Rembrandt van Rijn: Steningen av St. Stefanos målad i olja på ek 1625. Finns numera på Musée des Beaux Arts de Lyon

 

I det mörka nordiska land där Barock-Olga haft förmånen att födas och växa upp har man sett fram emot julen med stor förväntan, stora som små. När denna vinterns stora höjdpunkt kom ville man inte släppa taget utan förkunnade, med glöden hos en självhjälpsboksförfattare på promotionturné: "nu är det jul igen och julen varar intill påska". En affirmation som förstås inte alls stämde. Det är inte bara fastan som kommer däremellan utan också oxveckor, februaris slanka månad och en hel lång rad kalla vardagsmorgnar när man ska upp i mörka ottan för att få det att gå ihop. Dessutom kan påsken ibland ligga väldigt långt bort, som i år.

Det finns dock en mer konkret tröst än självhjälpsaffirmationer på vägen mellan juleljusen och påskens alla färger; kyrkoårets söndagar och festdagar, som exempelvis Kyndelsmässodagen. Är påsken, som i år, sen hinner vi dessutom med en extra söndag som inte återkommer så ofta: 6:e söndagen efter Trettondagen. Barockbloggens läsare Andreas Holmberg upplyste om detta intressanta förhållande som absolut är värt en helt egen bloggpost. Nästa gång vi får denna rastplats under oxveckorna är 2038.

Andreas Holmberg berättar i kommentarstråden för 13:e februari att detta fenomen beror på att Trettondagen i år låg nära nästkommande söndag samtidigt som påsken är sen; i år får vi vänta med att fira påskens under till den 24 april. Sjätte söndagen efter trettondagen bjuder alltså på en  extra liten julförlängning, när vi som bäst behöver den. Denna dag har också temat: Gud verkar nu, en uppkäftigt positiv affirmation som för Barock-Olga känns som en alldeles növändig självhjälp för att ta sig igenom denna turbulenta tid av tidiga morgnar, oroväckande nyhetsflöde och stram budget.

Kyrkoåret är så funtat att hela veckan börjar med söndagen som sedan präglar veckan som följer med sitt tema. Nu lever vi alltså den veckan, som samtidigt är vänliga veckan(minns någon mer än Barock-Olga den?). Det känns hoppfullt!

Så vi firar denna vänliga vecka och jag tackar Andreas Holmberg med en julkonsert för stråkar av Giuseppe Torelli:

 

På Spanarna brukar man skämta om Kyndelsmässodagen som om det var en onödig fest att fira och lite gammaldags bortglömd. Nå, Barockbloggen tycker nu inte att man nödvändigtvis måste följa tidens alla nycker och i mitt hem har Kyndelsmässodagen hållits i ära, som jag skrev 2 februari. Det beror nu inte bara på att min älskade farmor föddes då utan också för att denna dag var en viktig dag i kyrkoåret, en märkesdag på väg mot våren och en slags liten julafton för oss barn. I många delar av Sverige (dör Finland länge var en viktig och stor del) räknades Kyndelsmäss som en liten julafton och firades lite i samma stil med ljus, sång och kyrkogång och extra god mat.

 

I kyrkans barnarbete gjorde vi ett spel i kyrkan där vi var Maria, Josef, Hanna och Symeon i templet. Senare när jag sjöng i kör var det för mig en dag med mycket sång i gudstjänsten. Nunc dimitis (inledningsorden i Symeons lovsång på latin: "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid efter ditt ord") sjöngs förstås i olika versioner. Även i min hemby hade dagarna börjat bli ljusare och det blev kanske utflykt med hundsläden efter gudstjänsten och farmor bakade kubbar och drömmar som vi doppade i mjölk. Sedan tände vi ljus i fönstret för att förlänga skymningstiden innan mörkret föll.

 

När jag själv fick familj har jag försökt göra Kyndelsmäss till en mysig högtid. Vi tänder ljus och går i kyrkan, det brukar vara körer som sjunger, ibland var det min barnkör som sjöng, ibland någon kör där jag bara var sångare. Men nu när vi flyttat till en ännu mindre by än den jag växte upp i, där kyrkan inte är öppen för gudstjänst varje söndag, gör vi något hemma. Idag blir det söndagsskola när vi målar, sjunger och läser om dagens texter. Det blir också runläsning för det tycker Elis är jättekul. Aron vill läsa Grodans ABC och några "Vem"-böcker som vi lånade i veckan. Sedan brukar vi busdansa. Idag blir det till Elis spotify-lista med Shakira, Timbuktu, Michael Jackson och andra dansanta låtar.

