Fiskare
Jesus kallar Petrus och Andreas målning av James Tissot (1836-1902), Tissot bodde i dåvarande Ottomanska rikets provins Palestina när han målade denna bild.
Markusevangeliet berättar om vardagliga saker där det mirakulösa Guds rike plötsligt bryter in. När Markus (som betyder hammaren) slår in sina väl utvalda spikar hoppar han ändå inte över vardagliga detaljer som ger oss en bild av livet i Galliléen, Samarien och Judéen för nästan 2000 år sedan. Pax Romana råder och vardagslivet ter sig inte så våldsamt med sin ordning under militärt förtryck. Vid stranden av gallileiska sjön jobbar fiskare och en ensam man vandrar längs stranden. Det finns flera fiskare där men två av dem upplever något speciellt: de blir sedda. De är inte bara en del i ett kollektiv, de urskils i mängden och namnges av den ensamme vandraren. När vandraren, som ännu inte har presenterat sig, säger ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare” lämnar de genast sina nät och följer Jesus.
Jag tänker att detta är ett vardagsmirakel så gott som alla andra vardagsmirakel i detta det mest mirakeltäta evangeliet. I söndagsskolan älskade jag denna berättelse om hur Jesus möter de första lärjungarna. Jag trodde då att jag genast skulle känna igen Jesus och glatt lämna allt jag hade för händer. Men nu, som vuxen undrar jag om jag inte hade tvekat. Jag hade nog sagt: "Den här degen måste först bakas ut,tvätten hängas, barnen måste till skolan, djuren ha sin mat, ta en kopp te och vänta i köket eller ta en hink och följ med."
Ja, ni ser, en väldigt annorlunda reaktion än den fiskarbröderna Simon och Andreas och sedan fiskarbröderna Jakob och Johannes uppvisar. De ber inte Jesus hjälpa dem med fisket eller vänta tills de blir klara. De lämnar allt och följer honom. De är som en förtroendefull häst som lämnar till och med sin kära mat för en människa de känner igen. Jag tänker åter på Jesus bland de vilda djuren i öknen. Människor följer ofta galna väldsverkare och lyder av skräck. Djur följer inte våldsverkare, de flyr en bullrig människa med aggressiv attityd. De första lärjungarna är som djuren i vildmarken och litar på mannen som stillsamt går längs stranden.
I Lukas och Johannes evangelier framkommer fler detaljer som gör detta första möte mindre mirakulöst. Typiskt Petrus-mässigt är det här mötet kortfattat och just do it. Så liknar Petrus Maria som säger ja till att föda Guds son utan längre betänketid. I söndagsskolan var det nyttigt för mig att få veta mer av Lukas och Johannes om detta möte. Men nu är det annorlunda. Vissa dagar är det just detta kortfattade och förbehållslösa evangelium jag behöver. Idag är en sådan dag.
Duccio di Buoninsegna föreställde sig Jesu möte med fiskarna Andreas och Simon så här 1308
Lyssna på Sebbe Stax en nutida Petrus-karaktär som berättar om Jesus som en gentleman som knackar försiktigt och viskar sitt "följ mig" nu tillhör han Ichtys-församlingen i Stockholm. Ichtys betyder fisk.
Markus om Maria
Favorit i repris, alltid på Marie Bebådelsedag.
Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”
Markus 6: 2-3
”Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått, så att han kan utföra sådana underverk med sina händer? Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?”
Markusevangeliet slösar inte med orden. Det är kärnan och centrum i Jesu gärning som kommer fram. Jesus framstår som mycket mänsklig men också mycket gudomlig i detta evangelium. Marie bebådelse som firas idag, nämns över huvud taget inte. Faktum är att inget nämns om Jesu familj mer än dessa två citerade sammanhang. Jesu gärning är det som berättar om vem han är: fullt ut Gud och fullt ut människa.
Maria har fått en stor och delvis skev, roll i kyrkan men i detta det äldsta av evangelierna nämns hon inte ens som en av dem vid korset och gravläggningen utan bara i samband med hela Jesu familj som när Tiden är inne bara består av Maria och Jesu småsyskon. Kanske var det en sak som fick Jesus att vänta med sin gärning till 30-årsåldern att hans bonuspappa Josef var död och hans yngre syskon måste hjälpa Maria med familjeföretaget. Vid denna tid var det svårt för en änka att slå sig fram i en bransch som fortfarande idag räknas som en manssyssla.
