Framtidstro
En resa genom Sveriges största industriminne från Porjus kraftstation till Malmfälten talar om framtidstro. Vid början av förra seklet vågade man sig på stora investeringar och folkhemstanken började gro. Från att bara ha försvarat kungahuset blev nu försvarets viktigaste uppgift att försvara elkraftverk och malmtransporter. Detta och mycket mer fick vi veta av vattenkraftsguiden Sonja i Porjus. Själv föddes hon i en by några kilometer från dammarna som genererar 25% av Sveriges elkraft. Men i hennes by fanns ingen el förrän hon var tio år. Och Sonja var inte 100 år gammal.
I själva kraftverket hade man förstås el indraget. Vacker marmor i två färger; vit och rosa och undersköna jugendarmaturer pryder det gamla verket. Framtidstron hörde ihop med detta; grå betong är trist, marmor är vackert och båda materialen leder el dåligt så de valde att göra det vackert. Dyrt men fortfarande som nytt. Fönstren i nygotisk spetsbågestil fullbordar intrycket av att ha byggt ett tempel för den nya tidens religion: Framtidstron.
En nymodighet var 24-timmarsdygnet och för att inte göra fel på eftermidagarna hade man en eftermiddagsklocka mitt emot fönstren.
50 meter under älven ligger maskinhallen från 1914. Turbinerna jobbar inte längre men älven brusar högt ovanför våra huvuden. Min klaustrofobi blev inte bättre av alla säkerhetsåtgärder och andningsmasker. Jag fick träna mycket på denna plats. Men inte ens min höga panikpuls hindrade mig från att se skönheten även i denna maskinhall med blanksvarta turbiner från Trollhättan där Sverige hade sitt allra första vattenkraftverk. Porjus var inte först, men är fortfarande störst.
Till och med golvet var vackert och knappt slitet trots att människor sprungit på det i snart hundra år.
Efter 250 branta trappsteg i en trång trappa var det skönt att komma upp i prakthallen vid ingången till kraftverket och mötas av ytterligare skönhet i jugendarmatur och nygotiska fönster med djupa fönstersmygar. Inte för att spara energi utan för att tegelbyggnaden skulle hålla värmen, är väggarna tjocka. Energi var inget man behövde snåla med, tänkte man sig 1915. Porjusverken ansågs räcka för varje tänkbart energibehov i framtiden .
Probemet var bara att "behoven" ökade med tillgången till billig el och senare byggdes hela Luleälven ut och gjorde Jokkmokks kommun till en jättelik kraftdammspark och står som sagt var för 25% av Sveriges elenergi. Av dessa rikedomar av energigenererande får dock Jokkmokk intet. Sveriges största nettovinstgivare till staten är en av Sveriges fattigaste kommuner. Framtidstron nådde liksom aldrig runt Porjusverkets stugknut. Fortfarande är det mest inkomstgivande eventet i Jokkmokk marknaden i februari med rötter från medeltiden.
Till alla oss som inte kan hålla oss vakna
Parsmo tecknar i Dagen, jag är gift med en man som ser på friidrotts-VM och i media kommenteras varje kast med liten boll som om det vore en månlandning.
Mer fritid mindre miljöpåverkan och friskare människor
varför vill vi absolut INTE ha det?
Varför vill alla partier att vi ska jobba mer? Nu senast Socialdemokraterna, vi ska jobba mer, vi ska jobba tills vi stupar någon gång i 90-årsålderna, vi ska jobba jobba jobba. Sverige ska ha fler i arbete minst åtta timmar om dagen än resten av Europa, tycker Stefan Lövfén och statsminister Fredrik Reinfeldt kontrar med att vi måste höja pensionsåldern.
Varför? undrar jag. Vi har många arbetslösa unga, när ska de få en chans på ett hederligt arbete?
Industrin effektiviserar, inte gör de det för att sätta FLER i arbete utan färre. Kan du komma på en enda uppfinning som inneburit att fler fått jobb? Nej nu gör en grävmaskinist vad hundra pojkar med spade gjorde för hundra år sedan. En datoriserad sekreterare gör hundra maskinskriverskors jobb. En skogsskördare ersätter hundratals arbetare. Hur många kor hinner en människa handmjölka per dag och hur många kor mjölkas samtidigt av datoriserade mjölkningsmaskiner i dagens ultramoderna kovänliga ladugårdar? Finns en enda växeltelefonist kvar i arbete någonstans på jorden?
Jag har skrivit det förr och skriver det igen: Marx trodde att effektiviseringar i industrin skulle leda till fyra-fem timmars arbetsdag och en ökad kulturell aktivitet. Arbetare som slitit i 12 timmar per dag, 6 dagar i veckan skulle i stället jobba fem dagar i veckan fyra-fem timmar per dag och sedan odla i sin trädgård, sjunga med sina barn, måla, gå på språkkurser, dansa, resa, ja, leva.
Nu har vi i Sverige alla möjligheter att förverkliga denna dröm, ändå är högern och sossarna rörande överens om att vi ska jobba mer. Vi är idag 20% effektivare än på 1980-talet ändå jobbar vi MER än då. Varför? Jo, för att (över)konsumera så vi knäcker jordens tillgångar i ännu mer intensiv takt än vi gjorde på 1980-talet. Vi ska byta ut dugliga kök mot modernare. Vi ska slänga kläder som passar och knappt är använda för att köpa nya mer moderiktiga. Vi ska byta våra fullt fungerande mobiltelefoner mot I-pads. Vi ska flyga till Thailand två veckor varje år. Vi ska ha minst två bilar i varje hushåll, även i storstäder där bilar bara är i vägen och lokaltrafiken fungerar utmärkt. Klimathotet viftas bort med någon vag odefinierad dröm om att "tekniken" ska fixa problemet, inte vi själva. Vi har ju förstås inte tid. Vi ska ju jobba mer för att kunna köpa mer.
Ja, med "vi" menar jag förstås vi som har jobb. De som inte har jobb skulle naturligtvis lättare få jobb om vi delade jobben på fler med sänkt arbetstid för alla, men då skulle det vara svårt att bedriva den politik som bedrivs just nu som går ut på att sänka reallöner och svälta ut arbetslösa så de går med på att vara daglönare utan anställningstrygghet, gratis praktikanter och Fas treare utan att knota. Kloka Underbara Clara tog nyligen upp detta i en radiospaning. Börjar detta vara en fråga som fler än den alltid lika otidsenliga Barockbloggen vågar diskutera? Man får väl hoppas att jag och Clara inte är tvås ropande röster i öknen.
Eller ska vi hoppas på att vi är just det, ens ropande röst i öknen var ju början på en världsrörelse som lär oss: "bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem."
"Bergspredikan" av den flamländske barockmålaren Frans Francken den yngre
Barock köbildning eller Kampen om oblekta blondiners hjärtan
Tre oblekta blondiner rider dromedar
Marrakech manliga befolkning var artig och trevlig. Visst drar en mellanblond dam med tre ljusblonda flickor (ingen av oss blekt) många blickar till sig, men uppmärksamheten var nästan helt uteslutande av mycket vänlig och respektfull art. Alla fördomar om "kamelbyten" och bortslitna blonda hårtofsar kom på skam. Det är betydligt jobbigare en vanlig lördagkväll vid korvisen i en vanlig svensk håla. Det beror på mycket men en orsak är definitivt spriten. Så härligt det är att möta en massa nyktra unga människor även en festkväll, även i discotekskvarteren. Söta marockanskor med tajta jeans och tydlig sminkning, unga män med stylat hår och läderjackor-alla var de lika trevliga och nyktert glada. Inga tjejer trakasserades, inga män ens visslade föraktfullt.
Oblekta blondiner och brunetter alla lika vackra
Man kunde efter en vecka få för sig att Marocko är ganska jämställt. Så trodde också vi tills vi kom till flygplatsens säkerhetskontroll. Vi valde den kortaste kön, men blev snabbt bortmotade av korrekta poliser: "Ladies, ladies, this way" Vi skulle byta kö, men inte "the lords". Sedan vi flyttat längst bak till en mycket längre kö såg vi skylten som indikerade att bara män skulle gå i den kortaste, snabbast flytande kön. Vi såg en skylt till som visade en man, men det var knökfullt i kvinnokön, som förstås var en blandad kö med både män och kvinnor, de flesta går ju med familjen i kön och ingen sa "Lords, this way" åt dem, så kvinnor fick gå till en av de mansskyltade köerna.
Här får man lätt intrycket att kvinnorna tar över totalt i Palais Bahia
Det fanns alltså två köer för enbart män och en för män och kvinnor, men nöden tvingade dem att tillåta vissa kvinnor att ta mittenkön avsedd för män. Det var så trångt så de räknade väl ändå med att mittenkön skulle besmittas av kvinnor som råkade stöta till "lorderna" i kön i trängseln. Så vaknade vi upp ur vår törnrosasömn. Det stod fullständigt klart att vi var i det land där man låter våldtäktsmän slippa straff om de gifter sig med sitt offer om offret är ogift. Därför tog en 16-årig flicka nyligen livet av sig. Hon våldtogs och knivskars när hon var femton år och stod alltså bara ut ett år. Hennes pappa leder nu ett uppror mot lagen som bestraffar offret.
Kvinnodagen firas med emfas på Khadijas sons skola i Marrakech. "det behövs" tyckte lärarinnorna
Det slog mig att så där blinda som vi var tills vi kom till säkerhetskontrollen är jag ofta här hemma. Jag tror att alla, inte bara Göran Persson, är feminister , alltså vill att alla människor ska ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett kön. Så händer något, en diskussion om språkligheten "hen/hän" till exempel och så ser jag att nej, det finns två köer här också! Det är bara att flytta på sig och ställa sig längst bak, längst bort för att skydda lorderna från tjejpesten, den som har som symptom att man får göra dubbla jobbet för halva lönen och måste gifta sig med mannen som våldtog en.
Mat II
Så när som på övervikt = skönhet, är vår tid väldigt lik barocken. Maten är livsmedel bara för de fattiga och för de rika är mat nästan allt annat än livsmedel. Hälsofixeringen och frosseriet känner vi igen i vår tid. Vi vill absolut äta varierad och välsmakande mat, varje dag och flera gånger om dagen. Vi tycker också att hälsoaspekten är viktig med mat men frossar ändå i osundheter för att nästa dag ångra oss och dra en extra repa i skidspåret som botgöring. Men vi ser inte heller maten som mat. Kanske som medicin, ofta som något lite skamligt och absolut som ett njutningsmedel. Så den måste varieras och vara riktigt god-varje dag.
Teoretiskt lever vi dock gott på samma mat dag ut och dag in bara den är vitaminrik. Vi behöver ganska lite mat för att överleva om den mest består av vitaminrika grönsaker och frukter. På Okinawa blir människor gamla och de förblir friska i drygt hundra år och de äter just så. I stället för ris äter de sötpotatis fast de inte tycker det är så gott, så de frossar inte i maten. De äter bara ca 10% fett om dagen och det är nästan uteslutande vegetabilsikt fett. Proteiner får de från växtriket och litegrann från fisk, men inte mycket. De äter sina egenodlade grönsaker, varje dag och kompletterar med alger från havet. När USA ockuperade Japan ändrade de yngre på det gamla sättet att leva; ris och hamburgare kom in i dieten och livslängden sjönk, vilket talar för att genetiken är mindre viktig än livsstilen.
Sjundedagsadventister och nunnor har studerats mycket eftersom de lever osedvanligt länge och är friska livet ut och detta trots att genetiska orsaker kan uteslutas i högre grad än på Okinawa eftersom de inte är släkt med varandra. Båda dessa grupper äter mycket grönsaker och lite eller inget kött alls. Sjundedagsadventister är helveganer och dricker inte ens vanligt te än mindre alkohol eller kaffe. Nunnor dricker visserligen lite vin, men vatten är måltidsdrycken och fasteperioder helt utan bröd, kött och mejeriprodukter avlöses av perioder med måttliga mängder av animaliska proteiner, ofta från djur man själv tagi hand om. Till klostren hörde ofta en karpdamm. Frosseri är något man absolut inte vill ägna sig åt. Liksom på Okinawa är man alltid lagom mätt när man lämnar matbordet. Både nunnor och sjundedagsadventister ser mat som ett livsmedel och inte som ett nöje, de har så mycket annat intressant att syssla med.
Axel Kulle Stilleben med citron
Mat I
Tänk om vi sa; "jag är så road av att andas", "mitt stora intresse är andning", "den senaste andningstrenden", "allt om julandningen", "andas till påsk". Tänk om det kom ut hundratals böcker om andning varje år med olika sorters luft och luftblandningar beskrivna i ord med läckra illustrerande foton; "Solens andning", "Andas ut i Grekland" eller "Vanlig andning" av Marit Paulsen.
Det vore förstås helt absurt. Men jag menar att vårt förhållande till mat är lika absurt som illustrerade andningsböcker. Mat är precis som andning nödvändigt för liv. Mat är ett livsmedel, utan mat dör vi av svält. Kan vi inte svälja får vi sondmatas, precis som en respirator sätts in för den som inte kan andas av egen kraft. Ändå behandlar vi mat som en leksak, ett nöje-ja, något som är till för att roa oss i första hand. Vårt förhållande till mat i den övermätta delen av världen är så märkligt. Man kan vara "road av mat" man kan "intressera sig för mat" och det finns till och med "mattrender".
Denna inställning till mat har länge irriterat mig, speciellt som så många här i världen fortfarande ser mat just som ett livsmedel. Men de tillhör förstås dem som som inte tillhör den övergödda delen av mänskligheten. Under den era som Barockbloggen är särskilt intresserad av, 1600-1700-talet, såg överklassen på mat som medicin. Den måste absolut inte vara god, den skulle balansera grundelementen i kroppen; slem vatten-överskott gjorde människan flegmatisk,blodet luft-överskott gjorde människan lättsam och oseriös, gul galla eld som gjorde människan kolerisk och svart galla, jord, som gav melankoli. Hade man balans mellan dessa i kroppen så man var vid sunda vätskor.
Surt och salt, kryddstarkt och sött skulle blandas i rätt proportioner till rätt person. Överklassen bjöd också till överdådiga fester där det gällde att få sina gäster bokstavligt talat spymätta och när det kommit till den nivån, skulle man börja om igen. Man lät måla stilleben som visade upp det överdåd man kunde kosta på sig i hushållet. Övervikt var skönhet och ett tecken på välstånd i ett Sverige där många svalt och tvangs att äta gröt på fönsterlav och kokt hö om man hade kvar något fram emot vårkanten.
Frukost med skinka av Pieter Claesz
À suivre
Mer vargar
Här bevisas min tes om Centerns varghat på Birger Schlaugs intressanta blogg. Applåder när första vargen skjutits i Örebro län när centern med Mini-Maggie i spetsen, samlades till kommundagar i Örebro. Schlaug har även annat intressant om vargar och hundar dit länken leder så tveka inte att klicka in er.
Samiska polarfarare och andra bortglömda finsk-ugriska hjältar
De flesta svenskar känner till André och hans olycksaliga ballongfärd. De flesta vet att Sir Edmund Hilarys guide och bärare hette Tensing. Men få vet nog att en man från Junosuando, Leonard Seppälä, är ursprunget till namnet på draghundsrasen Seppala Husky. Han emigrerade till Alaska där han blev en legendar i slädhundssammanhang och det var förstås han som började uppföda Seppala-huskien.Detta var i början av 1900-talet och då ville Sverige inte kännas vid sina minoriteter, alldeles speciellt inte sina finsktalande medborgare. Myter spreds om att de finsktalande längst i norr var lata och tjuvaktiga "förfinskade" svenskar som måste försvenskas tillbaka för att undvika att de blev en femtekolonn för Rysslands intressen i området. Men i det nya landet USA räknades finnar som vilka andra européer som helst och Leo Seppälä kunde bli draghundslegendar utan att behöva slåss mot fördomar utan bara göra sin grej.
Samuel Johannesen Balto (1861-1921) från Karasjokk kom också till USA och bedrev både renskötsel, samt blev guldgrävare och körde hundsläde. Det är av honom den legendariske draghunden Balto (1919-1933) fick sitt namn. Balto som var med bland de hjältemodiga hundar som förde serum till den difteridrabbade staden Nenana från Nome i Alaska 1925. Från Nome möttes de på halva vägen av just Leonard Seppala med hundsläden lastad med serum. Men innan han fick ge namn åt en legendarisk draghund hade Samuel Balto tillsammans med vännen från hembyn, Ole Nilsen Ravna, medverkat vid flera av norske polarforskaren Fridtjof Nansens polarfärder.
Samer behandlades vid denna tid inte som de hot som man såg i den finsktalande minoriteten, men som gulliga varelser med mer djuriska än mänskliga drag som kunde få utgöra dekorativa inslag på Hjalmar Lundbohms representationsresor runtom i Kiruna kommun. Deras medverkan vid spännande expeditioner till Nordpolen och över Grönlands inlandsis på skidor glömdes kvickt bort medan Fridtjof Nansens namn är vida berömt än idag. Deras vana vid kalla klimat och ändamålsenliga klädsel kompenserade för att de inte alls hade de medfödda specialbegåvningar för kalla klimat som Nansen hade trott att de skulle besitta.
Detta avslöjar rasismens grundläggande väsende, nämligen att man inte tillerkänner andra etniciteter fullt människovärde och tror att de är biologiskt helt olika "riktiga" människor; Nansen trodde alltså på fullt allvar att samer skulle ha någon medfödd egenskap som nordborna saknade vilken gjorde dem bra på att uthärda polarklimatet, men det visade sig bara vara en materiell kultur anpassad till kyla mindre än till det europeiska modets nycker som låg bakom samernas förmåga att uthärda polartrakternas prövningar. Nansen lärde sig också att använda slädhundar av inuiter på Grönland, trots att han från början uppfattade dem som primitiva troll. Nansen blev alltså mindre rasistisk än sin samtid av sina erfarenheter. De flesta europeiska upptäcktsresande dog nog hellre än att lära sig något av en inuit eller same.
Det gjorde exempelvis den brittiske polarfararen Robert Scott på sin sydpolsexpedition, han vägrade släppa på sin brittiska värdighet och till exempel använda hundslädar som en simpel "eskimå" eller skidor som en norrman eller same. I stället förlitade han sig på brittisk teknologi och kunskaper; snöskotrar, som inte klarade kylan och brittiska hästar som fick slaktas redan på väg till Sydpolen.
De samiska polarfararna Samuel Balto och Ole Nilsen Ravna är nu bortglömda i Norden trots att de klarade av sin expedition; att ta sig över Grönlands inlandsis på skidor 1888 medan Scotts misslyckande ändå gav honom odödlig hjältestatus. Det talar tyvärr för att ännu hundra år senare lever rasistiska tankemönster kvar. Men här på Barockbloggen är det så klart helt annorlunda; därför högtidlighåller vi dagens datum med att påminna om dessa välklädda äventyrare från Finnmark.
Samuel Johannesen Balto och Ole Nilsen Ravna tecknade 1890
Vargar och rödluvor
Barockbloggen har tidigare skrivit om barocksagan "Rödluvan och vargen" i Gåsmors sagor och hur den förändrats över tid. Ännu har inte sagan om hur Rödluvan och vargen tillsammans lurar jägaren som vill dem båda ont skrivits, men det är nog bara en tidsfråga. Ingen rädder för vargen längre. Den är bara ett välkommet mobbingoffer för glesbygdsbor som känner sig överkörda av "stockholm". För "stockholm" är vargen lika välkommen. Vargjakten kan användas som avledande köttben åt de sura glesbygdsborna så de slipper göra något verkligt viktigt och användbart för områdena utanför Mälardalen och de två övriga storstadsregionerna i vårt glesbebodda land.Istället för att ta betalt från utländska bolag som exploaterar våra mineraltillgångar i renbetesland ges renskötare i stort sett obegränsat och permanent tillstånd till skyddsjakt på varg. Gruvbolagen behöver ju inte ens betala bergsstat och absolut inga kommunala skatter eller avgifter. Pajala och vi alla i Norrbotten och norra Lappland måste betala allt; service, ombyggda vägar, alla människoliv och renliv som kommer att skördas av jättelika långtradare med malm och marker som förstörs för lång tid framöver. Staten tycker det är så oerhört bra för Pajala med gruvetableringen att vi inte ska få betalt för den. Men varg får vi ju jaga obegränsat, så vi ska inte klaga.
Lilla Rödluvan och vargen har många fler intressen gemensamma än jägaren och Rödluvan. Vi små Rödluvor behöver också oförstörd natur, ren luft och vatten. Vi tycker båda om blåbärsmarker, hjortronmyrar och lingonröda tuvor. Vargar äter minst lika mycket bär som björnar på hösten och hur det blir med bärtillgången när gruvbolagen börjar strippa mineraltillgångarna och bygga vägar i bärmarkerna förstår nog alla.
Rödluvan behöver också, precis som vargen, rent vatten. Tungmetall i vattendragen skadar varg och Rödluva lika effektivt. Likaså renar och älgar. Gruvor släpper upp mineralbundna tungmetaller i luft, mark och vatten mycket effektivt. Vi har på sistone hört om tungmetaller i barnmat som kommer från slam på åkrarna. Men gruvor talar vi inte om trots att gruvor sprider giftiga tungmetaller som exempelvis kvicksilver och det ännu giftigare silvret, mycket effektivt. Men gruvor är ju så bra för oss i norra kolonierna och vi får ju jaga vargar så fort de dyker upp.
Rödluvan behöver liksom vargen, någon att älska och platser att vistas på ifred med sina ungar. Rödluvans ungar hotas lika mycket av trafiken som vargens ungar. Renar, älgar och rådjur dödas i stora mängder redan nu i trafiken, vargar likaså och det absolut största akuta livshotet för Rödluvan och hennes ungar är trafiken. Med gruvetableringen i norr ökar denna fara dramatiskt. Northland Resources vägrar betala för järnväg som ansluter till Malmbanan i stället kräver de att svenska skattebetalare förstärker och breddar vägarna i Tornedalen för att köra nästintill otänkbart tunga fordon, långa ekipage, var sjunde minut(!)som kommer att innebära dödsfara för alla som vistas intill och på vägarna från Kaunisvaara och norrut. Olyckorna kommer att öka. Men det är ju så bra med gruvetableringar i norr, säger regeringen och så får vi ju jaga vargar när de vandrar in från Ryssland.
Inte konstigt att Lilla Rödluvan blivit Vargens enda vän och vice versa. De jagar vargar och rödluvor och vårt blod färgar snön lika röd som hematiten de gräver upp ur berget.
Hematit bildkälla Wikipedia
Utrotningshotade
Centerpartiet är uppenbart utrotningshotat. Inte många vill rösta på ett parti som plötsligt byter bort alla sina hjärtefrågor mot märkliga idéer om slopad skolplikt, plattskatt och månggifte, i praktiken polygami.* Jag har svårt för att förvånas längre över centerns tokutspel; för mig förlorade partiet all respekt när de städslade en som har Margaret Thatcher som föredöme till partiledare.
Vargar är akut utrotningshotade i Skandinavien, en liten stam av starkt inavlade djur finns kvar. Nyss gavs tillstånd till att skjuta den enda varghona som tagit sig genom norra Sverige från Ryssland på mycket länge och nu fjäskar Centern** med sin lilla krympande spillra av väljarkår genom att tillåta jakt på arton vargar, bland dem många alfadjur. Jag ids inte ens bemöta deras genomruttna lögner om att göra det för vargstammens hälsa. Jag nöjer mig med att konstatera att centern reagerar på primitivast möjliga sätt; är du svag och utsatt ge dig på någon helt försvarslös. Vad de vinner på detta vet jag inte. Alla tänkande människors respekt torde de i alla fall förlora.
Utrotningshotad 1:
Eskil Erlandsson, centerpartist från landsbygden.
Utrotningshotad 2:
Skandinavisk varg, utrotningshotad art från glesbygden.
* Polyandri lär det knappast bli tal om, Centerns representant i radion sa dessutom hela tiden polygami i en debatt. Troligen för att hon inte förstår bättre eller kan det vara så att hon var mycket ärlig? Vargar idkar inte polygami, kan det vara därför centern vill utrota dem?
** Nu kanske vän av ordnung påpekar att det är naturvårdsverket som fattat detta vansinniga beslut, men ingen ska inbilla mig att inte detta är ett led i högerregeringens flirt med varghatare på landsbygden. Glesbygdsbor som en gång röstade på centern innan Maggie junior och plattskatten kom in i bilden ska lockas tillbaka i tid till nästa val.
Vargjakten
Vladimir Vysotskij uttrycker precis det jag menar med att politken mot vargar och utsatta människor hänger ihop. Här i en version av en återsamlad Fria Proteatern:
Repris-tyvärr ingen favorit
Porträttbild av den dödsdömda varghonan i Junsele. På bilden är hon sövd för flytt. Bild från Östersundsposten.Nu har beviljats skyddsjakt på en genetiskt värdefull varghona i Junsele hennes hane är redan skjuten. Jag gissar att varje vinter kommer att bli en vargavinter i fortsättningen eftersom regeringen har beviljat viss vargjakt så här års också utöver skyddsjakt sedan 2010. Men naturligtvis jagas den starkt inavlade svenska vargstammen* ändå av löst organiserade varghatare i de norsk-svenska gränstrakter där vi har flest vargrevir.
Nu har de flyttat denna varghona från renskötselområdet flera gånger men hon återkommer. Kan det bero på att hon har sin hane kvar? Kunde man kanske tänka sig att flytta båda och låta dem bilda revir i lugn och ro i ett acklimatiseringshägn? Nej, man beviljar i stället skyddsjakt på båda. Jag anser detta vara ett helt barockt beslut.
Varghonan i Junsele, en vacker syn som snart bara är en bild i ett arkiv. Bild från Wolf Association Sweden
Vi ska naturligtvis inte ha två vargar mitt i stora renhjordars vinterviste. Men nog finns det mat för både vargar och människor i Sverige, vårt största problem, som aktualiseras så här års, är ju en allmän övergödning. Tio renar kan staten betala för ett värdefullt djur som funnits i Sverige sedan senaste istiden. Maten räcker absolut till två vargar och deras kommande valpar. Att flytta dem till acklimatiseringshägn är inte omöjligt. Problemet är väl att det finns folk som surar vart men än flyttar vargparet och de som vill ha varg blir förföljda av aggressiva varghatare.** Ändå finns det inga andra tamdjur än renar som går lösa i de svenska skogarna, alla andra djur skyddas lätt bakom vargstängsel som det finns pengar till att bygga. Man kan förstås också göra som i Rumänien, Europas vargtätaste land, att man har herdar och supertuffa hundar som vaktar djuren. Vi har ju en stor arbetslöshet i landet så med politisk vilja kunde detta bli ett sunt och omväxlande arbete för arbetslösa människor.
Lösningar finns på problemet med samlevnad människa och rovdjur. Men precis som med samlevnaden människor emellan finns inte alltid viljan. Med den regering vi nu har saknas nog viljan totalt. Även om det låter
långsökt så menar jag att migrationspolitik och vargpolitik hänger ihop. Vi har en statsminister som skyller arbetslöshet och sjunkande läsförståelse på invandring när det uppenbara för oss svensklärare är att barn idag läses för betydligt mindre än förut och de läser sedan mycket mindre själva än vad barn gjorde förut. Slukaråldern ägnas nu inte åt böcker utan åt datorspel.
långsökt så menar jag att migrationspolitik och vargpolitik hänger ihop. Vi har en statsminister som skyller arbetslöshet och sjunkande läsförståelse på invandring när det uppenbara för oss svensklärare är att barn idag läses för betydligt mindre än förut och de läser sedan mycket mindre själva än vad barn gjorde förut. Slukaråldern ägnas nu inte åt böcker utan åt datorspel.
Och arbetslösheten ökar så klart när alla åtgärder i alla företag alltid går ut på att göra sig av med personal och den offentliga sektorn ska skäras ned för att ge välbeställda människor skattelättnader. Regeringen har befogenhet att stödja skolan med lästräning och ge pengar till jobb som måste utföras men ingen privat aktör vill betala för. Men statsministern väljer att ge sig på en grupp människor som det är rätt ofarligt att använda som slagpåse. På samma sätt vägrar regeringen att ha en politik som låter hela Sverige leva, i stället slänger man åt glesbygden köttbenet vargjakt. Vargar är det också lätt att ge sig på ostraffat.
Jägarförbundet bjuder också riksdagsledamöter på jägarexamen och när de fixat den gratis får de också gratis jaktresor av samma lobbyorganisation. Det låter konspiratoriskt, men ingen organisation lägger väl hundratusentals kronor på lobbying om det inte ger någon utdelning? Motsvarande pengar och organiseringsgrad finns förstås inte hos fattiga vargvänner som Barock-Olga. Och vad kan vi muta riksdagsledamöterna med som kan jämföras med dyra högstatussysselsättningar som lyxjakt?
Här ser vi vargättlingen Elva som illustrerar varför vargar kan vara vanskligt i renhjordar, hon kutar lätt omkring på skaren som absolut inte bär en ren.
*de svensk-norska vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon.
** Vid en undersökning 1999 kom fram att två tredjedelar av svenskarna kunde acceptera en vargstam på minst 200 djur. En tredjedel kunde tänka sig 500-1000 djur medan 5 procent av de svarande inte ville ha några vargar alls. 56 procent av de som svarade kunde tänka sig att ha varg i närheten av bostaden. Mest positiva till att ha varg i närheten av bostaden var tamdjursägare i vargområden. Bland renägare var det dock endast 18 procent som ville ha varg i närheten av bostaden men så hålls också renar lösa till skillnad från andra tamdjur.
From förhoppning inför 2013
Måste bara dela med mig av en härlig hästmålning som är mycket nyare än barocken, men anknyter till den nederländska prosperity-traditionen från barocken. Den heter just Prosperity och är målad av Sir Edwin Landseer som var verksam i England under 1800-talet. Pojken står så stolt med sin stiliga fux och sina fina hundar. Håller han hästen åt någon som rider damsadel? Kanske den mystiska gestalten som syns promenera längst till vänster med en hund vid sin sida. På gräsmattan ligger krocketklubban och klotet och alla rabatter är välskötta. Här råder verkligen prosperity= överflödande välstånd.Andra målningar som skulle visa överflöd innehåller ofta mat, dyrbara kläder och ädelstenar, här visas välståndet i ett rikt friluftsliv dvs mycket fritid.
Den säger alltså väldigt mycket om sin tid, industrialismens och kapitalismens genombrott när adeln krympte i både inflytande och antal men ändå höll fast vid sin aristokratiska livsstil där flit och lönearbete sågs som skamligheter. På sin höjd fick man erkänna sig leva på "räntor". Av någon anledning var denna inställning till arbete regerande hos en stor del av medelklassen också. Målet var att vara "ekonomiskt oberoende" och när man nått detta tillstånd skulle man helst inte syssla med annat än sina fritidsintressen, kapten Hastings i Agatha Christies Poirothistorier som verkar leva på någon slags militär pension och sparade pengar är ett bra exempel på detta ideal.
Intressant är att de engelska socialisterna från samma tid som målningen ovan, med Karl Marx, tysk i förskingringen, i spetsen såg på livet på samma aristokratiska sätt. Lönearbetstiden skulle minimeras i det perfekta socialistiska samhället. När arbetet delades lika skulle var och en bara behöva arbeta ca 3-4 timmar/dag och resten av tiden skulle användas till kulturella aktiviteter och andra berikande fritidssysslor. Margareth Thatcher, som nyss gestaltades på film av den alltid lika geniala Meryl Streep försökte vända denna trend som brittisk premiärminister under 1980-talet och anklagade britterna för lättja. Sedan dess tycker jag att Thatchers inställning förstärkts, man är inte bara lat om man inte jobbar, man är ett hot mot samhällsordningen. Arbetslösa känner sig värdelösa och de som har jobb arbetar betydligt mer än heltid.
Ändå har det blivit vanligt att status mäts i antalet fritidsaktiviteter och fulltecknade kalendrar. Att barnen hinner träna 6 dagar i veckan och de vuxna 7, att man bakar cupcakes och renoverar hus och samtidigt driver ett litet företag på sidan om anses vara livets högsta lycka. Den som inte kan redovisa en aktiv helg på måndagen på jobbet är en misslyckad individ att tycka synd om. Blandningen av den brittiskt aristokratiska hobbyvurmen och Margareth Thatchers borgerliga flitideal har slagit klorna i samhället på ett mycket olyckligt vis.
När all industriell innovation och all företagsförändring går ut på att göra sig av med arbetskraft har vi en koncensusuppfattning om att den som inte arbetar knappt har rätt att leva. Samtidigt som de som får behålla jobbet får jobba enormt mycket hårdare än förut*, ska vi också fylla vår fritid med utvecklande aktiviteter som kräver en 40-timmarsvecka bara de. En arbetslös som ägnar sig åt mattvävning, latinstudier, stallbyggen eller översättningsjobb blir däremot jagad av A-kassan, då ska man bara jaga jobb, tigga mat och sedan stirra in i väggen i den skamvrå samhället har ställt en i. Detta är en så livsfarlig ordning att den med fog kan kallas alldeles barock.
Det är så långt till Marx tankar om arbetsdelning och en berikande fritid att till och med socialdemokratiska arbetarpartiet kämpar mot varje förslag på arbetstidsförkortning, fast de förslag som finns i dag inte handlar om Marx 3-4 timmar utan till 6 timmar per dag eller 35 timmar per vecka som prövats i bl.a.Frankrike. Det är en tragedi både på samhällsnivå, familjenivå och individnivå att vi delas upp i de som jobbar för mycket och de som inte alls har något jobb. Därför är min politiska förhoppning inför det nya året en enda: att vi äntligen ska se detta och fördela jobben på fler genom 6 timmars arbetsdag åt alla ; för planetens skull, för arbetslösas och överarbetades skull och för att mota bort den främlingsfientlighet som alltid blir följden av massarbetslöshet.
*jag till exempel jobbar 60-70 timmar per vecka och det finns de som jobbar betydligt mer och dessutom konstiga skift som bevisligen förkortar livet med flera decennier.
Israel-Guds kämpe
Hatet mot Israels ättlingar gick lite under jord efter förintelsen men nu lever det igen långt utanför de undanskymda vrårna och ursäktas numera med landet Israels politik. Att Israel omringas av fiender som vill slutföra Hitlers jobb är irrelevant för dessa svenska judehatare. Lättade över att äntligen få vädra sin primitiva antisemitism med argument som ser fina ut, "stöder" palestiner med indignerade tomma aktioner som Ship to Gaza men tiger lydigt still när de politiska ledarna i Gaza förtrycker sina invånare och bombar Israeliskt territorium. Barockbloggen tar därför Jakobs dag i akt att slå ett slag mot denna korkade och infama antisemitism som snart, tro mig, kommer att göra sig ännu mer bred om inte vanligt folk börjar se igenom propagandan och tänka själva. Rimlighet och proportioner i Israeldebatten efterlyses här.
Vill man verkligen ha fred i Mellanöstern är det helt fel väg att gå att stödja dem som hatar varje jude; från det ofödda barnet i magen till den gamla babusjkan på hemmet. Hams och Hizbollah vill inte ha fred de vill utrota judarna. Hizbolla tycker det är bra om man väntar en stund med Israels utplånande tills alla judar flyttat till Israel för då blir man av med dem alla när man driver ut dem i havet en gång för alla.
Ja Israel fick sannerligen en kampens välsignelse. men om inte judarna kämpat med Gud hade jag inte haft min älskade stora berättelse om Israel, hans mor och far och farmor och farfar. Jag hade inte hört om alla uppbrott och in-och utvandringar. Alla tillkortakommanden och märkliga möten med Gud och änglar. Och viktigast av allt; utan judarnas mod att kämpa med Gud, att diskutera med den högste-hur trist och innehållslöst livet hade varit. Vi hade till exempel alltid haft långa vintrar mend aldrig fått fira jul.
Jag vill välsigna Jakob som kämpade med Gud och inte gav sig innan han fått sin tvetydiga välsignelse av Gud. Min är förstås inte lika mycket värd, men jag önskar välsigna Israel med fred och frid i rättvisa och rättfärdighet.
Dösnack
Den käre Bråddjup tycker att jag och en annan från dödgrävarbranschen borde starta en blogg som heter dösnack eftersom det så ofta blir sådana samtal här. Kanske det, nu blir det i alla fall ett tips om smart dösnack från DN.se. Värt att läsas och begrundas om vårt bokstavligen oändliga behov av "bekräftelse" och självbespegling. Inte ens våra döda nära och kära får vara ifred. Man vill inte längre vårda deras minne, man vill ståta med gårdsspöken och gå på seanser i stället. Jag vet vad sorg och saknad vill säga men detta ständiga behov av mer av uppmärksamhet för egen del som utnyttjas av charlataner med stora timtaxor och gratis reklamtid på TV i stort sett varje dag i mindre nogräknade kanaler, litar jag inte alls på.
Barock företeelse; slavhandel
Här ser vi den förlorade sonen roa sig med prostituerade som den nederländska barockmålaren Dirk van Baburen föreställde sig scenen 1623. (Fotot från Lessing Archives) Min tanke går till hur den förlorade sonen kunde se så glad ut i sällskap med människor som enligt konstnärens titel på målningen; "Den förlorade sonen bland prostituerade", är köpta för att gilla honom.
När jag tänker på slavhandel och trafficking för sexuella syften; det som med en eufemism kallas prostitution, tänker jag alltid på det märkliga i att marknaden finns över huvud taget. Vi vet att 95% av marknaden består av väletablerade män mellan 35-50 år gamla.
Den överväldigande majoriteten "kunder"/slavköpare är alltså väletablerade män, gifta män, med god ekonomi i åldern 35-50 år. Ser man till marknadsekonomiska principer är detta naturligtvis inte det minsta förvånande, det är den grupp som är mest köpstark och shoppar mest. Men ser man på sexuell slavhandel som moralisk och psykologisk företeelse är det svårare att förstå. Vad får kunden ut av denna konsumtion?
Alla män i Europa mellan 35-50 som har råd att utnyttja barn, kvinnor och män från svåra förhållanden eller fattiga länder sexuellt är ju läskunniga och medvetna om att barnet/kvinnan/mannen de betalar för att få ha sex med inte har någon glädje av den erotiska biten av affärsuppgörelsen och då undrar jag; vad ger det då mannen som betalar för detta. Det normala är ju att en stor del av den sexuella tillfredsställelsen är att partnern uppskattar intim gemenskap med mig.
Även om mannen lurar sig till att tro att barnet/kvinnan/mannen är där av fri vilja, för att hen bland tusentals lockande alternativ valde just detta "yrke", måste de väl ändå fatta att hen inte uppskattar sex med honom för hans egen skull utan för hans pengars skull.
Det känns bara ödsligt och tragiskt för mig att tvingas köpa vänner som skrattar åt mina skämt bara så länge jag betalar. Den unge förlorade sonen på målningen ovan är kanske lite naiv, men etablerade vuxna män? Nog fattar de att flickor som misshandlas tills ryggraden splittras för att de ska gå med på att ta emot sina "kunder" inte har den minsta lilla glädje av att ha sex med dem. Nog förstår de att Lilia forever eller Call Girl är mycket mer realistiska bilder av prostitutionens väsende än Pretty Woman.
Återstår alternativet att dessa män är fullt medvetna om barnets/kvinnans/mannens obefintliga njutning, alltså består då köparens njutning endast i känslan av oinskränkt makt över en annan människa för en kortare eller längre period. Njutningen består i att, liksom den vidrige godsägaren Svidrigajlov i Brott och straff av Dostjevskij, veta att jag kan mörda min livegne eller fru, ligga med henne/honom eller klösa en massa arbete ur denna person utan att riskera något som helst straff hur jag än behandlar denna utlämnade person.
Då kommer den riktigt rysliga frågan: hur kan så många till synes vanliga män ha ett sådant sjukligt behov av oinskränkt makt över en försvarslös människa i totalt underläge, även i Sverige, även idag? Borde vi ta vår kloka prostiutionslag ett steg längre i Sverige och döma "kunderna" till obligatorisk terapi på obestämd tid, tills den gjort verkan? Ja, det tycker jag nog. Vi borde helt enkelt stoppa efterfrågan på denna vidriga lyxkonsumtion.
För utan marknad skulle flickor i Rumänien verkligen få arbeta som hemsamariter eller restaurangarbetare med bevarad kroppslig integritet när de flyttar till Sverige eller Tyskland. Barn i Thailand skulle slippa lida av inkontinens vid 9 års ålder och flickor från känslokalla familjer skulle inte luras att ha värdelöst sex med män i farfarsåldern av charmiga bordellmammor.
För trafficking/slavhandel/prostitution har bara med lönsamhet att göra och så länge väletablerade män mellan 35-50 år glatt köper slavar per timme kommer flickor och pojkar att få sina ryggrader och liv sönderslagna av giriga hallickar. När de slutar köpa maktfullkomlighet försvinner marknaden och då säljer lata hallickar och bordellmammor hellre andra saker, och vad som helst är bättre än att sälja människor.
Lyssna på dagens Konflikt.
Rennäring
Jag förstår mina barn så väl, jag äter helst inte alls döda djur och djurindustrin vill jag inte stödja. Tänker man på vad man äter är det inte alls så självklart att gnaga i sig den där lite sega köttbiten. Men när nu ett av barnen inte tål någon annan proteinkälla än just viltkött är det ju perfekt att renkött är så tillgängligt och billigt, men viktigast av allt; att renarna lever så bra liv innan de blir renskav. Renskav är ju dessutom lättlagat för hans vegomamma som faktiskt inte vet hur man styckar de stackars djuren efter slakt, ej heller hur man tillagar muskler från döda djur mer än just genom att skava ner det i gjutjärnspannan tillsammans med wok-grönsaker efter säsong.
På 1600-talet var de flesta renar man skavde ner i pannan, vildrenar, men man hade också tamrenar som dragdjur och för den feta mjölkens skull. Vildrenarna jagades som man gjort allt sedan stenåldern; genom att de hetsades ner i fångstgropar. I Sverige ledde jakten på ren till att den sista vildrenen utrotades 1868 och numera är alla svenska renar tama i större eller mindre utsträckning, mest mindre. Hur man än gör så är det ett genetiskt lotteri vilken ren som blir tam eller inte. Du kan flaskmata en kalv tills den blir vuxen och den blir ändå aldrig tam medan andra renar blir som hundar av denna uppväxt. Renen är nämligen ännu bara halvdomesticerad, man har inte valt ut enbart de exemplar som blir tama till avel för deras främsta uppgift är ju att vara mat och skinn, inte dragare eller sällskapsdjur, och mjölkar renar gör man inte längre i Sverige.
Renmjölken används inte längre, men köttet, skinn och horn används fortfarande. För det måste renen dö och det är ett moraliskt problem för mig. Det känns ändå som om just renar lever ett så bra liv och har verklig nytta av människornas tillsyn. Min Elis kan ju inte äta annat protein än kött och då känns renköttet som ett okej alternativ. Även om barnen tycker att de kan bli lite less på det.
Bild härifrån EviEmbarock företeelse blir vacker dans
Jag älskar att se på konstdans; balett, streetdance eller TV-tävlingen So you think you can dance, så ofta jag hinner (tyvärr väldigt sällan) ser jag på dansföreställningar. Förra veckan såg jag och h-f en egensinnig föreställning om rädslor som delvis utspelade sig vid "vår" strand här vid Bjumisträsk. En underbart stimulerande halvtimme mitt i stallbygget. Den gav oss ny ork.
Idag blev jag påmind om en fantastiskt vacker och tänkvärd dansföreställning av och med koreografen och dansaren Héla Fattoumi som kommer från Tunisien men nu är bosatt i Frankrike. SE hur hon uttrycker så mycet med ögonen när allt annat av kroppen är dolt. Så vacker och våldsam denna kvinnliga tvångströja och trygghetsbarriär mot en bedömande värld är; den heltäckande niqaben. Till slut åker den ändå av och kvinnan blir synlig och herre över sin egen kropp.
Se och njut!
Ytterligare en dag
Höjer inte min lyckokvot
Höjer min lyckokvot avsevärt
Snart sagt varje dag har fått ett modernt tema, en del viktiga att uppmärksamma som flickdagen 3 mars, andra lättsamma lustifikationer som kanelbullens dag 4 oktober.
Idag är det en dag med tyngd och oerhört hög specifik vikt: Downs syndrom-dagen. Den är en av de dagar FN skrivit under på att vi bör upppmärksamma. Låt oss passa på att ge våra vänner med Downs syndrom en extra hälsning och även passa på att njuta av den underbara variation som ännu finns i människosläktet.
Om några år föds nämligen inga människor med Downs syndrom längre, åtminstone i inte i västvärlden. I Danmark erbjuds alla barnaföderskor KUB-test för att ta reda på om deras foster har den där extra kromosomen som är orsaken till den varianten av människa och där föds nästan inga barn med Downs syndrom längre.
Politiker, medicinsk vetenskap och ängsliga, osäkra föräldrar har nu i en informell allians bestämt att Glada Hudik-teatern inte ska ha några Downs-människor som skådisar i framtiden. I smyg har dr. Mengeles visioner börjat bli sanna genom att vi gör oss av med det konstiga och annorlunda* i människosläktet. Åtminstone dem som vi kan scanna på fosterstadiet, nämligen dem med downs syndrom.
Torbjörn Tännsjö och andra mindre kända utilitaristiska filosofer menar att detta ökar lyckan i samhället som helhet. Genom att utrota människor med Downs syndrom ökar lyckan i hela människokollektivet, menar de. Alltså ska vi rensa ut dem redan på fosterstadiet- än så länge tvekar många inför att skjuta ner dem på öppen gata.
Men då undrar vän av ordning: Exakt HUR skulle lyckan i människokollektivet öka genom att utrota denna variant av människosläktet?
Skulle mänskligheten som helhet också bli lyckligare om alla människor med rakt hår utrotades? Alla skelögda? Alla astmatiker? Alla dansbandsmusiker? Alla människor under 160 cm längd? **Borde vi testa om det blir så? Borde inte då alla vi närsynta med fult hår, under 160 cm ställa upp på att låta oss avrättas för att på så sätt hjälpa mänskligheten framåt?
Jag vet inte.
Jag vet i alla fall att min lyckokvot inte skulle ändras nämnvärt av att den normalstörde Torbjörn Tännsjö försvann, kanske skulle den bli något högre, men knappast i sådan grad att jag anser det motiverat att rensa bort honom. Jag vet däremot med säkerhet att min lyckokvot skulle sjunka drastiskt om Ewa, med downs syndrom, inte skulle rita hjärteteckningar till mig när jag bäst behöver det.
*Märk väl: inte sjuka, man blir sällan svårt sjuk av Downs syndrom. Man blir bara annorlunda än de flesta.
** Torbjörn Tännsjö anser också att föräldrar ska få välja bort barn på de premisserna.
Anti- Engagemang
Joakim von Anka, egoist och därmed höjd över all kritik
Alla som engagerar sig för något får höra att de gör fel, har ni tänkt på det? Här på barockbloggen får jag nästan bara beröm, men annars ifrågasätts alla som vill förbättra något för världen. Att helst inte äta kött provocerar folk oerhört, att rida med eftertanke likaså. När man skickar pengar till WASP, Svenska journalens läkarmission eller någon annan hjälporganisation får man alltid kommentaren: "Hur vet du att pengarna kommer fram?".
Ja, ett är säkert, pengarna de där människorna lägger på godis kommer ju fram direkt till Karamellkungen och godiset går direkt till fettreserven kring midjan där den kan komma till pass i händelse av att den personen hamnar i en naturkatastrof eller ett långvarigt krig. BRA. Det är den personens val-som jag aldrig lägger mig i.
Men alla vi andra som lägger upp länkar till Kony 2012, väljer att äta klimatsmart och gärna lägger en slant i Amnestys bössa, ja, tom ger en peng till den rumänska tiggaren på stan-vi ska ställas mot väggen, anklagas och trakasseras i alla möjliga sammanhang. Underbara Clara skriver bra om detta anti-engagemang.
Det är bakvänt och denna företeelse, anti-engagemanget, brännmärks härmed som barock företeelse!
