.



Här kan ni lyssna på en konsert med härligt humoristiska och musikantiska gruppen Red Priest från festivalen 2009, också denna konsert gick av stapeln i Tyska kyrkan men repriserades just i kväll i P2 live . Här nedan får ni höra deras roliga version av Vivaldis Våren; jo för visst är den röde prästen maestro Vivaldi! De spelar dock inte bara Vivaldis verk utan all möjlig och omöjlig barockmusik. En Barock-Olgafavoritgrupp.

Förfastans, och i Norden även fastetidens färg, är blå, madonnablått.  Annars är ju den liturgiska fastefärgen purpurröd, eller lila som vi fåvitska säger. I vår lilla kyrka här i Björkfors är det den madonnablå liturgiska färgen som nu pryder kyrkorummet.

Igår var det fastlagssöndagen med temat kärlekens väg. Mot allt det himmelsblå yllet i de liturgiska textilierna lyste djupröda rosor på altaret. Rosen som symboliserar Jesu kärlek som gick så långt att den gav honom tortyrsår. Purpurfärgen syftar på både den mantel som soldaterna hånfullt draperade kring Jesus när de tryckte ner törnekronan på hans huvud och låtsades hylla honom som kung och den verkliga konungslighet som Jesus också hade, han var ju verkligen Rex Judae (judarnas konung), som det stod som anklagelse på hans kors.

Fastlagssöndagen är i kyrkoåret en glad söndag men av det stillsamma innerliga slaget. Vi minns hur Jesus gick upp till Jerusalem med sina lärjungar för att fira påsk en sista gång innan han blev avrättad. Men utanför kyrkan uppstod den folkliga karnevalstraditionen med festligheter, spex och spektakel som kulminerade på fettisdagen.

I vår kyrka i Björkfors hördes ingen barockmusik i söndags i stället fick vi njuta av Duke Ellingtons Come Sunday och Py Bäckmans Min plats på jorden. Detta är ju en barockblogg så då väljer jag en harpist, hon heter Nancy Allen, som spelar den franske barockkompositören François Couperin. Originalinstrumentet här var cembalo men på harpa får den förfastans mjuka stillsamhet; eller hur?

Opera hör till Barock-Olgas hemliga passioner, nåja så hemligt är det kanske inte. Opera är hur som helst en kulturföreteelse som kombinerar så mycket av skönhet och fantasifull intrig. Barockoperan inte minst. I går kväll sändes The Fairy Queen av Purcell framförd av en ung ensemble på Glyndebourne-operan. Ni som missat den har här en länk.

Henry Purcell1659-1695 anses som en av Storbritanniens största kompositörer genom tiderna och en förnyare och stilbildare inom barockmusiken i sin livstid. Han var organist i Westminster Abbey, där han också ligger begravd, men han skrev också operor och annan icke-sakral musik. Han var ett underbarn som sägs ha komponerat sitt första verk vid tio års ålder.

The Fairy Queen bygger på en del av Shakespeares En midsommarnattsdröm och passar förstås utmärkt att göra till musikteater. Det är ju inte bara intrigen som bär en opera den är inte lika linjär som "vanlig" teater. Det är det samlade intrycket av teater, ord, musik (och som här) dans som skapar en stämning som berättar historien med upprepningar i olika återkommande musikteman som låter som en karaktärs person och känslor. Lite grann som en jojk berättar sina historier, fast i större format.

Den här uppsättningen känns sagoliknande men inte pga dekor och dräkter, tvärtom har man, med få undantag, en slags europeisk modern klädsel från 1950-tal och framåt i en färgskala som mestadels är begränsad till svart och vitt. Dekoren är knappast överlastad den heller, men musiken är som den ska vara full av barockornament och sångarna behärskar alla barockdrillar och vad som fascinerar är att de har så vackra och bäriga röster även i piano och pianissimo, vilket ju är film, TVs och ljudteknikens välsignelser både för teater och musik.

Innan ni bänkar er framför SVT-play för en härlig upplevelse kan ni här få ett litet smakprov på The Fairy Queen i ouvertyren:

Nu är det verkligen vinter här -38 i tidiga morgonväkten. -30 mitt på dagen. I fjällen är det något varmare men det blåser hårt och det blir kallare än kallast som alla vet. Solen värmer lite, så mitt på dagen är det väl ca -28, men i fullmånens vita sken blir det genast under 30 igen.










Några nederländska målningar från ungefär samma tid som när Vivaldi komponerade får illustrera hans "Vintern" ur "Le quattro stagione"/"De fyra årstiderna" stämmer väl in på det fantastiskt vackra, men kalla , vintervädret. Kanske ni tycker det vara ett banalt val, så självklart att en kultursnobb som Barock-Olga inte skulle göra det. Visst, men någon riktig snobb har jag aldrig varit, det är bara som jag låtsas ibland för att få kompisar.

Jag gillar helt enkelt denna musik för att den är vacker och får min fantasi att dansa iväg. Snobbfaktorn lämnar jag därhän. Bara för att många gillar något måste det inte vara skräp. Nej, tvärtom, musik som tål att avlyssnas ofta och älskas av många är också bra musik, anser Barock-Olga.

Idag fyller flera betydande personer år; min svärmor Svea, min svägerska Anki och Peter Gabriel.

Visst är Peter Gabriel väl ung för en riktig barockkonstnär, men det han gör behöver inte datumstämpling och är i den bästa bemärkelsen barockkonst. Eftersom fru Barock-Olga är en riktig besserwisser får ni här Peter Gabriels video till Steam. Musiken hörs via det andra klippet. Så sköter en datoramatör saken när hon inte fixar att få ljud och bild från samma klipp! En känsa av att se italiensk TV kan infinna sig, men det känns konstigt med stumfilm som musikvideo.

En del av texten till Steam kan helt appliceras på mig under mina sämsta dagar, t ex när jag inte ser på melodifestivalen och låter snobbig när jag avfärdar Christer Sjögrens version av Life on Mars utan att ens ha hört den. Jag bekänner härmed mea maxima culpa:

You know your culture from your trash
You know your plastic from your cash
When I lose sight of the track
You know the way back
But I know you

You know your stripper from your paint
You know your sinner from your saint
Whenever heaven's doors are shut
You kick them open but
I know you

[Chorus 2:]
Give me steam
And how you feel to make it real
Real as any place you've been
Get a life with the dreamer's dream

Stand back!
Stand back!
Can't you see I've lost control I'm getting indiscreet
You're moving in so close 'til I'm picking up
Picking up this heat, this heat

[Chorus 1]

You know your green from your red
You know the quick from the dead
So much better than the rest
You think you've been blessed
But I know you

En annan duett, utan delad framruta, men med helt rätt färg.

 

Jojkens roll i mitt liv har skiftat. Inte förrän i tonåren blev jag medveten om att det hette så och det var då vi i tjejgänget började fara runt i min turkosblå Volvo Duett med delad framruta och osynkad treväxlad växellåda av årsmodell 1956. I fönstren satte vi fast dekaler där det stod "Nu har du tid-Ge Gud en chans" och "Det går en bro från tro till ro" och liknande uppmuntrande slagord. Den som hade körkort, eller var närmast till att få ett, körde. Det var inte jag, jag fick bilen när jag var fjorton år så det var fyra år med andra chaufförer innan jag själv fick ratta den på allmän väg.

Vi hade väldigt roligt med duetten och en av de saker som vi fann stort nöje i var att ljusa sommarnätter fara runt på stan och jojka för full hals med nedvevade rutor. Någon gång följde Andreas, min Tompi, min bror och hans Tompi med, men annars tyckte nog killarna i gänget att det var lite skämmigt med vårt "Ålengålåle" som de sa, och stannade hemma när vi skulle ut med "dutten".

Min vän Linda antydde att Sofia Jannoks fullängdare med bl.a "Irene" skulle vara en bra bilskiva, hon har så rätt. Här en annan låt från denna skiva som ger mig maximalt med energi och positiva nostalgivibbar. Jag gillar dessutom femtiotalsstil på kläder och detta fantastiska jazzpiano med den frikyrkliga trion påminner mig om alla mina underbara musikantvänner i kyrka och frikyrka. Kort sagt: det påminner både om då och nu och ger en härlig känsla av annalkande vår och hästturnéer med Linda i Kirunafjällen.  Jag tillägnar den också storsonen som ofta var med och raggade med oss när han var riktigt liten.

Ljuset har tagit vid efter kaamos-mörkrets tid. Enligt traditionen tar kaamos/skábma slut 19 januari.

Jag har en vacker liten bokpärla i min speciella bokskattkista som heter "Årets fröjder", ett containerfynd när Kiruna stadsbibliotek byggdes om. Den berättar historien om och visar illustrationer från Brevarium Grimani, en utsökt årstidsbok som målades under tidigt femtonhundratal.

I denna årsbok, framställd i Flandern på beställning av en högättad person som bodde i närheten av Brügge, finns bara en enda bild av vad vi tycker är vinter:februari månads bild. December visar vildsvinsjakt i avlövade men helt snöfria skogar och januari är en interiör från ett adligt gästabud. I Mars är det redan tidig vår och barmark.

Men februaribilden visar ett snöklätt landskap med en väderkvarn och kyrkspira i bakgrunden. En man driver en laståsna genom snön. En gris och några kråkor letar mat i snön utanför bondens hus där husfolket handarbetar medan den lille sonen har öppnat dörren för att färga den vita snön gul med sitt kiss.En grå katt sitter på tröskeln, tveksam om nyttan i att gå ut i den kalla snön. En fågel värmer sig utanför takets rökhål. En påbyltad bondkvinna visar att det är kallt, trots den vidöppna dörren in till familjen med den kissnödiga pojken.

Det är en stillsam vinterbild som passar väl in på den lugna delen av Vivaldis "Vintern"

Kyndelsmäss har jag firat så länge jag minns. I finskugriska delar av det gamla svenska stormaktsväldet firades dagen med emfas även när jag var liten. Vi tände ljus i fönstret och vi söndagskolebarn och miniorer spelade upp scenen när Jesus bärs fram i templet på familjegudstjänsten i Jukkasjärvi kyrka. Men denna gudstjänst kom ju lite när som helst inte alltid på 2 februari som är den "riktiga" dagen. Att vi firade den extra mycket hos oss kom sig också av att min vackra och roliga farmor fyllde år 2/2.

 

Farmor och jag var ett riktigt radarpar. Jag var hos henne jämt och "sov över". Farmor tog ut mig på skidutflykter och sparkturer tillsammans med farmors snälla hund Lotta. Hon bakade bullar förstås och spelade piano. Hon hade fått gå hos en pianolärarinna i Tuolluvaara och när hon var sjutton år började hon spela på gudstjänster. Hon jobbade också på posten och nu tänker jag på hur hon kunde  hinna med att alltid ha gäster och mig där fast hon jobbade?

 

Farmor spelade som sagt var i kyrkan och jag minns henne som den spralligaste och gladaste person jag någonsin mött. Hon kunde dessutom ta en berättelse ur verkligheten och göra den till en kul anekdot och hon berättade gärna och skrattade gott. Hon följde sina tokiga infall och kunde till exempel ringa upp en lite väl stram och tråkig vänninna och spela "Med en enkel tulipan" på pianot när hon fyllde år. En gång ringde en man fel till henne och viskade: "Är din man där?" Farmor tog genast chansen: "Nej:" "Kan vi ses i kväll?", undrade mannen och farmor lurade honom att gå till Ferrum-parken och vänta på den kvinna han trodde att hon var. Lite elakt, farmor kunde vara så där busig. Fast hon i grunden var den generösaste och vänsällaste person man kan tänka sig.

 

Farmor stickade, mest sockar. En gång somnade hon framför TVn medan hon stickade och då hade hon i sömnen stickat en häl, tyvärr på fel arbete, så den fick repas upp. Jag som nätt och jämt med noggrann beskrivning och klarvaken fixar en häl, inser att hon nog var en mycket van stickerska. Vi har fortfarande kvar mycket av hennes digra ullproduktion.

 

Farmor dog plötsligt av en fallolycka i hemmet under ett bak när Linnea var ett år gammal. Med hennes härliga kärva humor kan man konstatera att släkten nog gick ner ett ton i vikt sammanlagt när hennes bull-och kakproduktion sinade. Men det blev också ekande tomt i våra liv. Den varma elden i hemmets hjärta slocknade.

 

Farmor var inte lagd åt det grubblande hållet och skulle aldrig stå ut med att vi fortfarande suckade och sörjde så därför festar vi alltid till det på Kyndelsmäss här hos oss. Levande ljus och humorfilm ska det vara: Jeeves och Wooster blir det i kväll.

 

En av hennes favoritkompositörer var också min; Johann Sebastian Bach. När hon skulle spela Toccata och fuga i d-moll som postludium en gång hade prästen lite svårt med att uttala ord på svenska, i våra finskugriska trakter är det inget ovanligt med det. Tyska var förstås ännu värre. Han började : "Till postludium spelar Saima ....fuga i d-moll av Johann Seb... av Johann Sebast...

Av Johan!"

 

Så här får ni höra samma orgelverk, inte med farmor vid orgeln, men kompositören är förstås nu som då; Johan!

 

 

Jojken har förändrats, precis som alla musikgenrer och sångsätt, genom tiderna. Men från det som 1700-talsprästerna uppfattade som gällt skrikande eller entonigt gnällande mummel som dessutom verkade lite väl gammalmodigt vidskepligt, vilket inte passade de upplysta prästerna, har jojken blivit högsta mode. De flesta kan nog stå ut med en bra jojkare och texterna har utvecklats till att berätta mer "utifrån". Ofta är jojken en vamp eller refräng medan resten är en låt med text och framåtskridande berättelse.

De traditionsälskande säger usch! Men varför ska just 1800-talets jojk förstenas? Ser man runt i världen på de olika kulturer där man sjunger med denna teknik förstås man att jojken inte är evigt fastställd utan har utvecklats och förändrats och de senaste trettio årens explosion av unga duktiga jojkare måste naturligtvis leda till en förändring av jojkens uttryck.

Här följer ett utmärkt exempel på en ung jojkare med egen stil influerad av jazz och annan folklig nordisk sång. Hon har en klassiskt skolad röst och en väl utvecklad musikalitet. Hon har medverkat i musikaler, jazz, pop och visa. Nu skriver hon sina låtar själv och då både på nordsamiska, svenska och engelska. Visst gnölas det en del om hennes otraditionella stil. Men jag uppfattar henne som jojkens framtid. När man försöker få något som det var "förr" dödar man det.

Latinet älskades ihjäl. Sofia Jannok tillsammans med många andra unga jojkare, ser till att jojken fortlever.

Njut av Irene, inspelad precis där jag växte upp, på isen där jag körde med mina hundar och åkte skidor. På den västra stranden har Chateau sommarbetat och på den östra stranden låg det hus där vi bodde längst tid när jag var barn. Sofia Jannok står med ryggen åt söder:

Min näst yngste son var på kulturskolan häromdagen. Alla barn i hans klass fick prova på olika instrument. Min son var överlycklig när han kom hem. "Jag spelade fiol och det lät bra direkt. Jag hade tekniken. Nu vill jag att du anmäler mig." Sedan berättade han livfullt om alla fröjder han fått uppleva under dagen på kulturskolan, men bäst var ändå fiolen, att det lät så bra, att han kände att han hittat sitt instrument:"Först ville jag spela något instrument som ingen i familjen spelar, men fiolen var så lätt att spela på, det lät så fint. Jag bara gjorde så här och det lät jättebra. Jag kände mig som en liten Alexander Rybak så där cool."

Naturligtvis är han nu anmäld till kulturskolan och lillebror ska också börja där med Suzuki-fiol. Fiolerna ska strängas, vi har strängarna hemma, men bytet har inte blivit av; nu blir det av. Min lill-kille strålar av energi och glädje. Jag minns mina första stapplande fiolsteg och hur fint det lät när man träffade tonen, men jag minns också hur ofint det lät när man inte gjorde det. Men jag förstår precis vad lillkillen min menade när han tar en av våra glessträngade fioler och drar några stråk på den: det låter bra! Han har helt rätt teknik och stråktryck bara så där! Nu blir det ett skjutsande och konsertspringande igen. Och det ska bli så roligt!

Sedan ska vi spela Bach bondekantat tillsammans, den låter så fint på nybörjarfiol, lill-Rybak, lillebror och jag. Här annan musik på violin av pappa Bach med coola katten Nigel Kennedy:

Mari Boine är den internationellt mest kända norska artisten och blev erbjuden att sjunga på OS i Lillehammer 1994 men hon vägrade att göra det för att inte bli ett minoritetsalibi och Morten Harket, en numera inte så aktiv sångare, fick hoppa in som stand-in.

Musikscenen på Nordkalotten hade knappast varit så levandes om det inte vore för Mari Boine uppväxt mitt i arktiska klämsångsbältet med laestadiansk psalmsång, jojk och afroamerikansk populärmusik som musikaliska influenser och en begåvning och kreativitet för att uttrycka denna mix på sitt alldeles egna sätt. Hon "upptäcktes" av Peter Gabriel och var en av hans första musiker på Real World Records och är nu en av de riktigt stora inom det som kallas världsmusik. Det märks på Elin Kåves Áibbas jaska att just världsmusik är en viktig influens i Nordkalottens musikvärld.

Mari Boine var dock först och är fortfarande störst. Hon föddes 8 november 1956 Gámehisnjarga i Finnmark i en sjösamisk, laestadianfamilj. I början på 1980-talet började det höras att det fanns en begåvad sångerska vid namn Mari Boine Persen. Hon medverkade vid festivaler, gav ut skivor, turnerade och så gavs hennes storsäljare Gula gula ut igen av Real World music och hon blev världsberömd.Här är hennes Myspace-sida med fri musik.

Här blandar hon laestadiansk psalmsång med jojk när hon sjunger "Mitt hjerte alltid vanker/ Mu váibmu vádjul doppe" för norska kronprinsparet. Tufft och fullt av integritet att välja en så föga insmickrande och starkt kristen sång, dessutom oftast sjungen kring jul, vid ett sådant tillfälle.

Det råder ingen tvekan om att en av de mest vitala musikscenerna i Norden just nu är den samiska. Sápmi har nu så många nya musiker och grupper att man tappar räkningen och hakan över den innovativa musiken och de variationer på uttryck som finns. Lyssna själv på sr.sápmi En bidragande orsak till detta är den årliga samiska melodifestivalen som utser bidrag till Liet- Làvlut, en internationell musikfestival för europeiska minoritetsspråk. Samiska bidrag dominerar stort, 4 av 11 år har samiska bidrag vunnit.

Den samiska melodifestivalen kallas Sámi Grand Prix och arrangeras till Påskfestivalen i Kautokeino av Nrk. En rolig detalj är att tävlingen består i en jojk-del och en sångdel. Den är inte längre någon inavlad byangelägenhet utan senaste årens festival har haft bidrag med från människor födda i så långt bortifrån som Afrika och musiken är ofta "världsmusikmässig" det är mycket långt till 70- och det tidiga 80-talets surt falsksjungna dansbandsgung  på smörig samiska eller för den delen Sven-Gösta Jonssons kitschiga Vid foten av fjället. Glömda är också frejdiga proggrupper som Daednogade Njuorrat, även om de ibland kan höras i sr.sápmi och nrk:s samiska sändningar tillsammans med Jokkmokks-Jokke och andra gamla storheter.

2008 års vinnare Elin Kåve med sången "Áibbas jaska" är en mycket intressant artist och dansare, tyvärr tar det tid att ladda videon om ni har en mindre kraftfull dator (som jag), men den är värd att vänta på. Hon vann inte Liet-Lavlut. Det året vann korsikanska Jacques Culioli med "Hosanna in excelsis". Jojkdelen vanns av Ánte Niillas N. Bongo från Kautokeino med ”Sara Inga”.Länken till köpes- MP3:n är tyvärr det enda jag kan bjuda på i detta forum. Vänta ut och njut av Elin Kåves vackra framförande av en värdig vinnarlåt under tiden ni laddar ner "Sara Inga".

 

 

Några moderna jojkare har kombinerat jazz och jojk, en ganska naturlig kombination med tanke på improvisationselementet. Dessutom är ju även jazzen i grunden folklig musik sprungen ur en muntlig tradition snarare än en instrumental. Jojken har ju tills för helt nyligen sedan inte framförts med orkesterackompagnemang. Wimme Saari började redan på 80-talet att samarbeta med härligt utflippade jazzgruppen Rinne Radio och blev så ett stort namn i alternativkretsar. Nu är han sedan länge etablerad som soloartist och på allmän begäran följer nu en Wimme-kavalkad:

Först en stilig och lugn jojk utan minsta antydan tll hans vilda Freebop-år 

Wimme med Rinneradio och läckra dansare

 

Här samarbetar Wimme med Hedningarna från Sverige med sina sångerskor från Karelen,Sanna Kurki-Suonio och Tellu Paulasto, de tillhör Barock-Olgas favoriter med sina starka arktiska röster och oblyga sångstil:

För de mer puritanskt inriktade jojkentusiasterna duger knappast sångjojker som Jåvna vuolle. De vill höra halvimproviserad jojk som aldrig tar slut. Den ska ha få eller inga ord och sångljuden ska uttrycka en känsla istället för att berätta en historia rakt upp och ner.

En specialitet som viss folklig musik har är att i stället för att beskriva utsidan av en person, ett djur, en känsla, ett skeende, så söker man utrycka insidan av något,  med melodin och de ord eller "lallningar" man använder försöka fånga känslan i ett ögonblick, uttrycket hos en varelse eller en människas personlighet.

Den jojkstilen är ofta mer krävande att lyssna till och är inte ursprungligen ämnad som uppvisningsmusik utan var från början mest ett sätt att uttrycka sina känslor på. Som en gammal, numera hemförlovad, bekant som tyckte om att sitta ensam på en sten i skogen och jojka fritt ur hjärtat utan tanke på att någonsin framföra sina musikstycken för någon annan.

Det är dock inte lika svårt att hitta sådan musik lämpad för detta bloggformat som laestadiansk psalmsång eftersom den nu har fått lite kult- och kulturstämpel på sig, så här får ni ett smakprov på finsmakarens favoritjojkvariant, eller om man vill vara elak(men det vill förstås aldrig Barock-Olga); snobbarnas "riktiga" jojk. Här jojkar Solveig Andersson urmodern. Jojk är ofta mycket "lolande", den mer lågmälda "nonono" - stilen hör ni här: