Mer (ba)rockkonst
Här en riktigt barock berättelse om mänskligt beteende berättad med sagornas symboler och, som i all barockkonst, dödens ständiga närvaro.
Solsbury hill- på väg hem med (ba)rockkonst
Stilleben mit Obst, Maus und Eisvogel målad av Georg Flegel 1566-1638
Peter Gabriel är visserligen fortfarande i livet, men jag måste ändå få utnämna honom till en stor barockkonstnär. Hans musik parad med videokonsten är som jag föreställer mig att barockkonstnärer och musiker skulle ha gjort det om de hade haft tekniken. Allt jag sett som Peter Gabriel gjort är fantastiskt och barockmässigt i ordets bästa bemärkelse.
Denna underbara låt Solsbury Hill är ett utmärkt exempel på barockmotiv och symbolik. En nederländsk stillebenmålare där varje frukt, grönsak och stekta vaktel symboliserade något i människans liv, kosmos ordning och Bibelns berätttelser skulle ha gjort en sådan här video till den här musiken om hon levt nu.
Musiken skulle nog också kunnat skrivas av J.S Bach eftersom han kände sig som en evangelist och gärna använda alla till buds stående musikaliska medel.
Peter Gabriel sjunger "Samla ihop dina saker och bered dig på att jag hämtar dig hem". Jag tänker på Jesus förstås som sa till sina första lärjungar: Följ mig! och de följde. Men jag tänker också på Bo Setterlinds dikt "Döden tänkte jag mig så":
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Allt detta är tankar som väcktes av Piraks Vita renen. Kanske tycker någon annan att det inte alls känns som en naturlig fortsättning på den diskussionen. Men det är ju så med konst, den väcker olika tankar och det finns inga rätt eller fel i konstupplevelsen. Vilka symboler finner du i dessa barockstilleben?
Solsbury hill av Peter Gabriel 1950 - (snart har han födelsedag;13 februari)
Texten:
I could see the city light
Wind was blowing, time stood still
Eagle flew out of the night
He was something to observe
Came in close, I heard a voice
Standing stretching every nerve
Had to listen had no choice
I did not believe the information
I just had to trust imagination
My heart going boom boom boom
"Son," he said "Grab your things,
I've come to take you home."
To keep in silence I resigned
My friends would think I was a nut
Turning water into wine
Open doors would soon be shut
So I went from day to day
Tho' my life was in a rut
"Till I thought of what I'd say
Which connection I should cut
I was feeling part of the scenery
I walked right out of the machinery
My heart going boom boom boom
"Hey" he said "Grab your things
I've come to take you home."
(Back home.)
When illusion spin her net
I'm never where I want to be
And liberty she pirouette
When I think that I am free
Watched by empty silhouettes
Who close their eyes but still can see
No one taught them etiquette
I will show another me
Today I don't need a replacement
I'll tell them what the smile on my face meant
My heart going boom boom boom
"Hey" I said "You can keep my things,
They've come to take me home."
Barockhästar
Önskejojk blev önskebild
När livet inte blir som man tänkt sig II
Eller lille Aron som längtat efter Chateaus föl och så finns det inget föl? Hur gjorde vi för att ta oss igenom sorgen efter lille ofödde Mattias som låg så perfekt och fin, men alldeles död i min hand?
En psalm har återigen hjälpt mig; Ylva Eggehorn har skrivit den och jag kopierade texten från en blogg som heter Stigen:
När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt nåt nytt få växa fram.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill
På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Och när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin
Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på ditt eget torg
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill
Mattias Agnesund skriver:Hon är bra.
Jag tog med kommentaren här för Mattias Agnesund dog för bara några dagar sedan i sviterna av en mycket handikappande sjukdom som han levt med i alla sina 37 år. Läs här om hans liv och död. Han hade mycket svårt att skriva på grund av sin sjukdom ändå arbetade han som skribent och han valde att skriva denna kommentar om denna psalm. Jag förstår varför.
En vinterbild får bli mitt eget bidrag till Vanitas-motiven. För vad är vintern annat än en period av död i väntan på våren och nytt liv igen. Ibland återstår ändå bara tystnaden. Men man kan närvara i tystnad också, bara finnas där liksom vinterns tröstande tystnad. Det trösterika är att vintern är så vilsam och vacker och den följs alltid av en vår.
När livet inte blir som man tänkt sig I
Vad som faktiskt är ännu mer påtagligt är alla avsked vi måste ta av nära och kära. Jag minns hur jag som barn innerligt bad till Gud att mina föräldrar och min lillebror skulle dö efter mig så jag inte skulle behöva vara med om att ta det slutgiltiga farvälet av dem och bli lämnad ensam levande kvar. Nu börjar jag acceptera tanken att det troligaste är att jag i sinom tid måste ta hand om mina föräldrars begravning, men inte nu, inte snart utan om många, långa år.
Min bloggkompis J. har fått det fruktansvärda beskedet att det blir snart hon måste ta farväl av en förälder. Obegripligt fruktansvärt svårt, ja egentligen omöjligt, att ta sig igenom. Bara för att det inte finns något som helst val gör man det.
En del tycks tro att om för tidig död händer ofta blir det en vana så man knappt sörjer längre. Man inbillar sig att den afrikanska småbarnsmamman som mister sitt barn inte sörjer lika mycket eller tar döden mycket lugnare och "naturligare" som den mer överraskade svenska mamman. Eller så var det mamman på 1800-talet som kunde räkna med att de flesta av hennes små inte skulle överleva sin ettårsdag som knappt ens höjde på ögonbrynen inför döden. Vilket svammel! Jag tror inte vi är bättre eller sämre än andra platsers eller tiders människor att handskas med döden. Ibland hör man påståendet att människor som levde förr var mer vana vid döden eftersom den var ständigt närvarande. Under perioder har Vanitas-motiv varit vanliga i konsten, dvs bilder som symboliserar människans korta och ändliga liv. Men varför skulle det visa att man inte sörjde eller var rädd för döden?
Barocken med sina symboltyngda målningar och ständiga krig och farsoter var förstås en epok där vanitasmotivet var vanligt förekommande. Jag tror inte att detta innebär att människor på 16- och 1700-talet inte fruktade döden-precis som vi inte känner oss mer bekväma med döden bara för att vi jämt ser på och läser om mord och mordutredningar. När vi står inför dödens verklighet blir vi ändå helt lamslagna och maktlösa. Inte kan någon mysig stickande privatdetektiv eller hemkär polismästare hjälpa oss då. Ingen kan.
Detta att ingen kan gör att vi som står lite vid sidan av ofta tystnar, drar oss undan av rädsla att säga fel. Min erfarenhet är att så ska man absolut inte göra. Hur än den sörjande beter sig vill en sörjande inte bli lämnad ifred och ensam av alla. Det räcker med den anhöriga som försvunnit.
En psalm som tröstat mig för att den inte viker undan från det hemska med döden, inte förskönar, är Sv Ps 622:
Att ta farväl på riktigt sätt från solens ljus är aldrig lätt för människan att lära. det skedde aldrig på vår jord om inte Jesus med sitt ord var oss som vän så nära.
O, Jesus Gud och broder kär, du vet hur bitter döden är som du har segrat över; du vet med vilken skräck vi ser vårt timglas sandkorn falla ner, du vet vad vi behöver!
Kom i min sista natteväkt i en av mina käras dräkt och sätt dig vid min sida och tala så som vän med vän om hur vi snart ska ses igen och aldrig mera lida!
Så innan dödens istappshand har slitit sönder livets band och mina krafter domnar jag tar farväl och finner tröst som barnet vid sin moders bröst när i din famn jag somnar.
Louise Hollandine 18 april 1622 – 11 februari 1709
Men Louise gifte sig inte, hon var övertygad om att hon hittat hem i den katolska kyrkan. Hon var, som synes en begåvad konstnär och jag tycker mig se i denna målning av mamma Eva med sina små pojkar, en egensinnig teolog.
