Förhållandet till tingen som förgår är ju också förhållandet till kroppen. Under medeltidens långa kristna "guldålder" tappade kyrkan tron på sin mästare Jesus på vissa områden. Jag vet att kyrkan och teologin också blomstrade på många håll och inom de olika grenarna av den världsvida kyrkan. men något som en glad amatör som jag funnit vara gemensamt i de stora traditionerna är att ett kroppsförakt inspirerat från hellenismens grekiska tankegods bredde ut sig. Religioner sysslar ofta med något slags förnekande av kroppens realitet och det materiellas verklighet.

Kristendomens urkund Bibeln gör det absolut inte. Det evangelium som predikas av Jesus är ett kropppens evangelium. Till och med hans lärjungar tyckte det blev för mycket av den varan ibland. De såg inte Jesus som en religionsstiftare, men han var ju ändå en religiös lärare och då försvarar man inte dyrbar äkta nardusbalsam från en syndig kvinnas händer. Jesus kallades om och om igen för en vän till skökor och publikaner och han kritiserades för att han delade måltid med dem och inte deltog i fastemanifestationer och bönenätter tillsammans med dem som tog sin tro allra mest på allvar i det judiska samhället på Jesu tid: fariséerna.

Jesus tog kroppen på allvar och det lidande den kan uppleva tog han också på allvar. Varför söka lidandet själv, det kommer ändå? Varför bekymra sig i förväg, var dag har nog av sin egen plåga? Ta emot gåvor av dem som vill ge, de fattiga har ni ändå alltid ibland er.

Den kristna fastan handlar alltså inte om att plåga sin kropp, utan att ge den vad den verkligen behöver för kroppen är helig. Det är inte som grekerna tyckte att kropppen är ett smutsigt skal som döljer den verkliga människan "Själen". Människan är sin kropp och hur vi mår i "själen" bestäms också av hur kroppen mår och av hur vi uppskattar den kropp vi har fått.

PS.Den alltid lika välinformerade hr. Bråddjup firar denna bloggs ettårsdag!

Dagens fastetips är Hildegard av Bingens musik Här «O Jerusalem» med rader som denna om Jesus som en vän till skatteindrivare och syndare som blir till levande stenar i templet Jesus, delar av Kristi kropp som Paulus uttryckte saken.

Quod vas decorum tu es, o Ruperte,
qui in pueritia et in adolescentia tua
ad Deum anhelasti in timore Dei
et in amplexione caritatis
et in suavissimo odore bonorum operum.

O Jerusalem, fundamentum tuum positum est
cum torrentibus lapidibus,
quod est cum publicanis et peccatoribus,
qui perdite oves erant,
sed per Filium Dei invente ad te cucurrerunt
et in te positi sunt.

Deinde muri tui fulminant vivis lapidibus,
qui per summum studium bone voluntatis
quasi nubes in celo volaverunt.

Så här i passionstider funderar jag på mitt förhållande till saker, till materiella ting. Jag tillhör en krympande minoritet som behåller saker jag tycker om tills de faller isär. Jag lagar kläder och vädrar ömtåliga plagg i stället för att tvätta dem ständigt. Jag sörjer dessutom verkligen när kläder står utom all räddning. Fånigt att fästa sig vid förgängliga ting så där, jag vet, men det finns fördelar med mitt förhållningssätt också.

Påsk-Polly hette den fiktiva person som inledde Barock-Olgas radiokarriär. Tillsammans med min kreativvän Å:et i Ålengålåle, spelade vi in Påsk-Pollys passioner på dåvarande Sameradion och stegade iväg med det till Kirunas närradiostation som på den tiden var helt enastående bra radio på alla sätt. Vi tyckte att vi platsade där med vårt allra första egna program. Hur vi kom på den tanken minns jag inte, men övertygade var vi.

Konstigt nog hade vi rätt och sedan blev det mycket gjort för Radio Kirunas räkning  som hade en kommunalanställd chef och även gjorde helt egna program, inte bara föreningar alltså. Alla lyssnade på Radio Kiruna på den tiden, åtminstone alla under 25.

Vem var då Påsk-Polly? Ja det var en nyfiken tjej som trakasserade folk på stan med frågor om vad deras passioner var- en man i 80-årsåldern svarade "kvinnor och bad" vår kompis Håkan vår tekniker på Sameradion spelade bandet fram och tillbaka för att riktigt höra om han verkligen sa så, det tyckte han var kul-den mannen kom med i programmet. Så letade sig Påsk-Polly fram i vårvinter-Kiruna, bibeln och Sameradions och vårt eget musikarkiv. Det kanske låter som ett lättsamt program, men det skulle vara oss fjärran. Passionen tog och tar vi på blodigaste allvar. Vi avslutade programmet med uppslagsboken som beskrev ordet passion på följande sätt:

"Stark känsla, allt uppslukande intresse eller kärlek. Lidande, speciellt Kristi lidande."

Nu går vi in i den senare, djupare delen av fastan som kallas just Passionstiden, med eller utan Påsk-Polly. Musikaliska framställningar av denna smärtande, allt uppslukande, kärlek som ledde Jesus till korset kallas också passioner och vi ska få njuta av några av dessa musikaliska mästerverk av vilka vi redan hört del 1 av Johannespassionen av J S Bach.

Här inledningen till Matteuspassionen av JS Bach skriven 1727 med text ur Matteusevangeliets passionsberättelse och ariorna skrvna av Picander, den librettist som Bach också samarbetade med i andra verk. Den anses allmänt som Bach mäktigaste verk tillsammans med hans h-mollmässa. Jag är ju en glad amatör och absolut ingen expert så jag har svårt att rangordna Bach musik-jag har ännu inte hört eller sjungit/spelat något av Bach som inte berört mig. Just nu är förstås passionerna särskilt aktuella och då kommer tårarna av denna underbara musik.

På sistone har jag återupplevt en resa med diligens genom ett krigshärjat Frankrike. Snön faller och utmattade besegrade soldater vandrar håglöst tillbaks från den förlorade fronten. Det meningslösa krig som Napoleon den tredje startade har slutat i nederlag för Frankrike. Rouen är ockuperat av tyskar och den vackra, ljuvliga Fettpärlan/Boule de Suif vill leta reda på en kär vän som kanske klarat sig ur kriget med livet i behåll. Hon beger sig ut på en resa tillsammans med ett urval av Frankrikes samhällsklasser; markisen och markisinnan de Bréville , den rike Loiseau, vinhandlaren med sin fru, politikern Carré - Lamadon med sin mycket unga hustru, två nunnor och Cornudet en radikal politiker.

Fettpärlan är vacker, men inte bara till det yttre, hon är vacker inifrån och ut. Hela hon är en solstråle i snögloppet, en väldoft i den unkna diligensens kväljande syrebrist. Suif är ett slags fin fårtalg som används till att göra tvål och precis sådan är Fettpärlan, det hon rör i blir rent och vackert. När diligensen stoppas vid en militärpostering och resan förlängs har de övriga inget att äta- men Fettpärlan delar med sig av sin matsäck till dem alla.

Fettpärlan är som en stor tjock, vacker urmoder. Hennes barm är alldeles speciellt framträdande och allt på hennes kropp liknar mat. Ju mer resan och berättelsen framskrider desto tydligare blir det att Fettpärlan är någonting mer än en ensam kvinna som reser genom ett krigshärjat land för att leta efter en förlorad anhörig.

Utan att leverera en spoiler kan jag nog säga att hon får offra sig för att hela sällskapet ska få livsmedel och frihet. Själv är hon dock en utstött, en som duger när hon levererar maten men sedan blir hon övergiven, förnekad och berättelsen slutar med Fettpärlans tårar när sällskapet i diligensen tagit avstånd från henne, med nunnorna i spetsen som låter sitt förakt för den livgivande Fettpärlan leda till ren mobbing av det subtila slag som vi alla någon gång givit vårt tysta stöd till.

Utan att alls ha planerat det så blev "Fettpärlan" den berättelse som präglat de två senaste veckorna för mig, samtidigt som midfastosöndagens text tar upp det under när Jesus delar en pojkes lilla matsäck så den räcker till tusentals åhörare. Åhörare som kort därefter blir del av den mobb som ropar "korsfäst" när den romerske ståthållaren försöker rädda hans liv.

Så här låter en bit av söndagens text hämtad ur Johannes evangelium.
Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv." De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet." Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta."

Fettpärlan som gör allting rent i sin närhet, som ger ljus i mörkret och bröd som människorna i diligensen behöver är förstås ingen annan än Jesus själv som överges av dem som fått äta av mirakelbröden. Hon är Mamma Gud som ammar sina barn och ger av sin egen kropp för att ge liv till sina barn.
Dagens fastetips blir naturligtvis Fettpärlan (i original La Boule de Suif) av Guy de Maupassant att läsas med eftertanke, en berättelse som får oss att tänka till om vad som får oss att stöta ut andra och vad ett desperat fasthållande vid en snygg men ekande tom fasad kan leda till.

På sistone har jag återupplevt en resa med diligens genom ett krigshärjat Frankrike. Snön faller och utmattade besegrade soldater vandrar håglöst tillbaks från den förlorade fronten. Det meningslösa krig som Napoleon den tredje startade har slutat i nederlag för Frankrike. Rouen är ockuperat av tyskar och den vackra, ljuvliga Fettpärlan/Boule de Suif vill leta reda på en kär vän som kanske klarat sig ur kriget med livet i behåll. Hon beger sig ut på en resa tillsammans med ett urval av Frankrikes samhällsklasser; markisen och markisinnan  de Bréville , den rike Loiseau, vinhandlaren med sin fru, politikern Carré - Lamadon med sin mycket unga hustru, två nunnor och Cornudet en radikal politiker.

Fettpärlan är vacker, men inte bara till det yttre, hon är vacker inifrån och ut. Hela hon är en solstråle i snögloppet, en väldoft i den unkna diligensens kväljande syrebrist. Suif är ett slags fin fårtalg som används till att göra tvål och precis sådan är Fettpärlan, det hon rör i blir rent och vackert. När diligensen stoppas vid en militärpostering och resan förlängs har de övriga inget att äta- men Fettpärlan delar med sig av sin matsäck till dem alla.

Fettpärlan är som en stor tjock, vacker urmoder. Hennes barm är alldeles speciellt framträdande och allt på hennes kropp liknar mat. Ju mer resan och berättelsen framskrider desto tydligare blir det att Fettpärlan är någonting mer än en ensam kvinna som reser genom ett krigshärjat land för att leta efter en förlorad anhörig.

Utan att leverera en spoiler kan jag nog säga att hon får offra sig för att hela sällskapet ska få livsmedel och frihet. Själv är hon dock en utstött, en som duger när hon levererar maten men sedan blir hon övergiven, förnekad och berättelsen slutar med Fettpärlans tårar när sällskapet i diligensen tagit avstånd från henne, med nunnorna i spetsen som låter sitt förakt för den livgivande Fettpärlan leda till ren mobbing av det subtila slag som vi alla någon gång givit vårt tysta stöd till.

Utan att alls ha planerat det så blev "Fettpärlan" den berättelse som präglat de två senaste veckorna för mig, samtidigt som midfastosöndagens text tar upp det under när Jesus delar en pojkes lilla matsäck så den räcker till tusentals åhörare. Åhörare som kort därefter blir del av den mobb som ropar "korsfäst" när den romerske ståthållaren försöker rädda hans liv.

Så här låter en bit av söndagens text hämtad ur Johannes evangelium.
Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv." De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet." Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta."

Fettpärlan som gör allting rent i sin närhet, som ger ljus i mörkret och bröd som människorna i diligensen behöver är förstås ingen annan än Jesus själv som överges av dem som fått äta av mirakelbröden. Hon är Mamma Gud som ammar sina barn och ger av sin egen kropp för att ge liv till sina barn.
Dagens fastetips blir naturligtvis Fettpärlan (i original La Boule de Suif) av Guy de Maupassant att läsas med eftertanke, en berättelse som får oss att tänka till om vad som får oss att stöta ut andra och vad ett desperat fasthållande vid en snygg men ekande tom fasad kan leda till.

Ett av mitt livs stora passioner är körsång och har så varit sedan min mamma hade en liten barnkör hemma i Jukkas. Stora ögonblick med körsång är lätta att räkna upp. Ett av dessa stora minnen var när vi från Tonys Frost-kör sjöng Johannespassionen av pappa Bach tillsammans med sångare från hela Norrbotten och Erik Westbergs vokalensemble. Vi övade hemma och sedan i Luleå tillsammans med hela kören och sedan sjöng vi till påsk i Kiruna kyrka. Trots denna kyrkas välbekant usla akustik var upplevelsen fantastisk.

När jag idag hämtade min fina lilla Linnea från Kirunabussen i Töre lyssnade vi på hemvägen på ett program om en kör som gjort Johannespassionen på annorlunda vis geonom att stå ute mitt i publiken. En av körsångarna sa att hon tyckte Johannespassionen hade mycket att säga nutidsmänniskan, bland annat hur lätt det är att dras med i dömanden och födömanden av oskyldiga människor. Hon sa ungefär så här: "Man har så lätt att dras med och kollar inte alltid fakta utan man litar på vad andra säger för de har ju haft rätt förr."

Det var konstigt nog första gången jag tänkt på passionshistorien som en mobbingshistoria. Något så tydligt och självklart har jag missat, jag som till och med sjungit med i de hemska ropen i Johannespassionen. Men visst är det så; mobbing som bara drar iväg hur långt som helst och den stora mobben helt utan förbarmande, ser nöjda på hur offret plågas till döds. Bara någon enstaka därtill kommenderad soldat visar något bevis på minsta ånger. De andra går hem och äter påskmiddag och känner sig som bra människor.

Maria besöker Elisabeth som redan har varit gravid i fem månader med Johannes Döparen, Jesu kusin.

En typisk romantisk 1800-talsbild. Den har kanske fungerat som söndagsskole -plansch den här bilden. Trots dess mycket timida ryggporträtt av Maria, det är ju snarare Elisabeth som tar plats än Maria, är den en av de minst mesiga av alla Magnificatbilder jag sett.

Av någon anledning har konsthistorien gjort sitt bästa för att detronisera Magnificat och Maria. Botticellis fjortonhundratals-Madonna i bleka pastell -färger och lyxig filigrankrona är definitivt representativ för Magnificatbilderna genom historien. Modernare Magnificatbilder är ofta enkla och kraftigt stiliserade som denna:

Inte mycket till revolutionerande budskap här, men i alla fall inte undergivet sänkt blick.Själva bebådelsen vinner på det återhållna, medan Magnificat-scenen blir helt förvrängd av mesiga blondiner som stirrar ner i marken.

Det är förstås helt begripligt att man inom konsthistorien inte vågat framställa Maria så som hon framstår i Bibeln, tänk så många beslutsamma, kreativa och självständiga kvinnor som haft Maria som förebild. Det gällde för kyrkans män att hålla den revolutionära tendensen i Magnificat stången, de hade mycket att förlora på en bokstavlig tolkning.

Som så ofta vrängde man till det och lät bilderna av mes-Maria överrösta hennes busiga lovsång.  Men kraften finns ännu kvar i orden och hon fick ju rätt, lilla sturska Maria, alla släkten prisar henne salig.

Man kan säga att hon inte riktigt gjort sig på bild.- ännu En utmaning till konstnärliga bloggläsare, vilket jag vet att det finns,-skildra Maria på ett sätt som gör hennes lovsång rättvisa!

Fastetipset idag är dagens musikval; Arvo Pärts Magnificat. Musik som är så tidlös att man kan tro att han var samtida med Palestrina, men han lever ännu denne rysk-ortodoxe estniske tonsättare. Han har hittat balansen, tycker jag, mellan kraften och kontemplationen i Magnificat, Ingen mes-Maria här inte-men musiken ger ändå en starkt rogivande och energiviande effekt. Arvo Pärts musik är avskalad från allt prål oc hdenna enkelhet gör den både jordnära och himmelsk. Resultatet blir musik som är född och inte skapad.

han har inte glömt de förtrycktas klagan.
[...]
Ty den fattige är ej för evigt glömd,

"Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel

och håller sitt löfte till våra fäder:

att förbarma sig över Abraham

och hans barn, till evig tid."

Bilden överst på sidan är en 1400-talsmästare bild av denna händelse. Inte mycket liknar vad som står i texten. Maria avbildas som en furstinna trots att Maria prisar sig salig för att Gud ser till de fattiga och inte till de som är stora i världen. Maria låter tuff och inte alls ömjuk och här står hon med milt sänkt blick, allmänt välanpassad till ett stillsamt och undergivet kvinnoideal. Snyggt målad, men usch så olikt den tuffa tonåringen som sjunger: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig!


Här är Maria lite tuffare, lyfter åtminstone blicken och händerna, helt okej tycker Barock-Olga, men den lyxiga klädedräkten och trots allt lite timida framtoning skvallrar inte om en tjej som sjunger:

Jag skrev för en tid sedan om citrontricket för att minnas. Idag skrev jag en tenta som jag pluggat med det tricket och jag tog fram mitt citronskal vid tentan. Det hjälpte, som det brukar göra. Innan tentan fick jag också tid att sitta i lugn och ro med en andaktsbok av Yöva Eggehorn på biblioteket. Det har jag aldrig gjort förut, men detta ska hädanefter bli min musik, koncentrationen blev lugn, total och fokuserad utan störande nervositet. Jag har nog aldrig mått så bra av att skriva en tenta.

Mer glad dansant barockmusik från Barock-Olgas nya favoriter:

Perrault skrev under barocken sin Gåsmors sagor en del av de sagorna finns också i brödernas Grimms sagosamlingar från romantiken. I morse ville minstingen mysa i sängen på morgonen och läsa sagor. Han har nyss fått en bokkasset med olika Grimm-sagor; den vi läste först var «Rumpelstiltskin». Sonen berättade att den var en riktig hemsk historia med en mamma som gör något riktigt hemskt. Hon lovar att ge bort sitt barn! «Du skulle aldrig göra något sånt!»


Nej, det är klart älskade ungen min, så är det; varken Rumpelstiltskin eller vargen får ta dig ifrån mig! Två sagor i boxen handlade om barn som lovades eller lämnades bort och det avspeglar förstås den tradition man hade av att lämna bort barn til fattiga ammor som jag berättat om under veckan.

Det är nog ingen slump att båda barnen i sagorna var flickor. Flickor kunde lämnas bort för att inte hämtas hem i högre grad än pojkar. Det sägs att under barocken drog kärror genom Paris och samlade upp spädbarn som kördes ut på landet till ammor som kunde ta emot upp till fem spädbarn från rika föräldrar i Paris. Det sägs att det är därfifrån uttrycket «tappad bakom en vagn» kommer, för man var kanske inte alltid så noga med att se till att alla barnen följde med hela vägen.

De rika mammorna födde barn med mindre än ett års mellanrum, de kunde få 15-20 barn, medan fattiga fick betydligt färre barn. Att noblessens kvinnor födde barn var ju inte konstigt det var ju deras enda riktiga uppgift i livet, att skaffa arvtagare till sin make. I så fall var ju förstås flickor mindre värda en pojkar.  Flickorna kunde lämnas kvar på landet och var säkert välkomna som gratis arbetskraft.

