Kristi himmelsfärdsdag

Kristi himmelsfärdsdag i Överkalix, kyrkan insvept i mjukt vardagsgrått

Jag älskar dessa helgdagar som alltid kommer mitt i veckan, Långfredag och Kristi Himmelsfärdsdag och dessutom nu på våren när man behöver dem allra bäst. Men jag älskar också Kristi himmelsfärdsdag för att den visar på hur jordnära Gud är. Jesus vandrade efter sin uppståndelse 40 dagar med sina vänner. Dessa vänner berättade sedan för dem som kom efteråt om vad som hänt men de berättar inte speciellt mycket om de 40 dagarna mellan Jesu uppståndelse och himmelsfärd.

Det mesta som står i evangelierna handlar om vad som hände innan Jesu död och sedan berättar de bara vardagliga saker om tiden efter uppståndelsen. Det är inte likt oss människor att göra så. Hur många New Age-böcker har inte givits ut om hur människor varit kliniskt döda och "kommit tillbaka" och sedan ägnar de sitt liv åt att kränga böcker och föreläsa om de korta ögonblicken i "himmelen".

Men i evangelierna är det inte så när Jesus återvänt från döden. Jesus lagar mat, äter mat, är med på fisketurer, äter lite mer mat och umgås med sina vänner. Om det står i evangelierna om vad han pratade om så pratar han om varför han måste dö-inte om livet efter döden. Han håller inga stora möten, som innan han dog. Han startar inte heller en jättekampanj mot romarrikets ockupation. Han skriver varken bok eller föreläser om livet hinsides. Han bara lever ett lugnt vardagsliv med dem han älskar allra mest.

Jag tänker att detta säger något mycket viktigt om vad som är det absolut nödvändiga i livet nämligen vardagen. När en människa får veta att livet kommer att bli kort och snart ska ta slut, då är det varken resor, kurser, lyxprylar eller övertidsarbete som känns mest angeläget; det är vardagen. Att vakna med sina barn, att äta med sin familj, att ta långpromenader med sin hund och prata i telefon med nära vänner känns som det mest angelägna livet har att ge.

Och när en kär människa gått bort är det inte de fina presenterna man fick från personen man saknar, det är den vanliga vardagen med den älskade i sin närhet. Man saknar frukosten tillsammans, telefonsamtalen, breven, de varma händerna, ja, till och med smågnabb och diskussioner saknar man. Den lena varmgrå vardagen med den kära, det är den man saknar allra mest.

Därför är det så bra att Kristi Himmelsfärdsdag är en torsdag, en sådan vardaglig dag. Mitt i veckan tar vännerna sitt slutgiltiga farväl. När Jesus fått dela sin vardag med sina vänner i 40 stillsamma dagar tar han avsked. Så borde alla få sluta sitt jordeliv.

Söndagens evangelium


På söndagar får man vara ute med hunden så länge man vill utan att se på klockan, ja man får leva lika bekymmerslöst som en hund en hel dag varje vecka

När jag läste litteraturvetenskap valde jag Stina Aronssons novellsamling Sång till polstjärnan som utgångspunkt för min uppsats som jag kallade "Söndagens evangelium", en analys av Aronsons lovsång till vilan och livets röda dagar. Ingen kan som Aronson beskriva den samlade vällusten hos en grupp tvätterskor som tar rast från sitt slit i gröngräset under ett träd för att dricka kaffe. Ingen kan som hon lovsjunga konsten att göra ingenting för en stund eller en hel vecka. Genom hela novellsamlingen går en bokstavligen röd tråd, färgen rött som i våra almanackor betecknar vilodagen.

Samlingens sista novell, "Sång till Passålke" handlar om en gammal same som tar en årlig sabbatsvecka vid Passevare/Bássivárri (det heliga berget) och hur denna vila från allt ger honom livsmod och styrka för livets mångahanda. Söndag på samiska heter Bassi=helig vilket också är grundordet för det nordiska ordet helg. Jag tycker det är ett bra ord. Vi ska hålla vilan helig och fredad från intrång.

Jesus kom för att ge oss ett milt ok och en lätt börda, han predikade evangelium som betyder glatt budskap eller goda nyheter. Han kom för att vi genom honom skulle bli fria, våga ta oss en kaffe under trädet, en sabbatsvecka borta från allt, en vila varje vecka då tiden får komma som den vill och gå i sinom tid. En dag för att bara vara, så som det var i början och som det blir en gång.

En kollega vill alltid berätta om allt han åstadkommit på helgen. Det är en trogen bloggföljare och det är mycket för honom, och sådana som han, jag och Stina Aronson skriver: "tänk på vilodagen så att du helgar den". En dag i veckan kan vi få vara himmelskt fria från tidspassning och måsten. Den sorts människa som jag och min kollega är har svårt för att tro att jorden kan snurra utan oss. Att huset kan stå ostädat en dag, att barnen kan få äta färdiglagade hamburgare en dag i veckan utan att riskera allvarliga men, att livet får avnjutas var sjunde dag.

Det är därför, tror jag, vilan har fått sitt eget bud, så sådana som vi åtminstone vilar eftersom det är en plikt. Så att även de duktighetsneurotiska får känna av den lätta bördans evangelium: Söndagens evangelium.


På söndagen får man vara fri som detta svanpar en tidig morgon i Björkfors

Berikande samtal

Min kära vän Ann-Helen var ensam på långfredagen och påskafton så vi hann prata och prata och prata. Den här gången var det mest bara bibeln och teologiska spörsmål*som avhandlades. Kloka Ann-Helen sa så mycket smart bland annat detta som passade så väl in på mina funderingar kring Judas och de skriftlärda Josef och Nikodemos roll i Jesus korsfästelse:

"När prästerna sa "Om han är Guds son låt honom stiga ner från korset!" Ser vi det bara som hån. Men de kanske menade det. Vi får väl anta att de också var troende precis som vi. De som trodde att Jesus var Messias kanske väntade sig att han skulle komma ner från korset och visa det. De som trodde att han var en bedragare eller galning menade att de gjorde rätt som avslöjade honom på detta sätt."

 

Nu måste vi också få lite påskmusik av pappa Bach. Det fick ju jagi fullt mått i Kiruna, live.

Sinfonia och kör från Påsk oratoriet, BMW 249. Här framförd av Emma Kirkby et al , Taverner Consort & Players under ledning av Andrew Parrott


 

 

*Vad glad jag blir att få användning för detta härliga ord!


Pingstvän

Barock-Olga är, som den trogne bloggläsare märkt, en stor jul- och påskvän. Det kommer säkert inte som en chock då att jag också är en pingstvän. Denna väna tid på året med sin vänliga grönska och jublande livsyra förtjänar denna hänryckningens helg-kyrkans födelsedag!

Idag ska vi fira förvandlingen av de lärjungar som rädda gömde sig tillsammans och mindes de lyckliga dagarna med Jesus, men också hans fruktansvärda tortyrdöd, som de förstås hade all anledning att frukta skulle drabba dem också. Från att ha gömt sig för romare och en fanatiskt religiös pöbel blev de fyllda av mod över en dag och gick ut och höll offentliga torgmöten. Naturligtvis hade något verkligt underbart skett.

Det är det vi firar nu-det återupprättade modet och livsglädjens återuppståndelse. Och naturligtvis också att hela den långa kyrkohistorien tog sin början. En historia som på långa och omväxlande vägar nådde till Barock-Olgas avlägsna nord och fortfarande sprider mod och glädje till rädda, trötta och förtryckta.


Nationaltema

Idag är det nationaldag så då firar vi med nationalsaker Sydafrikas nationalsång på morgonen, ponny från Wales på morgonridturen, fransk löksoppa till lunch och den internationella musikern och poeten, hedersbarockaren, Peter Gabriel med den låt jag först hörde med honom och blev helt förtrollad av utan att veta alls vem det var. Min käre vän Andreas förstod av min nynnade beskrivning vilken sången var och spelade in den åt mig.
Njut av hur underbart bra allt blir när man blandar och ger från olika kulturers traditioner. Till och med en fruktansvärd tortyrdöd kan skapa odödlig skönhet; ett självklart tema i Barockbloggens Påskkalender således:

Himlen vare glad och Jorden fröjde sig

En Psalm ur Psaltaren som Lars skickade måste helt enkelt få en egen bloggpost i dag:

Hylla Herren, hela världen,

brist ut i jubel och sång!

Sjung till lyra för Herren,

låt lyrans strängar klinga!

Blås i trumpeter och horn,

hylla konungen, Herren!

Havet skall brusa och allt det rymmer,

världen och alla som bor i den.

Floderna skall klappa händer,

bergen skall jubla tillsammans

inför Herren: se, han kommer

för att råda över jorden,

råda rättvist över världen,

råda med oväld över folken.


En koptisk lovsång får sätta tonen:


Mellandag

En trevlig sak till med Kristi Himmelsfärdsdag är mellandagen som uppstår år efter år. Jag älskar mellanrum- i musik, i gamla hus och i tiden. De gemensamma mellanrum som bildas av mellandagar ger andrum och rymd. I skolan är eleverna lediga medan vi lärare får chans att komma ikapp med rättningar och pappershögar. Textrespons som behöver mer tid för att bli bra blir av. Elever får tid att lämna in rester-mejlkorgen blir full. På dagis och fritids blir det en speciell stämning för barn och föräldrar eftersom de är färre just denna dag och många barn har kortare dag än vanligt.

För dem som just tagit farväl av Jesus slog sorgen och rädslan till igen. De drog sig undan för en tid-en kort tid. Men en tid för reflektion en tid som antagligen blev avgörande för de berättelser om Jesus som blev evangelierna. Ofta minns man bättre på avstånd. Speciellt totalt omvälvande händelser. Dagen efter mina förlossningar kommer jag inte ihåg något alls, jag bara ser på mitt lilla barn och njuter av dess underbara doft insvept i ett lyckorusigt leende. Efterhand minns jag fler och fler detaljer och efter en lång räcka samtal med barnmorskan och min käre make kommer minnen fram mer strukturerat. Nu kan jag minnas varje förlossning i tydliga detaljer, känslor, bilder och dofter.

Jag och Tomppi minns ibland olika saker så klart och i förlossningsjournalen kommer detaljer fram som vi missade, tider till exempel. Tillsammans ger det en mer fullständig bild av vad som hände när mina små mirakel kom till världen. Föräldraledigheten är ett underbart mellanrum för reflektion och växande. Så antar jag att tiden mellan Kristi Himmelsfärdsdag och Pingst var för  Jesu vänner. De berättade om vad de kom ihåg av Jesus och sakta växte de fyra olika evangelierna fram.

De stora berättelserna behöver belysas från många håll. Evangelierna damp inte ner från Himlen i ett vackert insvept paket. De växte fram bland dem som upplevt något så omvälvande att berättelsen behövde ältas med andra om och om igen. Ja den stora berättelsen fortsätter på sätt och vis även nu-varje gång vi berättar om Jesus färgade av våra erfarenheter och perspektiv, men av det blir den inte mindre sann. snarare tvärtom. Precis som varken jag eller Tomppi eller barnmorskan ljuger, vi bara ser förlossningarna från helt olika perspektiv och tillsammans kan vi berätta en mer hel bild av hur det var för de barn som föddes då och på så sätt ger dem pusselbitar till deras egna livsberättelser som de får berätta slutet på utan vår medverkan.


Kristi Himmelsfärdsdag

L'Ascension/the Ascension av Rembrandt

Kristi Himmelsfärdsdag är en av årets mest älskvärda helgdagar där hon kommer precis när vi behöver en vilodag mitt i veckan som allra mest för att njuta av vår eller försommar i fulla drag. Jag kan ärligt inte alls förstå föraktet för denna fantastiska dag "Kristi flygare" som  man försöker göra sig lustig över. Det måste vara en lobbying av högermänniskor med jobb som är andras hobby som villl att vi alltid ska jobba och helst stupa på vår post, för det finns ju alltid någon annan som kan ta över och gör det så gärna.

Nog har något förändrats radikalt sedan medeltiden med oss människor, när vi blir så glada över att få jobba mer. På medeltiden tog man ut produktions- och välfärdsökning i ledig tid och det var då vi fick alla våra glada helgdagar som denna perfekta pärla till söndag en torsdag mellan hägg och syren när livet är som stressigast för de flesta medan naturen slår ut i full prakt så man knappt hinner blinka innan sommaren är här.

I år när påsken är sen kommer Kristi Himmelsfärdsdag så rätt. Det är ju en avslutningsdag som firas, de fyrtio glada påskdagarna med Jesus är över. Avslut är viktiga, de ska knyta samman erfarenheter och göra det man lärt sig fram till dess till en permanent del av ens karaktär. Avslut med avsked ska man definitivt inte slarva bort. Jesus samlar alla sina vänner på ett berg i Galiléen där han växt upp och levt med dem både innan sin död och uppståndelse och nu under de 40 glada påskdagarna. De tar farväl på riktigt sätt.

Vi måste ibland skiljas från våra vänner, ibland utan att veta om vi alls kommer att ses igen. Men ännu oftare skiljs vi från nära och kära helt vardagligt och vi tror att avskedet är tillfälligt så vi unnar oss usla icke-avsked eller till och med skiljs med hårda ord. Men vi kanske aldrig ses igen. Livet är inte planerbart hur mycket vi än inbillar oss det. En älg kan kliva fram i vägen, en stroke kan ta mitt minne ifrån mig, ett krig kan bryta ut, en båt kan sjunka ,ett koncentrationsläger kan öppnas- vi vet aldrig när det är sista avskedet. Ta vara på avsked och avslutningar!

Lyssna också till Telemanns kantat för Kristi Himmelsfärdsdag!

 


Mors dag och bönsöndagen

Idag har jag blivit firad av mina små och maken. Varje år brukar jag få en trisslott och jag brukar alltid vinna 75:-. Då brukar jag köpa Ridsport special som kommer så här års. I år slog de på stort och jag fick både lott, rosenbukett och Ridsport special. Då vann jag förstås inte 75:- som brukligt är eftersom jag nu redan hade Ridsport special.

 

På mors dag tänker jag på min egen mamma som alltid trott att jag kan göra stordåd och själv är en mycket starkt bidragande orsak till att jag kan göra det. Jag tänker också på de mödrar som inte finns hos oss längre: mormor Signe, farmor Saima, Alma, som gett mig mitt namn och fött min farmor. Jag tänker på dem som snart ska bli mamma, som nyss blivit det och de som nyss mist sin mamma.

 

I år sammanfaller mors dag med kyrkoårets bönsöndag. En bön som jag förknippar med att vara mamma är Arons älsklingsgodnattbön, som vi aldrig får glömma någon enda kväll. Den passar också in på alla mammor och barn jag tänker på just nu för i Guds hjärta finns hela tiden och alla som levt lever alltid där:

 

Hos dig finns alla färger, hos dig finns alla ord.

Vartenda språk förstår du som talas på vår jord.

Hos dig finns hela tiden, varenda liten dag.

Allt bär du i ditt hjärta och där finns också jag.

 

 

Mamma Maria målad av Sandro Boticelli på 1400-talet omgiven av barn och unga, hon läser förstås!

 

 


Zelenkas påskoratorium

Den trogne läsaren har nog märkt att en ny bekantskap smugit sig in på bloggens sidor; Jan Dismas Zelenka (1679-1745), kompositör från nuvarande Tjeckien. Han var kollega och vän till J.S Bach som beundrade Zelenkas kompositioner så mycket att hans barn fick använda dem till att lära sig spela med.

Han skrev mestadels sakal musik, precis som Bach, men han var  katolik och fick sin utbildning hos jesuiiter, vilka alltid varit framstående inom  utbildning och musik. Hans påskoratorium I Penitenti al Sepolcro di Redentori (de botfärdiga/ångerfulla vid frälsarens grav) är väl värt att ge sin tid till. Hör här på Maria från Magdalas aria:

Hon sjunger:
Da vivo tronco aperto nobil licor stillato
a gran raggione offerto al mio Signor sei tu.
Cosi do Lui versato per mille piaghe il sangue
in anima che langue di balsamo a virtu!

Lägg märke till att Zelenka hade texter på italienska eftersom det under barocken och in i vår tid, var musikens språk
italienska.


Donne II:Vägen till livet–Den yttersta dagen en glädjedag bliver!

Det talas mycket om jordens undergång just nu och vulgäruppfattningen om att ragnarök och Bibelns sista bok handlar om samma sak, nämligen jordens undergång. Så fel det kan bli! Uppenbarelseboken Johannes apokalyps handlar om Jordens befrielse om vägen till livet för hela skapelsen. Om den dagen som Paulus berättar att hela skapelsen längtar efter. Det är det Bibelns slut på historien handlar om, ett mycket lyckligt slut där skapelsen ska återuppstå precis så bra som den var från början.

I stället för vimsiga amerikanska radiopredikanter får ni här läsa en dikt av min käre John Donne om denna sista eviga dag:

RESURRECTION.

Moist with one drop of Thy blood, my dry soul
Shall—though she now be in extreme degree 
Too stony hard, and yet too fleshly—be 
Freed by that drop, from being starved, hard or foul, 
And life by this death abled shall control 
Death, whom Thy death slew ; nor shall to me 
Fear of first or last death bring misery, 
If in thy life-book my name thou enroll. 
Flesh in that long sleep is not putrified, 
But made that there, of which, and for which it was ; 
Nor can by other means be glorified. 
May then sin's sleep and death soon from me pass, 
That waked from both, I again risen may 
Salute the last and everlasting day.


Mer musik av Jan Dismas Zelenka ur Missa Votiva: Kyrie eleison-herre förbarma dig, som hela skapelsen ropar för att få bli befriad snart (inte gå under), det hörs på den glada musiken att det är en glädjens dag den väntar på:

Vägen till livet



Det här är en av mina favvopsalmer i en läcker körversion. Jo, jag lider ännu av körabstinens. Den bir jag aldrig kvitt annat än när jag sjunger i kör, det är bra så. Veckans tema har ju varit «vägen till livet» och för mig har den här bibeltexten om pärlan och skatten i åkern aktualiserats:

Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.

Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.

 

Det talas mycket om prioriteringar i dag, men ändå är väl vårt samhälle det som kommit längst i att bara välja till och aldrig välja bort något. Inte ens prinsessor hade lika många valmöjligheter under barocken som en vanlig människa som jag har idag. Visst är det skönt att inte leva under alla begränsningar som fattigdomen utsätter en människa för, men rikedomens gränslöshet verkar vi vara sämre rustade för. Det är svårt att välja bort många bra saker för att kunna få en viktig sak. Dagens människor lägger bara en massa pärlor till samlingen av pärlor och andra saker, de säljer inte allt de äger för att få den där enda pärlan som är så speciell och dyrbar. Vi nöjer oss med många naturidentiska pärlor i stället.

 

Vi föräldrar förfasar oss ofta över att barn nuförtiden inte får spara till saker och längta efter något länge. Jag började spara till Chateau när jag var sju år. När hon till slut kom hem till oss och gäggade som om vi känt varandra hela livet när jag kom till henne på morgonen där hon stod på Hjalmar Lundbohmsgården alldeles nära hem, var jag verkligen  minst lika lycklig som mannen som hittade skatten i åkern. Mina barn har inte behövt längta efter en häst, de har vuxit upp med henne och det hoppas jag har varit bra för dem-men kan de förstå hur mycket hon är värd? Är det bara för mig hon har ett värde som klart övertsiger alla mina övriga tillgångar?

 

Att ha häst innebär att jag inte kan ha skoter och jag kan inte åka utomlands varje år. Jag har valt bort de flesta kvällsaktiviteter och weekendresor till vänner och bekanta men det är värt allt det. Även om man vill vägra se det så är det så att väljer vi inte bort, kan vi inte välja till.


För en utomstående kan valen verka galna, som allt vad det kostar av tid och pengar att ha häst när det finns så mycket annat-jo det finns alltid mycket annat men ett liv är inte långt nog för allt som finns att uppleva, varje val innebär att tusentals andra saker väljs bort. Det som inte kostar på är sällan värt något i längden. Det gäller att veta att det som verkligen är värt något kostar mycket, men att det är värt alla uppoffringar.


 

 

 

Flicka med turban av den nederländske 1600-talsmålaren Vermeer. Numera kallas den Flicka med pärlörhänge efter Tracy Chevaliers roman som också blivit film med Scarlette Johansen som flickan.


Herdeveckans slut

Snart är tredje påskveckan över och vi ska fira 4:e söndagen i påsktiden som har temat "Vägen till livet". Det hänger så klart ihop med herdemotivet där Jesus visar fåren vägen till livet. Det så mycket att hämta ur herdeliknelsen, inte minst när vi talar om ledarskap, som jag gjorde i detta inlägg om förhållandet till hästar.



Det snackas mycket om ledare just nu i alla möjliga sammanhang. Men sällan hör man talas om annat än den ledare som får följare som följer blint, antingen med manipulation som konsulter gärna lär ut, eller rent auktoritära metoder som andra konsulter lär ut. Här tycker jag Jesus lär ut hur en ledare ska vara. Herden är inte någon general för fåren, inte heller en manipulativ Storvesir eller karismatisk gängledartyp i Usama Bin Ladin-stil. Nej den Gode herden ger sitt liv för fåren, ligger på marken med dem och delar deras villkor så till den milda grad att han till slut själv blir ett slaktat lamm.

Jesus säger också att fåren känner sin herdes röst och de följer inte någon annan än sin herde det handlar alltså om en varm och förtrolig relation och sådana tar tid att bygga up. Kanske är det därför mer modernt med quick-fixledarskap för tid tycks vi ju aldrig ha annat än till...ja vad använder vi då tiden till? Jag vill använda den största delen av min tid till relationer-so help me God!



Agnus Dei av Jan Dismas Zelenka 1679–1745

Herren herden hela veckan

Söndagen inleder ju kyrkoveckan och söndagens tema sätter temat för hela veckan. Veckans tema blir alltså den gode herden. Få Bibeltexter är väl så älskade som psalm 23 Herren är min herde. I mina hemtrakter var det inte alla som hade tavlor på väggarna men broderade bonader med bibelspråk fanns det och åtminstone en av dem var alltid ett citat ur denna älskade psaltarpsalm.



Lite märkligt är det att vi alla så gärna identifierar oss med får just i detta fall, detta djur som fått ge sitt namn till ointelligenta människor och som använts för att bota sömnlöshet med hjälp av sin förmenta tråkighet. Den doft av gröna ängar och frihteskänslan parad med tryggheten i den gode herdens närhet har tydligen slagit an hos många. Otaliga är inte bara bonaderna utan också lite söndagskolkitschiga bilder och inte minst musik. Alla svenska barn kan ju sjunga "Bä bä vita lamm"

Här en ovanlig fårlåt, «Helgdagsrock åt far» ur 777. En Jesus-låt som jag, Hanna och Fredrik tyckte mycket om att busdansa till i vardagsrummet på Gruvfogde 14. Jag älskar dessa roliga grötrim på Bä bä vita lammtemat                  "Helgdagsrock, glädjechock, jag får vara får i Herrens flock. Helgdagsrock, glädjechock, jag som förut var en syndabock. etc." Ja lyssna själv;



Nu har jag tokdansat i köket och kom att tänka på att det kan vara skönt att varva ner med en lugnare fårlåt. Det finns hur många fantastiska tonsättningar av O Guds lamm, Agnus dei, som helst. Här en av Palestrina :

Jesus, den gode herden som blir ett får bland får

När David sjunger om Herren som sin Herde i Psaltarpsalmen 23 gör han alltså något ganska konstigt i en religiös omgivning som präglades av olika gudar med stort välde och kunglig glans. Gudar som höll sig på långt avstånd från sina tillbedjare och hade en nyckfull och hjärtlös inställning till de folk som gav sina offergåvor till dem. Även i det judiska folket var det säkerligen en och annan som höjde på ögonbrynen inför den profanering som David utsatte deras Gud för med denna psalm 23.



Dessutom jämfördes människorna med djur och det var tidigt något som man tog starkt avstånd från i religionerna. Dichotomin människa-djur höll man hårt på. Här blandas alla andra begrepp också ihop: herden för sina får i vall, men samtidigt; «Om jag än vandrar i dödskuggans dal fruktar jag inget ont för du är med mig» sjunger David, «för din käpp och stav följer mig». Vem leder vem? Vem följer vem?

Om man sedan läser hur Jesus säger,"jag är grinden till fåren" och vet att fårfållor på Jesu tid var omgärdade med murar där ingången saknade grind, det var herden själv som lade sig att sova på marken vid grinden för att hålla fåren på plats och rovdjuren ute under natten, då förstår man vidden av hur radikalt annorlunda denna gudsbild verkligen är.

Gud som den hjärtnupne djurvännen, som sover på den kalla marken för att inget får ska komma bort och ingen varg ska ta sig in till de sovande fåren. Gud som ett barn med låg status i samhället som låter fåren vandra fritt under dagen men inte låter något enda litet lamm komma bort när natten kommer. Gud som en liten vallflicka som sjunger:    « Du varg du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig».


Francisco de Zurburán( 1598–1664) Agnus Dei (Guds Lamm)

Sedan kommer det mest oerhörda av allt; Jesus liknar sig själv vid ett av fåren i flocken, det lilla lammet som slaktas i all hast till påskmåltiden.

Jo, Jesus, jag tror att jag börjar ana lite av vad du ville säga med denna liknelse, men jag kommer nog aldrig att förstå den helt och hållet.

Söndagmorgonens musik är Agnus Dei ur J.S. Bach h-mollmässa

Jesus, den gode Herden

Jag har ett par örhängen som jag tycker mycket om, jag köpte dem på Jukkasmarknaden för många år sedan av en silversmed från Jokkmokk. På örhänget finns en liten bild ingraverad av en människa som ser ut att bära ett litet djur i famnen på ena axeln. Jag kände att jag genast ville ha dem. Tjejen som gjort örhängena sa; Det föreställer Raadin Áttin Bárdni."

Ja, då förstod jag varför jag fastnade så för dem, för det är ju ingen annan än Jesus, den rådande faderns son.Bilden var ju en mycket stiliserad variant av de tidiga bilderna av Jesus som den gode herden med ett litet lamm vilande mot sin ena axel. Det är en ung skägglös Jesus med kort romersk tunika som finns på dessa bilder som sedan stiliserats till det samiska tecknet för den rådande faderns son.

Söndagens tema denna tredje söndag i påsktiden är just den gode herden. Texterna handlar om Jesus som herde. På många ställen i Bibeln jämförs vi med får som har en djurvänlig herde, Jesus eller Herren, som aldrig är för lat för att göra sitt jobb ordentligt och på allvar.

Israels mest berömde kung, David, började sin karriär som herdepojke och de första som fick veta att Jesus hade fötts i Bibeln var just herdar.

Denna visualisering av Gud som en herde är väldigt populär och begriplig. Även om vi sällan stöter på herdar nuförtiden är vi nordbor väldigt hjärtnupna när det gäller djur och kan mycket väl förstå värmen i bilden av herden som pysslar med sina får. Men vi som lever ganska långt från herdelivet missar kanske andra aspekter av denna liknelse. Som den att fåren får springa ganska fritt under herdens extensiva tillsyn. Får i Israel på Jesu tid hölls mer som renar hålls idag än som får hålls numera i Sverige.

Man såg till dem och hade hundar som höll vakt mot rovdjur och herden "följde" sina får, samtidigt som herdarna visste vägen tlll vatten och betesmarker var det på sätt och vis fåren som lärt den lilla herden var dessa fanns. Det finns ett samspel mellan en god herde och djuren han har ansvar för som inte liknar en dressörs ordergivning alls.

Får man också klart för sig att lille David var långt ifrån den enda lilla ungen som var herde så klarnar bilden ytterligare. Det är inte alls någon slump att de första kristna avbildade Jesus, herden som den där skägglöse pojken med kort tunika-motsvarigheten till det tidiga 1900-talets kortbyxor för småpojkar, herdar var ofta barn. Så är det än idag i många länder på jorden. Herde är det första jobbet ett barn får. Redan i femårsåldern kan barn få det ansvaret på sig. I Sverige fick de små barnen vakta djur i trakter med varg, men där det fanns björn var det tonårsflickor och pojkar som vaktade djuren, för de var inte lika lätta att tas med som vargar. Få människor var herdar hela livet, de som fortsatte med yrket var ofta fattiga, med barnets ekonomiska och sociala status även när de blivit vuxna.




Den trosvisse Tomas


Caravaggios tolkning av Tomas undersökning av Jesus efter uppståndelsen

I Hebréerbrevet beskrivs tron som "vissheten om ting vi inte kan se" och det är väl en bra definition av tro. Man kan också säga att tro är att lita på något eller någon. Trofasthet är att inte svika olika slags förtroenden. Denna andra söndag i påsktiden är traditionellt vikt åt Tomas, lärjungen som hade svårt för visshet om ting han inte såg. Han ville veta och ha empiriksa bevis. Av någon anledning kallas han Tomas tvivlaren, vilket jag tycker stämmer dåligt.

Tomas är ju snarare Tomas vetenskapsmannen. Han vill testa sin hypotes innan han bygger en teori kring förteelsen och hur bra det var för oss andra att han krävde empirisk bevisning. På så sätt är Tomas en sann barockblogg-lärjunge, för en av de saker som fascinerar med denna epok i Europas historia är just det empiriska förhållningssättet till att undersöka verkligheten. De antika grekerna filosoferade kring verklighetens väsen. Barockens vetenskapare ville undersöka tingen i sig. Tomas var ingen filosof, Tomas ville undersöka Jesu kropp och såren från kosrfästelsen när han mötte Jesus. Han ville ha starka bevis för att det otroligt overkliga och omöjliga hade hänt.

Vad bra att han gjorde det, att han vågade fråga om han fick sticka sin hand i Jesu sida och spikhål. Alla lärjungarna runt omkring sa att de mött honom och nu var han där mitt ibland dem, men Tomas ville inte bli lurad och trots att grupptrycket måste ha varit stort, gick han ändå fram till Jesus och gjorde sin ganska äckliga kroppsvisitation. Återigen är kristendomen så kroppslig och nära att det nästan blir för mycket för religiöst sinnade finandar.

Tack, Tomas för att du vågade; att du ville ha visshet om att du inte trodde på en omöjlig dröm utan på en riktig person av kött och blod och sår och ärr och ett bultande hjärta. Tomas den trosvisse tycker jag han borde heta eller Tomas den djärve. Så modig vill jag bli.


Första påskveckans slut



Dirk Bouts målade denna tolkning av uppståndelsen omkring 1455 som var en tid av stora omvälvningar pestepidemier härjade ännu och kunde slå ut hela byar med alla dess invånare. Adelssläkter dog ut och gav utrymme till begåvade människor ur andra samhällsklasser att ta sig fram. Shakepseas i Stratford -upon-Avon fick en liten gosse ett av de sista stora peståren: 1564. Det blev brist på arbetskraft vilket gjorde att arbetare kunde sätta sina villkor mer än vanligt i historien. Bland annat kom en hel mängd nya helgdagar till under denna period för medeltidsmänniskan hade på ett område väldigt lite gemensamt med oss; man valde hellre mer fritid än mer pengar och prylar.

Mer Bysantinsk musik under den glada påsktiden:


Påskgodis

Lite påskgodis för ögon och öron. Trogna Barockbloggare har klagat, "varför har vi sett så få av Caravaggios fantastiska målningar kring fastetiden och påsk? Jag har ingen vettig förklaring faktiskt, så här kommer tre målningar som ej tidigare visats på Barockbloggen:


Jesus fängslas i Getsemane örtagård



Jesus gisslas och begabbas



En annan variant av Emmaus-motivet

Jag bara måste höra mer av VocaMe och bysantinsk musik så här i påskens glada tid:

Dagsaktuellt

Barockbloggen sätter visserligen en ära i att vara otidsenlig men just idag måste jag bara visa och länka till en riktigt kul serie, Parsmos penna i Dagen detta blir min kommentar till Bråddjups dagsedel:


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0