För vad ser vi i denna bild? Jo, två ganska jämngamla pojkar, enligt den europeiska konsttraditionen är lillebror Abel blond och storebror Kain mörklockig. Man ser hur pojkarna försöker fånga mammas uppmärksamhet medan hon sitter och försöker spinna en ulltråd, vilket förstås syftar på Abel och hans får, men också på Jesus som Guds lamm. Barockkonsten är ju full av sådana här symboliska detaljer, det är därför jag har svårt att tröttna på barockkonsten. Det intressanta är att man inte här kan se att Kain ska bli en mördare. Pojkarna är jämnstarka och jämnsöta, men Abel kommer närmast mamma med sin aprikos(?).
Intressant är också att se på Louises lillasyster Sophia som till slut blev tronföljare, målad av storasyster Louise:
En mörklockig kvinna med stor pondus och självklar auktoritet.
Stor integritet och auktoritet utstrålar också porträttet av Louise själv:
Tillbaka till målningen av Eva och Kain och Abel: Långt ner i bakgrunden strävar Adam med något arbete vilket jag finner intressant. På denna bild är det uppenbart att Eva har auktoriteten och om man tänker på den historia som berättas i Bibeln om hur Kain avundas Abel eftersom Gud verkar tycka mer om Abels offer än om hans eget, säger denna målning något väldigt radikalt: Gud symboliseras av Eva. Eva sitter ju där och spinner ullgarn och är mamma till Abel som teologiskt brukar räknas som en förebild till Jesus och dennes död på korset. Den himmelska föräldern skildras alltså som en kvinna. Kain och Abel försöker båda ge mamma ett "tackoffer". Och vad ligger vid pojkarnas fötter? En vindruvsklase och två andra frukter, kanske äpplen eller granatäpplen. Frukter som både symboliserar fruktsamhet och barn, men vindruvorna syftar också på Jesus och nattvarden till minne av hans död, och äpplen har med kunskapens träd att göra.
Den nästan skrattretande undanskymda position som Adam har är så iögonenfallande på denna målning. 1600-talets Europa ansåg mannen vara överhuvud i familjen men här hamnar Adam inte bara långt i en suddig bakgrund utan också långt nedanför Eva. Det är ingen ogenomtänkt slump. I barockens konst är symboliken alltid tydlig, liksom i barockmusiken: stigande tonskala betyder en stigande förändring. När Jesus begravs i Johannespassionen av Bach är tonskalan fallande. Högre upp i en målning betyder högre status. Eva är alltså den viktiga personen här, så klart, hon symboliserar ju Gud.
I Bibeln finns mycket av bildspråk som syftar på Gud och nämner kvinnliga egenskaper och funktioner, Gud som moder. El Shaddai, den ammande guden, fågelmamman som samlar sina kycklingar under sina skyddande vingar eller bara rakt av "Kan en moder glömma sina barn? Lika lite kan Gud glömma sitt folk." Men i kyrkan har man gått det patriarkala samhällets ärenden och talat om Gud enbart som manlig och fader. Louise Hollandine verkar inte följa den vanligaste kyrkliga traditionen i denna målning.
Var det för denna feministiska teologi som Louise Hollandine valde bort livet som furstinna? Katolska kyrkan har ju alltid haft karriärvägar även för kvinnor. Den protestantiska kyrkan var däremot sen att ge kvinnor ledande positioner i kyrkolivet. Louise Hollandine blev också abedissa för ett kloster i Frankrike där hon slutade sitt liv vid hög ålder.
Tidsfel
Ibland känns det som om jag vore född på medeltiden med dess uppfattning om tid, lite ungefärlig så där. Då får jag en tydlig bild av hur jag står stilla medan allt omkring mig bara rusar runt med ljusets hastighet. I mitt fall kallas denna upplevelse vardag.
Jag har inte alls känslan av att mina åsikter helt och hållet sammanfaller med de gängse under medeltiden. Det är bara den här tidsuppfattningen som får mig att känna det som om jag vore född i rätt kropp men fel tid. Däremot tycker jag modet var snyggt i medeltidens Frankrike. Alla män var klädda i Thomas di Leva- kaftaner och roliga mössor. Ingen gick någonsin utan mössa. När man badade, även utomhus i sjöar och vattendrag, hade man hatt- badhatt. Men i övrigt inte en tråd på kroppen.
