Barockbloggen

varför vill vi absolut INTE ha det?

 

Varför vill alla partier att vi ska jobba mer? Nu senast Socialdemokraterna, vi ska jobba mer, vi ska jobba tills vi stupar någon gång i 90-årsålderna, vi ska jobba jobba jobba. Sverige ska ha fler i arbete minst åtta timmar om dagen än resten av Europa, tycker Stefan Lövfén och statsminister Fredrik Reinfeldt kontrar med att vi måste höja pensionsåldern.

 

Varför? undrar jag. Vi har många arbetslösa unga, när ska de få en chans på ett hederligt arbete?

 

Industrin effektiviserar, inte gör de det för att sätta FLER i arbete utan färre. Kan du komma på en enda uppfinning som inneburit att fler fått jobb? Nej nu gör en grävmaskinist vad hundra pojkar med spade gjorde för hundra år sedan. En datoriserad sekreterare gör hundra maskinskriverskors jobb. En skogsskördare ersätter hundratals arbetare.  Hur många kor hinner en människa handmjölka per dag och hur många kor mjölkas samtidigt av datoriserade mjölkningsmaskiner i dagens ultramoderna kovänliga ladugårdar? Finns en enda växeltelefonist kvar i arbete någonstans på jorden?

 

Jag har skrivit det förr och skriver det igen: Marx trodde att effektiviseringar i industrin skulle leda till fyra-fem timmars arbetsdag och en ökad kulturell aktivitet. Arbetare som slitit i 12 timmar per dag, 6 dagar i veckan skulle i stället jobba fem dagar i veckan fyra-fem timmar per dag och sedan  odla i sin trädgård, sjunga med sina barn, måla, gå på språkkurser, dansa, resa, ja, leva.

 

Nu har vi i Sverige alla möjligheter att förverkliga denna dröm, ändå är högern och sossarna rörande överens om att vi ska jobba mer. Vi är idag 20% effektivare än på 1980-talet ändå jobbar vi MER än då. Varför? Jo, för att (över)konsumera så vi knäcker jordens tillgångar i ännu mer intensiv takt än vi gjorde på 1980-talet. Vi ska byta ut dugliga kök mot modernare. Vi ska slänga kläder som passar och knappt är använda för att köpa nya mer moderiktiga. Vi ska byta våra fullt fungerande mobiltelefoner mot I-pads. Vi ska flyga till Thailand två veckor varje år. Vi ska ha minst två bilar i varje hushåll, även i storstäder där bilar bara är i vägen och lokaltrafiken fungerar utmärkt. Klimathotet viftas bort med någon vag odefinierad dröm om att "tekniken" ska fixa problemet, inte vi själva. Vi har ju förstås inte tid. Vi ska ju jobba mer för att kunna köpa mer.

 

Ja, med "vi" menar jag förstås vi som har jobb. De som inte har jobb skulle naturligtvis lättare få jobb om vi delade jobben på fler med sänkt arbetstid för alla, men då skulle det vara svårt att bedriva den politik som bedrivs just nu som går ut på att sänka reallöner och svälta ut arbetslösa så de går med på att vara daglönare utan anställningstrygghet, gratis praktikanter och Fas treare utan att knota. Kloka Underbara Clara tog nyligen upp detta i en radiospaning. Börjar detta vara en fråga som fler än den alltid lika otidsenliga Barockbloggen vågar diskutera? Man får väl hoppas att jag och Clara inte är tvås ropande röster i öknen.

 

Eller ska vi hoppas på att vi är just det, ens ropande röst i öknen var ju början på en världsrörelse som lär oss: "bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem."

När Jesus talar om det viktigaste i livet, om kärnan i sitt budskap talar han alltid om kärlek. Detta är genomgående i Nya Testamentet. När kärleken definieras definierar han den som att "göra mot andra vad jag vill att de ska göra för mig" och "ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner". I Jesu fall innebar det att han rent konkret fick dö för sina vänner, men det var inte det han sa. Att ge sitt liv för sina vänner behöver inte behöva att dö för dem "att ta en kula för dig". Det han sa var att "ge sitt LIV för sina vänner".

 

Det tänker jag på när vänner och bekanta, som inte har häst, undrar varför jag inte helt enkelt säljer hästarna och hundarna och tar det lite mera lugnt. På samma sätt ifrågasätts mitt val att ha många barn och dessutom ansöka om att få ta emot extrabarn i familjen. Varför inte ta det mera lugnt? Få mer tid att läsa, träna och äta.

 

 

För mig är det en otänkbar tanke. Liv är att älska och jag älskar mina djur och mina barn ett liv utan kärlek, utan att få ge kärlek till andra, utan att få älska är ett fullständigt meningslöst liv. Jag vill inte sitta och stirra in i en vägg när jag kommer från jobbet, jag vill leva. Det mest stressande för människan är inte att ha mycket att göra, det mest skadligt stressande för människan är- ensamhet. Den icke-självvalda ensamheten förkortar livet. Inte bara genom självmord utan rent konkret pga av sjukdom och dessa sjukdomar är alla stressrelaterade; hjärtproblem, magproblem, panikångest och allt man drabbas av när man lider av sänkt immunförsvar.

 

Men vad menas med kärlek? I en tid och värld när kärlek som begrepp kan användas från att ge sitt liv för sina fiender till att "älska semlor" behövs ett förtydligande*. Att ge sitt liv för någon eller något ser jag som att ge av min hängivna tid. Att vakna långt innan alla andra och bli väckt många gånger på natten, det gör man inte utan att ta skada om man inte älskar. När man ammar sina små är det möjligt att göra detta och dessutom må riktigt bra, men när en människa utsätts för denna form av tortyr i fängelset bryts hens psyke och hälsa snabbt ner.

 

Jag tycker om definitionen "att ge någon av sin hängivna tid". För det tycker jag är just vad Jesus menar när han säger att "ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner". Hur stämmer det med defintionen "kärleken söker inte sitt"? Vänskapens kärlek är ju ändå alltid en ömsesidig kärlek, vi ger varandra av vår hängivna tid. Men den vänskap som bygger på att man älskar för att få tillbaka, är ju förstås ingen vänskap på riktigt. Inte heller att älska eftersom jag har fått något är ju kärlek. Nej kärleken bara är. Ett litet älskat barn börjar ju med att inte kunna ge något alls tillbaka, bara illamående, trötthet och allehanda krämpor. Ändå är det så lätt att älska detta lilla barn redan innan det ens sett oss i ögonen eller lett mot oss en enda gång.

 

Så fastän kärleken ger mig så mycket är det inte därför jag älskar. Kärleken kommer först, sedan kommer friden, harmonin och leenden som svar på mitt leende. Först stiger jag upp i ottan och vattnar mina fålar två, sedan får jag fara ut på långa ridturer i morgonsolen. Alltså: eftersom livets innersta mening för mig är kärlek är det omöjligt att tänka sig ett liv utan alla som behöver att jag ger dem av min hängivna tid. Mina hästar är inte mina slavar, de är mina vänner. Man säljer inte sina vänner för att få mer tid att stirra in i väggen eller sova. Kärlek är att ge många hängivna timmar av sitt liv för dem man älskar och jag älskar varje sekund.

 

*I franskan har till och med latinets älska=amare förtunnats till att betyda gilla, tycka om i en sådan hög grad att man måste använda andra ord och uttryck för att säga att man älskar någon.

**Nej, jag är inte så skicklig att jag kan lära welshponnyer att tölta, det här är en galopp som här blev fyrtaktig på väg mot en samlad skolgalopp som Chateau just då ville bjuda på.

Jag upphör aldrig fascineras av hur det kan komma sig att ett litet solitärt levande rovdjur från den nubiska öknen valt att leva med oss människor. Från det varma Egypten, där katten sågs som en personifikation av hemmets härds gudinna Baste, till norra glesbygden är det väldigt långt på mer än det geografiska viset.

 

De första katterna som kom till Norden var sällsynta rariteter, kanske kom de så tidigt som på fyrahundratalet efter Kristus i samband med de stora folkvandringarna som utlöstes av Västroms fall. Jag kan föreställa mig hur märkligt det måste ha varit. Det måste ha varit som att ha ett mycket litet lodjur i huset eller uppfattade man inte likheten med vårt inhemska lodjur?

