Bibeln som de prostituerades försvarare
målning av Dierc Bouts målad ca 1440-1450
Jag har skrivit förut om hur Bibeln är källan till myten om den godhjärtade horan. Det är väldigt intressant att se hur bibeln så konsekvent tar prostituerade kvinnor i försvar. Även kvinnor som av någon ospecificerad anledning ansågs syndiga, tar bibeln i försvar, ja, tar dem som exempel på hur vi alla ska leva och agera. I texterna om den kämpande tron som är denna veckas texter, kristendomen börjar ju veckan på söndagen och sedan får söndagens texter sätta veckans tema. Evangelietexten är den här:
Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: "Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga." Och de grälade på henne. Men Jesus sade: "Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."
Den här texten är hämtad ur Markusevangeliet hos andra evangelister får vi också reda på att Simon den spetälske var en skriftlärd och kvinnan var en "synderska". I traditionen har man pekat ut henne som prostituerad men hon kunde lika gärna vara yrkestjuv, stråtrövare eller en som rymt hemifrån och gift sig med en man som föräldrarna ogillade, ja vad som helst kriminellt eller opassande. Det står inget om att hon skulle vara prostituerad. Men låt oss köpa denna tolkning-nog är det intressant hur Jesus tar henne i försvar; hennes syndiga livsstil, hennes slösaktiga beteende och därutöver ganska överspända handlande där hon gate-crashar in på festen hos Simon och häler dyr parfym över honom, en som ansågs extra lämpad för kvinnor dessutom! Han ger i denna text ingen reprimand alls till henne, bara till dem som plötsligt bryr sig så mycket om de fattiga.
Jesus säger mycket med denna text till mig. Jag som absolut skulle ha sagt som lärjungarna som tyckte att man borde sålt flaskan och gett pengarna till fattiga. Jesus säger ju att det är okej med lyx, med skönhet och att bara njuta av något. Han säger inte att vi inte ska bry oss om det fattiga, men att vi kan göra både ock. Det ena ska inte utesluta det andra. Vi måste inte gråta och kvida jämt för att bära den sörjandes bördor. Vi ska också glädja oss med den som gläds. Världen är full av lidande , men också av glädje och den kristna människans frihet är att sörja med den som sörjer men att också kunna glädja sig med den som gläder sig.
Jesus säger til mig: « Kära Barock-Olga, vad gör det om en människa bygger orangerier på sin gård, kanske har hon också byggt skolor och barnhem, det har du inte tagit reda på. Barock-Olga, man kan få njuta av allt det vackra som skapats även om människor lider.» och nu när Jesus säger det så kan jag ta det, för han vet mycket om lidande och om att njuta av doften från nardus.
Här nedan ett klipp av annorlunda slag. Ingen musik men Rob Bell som talar om vad andlighet är enligt Bibeln. Passar in på veckans tema om den kämpande tron tycker jag.
Den kämpande tron
Joel Halldorf om dagens tema, den kämpande tron.
En film på italienska om Palestrinas liv och musik, full av underbar musik och tidigt barockmode. Bara att höra italienska är åtminstone för mig en underbar upplevelse och sedan all den underbara musik som Palestrina skrev. Dessutom var hans liv spännande fyllt av lycklig och olycklig kärlek, tragedier och triumfer och intriger i det påvliga Rom. Allt filmat i Abruzzo som totalförändrades av jordbävningen i april 2009. Se detta oerhört vackra landskap och den gamla staden som inte längre ser ut så.
Här ser vi ett exempel på hur Rädda barnen använde sina insamlade medel vid denna katastrof, som som vanligt drabbar de fattigaste svårast. Fortsätter också be för Japan, tillsammans med många andra. Här en lista på organisationer på plats i Japan som vi kan stödja.
Svenska kyrkans bön för Japan ger ord när man blir stum i förtvivlan:
GUD Det som hänt och händer i Japan väcker många tankar och känslor i oss. Livet kan förändras totalt på så kort tid. Det vi räknar som stabilt och tryggt är inte alltid det. GUD. Vi ber för de människor som drabbats i Japan, de som skadats, de som sörjer, de som sörjer någon, de som saknar någon, sitt hem, sin gemenskap, de oroliga och rädda. GUD. Du som har lovat att inte överge oss ens i den mörkaste dal, hör vår bön. Amen.
Brevvän
Andra brevvänner kan jag bara nå via pappersbrev t ex Mona som bor i Hebron med sina barn av vilka dottern Wa'd och Linnea också brevväxlar.Vi har känt varandra så länge jag och Mona och hennes brev är alltid en högtidsstund, även om de inte alltid är så långa och de kommer mer sällan nu när vi är flerbarnsmammor med tidskrävande jobb båda två.
Jag tycker verkligen om alla slags hälsningar, även dem som jag får via makens Facebook-konto. Men det är något alldeles speciellt med riktiga brev. Att fysiskt hålla dem i handen, att öppna med papperskniv, att skriva dem med pennan raspande mot pappret. Brev sparar jag alltid. det är något att se fram emot när man får tid, att läsa gamla brev. Jag fick också en hög med gama brev jag skrivit av min brevvän Signe en gång, det var när vi brevväxlat i 20 år. Det var kul att läsa vad jag skrev som barn och tonåring, t.ex när jag var i Tanzania första gången med Svenska kyrkans mission.
Brev har en lång historia, en stor del av nya testamentet består av brev skrivna för snart 2000 år sedan. Så här skriver till exempel Johannes :
«Mina kära, vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud - det visar både hans och ert liv. Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall. Men den som hatar sin broder är i mörkret; han vandrar i mörkret och vet inte vart han går, ty mörkret har gjort hans ögon blinda.»
Som jag skrev om mitt möte med latin så var det ett brev från Fabia som drog mig in i de klassiska studiernas magiska värld. Via brev kan vi få veta hur människor talade, tänkte och vad de gjorde i helg och söcken även om de för länge sedan har dött. Att vara vardagshistoriker om hundra år blir betydligt svårare än det är idag. Den digitala kommunikationen är intensiv och riklig, men ack så kortlivad. Och ful.
Riktiga brev är vackra. De absolut vackraste breven får jag från min kära Sonja. Hon är en konstnär på alla sätt, även rent språkligt. Hon kan skriva sådana saker som "vänaste" och få ordet att betyda superlativ av vän. Jag ryser av välbehag när jag läser hennes brev om och om igen. Så här såg senaste kuvertet ut:
Amnesty international använder korrespondens av alla slag för att befria samvetsfångar överallt i världen, bland annat riktiga brev. Brevbomba, mejlbomba och sms-bomba galna härskare som mördar sina medborgare! Låt dem inte sova ifred!
Mer av Bach Brandeburg-konserter från Freiburg:
Orangeriernas tid
Här ovan syns orangeriet vid Finspångs slott. Barockens förkärlek för klassicistisk arkitektur, symmetri och geometri syns tydligt här. Som namnet antyder var orangeriet ursprungligen ett ställe att vinterförvara citrusträd i men de utvecklades snart till ett växthus för allehanda trädliknande trädgårdsväxter med vedartade stammar. Alldeles i slutet av femtonhundratalet började orangeriet bli en viktig statussymbol för dem som hade råd. Precis som barockens klädmode kännetecknades av ett överflöd av dyrbara tyger, skulle byggnaderna vara onödigt stora och lyxiga. När orangerierna började bli vanliga hos den europeiska överklassen började man också bygga rena lusthus, som på engelska kallas "folly" dårskap.
Samtidigt som överklassen byggde lusthus och orangerier för sina exotiska växter fanns människor i mängder utan bostad och mat. I Frankrike, varifrån namnet orangeri härstammar, rådde fortfarande feodalismen på landsbygden och egendomslösa lantarbetare var livegna. Vi kan förfasa oss, men den enda skillnaden mot då är att vi inte ser de fattiga på våra egendomar, vi ser dem på TV.
Vi har inte längre livegna som servar oss, men vi köper kaffe och producerade av skuldslavar. Vi bär kläder sydda av barn helt utan fritid som inte får gå i skolan. Precis som det var någon fattig som betalde med sitt liv för barockens orangerier är det någon fattig som betalar för våra billiga kläder och extrapriskaffet. Inget är nytt under solen, och inget har egentligen förändrats sedan de orden skrevs av den dystre Predikaren för några tusen år sedan. Vi säljer fortfarande den fattge för ett par skor och hela familjer får offra sin hälsa för att vi ska få äta bananer till lågpris året runt.
Rädda barnen arbetar för att ge barnarbetare drägliga villkor och skolundervisning, mina barn är Rädda barnen-faddrar det är lätt att bli själv. Det är alltså inte tid att förtvivla, det har aldrig varit så lätt för så många att göra så mycket gott. Här uppmuntrande musik från ett barockslott i Freiburg skriven av J. S. Bach till hertigen av Brandenburg. Den hertigen gjorde verkligen något vettigt med sina pengar!
Citron
Giovanni Gazoni (1600–1670) målade citroner med en fluga. Han har inte fejkat, citroner kan blomma och bära frukt samtidigt, det finns citronsorter som ger frukt 4 gånger om året.
Just nu är aag sugen på citroner, som man nog kan märka här på bloggen. Jag brukar bli det på våren. Under barocken var citronen en favoritfrukt eftersom den gör sig så bra på bild, doftar gott och ger stor skörd. Den ansågs också vara renande, citronsaft bleker och är ju förstås renande där syror av olika slag löser smutsen och att börja dagen med citronvatten rensar kroppen och ger hyn lyster. I kyrkliga sammanhang ansågs citronen med sin fräscha doft vara bra för den inre andliga atmosfären och var därför en frukt för Fastan.
De långa resorna till sjöss som företogs under barocken till Kina, Indien och Amerika gjorde citronen oumbärlig, dess hållbarhet och c-vitaminhalt räddade sjömän som drack citronsaft, från skörbjugg. Doften var också eftetraktad i barockens unkna rum. Doften är stimulerande för minnet sägs det. Jag har testat det på otaliga tentor och det funkar-tror jag. Man gör så att medan man läser på till tentan luktar man på en citron, små kravmärkta luktar mest, riv det yttersta gula på skalet så blir doften intensiv.
När du skriver tentan tar du en näsduk indränkt i citronolja från rivet skal av citron och vips triggas minnet av vad du gjorde när du sist kände citronens doft igång. Eftersom du pluggade kommer du lättare ihåg det som krävs för tentan/provet. Det är värt att testa, citron luktar ju så gott.
Jag stöder under denna fastetid WSPA som jobbar mot djurplågeri genom att exempelvis stödja fattiga människor så de slipper försörja sig genom att pina djur.
Idag lite modernare musik och mycket mer romantisk:
Längtar till...
En gudstjänst i Hagia Sofia (då den fortfarande var kyrka) därefter promenera i eftermiddagssolen och sedan andas doften av blommande fruktträd i skymningen. Fast Östrom invaderades 1453 och Hagia Sofia är inte längre en kristen gudstjänstlokal kan jag ändå föreställa mig att det vore häftigt. Jag har heller aldrig varit i norra Irak och förstås aldrig vandrat i Marias pappas citronlundar-men hennes längtan var så intensiv och hennes berättelser om dofter, färger och smaker så levande att det var som om jag varit där och längtar till dessa numera nedbrända fruktodlingar precis som jag kan längta hem till fjällen så här på våren.
Jag påminns om Emily Dickinsons dikt I never...
I never saw the sea;
Yet know I how the heather looks,
And what a wave must be.
I never spoke with God,
Nor visited in heaven;
Yet certain am I of the spot
As if the chart were given.
Lästips: Bråddjups inlägg idag om vår vackra planet.
Min ex-sambo Ulla, som jag också längtar till så det gör ont ibland, tyckte grekisk-ortodox kyrkomusik var lite tung-så det blir blockflöjt igen idag. Emily Dickinson diktar som blockflöjt låter, tycker jag. Hoppas du gillar detta, Ulla, barockmusik ;Sonata in C-minor for two recorders without bass av William Croft (1678-1727):
Psaltaren
Barock-Olga har en förkärlek för musik utan bäst- före-datum. Dagens fastekalender bjuder på psaltaren 135 ur den grekisk-ortodoxa traditionen (Ps. 136 i vår tradition). Så här lät det antagligen när Lydias församling i Makedonien sjöng lovsången. Helt säkert ljöd lovsången precis så här i Östromerska rikets kyrkor.
I klosterväsendet ingår att man sjunger igenom hela Psaltaren på en månad, det låter härligt! 150 Psaltarpsalmer. Jag gillar detta att man faktiskt läser allt och inte bara hänger sig åt gulliga favoriter som Psaltaren 23: «Herren är min Herde». Man hoppar inte över Psalmen som Jesus citerar på korset, psalm 22, som blir en följetong denna vecka:
För körledaren. En psalm av David.
Här får ni texten till Psaltaren 136, dagens musikval, en betydligt gladare sång än Ps.22. Jag tycker grekiska inte bara är vackert att höra, det ser också vackert ut därför blir dagens konstverk den grekiska versionen av Psalm 136:
Ἐξομολογεῖσθε τῷ Κυρίῳ, ὅτι ἀγαθός, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Ἐξομολογεῖσθε τῷ Θεῷ τῶν θεῶν, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Ἐξομολογεῖσθε τῷ Κυρίῳ τῶν κυρίων, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τῷ ποιήσαντι θαυμάσια μεγάλα μόνῳ, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τῷ ποιήσαντι τοὺς οὐρανοὺς ἐν συνέσει, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τῷ στερεώσαντι τὴν γῆν ἐπὶ τῶν ὑδάτων, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τῷ ποιήσαντι φῶτα μεγάλα μόνῳ, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τὸν ἥλιον εἰς ἐξουσίαν τῆς ἡμέρας, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Τὴν σελήνην καὶ τοὺς ἀστέρας εἰς ἐξουσίαν τῆς νυκτός, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Ὅτι ἐν τῇ ταπεινώσει ἡμῶν ἐμνήσθη ἡμῶν ὁ Κύριος, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Καὶ ἐλυτρώσατο ἡμᾶς ἐκ τῶν ἐχθρῶν ἡμῶν, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Ὁ διδοὺς τροφὴν πάσῃ σαρκί, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα. Ἐξομολογεῖσθε τῷ Θεῷ τοῦ οὐρανοῦ, Ἀλληλούϊα. Ὅτι εἰς τὸν αἰῶνα τὸ ἔλεος αὐτοῦ, Ἀλληλούϊα.
-----
Dagens böneämne: Libyens folk
Första lördagen i fastan - Vänskapens begränsning
John Donne ett ungdomsporträtt
"All mankind is of one author, and is one volume; when one man dies, one chapter is not torn out of the book, but translated into a better language; and every chapter must be so translated...As therefore the bell that rings to a sermon, calls not upon the preacher only, but upon the congregation to come: so this bell calls us all: but how much more me, who am brought so near the door by this sickness....No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee."
From: Devotions upon emergent occasions and seuerall steps in my sicknes - Meditation XVII, 1624
Vänskap är nödvändig men Bråddjup pekade på en sak i sin kommentar till gårdagens fastekalender, det finns en gräns för vad en vän räcker till för. Visst finns det vänner som visar sig vara ganska outhålliga och kanske inte riktigt värda namnet som sviker när nöden eller lusten blir för stor.
Barmhärtigheten kräver dock att vi inser att ingen vän räcker till för allt. Den som kräver att en människa ska orka med allt i alla lägen blir ensam till slut, för ingen gör det. En skön sak med att bli äldre och lämna tonårens självcentrerade världsuppfattning är att man inte längre kräver full service av sina vänner eller att min pojkvän/flickvän ska var ALLT för mig.
Vi kristna brukar säga att den enda som kan var allt för mig, som känner mig helt och fullt och ändå älskar mig är Gud, den himmelska föräldern. Ändå upplevde Jesus på korset att till och med Gud hade övergivit honom. Han kände sig som en öde och övergiven ö; De flesta av hans mest hängivna lärjungar hade försvunnit, Petrus hade till och med sagt att han aldrig hade känt honom. De enda som var kvar vid korset; mariorna och Johanna och lärjungen Johannes hörde det förtvivlade ropet: "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?"
Hebréerbrevets författare skriver om detta: «När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.»
Jesus har till och med känt sig fullständigt övergiven av både Gud och människor i den mest utsatta situationen av alla inför döden mobbad, hånad, torterad. De flesta vänner stod inte ut. Jag önskar förstås att jag inte är en Petrus som fegar ur när det gäller, utan i stället en Johanna vid korset. Men sanningen är att det är jag inte i alla lägen. Hoppet lever dock ännu om att jag ska bli bättre på det-so help me God!
Jag fortsätter att be för Japan tillsammans med Ullas svärmor.
Dagens musikstycke inleds av ett samtal mellan Sting och lutenisten Edin Karamazov, de framför sedan ett stycke av John Dowland (1563-1626) In darkness let me dwell.
Fredag första veckan i fastan-vänskap
Jesus möter en utstött kvinna vid en brunn i Samaria och hans vänskap gör att hon blir en modig person som vågar söka upp och tala till hela stadens befolkning, den som hon nyss gjort sitt bästa för att undvika.
Därför känner man igen en sann vän på att den personen gläds åt att det går bra för en. En sann vän visar på nya vägar och möjligheter. En sann vän ser till att man gör något bra av sin begåvning och sina intressen. Sanna vänner kan gå ihop om att göra något stort och bra tillsammans, som de här ridkompisarna som slåss för att få behålla sin ridväg i Bensbyn. Det är vännen Johanna som tipsat om det!
Stallvännerna Linda, Maj-Britt och Stella
Fettisdagen firade jag i glada vänners lag. Vi har alla pluggat och/eller jobbat/r tillsammans och sedan har vi fortsatt att träffas för inspiration och glädje. Dessa vänner har på många sätt betytt att jag vågat ta stora och livsavgörande steg de senaste åren. Vi spinner ständigt nya planer och varje gång vi möts kan vi konstatera hur mycket positivt som hänt sedan sist, hur mycket vi vågat och vunnit sedan sist. Här finns inte tillstymmelse til jante-lag snarare låter vi som amerikanska självhjälpsböcker, fast på riktigt och utan minsta tillstymmelse till självförhärligande bitterhet.
Om den tröstande delen av vänskapen är som oljan som läker sår och lindrar klåda, så är den här uppmuntrande delen av vänskapen som daggen från det stora berget Hermon som faller ned över det halvökenartade området kring Sionsbergen och får det området att blomstra, växa och utveckla hela sin inneboende skaparkraft.
Dagens böneämne: Jordbävningen i Japan
Dagen efter askonsdag-vänskap
«Det är likt den dyrbara oljan som rinner ner i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. Det är likt Hermons dagg som faller ner på Sionsbergen. Ty där ger Herren välsignelse, liv till evig tid.» Oljan som lenar och läker sår, daggen som uppfriskar och ger liv och fräschör åter i ett torrt landskap.
Vi har båda längtat till denna fastetid. Den kommer så rätt i tiden, passar så väl in på året. Kyrkoåret stämmer som vanligt med de naturliga cykler vi lever med. Så här när vintern övergår i vintervår och vårvinter och kassan är skral, samtidigt som tröttheten tar över när vi inte hinner med den snabba övergången frå mörkertillvaro till ljus nästan dygnet runt. Ja, hemma i Kirunatrakten blir det ljust dygnet runt redan i april samtidgt som snön ligger kvar. Ljuset är ögonbedövande.
Min vän säger många kloka saker och det är en andlig upplevelse bara att prata med henne i telefon. Jag känner en djup tacksamhet över alla mina vänner, er som man kan möta i kommentarsfälten ibland här på barockbloggen och andra. Det blir under vissa perioder i livet så tydligt att ensam kan man inte leva ett gott liv som människa.
När man mister ett barn är det gott att sörja med barnets syskon och sin familj. Den enda trösten då är att inte vara ensam i sin sorg. När man blir sjuk, tänk vilken skillnad på att vara ensam då eller att ha någon med sig. Det kan till och med vara skillnaden på liv och död. Vilken skillnad är det inte på att vara ensam med trilskande tonåringar i huset och att ha några vänner som också haft, har eller snart får trilskande tonåringar i huset. Oftast ändras ingenting i sak, men vetskapen om att man inte är ensam är nog för att orka en dag till, tills de vuxit upp och blivit kloka unga människor som kan var en vän till sin gamla mamma och/eller pappa.
Dagens musik blir engelsk barockmusik för blockflöjt av W.Williams (d.1700) sonata in d-minor/sonata i d-moll. De som lagt upp denna vackra sonata på Yuo tube berättar så här:
March 12nd 2008 at Palazzo Annibaldeschi in Monte Compatri. Making music for us with my friend Giancarlo delle Chiaie...music of our old repertoire when we were young!
Askonsdag
1 Mos. 1:29.«Gud sade: "Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 30. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta." Och det blev så. 31.Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.»
Under fastan ska man inte bara avstå för egen del, man ska också ge mer generöst än vanligt till de fattiga av det man själv sparar på sin fastediet. Många har också, liksom Barock-Olga, börjat avstå från medier under fastetiden för att få mer tid till relationer och till egen tyst tid. Lent, som fastan heter på engelska kommer från latinets Lentus=långsam. Jag ser denna tid som en tid att sakta ner farten på de områden jag kan påverka.Det är väldigt nyttigt att se att världen snurrar även utan att jag hänger med de senaste nyheterna och diskussionerna på olika nätforum.
I dag är det Askonsdag och fastan börjar i den västkyrkliga traditionen, i östkyrkan följer man den julianska kalendern så den stämmer inte alltid ihop med västkyrkans kyrkoår eftersom vi följer en nymodighet som kalla den gregorianska kalendern. På Askonsdag börjar en lugnare och mer koncentrerad tid för Barock-Olga. Men naturligtvis blir här en fastekalender precis som det har varit en adventskalender här.
Jag gillar denna fastedekal för jag tror att vi kan förändra världen lite grann till det bättre genom att ta oss tid att ta det lugnt och fundera över vad som verkligen är viktigt i livet. För er som är med på Facebook: Om du inte avstår facebook under fastan så kan du där leta efter denna symbol som kan ge inspiration till hur du kan leva i fastan på ett meningsfullt sätt:
Fettisdag
Peter Brughels skildring av hur karnevalen slåss med fastan i en senmedeltida europeisk stad.
På franska heter den mardi gras, fettisdag alltså där också, på tyska heter den Faschingsdienstag som betyder ungefär karnevalstisdag. På engelska kallas dagen Shrove Tuesday och det är en dag för pannkakor. Man skulle riktigt proppa i sig av alla de godsaker som man sedan avstod från under fastetidens 40 stillsamma dagar.Men den stillsamma fastan föregicks inte bara av frosseri i bordets läckerheter utan också av vilda dagar av upptåg där tjänare tog herrskapets plats och skolbarn retade sina lärare-upprinnelsen till studentspexen. Karnevaler försiggår just nu överalt i den katolska världen men det är väl mest karnevalen i Rio som blivit riktigt världsberömd. Karnevalen i Venedig är en annan berömd karnevalstradition, där maskerade festsällskap rör sig i dimhöljda gränder så här års.
Karneval kommer från latinets carne vale= kött farväl, för under fastan åts varken kött, fett eller sötsaker. I den ortodoxa traditionen äter man bara "paradismat" dvs endast frukt och grönsaker, inte bröd eller kött eller annat som kom på bordet efter att människan lämnat Eden. Man äter bara det som nämns i 1 moseboken:
"1 Mos. 1:29.«Gud sade: "Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 30. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta." Och det blev så. 31.Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.»