De fula snuskgubbarna är magra och seniga medan vackra Susanna är mullig, komplett med valkar och celluliter och en A-profil som också underströks av kläderna på modet:

Överkroppen trycktes in i en stram korsett som plattade ut brösten och gav axlarna en sluttande profil med litet huvud och en stor kropp. Kjolens vidd utlovade en svällande rumpa och dallriga lår enligt tidens skönhetsideal. Men naturligtvis såg väldigt få kvinnor ut så här. Bleka och mulliga var endast ett fåtal av överklassens kvinnor, hårt arbetande kvinnor med knappa matförhållanden var däremot slanka, solbrända och deffade, precis som vi vill vara nu, när de flesta inte behöver anstränga sig för att bli bleka och knubbiga framför datorn eller TVn. Vår tid har motsatt skönhetsideal eftersom bara ett fåtal motsvarar det idealet idag.

Inte ett mainstream-ideal idag -men välskapt ändå; Beth Ditto

 

Där har Bibeln en mångtusenårig motbild. I stället för kommersialismens "allting är skapat fult för sin tid" säger den vise pessimisten Predikaren: Allting är skapat skönt för sin tid!

Det är ett ord att leva på; den unga kvinnan är skapad skön för sin tid, den gamla kvinnan är skön för sin, den mulliga är skön och den magra är skön, för allting är skapat skönt-det är korrektionen av det som skapats skönt som förfular. Tänk själv hur fånigt modet för tio år sedan ser ut idag och hur vackra människor som inte hade råd med stora modeexcessser är på gamla foton.

 

Rallare och rallarkocka vid Malmbanebygget för 110 år sedan. Den enda jag har namnet på här är kockan; hon hette Anna Rebecka Hofstad och kallades Svarta Björn

.

Flicka med pärlörhänge målad av Jan Vanmeer van Delft 1632-1675

Svensk adelsdam från samma tid, 28-åriga Anna Margareta Wrangel, målad av Anselm van Hulle vintern 1649–50.

Idag är det internationella kvinnodagen och tidningar satsar stort på att ha 50% kvinnor på bild och i text denna dag. Efter denna ansträngning brukar det vara tunnsått med kvinnor-så icke på Barockbloggen förstås. Ändå ska dagen firas med en bildbomb av kvinnor, alla målade av Frans Hals, nederländsk målare 1583-1666 född i Antwerpen och verksam Haarlem där han avbildade borgarskapet på ett underfundigt realistiskt vis.

The Cholmondeley Sisters and their Swaddled Babies

Skogsnymfens vackra blogg kom mig att tänka på denna målning av två nyblivna mammor, The Cholmondeley Sisters, ca 1599-1603. De sägs ha "fötts samma dag, gift sig samma dag och fött barn samma dag". De sitter i sängen hårt korsetterade-hur obekvämt det är med svällande mjölkbröst syns nästan på deras ansträngda ansiktsuttryck.

Barnen ser ut som om de ligger i en gietka, så hårt lindade är de. Säkert inte dumt om de hade anlag för skolios och de sov nog lugnt, men många barn dog förstås i plötslig spädbarnsdöd förutom alla andra faror en liten människa skulle möta i början på 1600-talet. 50% av barnen dog innan de fyllde ett år. Statistiskt sett så var alltså ett av dessa nyfödda barn döda ett år senare.

Därför kan deras röda dopklänningar och hårda lindning också vara en påminnelse om en svepning och en liten baby-kista. det är säkert ingen tillfällighet. Denna tid var en tid av bråd död och konsten sa "memento mori" till de rika som hade råd med sådana här praktfulla bilder. Detta sätt att komponera konstverk användes annars bara till tidens gravskulpturer.

Dagens fastetips: Stöd FNs milleniemål att minska spädbarnsdödligheten genom att stödja UNICEF. Från 1990 till 2010 sjönk den i det värst drabbade landet, Sierra Leone, från 162 döda per 1000 levande födda till 114/1000. Vi gör alltså skillnad!

Vårvinterhimlar är så vackra, som här i skymningen, som en dramatisk barocktavla målad med pastellfärger.

Som i de här två målningarna av Diego Velasquez:

Bredas kapitulation

Hertig Olivares till häst

Blommor, frukt och en papegoja målade 1688 av Bartolomeo Ligozzi

Här hemma har pojkarna dragit in oss i amaryllisfeber. För tre år sedan köpte de tillsammans en amaryllislök från Holland som blommade länge med flera stänglar och många blommor. Vi har sedan vårdat den ömt men bara sett gröna blad på den. Så en dag i början av oktober sköt en blomknopp ut. Fyra stora röda klockor har det nu hunnit slå ut. Så här såg den ut för två veckor sedan.

Så här ser den ut nu. Febern har inte gått över än.

 

Spanske 1600-talsmålaren Juan Valdez målade Finis Gloriae Mundi= Slutet på världens härlighet

En sak som gör att barocken fascinerar mig är att människorna som framträder i konst, litteratur alla verkar ta livet på allvar. Inte skymten av postmodernistisk ironi syns i de spår av historien som vi har. Musiken är fantastisk för den togs på allvar, konsten var på riktigt för den togs på allvar. Tidens psalmer handlar om en verklighet upplevd inpå bara kroppen. Madame de Lafayette skriver om La Princesse de Clèves på blodigt allvar. Visst uppvisar texten en lättsam humor och en vass satir märks i vissa partier, men aldrig distanserar hon sig från sin berättelse eller sin prinsessa med kall ironi.

Jag tror att det bland annat kan bero på att döden upplevdes som en realitet mycket mer än idag. I de stilleben som var så populära hos de rika borgarna speciellt i Flandern och Nederländerna ser man både överflödet OCH de ständigt närvarande vanitas-symbolerna. Det var inte bara de ständiga krigen som härjade Europa som gjorde att döden var så påtagligt närvarande. Även det mest fredliga byliv var livsfarligt på ett helt annat sätt än idag. När varje influensa, varje barnsäng och varje klunk vatten kunde innebära att livet plötsligt tog slut var det som om man tog det liv man hade mer på allvar.

Vi kan naturligtvis inte lita på statistik från barocken i dessa frågor men mycket pekar på att självmord var ovanligare än nu, speciellt bland unga. Precis som dagens mer pålitliga statistik visar att självmord i Afrika är mycket ovanligare än självmord bland unga i den rikare delen av världen i vår tid.* Det är som om livet behöver kamp och kontrast för att kännas meningsfullt. En fråga vi som är vuxna med unga omkring oss bör ställa oss är alltså; hur tillåter vi unga att kämpa lagom så de får en känsla för livets värde och mening? Det borde inte vara så att man måste växa upp i misär och ständig livsfara för att vilja leva.

Idag leker ungdomar, och äldre med för den delen, med vanitas-symboler och sitt liv i någon slags tro att de är odödliga och faktiskt kommer att få höra snacket efteråt. Vanitas-symboler som dödskallar är en modepryl utan annat än dekorativ innebörd, som vi lätt kan konstatera vid denna tid på året. Visst kan även detta vara en besvärjelse mot allas vårt oundvikliga slut, men sällan leker cancersjuka människor med dödskallar. De som vet att iivet är kort och döden lång tycks inse allvaret med livet och gör det mesta av livet.

Stöd denna kampanj med att länka från din blogg  eller FB/twitterkonto till denna sida.



* information från socialstyrelsen

Den heliga Mikael målad av Raphael

I Bibeln beskrivs alla änglamöten som skrämmande. Änglarnas vanligaste replik är "var inte rädda". Det verkar alltså som om alla som mött änglar blivit rädda som första reaktion vilket talar för att änglar inte är små knubbiga bokmärkesprydnader.

Änglar har på sistone fått en renässans. De har väl länge varit ganska populära speciellt i barnsammanhang: "Det går en ängel kring vårt hus..." läste ju Kajsa Kavat och hennes mormor varje kväll. En bild av trygghet när ingen annan trygghet finns. En ängel som håller vakt kring huset bör ju se ut som en Mikael-ängel för att ingjuta den trygghet man behöver under nattens mörka timmar i djup sömn så jag föreställer mig en sådan ängel som vandrar kring Kajsa Kavats mormors lilla stuga i fattigkvarteren.

Men så finns ju den där ängeln vid vår sida, den ängeln får gärna vara stark, men inte skrämmande. Ulf Nilsson har skrivit en bok som jag och barnen älskar att läsa vid läggdags, den heter just "En ängel vid din sida". Läs den! Passar lika bra för vuxna som för barn, en underbar allåldersbok som tar upp de stora och svåra frågorna i livet men utan att skrämmas.

Stilleben mit Rosen, Erdbeeren und Brot av Ferdinand Georg Waldmüller (1793-1865)

En god glass som jag experimenterade fram för att Elis ska få i sig något glassliknande han också, är helt vegetarisk och nyttig, förutom god:

En avocado och 400 gr djupfrysta hallon eller jordgubbar mixas. Det är allt!

Tycker man att det behövs socker tar man lite florsocker. Vi tar det utan socker för bären är så goda ändå och de nyttiga fetterna i avocado tar fram den smaken bra även när de är frusna. Annars är ju solvarma bär smakrikast.

Idag får jag fira mig själv för Alma har namnsdag.

Jag gillar verkligen mitt namn och är så glad att mina föräldrar gav mig det. Alma betyder den milda och Lena betyder flamma eller låga så Alma-Lena blir den milda lågan och det är ju något att sträva efter att vara-en milt värmande låga.

En barockmålning av en mild låga utförd av Godfried Schalken

Frukt med en levande fågel-en betydligt trevligare syn än hur kycklingar pinas till döds i kadaverindustrin

Jag äter helst inte döda djur, inte levande heller, det finns så mycket annat vi människor kan äta och mår utmärkt av, men jag är inte fanatisk-i vanliga fall.

Nu känner jag för att bli militant vegan!!! Vännen Linda messade nyss om ett program hon sett på TV, mamma hade just berättat om det för mig och nu är jag UPPRÖRD!

Jag vägrar publicera bilderna här eftersom barockbloggen ska innehålla vackra och meningsfulla bilder, men ni kan själv se på svt.play hur man behandlar djur för att vi ska få äta billigt kött eftersom galna läkare pläderar för sjuka dieter på enbart kött och fett från djur. Förutom det ekologiskt och klimatmässigt vråltokiga i att äta från toppen av näringspyramiden till frukost, lunch och middag varje dag i veckan är det ur djurens synvinkel rena katastrofen.

Linda kom därför med en bra idé, vegetariska recept på bloggen och det ska bli. Jag börjar med barnens absoluta favorit: Grön ostsås, som inte alls behöver innehålla ost, fast vi kallar den så.

Grönsaker och frukt, gott vackert, nyttigt, ekologiskt hållbart och djurvänligt

"Bernard von Galen, biskop i Münster, till häst" målad 1674 av Wolfgang Heimbach

Denna biskop fick vi stifta bekantskap med som illustration till kursen i kraftskapande ridkonst 23-24 juli. Lars och jag fick ett intressant samtal om bilden som kan bli en bloggpost för sig:

Biskopen till häst gillar jag :) fäst vig sadlen vid höger knä har han en flintlås pistol, som även gustav 2 adolf hade på sin sadel.

http://www.livrustkammaren.se/default.asp?id=4930&ptid=&refid=4930&filename=&xmlfilename=

Sen kan man så klart undra vad en herrens man behövde pistol till, kanske var det stråtrövare i skogen eller på vägarna ;)

http://www.youtube.com/watch?v=E6NMnIjqvmI&feature=related

Lars: Ja, kyrkan släppte ju en hel del av sina ideal när kristendomen blev statsreligion i romarriket. Pacifismen var ju en sådan sak. Det fanns nog också stråtrövare i de ständiga krigens Europa. Avsigkomna soldater som vant sig vid att döda levde på rånmord, en förmögen biskop var nog ett jagat byte.

Kul att få veta detta. Jag är ganska så pacifistisk och vet inget om vapen.

Det var väl inte ovanligt att dom fina herrarna hade värja eller huggare vid denna tid som beväpning + pistol och dolk gömt i kläderna eller i stövel skaftet . Biskopen ser bara ut att ha ridspö och en pistol , flintlås pistol laddades genom mynningen och tog sin lilla tid att ladda och precitionen inget vidare, jag tippar på att pistolen var självförsvars grunka eller status pryl,pistoler var dyra.

Lars: Ja, på den tiden var ju prästerskapet en del av samhällets översta skikt. Den här biskopen är i sanning avbildad i sin största prakt. Allt som gav status finns med i bild. Hästen är inte så realistiskt målad, men den är en isabell, ovanlig=dyr hästfärg. Tygerna är desto mer realistiskt återgivna, man ser alltså vilket vackert ylle och sammet han är klädd i. Hästen har också ett dyrbart tenn- eller silverbroderi på schabraket. Detta var en man med makt, pengar och status i samhället. Han hade dessutom råd att låta måla sitt porträtt när han red ut i all sin prakt. Han behövde nog sin beväpning, bara schabraket var nog säkert skäl nog att rånmörda honom. Troligen red han alltid i följe med livvakter också.

Jag fastnade också för sadeltäcket och tänkte oj det där ser fint och dyrt ut för sin tid :)

Lars: Jo, vi har en kåpa i Jukkasjärvi kyrka från 1776 i svart sammet, för långfredag, så den har hållt genom åren,i samma stil med tennbroderier. Mycket dyrbart hantverk på sin tid. Ja, även idag. Tänk att han kostade på detta på ett schabrak till hästen!!

Lars: Ja, det är lyxigt. I Jukkasjärvi kyrka finns en kåpa från 1776 i svart sammet med liknande broderier i tenn. Den används bar på långfredag så den har hållt. Tänk att man satsade en sådan lyx på ett sadeltäcke! Även i dagens läge är det verkligen inget billigt hantverk,men då var tyger dyra jämfört med i dag och tennbroderier ovanpå det! Detta var en man med makt och pengar.

2011-07-08 @ 06:56:16
URL: http://barockbloggen.blogg.se

Man kan också se på bilden att den verkar målad av olika människor, biskopen är realistiskt avbildad och tygerna likaså, medan hästen ser ut som om en mycket begåvad 12-åring målat den. Antagligen var det också precis så. Under barocken var måelri ett hantverk som snickeri eller rörmokeri anses vara idag. Man hade en verkstad kring en mästare och för att bli målare måste man först vara lärling och gesäll. På alla verken står mästarens signatur, men enklare saker som bakgrunder målade gesäller och lärlingar. Här verkar en begåvad gesäll ha fått ta sig an hästen och stövlarna medan mästaren Wolfgang Heimbach har målat biskopens ansikte och tygerna för att få fram de olika strukturerna.

 

Caravaggio, som vanligtvis gillar det lite våldsamma, starka uttrycket har konstigt nog valt att oftast skildra Johannes som yngling i ödemarken. Man kan tycka att den realistiska Caravaggio skulle ha älskat att framställa Johannes döpande och predikande för skaror av udda och avsidestagna i samhället, men hans vanligaste motivval är alltså Johannes innan han började predika. Självklart har han ju de dramatiska halshuggningsmålningarna också, men mest är det symbolmättade och stillsamma vildmarksbilder han målat av Johannes.

 

Under den tid när Nya testamentet skrevs var vildmark och ödemark en otrevlig plats där djinnerna härjade fritt och farliga ormar regerade. Det rådde inte alls en sådan vurm för orörd vildmark som vi är vana vid.

 

 

 

 

 

 

 

Denna förtjusning i den "otämjda naturen" uppkom på sent 1700-tal. Men redan under barocken började pastoralmotivet bli populärt i konsten. Pastoralmotivet speglade en slags längtan till lagom vild natur, lite halvtama ängsbackar och hagar, skogsdungar i ett prunkande odlingslandskap och upphöjandet av herdeflickor och herdepojkar som ledde till att man i högreståndskretsar , åtminstone om man var någorlunda ung,började äta utomhus på filtar, så kallad picknick, utklädda till idealiserade herdeflickor och herdepojkar vid mitten av 1700-talet.

 

Caravaggio målade aldrig pastoralidyller, men den unge Johannes i vildmarken är lite grann en bärare av samma idé om den naturliga människan som inte kräver konstlade sjurättersbanketter och konstlade sällskapsseder för att "känna att man lever". I den översta bilden ser vi en yngling, nästan naken, med få ägodelar som gosar med en vädur, en vildget som man annars vanligen inte gosar med-hornen är inte bara till prydnad,-eller ett får. Lugn och harmoni mellan människa och natur kännetecknar bilden.

Samtidigt lurar döden i de typiska barocksymbolerna i dessa målningar. Vissna blommor syns i målning tre här ovan. Väduren eller fåret syftar på den vädur som offrades när Abraham trodde att Gud ville att han, likt folken i landet gjorde, skulle offra sitt barn till Gud. När Abraham skulle sticka kniven i Isak, sa Gud: Abraham, vad tar du dig till? och sände en vädur för Abrham att offra i stället. Detta har sedan setts som en förutsägelse av Jesu död, för andras skull och fåret i den andra målningen syftar naturligtvis också på Jesus som det offerlamm som räddar världen från döden.

 

Om vi skulle missa denna symbolik ser vi också Johannes stav som formar ett kors längst upp och den röda fären på manteln av kamelhår är martyriets färg, Johannes skulle ju sluta sitt liv som en av de första martyrerna. Märk väl att en riktig martyr aldrig dödar någon annan utan bara blir dödad för sin åsikts skull. Att kalla människor som mördar genom att begå självmord för martyrer är i sanning en skymf mot dem som har dött och dör för sina åsikters skull-en martyr dör, hon dödar inte!

 

Johannes Döparen verkar ha varit ett favoritmotiv hos Barock-Olgafavoriten Carvaggio, eller var det hans kyrkliga uppdragsgivare som tyckte hans realistiska chiaro-scuroteknik passade Johannes ruffa karaktär? Minst 8 målningar av Johannes Döparen hann Cravaggio med och några av dessa får illustrera Johannes Döparens dags bloggpost.

Johannes Döparen som yngling i ödemarken med alla sina få ägodelar, målad av Caravaggio ca 1604

Johannes Döparen var vad en britt skulle kalla "quite a character". Han levde i vildmarken, som i provinsen Judéen bestod av öken och halvöken, där han åt vad naturen gav; vildhonung och gräshoppor.* När han lämnat ynglingaåren bakom sig började han predika omvändelse och bättring och för att manifestera att man ville ändra sitt levnadssätt lät sig åhörarna döpas av Johannes i floden Jordan. Konstigt nog blev denna udda existens en kändis och folkskaror drog ut till honom för att höra honom predika och kanske låta döpa sig av honom. Självaste Josefus, den samtida historiker som skrivit mest om provinsen Judéen, nämner honom och i evangelierna berättas att man förväxlade Jesus och Johannes i början av Jesu predikantgärning, de var ju kusiner och tydligen fanns en viss förväntan på att Messias skulle komma att uppstå från det döda för de som hade anledning att frukta Johannes trodde först att Jesus var Johannes återuppstånden.

Här har Caravaggio(troligen) målat Johannes Döparen ca. 1609 när denne dricker källvatten, det enda han någonsin drack. Stundtals fastade Johannes och hans lärjungar också och då var det källvatten som var deras enda livsmedel i upp till 40 dagar.

Johannes hade inte anseende till personen, han predikade lika mycket omvändelse för de rika och mäktiga som för vanliga människor och det blev hans fall. Han kritiserade nämligen ståthållaren, vicekungen, tetrarken Herodes som var jude men levde som en romersk ståthållare utan hänsyn tiil rättvisa och rättfärdighet. Bl.a var han gift med sin brors fru, som det verkar utan att brodern skilt sig från henne. Han verkar också ha haft ett intresse för sin styv/brorsdotter som verkligen inte stämmer med hur en god styvfar ska se på sina barn.

Johannes i vildmarken målad av Caravaggio ca.1604

I Lukasevangelium uttrycks detta:
«Folket frågade honom: "Vad skall vi då göra?" Han svarade: "Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt." Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: "Mästare, vad skall vi göra?" Han svarade: "Driv inte in mer än vad som är fastställt." Och när det kom soldater och frågade honom: "Och vi, vad skall vi göra?" sade han till dem: "Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold."

[…]

På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem. Men när han gick till rätta med tetrarken Herodes för hans förbindelse med sin brors hustru Herodias och för det myckna onda som han hade gjort, lade Herodes till allt annat också det att han satte Johannes i fängelse.»

 

Johannes i vildmarken med korsformad stav och ett felfritt offerlamm vid sin sida målad av Caravaggio(?) ca.1603

I fängelset verkar Herodes, enligt Markus evangelium, ha fått en god relation till Johannes och såg honom som en helig man som var värd respekt, det gillade inte hans svägerska/fru Herodias, evangelisterna Markus och Matteus berättar:

« Herodes ville döda honom men vågade inte för folket, som menade att Johannes var en profet. Men när Herodes firade sin födelsedag dansade Herodias dotter inför sällskapet och gjorde honom så förtjust att han med ed lovade att ge henne vad hon än begärde. På uppmaning av sin mor sade hon: "Låt mig genast få Johannes döparens huvud på ett fat." Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det, och han lät halshugga Johannes i fängelset. Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan, och hon bar det till sin mor. Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de och berättade för Jesus vad som hade hänt.»

 

Johannes halshuggning och nedan hans huvud på fatet som Salome fick, Caravaggio har här gett Johannes fullvuxna drag med skägg.

* För oss i norr verkar det vara en konstig sak att äta gräshoppor, lite grann som "käka myror?", men gräshopporna i detta ökenområde är stora som små räkor och de är faktiskt släkt med räkorna på mycket långt håll. Barock-Olga har testat rostade gräshoppor och när man plockat bort vingarna smakar de ungefär som rostade jordnötter, alltså riktigt gott enligt mig. Precis som räkor är också gräshoppor av denna storlek en god protein- och fettkälla så om man ser till tillgången av de olika livsmedlen i öknen åt Johannes enligt moderna rekommendationer med ca 30% energi av vardera fett, protein och kolhydrater.

Som den trogne följaren märkt fascineras Barock-Olga av bilderna av mamma Maria genom tiderna, här några renässansbilder med anledning av mors dag. Med dessa vill jag hylla alla mina vänner som är mödrar, ska bli mödrar, har förlorat ett barn eller just mist sin mamma. Ni finns i mitt hjärta alltid, men speciellt i dag!

Ytterligare en Botticelli-Maria omgiven av unga människor och änglar och med barnet i famnen.

En mer ensamstående renässans-mamma och lite gladare (man kan skönja ett småleende) än Botticellis vanliga kvinnor som alltid ser lite sorgsna ut.

Boticellis lärare Fra Filippo Lippis madonna med barn och gravidmage i renässansens högstämt idealistiska förandligade stil, komplett med barnänglar. Men något med bilden (hög)stämmer inte. Den där ängeln som tittar så busigt mot oss kan nog mycket väl vara den busiga barnängeln Yriel som förekommer i Jostein Gaarders bok Julmysteriet- mina barn älskar Yriel som alltid klantar till det.Om Yriel förekommer på denna tavla kan den högstämda känslan aldrig bevaras intakt! Och se, till och med Madonnan själv drar lite grann på munnen!

 

Fra Filippo Lippi var själv också lite busig och ansågs excentrisk. Han gjorde också det som munkar inte skulle göra; fick två barn med nunnan Lucrezia, en pojke först och sedan en flicka, den ideala kärnfamiljen idag således. Men busigt gjort som munk och nunna på 1400-talet.

En stilig man i min närhet som fyller år på samma dag som Haquin Spegel har länge efterlyst detta blogginlägg, så här kommer den BAROCKMODEBLOGGEN.

Barocken är en underbar period för män som gillar snygga kläder. Männen fick vara praktfullare än påfåglar i konstfärdiga frisyrer, brysselspetsar och mönstrade tyger:

Ludvig XIV av Frankrike i stridsrustning, ridstövlar och hårdrocksperuk

 

Långt hår skulle vara riktigt långt och bäras svallande ned efter ryggen, om man var man vill säga. Kvinnornas hår skulle stramt döljas och bindas upp. Några lockar fick skymta fram under praktfulla hattar, men annars var regeln att kvinnors hår skulle döljas. Peruker började bli moderna när franska kungen Ludvig XIV själv blev tunnhårig och lät tillverka peruk åt sig för att kompensera förlusten. I början av perukeran var perukerna menade att se ut som hår och var därför inte pudrade.

 

 

Vaderna ville männen visa. De skulle var muskulösa och vältrimmade, han ville visa att han kunde rida, den viktigaste av konstarter för en adelsman . Om vaderna saknade den nödvändiga fylligheten au naturelle använde man speciella strumpor med inlägg. Fäktning var en annan konst som en adelsman måste behärska. Värjan ingick också i dräkten och skor med klackar som skulle förhindra foten att glida igenom stigbygeln spred sig från riddräkten till hela modevärlden.

Klackar på skorna skulle både män och kvinnor ha. Både barn, kvinnor och män bar också korsett för att få en ståtlig hållning och kvinnornas midjemått skulle hållas minimalt. Ludvig XIV betsämde att 33 cm skulle hovdamerna hålla kring midjan, inte en centimeter mer. Korsetter snördes och kvinnor svimmade, luktsaltets storhetstid hade börjat. Menäven män snördes alltså in i korsetter och mansdräkten markerade också midjan, inte bara kvinnodräkten. Kvinnorna skulle inte nödvändigtvis vara storbystade i tidig barocktid, snarare trycktes bysten ihop till en platt enhet med resten av överkroppen. Senbarocken eller rokokon var däremot bystigare men med smalare midja så när kvinnorna fick andas upptill fick de sluta andas helt med mellangärdet.

Den kvinnliga riddräkten här intill var typisk för tiden; hög stärkt spetskrage, hängande extraärmar. Lager på lager av dyrbara tyger var modellen, man var inte rädd att visa sitt välstånd i dyrbara dräkter. Ridningen var ju en riktig högstatussysselsättning så riddräkten fick vara påkostad och kröntes av en hatt med plym som inte alls hade någon ridhjälmsfunktion utan antagligen var det första att ramla av om man gjorde en hastig avsittning.


Mycket tyg och dyrbara material ser vi här hos både män och kvinnor. Knypplade stärkta spetsar faller i ögonen. Mycket av det som senare reserverades för babykläder var finvuxenkläder på denna tid, spetskragar till exempel även om små bebisar inte hade sådana här överdimensionerade stärkta kragar för att skydda kläderna från spyor. Dessa två unga par ser ut att ha det trevligt men det måste ha varit svårt att pussas med damernas kragar. Lägg märke till killarnas sandaletter. Sådana skor har bara kvinnor idag. Då var det bara män som hade sådana skor. Kvinnorna hade mindre utstuderade skor eftersom de på 1600-talet inte ens skulle visa fötterna kjolarna skulle släpa i backen, hade man råd med sådana långa kjolar och tjänstefolk som tvättade och lagade dem var man rik och därmed en riktig it-girl.

Här syns unga nederländska män målade av Rembrandt van Rijn, musketörer, trumslagare, pipkragar och spetskragar och vidbrättade hattar. Rött var en färg som var dyr att tillverka och därför visade man välstånd med denna färg. Även ärmar och stöveskaft pryddes med kragar och allt hade riddräkten som förebild.










Under 1600-talets senare hälft var Sverige en stormakt och gott om pengar skulle synas i klädvalet även här i norr. Här ser vi en högreståndsdam som en gång bodde på Skoklosters slott och numera pryder detta välbevarade barockslott.

Massor med svart siden och naturligt hår, kanske förstärkt med lite extralockar, men betydligt stramare friserat än männens. Protestantismens stramare stil märks i avsaknaden av spetsar och färger, men dyrt så det förslår är det, more is more, är helt tydligt mottot även för den svenska stormaktstidens modeskapare.

Mot senbarocken blev modet sirligare och damerna fick gärna visa lite vader vid väl valda tillfällen. Perukerna skulle nu se ut som peruker, de var pudrade och överarbetade. Män och kivnnor bara samma material och stilar, männens dräkter var ännu i grunden riddräkten, men man såg inte alls lika krigisk ut till vardags som i början av barockerpoken. 30-åriga kriget var slut och handeln med Indien, Afrika och Kina förde med sig lyxvaror som siden och en smak för ostindiskt porslin och vitsminkade ansikten. Senbarockens rokokokläder ser ut som när barn ritar prinsar och prinsessor.

 

Avslutar med en video av Barock-Olga favoriten Madonna i senbarockstil:

 

Färgen som vi förknippar med vår fru, mamma Maria är den som på svenska kallas babyblå. Det är helt logiskt, för att skydda de små bebisarna använde man gärna färgen blå, Himladrottningens färger. Det var inte en pojkfärg utan en babyfärg som antogs ge barnet mamma Marias speciella omsorg.


Riktigt små barn ansågs inte ha någon könskaraktär fram till 1900-talets första decennier och upp i två-treårsålderna hade man likadana kläder åt pojkar och flickor. Koltåldern var verkligen den åldern då barnen bar en liten kolt med spetskrage till fins. Praktiskt med kolt när barnen lärde sig att gå på pottan. Varken pojkar eller flickor behövde tjorva med byxor. När de blev större ca 4 år, fick de sin första korsett(om man var från en välbärgad familj), både pojkar och flickor för att växa rakt och ståtligt. Korsetten behöll sedan män och kvinnor livet ut. Under slutet av 1700-talet, inspirerade av Rousseau, började man i högre ståndskretsar ta bort korsetten för pojkar, endast ett livstycke för att fästa strumpebanden behölls och till slut var det bara kvinnor som korsetterades och flickor som bar livstycken. Men fram till 4 års åldern hade alla barn samma bruna koltar och något blått i sängen som beskydd.

Men sedan hände något vid 1900-talets början. Man började vilja skilja på små nyfödda pojkar och små nyfödda flickor. På 1920-talet ville man införa pojk- och flickfärger och man föreslog då att pojkfärgen röd, som varit skolpojksfärg länge eftersom rött var en dyr färg och man kostade på pojkarna mer än flickorna, skulle för späda gossar vara rosa. Så flickorna hade mamma Maria-blått och pojkarna rosa. Efter krigen bytte färgerna kön och det "eviga" faktum att pojkar har blått och flickor har rosa i vaggan slog igenom på bred front speciellt efter andra världskriget.

Innan efterkrigstidens allt mer spridda välstånd fanns det få familjer som kunde unna sig olika färger och snitt på pojk- och flickkläder, men när man fick råd så fick textilindustrin att göra. Numera är det ju praktist taget omöjligt att hitta plagg för spädbarn som inte pekar ut pojkar och flickor från födseln. Flickor i tajta karamellfärgade plagg och brodyrer som "Little princesse". Pojkar ska ha stora bylsiga plagg i hip-hop-stil med brodyrer som "Bob the Builder".

De fina spetskragar med handknypplad udd som min mormor sydde som kräkskydd till mig och sedan min lillebror och  alla mina barn använt, väckte uppmärksamhet när de yngsta pojkarna hade dem, för nu ska bebipojkar inte ha spetskragar. Något som ansågs babyaktigt för bara 20 år sedan är flickaktigt nu. Och det vet vi ju alla att det som flickor har är en skam för pojkar. Så har det alltid varit, men nu börjar könsuppdelningen tidigare än någonsin.

Männen går genom hela långa livet livet i skräck för att kallas flickaktiga och låter sig snöras in i mentala korsetter betydligt värre en de som små barn hade under barocken. Som pojkmamma kan jag bara säga: kyrie eleison.

Madonna, det är ett ord som används lite vårdslöst. Få tänker på vad det betyder: Ma donna=min fru i betydelsen härskarinna. Samma namn finns i den berömda katedralen i Paris; Notre-Dame de Paris och på vår egen vårfru-dag, den 25 mars, 9 månader före jul.

I dag kom Barock-Olga i samspråk med en stilig man som råkar vara född på samma dag som Haquin Spegel, en av bloggens favoriter. Vi kom att tala om den myckna symboliken i en barockmålning och speciellt den himmelsblå färg som skiljer mamma Maria från alla andra kvinnor i konsten. Ser man ett gäng kvinnor på en sakralt inrktad målning så vet man vem som är Maria helt enkelt på att hon bär en ljusblå sjal eller skärp eller huivi. Den himmelsblå färgen har hon som tecken på vad man på latin säger att hon är nämligen Caelum Regina=himladrottning.
Kitschig Maria Drottning MariaMamma Maria

Artisten Madonna, som väl motsvarar Barockbloggens motto "More is more" har använt sitt namn i konstnärligt syfte hela tiden och när hon gav ut en samling musikvideos från sina tio första år som världsartist kallde hon den samlingen "The Immaculate collection" som naturligtvis syftar på "the immaculate conception" som handlar om Marias tillblivelse enligt legenden då hon blev till genom en kysk puss av sin pappa Joakim på mormor Annas kind och naturligtvis också Jesu tillblivelse som vi snart firar på vårfru-dagen.

Min käre Caravaggio har målat många Marior men ytterst få Madonnor. Hans realistiska stil och umgänge i de lägre folklagren (det sägs att han en gång hade en drunknad prostituerad som modell för mamma Marias död) gjorde det kanske naturligt att han målade andra berömda Marior i första hand. Men han målar henne i sin överrealistiska stil och inte är det mycket blått kring Maria. Så pekas hon ju i stället ut med gloria och barnet i famnen.

Jag gillar också denna målning eftersom den kvinna som gestaltar Maria här är så lik min vän Maria. Vacker, full av integritet och med romersk profil.