Barockbloggen

Svenskar tillhör enligt globalrichlist i medeltal de 1,42% rikaste människorna i världen om man räknar på en årsinkomst av 270000:-. Kolla upp var du befinner dig på listan,själv tillhör jag definitivt världseliten inkomstmässigt, som lärare tjänar jag mer än 99% av jordens befolkning. *

Porträttlik bild av Barock-Olga med barn eller Joakim von Anka och knattarna? Ja, det är svårt att se skillnaden, åtminstone om man ser på inkomsten.
* här kan du räkna om din inkomst i pund eller dollar

Barockens litterära salonger

Under 1600-talet samlades franska överklassdamer till salong, som trogna läsare vet. Madame de Lafayette som skrev La Princesse de Clèves var en av centralgestalterna i Paris salonger. La préciosité var inte bara en sammanslutning för författare och bokläsare det var också ett samlingsnamn för en språklig förnyelse och, framför allt, en feministisk rörelse.

Preciöserna diskuterade litteratur tillsammans, men utifrån det litteraturstudiet undersökte man också samhällslivet och kvinnans villkor i det sociala samspelet. Som så ofta förr under krigiska tider, vilket 1600-talet definitivt var i Frankrike, intog kvinnorna nya positioner i samhället.

Paradoxalt nog har Europas krig ofta lett till förbättringar för kvinnorna i samhället. När kriget tog slut fick kvinnorna ta några steg tillbaka, men innan dess hade de trots allt tagit flera steg framåt och landvinningarna förlorades aldrig helt. Den mentala miljön förändrades sakta men säkert mot ett mer jämlikt samhälle, även om mycket återstår att göra innan en kvinna räknas som likvärdig en man.

Igår hade jag en liten preciös salong, numera med hjälp av informationstekniken med vännen Å. Vi diskuterade Psaltaren och många nya infallsvinklar på mycket kom fram. Vi har alldeles för lite tid för våra litterära salonger-men när tillfället kommer är det desto mer välkommet. Samtalet är nog det allra mest utvecklande sätt människor kan interagera på.

Vi passade på att snöfestivala och hälsa på Smilla i helgen. Så här stor är hon nu:

Precis som adoptivmamma Chateau har hon en bra vinterpäls som isolerar mot kylan så snön inte smälter på hennes rygg.

Hon är en pussig häst och här är det Aron som får den äran.

Linn följde med först på snöfestvalen och sedan till Jukkas så vi kunde gå på promenad med mamma Isa och Smilla.

Foto: Aron

Suddig bild när mörkret faller-det gör det ju rätt tidigt ännu i slutet av januari i Jukkas. Men jag hoppas ni ser det som Aron är så stolt över; det är han som leder Smilla alldeles själv.

 

Läste detta intressanta inlägg om barockskeppet Vasa och dess museum på Sofia Lilly Jönssons alltid lika tankeväckande blogg. Det kom mig att tänka på en alldeles sann berättelse, en grym vintersaga, som utspelade sig i mina hemtrakter för ca 100 år sedan.

En familj som den som nästan utplånades under de sista stora nödåren 1902-1903 men i en annan mer välmående och mycket äldre by än Fjällnäs, detta är familjen Larsson från en by där jag har släkt, denna familj är förfäder till vännen Å.


Konstnären som sköt fick en medalj för sitt stordåd att göra sig av med rentjuven och tjuvskytten.

Ren som letar mat här hos oss och knappast lär bli skjuten av svältande människor, dessutom är den oätlig pga ivomec-kur, det syns på den blå svansen




Borg Mesch tog bilder på medaljören som dödade tjuven och i Borg Mesch-Drömmen om fjällen av Hans Andersson kan man se den (och läsa om denna hemska händelse) och många andra vackra och informativa bilder från denna tid. Tack Anders för att du gav mig alla hemska detaljer kring denna makabra händelse.

En italiensk barockmästare, Stefano Landi stiftade jag bekantskap med i söndags när jag lyssnade på Alltid på en söndag medan jag jobbade i stallet.

Åh, Camargue! Vita hästar och människor som har så god kontakt med dem som denne hästkarl, Lorenzo. Ack, om jag hade möjlighet att resa dit strax!

Klipptipset kom från Anna Lyckoprick.

En utmaning kan en barockbloggare inte säga nej till, speciellt inte om den kommer från Walkyrian själv.
Vad heter hästen? Chateau
Tycker du den har ett fint namn eller vill du att den ska heta något annat? Ja, Chateau passar henne och det är lätt att säga för alla utom min finske vän M. som kaller henne Satu.
Vad kallar du hästen? Chateaux (jo vi har en smekstavning på henne=)
Vad kallar andra hästen? Detsamma
Hur gammal är den? snart 20 år
Vilken färg har den? Fux på vintern nästan rödskimmel på sommaren med vit bläs som blir mer och mer lykta och tre vita kotor.
Är det ett sto/valack/hingst? Sto.
Vem red in/utbildade hästen? Hon reds in av Leo Berendsen, utbildade gjorde jag.
Är den tävlad i hoppning? Ja. Hon vann nästan allt med ryttaren Karolin Fredriksson
Är den tävlad i dressyr? Ja, med samma ryttare och samma goda resultat.
Är den tävlad fälttävlan? Nej, men vi har hoppat fälttävlansbana på kul många gånger.
Är den tävlad i galopp? Nej
Är den tävlad i något annat? Nej
Har den tävlat in några pengar? Nej, bara rosetter och plaketter.
Har den haft föl? Nej. Men snart blir hon adoptivmamma till Smilla.
Är hästen bra på dressyr med rätt ryttare? Ja, hon är bra med alla ryttare. Många barn har lärt sig rida på henne.
Hur är den i skritten? Hon skrittar som en fin dam med höga benlyft, speciellt fram.
Hur är den i traven? Helt okej, ibland en tendens att biljardera men oftast taktmässig och jämn.
Hur är den i galoppen? Hennes bästa gångart enligt mig. Den kan varieras i det oändliga och hon fixar skolgalopp.
Kan den skänkelvikningar? Ja.
Kan den öppna/sluta? Ja.
Ställer den alla ben brevid varandra och håller formen i halterna? När det är det vi vill ha så.
Är hästen pigg? Ja, mycket! Hon beter sig fortfarande ganska tonårsmässigt på uteritter och hemma på ridbanan, men på Ingelas ridbana blir hon ibland som fastfrusen i backen.
Är hästen trög? Nej, hon har en väldig motor.
Är hästen stark? Ja, mycket, hon är i god form.
Är hästen het? Nej, framåt och pigg men inte het.
Bockar den? Ja, ibland, när hon vill fram fortare än matte.
Har den bockat med dig? Ja, det är mest med mig hon gör det. Barn är hon så snäll med.
Stegrar den? Nej. Det gjorde hon i början, men det lärde vi bort snabbt-det är inte kul med stegrande ponnyer utanför "Sagan om ringen".
Har du stegrat med den? Bara när jag skulle lära bort det. Aldrig sedan hon var fem.
Sparkar den bakut? Nej, men ibland blir det någon slags capriole när hon missförstår när vi jobbar med någon ny rörelse.
Skenar den ofta med dig/andra? Det har aldrig hänt, men en gång rusade hon kvickt ifrån en björn, dock inte i sken.
Är den tittig? Nej.
Har du badat tillsammans med den? Ja, varje sommar och en tidig vår halkade hon när vi vadade på stranden och såg till att jag tog ett mycket tidigt första dopp det året.
Har ni hoppat tillsammans? Ja.
Har ni galopperat på en äng tillsammans? Ja, just nu i djupsnö-det gillar vi båda!
Hoppar hästen bra? Mycket bra, hon är född till hoppare, hon är ju welshponny.
Gillar den att hoppa? Ja, hon älskar det verkligen. Hon kan till och med hoppa över hinder och stockar som ligger i hennes hage när hon är på det humöret.
Har den bra hoppteknik? Perfekt.
Hur högt brukar du hoppa med den? Numera bara diken och stockar i skogen, det högsta vi hoppat är en trippelbarr på 110.
Hur ofta hoppar du den? Så fort tillfälle ges, men det är sällan numera.
Hur är den när den rids ut? Glad och pigg, helt underbar!
Blir den piggare eller trögare än på banan när ni rider ut? Piggare men på hemvägen segar hon ofta.
Står hästen i box? Ja
Vad äter hästen? Hösilage, naturbete och jättebäst foder från Hippolyt; Irish Mash och Equigard.
Går den i hagen varje dag? Självklart!
I en stor eller liten hage? Ibland liten ibland stor-det beror på hennes form.
Hur länge går den ute per dag? Hon är inne i stallet när vädret kräver det annars varannan natt ungefär.
Gillar den att vara ute i hagen? Ja.
Har den vindskydd i hagen? Nej.
Hur ofta rids hästen? Ofta.
När den tränas vad gör ni då? Kraftskapande ridkonst på alla sätt i alla discipliner' även när vi rider ut i skogen och busrider.
Vad gör ni när hästen inte rids när den t.ex har vilodag? Då står hon och skrotar i hagen, mumsar hö/gräs och trivs som allra bäst! Är det inte vilodag blir det tömkörning eller trickträning.
Borstar du hästen före och efter ridningen? Borstar före-stretchar efter.
Om hästen blir svettig svampar/spolar du av den då? Ja, sommartid, hon älskar att duschas med vattenslang och sedan genast rulla sig. Vintertid leds hon torr.
Hur länge brukar ni rida varje gång? Beroende på jobb och hur mycket tid vi har; 20 min-2 timmar om vi rider ut.
Hur tycker du att man ska rida för att klara av hästen? Med hjälm absolut! Annars gäller det bara att lyssna på henne och lita på att hon vill göra sitt bästa. För den vana ryttaren är det bara att ge henne mer att jobba med om hon bockar när energinnivån är hög.
Är det en svår eller lätt riden häst? Lättriden för nybörjaren men ändå en rejäl utmaning för den vana ryttaren.
Är hästen ridskolehäst eller privathäst? Privathäst.
Vem äger hästen? Jag.
Hur länge har du ridit/ tagit hand om hästen? Sedan hon  var fyra år.
Hur länge tror du att du kommer fortsätta med just den hästen? Tills döden skiljer oss åt.
Vad har ni för mål i år? Vi jobbar vidare mot passage och piruett, det har börjat komma nu. Galoppanslagen ska förhoppningsvis sitta till våren.
Har ni nått några av dom redan? Några steg passage har det blivit ur piaffen flera gånger nu. Resten jobbar vi på.
Rider du privatlektioner på den? Ja
Hur ofta? Det blir ofta, minst en gång i månaden.
För vem? Inga Gustavsson, Ewa-Kristina Pettersson (f.d Jälmbrant) och Anki Niska.
Hur länge håller den lektionen på? 30 minuter- 1 timme.
Är hästen snäll i stallet? Ja.
Kan hästen stå lös i stallet? Ja, men man får passa henne om det finns höpåsar i stallgången.
Håller du på med den i boxen eller i stallgången? Jag håller mest på med henne utomhus i hagen eller uppbunden, annars i stallgången men i boxen funkar det också bra-hon är väldigt lätthanterlig och älskar att bli ompysslad.
Vad har den för sadel/sadlar? Amazonas Birgitta ISI och en syntetsadel som passar bättre för små ryttare, men den används sällan.
Vad har den för benskyd/benlindor just nu? Inga alls, utom när jag tar på reflexer, skam till sägandes. Sommartid försöker jag komma ihåg benskydden av neopren när vi rider i skogen-men ack, mitt minne är inte vad det borde vara. Små sår och andra benskador är ju så onödiga. Fast hon har klarat sig förunderligt bra från sådant trots slarviga matte.
Vad har den för täcken just nu? Ett regntäcke och ett fleecetäcke. Knappt någonsin används de, hon har en fantastisk päls som klarar allt.
Tror du att hästen gillar dig? Ja, det vill jag tro.
Har du märkt något som tyder på att den gillar dig? Hon gnäggar och pratar och lägger nosen på min axel till exempel. Någon gång har hon sprungit så långt hagen räckt och gnäggat när jag cyklat från henne. Jo, hon tycker nog jag hör till hennes flock.
Gillar du hästen? Ja, hon är min stora kärlek i hästvärlden och så var det från första stund jag såg henne.
Nämn minst 2 saker som är - med hästen: Att hon inte kan leva hur länge som helst, att hon aldrig kommer att få ett föl.
Nämn minst 2 saker som är + med hästen: Att hon är så människovänlig och att hon älskar att jobba och lära sig nya saker.
Sista frågan.. Har du någon gång sagt "jag älskar dig" till hästen? Det gör jag minst en gång om dagen-för jag älskar verkligen henne.



Nu utmanar jag Linda, Linn, h-f och Linnypigg

Leonora


Nemi


Tom Puss


Fauna

Biskop Henrik ståendes på sin mördare Lallis kropp,  omgiven av senare finska biskopar, bild från Missale (mässbok) Aboense

Idag är ett av de sista avsnitten i Barockbloggens julkalender för i år. Denna dag är nämligen en märkesdag i januari som förknippades med det utdragna julande man sysslade med förr i tiden, Henrikdagen, då man traditionellt har räknat med att Kaamos-tiden är slut. Den mörkaste tiden på året som inleds med Andreas/Andersmäss.

Vem var då denna Henrik som räknas i paritet med Andreas, Jesus första lärjunge, åtminstone när det gäller att vara märkesdag på året?

Första Hindersmässan firades 1335, här Introitus till denna mässa ur Graduale(psalmbok) Aboense 13-1400tal

Henrik var biskop i Finland, den förste av dem alla och som därför fått namn om sig av att ha kristnat finnarna. Enligt legenden kom denne Henrik från England för att leda ett korståg i Finland 1156, då hade det redan funnits kristna finnar i tvåhundra år, så att han kristnade landet är ju helt felaktigt.* Snarare organiserade han de kristna i Finland och eftersom han kom tillsammans med kung Erik den helige av Sverige kan man nog se att kyrkans organisation syftade till att stärka svensk överhöghet i Finland. Kanske fanns aldrig denne legendariske biskop överhuvud taget.

Men om man läser Jan Arvid Hellströms Vägar till Sveriges kristnande** kom många av de tidigaste missionärerna till Sverige och Norden från England och Irland, så legenden kan ju mycket väl ha viss sanning i sig. Den legend som är känd i Finland om Henrik är i alla fall en ganska blodig historia: Henrik anklagas av en husfru för att ha våldgästat och ätit korv och andra godsaker utan lov. När maken kommer hem rusar han efter biskopens följe och dräper Henrik ute på en sjöis. mannen hette Lalli och är en gestalt som ofta används av finska nationalister för att visa på hur en sann finne inte låter någon främmande äta honom ur huset.

Lalli mördar Henrik enligt en nationalromantisk målning av C.A Ekman 1854

Det är naturligtvis en mycket obehaglig användning av denna legend, som på sistone använts av Sannfinländarna och andra främlingsfientliga grupperingar i det land som 2010 beviljade asyl till 181 personer och tog emot sammanlagt 1603 invandrare då man räknat in anhöriginvandring och sådana som fick stanna av humanitära skäl***. Katolikerna i Finland firar dock Hindersmäss(Henriksmässa) idag. Det visar på en av de bästa sakerna med den kristna kyrkan; att den är internationell. Med Henrik kom också omvärlden till Finland, den "sannfinländske" Lalli kunde inte hindra Finland från att bli en del av den kosmopolitiska kyrkan.

Och återigen har ljuset återvänt, Skábma / Kaamos är över. Det kan väl vara värt en Hindersmässa?

* Finland kristnades ju också österifrån, från Novgorod och finnarna hade handelsförbindelser med alla kristna folk kring Östersjön.
**Som man bör göra om svensk  tidig medeltid intresserar det allra minsta.
*** http://www.stat.fi/tup/suoluk/suoluk_vaesto_sv.html

Vid minus 24 grader ser vattnet i Björkforsen kokande ut, ångan som lyfter från den +4gradiga vattenytan skapar ett magiskt landskap. Hästar störs mycket lite av kyla, de är typiska utedjur:


Skönt att stå och filosofera i skogen tycker grannhästen i byn.

Herrgårdshästen har täcke på. Han är väldigt sällskapssjuk, kalvarna verkar inte duga som sällskap, fast de är så söta:


Chateau myser i solskenet och -20 grader, i Vånafjärden är det alltid varmare än i Björkfors:


Majan gillar vårt klöverrika hö som luktar sommar hur kallt det än är:

Jägarna i snön av Pieter Bruegel den äldre 1525-1529

Nu måste det bli pappa Bach! Denna kantat nummer 58 framfördes första gången Trettondag jul, 5 januari 1727.
Vill man följa med i texten finns den här.

Björkfors herrgård i snön januari 2011

Det finns en likhet mellan mig och Maria; vi läser-mycket och när vi väl kommit in i boken är det med nöd och näppe som ens änglabesök kan väcka oss ur bokens underbara värld

Den kategori som blir absolut vidast av alla min vidsträckta kategorier är nog Barockens litteratur. Där kommer allt från Bibeln  till nutidslitteratur in, för Barockbloggen hyllar ju ständigt barockens motto: More is more. Inspirerad av Minervas mycket vackra och intressanta inlägg om Dante måste jag bara blogga om läsningens betydelse-igen.

Inget kan som läsandet få mig att reflektera och fokusera. Jag minns allt jag läser för då är min koncentration på topp.

Inget boostar språkinlärning som läsning gör för mig. Filmer funkar inte alls lika bra, även om film intresserar mig enormt får det inte igång min hjärna på samma sätt som läsande. Inget inspirera på samma sätt som läsning av riktiga böcker-känslan och bekvämligheten-en dator i sängen funkar bara inte. Hörböcker fungerar nästan lika bra för mig-jag minns allt jag lyssnar fokuserat till också och språkinlärning med bok och inläsning tillsammans är oslagbart.

Men viktigast av allt-inget kan få mig att förstå mig själv och tillvaron som läsandet gör. Den gångna hösten har La Princess de Clèves varit min ledstjärna, hon har lärt mig så mycket om integritet, egenvärde och sann självkänsla. Ja, egentligen är det ju Madame de Lafayette som lär mig detta, hon som skrev boken. Men till skillnad från den moderna fixeringen vid författaren är mitt skönlitterära läsande nästan sjukligt fixerat vid själva texterna, de lever sitt eget liv i mitt huvud. Karaktärerna blir mina vänner; Dorothea Brooke*, Sam Gamgi**, Beatrice*** och Anne på Grönkulla****, bland hundratals andra litterära gestalter har lärt mig att leva och förstå andra människor jag möter.

Hur skulle jag ha klarat när storsonen flyttade hemifrån om jag inte läst Nefertiti i Berlin*****? Hur skulle jag orka med all elakhet i världen om jag inte kunde trösta mig med Middlemarch? Städning blir djupt meningsfull mot bakgrund av Mina drömmars stad-serien******. Varje kväll blir ett spännande äventyr när barnen nattas i Narnia********, i Bullerbyn******** eller på Ture Sventons********* flygande matta. Livet får sammanhang av de flertusenåriga skrifterna i Bibeln. Där står bland annat att läsa:
För övrigt, min son, ta varning:

Inga har ett jättesmart stall. Enkelt och lättarbetat. Här följer lite tips för den som går i stallbyggartankar från Ingas stall:

"Saloondörrar" till boxarna. Enkelt och effektivt sätt att hålla luftscirkulation i stallet och boxarna. U-balk som ramar in  väggar och dörrar gör att gnag på inredningen minimeras. Bärande balkar till boxarna är också helt i järn.


Ljusbetsat trävirke gör stallet ljust.

Ta inte bort befintliga fönster ju större fönster desto bättre. Galler för fönstren i boxarna som lätt skruvas lös vid storstädning och annars är fönster, är bra också för ventilation och liknande. En del bygger bort fönstren-gör inte det. Hästar och människor mår bättre av dem.

Mycket ventilation och värme bara när det verkligen behövs ger god stallmiljö.

Att det saknas rinnande vatten i stallet gör inget. det är bara bra att vattna hästar med hink. Dåligt rinnande vattenkoppar i ett annat stall gjorde att Chateau vande sig vid att dricka för lite. Man minimerar också risken för vattenskador och slipper hålla varmt i stallet för att vattnet inte ska frysa. Hästar mår ju bra i svala utrymmen, helst under 10 grader.

Nu börjar vardagen smyga sig på igen. Fortfarande lite ovan efter allt helgande, men ändå: Nu är det stallet i mörker igen. Efter att ha tömt gödslet får jag fylla hö i säckar:




När vi vattnar våra fålar två tar jag numera vatten i 25-litersdunkar hemifrån-mycket enkelt. Förr var det ett krånglande meddelst hemfridsbrott i Ingas dusch. Att jag inte kom på detta tidigare?



När hästarna har mat och vatten färdigt i boxarna kan jag rida. Först värma bettet, jag har det innanför tröjan medan jag borstar, kratsar hovar och sadlar.



Tränsad!


Men ridningen hinns inte med varje dag förstås-oftast är det trötta små pojkar i bilen som vill hem direkt när de nödvändiga är klart. Det här är ju bara en första trevande vardagsvecka med lite ledigkänsla kvar.

Snart ska granen med kärlekstema bli hästmat

Barock-Olga, går vid denna tid på året under namnet Jul-Jenny eftersom jag är en så stor julvän. Hos mig börjar julen på julafton och pågår alltid till Tjugondag Knut. Då dansas julen ut vare sig den vill det eller inte. Jag har inte alltid varit en julvän. Från 10-årsåldern var det väldigt ångestfyllt med julen för mig.

Men redan i tonåren började Jul-Jenny dyka upp kring dan före dan. Då bakades det och jag var som många tonårsflickor, mycket road av att baka julkakor; mormors jullöv, engelsk nöt- russintkaka, makalösa,saffranskrans och paradnumret; pepparkakor + en massa annat gott och lite lagom utmanande. Jag gick också runt med små julklappar till människor jag ansåg behövde det i Karl-Bertil Jonsson-anda-men de var inte stulna.

Möjligheten att önska sig pengar till mina fadderbarn eller till Lutherhjälpen (som det hette vid denna tidernas gryning) gjorde också julen mer och mer efterlängtad. Min mamma introducerade lack till klapparna ett år och jag började göra julkort tilsammans med mina kreativa vänner Å och Nia och plötsligt var jag inbiten julvän.

När vännen EA, som är katolik, lärde mig vad adventstidens innebörd var, då var det slut på allt motstånd-nu ger jag mig glatt i kast med advent och jul. Att jag kallas Jul-Jenny beror på att ett utlopp för min julvänskap var återkommande radioprogram i Radio Kiruna, då världens bästa närradiostation(vi kirunabor är kända för vår ödmjukhet)-typ alla lyssnade- de handlade först om Jul-Jennys Jakt, på Jesusbarnet som Å gjorde tillsammans med mig och sedan återkom Jul-Jenny med nya äventyr, flera år i rad som julslinga. Jag fick mycket uppmuntrande respons efter dessa program och dessutom namnet Jul-Jenny av mina nära och kära.

Dessa sista smeksamma dagar innan julen dansas ut njuter jag i långa drag. Inga förväntngar återstår att uppfylla och det är så skönt att julen inte varar till påska. Så mycket jul som det är hos mig skulle det bli för mycket-fast barockens motto var more is more.

Snart ska vårt hus vid skogens slut åter bara vaktas av osynliga skyddsänglar.

Det första belägget för namnet Gunnar på Oklundaristningen-märk väl att Gunnar var den som ristade runorna, han var allltså en språkkonstnär. Bild: Västgöten/Wikipedia

Gunnar är ett riktigt gammalt namn,det första belägget finns på en runsten från 800-talet. I början av seklet blev fornnordiska namn mycket populära i Sverige. Namnet Gunnar blev då ett av Sveriges vanligaste mansnamn och var så till 1950-talet. De flesta som heter Gunnar i tilltalsnamn är alltså medelålders och äldre, men det är absolut ett namn som funkar i alla åldrar, det är inte alls så dagsländebetonat som Kenny eller My.

I mitt liv finns därför flera generationer Gunnar. Min farfar Gunnar, min pappa Per-Gunnar och min son som har Gunnar i tredjenamn, efter min far och farfar. Naturligtvis finns bekanta som heter Gunnar och en gång fick min äldste, mest långhårige, son en bok av sin dagmamma som heter "Gunnar vill inte klippa håret". Varje dag jobbar jag ihop med en Gunnar och min man jobbar ihop med en annan Gunnar. I mina hemtrakter är Kunnari/ Gunnare också ett vanligt efternamn.

När man läser forntida texter så är de alltid på vers och man tänker: Men så här pratar väl ingen? Ingen? Då har ni inte träffat farfar, han rimmade alltid, vadhelst han sa blev det vers. Gunnar rimmar inte på så många ord, men det rimmar roligt; t ex på munnar, brunnar, tunnar och nästan med ungar, kungar eller gungar. Jag har nog hört alla möjliga och halvmöjliga rim på Gunnar. Farfars favorit i all sin geniala enkelhet var: "Hej jag heter Gunnar, det är namnet man mig unnar." Elektriker som han var kunde han gjuta olja på de mest svallande känslor i det branddrabbade hushållet med att hälsa på den upprört kortslutna med orden: "Goddag, goddag min fru, har elden brunnit färdigt nu?"

Min farfar var också ett kommunikationsgeni,flerspråkig från barndomen, och  när hans olika språk inte räckte till i mötet med en turist tog han till teckenspråket, som han lärt sig när han arbetat med döva barn på sommarläger. Turisten tyckte då synd om farfar som han uppfattade som döv och gav honom en peng. Så hoppas jag inte döva blir bemötta idag-allt var inte bättre förr.

Gunnar är sammansatt av orden för strid och krigare och tror man att namn och karaktär hör ihop så borde detta betyda att Sverige är ett av de mest krigiska länderna i världen. Som tur är funkar inte namnmagi på det sättet. Men om det finns någon gemensam nämnare hos de flesta av de Gunnar som jag känner så finns där en tydlig ordlekfullhet och språklig briljans. Bland kända Gunnar finns flera författare och kompositörer. Och Gunnar Sträng, den monumentale finansministern från forntiden, var ju en retoriker av rang. Kanske valde alltså föräldrar namnet Gunnar för dess rytmiska klang? Så i stället för en massa stridsmän blev det poeter av gossarna Gunnar.

Detta vill jag tro på
att det kan bero på;
namnet Gunnar klingar
så ordlusten får vingar
och fantasin sig svingar
i språkets sköna gunga
som ger en frisläppt tunga
att säga- eller sjunga:
Ur tidens djupa brunnar
vi högtidligt förkunnar;
Du ska heta Gunnar,
det är namnet vi dig unnar!

Vinterns fröjder är många. Djupsnöridning är en av dem. Hästarna blir glada av en lång snögalopp och vi som rider likaså. Bra motion är det också, för både häst och ryttare.

Min gamla psalmbok, en julklapp av mina föräldrar för länge sedan, innehåller texter för alla söndagars aftonsång. Bara namnet är så vackert. Därför ska jag försöka ge en aftonsång varje söndagkväll. Vi börjar med estniska ensembeln Heinavanker, fast det är renässansmusik, med en sång av Thomas Tallis. Jag tycker de sjunger just aftonsånger,
så här vackert låter aftonsång:

Ja, en orsak är att FB fanns inte då. Man umgicks och skvallrade i stället analogt.

Chateau täckt av snö, en vanlig syn denna nederbördsrika vinter. Det ser kallt ut, men det är tvärtom, hennes päls isolerar så effektivt att hennes kroppsvärme inte smälter snön, värmen stannar där den ska vara; i hennes kropp.

Snöblandat regn rinner av henne och bildar istappar.

Vill man värma sina händer är det bara att sticka in handen i hennes päls. Den är fantastisk! Regn rinner av den, snö lägger sig som ett extra isolerande lager på den och vi människor kan värma våra händer i den.

På hela denna blöta och stormiga britt-vinter har hon inte behövt täcke en enda gång. Detta täcke är helt nytt så jag passade ändå på att sätta det på henne när jag hade tid för att ställa in alla snören och spännen när hon blivit lite varm av ridningen. Men det är egentligen nästan aldrig nödvändigt med täcke på Chateau, hon kommer från Wales. Hennes päls är gjord för regn, blåst och snöblandat regn. Kall snö är rena lyxvädret för henne.

Påminn mig om detta inlägg när våren kommer och hon börjar tappa all denna underbara päls!

Ikon föreställande Jesu dop

I östkyrkan börjar julfirandet på det vi kallar Trettondagen som firas till minne av Jesu dop som blev början på hans offentliga gärning. Epifaniedagen(uppenbarelsedagen) kallas den i väst och den firades långt innan julen, som ju är en romersk sed som blev modern efter att Kristendomen blev favoriserad religion i Romarriket på 300-talet. Men innan kyrkan kom till Konstantinopel och Rom fanns kyrkan i Mellanöstern.

Den första församlingen var den i Jerusalem och i Damaskus fanns redan en kristen församling när Paulus reste dit för att förfölja de kristna där. Då mötte han i stället Jesus i ett ljus så starkt ljussken att han blev blind, och troligen ögonskadad för livet. I dmaskus fick han i stället söka hjälp av den kristna församlingen och sedan blev Paulus den som ivrigast spred den kristna tron mellan städerna i romarriket.

Åt öster for andra apostlar; Tomas sägs ha nått ända till Indien. I Egypten var kristendomen enda religion fram till arabernas invasion på 600-talet. Filippus döpte den första kristna etiopiern. Kort sagt kristendomen är inte en europeisk religion från början. Men nu är snart de kristna i kyrkans ursprungsområde utrotade. Antingen bokstavligen dödade i attentat utförda av fanatiska islamister eller bortdrivna till länder där man inte behöver frukta för sitt liv när man går till Epifaniemässan.

P1s Människor och tro berättade om denna trängda folkspillra i helgen. När ni lyssnar, tänk på att det i Sverige inte anses vara asylskäl nog att tillhöra en förföljd folkgrupp. Man måste bevisa att just jag personligen hotas till livet av just personliga skäl. Gärna då med vidimerade dokument och vittnesmål från dem som förföljerer en. Blir man mördad av helt opersonliga skäl, som ens kristna tro eller etniska tillhörighet, står svenska myndigheter gärna vid sidan av och tittar på så länge vi slipper bära "flyktingbördan", som Tobias Bilström uttrycker saken. Därför skickas varje vecka flygplanslaster med tvångsavvisade kristna till förintelsen i Mellanöstern.

Titta in på Sofias och min blogg Öppet landskap för att få tips på vad du kan göra för att hjälpa till att förhindra detta folkmord på världens äldsta kristna kyrka. genom att åtminstone ge dem som kommer hit asyl i Sverige.

Kristi dop (1448-1450), av Piero della Francesca. Finns i National Gallery i London.

** Han är ättling i rakt nedstigande led till John Taverner, den engelska 1500-talskompositören som spelades i Klassisk förmiddag igår.

Så har de tre vimsiga vise männen äntligen hittat till krubban.

Kan du se vår stjärna stråla klar i öster?
Kan du höra sång av ljuva änglaröster?
Vill du följa med och fira Jesusbarnet?
Ära vare Gud som skänker oss sin son! (Traditionell Trettondagssång från Puerto Rico)

Inledningen till JS Bach Juloratorium måste vi njuta av denna konsertdag i julfirandet. Här med en gosskör från Atlanta och spelad på barockinstrument. Bach hade själv enbart manliga sångare så sopranerna var gossar, det är inte helt fel med gosskör som omväxling. Här sjunger pojkar av olika ursprung om det lilla oändligt stora mirakel de vise männen från österns länder kom för att se med egna ögon, på pyyhinpirtti* i Betlehem:

De tre vise männen har irrat omkring i huset sedan julafton, men nu verkar de ha fått syn på krubban, igår var de vid kyrkan och då är det inte långt kvar. I morse stod de på telefonbänken och alla tittade mot julkrubban, berättade Aron så vi börjar känna oss lättade, till Trettondagen är de nog framme med alla sina gåvor hos Jesusbarnet.

I väntan på Trettondagens morgon gör vi som vanligt; ser på En trettondagsafton med Helena Bonham-Carter, Imogen Stubbs, Imelda Staunton, Ben Kingsley och en hoper andra fantastiska skådespelare i denna 1996 års upplaga av Shakespeares klassiker. Allt är underbart med denna film, musik, ljus, skådespeleri, scenografin, kostymerna, fotot, humorn, ja, allt. Har man missat den finns den på DVD. Då är du lycklig som får se den för första gången.

 

 

En liten katt, ca 5-6 månader gammal har flyttat in i vår lekstuga. Hen ligger på elfilten och äter glatt upp Chilis och Tysons mat. Vi kallar katten Kim Vilde-men vem är det egentligen? Saknar någon i Espinäratrakten sin katt? Kolla gärna runt lite. Annars får vi väl acceptera att Kim adopterat oss.





Kim är ganska skygg men trivs på elfilten.

Smilla är en gosig häst. Hon gillar pussar.


Hon är lätt att leda och tar villigt på grimman.


Hon följer glatt med mig från hagen utan sin mamma. (Men blixten gillar hon inte)



Det är lätt att lyfta hennes små pyttehovar och pyssla med dem. Hon låter sig borstas överallt.



Hon är supercool. Här går hundspann och skotersafariturer förbi och hon bara tittar. När vi blev omkörda av en bil som körde så nära att den rörde vid mig rörde hon inte ens på öronen.


Hon är världens finaste föl!!!

Rembrandt van Rijn: Steningen av St. Stefanos målad i olja på ek 1625. Finns numera på Musée des Beaux Arts de Lyon

Jag kan inte låta bli att visa en aktuell bild av Manzanillo, Smillas pappa, som Marita, hans ägare, låtit mig låna till bloggen. Hon har att brås på!

Nätet dog igår så det blir mer bildfrossa från hästvärlden även idag:


När jag och Maj-Britt hälsade på 28 december kom först Cordon och sedan Bambi rusande för att se vad vi var för ena och om vi månne hade något gott med-det hade vi glömt! Uselt av oss, speciellt som de bjöd oss på en så spektakulär show:
















Men var är godiset? Undrar frieser/ardennern Bambi efter showen:


Inget godis? Okej då fortsätter vi:

Hästarna i Jukkas måste förstås besökas. Cordon och Bambi, stiliga och busiga herrar mötte upp.


Huvudperson är förstås blivande Björkforsbon Smilla, Welsh/PRE-sto och vårt föl.

Vännen Kärstin är hennes uppfödare och här står hon och gosar med Smillas mamma Isa.

Hästvännen Maj-Britt gosar med Smillas kompis Flingan två månader äldre än Smilla.


Nuvarande kollegan som en gång var min universitetslärare i samiska äger Ofelás och det här är hennes egna hästar. Stoet till höger är hennes egen uppfödning.

Kära hästvännen Linn som har hand om Isa, Smillas mamma och dessutom pysslar med lilla Smilla på bästa sätt. Hon är också på väg till Kalix kommun-det ser vi fram emot!

Här är Linn och Isa redo för ett ridpass på banan efter att Isa longerat av sig lite energi.

Här jobbar vi med Isa, som är en riktig färsking på ridbanan och under ryttare. Men Linn har, som synes, hittat en fin balans och unghästform hos Isa med hjälp av skolorna och böjd på rak spår. Tyvärr var fotografen ovan vid min digitala kamera och tyckte att tre bilder får räcka. En av dem blev ett enda blurr, en annan var inte heller okej, så tyvärr Linn, vi tar med oss en mindre sparsam fotograf nästa gång!

*Detta inlägg hör förstås till nyårsdagens hästfrossa, men återigen teknikstrul-dvs internet som lade av-fördröjde publiceringen.

 

Barock-Olga rider nästan som motsatsen till islandshästridning till vardags och har aldrig riktigt fastnat för tölt i branta fjäll. Men detta var innan den 29 december 2011. Hästvännen Maj-Britt har sin häst Gyllir hos Ofelás i Puoltsa och hon bjöd mig dit för att se hur hästen hon skaffat efter barockhästarna Pålle; som dog så tragiskt  och Grace och Sunny (också akademiskt ridna), som bara var foderhästar, artar sig. Lite konstigt och mycket svårt var det med en femgångarhäst i islandshästelitklass för henne i början. Men nu ville hon visa mig hur fin han blivit.

Gyllir är samma ord som svenskans Gyllene och när man ser honom förstår man-finare fuxfärg finns inte. Finare hästkompis än Maj-Britt finns inte! Jag har tur som har många sådana fina hästkompisar.

Skeptisk som jag är till stela islandshästar med motor, men utan samling, satt jag upp på vackre Gyllir med förväntan att känna mig som en klumpig nybis på en skumpig häst som rids med konstiga och övertydliga hjälper. Döm om min förvåning när han inte alls motsvarade detta. Först var det jättekonstigt, som jag trott, och jag fick honom inte ens i vänster galopp.

Hemskt stelt i början-hjälp hur gör man?!

Men efter en liten promenad till ovalbanan då jag red skolor hela vägen och den där Craig Stevens-övningen som Inga tipsat om; brant sluta till motsatt sida av vägen-förvänd sluta längs med vägkanten - öppna, så var det helt underbart att rida honom. Till och med tölten funkade och det var då första gången i livet jag ridit en samlad tölt. Jag hade läst på nätet av människor som rider gångartshästar akademiskt, att tölt kommer bäst ur en skolgalopp.* Maj-Britt fattar också alltid tölt från galoppens svävmoment så det var inte så konstigt för Gyllir att samla galoppen och sedan komma in i den mest ljuvliga tölt jag upplevt. Som ni ser på bilden**kastar han inte upp huvudet alls utan bär sig fint.

Tyvärr halshögg Maj-Britt mig, så ni kan inte se mitt galet lyckliga leende.

Sedan testade vi lite tramp och fick några fina steg och efter det blev traven också helt perfekt! Vilken lyhörd häst! Vilken underbar ridteknik jag lärt mig här vid kusten! Detta är verkligen så häst- och människovänlig ridning! Sedan testade Maj-Britt på piaffen och fick till några fina övergångar till trav och galopp ur den. Vilket begåvat ekipage!

Först blev trampet ryggning, för hans förra tränare jobbar mycket med långa ryggningar. Sedan blev det spinn på bakdelen. Men sedan förstod han. Fast formen blev lite låg i trampet här för han är inte så stark än, speciellt inte i höger bak. Sedan har han inte lika elastiska hasor som jag är van vid, ledvinklarna är ju helt annorlunda på islandshästar. Men det kommer, Maj-Britt är noga med stretchen.

Fast nog är det svårt med femgångare. Helt plötsligt blir det lite passartat även i den mest samlade trav.

Ja, så blev jag omvänd till islandshästen-men än så länge gäller det nog bara Gyllir eftersom Maj-Britt rider honom så väl.


Trampet fungerade så här bra för Maj-Britt fast han aldrig gjort detta förr.

Här ser man iaf Barock-Olgas galet glada leende när trampet börjar sitta på samarbetsvillige Gyllir.

* I stället för det hemska turistsättet där man hetsar på traven och drar i tyglarna så den stackars hästen tappar ryggen och skådar stjärnor. Obekvämt för både häst och ryttare.

** Tyvärr blev de flesta jättesuddiga -det är ju inte ljust ens mitt på dagen i Puoltsa just nu. De bästa ser ni här!

aJa, efter över en vecka utan internet pga av tekniktjafs och sedan ivrigt resande, är så Barockbloggen tillbaka på 2012s första dag. Det blir mycket bilder nu eftersom resandet bland annat har lett till Jukkasjärvi där Miss Smilla bor med sin mamma Isa. Vad kan därför vara bättre än att börja det nya året med bilder på en ny liten häst? Så här ser alltså Chateaus adoptivföl ut just nu:

Att fota svart häst mot vit snö är inte lätt, därför fixade jag lite med bilden här. Egentligen är hon svart som "kappan på en präst" precis som den lilla ponnyn i visan. Och det här blir nog en ponny, hon är mindre än Isa var i denna ålder och Isa är ca 150 cm i mankhöjd. Dessutom är hon mycket mindre än kompisen Flingan som syns här på bilden. Det passar oss bra med en D-ponny.

Smilla får en bra början i livet här i Jukkas, där också jag hade min början i livet. Men visst längtar vi efter att få hem henne så Chateau får lära känna sin svarta adoptivdotter.