 

Först på medeltiden, efter att de pestspridande svartråttorna kommit till Norden blev katten vanlig i här uppe vid norra polcirkeln. Alla vet att katten vördades i Egypten, men även i Europa hölls katten som något fint och dyrbart under medeltiden. Kombinationen växande förråd av spannmål och invasion av svartråttor gjorde katten till en nyttig statusmarkör.

 

Kombinationen hög fertilitet och lättföddhet gjorde dock att katten ganska snart förlorade denna status i Europa. När vem som helst, och då speciellt kvinnor, kunde ha en katt var det ju ingen poäng med det hela. Snart började katten förknippas med kvinnan. Ökendjurets faiblesse för hetta gör ju att katter trivs i brasvärmen. Vid härden satt också kvinnor och spann eftersom ull blir lättare att arbeta med  när ullfettet värms upp och alla vet ju att katter gillar att leka med garn. Att förknippas med kvinnor är nog det som skadat kattens rykte allra mest. Precis som vilket yrke som helst mister status och lön när kvinnor tar sig in på området dras också djur ner av att förknippas med kvinnor.

 

Lodjuret Lynx lynx Bild: Länsstyrelsen i Dalarna

 

Ridningen är ju därvidlag ett mycket tydligt exempel; från att ha varit det mest statusbärande djuret av alla husdjur har hästen i Norden tappat mycket av sin forna glans och ridningen räknas numera som en simpel "flicksport" som bemöts med allt det förakt någon mäktar med att lägga i ordet. Det märktes inte minst när Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset förra året. Reaktionerna blev så märkvärdigt våldsamma från män som älskar att se unga män i kortbyxor spela boll.  En sport där män och kvinnor tävlar på lika villkor kommer alltid att uppfattas som suspekt av män som bara vill se andra män tävla mot varandra.

 

 

Men när ridsporten bara uppfattas som svårbegriplig, farlig och töntig blev kattens öde att förknippas med häxor och svart magi. Katter brändes på bål och plågades till döds*, ja det händer ju också idag. Vår egen älskade Tyson, gamlingen i gänget blev ju påskjuten med luftgevär så ena hörntanden gick av. Kattplågare finns i varje svenskt samhälle.

Det flesta människor reagerar också på svarta katter, speciellt om de korsar vägen. Just de svarta katterna ansågs stå i ett speciellt förbund med djävulen. Det märks än idag att folk har fördomar mot svarta katter. Vår snygging Nemi ,som är svartdominant sköldpadd, ville ingen köpa medan de grårandigt sköldpaddsfärgade kattungarna såldes direkt. Nu är det inget vi sörjer, tvärtom, vi kunde bara behålla en kattunge och då var det ju tur att den stiligaste och keligaste blev kvar.

 

 

* Vilket ytterst få människor i Sverige behövde genomlida, tack och lov, trots fördomar om att häxor brändes i parti och minut.

 

 

Älskade Teresia, det av hennes namn som hon själv gillar mest, fyllde år i helgen. Hon är liksom sin mor en stor frankofil och dessutom operadiggare. Hon fick därför franska gäster och franskinspirerade presenter. Min älskade flicka som dessutom firade att hennes musikal Do It Like a Dude blev en stor succé i Kiruna.

Vi har haft en räcka fina vårdagar och innan dess regnade det så snön har börjat tina undan rejält. Det ger mig möjlighet att rida på gårdsplanen nu när vi ännu inte hunnit fixa ridbanan är det det mest ridbaneliknande jag har. Smilla har också haft en rad fina dagar, nu gillar hon att bli borstad igen för hon är nästan klar med pälsbytet. Det verkar vara väldigt genetiskt betingat. Chateau tappar fortfarande päls och lägger den tidigare än Smilla. I Spanien och arabiska öknen behövs inte vinterpälsen lika länge som i norra europa.

 

 

 

Min söndagmorgon består alltid av mycket djurpyssel och en lång promenad eller ridtur med gammal musik i lurarna. Jag saknar förstås fortfarande Vassilis Bolonassos men Söndagmorgon med Per Feltzin är en fullgod ersättare, speciellt är det roligt med den sista tredjedelen som är samtidsmusik men inte av den mysko sorten som saknar melodi och rytm, utan den melodiska och talande musiken. I den delen av programmet har jag fått många nya favoriter men kanske främst detta musikstycke som ofta återkommer och förstås var ett huvudnummer i Påskdagens program : Gavin Bryars Jesus' Blood Never Failed Me Yet:

 

 

"This is an incredible piece of art. This piece begins with only a vocal track singing 'Jesus' Blood Never Failed Me Yet', and overtime slowly incorporates other instruments for a complete orchestra. The instruments begin to appear after about 3:33 minutes or so. By 15:00 minutes into the piece, the performance begins to take real shape. By the end of the performance, there is only a bittersweet violin section accompanied by the repeating vocals.

Gavin Bryars conducts 'Jesus Blood Never Failed Me Yet' live in Brussels, Belgium on September 17th, 2005 during the Klara Festival."

 

Tilläggas kan att mannen som sjunger på loopen är en gammal uteliggare i London som brukade sjunga denna sång och gick med på att spelas in. De som känner till Barockolgas tidigare historia förstår att detta är en äkta gråtlåt. Det är dessutom den bästa söndagssång man kan tänka sig, all stress bara rinner av i den trygga upprepningen medan orkestern varierar temat i det oändliga.

 

 

 

Härligt att vakna till, underbart att rida till och löpundan blir så mycket bättre med Vivaldi och Rachel Podger i skönt samarbete med Holland Baroque Society! Ytterligare en upptäckt genom Söndagmorgon med Per Feltzin! En av kommentarerna till detta klipp på You Tube säger mycket: Meraviglioso! Una pioggia di miele e fragole in musica! (=Underbart! Ett regn av honung och jordgubbar i form av musik!)

Nu i tidiga morgonen hörde jag ett fasligt katzenjammer ute på bron. Jag lämnade disken och rusade ut för att se vad som stod på. Det var lilla tuffa Modesty som körde iväg grannens dubbelt så stora katt som tydligen försökt stjäla hennes frukost. Katten lommade iväg och Modesty stod kvar en stund uppburrad och ilsken, sedan återgick hon till frukosten. Detta gjorde hon alltså helt ensam, de övríga tre låg och myste i vedboden och fick sin frukost där för de ville inte ut i regnet.

 

Just nu är Smilla världens bästa häst igen. Från att ha busat på i slutet av veckan och svamlat runt har hon blivit världens mysigaste kelboll igen som lugnt går på promenad och väljer mitt sällskap framför Chateaus ibland. Söndag morgon kom hon in till mig när jag fixade i stallet*  och jag borstade henne och lyxade med pälsglans i man och svans så hon glänste som en nyputsad sko. På söndag kväll tog vi en tur runt byn med Chateau som reds av Hanna och hon var så lugn och sänkte huvudet.Hon var hur cool som helst trots vattenpölar och takras i byn. Nu när det regnat är det så skönt att hon aldrig krånglar när man ska täcka henne och hon biter inte heller i Chateaus täcke. Hur jag än krånglar med spännen och snören, hon växer ju ur alla inställningar nu när det varit så fint väder så länge,  står hon still.Sådana dagar är egentligen de vanligaste, men jag glömmer skriva upp dem, så nu gör jag det för att minnas vad som är normalläge och vad som är undantagen.

 

*som funkar som lösdriftshall, de går in och ut som de vill

Mina vardagsmorgnar börjar tidigt. 04:15 ringer klockan och morgonbestyren börjar med yoga och andlig läsning i en kvart sedan tar jag med mig denna stillhet till stallet. Medan hästarna äter kraftfoder och mineraler borstar jag dem för att se till att Smilla får äta klart och tjock-Chateau bara äter sin egen ranson. Sedan blir det lite häst-pilates för att förhindra att gamla ponnyn blir stel och träna Smillas balans i den frid som uppstår av mumsande hästar, för då är vi utomhus och den ena äter hö medan den andra tränar, eller rättare sagt; Chateau äter medan Smilla tränar och Smilla tittar på när Chateau tränar. Undrar just varför den ena är tjock och den andra smal?

 

Efter lugnet hos hästarna hämtar jag hundarna till en långpromenad av betydligt vildare slag, vi springer, busar och tränar innan de får frukost, liksom katterna. Sedan skottar jag snö när det behövs men om det inte snöat rider jag en sväng i hagen, sätter i motorvärmarsladden, hämtar vatten till djuren och 05.45 går jag in och viker tvätt, städar och fixar frukost till barnen som jag tjatar upp ur sängen strax före sju.

 

Att jag vet att jag går in och viker tvätt 05:45 beror på morgonandakten i radion som börjar då. Just denna vecka är den speciellt intressant och meditativ. Här kan man lyssna i efterhand om man inte är en sådan outhärdligt morgonpigg person som jag. Att ha koll på andningen är en överlevnadsstrategi både i ridning och i det knökfulla liv som en hästmänniska lever och denna veckas andakter jobbar bland annat med andningen.

Barockpärlor brukar här vara enskilda personer men den största barockpärlan i mitt liv just nu är TV-serien Guds tre flickor. I dag gick sista avsnittet och det var som vanligt så klokt och bra att jag grät hejdlöst. Förra gången den gick pluggade jag och jobbade så mycket samtidigt som pojkarna var små och flickorna så stora att de kunde se på TV utan min närvaro. Jag såg då bara brottstycken av serien. Det är å andra sidan det vanliga med min kulturkonsumtion via TVn. Jag går förbi TVn när jag städar och ser en glimt av något barnprogram eller film som barnen ser på. Eftersom barnen ser på vissa favoritfilmer flera gånger har jag till slut pusslat ihop en film. Med TV-serier är det svårare.

 

Guds tre flickor hade jag dock sett så pass att jag ville se mer och när den nu gick i repris under fastetiden och Påsken så tog jag det som ett fasteprojekt; se Guds tre flickor med pojkarna varje lördag. Helt har det inte lyckats men oftast, och det har varit en välsignad fastetid. Jag som aldrig annars ser på TV fick ta det lugnt och tänka till varje lördag eftermiddag tillsammans med pojkarna under denna vår. Varje avsnitt har talat rakt in i mitt liv men inget lika mycket som det sista avsnittet som var som skrivet till mig just nu, det tackar jag särskilt för.

 

Det är svårt att egentligen beskriva denna fantastiska nutidssaga som ändå bygger på gamla berättartraditioner. HadeSelma Lagerlöf levt idag hade hon skrivit manus till den. Suzanne Reuter är så trovärdig i den omöjliga rollen av Gud, både stor och mäktig och varmt närvarande. Denna vår tids största komedienne gör sitt livs roll här, vågar jag påstå. Inte bara Reuters insats är lovvärd, hela produktionen präglas av humor, allvar, realism och fantasi. Scenografi, dialog och specialeffekter, allt samverkar på ett rent genialt sätt. Ibland tycker jag att svenska filmer är så stolpiga med skådespelare som verkligen spelar teater i ordets sämsta bemärkelse. Men nästan ingen i Guds tre flickor känns så där svenskt teatralisk i stället samverkar manus och regi på ett sätt som gör det överdrivna och sagomässiga helt trovärdigt i en surrealistisk men ändå helt vardaglig omgivning.

 

Och det är inte bara den yttre formen som gör denna TV-serie till en utsökt barockpärla, också innehållet motsvarar mycket högt ställda krav på väsentligt budskap, dvs mina och jag är ytterst kräsen på den punkten. Den som sett ett avsnitt av Guds tre flickor eller följt hela serien måste helt enkelt ha fått en ny tro på godheten och det är ett mycket högt betyg på Barockbloggen. Följ denna länk för att se hela denna eminenta serie på SVT-play.

Igår fick godsägare Bråddjup och fru Barock-Olga jaga hästar på byn. Helt plötsligt, efter att ha ramlat iväg på promenader utan Chateau hur lätt som helst, har Smilla blivit Chateau-galen. Hon vill absolut inte gå en meter från henne. Så nu tränas på detta. Alldeles för mycket anser Smilla. I torsdags gav vi oss ut på promenad med lilla damen, som direkt tjorvde så mycket att jag som är enarmad pga en axellledsskada fick lämna över till hr Bråddjup. Hon tjorvade lite men när hon kände tyngden i grimskftet öka lugande hon sig. Fast efter femtio meter blev hon så hjärtängslig att hon till slut slet sig och rusade hem till fostermor.

 

När jag skulle leda in henne i hagen när vi tvåbenta kom hem öppnade hr Bråddjup grinden lite för tidigt, Smilla sprang in i hagen innan jag fått tag i henne och Chateau ut. Gamla gumman iväg som en raket ner mot byn och Smilla nästan dog av skräck och kastade sig handlöst genom stängslet med grimma och grimskaft hängande. Ja, ni ser alla tusen fel vi gjorde. Varför är man ett sådant nöt ibland?

 

De svängde ner mot byn och inte ut på hemska stora Björkforsvägen i alla fall. Vi tog bilen till Carinas hästar dit vi trodde de farit, men nej. En snäll man i byn, käre Johnny och hans snälla fru Ulla såg dem rusa förbi. Ulla for hem till oss för att se till att vi inte åkte ut efter stora vägen och Johnny väntade in oss vid sitt hus och tipsade om att de sprungit in i skogen.

 

När vi körde dit såg vi dem och jag hoppade ur bilen och ropade. Chateau brukar komma då och Smilla har aldrig ignorerat inkallning. Men inte kom de. Jag följde spåren så långt jag kunde se dem men det var mörkt och när jag valde väg i ett vägskäl tog jag fel medan hästarna stod och gömde sig som nordsvenskar i skogen. När jag vände om ropade jag in dem och Smilla vände sig mot mig, men Chateau bara drog. Smilla tvekade en stund "Ska jag gå till min människa eller min hästvän?" hon valde Chateau. Nå snart stannade de både och kom direkt till mig. Men ledsen var jag över att de drog så där mitt framför näsan på mig först. Jag önskar ju så att de ska se mig som en del i flocken som de inte vill rymma ifrån. Jag blev påmind om att jag bara är en människa som aldrig kan ta hästvännens plats. Suck!

 

Sedan promenerade vi hem med varsin häst. Trots enarmat tillstånd tog jag Smilla så fler tillbud skulle undvikas i största möjliga mån. Stackars hr Bråddjup har nu ryggvärk och jag har en mörbultad högerarm, förutom min inflammerade vänster. Men hästarna hade varken skråma eller svullnad någonstans. Båda var svettiga och trötta och Smilla var lite sprättig på hemvägen. I övrigt var de som vanligt, Chateau var inte ens stel på morgonen när vi gjorde vår dagliga yogarutin till frukosten. Det är ju skönt.

 

Så nu börjar jag med daglig ensamhetsträning av tredje graden med Smilla. Hon får äta utan Chateau en stund varje dag med Chateau i stallet. Hoppas det tar bort denna jobbiga tendens helt och hållet. Målet är ju att hon, precis som Chateau, ska gilla sin människa och vara trygg med oss människor lika mycket som med Chateau.

 

 

 

 

Bloggpausen blev längre än beräknat och till min glädje hör folk av sig och saknar den. Så nu får jag väl ta mig i kragen och göra en ordentlig bloggpost om påsken så här långt.

 

Mycket djur har det blivit förstås både hemma i Holmträsk och hemma Jukkas. Elis fotade en massa i Holmträsk när han följde med Aron,utklädd till påskgubbe, på Påskdagspromenad när de lämnade ut påskkort och fick en kaffepanna full med godis i retur:

Så drog vi till branta pulkbackar i Poikkijärvi. Roligt så vi fick uppsöka akuten med Arons svullna ben. Inget brutet och det gick över med inflammationsdämpande tabletter.

 

Naturligtvis blev det att hälsa på hos Kärstin i Jukkas med vännen Linda:

Nu är jag i stan utan dator och tänkte inte blogga men fick ett oväntat tillfälle på lånad dator. Några glimtar från denna påskvecka i staden längst upp i norr.