Barockbloggen

Det normala för mig är att jag är ensam med två hästar. Idag fick Linnea lära sig hur jag gör för att kunna göra samma sak de dagar hon ska ha ensamt ansvar för hästarna några dagar när vi föräldrar reser till Frankrike.

Idag red vi tillsammans för första gången på varsin häst jag och Linnea. Hon red Chateau och jag Smilla. Och när Smilla väl förstått vart hon skulle gå och vad hon skulle göra gick det så bra. Hon börjar förstå framåtdrivande hjälper och hon kan stanna. Stå still när man sitter upp och av är hon redan expert på.

 

 

Aron tappade tyvärr intresset efter en minut att fota men Hr Bråddjup förevigade detta myrsteg för mänskligheten, men för oss det möjliga att ta, meddelst mobilkamera. Snart blev hon i alla fall på det klara om vad som skulle göras och hon klev på i lagom friskt tempo nerför backen ner till vägen bakom Chateau och brydde sig inte alls om snö som föll från träden, skotrar i skogen eller bilar på byvägen. Återigen är det som om hon aldrig gjort något annat i sitt korta liv.

 

 

 

Som så många andra här i trakten jobbar en av oss i Malmfälten. Det ovanliga i sammanhanget är att det är jag som flyttat hit och inte tvärtom någon härifrån som jobbar där. Hur får man vardagen att gå ihop? Ja det går bra. Barnen är med mig och Hr. Bråddjup får leva som en frånskild varannan veckas-förälder. det har visat sig är de föräldrar som stressar minst av alla. Så han har det bästa av två världar. Lugn och ro och bara tänka på sig själv och jobbet varannan vecka och fullt ös medvetslös hos familjen varannan.

 

Jag är ju alltid här och det kan låta som om jag har det svårt, men jag är övertygad om att jag har valt den goda delen. Jag vill ha fullt ös. Jag älskar min stora familj och alla djuren. Varje dag fylls jag av luftballongslätta glädjefnattar över att mina hästar bor hos mig, mina hundar finns hos mig och att katterna vill tigga mat av just mig. Men framförallt för att jag får vara med mina barn mycket mer än när vi alla bodde i stan*. Jag får prata med Aron när han på egen hand läst jättelångt i De yngstas Bibel för första gången i sitt liv. Jag får dricka te med Linnea och ge henne halskurer när den ömmar. Jag får pussa Elis tills denna svårväckta gosse vaknar. Jag får ordna logistiken så Hanna-Félice hinner till universitetet och mamma kan handla. På natten somnar små gossar med sina små händer i mina och då är det så där som man säger, men inte riktigt tror på tills man upplever det: hjärtat vill spricka av lycka och kärlek och naturligtvis gråter jag en skvätt av pur fröjd.

 

Hr. Bråddjup sover ensam och vaknar ensam. Går till jobbet utan stress men har ingen att krama innan de springer till skolbussen. Går hem från jobbet utan stress för ingen väntar ju hem honom någon viss tid. Jag får skynda mig från jobbet för att slippa bli utelåst och knacka på fönstret för att få hämta Aron. Sedan laga mat i flygande fläng och slänga in ombytta barn i bilen igen och vidare till ridning, dans, jujutsu eller kör. Medan barnen byter om får djuren mat och vatten. Sedan jaga barnen i säng , röja i köket och läsa, sjunga och be:

 

"Hos dig finns alla färger , hos dig finns alla ord. Vartenda språk förstår du som talas på vår jord. Hos dig finns hela tiden varenda liten dag. Allt bär du i ditt hjärta och där finns också jag."

 

 

*Som vi kirunabor säger och det råder ingen tvekan om att stan är Kiruna,varken Luleå, Murmansk eller Tokyo kommer någonsin att bli stan för mig.

I Sverige är det nästan gratis att bedriva gruvnäring. Under 1990-talet fick många arbetslösa göra geologiska undersökningar av berggrunden i Sverige. Resultaten är offentlig handling,  alla som vill får ta del av dem gratis. Inga kostnader för mineralletning , alltså. Ovanpå det togs gruvskatten i Sverige bort 1992. Sverige har dessutom en oerhört låg bolagsskatt, 22% och bolag betalar ingen kommunalskatt.

I Kaunisvaara ansåg staten att Northland Resources var så gränslöst värdefullt för bygden att de till och med slapp betala avgift till Bergsstaten. Denna avgift kallas mineralersättning, den är i Sverige rekordlåg: 2% av vinsten företaget gör. 1,5% ska av detta gå till markägaren och 0,5 % till staten. Som jämförelse tar gruvlandet Australien 30% i sin motsvarighet till Sveriges mineralavgift och geologiska undersökningsresultat är inte gratis att ta del av.

Liksom i fallet med bankväsendet har vinsterna privatiserats medan alla kostnader för kommunerna där brytningen utförs är kommunens egna, skattebetalarna får ingenting men betalar allt. Pajala och Malmfältskommunerna har blivit riktiga fly-in-fly-out samhällen. Arbetskraften i gruvorna bor i Norge, Finland, Kalix, Haparanda, Arjeplog , Arvidsjaur, Boden, Jokkmokk, Älvsbyn, Luleå, ja till och med i Stockholm. Systemet med att jobba sju dagar och vara ledig sju gör att detta är möjligt. Det obefintliga bostadsbyggandet, i främst Malmfälten, gör det också nödvändigt för de enskilda arbetarna att hyra barack eller sängplats i stället för att ta med sig familjen och flytta.

På 1960-talet byggde LKAB bostadshus ritade av arkitekten på modet; Ralph Erskine. De bekostade offentliga konstverk i parken i Svappavaara. Nu rivs delar av Ormen Långe, som Erskine.huset kallas och parkeringar med baracker fulla med sängar till gästarbetare från andra kommuner är det enda som organiseras i stället för parker med offentlig konst. Gruvområdet blomstrar och sjuder av liv medan Svappavaara förfaller och rivs.

I det närbelägna gruvberget Merttainen gapar ett gammalt dagbrott från 1950-talet. Det var tills helt nyligen omgivet av Mertasenos naturreservat; en fjällnära urskog med tallar som började växa på 1600-talet. I skogen rådde en magiska stämning och stammarna var så tjocka att man fick vara två eller tre personer för att nå runt en tall. I sydsluttningen på berget blommade tibasten tidigt i juni. De gamla jättarna skyddade också björkar som växte sig raka och ståtliga i skydd av de fyrahundraåriga furorna. Tjäderspillning och lospår visade att den gamla skogen också rymde många mer kortlivade varelser som kräver urskogens miljö för att trivas.

Nu förbereds ny brytning på Merttainen, skogen skövlas och vägen breddas till gruvan för de jättelika truckar som ska köra malmen till järnvägen i Svappavaara. När malmen är slut ska visserigen gruvbolaget återställa marken. Men går det som i andra fall blir det inte mycket med den saken och en skog från 1600-talet går ju förstås aldrig att återskapa. Outukumpu lämnade Viscariagruvan på 1990-talet och det tog lång tid innan spåren av gruvbrytningen inte längre stack i ögonen. Tomten är nu en vindkraftspark, väldigt vacker och ståtlig i fjällmiljön, men nu hotas den av stigande mineralpriser. Vindkraft har inget företräde framför gruvbrytning.
Man får hoppas att det åtminstone inte går som med guldgruvan i Blaiken som stängdes när guldet inte längre var brytvärt. Lapland Goldminers försatte sig i konkurs, 3.3 miljoner kronor fanns i kassan. 200 miljoner kronor kostar saneringen och återställandet av gruvområdet. Storumans kommuns skattebetalare får betala det. Liksom Pajalas skattebetalare får betala för gruvan i Kaunisvaara och alla trafikanter får betala med sina bilar och till och med liv efter vägen mellan Kaunisvaara och Svappavaara där en  90 ton tung speciallångtradare ska frakta malmen 16 mil enkel väg till malmbaneterminalen i Svappavaara var sjunde minut, allt enligt företaget  Cliffton mining, ett varumärke i Swerock AB som ingår i Peabkoncernen och har fått uppdraget att köra malmen från Kaunisvaara till Svappavaara-terrminalen.
Förra sommaren tog det en 1,5 timmar att köra de vanligtvis 20 minutrarna mellan Vittangi och Svappavaara pga förstärkningen av vägen, inte betalar Northland, det gör Trafikverket, alltså vi skattebetalare. Dessutom betalar vi också våra bilars skador och punkteringar. Människoliv kommer att gå till spillo och det står förstås inte heller Northland för. Ändå har det inte protesterats mot detta i Pajala och Kiruna på samma sätt som i Kallak i Jokkmokk. Det beror på att detta område inte är avskilt för endast renskötsel och rättsligt är det svårt att hävda att gamla gruvtrakter inte ska exploateras ytterligare om man inte har en rättsligt stark intressent som rennäringen på sin sida.

Detta är också den viktigaste orsaken , tror jag, till att Sverige inte skriver under ILO 169 om urbefolkningars rättigheter. Där fastställs nämligen att befolkningen som bodde i landet innan landets nuvarande gränser fastställdes ska ha speciella rättigheter till mark och vatten i området. Det innebär att alla samer och kväner (eller lantalaiset om man så vill) skulle ha rätt till det som kallas kronoöverloppsmark där den mesta gruvnäringen bedrivs i Lapplands och Västerbottenskommunerna. Kronoöverloppsmarken skulle bli mark där befolkningen skulle ha något att säga till om i fall exempelvis en gruva vill etablera sig. I nuläget är endast en minoritet samiska familjer renägare och medlemmar i samebyar med speciella rättigheter till mark och vatten i Lappland och Norr- och Västerbotten. Om ILO 169 blev svensk lag skulle betydligt fler ha andel i markerna som nu skänks till utländska gruvbolag.

Och eftersom våra styrande tycker gruvnäringen är så viktig för Sverige, Pajala och malmfältskommunerna att det är värt i stort sett vad som helst att få hit gruvbolagen för att tömma våra berg lär ILO 169 aldrig ratificeras i Sverige.

*Den lille mannen längst till vänster är bergsingenjör Asplund från Luleå  som gifte sig med farmorsmors äldsta syster Maria. När hon dog i barnsäng 29 år gammal gifte han om sig med hennes lillasyster Anna. Min pappa berättade att denna man av övre medelklass som gifte ner sig så med kvinnor av den fattigaste delen av lokalbefolkningen var en hängiven socialdemokrat och en rakt igenom god människa.

Snö och snö och blötsnö, så kan man sammanfatta större delen av februari. All styrketräning man hinner med är snöskottning och den ger en hel del för snön är tung, det är som att skyffla runt vatten . Efter att jag tog den här bilen satte jag på hästarna täcke och det har de nästan varje dag nu för snön är så blöt att det är omöjligt att rida och sadla dem annars. De fryser inte, snön ligger som ett täcke och smälter till istappar, men borstar jag dem och sätter på en sadel trycks vattnet in i den varma underullen och då tar det tid för dem att torka och bli varma igen.

 

 

 Rembrandt van Rijn är en av Elis favoritkonstnärer. Han målar ljus i mörker med en sådan värme men han kan också fånga rörelse och styrka hos en häst som få andra. Den polske ryttaren är ett av hans hästporträtt:

 

 

 

 

Skriket

”Vi gick ut

på skolgården tillsammans, jag och han

vars namn och ansikte

jag inte minns. Vi prövade den mänskliga

röstens räckvidd:

han fick skrika för allt han var värd

jag skulle höja armen på avstånd

för att signalera

att ljudet nått fram.

Han ropade från andra sidan parken-jag lyfte

armen. Allt längre bort

från vägens slut

från bergets fot

från utsiktsplatsen vid Fretwells farm-

jag höjde en arm.

Han lämnade stan, dog tjugo år gammal

i västra Australien

med ett kulhål i gommen

Du vars namn och ansikte jag inte minns

jag hör dig fortfarande, du kan sluta skrika nu.”

Simon Armitage

Jag har två hem numera, jag är en lyckligt lottad människa. I helgen blev det blixtvisit till mitt hem längst upp i norr i hemskt snöväder.

 

Under Barock-Olgas fokusepok var döden ständigt ett ämne. Om vi ser noga på bilden av dessa renässansbröder ser vi den ständigt återkommande vanitas-symbolen; dödskallen:

 

 

 

Den trogne följaren vet att jag är en riktig morgonmänniska. Morgonstund kanske inte har guld i mun men allt fint händer på morgonen; barn föds, gamla människor får möta sin frälsare mätta på att leva, fåglarna sjunger, hundarna skuttar som mest och min Chateau är som piggast. Smilla sover gärna på morgonen och då rider jag ut med bara Chateau men en gång i veckan har jag lite senare morgon på jobbet och veckan som gick fick jag låna vännen Mauris bil så jag inte behövde ta bussen och då fick jag möjlighet att ta med båda hästarna på morgonturen.

 

 

 

 

  Nu tar epifanietiden slut och därmed drar julen sin kos för att återvända 25 december 2014, om Herren dröjer och vi får leva. Men dennna fröjdefulla tid i kyrkoåret slutar med stor glädje när vi firar Jungfru Marie kyrkogångsdag, kyndelsmässodagen.

 

Detta är en dag som jag alltid firar så mycket det bara går eftersom det förutom att minnas Jesus frambärande i templet är en av Mariadagarna på kyrkoåret och trogna följare vet ju att hon är en viktig person för mig på många sätt, men allra viktigast är nog farmor. Hon hade födelsedag den 2 februari, den riktiga kyndelsnässodagen och hon var kyrkomusiker. Ja egentligen var hon brevbärare men hon var också kantor i Tuolluvaara till sin död. Hon reste runt i kyrkorna i Jukkasjärvi, Karesuando och Vittangi församlingar när det behövdes men Tuolla var hennes hemby och hemkyrka där hon finns med i series cantorum.

 

Farmor höll också hårt på att fira kyndelsmäss, inte för att hon fyllde år då, hon firade namnsdagar hellre än födelsedagar, men för ljuset, festen och musiken. Min farmor var en festprisse och kalasknutta av rang för hon älskade att baka. Tårtor och bullar, matbröd och limpor. varje dag utom söndagar bakade hon, ja, hon dog medan hon bakade sin sista matbrödsdeg.

 

Farmor lärde mig äslka Bach och Händel, Telemann och alla andra barockmusikerna, men också romantikerna från Tyskland; Beethoven, Schubert, Schumann och förstås fransk-polacken Chopin. Men inte brydde sig farmor om varifrån de kom. Hon brydde sig inte om sådana ting. Hon blev kritiserad för att "till och med bjuda zigenare på kaffe". Musik och fika var för alla, emn sur blev hon om hon stötte på folk som gjorde skillnad på folk och folk. Hon tillhörde inte högstatusmännsikorna själv och mötte ofta förakt.

 

Jag kan inte förstå alls hur man kunde förakta henne. Jag förstår den som var rädd för hennes imponerande person. Jag kan också fatta att folk avundades hennes skönhet och begåvning. Men förakt är en känsla jag reserverar för dem som är snåla och främlingsfientliga, elaka och mobbar andra. Det gjorde inte min farmor. För mig är hon bara värd heder och kärlek. Kyndelsmässodagens lysande stjärna är förstås Jesus tillsammans med sina föräldrar, men för mig är nog födelsedagsbarnet farmor Saima på andraplatsen tillsammans med Hanna och Symeon i templet.

 

 

 

 

Idag var det dags för mig att sitta upp på Smilla för första gången. Efter en tur i skogen då hon fått springa lös och busa av sig spänningar tog jag Chateaus sadel och satte på Smilla som tog det hur lugnt som helst. Hon brydde sig inte om dinglande stigbyglar eller pallen som jag satt upp från. Jag försökte att inte skrämma henne med överlivet men snart märkte jag att hon var så avspänd att jag kunde sitta rakt upp i sadeln. Sadeln passade lika bra på Smilla som på Chateau det är en perfekt sadel. Sadelgjorden är ju lätt att länga några hål så det var inga som helst problem med tillpassningen.

 

Många assistenter hade jag: Elis höll Chateau så Smilla skulle känna sig trygg, godsägare Bråddjup fick gå bredvid och hålla Smilla i grimskaftet i händelse av händelse. Aron paxade kameran, man måste ju föreviga sådana här lyckliga tilldragelser.