Ensamheten behövs ibland för att vi ska komma inom hörhåll för de kärleksord som viskas till oss av Gud genom vardagsbruset. Men den ensamhet som inte är självvald, den ensamhet som aldrig tar slut är bara av ondo. Den som är utstött, den som är arbetslös och önskar den där arbetsglädjen mer än något annat och den som mist sin livskamrat har ingen glädje av ensamheten.

 

Vi vet att ensam är inte det minsta lilla stark. Två kan hålla stånd mot mycket av världens ondska och tre är en närmast ointaglig borg. Det här ordet från Predikaren fick min make och jag på vår bröllopp och vår brölloppsdag är just idag, den 3 mars. Vi har i alla livets skiften lyckats förbli i denna gemenskap och om våra garn varit tunnslitna på sina ställen har den tredje tråden varit desto starkare just där.

 

Den tredje har ibland varit en vän, ibland våra barn, ofta våra föräldrar, till och med vår häst Chateau- men alltid Gud. Gud har ibland varit så tydligt närvarande som sig själv att det nästan varit fysiskt påtagligt och nu ser jag också att den där vännen, den där släktingen, det där barnet, det var Gud i aktion i vår livsväv.

 

 

 

Predikaren 6:8 Vilken fördel har den vise framför dåren? Vad hjälper det den fattige att veta hur man möter livet?

 

Det Predikaren säger här är ju alldeles riktigt ur en aspekt men är numera obsolet, föråldrat. Han levde Ante Christum-före Kristus och här syns den stora vattendelaren i världshistorien tydligt. För visst spelar det roll för den fattige om hen vet att hens liv är meningsfullt och att det blir en rättvis dom till slut.

 

Men det kunde förstås inte Predikaren veta, för Jesus hade inte fötts ännu, Jesus hade inte uttalat saligprisningarna ännu :

 

 

 

Predikaren 7:21 Det finns ingen rättfärdig på jorden som alltid gör det goda och aldrig syndar.

 

Vår egen predikare här i lappmarkerna, Lars Levi Laestadius, har berikat meän kieli, samiska och svenskan här uppe på ett sätt som bara kan jämföras med Shakespeares inflytande på engelskan. Ett av de uttryck som jag älskar mest av alla Laestadius färgstarka metaforer är "nådevalpar".

 

En nådevalp är en människa som liksom Laestadius och Predikaren insett att ingen är kapabel att alltid göra det goda. Vi faller alla för frestelser som egentligen knappast ens är frestande. Av slentrian baktalar man sin medmänniska, av slentrian medverkar man till att baktalandet övergår i mobbing och av slentrian låter man våldsoffer stå ensamma med sin förövare. Vari ligger det lockande i att tyst gå förbi tiggaren utanför mataffären? Hur frestande är det egentligen att fälla rasistiska yttranden? Hur gott är egentligen kött från grisar som plågats sina korta liv?

 

Vi syndar och skönmålar synden genom att kalla helt ofarliga företeelser för synder: att inte motionera, att ta en kaka till eller att gå upp ett kilo efter jul. Där låter vi skammen fylla oss till brädden och upphör aldrig med späkelsen. Laestadius skulle aldrig säga att du bör fotvandra 16 timmar per vecka för att göra bot för den extra kakan du tog i går kväll. Det är bara kaloritabeller som gör så. Laestadius menade att den riktiga synden är ett verkligt problem. Krig börjar i vanliga människors hjärtan. den som krigar för IS har ett reellt val och den som spottar på tiggaren likaså. Den som kan välja och väljer synden har bara straff att vänta. Svinhugg går igen. Lagen om Karma gäller.

 

Laestadius skönmålar inte synden och vet att vi alla syndar men pekar på en lösning; bli som en hundvalp! Lägg dig på rygg och bekänn din synd och din oförmåga att ställa till rätta. Vi är alla nådevalpar, säger han, vi springer omkring på världens kalla jordgolv och längtar efter nåd och en varm famn som lyfter oss från den delen av oss själva som är ett kallt och skitigt jordgolv. Så berättar Laestadius om att vi nådevalpar lyfts upp från detta kalla jordgolv av den himmelska föräldern som lägger oss till bröstet och låter oss amma oss mätta.

 

Varför det? Eftersom den himmelska föräldern själv har delat nådevalparnas villkor när hen* föddes i ett stall med trampat jordgolv. Där upphör lagen om Karma och Nåden träder in i världen.

 

 

 * Laestadius och lestadianismen menar att nordiska språk inte duger till att tala om Gud eftersom nordiska språk har det klumpiga han/hon/den/det pronominet för det praktiska hän som innefattar han/hon/den/det . Gud är varken han/hon/den/det och därför kan en nordisktalande inte fullt förstå vd som sägs om den himmelska föräldern. Äntligen har svenskan börjat införa ett användbart pronomen för 3 p.singularis så då använder jag det om Gud.

 

 

 Predikaren 5:11 God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.

 

En sak som är svår att acceptera är att jag tillhör världens rika överklass och därmed är Bibeln inte först och främst skriven ur mitt perspektiv. Om än mycket komplex och stundom motsägelsefull så finns det vissa tydliga linjer i Bibeln och en av dem är att den konsekvent beskriver verkligheten från den fattiges perspektiv. Den trygga medelklassposition som vi är vana vid i litteraturens värld lyser bländande med sin frånvaro.

 

Vår tids rika, som en majoritet av svenskarna tillhör, löser rikedomens oro med att träna på gym eller i skidspåret, tomgå utan mål och mening, surfa omkrig på nätet och småprata med ytliga bekanta. Ingen skörd behöver bärgas, ingen ren behöver vallas och handlastning av malm tillhör en förgången tid. Mat finns för både dagen och morgondagen och ändå är oro och depressioner ett ökande problem. Scrooge fick möjlighet att hitta en annan strategi genom julens andar. Dagens rika, som jag tillhör, får samma möjlighet just nu idag. Fastan är en möjlighet att bryta ovanor och få nya vanor.

 

 

 

 

 

 

Predikaren 5:7 Om du i din del av landet ser den fattige förtryckas och lag och rätt förtrampas, bli inte förvånad: den ene makthavaren bevakar den andre, och över dem sitter flera med makt.

Fastan handlar om att bryta vanor och ovanor. Inte bara i det lilla vardagslivet, som vi har lättast att påverka, utan framför allt i samhällslivet. Jes 58:5-6: "Skulle detta vara en sådan fasta som jag vill ha, en dag då människan ödmjukar sig? Att man hänger med huvudet som ett sävstrå och sätter sig i säcktyg och aska, vill du kalla det att hålla fasta och en dag till HERRENS välbehag? Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok,"

 

Fast nu är det så finurligt ordnat att vårt lilla vardagsliv är det som bygger det stora samhällslivet så en liten förändring i mitt liv kan vara det myrsteg för mänskligheten som lossar någon annans orättfärdiga bojor. När vi identifierat någon liten makthavare som vi kan påverka då ska vi göra det. Kanske är det jag som är den där makthavaren? Då är det bara att sätta igång!

 

 

 

 

 

 

 

Predikaren 4:9  […] ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp. 

Predikaren 2: 23

Var dag är en smärta,

Predikaren 3:22 Jag insåg att det inte finns något gott för människan utom glädjen i arbetet; det är hennes beskärda del.

 

Hela Bibeln handlar om rytm och variation. Dagarna är inte alldeles lika varandra. En dag i veckan är en vilodag, vart sjunde år är ett viloår då även jorden ska vila och vart sjunde sjunde år är ett jubelår då allt återgår till ett jämlikt tillstånd. Slavar blir fria, jordegendomar återställs till sina urpsrungliga ägare och inkomster och förmögenheter fördelas rättvist. Vissa tider på året är det fasta och andra tider är det fest, däremellan har vi vardagen med arbete.

 

Predikaren menar att det enda roliga vi har är detta arbete. Vilket hån mot den som har ett trist jobb, kan man tänka. Men jag har haft så många olika jobb och jag håller med Predikaren. Arbetsglädjen är ett mirakel men den gör verkligen livet meningsfullt. I arbetet, vilket som helst-nästan- kan vi glömma oss själva och gå in för att utföra en uppgift på bästa sätt.  Fester är inte hälften så uppslukande. Flow upplever då jag aldrig i en fest däremot i arbetet. Även tunga sysslor som vårdarbete ger flow-upplevelser om man engagerar sig i arbetet. En fest ger aldrig flow.

 

Det finns en stor kärlekshemlighet i att veckan består mest av arbete men om den sjunde dagen inte får vara vilodag blir det fel. Vi behöver rytmen av vardag och söndag, fasta och fest. Idag är det söndag, vila och gudstjänst i ett. Sedan kommer vardagen igen med arbete och gudstjänst i ett.

 

På söndag har vi tid att lyssna på Arvo Pärts Te Deum i drygt 32 minuter:

 

Predikaren 3:19 Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren.

Ibland får jag höra att djuren tar för mycket tid och pengar. En del av dem som tycker så är helt vanliga halvagnostiker. De som blir mest stränga är dock alltid kristna. Djuren tar tid från viktiga saker, djuren kostar pengar som kunde gått till allt möjligt som är mycket nyttigare än hästar som aldrig tävlas och hundar som inte behöver valla renar. Katterna kan väl passera, de äter ju smågnagare. men varför matar jag då fåglar? det är väl ändå Guds jobb!

 

Och visst funderar jag över detta. Rumänska tiggare fick ju för några år sedan göra sig av med sin häst eller åsna pga nya lagar som förbjöd dragdjur på vägarna och så förlorade de sitt levebröd både som uppfödare och åkare. Här sitter jag och matar två hästar som jag har bara för nöjes skull och tiggaren utanför ICA har varken häst eller åsna kvar.

 

Då tröstar den vise Predikaren som menar att djuren har vi för att förstå vilka vi är– och så kloke Klaus:

"Dina djur ska du absolut inte ha en millimeter dåligt samvete över! Vad är det för tok? Skulle det vara synd att relatera kärleksfullt till medskapelsen? Till kännande, längtande, rädda, lyckliga medvarelser? Tvärtom, oerhört tvärtom. Du gör någonting som gläder Gud mycket, det är jag helt säker på."

Dagens middag: Löksoppa

1 stor gul lök

1 msk maizena

Grönsaksbuljong en tärning eller 1 msk.

1 l vatten

Svartpeppar, örtsalt, provencalska örter tex Dragon, Timjan, Basilika, Rosmarin, Mejram, Oregano, Salvia.

Predikaren 4: 1 Vidare såg jag alla de våldsdåd som begås under solen: men ingen hjälper dem.

Nu är det ju inte så lyckligt att alla har exakt det de behöver. Det är främst för oss fastan finns tror jag. Just nu har jag allt jag behöver men det har funnits tider när det visst har funnits ett bord, men inget att duka fram på det. Många har det precis så och de saknar dessutom själva bordet. Om vi som har nog under fastan tänker efter: hur mycket klarar jag mig på, vad är precis nog? blir det över till dem som, liksom jag en gång, inte har nog för att klara dagen.

 

Nu skriver Predikaren om allt våld som vi ser omkring oss.  En del av detta våld beror på orättvisor men det är ytterst förenklat att påstå att våldsverkarna alltid är förtryckta. Som en terroristforskare sa: "De mest marginaliserade i Europa är romerna och jag har då aldrig hört talas om romska terrorister." Ändå  spelar orättvisor roll för våldet eftersom våldsverkarna så gott som alltid ger sig  på marginaliserade människor:

 

Folk sparkar undan muggarna för romska tiggare. Våldsverkare korsfäster minoriteter som redan föraktas av sina grannar. Judar blir ständigt och jämt offer för terror över hela jorden. Kvinnor misshandlas till döds dagligen i förskräckande antal. Gatubarn mördas av nattpatrullerande självutnämnda poliser. Kolonialmakter ger sig på de koloniserade. Mycket sällan är det en människa med makt som faller offer för våld. Precis som den vise Predikaren säger.

 

Eftersom fastan är en tid när orättvisor ska utjämnas har kyrkorna alltid fastekampanjer denna tid. Här hittar du Svenska kyrkans fastekampanj.

 

Dagens middag: Eat Your Greens

1 burk ananas/en färsk ananas

1 äpple

1 apelsin

1 mango,

1 dl alfalfa-groddar, eller vetegräs

50 gr frusen spenat

1 tsk spirulinapulver

1 citron.

Allt mixas och ätes genast.

 

 

Predikaren 4:10 […] ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp.

 

Att vara ensam är döden för en människa, Vi är födda till gemenskap och kommunikation. Talar ingen med barnet lär det sig inte tala, rör ingen vid barnet dör det även om det får mat, värme och tak över huvudet. Ingen människa kan klara sig på egen hand hur gärna vi än vill inbilla oss att vi kan göra det. Alltid har vi en punktlig busschaufför, en skicklig sjuksköterska, en samvetsgrann byggarbetare eller en flitig skolbespisningspersonal att tacka för våra liv.

 

Ändå finns en positiv ensamhet som vi alla också behöver. Det går egentligen stick i stäv mot vår natur som flockdjur. Men alla vet att ensamheten är ett livsvillkor om vi ska mer än överleva och fördjupa livskänslan, kanske är det i ensamheten våra andliga behov får sitt tydligaste uttryck. Pascal skrev:

« Tout le malheur des hommes vient d'une seule chose, qui est de ne savoir pas demeurer en repos, dans une chambre. »*

* Hittade en snygg engelsk översättning: All men's miseries derive from not being able to rest in a quiet room alone.

Fördelen med sjukdom är att man knappt orkar mer än att läsa. Inte tunga böcker (bokstavligen, armarna är  darriga spaghettisnören) men en liten tidskrift med hög densitet utan att vara tung är perfekt. Ibland är en text bara ett uppslag lång men ändå så full av vishet och mellan febersovstunderna passar en sådan text perfekt. Denna utmärkta publikation är förstås tidskriften Pilgrim- Den är alltid en slags livlina i mitt liv och kvartalets tema brukar alltid träffa mitt i veka livet mitt. Men senaste numret "Utblottad"har nog träffat mest rätt av dem alla.

 

Jag är en människa som sällan är sjuk, inte ens förkyld, Jag fixar och orkar med allt och brukar skämta om att jag inte kan bli utmattad eftersom jag är en sådan lågtryckare (99/55). Jag inser också att jag ofta stoltserar med detta och, på ett helt otornedalskt vis, skryter om min energi och outsinliga ork. Nu är jag rejält dålig och orkar ingenting. Måste sjukskriva mig-mitt jobb kan helt enkelt inte utföras utan röst.  Stapplar bokstavligen runt när jag tar hand om djuren eller promenerar med hundarna. Skrittar ytterst lugnt på Chateau medan Linnea får leda Smilla, orkar absolut inte med två hästar. Sover , sover och sover.

 

All min kraft är uttömd. Utblottad på min outsinliga energi. Nu finns inget kvar, inget av mitt eget att lita på. Jag har trott att jag inte gjort det, men nu ser jag att precis just så har det varit, jag har trott att jag orkar precis allt.  Min goda hälsa har varit min förtröstan - och min bil. Bilen totalkvaddades i en krock med en dräktig vaja.* Ungefär samtidigt tappade jag rösten och bronkiten tog över mitt liv. Nu återstår bara Gud som min förtröstan för min egen kraft är borta.

 

*Hr Bråddjup som körde och fostersonen från Aghanistan som satt bredvid klarade sig utan en skråma. Vajan och ¨hennes kalv dog direkt, de behövde inte lida. Det kollade jag upp när jag kom till platsen som inte alls var långt hemifrån.

 

 

Nu är den allvarligaste delen av fastan, passionstiden i full gång. Passion, som för oss fåvitska sentida språkbrukare betyder att gilla någonting mycket betydde från början lidande. Det är naturligtvis Kristi lidande vi minns denna dovt purpurlila tid i kyrkoåret. Vi sjunger : "Vackra törnrosbuske som så blekröd står, taggar gav du Jesus, jag din blomma får. Plågorna tog Jesus , allas synd han bar. Tog den bort men glädjen lämnade han kvar."

 

Jag fick plötsligt tid att gå in i en light-variant av lidande på ett högst påtagligt sätt. En banal förkylning med följande stämbandsinflammation och bronkit håller mig plågsamt trött på dagen och ännu plågsammare vaken i timmar på nätterna så det är nu jobb-moratorium. Tanken på att detta febriga värktillstånd är ett intet jämfört med verkligt lidande: tortyr, framskriden cancer, övergivenhet, lepra eller reumatiska sjukdomar hade gjort mig stum om inte stämbanden redan vore oanvändbara.

Ordspråket att "den friske har många önskningar, den sjuke bara en" framstår som ett av de klokaste som någonsin formulerats. Det känns verkligen som om allt annat pausar och att blir jag bara frisk så ordnar sig rubbet. Blir jag frisk blir alla mina kära friska. Då orkar jag också göra klart allt som nu ligger på hög och oroar under nattens feberfrossa. Hur mycket intellektet än spjärnar emot är det den känslan som finns i magen. Det är det jag verkligen tror. Min magkänsla säger att Syrien kommer att uppleva fred om bara öronen slutar värka,kroppstemperaturen stabiliseras, stämbanden blir elastiska igen och hostan upphör.

 

Mitt under nattens kvävande hostanfall blir jag galen och tänker testa Chateus hästhostmedicin för utan hosta=frisk, nästan. Men hejdar mig när jag hittar en flaska örtmedicin bredvid hästmedicinen. Jag lär mig av Dick Harrison att heroin var hostmedicin en gång och förstår att det måste varit lätt att sprida denna livsfarliga drog under en tid då TBC var en folksjukdom. Hosta är verkligen hemskt; omöjlig att hejda, socialt oacceptabel i alla sammanhang och mest i nattens tystnad då barnen väcks och ängslas eftersom de tror att jag kvävs.

 

"En smärtornas man, förtrogen med sjukdom" så beskriver Jesaja Herrens lidande tjänare som vi Kristna ser som en profetisk beskrivning av Jesus på väg till sin avrättning. Hur trösterikt är inte evangeliet bara i detta att Jesus är förtrogen med sjukdom, han vet hur det är- fast ännu mer. 

Igår firade vi den stora bebådelsedagen här hemma med två ljuvliga klipp. Först denna underbara reaktion på en bebådelse :

 

Sedan denna:

 

Det var herr Bråddjup som vet hur man ska glädja sin hustru som visade mig dessa klipp. När flickorna kom in i köket och såg de tårögda föräldrarna och sedan fick se dessa två klipp undrade H-f: "Är det något ni vill berätta för oss?"

 

Tyvärr var det inte så lyckligt, men snart satt vi alla tårögda i köket och gladde oss åt alla små barn som ska få ett syskon och alla föräldrar som väntar barn denna bebådelsetid. Vi härstammar ju alla från nordligaste Tornedalen som man med rätta, om än skämtsamt, kan kalla Tåredalen utifrån vår förmåga att röras till tårar av det vackra i tillvaron.

 

Idag är det "riktiga" bebådelsedagen, den 25 mars. Den firas med dessa vackra rader som Andreas Holmberg förmedlade från sin församlings avlidne förre pastor:

 

Jungfru, syster och vän, / helgon i himmelen, / moder till Världens Ljus / kvinna av Davids hus! /
/ Vad din begrundan rört, / sällsamt och oerhört, / fyllts av vad störst vi vet: / frälsningens hemlighet! / Sövd av ditt hjärtas sång / vilade Gud en gång, / tills du hans födelsedag / kände hans hjärtas slag. / Själv vart han född till döds; / du och vart barn som föds / låg under syndens bann, / men vad oss tvang tog Han."


"Din milda hälsning klingade / i Sakarie hus. / Elisabet den bringade / visioner av Guds ljus. / Den milda vårvind susade / i Juda ljuva berg. / Du kom med blod som brusade / och kinden bar dess färg. / Du förde med, benådade, / en doft av Edens ros. / Din fränka strax den bådade / vem Herren gästat hos. / Hon kände fostret röra sig / och delade dess fröjd / och lät av Anden föra sig / till ljusa sångers höjd."

(Tore Nilsson, 1919-1998)

Mariadagarna glömmer barockbloggen inte. Denna dag som betyder så mycket för den kristna kyrkan och för oss människor i Norden eftersom den är en fläkt av vår efter en lång vinter är förstås inget undantag. Vi har fröstås ätit våfflor hemma hos mamma men det är inte våfflorna som gör dagen, det är miraklet att Maria trodde och sa ja.

 

Vi protestanter brukar hävda att Jesus brydde sig föga om sin mamma eftersom han säger till sin mamma att alla som tror på honom är hans mor, syster och bror när hans syskon och Maria kommer för att få honom att komma hem och snickra igen, i stället för att predika Guds rike för folket med uppenbar risk för sitt liv.

 

Men vad säger Jesus egentligen? Han säger ju inte att Maria inte är hans mamma, han säger attd en som tror är hans mamma. Maria blir, som jag ser det, utpekad som Jesu mor och ett föredöme i tro här liksom på andra ställen i nya testamentet. Hon litar fullkomligt på Gud. Hon vet att det är förenat med livsfara att bli med barn utom äktenskapet och hon säger ändå ja till uppdraget.

 

När hon går på bröllop med sin timmermansson litar hon fullkomligt på att han kan fixa vinet när det tar slut. Hon bara ber tjänarna göra som han säger, fast Jesu sagt att han ville vara ifred. Maria litar på löftet hon fått om pojken den där dagen Gabriel besökte henne med beskedet att helig Ande skulle fylla henne så hon blir gravid med Guds barn. Den första lilla ungen av miljoners miljarder som får kalla sig för Guds barn tack vare hennes trosvissa JA.