Vi har ett smultronställe, barnen, jag och Chateau. Det är hästarnas sommarhage. Den är jättelik och betet räcker för många hästar en hel säsong. Pojkarna har en sagoskog där det finns altaren och portaler till andra världar och snart en massa smultron. Det blir riktig sommar när vi kommer dit och så här ser det ut där:


Hästarna kliar varandra just innan vi ska iväg till sommarbetet.



Bilen lastad med det vi behöver över sommaren.

Här fyller Aron på vatten till törstiga sommarhästar.

Majan i sommarparadiset.






Dags för kvällsritt och myggspray-dusch




Hagen är jättelik och kuperad som ett landskap av Constable. För att ni ska få en bild av hur den ser ut kommer här ett måleri av Constable. Engelsk landsbygd för 200 år sedan. Stopp och belägg, säger vän av ordning, John Constable föddes 1776 och dog 1837, han var en romantisk målare, ingen barockkonstnär.

Så sant, säger då barockbloggen, men vår sommarhage ser helt enkelt inte ut som en barockmålning, den är ett romantiskt landskap! Vårt smultronställe varje sommar.

Drottning Elizabeth I av England förstod värdet av symbolhandlingar (till skillnad från Sveriges oupplysta kronprinsessa Victoria). När hon kröntes lät hon en hand ge henne ett svärd ur en sjö utanför slottet för att symbolisera att hon var kung Arthurs efterträdare och fick ta emot Excalibur från "the lady of the lake". Detta gjorde hon eftersom det alls inte var självklart att hon, en kvinna, skulle respekteras som monark och tronföljare. Hon blev dock den mest lysande av Tudor-regenterna och hennes regeringstid kallas The Golden Age.

Elizabeth I var på alla sätt en god representant för den upplysta monarken. Hon talade sju språk, varav fem helt flytande. Hon intresserade sig för och var väl insatt i tidens alla viktiga frågor inom vetenskap, politik och kulturliv. Genom mamma Anne Boleyn hade hon fått både lusten att lära, en god utbildning och engagemang för folkbildning. Detta modersarv gjorde att England fick stora grupper läskunniga medborgare som kunde delta i samhällslivet och genom reformer bygga upp en demokrati och allmän välfärd långt före de flesta europeiska länder.

Men hade drottning Elizabeth I varit en galen monark, korkad och grym. Hade hon ändå fått makten, för det var inte hennes egenskaper och bildning som gjorde henne till Elizabeth I, det var bara hennes släktskap med pappa kung Henrik VIII som gjorde henne till drottning.

 Barockbloggen sätter en ära i att vara inaktuell och hade naturligtvis önskat att en fråga som har med kungar och drottningar att göra skulle tillhöra de inaktuella. Tyvärr är det inte så i vårt land. Sverige regeras av monarker trots att vi är en demokrati. Nå, så är det i de få kvarvarande europeiska monarkierna, de är alla demokratier med en mer eller mindre maktlös monark. Barockbloggen måste alltså till sin stora sorg behandla en aktuell barock företeelse som borde vara hur inaktuell som helst; kungahuset.

 Alla kungahus är löjliga men det svenska kungahuset är nog det mest skämmiga ändå. Ena dagen är det kungen som stapplande läser innantill ur ett tal som någon annan skrivit-trots att han övat på att hålla tal i 50 år. Andra dagen hyllar vår statschef sultanen i Bruneis fina förhållande till sina maktlösa undersåtar. Nästa dag säger hans fru att nazimen drog upp Tyskland ur förnedringen efter Versailles-freden.

Det senaste tillskottet i exemplen på våra oupplysta svenska monarker är kronprinsessan Victorias önskan att leka Hollywood när hon gifter sig. I kyrkan ska hon ledas som boskap till altaret av sin pappa kungen som sedan ska överlämna henne till hennes nya ägare, Daniel av Ockelbo (eller vad nu hans kungliga titel blir).

Ärkebiskopen har protesterat mot denna barocka sed, som inte ens under barocken var den kyrkliga seden i Sverige. I Sverige har mannen och kvinnan tillsammans gått in i kyrkan som ett bevis på att de ingått en frivillig och ömsesidig överenskommelse där ingen säljs av sina fränder till en ny förmyndare. Detta struntar dock vår blivande statschef i. Trots att hon ska representera Sverige och det svenska, och har enormt bra betalt för det, vill hon alltså inte följa svensk sed eller svenska kyrkans högste företrädares råd.

Vad blir nästa steg? Från den kvinnoförnedrande boskapshandel som Victoria nu vill sprida ut i landet på sin betalda arbetstid mot allt förnuft och etikett, är inte steget långt till att exempelvis offra höns när hon döper de kommande små drottningbarnen. Kommer svenska kyrkan att mesigt, fjäskande gå med på det också när hovet "sätter ner foten"? Hur långt kan Victoria gå i förakt mot svenska och kyrkliga seder utan att vi andra "sätter ner foten"?

Ärkebiskopen borde på alla sätt stå över en oupplyst blivande monark. Han kan vägra viga henne under för kyrkan ovärdiga förhållanden. Barockbloggen vill med kraft protestera mot denna barocka modenyck som vår oupplysta kronprinsessa genomdrivit på ett sätt som endast tonåringar vanligtvis gör och hoppas ärkebiskopen drar sig ur detta ovärdiga spektakel medan tid är. Låt någon gammal hästhandlare ta över. Ärkebiskopar ska inte syssla med boskapshandel.

Kronprinsessan må förakta sitt folk och de seder vi har här i landet, men ärkebiskopar väljs och vräks faktiskt fortfarande. Det bör Wejryd begrunda. Barockbloggen hoppas att han tar ett värdigt och modigt beslut i frågan.

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Ur Divina Commedia, Första sången, vers 1-9
övers. Åke Ohlmarks

När Sverige ville bli stormakt i Europa fick man kalla in soldater från byarna i landet. Dessa soldater skulle fram till 1630 vara 15-40 år gamla, man får anta att man vid fyrtio ansågs vara vad vi kallar medelålders. Men redan då började man flytta upp medelåldern lite högre, mest beroende på att svenska armén alltid behövde nya rekryter på grund av de ständigt pågående krigen som skördade många soldatliv.

Pappa Bach, Johann Sebastian föddes 1685 och dog 65 år senare 1750. När han var 35 år var han änkling med 4 barn och gifte om sig med Anna Magdalena Wilcken. Paret fick 13 barn. Vid 35 års ålder började också hans arbete i Leipzig och under resten av sitt liv komponerade han musik och skrev musikteoetiska verk i stort sett fram till sin död. Som musiker var J.S. Bach långt ifrån någon dussinmänniska, men hans livslängd var ganska typisk för hans tid och samhällsklass. Han var 65 år när han dog och vid 35 års ålder var han fortfarande ung nog att börja en ny tjänst och utöka sin familj med ny fru och 13 barn.

När Dante levde blev man knappast mer än 70 år annat än i undantagsfall och även under 1600-talet var man gammal vid sjuttio och riktigt sensationellt gammal vid åttio. Bach ansågs ha levt ett långt och fullt liv när han var 65 år 1750.

Numera har kungen fullt upp med att skicka telegram till alla 100-åringar i riket och många tycker att en människa som dör vid sjuttio års ålder är lite väl ung. Medelålders blir man tidigast vid 45 och medelåldern pågår nästan tills man är över sjuttio. Vi har estradartister som Ulf Lundell som menar att 40- 50 är man inne i ungdomens ålderdom, men alltså fortfarande ung. Bråddjups utmärkta blogg reder ut alla statistiska och matematiska begrepp om nutida siffror.

Frågan om ålder är också relativ ens egen ålder. När jag var femton tyckte jag Bob Marley dog i en helt normal ålder när han var 36 år gammal. Marilyn Monroe var ju också över trettio när hon dog, vad var det för tragiskt med det, något ska man ju dö av? Nu tycker jag trettioåringar är fjortisar som knappt hunnit bli torra bakom öronen och jag ler åt mina föreställningar om livet som jag hade då. Till exempel hur jag kunde ledas åt livet ibland och känna mig urgammal när jag fyllde 19.

Nu känner jag glädje över varje ny dag och förväntar mig idel bättre dagar ju äldre jag blir och nåde den som försöker sig på att ge mig dödshjälp när jag blir gammal! Det är antagligen detta som är att vara härligt medelålders och då spelar det ingen roll om någon vill hävda att jag är ung. Jag är i den gyllene medelåldern och jag njuter av varje sekund!

Här nu ett sällsynt undantag i barockbloggen en purfärsk låt, i jämförelse med den musik som vanligen presenteras här, även i detta sammanhang är åldern relativ: "Gamle farbror" Marley, då "thirty something", alltså ganska ung, medelålders eller gammal nog att dö när som helst-beroende på perspektiv.




/>

Camellia Sinensis är en gemensam last för mig och min stallväninna, Inga. Vi kan dricka fem koppar på raken var och en med en ny sort eller smak. Rött, vitt, grönt, svart, och det som inte alls är Camellia, men gott ändå; rooibos, örtvarianter, hibiscus, viol, Ayurveda osv.


Camellia Sinesis kom till Europa i storparti första gången 1610 importerat till
Holland.Kineserna tog betalt för Camellia i silver och vägrade förstås att lämna ut
plantor, fröer och recept på hur den skulle tillredas. För Camellias skull började
engelsmännen langa opium till Kina. Opiet betalades med silver och så kunde man
betala för sitt te och återvända till Storbritannien med den åtråvärda Camellia i tillredd
form.

För den lyxhungrande överklassen i Europa blev te snabbt en statusdryck men priset
gjorde att det det dröjde innan teet blev var mans dryck.  Det berättas att när Jane
Austen och hennes systrar bevistade offentliga danstillställningar i Bath bryggdes te på samma blad om och om igen tills det var så blaskigt att tjänstefolket fick dricka det

Linné oroade sig för den svenska teimportens storlek och försökte odla själv med hjälp av de exemplar som fördes hem av hans lärjungar från Kina. Men Camellia är en känslig planta och trivdes inte alls med det svenska klimatet. När barocken var över, 1781, dog den sista Camellian i Linnés trädgård.

Ingen kameliadam förvånas över detta; en dryck som både är välsmakande, hälsosam, uppiggande och avslappnande, samtidigt som den går att variera i det oändliga bara måste älskas.


Stallvärdinnan Inga målar porslin också, bland alla andra talanger. Här har hon kombinerat intresset för te, barockridning och porslinsmålning och haft den goda smaken att skänka mig dessa underbara te- och hästrelaterade föremål.

Detta är en blogg som tar sin utgångspunkt i den tid mellan 1500 till 1750 som konst- och musikhistoriskt har fått namnet barocken.
  Jag är ingen expert utan en glad amatör i ordets alla bemärkelser som fascineras av den kreativa och händelserika historiska period som i Europa gav oss barockens alla mästerverk i konst, litteratur och framförallt musik.
  Det var också en period när ridkonsten nådde höjder som aldrig överträffats. Precis som nutida musiker och kompositörer ännu har pappa Bach som läromästare oavsett om de spelar metal eller komponerar konstmusik, kan alla ryttare lära sig något av barockridningens mästare om än vi rider knubbiga ponnyer, europeiska sporthästar eller pampiga nordsvenskar.