Barocken var ju inte en tid då det europeiska badandet stod i fokus, som jag redan skrivit om, men även under barocken var modet stiligt. Både män och kvinnor klädde sig vackert. Naturligtvis gällde detta bara för dem som hade råd. Kläder var dyra eftersom allt var handgjort. Människors arbetskraft kostar så mycket mer än maskiner. Tänk alla spetsar som syns på barockporträtten. Allt handknypplat, ofta av flitiga nunnor i nuvarande Belgien.
Knyppling kräver den där medeltida tiden som är ungefärlig, precis som alla hantverk av hög kvalitet. Den uppfanns mycket riktigt under sen medeltid i Italien. Därifrån kom den till Flandern där belgiska knypplerskor kunde få tag i de finaste lingarnet till de skira arbetena. I dag finns ingen som kan spinna så tunna trådar av lin längre så de tunnaste trådarna är nu av bomull, maskiner är billigare än människor, men de fixar inte allt lika bra.
Jag har aldrig känt att åldrandet är något att skrämmas av. Antagligen för att jag inbillar mig att när pensionen börjar betalas ut kommer min tid att komma i takt med tiden runt omkring mig. Då ska jag knyppla och sticka och spinna och väva och smida i min egen lilla hytta som jag timrat alldeles själv.
Kanske kommer min tid aldrig att gå i takt med den tid som omger mig. Men som dröm är den skön att ha och något att se fram emot; tiden när allt runt omkring slutat rusa och jag sitter med vännerna vid en knyppeldyna och låter skira spetsar långsamt växa fram glömsk av den tid som sakta rinner ut i evighetens hav.
Bilden:Kvinna knypplar. Tavla av Caspar Netscher från 1664.
Artemisia Gentileschi 1593 - 1653
En av dessa konstnärer som helt tydligt inspirerats av Caravaggios naturalistiska stil är Artemisia Gentileschi. Hon målade mestadels interiörer och inte alls hästar, vilket ju, som ni förstår, är en brist för denna bloggs del. Detta är ett av otaliga vittnesbörd om hur bräckliga och föränderliga våra föreställningar om manligt och kvinnligt är. I dagens Italien är det fortfarande så att hästsport är något som "alla" 11-åriga POJKAR sysslar med. I Sverige får pojkar sluta rida mellan 10 och 25 år om de inte ska behöva stånga sig blodiga mot elaka fördomar och principer som lärt oss att allt kvinnor gör är värdelöst och om män dristar sig till att göra sådant som kvinnor gör är de föraktligast av alla föraktliga män. En man som närmar sig det kvinnliga, det må vara dammsugaren eller hästar, har förverkat sin manliga överhöghet och skälls som knapsu av både kvinnor och män.
Kvinnor, å andra sidan, släpps in bland männen på villkor att de inser 1. De måste vara minst 10 gånger bättre för att anses ens okej på området och dessutom aldrig låta någon förstå detta. 2. De måste acceptera att inte få något erkännande för det de åstadkommer och inse att de får åtminstone 10% mindre lön, om de alls får betalt för samma jobb som en man får rejält betalt för. Ett viktigt argument för att man skulle acceptera kvinnliga folkskollärare var att socknarna tyckte det skulle bli billigare eftersom kvinnor inte ska ha lika hög lön som män och alla arbeten som gått från att vara typiskt manliga till kvinnliga förlorar i lön och status.
För att återgå till dagens konstnärsporträtt: Artemisia var dotter till en känd konstnär, Orazio Gentileschi, och kom på så sätt in i konstnärskretsarna och fick en plattform som andra kvinnor saknade. Men även om hon hade pappas beskydd var hon ibland ensam i ateljen tillsammans med manliga konstnärer som trakasserade henne på alla möjliga sätt. Till slut blev hon brutalt våldtagen av kollegan Tassi som konstigt nog, efter en 7 månader lång rättegång där Artemisia bland annat utsattes för tortyr som tillägg till allt annat som våldtäktsoffer får utstå även i våra dagar av förnedring och ifrågasättande av sin moral, fälldes för våldtäkt och dömdes till ett strängt straff. Det kan ha bidragit att han våldtagit och misshandlat många andra kvinnor, bland annat hade han försökt mörda sin egen fru. Men det var nog också Artemisias pappa som inte gav sig när Artemisia ville ge upp, som gjorde att han fälldes.
Under och efter denna rättegång målade Artemisia sin mest berömda bibelbild Judith e Holofernes, ca 1612-1613, en olja på kanvas 1.59mx 1.26m som nu finns på Museo di Capolodimonte i Neapel.
Scenen är hämtad ur den apokryfiska Judiths bok. Där mördar den judiska frihetskämpen Judith (här i blått) den ockuperande assyriske befälhavaren Holofernes genom att först supa honom under bordet och sedan skära halsen av honom. Målningen är riktigt blodig och man ser ingen nåd i varken Judiths eller hennes tjänarinnas ansikte, bara en slags saklighet som om de bara funderar på hur de ska få huvudet loss från kroppen på bästa sätt utan att bli alltför smutsiga själva. Möjligen är Judith lätt road över hur enkelt det var att supa den store mannen under bordet.
Man kan se den som Artemisias hämnd. Både för de förnedrande förhör och kroppsundersökningar och de plågsamma tumskruvar, som ingick i den tortyr hon fick genomgå under rättegången efter den brutala våldtäkten och själva våldtäkten som Tassi utsatte henne för. Kanske hämnas hon också, med sin överlägsna skicklighet, de övriga manliga målarnas mobbing. För oss som bara får njuta av denna brutalt naturalistiska och välgjorda chiaro-scuro målning kan man lugnt säga att den hämnden var ljuv.
Upplysning om monarkin
Redan i Bibeln förekommer varningsord mot kungadömet som statsskick. Israels folk hade inte kung som alla deras grannfolk. I stället hade de ett "big man-system" med olika domare som ledde landet i kriser och valdes ut av de äldste. En av domarna hette Debora och hon ställde bara upp efter mycket övertalning. Domare var alltså inga maktgalna heltidshärskare med anspråk på höga apanage och praktfulla hov. De byttes ut mot nya domare allt efter behov hos folket.
Men när den siste domaren, Samuel, blev gammal ville Israels folk bli som alla folk runt omkring dem och få en kung. Då blir deras Gud arg och säger till Samuel att varna dem för att ta sig en kung: "Detta blir den kungs rätt som kommer att regera över er: Era söner skall han ta och skall sätta dem på sina vagnar och hästar, till sin tjänst, eller också skall de tvingas att springa framför hans vagnar. Andra av dem skall han ta och sätta till sina över- och underhövitsmän, och andra skall tvingas att plöja hans åkerjord och inbringa hans skörd och tillverka hans krigsredskap och hans vagnsredskap.
Era döttrar skall han ta till salvoberederskor, kokerskor och bagerskor. Era bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han ta och skall ge dem åt sina tjänare. Och han skall ta tionde av era sädesfält och era vingårdar och ge åt sina hovmän och tjänare. Dessutom skall han ta era tjänare och era tjänarinnor och era bästa ynglingar, likaså era åsnor och använda dem för sitt behov. Av er småboskap skall han ta tionde och ni skall vara hans trälar. När ni då ropar om hjälp för den kungs skull som ni själva har utvalt åt er, då skall Herren inte svara er." 1 Sam. 8:11-18
Israel fick sina kungar och det gick precis så som Herren sagt genom sin profet Samuel, den siste domaren. Den mest berömde av dem var David, Israels andre kung. David jättedödaren och musikern. Så här tänker sig Rubens att den åldrade David såg ut med sin harpa.
David betedde sig kungligt. Hans förhållande till kvinnor är belysande. Först gifte han sig med sin företrädare Sauls dotter Mikal som vågade livet för hans skull. Detta lönade han med att skaffa sig en hoper andra fruar, bland annat dessa: Ahinoam, Abigail, Maaka och Egla. När Saul därför gifte bort Mikal med en annan man, Paltiel, som av allt att döma verkligen brydde sig om sin fru, skulle David ändå prompt tvinga tillbaka henne till sitt palats, där alla hans andra fruar och deras barn väntade.
David var troligtvis helt ointresserad av Mikal, han vill bara visa att han var kung nu och Saul var död. Han brydde sig inte om Mikals nya liv med Paltiel. Han brydde sig inte heller om sin undersåte Paltiels väl och ve. Paltiel följde gråtande med Mikal på vägen till palatset tills Davids bundsförvant Abner befallde honom att vända hem igen. 2 Sam. 3:12-16
David är ändå en av de bättre kungarna om man får tro GT, så vi förstår ju att Samuel hade rätt;en kung är inget att trakta efter. Absolut makt korrumperar och ärvs den dessutom kan det bli riktigt farligt.
Pluderhosor åt alla!
En sak som förundrar mig är vår mänskliga förmåga att bete oss urlöjligt, grymt eller klä oss helt utflippat bara för att få vara med. Vi trampar glatt ner alla våra värderingar, säljer svärmor och hennes systrar, samt tar på oss skrattretande ting, eller bombbälten - bara för att få vara med. Modet är det tydligaste uttrycket för detta eftersom exakt samma person kan uppfattas helt olika i exakt samma klädesplagg beroende på när man betraktar personen i fråga.
Glasögonbågar som gjorde en människa ärtig på 70-talet framkallar skrämd tystnad, generade leenden eller gapskratt idag. Samma människa tog kanske på 70-talet på sig en hellång brun plyschkjol och orange yllekofta utan behå när hon ville vara extra sexig och hon fick säkert beundrande blickar och skamliga förslag trots att hennes barnbarn idag viker sig dubbla när de ser henne på bild i denna utstyrsel. Samma barnbarn som i snöstorm eller stekande hetta, i helg som söcken alltid har på sig: 1)Björn Borg eller Calvin Klein-kalsonger 2) keps med tryck 3)huvtröja ovanpå kepsen med tryck 4) slitna gympaskor, tre nummer för stora, oknutna 5) jeans eller träningsbrallor nedhasade UNDER rumpan så de går lika smidigt som reumatiska kassaskåp av märket Franz Jäger.
Barocken beundras av många som en tid när både män och kvinnor fick klä sig vackert-om de hade råd förstås. Siden, sammet, knypplade spetsar och silverbroderier bars av män och kvinnor med makt och pengar. Idealet var storvulet och mycket tyg. Trots det myckna tyget ville man ändå framhäva vissa kroppsdelar. För kvinnornas del var det den överdrivet insnörda midjan. Männen åkte varken bil eller skoter, i stället red de mycket och ridning ger snygga ben och vader som naturligtvis visades upp.
För att riktigt accentuera den smala midjan böljade kvinnornas kjolar ut över höfterna desto mer med hjälp av diverse arkitektoniska konstruktioner som breddade höfterna lika mycket som midjan därovanför med korsetters hjälp drogs ihop (33 cm var standardmidjemåttet vid franska hovet).På samma sätt accentuerade männen sina ridmusklade ben i de fantastiska pluderhosorna; puffbyxor i flera lager tyg. Undertill siden eller sammet med generös vidd, utanpå något staidigare material som slitsats upp så det undre tyget puffade ut i gliporna. Snyggt, lyxigt och perfekt för att accentuera muskulöst deffade ryttarben.
Här intill ser ni ett vackert exempel på välväxt karl med stilenlig klädsel, den svenske renässansfursten Erik XIV. Lägg märke till den lilla upphöjningen i grenen som naturligtvis är till för att visa upp hur väl utrustad pluderhosornas bärare är!
Här under den, med rätta, berömda bilden av spanska hovets damer och självporträttet av Diego Velasquez. Damerna och de små flickorna är alla stadigt korsetterade så de mer liknar hårt stoppade porslinsdockor än levande människor med rörlighetsförmåga men det märks att de inte bryr sig ett dugg om den obekväma klädseln på de beundrande blickar de ger sig själva i spegeln, där också konstnären syns bakom sitt staffli.
Som ett snapshot från den spanska guldåldern ter sig bilden, som knappast målades på ett ögonblick, men trots detta ger oss intrycket av att vi faktiskt får tjuvkika in i det mest privata hovlivet. Flickornas, speciellt den minsta flickan som tycks ha fått en helt ny klänning som provas på henne för första gången.
Flickans och oblyga beundran för sin praktfulla uppenbarelse och de blickar som ser rakt på betraktaren genom seklerna får mig att inse att vi människor är allt bra lika. Vi följer tappert modet och känner oss som finast när vi något på oss som stämmer med tidens smak. Just i det ögonblick som vi ställer oss framför spegeln i någon ny kreation finns ett ögonblick av beundran innan vi hunnit börja leta fel och skavanker på våra kroppar. Det ögonblicket har Velasquez fångat och man får hålla med damerna; visst är de fina!
Apostlahäst
Historien börjar när Saul, en skriftlärd och fanatiskt religiös man med ett uppdrag från Gud: att utrota den nya sekten som följde den korsfäste nasaréen Joshua, var på väg till Damaskus. Plötsligt bländades han av ett sken från himlen och föll till marken. Blind och hjälplös fördes han till Damaskus där Ananias, en efterföljare till den korsfäste, med fruktan för sitt liv, sökte upp Saul och bad för honom så han fick sin syn tillbaka. Därefter blev Saul mer känd som Paulus, latin för "den lille", och genom honom spreds det glada budskapet om Guds räddning genom Jesus, den latiniserade formen av det judiska Joshua, runt hela Medelhavet.
Den lille Paulus som förs så påtagligt från mörker till ljus har alltid fascinerat mig. Kanske för att jag själv aldrig varit särskilt stor och ståtlig eller för att också jag kan vara en tvärsäker besserwisser som då och då blir överbevisad om hur korkad jag varit.
Men mest är det nog eftersom Paulus skriver sådana kraftfulla brev till församlingarna han grundade och/eller besökte runt om i sydeuropa och mindre Asien. I breven framträder en levande person från antiken med starka känslor och ett mjukt hjärta. Han diskuterar intellektuellt och intelligent, han är påläst och vältalig, men också ödmjuk och lite barnslig ibland. Men det finns alltid ett diskussionsutrymme hos honom, tvärtemot vad många tycks tro. Så är det ju med alla dessa gamla berättelser, alla tror sig veta vad de berättar men få kollar upp vad som egentligen står där.
Litar du på vad jag skrivit här? Varför inte se efter själv i Apostlagärningarna 9.
Njut också av detta barockmåleri av chiaro-scuroteknikens första stora namn; italienaren Caravaggio (1573-1610). Just chiaro-scuro(ljus-mörker) måste vara den perfekta tekniken för att återge denna berättelse om bländande ljus-blindhetens mörker och sedan åter till seende och ljus igen. Dessutom är det en av de absolut vackraste hästmålningar jag vet med något så ovanligt som en skäck som hästmodell. Skäcken ser lika förvånad ut som min egen Chateaux när jag då och då trillar av henne. Den tar ett hänsynsfullt och försiktig kliv med sitt framben för att inte trampa på sin hjälplöse ryttare. Paulus är avbildad som en yngling i romersk stil; skägglös och klädd i kort-kort, just i det ögonblick som han får se den korsfäste och höra honom fråga: "Saul, varför förföljer du mig?"
Kroppsidealens sköna förfall
Skönhetsideal är ointressanta om många människor kan uppnå dem. Därför var den halvsvältande och hårt kroppsarbetande bondjäntan lika långt ifrån sin tids ideal när Rubens målade barockens drömkvinnor som den småknubbiga tonårstjejen med tandställning är långt från det anorektiska supermodellidealet idag.
För den som ändå känner att barockens kvinnoideal var rätt läckert, eller helt enkelt är intresserad av högklassigt barockmåleri, pågår på Nationalmuseum en utställning fram till den 23:e maj. Temat är Rubens, Van Dyck och skönhetsideal.
Här får ni ett smakprov på Van Dycks måleri. Ingen sexig 150-kilos barock-Playmate. Detta är barockbloggen och då blir det naturligtvis en häst ni får avnjuta.