Det finns annars påfallande många självförsörjande företagarkvinnor i Nya Testamentet, Maria från Magdala är väl den mest kända av dem, men hon jobbade med textilier liksom Lydia som färgade tyg med purpursnäckor. Den timida helt beslöjade orientaliska kvinnan som inte får röra sig på offentlig plats utan manligt sällskap märks inte i evangelierna. Jesus umgås ofta med kvinnor utan manligt sällskap och bland hans allra närmaste vänner märks,förutom Maria från Magdala , systrarna Maria och Marta i Betania.
Det är lätt att förstå att patriarkatet blev skakat i grunden av kristendomens explosionsartade framväxt speciellt som så många kvinnor snabbt tog till sig evangeliet. det förstår jag så väl. Att vara kvinna är att vara född i en underordnad position, det är lätt att se även i dagens Sverige och man behöver inte lyfta blicken långt från den svenska horisonten för att se att ett budskap om allas lika värde är revolutionerande för kvinnor.
Men varför är detta första evangelium så restriktivt med Jesu mor Maria? Här kan vi förstås bara spekulera. Kanske eftersom tiden inte tog med fler än de för berättelsen absolut nödvändiga kvinnorna för att göra evangeliet lite mer lättsmält enligt principen som säger att anpassar du något för männen klarar kvinnorna av det medan det motsatta inte fungerar. Flickor läser gärna om manliga hjältar men pojkar läser ogärna böcker med en kvinnlig huvudperson.
Men det kanske var så enkelt att Markus inte visste om änglabesöket hos Maria. Ofta har framhållits att Markus*, kusin till Barnabas som följde med Paulus på hans missionsresor, hade Petrus som sin sagesman eftersom han blev Petrus sekreterare. Petrus "just do it" inställning är då med säkerhet väldigt rådande i detta evangelium. Då blir det ju just den del av Jesu gärning som Petrus hade vetskap om som kom med och Petrus levde under ständigt hot om avrättning, det var bråttom så evangeliet innehåller just det som Petrus såg som tillräckligt för att förstå vem Jesus är och hur vi får del av Guds rike, inget mer.
Men om vi skulle se på vad det står i stället för vad som inte står där. Jesus säger att den som är hans familj är de som gör Guds vilja. Med det behöver han inte ta avstånd från sin familj. Vi vet ju att det var en familj av människor som gjorde Guds vilja; från Marias ja vid Gabriels besök till Judas och Jakob som blev apostlar och finns representerade i Nya testamentets brev och slutligen dog för sin kristna tro.
Hans familj är alltså alla de som gör Guds vilja. Jesus exkluderar inte sin mamma och sina syskon i stället inkluderar han oss alla i sin familj.
Bach har förstås en kantat för Marie Bebådelsedag, lyssna och njut!
*Apg. 12 nämner Markus:
Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror, och när han såg att judarna gillade detta fortsatte han och lät också gripa Petrus; det hände under det osyrade brödets högtid. Efter arresteringen satte han honom i fängelse, bevakad av fyra vaktstyrkor om vardera fyra man, för att efter påsken ställa honom inför folket. Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom.
Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. ”Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: ”Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.”
När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus; där var många samlade till bön. Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. ”Du är tokig”, svarade de. Men hon stod på sig, och då sade de: ”Det är hans ängel.” Petrus fortsatte att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. Han gav dem tecken att vara tysta, och så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats.
Tankar om tid
Markus 1:14 Tiden är inne
Vilken tid? skulle Predikaren ha undrat. Predikaren menade ju att det finns en tid för allt. Men Jesus talar här om Tiden utan bestämning. Menar han alla de tider som Predikaren räknar upp? Tid att hata och älska, samla stenar och kasta stenar, tid att födas och att dö? Var allt annat en otid och nu kom tiden? Markus talar om en tid som verkar vara välkänd eftersom Jesus inte definierar vilken tid som kommit, det är liksom självklart vilken tid det handlar om: den efterlängtade tiden.
Varför hade tiden dröjt så länge? Många millenier hade förflutit sedan det första löftet om en Messias uttalats av Gud själv i Edens lustgård.* Sedan hade många sekler förflutit med judafolket som förvaltare av det löftet. Så föddes till slut Jesus. Men Jesus blev först vuxen i lugn och ro i Nasareth där han var timmerman. Efter att i trettioårsåldern ha sökt upp kusinen Johannes och blivit döpt av honom i Jordan gick han ut i öknen bland vilda djur och änglar. Först efter det var tiden inne.
Jag tänker på bröd när jag ser hur Jesus väntar in den rätta tiden. Bröd måste jäsa lagom länge för att bli bra. Det finns absolut en tid som är för tidig och en som är försen. Träffar man rätt med jäsningstiden blir brödet gott och hållbart. Jesus liknar Guds rike vid många saker; till exempel ett frö som växer till ett träd, en kvinna som letar efter ett mynt och en surdeg.** Alla dessa liknelser handlar om tid. Tålamodstid. Innan ett litet frö blir ett träd har det gått många år, innan man hittar ett litet mynt i ett stökigt hus får man städa länge och noggrant i varje vrå och innan surdegen blivit just en surdeg får man ömsint sköta den i många dagar och sedan ska brödet jäsas under lagom lång tid.
Guds rike tar tid verkar Jesus mena. Han jäktar inte med budskapet och börjar till exempel inte predika när han var i templet vid tolv års ålder. Han lär sig till timmerman och strävar på med detta många år. I öknen väntade han in den rätta tiden men när rätta tiden är inne sölar han inte heller. Markusevangeliet understryker detta med sin kortfattade stil där bara det viktigaste nämns. Väntan är förbi. Tålamodets dagar är över. Tiden är inne!
*1 Mos. 3:14-15
**Luk. 13:18-21,15:8-10
Djurliv
En familj med klippdassar, ett av alla vilda djur Jesus levde med i öknen.
Markus 1:13 Han levde bland de vilda djuren
Jesus vistas mycket i öknen, precis som kusinen Johannes. Men där andra evangelier betonar hans möte med frestaren är balansen mellan Frestaren och allt det andra i öknen ca 25% Frestare 75% vildmarksliv hos Markus: "Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom." Fem ord används på Satan och sex ord på djuren. De proportionerna gillar jag.
Jesu vildmarksliv tycks i Markus, lejonets tappning, mest ha bestått i just vildmarksliv och bara i en kort sats nämns Satan. Ja tror de proportionerna är helt korrekta. Så mycket överdrivet intressse har slösats på den onde. En del medeltida målningar verkar ju rent besatta* av helvetets plågor och demoner och än idag finns en minst sagt osund kultur kring Satan både i kyrkan och hos dess motståndare.
Markus ödslar inte mycket bläck därpå. Att Jesus levde i öknen och hade det ganska bra verkar vara hans huvudpoäng. Han är också den enda evangelist som nämner djuren. Jag ser framför mig hur Jesus, som fick skapelsen i födelsegåva, börjar bygga Guds rike på nytt genom djuren. Predikaren lärde ju oss att djuren och människan är lika eftersom vi delar samma livsande och dör som djuren.** Men en stor skillnad finns och det är att djuren är skapta raka och enkla och förblir så, de syndar helt enkelt inte. Innan Jesus börjar kommunicera Guds rike till människorna som kan alla konster att slingra sig, kommunicerar han med djuren.
*Förlåt ordvitsen. jag kan skylla på att Kiruna har många språkliga egenheter gemensamt med Göteborg.
**Pred. 3.19: Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda.
Här kan du läsa om vilka djur Jesus levde med och se bilder på dem som fortfarande lever kvar i vidlmarken.
Ens ropandes röst
Caravaggios bild av hur Johannes Döparen dricker vatten ur en källa i öknen
Om det är något mina vänner från Mellanöstern är riktigt rädda för så är det vildmarken och skogen. Det mest beskedliga skogsbryn är för många av dem en fasans ort. Liksom för Dante när han skrev sin Komedi är skogen för dem den otyglade och okontrollerbara vildmarken där vad som helst kan hända och laglöshet råder. Lejon och giftormar, svultna vargflockar och lömska skorpioner gömmer sig där. Och hade man riktigt otur stötte man på en Djinn i öknen, en ond ande, för det är ju där de bor.