 

Barockmusik blir det förstås också. Alltid på en söndag har redan avnjutits och nu Giovanni Pierluigi da Palestrinas tonsättning av Nunc Dimitis här framförd av The Tallis Scholars:

 

 

 

 

Så är det tretton dagar efter juldagen. En dag som jag älskar. Som barn firade en urugayansk/argentinsk/chilensk familj i min bekantskapskrets rejäla trettondagsfester; heliga tre konungar kom med presenter och vi åt godis och hade allmänt julkul på latinamerikanskt vis i deras hem. När jag fick egen familj införde jag raskt trettondagskalas. Sedan 1996 firas de dock lite mer brittiskt medte, scones, marmelad och En trettondagsafton med Helena Bonham-Carter och Imogen Stubbs som Olivia och Viola och Ben Kingsley som den skönsjungande narren (fast han har en "spöksångare"), bland många andra underbara skådespelarinsatser.

Men mest av allt tycker jag om att frossa i de tre vise männen som nu hittat fram till Jesus och hyllar honom. Astrologer från Österns länder som sett att en konungs stjärna har tänts och de ger sig ut och letar för att hylla honom. Jag gillar detta tokiga företag, att lämna allt och möta en okänd nyfödd bebis och när de väl förstått att de hamnat rätt, hyllar de den lille nyfödde som ligger i en krubba utan tjänstefolk eller hov, bara en pappa och en mamma från en vanlig hantverkarfamilj i Nazareth i Galliléen.

Det måste ha fötts en hel del kungliga bebisar runt om i Mellanöstern under deras levnad. For de på pyyhinpirtti till alla? Eller var det något speciellt med denna lille prins? Helt säkert måste denne prins ha varit annorlunda eftersom han inte fötts i ett slott. De tog ju också fel först och for till Herodes palats. Nå till slut kom de rätt och hyllas denna dag, trots sin försening. Jag som alltid är försenad gillar detta skarpt. Fler hyllningar av försenade skulle inte skada.


I Latinamerika sjunger man en massa glada sånger på denna dag som handlar om dessa vise, här är en av dem som gör mig mest glad:

Kan du se vår stjärna som står klar i öster, kan du höra sång av ljuva änglaröster? Vill du följa med och fira Jesusbarnet? Ära vare Gud som skänker oss sin son!

Tyvärr är latinamerikanska Trettondagssånger inte så lätta att hitta på nätet så texten får räcka här. Hoppas den glada känslan märks och en så glad Trettondag som möjligt önskar jag er alla!

Barock-Olga gillar julkrubbor. Vi har flera stycken men vår första julkrubba är "huvudkrubban". Till denna finns tre vise män förstås. På julafton står de alla tre prydligt uppradade under vår adventsstjärna i köket, men sedan slutar prydligheten. De vimsar runt i huset och har väldigt svårt att hitta fram tll sin julkrubba. Ena stunden är de i änglafönstret och nästa gång man tittar efter är de på köksfläkten.

Svea är den svenska almanackans första namnsdag. Svea har fått personifiera riket Sverige sedan stormaktstidens och barockens 1600-tal. Först 1811 blev Svea ett namn som användes på människor. Det blev modernt genom Esaias Tegnérs dikt Svea. Namnet kommer förstås från Svea rike, svearnas rike, som när man drog ihop det under en tid när danska var officiellt skriftspråk i Norden blev Sverige= Svea rige/svea rike. Hade vi haft svearnas eget språk som skriftspråk då hade vårt land alltså hetat Sverke.

Moder Svea sa man förr med vördnad, nu med ironi.Min svärmor heter Svea och henne vill jag hylla denna dag, helt utan ironi:

Grattis på namnsdagen, Svea!

En julsång framförd av Elvis Presley passar bra till svärmor som gillar Elvis när han sjunger gospel:

Eva med storebror kain och lillebror Abel, Adam i bakgrunden. Tavlan
målad av Louise Hollandine van de Pfalz omkring 1660.


Om man ser kyrkan och kyrkohistorien som en enda stor familj, och det kan man väl unna sig så här mitt under den heliga julen,kan vi utnämna olika familjemedlemmar i denna helgonkalender; mamma Maria, mormor Anna och urmodern Eva kan vi börja med. Sedan har vi förstås fader Abraham, den svekfulla tvillingbrorsan Jakob som blev den sveklösa tvillingen Israel. Kyrkans egen trotsiga tonårssyrra är vår lilla Lucia och den bullbakande och generösa mostern är förstås Lydia. Nu har vi så kommit till lillebror Abel.

Lillebror som man älskar och irriterar sig på i lika delar. Han som härmas och retas och kanske lyckas bättre med något fast han är mindre. Samtidigt kan han alltid rida på sin  litenhet, sin utsatta position som yngst och svagast när tålamodet tryter. Abel var lillebror till Kain. Kain som blev världslitteraturens förste mördare.

Men historien slutar inte med mordet, nej som i vilken modern deckare som helst är det snarare där historien tar sin början. Vi får en kort introduktion av de båda bröderna: Kain, jordbrukare med en komplicerad gudsrelation. Abel fåraherde  som till synes är Guds favorit och antagligen är nomad liksom faderAbraham, åtminstone uppfattar Kain det så. Vad som hänt medan bröderna växte upp vet vi inget om. Bibeln lämnar mycket åt fantasin.

Så blir det en dag för mycket för Kain. Kanske tycker Kain att jordbruket kräver mycket och hårt arbete av honom medan fårskötsel verkar lite lagom avslappnat. Mest ett promenerande i vackra betesmarker och man får se sig om, medan bonden är fast vid sin åker som han måste vårda ömt i alla väder. Ogräs ska rensas, gödsel ska spridas, säd ska sås, bevattningskanaler och diken ska grävas och sedan kommer skörden. Arbetsdagarna blir långa, händerna får valkar och svetten rinner. Abel gullar med lamm, sover i skuggan när det är för varmt för fåren att röra sig och blir hjälte när han skrämmer bort lejon och vargar med stenkastning, fast alla vet hur skygga och lättskrämda dessa djur är.

Så tar Kains tackoffer till Gud knappast eld, bara ryker, medan Abels fårfett brinner med klar låga! Kain blir rasande och mordet är ett faktum. Lillebror Abel ligger död och hur mycket Kain än skulle önska det ogjort finns inget att göra. Han försöker gräva ner kroppen, som om mordet vore ogjort bara ingen ser det. Gräva kan han. Men då träder Gud in i handlngen:
"Var är din broder Abel?" Kain svarade:"Jag vet inte. Ska jag ta vara på min broder?"
Då sade han: "Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar till mig från jorden. Så må du  nu vara förbannad och förvisad från åkerjorden som har öppnat sin mun för att ta emot din broders blod av din hand. När du brukar jorden ska den inte mer ge dig sin gröda, ostadig och flyktig ska du bli på jorden."

Hade då Kain alltså rätt? Var Abel gullegrisen och han själv, storebror Kain, Guds strykpojke? Jag tror Kain var förmörkad av avundsjuka och irritation och märkte inte att också han var Guds favorit för när Kain erkänt mordet, blir det inte som i deckarna, han får ett fängelsestraff eller dödstraff, om det är i ett sådant land och en sådan tid den utspelar sig. Nej, när Kain i förtvivlan säger:
"Min missgärning är större än att jag kan bära den(...)Ostadig och flyktig ska jag bli på jorden och se, vem som än möter mig, dräper mig."
då svarar Gud: " Nej, ty Kain ska bli hämnad sjufalt, vem som än dräper honom." Och Herren satte ett tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle slå ihjäl honom."

Så konstigt. Så onödigt då att Kain skulle ha ihjäl Abel, det är ju tydligt att han står Herren nära, nu kanske han ser det, men för Kain känns det tydlgen ändå hopplöst. Han blir inte ihjälslagen, han får barn och barnbarn, men han "gick bort från Herrens ansikte, och bosatte sig i landet Nod öster om Eden."

Dagens musik blir förstås Ylva Eggehorns psalm, som bygger på detta bibelställe, "Var inte rädd det finns ett hemilgt tecken":

Aron fem år och Chateau 18 år.

Värnlösa barns dag handlar om att lyfta fram barns mänskliga rättigheter. Barn har samma rättigheter som vuxna. Naturligtvis omfattar de flesta dessa åsikter i teorin ändå ser jag många exempel på att barn inte ens i vårt samhälle får finnas för sin egen skull. Den nya Mama-trenden med barn so lyxigt tillbehör till karriärsugna föräldrar som vill visa sin status med dyra baby-prylar och därmed jobbar mer än någonsin när barnen är små. Man anställer barnflickor för x antal tusen skattesubventionerade kronor i månaden, men har inte "råd" att låta pappa vara föräldraledig några futtiga månader. Ett vanligt exempel i dagens Sverige.

Inom klassisk ridning kan man också höra att små barn inte ska rida annat än på gammalt brutalsätt. Det där sättet som ovilliga manliga rekryter fick lära sig att rida på när man hade kavalleri och som kräver både muskelstyrka, tyngd och ett visst mått av okänslighet i sinnet. Jag känner många ridande barn och inget enda av dem har muskelstyrka, tyngd i sadeln eller är speciellt okänsliga för djurets känslor.

Vår lilla Chateau är för stor för att riktigt behärskas av mina små söner, men hon är så tålmodig och snäll med små människor att de ändå kan lära sig att sitta och styra med balansen på henne. Hon är dessutom ganska så röststyrd och barnen kan därför lära sig hur det ska kännas med galopp, trav och halt bara genom att följa med.

Jag förstår inte snobberiet som hävdar att barn inte ska rida på ordentligt skolade hästar för att hästarna ska bli okänsliga, tvärtom tror jag hästar som kan ridas av barn är de allra bästa hästarna. Men jag tycker också det är viktigt att även små ponnyer rids av vuxna, någorlunda kunniga, ryttare då och då. Ponnyer är mycket starkare än man tror. En del har för sig att väger man över 40 kilo så kan man knappt ens rida en D-ponny. Medan man fått för sig att gubbar på 100 kilo kan rida islandshäst eller taniga, långbenta varmblod.

Svammel säger jag! Ponnyer är betydligt mer viktbärande än de flesta varmblod. En normalbyggd c- eller d-ponny kan med lätthet bära en balanserad vuxen som inte är alltför lång även om han väger 60-80 kg. Starka och välbyggda b-ponnyer klarar absolut av korta vuxenryttare och vi är många som inte är jättelånga i fullvuxet skick och sysslar med ridning.

Ridanorexin som kan drabba även den smalaste ryttare borde för övrigt inte existera, det finns faktiskt hästraser som avlats på förmågan att kunna bära ryttare i strid bärandes en rustning på mer än hundra kilo. Men det var inte islandshästar som avlades för detta ändamål!

Men åter till barns rätt att lära sig att rida med små hjälper från början: jag hävdar att det går med rätt häst och trygga vuxna kring barnen och hästarna. Mina döttrar lärde sig rida på en liten envis a-ponny som heter Oscar och numera har lärt många barn grunderna i ridning. Han var också inkörd och van att tömköras, vilket är nödvändigt med så små hästar där de flesta vuxna släpar fötterna i backen när de rids. Grunden är alltså välinridna, väluppfostrade små hästar så barnen kan känna sig trygga och så en vuxen kan gå bredvid när barnen är mycket små.

Mina barn har börjat sitta på häst när de kunnat sitta upp, alltså vid ca ett halvårsålder. Då kan man inte ha en 170 cm häst om inte barnet ska sitta framför i sadeln. Ska de sitta helt själva behövs en vuxen som kan gå bredvid och hjälpa till om balansen är svår att finna. Jag måste dock upprepa, grunden är en väluppfostrad häst. En del har för sig att små hästar inte behöver samma fostran som stora. Det är lika fel när det gäller hästar som när det gäller hundar. 


Alltså, låt barnen komma till stallet och lära sig rida och umgås med hästar från det de är små och jobba på att få din häst så känslig och lydig att även barn kan rida den. Kanske kan just din häst aldrig riktigt komma dit, men det är ett bra mål att sträva mot.

"Ett rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan. Det är Rakel som begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer." Så beskriver Matteus sorgen i Betlehem efter att Herodes soldater dödat alla små barn under 2 år. Tyvärr är detta ingen enstaka händelse i historien. Att döda små barn är ett perfekt sätt att sprida skräck och terror i människor. En del forskare har menat att eftersom denna massaker endast nämns i Matteus evangelium och inte i andra källor(ytterst få) från denna tid. Jag tror att de har fel. Tyvärr har detta sätt att agera varit så vanligt och är det fortfarande, att den tidens historiker knappast tyckte att en massaker på småbarn i en avlägsen romersk provins och dessutom i en liten obetydlig stad, var värd att notera.

Våra talrika media bryr sig inte heller idag, trots oändligt mycket större resurser, om allvarliga händelser och folkmord om de sker på fel plats på jorden.

En ovanlig julsång, Coventry Carol, om detta massmord får bli dagens lucksång:

Johannes Gutenberg, uppfinnaren av den första europeiska tryckpressen med lösa typer.

Det finns många framträdande gestalter som heter Johannes. I Bibeln har vi Johannes Döparen, som vi minns den tredje advent och Johannes, evangelisten som upplevde sig som Jesu älsklingslärjunge. I mitt liv finns brorsonen Johannes och storsonen Fredrik Johannes.

Johannes, Johan, Hans, Hampus, Jan, Jon, Ivan, Jean, Sean, Juhani, Jukka, Giovanni, Django, Evan och John är några varianter av detta det vanligaste namnet i Sverige och det vanligaste i den kristna kultursfären. Det finns alltså mängder av beundransvärda och intressanta människor som hetat någon form av Johannes.

Här på bloggen hörs ofta Johann Sebastian Bach förstås. Inte minst under advents-och jultid. Men idag vill jag särskilt peka ut Johannes Gutenberg, tysk uppfinnare och Europas första boktryckare. Vad vore vi alla utan tryckta böcker? Hela historien fick en ny vändning pga att trycksaker blev lättillgängliga.

Innan tryckpressen kom var det svårt och ganska otacksamt att lära sig läsa. Få människor kunde läsa och få hade tillgång till något att läsa. Böcker var oerhört dyrbara och för en vanlig människa var det knappast mödan värt att lära sig att läsa. De få läskunniga som fanns ansågs vara i besittning av övernaturliga krafter och skriften sågs som magisk. De nordiska runorna fick sitt namn av "runa" som betyder hemlighet.

Men detta förändrades med konsten att massframställa text genom Johannes Gutenbergs uppfinning. Därför vill jag hylla just honom och den underbara uppfinning som den tryckta boken är. Visst är väl ändå läsandet att komma i besittning av en ny förmåga och makt, även om vi är många som delar denna förmåga. Vi kan röra oss helt fritt i tid och rum med dess hjälp. Vi kan till och med gå in i ett klädskåp och komma till världar som inte geograferna upptäckt. Ja, boken är i sig ett magiskt klädskåp som när man väl öppnat det leder läsaren in i äventyr, sorger och lycka som man inte ens om man levde i 120 år skulle hinna uppleva genom resor.

Boken med all sin makt att få läsaren att resa, uppleva och lära känna personer från alla kulturer och samhällsgrupper är dagens hyllningsämne, förutom alla mina kära namnsdagsbarn.

Så här skriver en Johannes, han som var lärjunge till Jesus, om en bok: "Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både fram- och baksidan och förseglad med sju sigill. Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken." Sedan öppnas boken och Johannes får se många märkliga händelser och dessa skrev han ner i en bok, som nu kan läsas av de allra flesta. Just denna bok kallas Uppenbarelseboken eller Apokalypsen och måste ha inspirerat mången fantasy-författare genom åren. Den är märklig genom att vi både får en inblick i den mycket unga kristna kyrkans samtidiga verklighet och hur framtiden framställdes för antikens människor.

Jag gillar Johannes inställning till böcker, han grät häftigt för att han inte fick läsa den. Samma längtan kan jag känna när jag får en ny bok i min hand. Julklappar är roliga att ge och få, en julklapp vill jag nog helst ha varje år och det är en bok. I år var julklappsboken mycket speciell, den är på tyska och mycket vacker med olika kända och mindre kända konstverk som visar mödrar och barn i olika åldrar, från olika epoker i konsthistorien. Min man kan Selma Lagerlöf och tänkte förstås på hennes julklappsbok när hon fick en bok på franska med vackra sagoplanscher i. Den boken lärde henne grunderna i franska språket och just nu försöker jag lära mig tyska så denna bok "Mutter und kind" passade mig utmärkt. Nu känner jag en liknande längtan som Johannes inför bokrullen, inför min vackra julklappsbok och den tyska ordboken och grammatiken bläddras varm. Steg för steg , liksom Johannes bokrulle, öppnas denna vackra bok för mig. Jag kan sägas ha öppnat första sigillet men det dröjer nog ett tag innan det sjunde är brutet på denna fina julgåva.

Alta Trinita Beata, en av de allra äldsta julsångerna från den tid då ganska få kunde läsa och böckerna var ännu färre:

Staffan var en stalledräng-alltför den ljusa stjärna

Två de voro röda, de tjänade väl sin föda

 

Hastigt lägges sadeln på

 

Bästa fålen är Chateau

 

 

 

 

Vi tackom nu så gärna!

 

 

 

 

St. Stefanos död blev startskottet för en förföljelse av de första kristna som drev dem ut från Jerusalem och den romerska provinsen Judéen. Så i stället för att kväva den lilla begynnande kyrkan spreds den runt hela romarriket och även bortom dess gränser till Etiopien, Indien och Germanien norr om Romarriket. Matyrerna som de olika förföljelserna medförde gjorde bara kyrkan mer känd och fler anslöt sig till den vägen som tydligen var så hotfull för de mäktiga romerska kejsarna.

Därför firar Svenska Missionskyrkan sin stora dag idag med stor insamling till systerkyrkorna i Kongo, Ecuador, Estland m.fl. länder. Missionskyrkan har även katastrofhjälparbete i till exempel Haiti. Men de stödjer även den lilla kristna minoriteten i Japan. Min egen församling i Kiruna är en härlig mångkulturell samling av människor från när och fjärran: vår pastor, hon kommer från Holland och männsikor från hela världen samlas till gudstjänst i lokalen som vi delar med Katolska församlingen och hyr av Frälsningsarmén. Det organiseras lite grann som födelsekyrkan i Betlehem och det funkar väldigt gnisselfritt och kärleksfullt,tack vare Peter från SMK, Johannes från katolska kyrkan och familjen Wolf från FA.

Nu del 4 av Bach Julnattssoratorium:

Betlehem av idag med den stora födelsekyrkan i centrum. Kyrkan är ett exempel på att kristna faktiskt kan samarbeta,inte helt gnisselfritt, men inte värre än en vanlig svensk familj under julhelgen. Olika kyrkor ansvarar för olika delar av födelsekyrkan. Det finns olika kapell som påminner  om olika delar av julevangeliet. Dessa kapell sköts av olika kristna kyrkor. Nunnor, munkar, präster och diakoner från alla jordens församlingar samlas här och sköter denna heliga plats.

Det finns också många kristna bland palestinierna på orten. Det var ju här kyrkan har sin vagga, eller snarare, krubba. Barock-Olga gläds över att årets turistström till Betlehem har varit stor och när detta skrivs har julen firats traditionellt med TV-sänd midnattsmässa från den katolska delen av födelsekyrkan utan våldsamheter och angrepp varken från Israelisk militär eller muslimska extremister.

Annars har vi hört många dystra nyheter från de gamla kristna kyrkorna i Mellanöstern och Egypten i år. Många riktiga martyrer har det blivit. Riktiga skriver jag eftersom en äkta martyr
1. Inte söker döden självmant-nej, liksom Lucia bara strejkar hon och vägrar att dö in i det längsta.
2. Strävar efter att inte skada någon annan utan, liksom Jesus på korset, ber Gud förlåta dem som korsfäster och torterar honom.

Martyr betyder vittne, en martyr berättar om sin tro och hur maryren dör säger om vad slags tro hon har. Människor som mördar andra genom att själv ta livet av sig är alltså bara patetiska mördare missledda av usla ledare. De vittnar bara om en tro som för länge sedan passerat det sundas gräns och är en trosföreställning värd att förakta och avsky.

Med denna definition klargjord kan dagens tema presenteras: De första martyrerna. Den förste som uttryckligt dör för sin tro på Jesus som Guds Messias är Stefanos, på svenska Staffan. De första martyrerna är de små barnen som dör när Herodes rensar ut alla barn från två års ålder pch yngre i Betlehem när han får höra att Messias har fötts i staden. De har ett eget kapell i Betlehem idag. De är riktiga martyrer som inte gjorde något ont men dog för Jesu skull och har nu fått sin egen dag under de heliga juldagarna; Menlösa barns dag, hette den förut, men menlös(=oskyldig) fick en betydelse av mesig och då bytte dagen namn till värnlösa barns dag, som den heter nu.

Stefanos blev stenad till döds strax efter att den kristna kyrkan fötts i Jerusalem under Pingsten efter den Påsk då Jesus korsfästes. Hans död blev sammanblandad med den missionerande svenske Staffan, Hälsinglands apostel. Denna dag red och tågade unga människor runt i byar och städer och tiggde ihop till sin skolgång eller till julgillen sjungandes om Sankt Staffan som förvandlats till Herodes stalledräng och Staffan av Hälsingland, med en nypa Stefanos som stenades för sin tro på Jesus i Jerusalem för nästan 2000 år sedan. Dessa staffansvisor sjungs numera till Lucia i Sverige och här kommer en av dem. De berättar just den legenden om Staffan stalledräng som alla staffansvisor i grunden handlar om: