Barockbloggen

gevärsskott. Jag kände mig glad och lugn, men matte hoppade till där i sadeln. Majan som alltid tar vår säkerhet på största allvar ville springa från platsen snarast, men jag kände inte för det.

Jag kände mig rätt nöjd med att matte nu blev räddare än jag och tänkte belåtet: Vad var det jag sa! Det där stället kan man inte lita på. Ja, en helt lyckad tur blev det. Jag älskar att få rätt mot min naiva matte. Men hon har goda äpplen och morötter, det kan man i alla fall säga till hennes försvar.

Här ser ni mig där jag trivs allra bäst; ätandes i skogen.

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Ur Divina Commedia, Första sången, vers 1-9
övers. Åke Ohlmarks

När Sverige ville bli stormakt i Europa fick man kalla in soldater från byarna i landet. Dessa soldater skulle fram till 1630 vara 15-40 år gamla, man får anta att man vid fyrtio ansågs vara vad vi kallar medelålders. Men redan då började man flytta upp medelåldern lite högre, mest beroende på att svenska armén alltid behövde nya rekryter på grund av de ständigt pågående krigen som skördade många soldatliv.

Pappa Bach, Johann Sebastian föddes 1685 och dog 65 år senare 1750. När han var 35 år var han änkling med 4 barn och gifte om sig med Anna Magdalena Wilcken. Paret fick 13 barn. Vid 35 års ålder började också hans arbete i Leipzig och under resten av sitt liv komponerade han musik och skrev musikteoetiska verk i stort sett fram till sin död. Som musiker var J.S. Bach långt ifrån någon dussinmänniska, men hans livslängd var ganska typisk för hans tid och samhällsklass. Han var 65 år när han dog och vid 35 års ålder var han fortfarande ung nog att börja en ny tjänst och utöka sin familj med ny fru och 13 barn.

När Dante levde blev man knappast mer än 70 år annat än i undantagsfall och även under 1600-talet var man gammal vid sjuttio och riktigt sensationellt gammal vid åttio. Bach ansågs ha levt ett långt och fullt liv när han var 65 år 1750.

Numera har kungen fullt upp med att skicka telegram till alla 100-åringar i riket och många tycker att en människa som dör vid sjuttio års ålder är lite väl ung. Medelålders blir man tidigast vid 45 och medelåldern pågår nästan tills man är över sjuttio. Vi har estradartister som Ulf Lundell som menar att 40- 50 är man inne i ungdomens ålderdom, men alltså fortfarande ung. Bråddjups utmärkta blogg reder ut alla statistiska och matematiska begrepp om nutida siffror.

Frågan om ålder är också relativ ens egen ålder. När jag var femton tyckte jag Bob Marley dog i en helt normal ålder när han var 36 år gammal. Marilyn Monroe var ju också över trettio när hon dog, vad var det för tragiskt med det, något ska man ju dö av? Nu tycker jag trettioåringar är fjortisar som knappt hunnit bli torra bakom öronen och jag ler åt mina föreställningar om livet som jag hade då. Till exempel hur jag kunde ledas åt livet ibland och känna mig urgammal när jag fyllde 19.

Nu känner jag glädje över varje ny dag och förväntar mig idel bättre dagar ju äldre jag blir och nåde den som försöker sig på att ge mig dödshjälp när jag blir gammal! Det är antagligen detta som är att vara härligt medelålders och då spelar det ingen roll om någon vill hävda att jag är ung. Jag är i den gyllene medelåldern och jag njuter av varje sekund!

Här nu ett sällsynt undantag i barockbloggen en purfärsk låt, i jämförelse med den musik som vanligen presenteras här, även i detta sammanhang är åldern relativ: "Gamle farbror" Marley, då "thirty something", alltså ganska ung, medelålders eller gammal nog att dö när som helst-beroende på perspektiv.




/>

Camellia Sinensis är en gemensam last för mig och min stallväninna, Inga. Vi kan dricka fem koppar på raken var och en med en ny sort eller smak. Rött, vitt, grönt, svart, och det som inte alls är Camellia, men gott ändå; rooibos, örtvarianter, hibiscus, viol, Ayurveda osv.


Camellia Sinesis kom till Europa i storparti första gången 1610 importerat till
Holland.Kineserna tog betalt för Camellia i silver och vägrade förstås att lämna ut
plantor, fröer och recept på hur den skulle tillredas. För Camellias skull började
engelsmännen langa opium till Kina. Opiet betalades med silver och så kunde man
betala för sitt te och återvända till Storbritannien med den åtråvärda Camellia i tillredd
form.

För den lyxhungrande överklassen i Europa blev te snabbt en statusdryck men priset
gjorde att det det dröjde innan teet blev var mans dryck.  Det berättas att när Jane
Austen och hennes systrar bevistade offentliga danstillställningar i Bath bryggdes te på samma blad om och om igen tills det var så blaskigt att tjänstefolket fick dricka det

Linné oroade sig för den svenska teimportens storlek och försökte odla själv med hjälp av de exemplar som fördes hem av hans lärjungar från Kina. Men Camellia är en känslig planta och trivdes inte alls med det svenska klimatet. När barocken var över, 1781, dog den sista Camellian i Linnés trädgård.

Ingen kameliadam förvånas över detta; en dryck som både är välsmakande, hälsosam, uppiggande och avslappnande, samtidigt som den går att variera i det oändliga bara måste älskas.


Stallvärdinnan Inga målar porslin också, bland alla andra talanger. Här har hon kombinerat intresset för te, barockridning och porslinsmålning och haft den goda smaken att skänka mig dessa underbara te- och hästrelaterade föremål.

Jag har verkligen en underlig matte. Ena stunden glad och hjälpsam, följsam och på god väg att bli en ryttare, om några decennier. Den andra stunden är hon som förbytt; får underliga idéer och beter sig som om hon bara sett häst på bild. Som i går till exempel: på förmiddagen hade vi det så trevligt tillsammans, ni kan se på bilden hur tygeln hänger lagom mycket och hur jag får galoppera på torr och säker plats.

För det första bör ni veta att en gång för länge sedan kom ett gäng vilda småmänniskor nerför backen precis där man svänger in på denna väg. De for fram i en våldsam fart och hade inte jag reagerat blixtsnabbt så hade både jag och matte blivit påkörda av deras vidunder till farkost; en stor gul plastmojäng som tjöt av vrede där den susade rakt mot oss. Nu var det som sagt några år sedan det hände och min tankspridda matte har förstås glömt bort det, men jag är ju häst och vi har som bekant ett gott minne. Jag gör alltså vad jag kan för att påminna henne.

Men hon tvingar dit mig ändå. Är det bara jag som tänker på vår säkerhet? Förstår hon inte att det kan hända något allvarligt? Hon är ingen ungdom längre. Nåväl, jag gjorde som hon visade. Men sedan skulle hon ha mig till att trava lugnt och samlat genom dessa iskalla pölar. Hur kul är det att plaska igenom leriga pölar med vita strumpor? Vet hon hur det känns att få magen nedstänkt av iskallt smältvatten? Till råga på allt ville hon ha mig till att ta tre steg i samlad galopp och fyra i trav, båda i samma tempo, det var bara fotförflyttningen som skulle förändras!

Jag vet att barockridning går ut på att använda så små hjälper som möjligt, men matte hade helt klart tappat alla begrepp så till slut fick jag ta i med stora alfabetet för att få henne att förstå att jag ville hem till min torra box, genast. Majan var av samma åsikt och vi försökte båda så gott vi kunde få våra tröga mattar att förstå. Men inte förrän efter åtskilliga bocksprång från min sida vände vi hemåt-och tror ni hon slutade propsa på lugn trav? Vi som redan var långt efter Majan.

Tokerierna med ”fotförflyttning” tog slut när jag gjorde några sådana för att lugna henne, men då började ”tempoväxlingar i trav” i stället. När jag inte lyckades få henne att förstå genom bocksprången tog jag till tricket med att sänka ryggen och huvudet och rusa på i slängtrav - en kul gångart, hon skumpar så lustigt då och man kommer fort fram. Då kortade hon också tyglarna på ett obekvämt sätt och jag svarade med det osvikliga lägga huvet i hennes händer-tricket. Då fattade hon äntligen och vi kunde skritta hem till stallet.

När vi kom hem var hon hur trevlig som helst igen. Morötterna kom fram (jag har lärt henne att ge mig morötter när jag gör några enkla rörelser). Jag kom in i min torra box och fick smaskigt hö. Så oftast är hon en riktigt duktig matte. Man kan ju verkligen undra vad det är som flyger i henne ibland. Är det kanske våren? Hon blir alltid lugn av Bach musik, så här får hon så detta inte upprepas:

Barockridning är namnet på den ridkonst som beskrivs redan av den gamla greken Xenofon och som sedan förfinades för kavalleriets bruk under medeltid och de många krigens 16- och 1700-tal i Europa. Speciellt i barockens Frankrike växte åtskilliga ridakademier, ridskolor, upp och de franska mästarna har än idag mycket att lära oss ryttare.
       Jag har förstått Barockridningen så att man utgår från den enskilda hästens och ryttarens förutsättningar för att nå målet en stark, hållbar häst och ett lyckligt ekipage i stället för att följa en strikt utbildningstrappa som passar tävlingsdressyrens krav. Man koncentererar sig på hästens förutsättningar och på att nå en hög grad av samling med hjälp av skolorna, öppna och sluta, redan tidigt i utbildningen.
       För mig som evig ponnyryttare och totalt ointresserad av tävlingar drogs jag till barockridningen just därför att man satsar på hållbarhet, styrka och samspel. Dessutom förordar man harmoniska ekipage med relativt små och starka hästar framför korta ryttare på långbenta vinthundslika hästar. För en barockryttare är jag och min C-ponny ett perfekt ekipage och det gillar vi att höra.
       När jag sedan hade lyckan att få en ridinstruktör som introducerade ett nytänkande kring ridning och poängterade hästens balans och bärighet under oförglömliga och inspirerande teorilektioner (jag återkommer till en praktisk lektion där vi fick testa T-team på helt ovana ridskolehästar, en salighetssak i minnets visthusbod), började jag läsa på om barockridning.
        Av en serie lyckliga omständigheter kom jag så till slut i kontakt med en ridakademi här i norr och Ewa-Kristina Jälmbrants kraftskapande ridkonst. Så här är vi nu, min lilla ponny och jag, djupt nersjunkna i barockträsket. Min stallvärdinna är också min goda vän Inga som dessutom är en utomordentlig ridpedagog med en fantastisk drömhäst, Marina e. Flyinge Amiral.
          Jag rider hellre två eller tre korta pass än ett långt om jag kan och idag blev en sådan där bra dag med ridning både på förmiddagen och kvällen. 
                             Förmidddagspasset blev perfekt med en lyhörd och avslappnad ponny som lydde min minsta lilla tanke. Kvällspasset tog vi ut våra fuxston, jag och Inga och red ner mot havet. Först gick de som små välridna spanska ridskolehästar. Ja, de som såg oss kunde lätt få för sig att vi tränat in ett snyggt program. Men det var bara som i en Hollywood-musical, det bara blev så där välkoreograferat direkt ur tomma intet, det enda som fattades var musiken; Vivaldis "L'Estro Armonico" hade passat bra.
           Men så svängde vi ner från stora byvägen på den leriga och vattenpöliga vägen som leder ner mot havsfjärden som gett byn dess namn och då tyckte damerna att de skulle visa upp hur ett fuxsto egentligen är. Vackra Maja galopperade mest på stället eller småstegrade sig. Min lilla dam befann sig plötsligt mer i luften än på marken och så fortsatte det under resten av ridturen. Lugn skritt var en utopi, traven funkade stundtals, men titt som oftast gick hon över till sin paradgren just nu; samlad galopp kryddad med ett och annat bocksprång.
          Inga säger då alltid: "ja de blir så här av den här ridningen" och skrattar. Nå, det gör jag också. Jag sitter rätt tryggt på min lilla gummas rygg efter alla år med henne och jag har alltid varit lite knäpp vad gäller hästar så jag fattar inte att det kan bli farligt eller gå över styr. Men man kan ju alltid undra vad det är för Dr. Jekyll och Ms. Hyde-häst jag har. Ingen som sett hennes rodeo i kväll skulle tro på att det var samma häst mina små söner red alldeles själva för några dagar sedan i mycket försiktig skritt och lååångsam trav. Det hade inte ens gått att förstå att hon var en av de där ytterst lydiga hästarna som dansade fram till Vivaldi 20 minuter tidigare. Vivaldi var defintivt inte ett passande soundtrack till hennes uppvisning på hemvägen; då hade "Ray of Light" med Madonna passat betydligt bättre.

Av de svenska författare som brukar nämnas i samband med barocken är det nog Haquin Spegel som ligger mig varmast om hjärtat. Mest genom att den svenska psalmbokens nr.440 ”Min själ du måste nu glömma” talade så till djupet av min vemodigt och galet Jesus-förälskade själ när jag var tonåring.

Senare har jag lärt mig att han skrev mycket mer än denna psalm. Han skrev bland andra psalm 99: ”Gud vår Gud, för världen all högt din nåd förkunna skall”. Trots att Spegel slutade sitt liv som ärkebiskop, vilket på den tiden var att tillhöra samhällets absolut högsta elit, mycket mer än idag, skriver han i denna psalm:”Han förtryckaren slår ner, räddning åt de svaga ger” och ”Mot oss alla är han god, lyssnar till betrycktas rop./Den som ingen tar sig an hjälper och beskyddar han”.
Detta kan ju bara vara ett sätt för ärkebiskopen att tysta fattigas klagan och upproriska bönders agitation. Det kan också vara ett vittnesbörd om hur han blev omhändertagen när han som liten blev föräldralös och fick leva på ”fränders barmhärtighet”, som Nordisk Familjebok uttrycker saken. Kanske var det dessa upplevelser som inspirerade honom till Sv. Ps 243: ”Bekymra dig inte för livet, nog får du ditt dagliga bröd./Det är dig av Skaparen givet, han ser ditt behov och din nöd./ Se fåglarna får ju sin föda fast aldrig de sår eller skördar. Är du ej förmera än de?”
Men jag väljer att se det som att han tillhörde dem som verkligen såg att evangeliet gäller hela människan. Jag bygger det inte bara på min förtjusning för Spegels lyrik utan också på det faktum att han ivrade stort för folkbildning; »han ville, att hvar bonde skulle kunna läsa i bok» citeras det i Svensk litteraturhistoria i sammandrag 1904
Att kunna läsa och skriva själv är grunden för allt folkstyre och den som ivrade för folkbildning var med om att lägga grunden för det demokratiska Sverige. Demokratin och allas rätt till kunskap och bildning är något att ivra för även idag. Inte bara här hemma i Sverige utan i hela världen.
Fast det är klart; vill vi betala priset på fotbollar sydda av barn som kan läsa och skriva och organisera sig i fackföreningar som kräver 2 veckors betald semester varje år?

En vemodigt vacker version av Sv. Ps. 440 finns inspelad av Leif Strands kammarkör:

Shakespeare verkade i England under den kreativa tidiga barocken, den period som kallas The Golden Age i brittisk historia. Den mångbegåvade drottningen Elizabeth I regerade ett land som via segern över den spanska armadan blev en gryende stormakt och hon var den nybildade protestantiska anglikanska kyrkans överhuvud. Hon hade många fiender och inga medel var för grymma för att skydda staten och kyrkan mot dessas förmenta fiender. Shakespeare skrev pjäser som framförallt skulle dra publik och därför kunde han aldrig stöta sig med folkliga vanföreställningar om makt, kärlek, kvinnor och etnicitet. Han behövde också drottningens välvilja för sin verksamhet och skrev därför inget som ifrågasatte den rådande ordningen annat än i förtäckta ordalag.
    Härom kvällen såg jag Shakespeares pjäs ”Köpmannen i Venedig” filmversionen från 2004 med Al Pacino i titelrollen som den snåle och föraktade Shylock. Den utspelade sig på Shakespeares tid i ett praktfullt Venedig där varje filmruta var som en barockmålning; det finns alltid fler detaljer att lägga märke till.
    Vad jag särskilt fastnade för i denna version av pjäsen var dock det övergripande temat. Utan att ha ändrat i Shakespeares ursprungstext fick man ändå fram Shylocks tragedi i denna förmenta komedi. Tragedin som delas av Shylock med alla judar i alla tider. Rättegångsscenen gjorde tydligt hur kompakt en mobbs hat och oförsonlighet kan vara och hur rättslös den på förhand dömde är.
    1500-talets judehat har tyvärr inte avtagit, delvis har det tagit andra vägar och uttrycks med andra medel än på den tiden. Ofta hörs uttalanden som här exemplifieras av Ilmar Reepalu, Malmös kommunalråd: ” Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.”
    Men varför ska just judar inte få ha ett eget land med trygga gränser? Det är ju det sionismen har som agenda. På vilket sätt kan det jämföras med antisemitism? Är det inte fortfarande föreställningen, som redan på 1500-talet var urgammal, om den vandrande och lömske juden som äter kristnas kött, Reepalu och likasinnade, då ser framför sig? Någon som varken har rätt till eller egentligen vill ha ett land med trygga gränser.
    Reepalu släpper sina grodor för att inte stöta sig med en stor minoritet i Malmö som öppet hänger sig åt den barocka företeelsen judehat. Shakespeare ville varken stöta sig med en judehatande publik eller en protestantiskt kristen drottning, men trots det har han skrivit en monolog åt Shylock, som inte bara ifrågasätter judehat utan också all rasism, i allt annat än förtäckta ordalag. Al Pacino i rollen som Shylock lyckas vrida antisemitismen i pjäsen till sin motsats, ett bevis på hur stor konst både lever och överlever sig själv.

Detta är en blogg som tar sin utgångspunkt i den tid mellan 1500 till 1750 som konst- och musikhistoriskt har fått namnet barocken.
  Jag är ingen expert utan en glad amatör i ordets alla bemärkelser som fascineras av den kreativa och händelserika historiska period som i Europa gav oss barockens alla mästerverk i konst, litteratur och framförallt musik.
  Det var också en period när ridkonsten nådde höjder som aldrig överträffats. Precis som nutida musiker och kompositörer ännu har pappa Bach som läromästare oavsett om de spelar metal eller komponerar konstmusik, kan alla ryttare lära sig något av barockridningens mästare om än vi rider knubbiga ponnyer, europeiska sporthästar eller pampiga nordsvenskar.