Lilla Rapunsel har säkert funnits, flickan som lämnas bort och aldrig hämtas tillbaka och sedan muras in i ett torn av den gamla häxan som tagit hand om henne när hon växte upp. Detta måste ha varit trösterika sagor, trots sina grymma detaljer, för alla de barn som aldrig kom till sina biologiska föräldrar igen eller som hade så vidriga föräldrar att de drömde om att de egentligen vara barn till kungaföräldrar som gråter och saknar dem varje dag och bara genom hot lämnat bort sitt älskade lilla barn.

I Sverige fanns mer praktiska tröstesagor. Här kunde man drömma om att bli lyckligen adopterad av tre snälla tanter som råkar känna en lagom sträng skollärare så man får gå i skolan. Jo, för nog fanns dessa bortglömda barn i Sverige också. Sverige var ett fattigare land och barnen var nog oftare verkligt föräldralösa, men nog fick de slita ont som fosterbarn på arbetsintensiva gårdar och torp de också. Det fanns inte bara en Tvätt-Kristin i landet. Det var nog tyvärr tanterna som var mer ovanliga.

Min käre make stöder SOS barnbyar som arbetar för att barn ska hitta antingen sina färgglada tanter eller åtminstone få en fin barnby där de kan bo och undervisas av farbror blå under trygga hemförhållanden. De har bland annat roliga presentidéer till den som har allt, kolla in här.

Fick en länk av bloggvännen Lars som ledde till Jordi Savalls orkester. Härligt dansant barockmusik av det folkliga slaget på barocktidens instrument. Kolla in trummisen! Nu ska jag och mina ungar dansa!

Catharina Hoft med sin amma målad av Frans Hals, nederländsk barockmålare

François I som införde franska som officiellt språk i Frankrike var pappa till Henri IV, le bon roi.   Denna vänlige och tolerante person skrev ändå nogranna instruktioner om hur hans barn skulle piskas noggrannt eftersom det varit så bra för honom under hans uppväxt. Uppfostringsmodet var sådant och man såg med medlidande på de stackars fattiga barnen som inte hade samma uppmärksamma föräldrar som lät dem vara opiskade och därmed allmänt ouppfostrade.

Henri IV höll alltså fast vid medeltida uppfostringsideal där inte bara spädbarn utan alla underställda kunde få smaka på piskan för alla möjliga förseelser även i förebyggande syfte. Under de följande århundradet började man fundera kring detta, t ex seden att lämna bort barn till fattiga ammor, där barnen för övrigt ofta dog av vanvård och undernäring. Myten om att man kan ligga ihjäl sina spädbarn om man är nykter och frisk som förälder och sover med barnen härrör från denna tid. Präster som fick många ammors bikt visste att de dödade de små barnen i sin vård, eller vanvårdade dem. Så ville man förhindra små kvävda spädbarn med ursäkten att ammorna legat ihjäl barnet, genom att förbjuda folk att ha spädbarn sovande i sängen.

Det var det första tecknet på att man började reflektera över vad som egentligen hände med de små under livets första år-och drog en slutsats av det. Nu var det kanske inte den mest barnvänliga slutsatsen. Men det ledde vidare till att man började fundera över varför alla som hade den ringaste möjlighet till det skulle lämna bort sina späda barn till fattiga ammor. Tankar om att mammorna själva skulle amma sina barn boch att papporna skulle hjälpa till genom att engagera sig i barnens läxläsningörjade framföras. 200 år efter Henri IV när den franska barocken lider mot sitt abrupta slut– revolutionen– kommer Jean–Jacques Rousseaus «Emile» med råd om barnuppfostran som han visserligen inte följde själv, men som definitivt införde begreppet barndom i det europeiska medvetandet.

Ett vittnesbörd om denna nya syn på barn och om vem som skulle ta hand om barnen finns i den spridda barnvisan «Blinka lilla stjärna där» som även på svenska har en viss undersökande attityd till världen, men i originalet blir det tydligare att barnen till medelklassföräldrar kunde fostras i hemmet:

Ah! vous dirai-je, maman,                       Åh, ska jag säga dig mamma
ce qui cause mon tourment?                   vad det är som plågar mig?
Papa veut que je raisonne,                      Pappa vill att jag ska tänka/resonera (förnuftigt)
comme une grande personne;                 som en vuxen person;
Moi, je dis que les bonbons                     Jag, jag säger att godis/karameller
valent mieux que la raison.                     är mer värt än förnuftet.


Men bruket med ammor fortsatte länge än. I början av 1900-talet var det mestadels som fosterföräldrar till ensamstående mammors barn, mammor som jobbade med yrken där barn inte kunde vara med inom industrin och andra som inte kunde ta hand om barnen själva. Överklasseden hade flyttat ner genom samhällsklasserna och nu är den tack och lov utdöd. Tyvärr envisas människor fortfarande med att försöka få späda barn att sova ensamma från sin första dag utanför mammas varma gungande, sjungande livmoder. När ska dylik vidskepelse försvinna?

Ett gott recept på linssoppa: 2 dl röda linser sköljes medan en hackad lök fräses i lite olja. Tillsätt I burk konserverade tomater, , de sköljda linserna, ca 7 dl vatten och en grönsaksbuljongtärning eller motsvarande pulver/fond. Lägg i en eller två finhackade (inte pressade) vitlöksklyftor. Låt puttra i 15 minuter. Mot slutet av koktiden krydda med mynta, svartpeppar och eventuellt lite örtsalt eller ketchup. God att värma om något blir över.

Lars kommentar till gårdagens post kom mig att tänka på senmedeltida musik, här fransk sådan om frälsarens milda moder:

Noruz firas av perser, kurder, judar och många andra från Mellanöstern kring vårdagjämningen. Noruz är persiska för ny dag och man firar nyår med denna fest. Vårdagjämningen var igår, men jag och pojkarna hade fullt upp så det fick bli ett litet firande idag i stället. Vi firade med popcorn(allergivänligt godis, popcornmaskinen är vårt hems mest använda onöda) och orientalisk dans. I stället för eldar utomhus tände vi ljuslyktor inomhus och dansade kring till musik från Mellanöstern men bara mamma vågade skutta över ljusen, det var lite för läskigt för övriga festdeltagare.

Noruz betyder ny dag och det är ett nytt år som firas. I hoppandet över eldar sätter man en gräns och gör sig fri från förra årets sjukdomar och sorger och tar emot det nya med glad förväntan. En trevlig sed som vi lärde oss av vännen Kahve och här i skogen är det mysigt att göra ett litet festligt avbrott för att tacka för det gångna årets goda och be för den nya växtsäsongen och det ljusa halvåret.

Vårt noruz är ytterst stillsamt och vi har inte sju saker på s på bordet, det enda var sib=äpple. Vi nöjer oss med de akvariefiskar vi redan har och har inte införskaffat guldfiskskål och guldfisk dagen till ära. Jag tänker speciellt på mina iranska vänner idag, Kahve, Jafar, Marmar och Abdi-jag är så glad att ni finns och även om det var en ond sak som skedde när den iranska revolutionen kom, har den ändå fört det goda med sig att ni kom hit till Sverige. Det är jag tacksam för.

Be för Herr Soto som tillhör en församling som står nära min vän Ceri. Herr Soto är i chefsposition på kärnkraftverket i Fukushima. Han ber om förbön för sitt arbete och sitt land.

Den här musiken dansade vi inte till i kväll, vi dansade till musik från Ad libs Noruz-program. Men jag blev sugen på  denna danslåt med Ofra Haza, jeminitisk jude, död alltför tidig, 40 år gammal, men hon hann med en strålande karriär innan dess. Vacker var hon också: