Barockbloggen lovade att berätta om hur Andreas blev Skottlands skyddshelgon, Patron Saint. De brittiska örikena har ju varsina skyddshelgon. Mest känd är förstås Irlands St. Patrick men de andra rikena har också sina egna skyddshelgon. England har St. George, han med draken, Wales har bygdens egen son St. Daffyd/David eller Dewi Sant till skyddshelgon. I Skottland är det St. Andrew, alltså lärjungen Andreas som står för det speciella beskyddet. Det är lite konstigt eftersom St. Patrick troligen föddes i Skottland och Irland har många invånare av skotskt ursprung, förutom St.Patrick.

Hur kommer det sig då att Skottland fick en judisk fiskare till skyddshelgon?

Andreas var från början Johannes Döparens lärjunge och det var Johannes utpekande av Jesus som den väntade Messias som gjorde att Andreas följde med Jesus och sedan presenterade sin bror Simon Petrus för honom. Andreas och Petrus blev båda ivriga förkunnare av Jesus budskap efter hans uppståndelse. Petrus kom så långt västerut som till Rom där han korsfästes upp och ner under kejsar Neros förföljelse av de kristna efter Roms brand;som Nero själv anses ha anlagt av "konstnärliga" skäl.

Brorsan Andreas reste däremot runt i romarrikets östra delar, nuvarande Grekland, södra Ryssland, och Mindre Asien blev hans missionsfält. Han korsfästes också av romerska myndigheter på ett kryssformat kors i Patras i södra Grekland. På så sätt blev han skyddshelgon och viktigaste apostel för den Ortodoxa östliga kyrkogemenskapen . Kyrkohistorikern Hippolytos av Rom säger att Andreas installerade den första biskopen i Byzans/Konstantinopel-Östroms huvudstad fram till dess fall 1453. Han är nu därför Patriarkatet i Konstantinopels skyddshelgon, likväl som Rysslands, Ukrainas och Rumäniens skyddshelgon. Hur kom denne östkyrkans skyddshelgon att bli skyddshelgon för ett av Europas nordvästligast belägna riken?

300 år efter Andreas död kom kejsar Konstantin till makten och lät flytta, på sin fromma moders enträgna begäran, apostelns kvarlevor till Konstantinopel. Enligt legenden blev då en munk vid namn Regulus varnad i drömmen att detta skulle ske. En ängel bad honom ta så många av Andreas ben som möjligt till värdldens ände. För den grekiske romaren framstod Skottland som världens ände och dit lyckades han föra några ben av Andreas.

Troligen gick det inte till så. Benen kom nog till Skottland på 700-talet. Kanske verkligen med en munk kallad Regulus som härstammade från Irland, men denne levde ca 573-600. Troligen kom relikerna från biskop Accas samling som han tog med sig till Skottland när han drevs bort från Hexham 732. 832 sägs kung Æthelstan ha sett ett andreaskors på himlen inför ett slag mot anglerna som han vann trots ett stort numerärt underläge. Han skall därefter ha utnämnt Andreas til Skottlands skyddshelgon och börjat använda den himmelsblå flaggan med vitt andreaskors som nu är Skottlands flagga. Men det finns bevis på att Andreas vördades i Skottland långt innan detta slag så man vet inte om Æthelstan har något alls med St. Andrew och hans skyddshelgonstatus i Skottland att göra.

Benen har nu försvunnit, troligen förstördes de under de fruktansvärda strider som slet sönder de numera förenade kungarikena i Storbritannien när reformationen kom till Skottland och utplånade allt som verkade katolsk avgudadyrkan.

Men alla Andreas ben kom ju inte till Skottland, resten fanns i Konstantinopel fram till det vedervärdiga 4:e korståget som sändes ut av Venetianska köpmän och ödelade Konstantinopel, Östroms stolta huvudstad och säte för patriarken i den Östromerska kyrkan. Korsfararna plundrade stadens skatter på många värdefulla reliker efter heliga kvinnor och män-bland dem Andreas kvarlevor.Relikerna fanns nu i Italien och 1969 gav påven Paulus VI några av dem till St. Mary's Roman Catholic Cathedral i Skottlands huvudstad Edinburgh där de nu stolt visas upp.

Skottarna firar Andreasdagen, som också är deras nationaldag, med att vältra sig i skotskhet:whisky, haggis, säckpipor, skotsk folkmusik och tillhörande danser, bland annat Higland dancing där männen solodansar virtuost i Hallingstil, mycket atletiskt och krävande, och Scottish countrydancing som är en folklig adaption av hovets pardanser under renässansen som man kan se exempel på i exempelvis "Shakespeare in Love" och "Elizabeth- The Golden Age".

På så sätt påminner deras Andrew-firande om det andersmässfirande som idkas i de nordliga lappmarkerna; det är ju också en uppvisning i samisk kyrklig och profan kultur, mer än ett verkligt högtidlighållande av fiskaren från Galliléen som lydde Jesu uppmaning "följ mig" så till den grad att han slutade sitt liv som sin mästare; korsfäst av romerska myndigheter.

Helgonkalendern är proppfull med martyrer, människor som på ett eller annat sätt blivit mobbade till döds för sin tro eftersom det stora romerska riket prioriterade stablititet och den romerska freden, Pax Romana,hotades av oliktänkande som vägrade tillbe kejsaren kallades. Pax Romana skulle bibehållas till varje pris.

Det var länge sedan någon dömdes till döden för sin tro i Sverige, men alla människor med en annorlunda livsstil har väl, speciellt som barn, upplevt utsatthet och kränkningar. Man får i allmänhet göra vad som helst men aldrig utmana den medelsvenskt "normala" livsstilen på minsta sätt. Därför smyger barn med diabetes med sin sjukdom och äter godis när andra gör det, eksembarn skolkar från gympans eviga tvångsduschande med klasskompisar* och kristna tonåringar smyger med sin tro. Det har alltid varit farligt att utmana konformiteten. Pax Romana får fortfarande inte utmanas.

Men idag kostar det oss sällan livet att utmana det likriktade. Ändå är många ofta så rädda och deltar så gärna i mobbing i hopp om att slippa att själva bli utsatta. Här kastar jag för en gångs skull inte sten i glashus. Tvärtom.Barock-Olga har alltid varit en subversiv tvärvigg.

I tonåren skulle man ha jeansväst med nitar och Metal-gruppers namn skrivna med tuschpenna. Barock-Olga sydde en jeansväst med applikationer av en uppåtgående sol och broderade "The Son is Coming" mitt i solen.Vännen och bandkompisen Tompi (ej min make vars namne han är) skaffade också en väst där han sydde på vita och rosa spetsar i stället flör nitar och skrev "Sune Mangs" "Trio med Bumba" och "Östen Warnebring" i stället för Metallica, Black Sabbath och Judas Priest.

Tompi hade humor, Barock-Olga tog livet på djupaste allvar och provocerade gärna alla metal-polare som lekte satanister, trots att de invärtes var värre spetskantade i rosa. Till slut började det gå elaka rykten om mig som t.ex. att jag tvingat min blivande make att bli kristen för annars skulle jag inte bli ihop med honom. Religionslektionerna blev till korsförhör av mig (ordvitsen medveten=) och det tyckte jag var jättekul. Jag sårade säkert massor av klasskamrater med min besserwisser-attityd.

Många tyckte förstås att min tro var del av en tonårspose för att väcka uppmärksamhet med metalbandet och alla andra kreativa upptåg vi höll på med. Andra tänkte förstås att det var pga mina föräldrars tro som jag trodde-delvis sant, men egentligen inte alls. De hade sin tro. Jag själv hade haft mitt eget möte med den Gud som finns till.Inte många förstod att jag bara är som jag är, förutom vännen Andreas som gav mig dörrskylten: "Beware of Religious Wacko" .

De flesta tyckte nog att jag var "a pain" som inte backade. Men jag hade lärt mig att det tjänar inget till-jag skulle ändå aldrig bli "en i gänget" och jag har turen att ha ett eget gäng av sådana som Tompi med västen, Andreas med "Wacko-skylten" och många andra härdiga vänner omkring mig som inte ids krypa in i garderoberna med sin tro, sin sexuella läggning eller sina udda intressen och vanor. Allt detta kom jag att tänka på när jag läste denna kloka blogg av alltid lika intressanta Reb.

Läs och inse att vi alla blir gladare av att sätta rosa spetskant på tillvaron och säga: "We're Here We're Queer-Get Used to It!"

När vintermörkret kring oss står

Linus har namnsdag idag. Han brukar kallas Roms andre påve och Petrus efterträdare. Kanske nämns Linus redan i Paulus andra brev till Timoteus "Försök att komma före vintern. Euboulos och Pudens, Linos, Claudia och alla bröderna hälsar dig."

Ireneus (ca 130-202), verksam i nuvarande Lyon i  Frankrike, dåvarande Gallien, skriver om Linus att han valdes till Petrus efterträdare av folket i Rom och prästerna där.  Kanske var inte Linus så påvelik, andra källor säger att han var en av fyra ledare i Rom eller att förste påven hette Clemens I. Men Ireneus ville få fram en tydlig kyrklig hierarki. Han såg det som ett skydd mot gnostiska villoläror, så han kanske helt enkelt friserade historien lite och gjorde Linus till ensam föreståndare i församlingen i Rom därav kommer kanske förvirringen om vem som blev påve efter Petrus,  det fanns måhända inte bara en enda församlingsledare.

Också på andra sätt styrde Ireneus upp i församlingslivet för att stänga ute gnostikernas livsfientliga läror. Bland gnostikerna var kvinnor* mer framträdande än normalt i det antika samhället och ledarskapet var ibland kollektivt som det varit i den kristna kyrkan fram tills Ireneus började sitt verk att få rättning i leden.** Ireneus vände sig därför mot jämlikhet mellan könen, kollektivt ledarskap och var noggrann med den apostolisk successionen-dvs att de som blev församlingsledare kunde räknas i rakt nedstigande led från någon av de apostlarna, dvs Jesus elva lärjungar och Paulus, som mött Jesus efter uppståndelsen.

Mer vet vi inte om Linus fram tills han dör år 76 eller 79. Ireneus nämner inte att han skulle ha dött som martyr och det är inte troligt att han gjorde det eftersom det var en liten paus av lugn för de kristna mellan kejsarna Nero och Domitianus, alltså under Linus tid som en av ledarna/ledaren i Rom.

Jag gillar denna kvalitet hos Linus, att han inte gjorde stort personligt intryck, att han troligen var del av ett kolllektivt ledarskap i Rom och att han bara omnämns tillsammans med andra av Paulus, närmast Claudia. Var det hans mamma? Var det hans fru? Linus är en i mängden han sticker inte ut, han hör till en gemenskap. Linus betyder troligen klagosång, trots det får han vara med om en lycklig tid av kyrkans framväxt i lugnet mellan två grymma förföljelser. Linus får därför i vår adventskalender symbolisera en paus och gemenskap. Något vi alla behöver, inte bara i advent.



*Egentligen var det en klen jämlikhet inom gnosticismen som gick ut på att de defekta kvinnorna genom upplysning skulle nå så högt att de till slut blev män i himlen.

** Av samma orsak kan man fundera över om Linus verkligen var den som bestämde att kvinnor skulle ha huvudet täckt i gudstjänster som sägs i Liber Pontificalis(påvelängden) när det troligen var en passus i Paulus 1:a brev till Korinth som gav upphov till denna sedvänja.Kanske någon tyckte det kändes bättre att hänvisa till Linus, precis som Ireneus av kyrkopolitiska skäl hänvisade till en enda påve under tiden Linus levde, fast det troligen var ett kollektivt ledarskap i Rom vid den tiden.

han har rest sin tron för att döma.

Han råder rättvist över världen,

dömer folken med oväld.

Herren är en borg för den förtrampade,

en borg i tider av nöd.

De som känner dig, Herre, litar på dig,

ty du sviker inte dem som kommer till dig.

Lovsjung Herren som bor på Sion,

förkunna hans gärningar för folken!

Han som hämnas blodsdåd minns,

han har inte glömt de förtrycktas klagan.
[…]
Ty den fattige är ej för evigt glömd,