Årets kalender i TV är bara så underbar! Jag brukar ha total mediefasta i advent, men i år är Tjuvarnas jul ett stort och viktigt undantag som på alla sätt förstärker adventskänslan. För denna fantastiska serie i sann Charles Dickens-anda kan jag bara kapitulera. Fattigdomen är äcklig och frusen, tjuvarna fattiga och falska, skurkarna är bottenlöst ondskefulla och de renhjärtade är just renhjärtade. Mitt i detta står Kurre som vacklar mellan att vara den renhjärtade och snälla kille han är och den loser till ficktjuv alla andra ser i honom. Han är en vuxen Oliver Twist som aldrig slapp ur Fagins våld. Fast här heter Fagin Madame Bofvén, en sjörövare med massor av Indiana Jones -trick i bakfickan för att skydda sin enorma skatt.

Direktörskan är den andra stora skurken som i Hollywood naturligtvis hade gestaltats av Glenn Close. Men nu är inte detta Hollywood och det är en av Tjuvarnas juls stora förtjänster. Skådespeleriet står på topp och folk ser ut som folk. Trots det Dickens-liknande överdrivna i karaktärerna är rollgestaltningarna trovärdiga. Kurres vuxne Oliver Twist, Helan och Halvan(poliskonstaplarna Jansson och Jönsson), Djävulen bär Prada-chefen ( ja, direktörskan kunde ha gestaltats av Meryl Streep också) och Astrid Lindgren-Charlie. en äkta Kajsa Kavat/Pippi Långstrump, men också en Anne på Grönkulla som kommer med gemenskap och glädje till ensamma Kurre och Gerda och får ihop en familj av dem; jag tror på dem alla.

Referenserna till klassikerna är många och gör detta till en serie som roar hela familjen. Mormor känner igen Helan och Halvan, cineasten får hur många tillfällen som helst att imponera och samtidigt kan barnen roas, utan minsta förkunskap om Charles Dickens, matinéfilmer eller ens Astrid Lindgrens värld.

Tjuvarnas jul är ändå ett helt eget verk som tar upp svåra sociala villkor på ett för alla begripligt sätt. Någon kultursnobb i radion påstod att kalendern romantiserar fattigdomen. Det ser jag inte alls. Tvärtom är det för första gången på mycket länge vi verkligen utmanas i synen på det kapitalistiska samhället. Tjuvar liksom rika är totalt förblindade av rikedomens lockelser och låter alla mänskliga hänsyn vika för girigheten. Trollet får mat och en säng att sova i men belönar Kurre med att stjäla den dyra julklappsdockan av Charlie. Vari ligger det romantiska i det?

En annan person som absolut inte bidrar till att romantisera tjuv- och roffarsamhället, som vacklar mellan sin högfärd, fjäskande feghet mot överheten och riktig rättrådighet, är polismästare Lönnroth. Vi vet ännu inte hur det går, men jag tror att hans högfärd kommer att skamset få vika i slutet och både han och Kurre kommer nog att förlora respekten för giriga maktmänniskor i sin omgivning, jag kan ha fel-men jag kan min Dickens och Tjuvarnas jul utlovar ett slut där många får omvärdera sina liv.

Naturligtvis kommer Gerda och Kurre och Charlie att bli den familj de är till slut. Även om det ser mörkt ut just nu kommer den rättrådiga Gerda, modiga Charlie och snälle Kurre att segra. För det här är en äkta  adventssaga och hur var det nu G.K Chesterton sa?

"“Sagor är mer än sanna: inte för att de lär oss att drakar finns, utan för att de lär oss att drakar kan besegras.“

Skara stift är det enda stift i Sverige där man funnit bevis på att martyren Lucia hyllats under katolsk tid. Det är också här man först började med det luciafirande vi nu har utvecklat till en av Sveriges största festdagar. Enligt Jan-Öyivind Swahns härligt julfärgade Stora Julboken tyder det på att luciatraditionerna i Sverige har ett visst samband med flickan från Syracusa. Men sedan gällde det folkliga luciafirandet mest det gamla vanliga i detta land så präglat av fattigdom, mörker och halvsvält. Det gällde att äta och tända ljus och skydda sig mot onda väsenden i skogen.

1900-talets mer stämningsfulla luciafirande tar sin början i Skara stifts herrgårdskultur på 1700-talet. Men fick riktig riksspridning först när Lucia blev en skönhetstävling i början av 1900-talet. Då förnyade den svenska kyrkan bekantskapen med den envisa tonåringen från Syracusa som halshöggs för sin tros skull. Nu vet alla barn i Sverige att Lucia var från Syditalien och legenderna om henne berättas i skolor och dagis så här års.

Körsångare och körsångsälskare får också frossa denna dag!  Årets luciafirande från Göteborgs domkyrka var helt i min smak. Från första tonen grät jag floder, för så ska det vara. Förr sjöng jag själv i underbart vackra och pampiga luciatåg, i små söta luciatåg, i avantgardistiska luciatåg, ledde barnkörers luciatåg; ja Lucias dag började oftast vid 4 på morgonen och avslutades i ett sömnlöst töcken vid midnatt-men det är skönt att slippa stå där och kämpa mot gråtens hopsnörda strupe och lugnt låta tårarna flöda när andra sjunger.

Jag älskar luciafirandet, just för denna blandning av martyren från Sicilien, medeltidens frusna, hungriga och mörkrädda vidskepelse, herrgårdsfrökens lussemorgonsfika och dagens återinternationaliserade körsångsfrossa i skolor, dagis, kyrkor och vårdinrättningar. Det stämmer så bra med årstiden och Lucias namn som kan tydas som ljusbärarinna på latin. Lilla tuffa tonårstjej som stod emot lågorna under Diocletianus förföljelser mot de kristna, jag är så tacksam!

Till ditt minne Lucia i decembermörkrets tid är vi samlade i stillhet och förväntan
för att lyssna till ditt vittnesbörd om kärlek, hopp och frid,
låta ljuset fylla hjärtats tro och längtan

När ditt följe Lucia kommer till oss i advent med en hälsning från martyrers unga kyrka
vill vi tacka för de  vittnen Herren Kristus  oss har sänt
som en förebild i kärlek, tro och styrka

Idag har almanackan namnet Alexander och Barockbloggens lucka visar halling. Hur hänger det ihop? Namnet Alexander är grekiska och betyder människors försvarare( mäns försvarare står det på wikipedia, men liksom i engelskan är grekiskans andros/anthros=man OCH människa).

Kända Alexandrar är till exempel Alexander den Store, som knappast försvarade männsikor utan snarare bekrigade de flesta han stötte på och införlivade många stater med sitt, så småningom, enorma hellenistiska rike. Andra Alexender-bärare har varit ryska Tsarer som man knappt kan kalla "människorförsvarare" de heller. Snarare har de symboliserat attacker mot människor. Men den värste i raden av diktatoriska människohatare hette inte Alexander utan Adolf, med efternamnet Hitler. Därifrån är steget inte alls långt till en roman om ett av nazismens offer, Marianne Fredrikssons roman "Simon och ekarna".

Trots att boken handlar om ett offer för nazisternas judehat bygger den på samma principer som  nazismens rasteorier; blut und boden(blod och jord), dvs den djupt reaktionära och nazistiska föreställningen att "blod är tjockare än vatten" och att man ska bo där man är född och varifrån ens släkt kommer sedan "urminnes tider".

Håller ni inte med, så läs om boken, för visst är Simons adoptivföräldrar bra människor, men han liknar egentligen bara sina biologiska föräldrar som han inte ens vet om att de finns förrän i sena tonåren. Allt detta bilogistiska dravel är djupt inlindat i sockervadd av klibbigaste  fluffigaste psykoanalytiska slag. Jag vet att många älskar boken, men jag tror att man då kollrats bort av sockervadden och inte riktigt förstått vilket vidrigt budskap boken har.

Vilken tonåring har inte, liksom Simon, tyckt att hans föräldrar inte alls är lika sig själv? Vem har inte önskat eller fantiserat om att vara adopterad och att föräldrarna man har är adoptivföräldrar? Vilken adopterad har inte drömt fantasifullt och orealistiskt om sina biologisk föräldrar? Men bevisar det för den skull att blod är tjockare än vatten? Att miljön spelar noll och ingen roll för hur en människa blir?

Nyss såg jag med barnen på en tigerunge som växte upp med hundar. Varför funkar det? Varför funkar det att tigern och hundarna lever i en familj av människor? Hur kan katter bo ihop med oss? Hur kan Chateau trivas ihop med människor som jagat hästar i tiotusentals år och fortfarande äter hästar?

Läs Åsa Larssons fantastiska roman "Svart stig" och fundera ett varv till kring "blut und boden". Så mycket ondska som den barocka blods-teorin har fört med sig sörjer jag att "Simon och ekarna" blev film men jag hoppas att filmatiseringen av den ska leda till en seriös diskussion om dessa förfärliga teorier om "rötternas" betydelse över allt annat i en människas liv. Sedan hoppas jag förstås också att en klok regissör tar sig an "Svart stig" som moteld.

För faktum är att till skillnad från ekar har människor INTE rötter, vi har fötter-vi flyttar på oss, gifter oss med folk från andra länder och kulturer, lär oss av varandra. Det sant och naturligt mänskliga representeras jättebra av en samtida Alexander; Alexander Rybak som föddes i Vitryssland, växte upp i Norge, skrev en låt på knagglig engelska, byggd på sagor insamlade av gamla tyskar och en fransk barockförfattare, spelar fiol(ett instrument med ursprung i Mali) och med en show utförd av norska hallingdansare vinner hela Europas Song contest.

Simon tillhör ett grymt europeiskt förflutet, Alexander pekar mot en framtid där vi alla till slut har förstått  att ekar har rötter-men människor är inte ekar, människor har fötter.

Det är svårt att riktigt förstå en annan människa. Ju mer olika livsvillkor vi har desto svårare blir det. Kan jag exempelvis på riktigt förstå vad det innebär att måsta välja mellan vilket av mina barn som ska få äta sig mätt idag? Kan jag verkigen förstå hur ett samhälle ser ut där kriget är normaltillståndet freden svår att förestlla sig? Kan jag verkligen begripa på riktigt vad det innebär att leva i ett samhälle där man måster kämpa för att få människor att ge ordentlig mat till sina döttrar?

Tre kvinnor har idag fått Nobels fredspris på grund av sitt arbete för fred och rättvisa förhållanden för kvinnor och flickor. Två av dem kommer från Liberia, den tredje från Yemen-landet där det inte råder brist på mat men där traditionen bjuder att man inet ger flickor bra mat och så snabbt som möjligt gifter bort dem, och det sker helt lagligt från flickans nioårsdag, sharia-lagens åldersgräns för giftermål.

Norska nobelpriskommittén har gjort ett värdigt val. Jag hade hoppats på att man också vågade det tabubelagda att ge en man pris för sitt arbete för kvinnors rättigheter, nämligen Dennis Mukwege*-men i det nordiska samhället är det tydligen ännu lika konstigt att tro på män som kämpar för kvinnors rättigheter** som det är i Yemen att ge små flickor fullvärdig kost. Men man får ändå vara glad för det pris som idag delas av Ellen Johnson Sirleaf,Liberias president för andra valperioden, liberianska medborgarrättskämpen Leymah Gbowee och jemeniten Tawakkul Karman.

Detta pris passar också helt och hållet in på kyrkoårets tema just nu, vägröjaren. Vägröjaren för Jesus var hans sex månader äldre kusin Johannes, kallad döparen. Han fängslades av Herodes för sina samhällskritiska predikningar som till och med vände sig direkt mot honom, ståthållaren. På denna tid var det ett fruktansvärt majestätsbrott,precis som vår kung var han jursidikst immun och dessutom uppfattades alla härskare i romarriket som Guds ställföreträdare och Gud det var Augustus, kejsaren.

I fängelset plågades Johannes kring frågan om han verkligen hade hunnit slutföra sitt uppdrag. Hade han visat på rätt person, var hans kusin från Nasaret den väntade Messias?:

«Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Jesus svarade dem: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull."»

Jag tycker detta nobelpris också är ett glädjebud för de fattiga och jag hoppas nu att kvinnors situation och fattigas livsviilkor uppmärksammas framgent, inte bara i dag. Dagens lucka visar en målning av Barockbloggens älskling Caravaggio, han gillade ju Johannes Döparen som motiv:

Läste nyss La religieuse av Diderot, den franske upplysningsfilosofen och encyklopedikern. Boken skrevs som ett brev från en kvinna som tvingats bli nunna och till råga på eländet mobbades svårt av en elak abedissa på klostret dit hon kom. Diderot var själv ateist till den grad att han bröt med vännen Voltaire som var troende.  I boken argumenterar Diderot med hetta mot klosterlivet. Han säger att den som blir nunna är lat och en tjuv eftersom hon lever på andras pengar och inte föder barn till Frankrike. Under 1700-talet var en vanlig föreställning att länderna avfokades, och det kan ju ha stämt i det krigshärjade Europa, men det berodde knappast på att flickor gick i kloster*.

Romanen slutar med att den ovilliga nunnan rymmer från klostret med hjälp av en förlupen munk som våldtar henne. När vi lämnar henne är hon strax under 30 år gammal och arbetar som tvätterska under ekonomiskt mycket knappa förhållanden. Enligt Diderot var detta ett lyckligt slut. Suzanne kunde nu skaffa barn och vara till nytta för Frankrike, Barockbloggen beg  to differ.  En nunna på ett bra kloster med en hederlig ledning kunde nog leva ett mycket gott liv och ägna sig åt saker som annars fattiga kvinnor, som den medellösa syster Suzanne i Diderots roman, inte kunde göra. I ett kloster kunde kvinnor från fattiga hem,under jungfrudomens heliga queermantel, ägna sig åt allehanda okvinnliga sysslor.

Nunnan Kassia kunde bli kompositör. Abedissan Hildegard av Bingen kunde forska i biologi, läkekonst och komponera musik. Det var en nunna i benediktinerklostret i Sopwell, England, Dame Juliana Berner som redan 1425 skrev en uppsats om den tidens fiskemetoder och där beskrev flugfiske ungefär som det bedrivs idag. Fiskeintresserade kvinnor utanför klostrets värld har inte satt några avtryck i historien och man får anta att det var eftersom de inte hade tid att flugfiska i någon större utsträckning.Nunnor kunde-och kan- kritisera den politiska makten och kunde undervisa andra flickor och kvinnor till att leva ett lika rikt liv. I klostret kunde kvinnor bli författare, konstnärer och profeter, forska naturvetenskapligt, jobba med bsitåndsverksamhet och lära sig många olika språk, vilket inte ens överklasskvinnor utanför klostren fick göra. Än mindre fattiga människors döttrar och söner förstås.**

Diderots klosterhat hade säkert visst fog för sig, speciellt de kloster som har en mycket strikt hierarki kan naturligtvis utvecklas till pennalistiska fängelser, liksom för den del alla kollektiv. Att leva med andra människor är inte alltid lätt. Klostren är ju lite som internatskolor och alla abbedissor och abbotar är inte som professorerna  McGonagall och Dumbledore.

Däremot köper jag inte alls hans tal om att klostren skulle vara kvinnofängelser. Snarare var de en fristad för många kvinnor som där kunde utveckla sidor som var dem förvägrade på alla andra platser i samhället och de slapp den livegenskap som äktenskapet innebar och därmed också fruktan för den vanliga barnsängsdöden. Jag kan inte låta bli att se hur Diderot skriver ur en stabil vit, manlig medelklassposition-samma position som myntat allehanda nedsättande uttryck om ogifta och/eller barnlösa kvinnor för att avskräcka dem från att förbli ogifta.

Nunnor, dvs  kvinnor som väljer sitt eget namn***,och att vara "semper virgine" -utan att bry sig om skällsord som "nucka"- är hotfulla mot den manliga könsmaktsordningen och det är nog främst det Diderot inte tål. Hans främsta måltavla är ju de högt bildade kvinnliga klosterledarna, medan männen i de kyrkliga hierarkierna i hans roman är betydligt mer välvilligt porträtterade.

Enligt Barockbloggen skulle ett lyckligt slut på romanen vara att syster Suzanne blir abedissa med syster Ursula och andra renhjärtade systrar i ledningen och startar en feministisk revolution i samhället. Då skulle hon få tid att själv skriva en bok som skulle bli kvinnornas motsvarighet till Onkel Toms stuga och få männen att inse hur kvinnors situation var och är. Den kunde kanske heta "Les femmes sont le nègre du monde"-och den skulle förstås få samma verkan som Beecher-Stowes roman fick för afroamerikanska slavar och göra världen till en bättre plats för alla,men den boken återstår ännu att skriva.

Vi firar nu den fria kvinnan dagen efter Virginias, Jungfruns dag, med en av alla underbara hymner Hildegard av Bingen komponerade O Viridissima Virga (Oh, Mest grönskande/miljövänliga/livgivande Jungfru):

* För befolkningstillväxten var det nog snarare bra att det fanns munkkloster så inte alla män blev soldater.
**Fattiga pojkar hade naturligtvis också en tillvaro i klostret som var betydlig tryggare än fattigdomens förtvivlan och soldatlivets faror.
***det kan till och med vara ett mansnamn

Idag har Beatrice namnsdag. Litteraturens mest berömda Beatrice finner vi i Dantes (Divina) Commédia.

Beatrice var Dantes amor amicitiae. Dante träffade den nioåriga Beatrice en kort stund när han var tio år gammal och betogs av hennes behagliga personlighet, hennes ljusa hy och smaragdgröna ögon. Sedan umgicks han med henne en kort stund 9 år senare senare när hon vuxit till en 18-årig ljushyllt adelsdam.  För vår tid verkar det så underligt att bli kär i en person som du träffat två gånger när du var ett barn, men för medeltidens människa var det ett idealtillstånd, den bästa sortens kärlek. Tomas av Aquino, den inflytelserika filosofen/teologen kallade detta idealtillstånd ;amor amicitiae= vänskapens kärlek.

Beatrice hade varit död i drygt 10 år när Dantes komedi tar sin början, han är ju 35 år i diktens inledning och Beatrice dog 25 år gammal, då var hon gift med Simon dei Bardi och Dante hade varit trolovad sedan 12 års ålder med Gemma Donati. Med henne fick han flera barn och dottern Antonia blev nunna i Ravenna och antog då namnet syster Beatrice.

Jag tänker på denna dotter som tog namnet Beatrice. Jag tycker det är så intressant med nunnors namn, de bestämmer ju själva vad de ska heta och kan då anta en hel identitet med sitt nya namn. En del nunnor tar mansnamn, det är helt okej i den queera miljön de lever i. Däremot har jag aldrig hört om en munk som antagit namnet Theresa eller Beatrice, det kanske finns, men vanligt kan det inte vara-även i klostrens celibatära tillvaro råder könsmaktsordningen så det är okej med flickor i jeans men otänkbart med pojkar i klänning.

Varför ville Dantes dotter heta Beatrice? Är det möjligt att hon valde namnet utan att känna till sin pappas musa? Ville hon hedra sin far eller var det betydelsen av namnet som gjorde att hon valde det? Beatrix/Beatrice betyder den saliga, ljusbringare, eller lyckobringande och det är ju trevligt att ha ett sådant namn. Att sedan pappas kära Beatrice dessutom guidade honom till paradiset måste ha varit lockande för en nunna-hennes livsuppgift var ju att öppna vägen till Himmelriket för andra människor. För det är ju det det kristna livet går ut på-att här och nu bli en del i Guds stora plan för hela skapelsen. Syster Beatrice levde därför på sätt och vis redan i paradiset i sitt kloster i Ravenna.

På så sätt passar det bra med hennes namnsdag kyrkoårets första vecka när vi läser om hur Jesus kom för att predika Himmelrikets ankomst:« folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp. Från den tiden började Jesus förkunna: ”Omvänd er. Himmelriket är nära.” »