Även i antikens värld kring Medelhavet var staden symbolen för trygghet och vildmarken det motsatta. Ingen gick frivilligt ut ensam i vildmarken. Utom några få som ansågs för lite tokiga, som Johannes, Jesu kusin. Han var inte bara kusinen från landet utan kusinen från vildmarken som gav honom allt vad han behövde: mat, kläder och en predikoplats.
När började folk vandra ut i ödemarken för att lyssna på den udde mannen i sina kamelhårskläder? Hur lyckades den ensligt boende Johannes få en åhörarskara? Vad kunde få människor att trotsa skorpioner och Djinner för att lyssna på en väckelsepredikant som bara skällde ut dem?
Jag tänker att det kanske har med det Augustinus skrev: vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. Längtan efter Gud drev till och med undan vildmarksfobin för kärleken driver ju bort all räddhåga. Kan något annat än kärleken göra en så galet modig? Och skarorna samlas hemma hos Johannes i vildmarken. Ens ropandes röst i öknen lockar skarorna dit där ingen vanligtvis vågar vara.
Glädjechock
Där Predikaren slutar, med en uppgiven suck-allt är tomhet, börjar Markusevangeliet med ett utrop av glädje, eller kanske ett lejons rytande i öknen, Markus har ju som evangelistsymbol lejonet: Här börjar glädjebudet, som ju på grekiska heter evangelion. Det äldsta av evangelierna har fått ge namn åt alla fyra berättelserna om Jesu liv, ögonvittnesskildringar av det oerhörda att Gud vandrade mitt ibland människorna och inte bara predikade om Guds rike utan också levde Guds rike och själv var Gud rike här i tiden, här i världen.
Men var börjar då glädjebudet om Jesus, enligt Markus. Inte i Betlehem ca 60 år innan evangeliet först samlades ihop utan långt tidigare och i öknen där profeten Jesaja utropar:
Se, jag sänder min budbärare före dig,
han skall bereda vägen för dig.
En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren,
gör hans stigar raka
Så många budbärare hade redan kommit. Alla böckerna i det som för Jesus och hans första lärjungar var "skriften" sägs handla om honom på ett eller annat vis. Hur banade den vise Predikaren väg för Jesus?
Svaret finns kanske i det postscriptum som måhända skrevs ner av den mystiska "hon som församlar":
Predikaren sökte ge sina ord en tilltalande form och rättframt uttrycka sanningen. De visas ord är som oxpikar, och samlade tänkespråk som väl islagna spikar. De kommer från en och samme herde.
Markusevangeliet börjar som motsatsen till Predikaren, emn det finns också likheter. Markus är inte alls sofistikerad eller världsvan som Predikaren, men brådskan att säga sanningen så rättframt som möjligt gör att han sparar på orden och kommer fram till kärnan, precis som Predikaren som mestadels uttrycker sig i märgstinna one-liners. Därför börjar inte Markus med en lugn inledning om hur Israels folk väntat på Messias i århundraden, så där som Tolkien inleder Sagan om ringen med en lång historisk och kulturgeografisk essä om hoberna och deras värld. Nej, Markus träffar huvudet på spiken med ett kraftfullt slag från en van timmerman:
Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.
Gläd er alltid!
Ljuvligt är ljuset,
det är skönt för ögonen att se solen.
Om människan lever i många år
skall hon glädja sig åt dem alla
Mot slutet av sin bok ger Predikaren råd till sin son om hur man ska hantera tillvarons h'äväl, det som översätts ton´mhet men egentligen betyder pust eller intighet. Tvärtemot den gängse uppfattningen om vad Bibeln lär och, dessutom vad en dysterkvist som Predikaren kan förväntas förorda, är hans tips att njuta av livet så mycket det bara går så länge det varar. Men trots att Predikaren lever före exilen i Babylon då Daniel och judarna börjar ana att livet fortsätter efter döden, påminner han om att vi ska ha i åtanke att allt vi gör ska vi stå till svars inför Gud med.
Tron på en rättvis dom kom alltså före tron på liv efter döden. Jag vet inte hur Predikaren tänkte sig den domen, men i Psaltaren verkar det vara fråga om en dom över folk och släkter. I nya testamentet gör Jesus upp med tron att Gud straffar barnen för sina föräldrars synder, så det vara kanske så Predikaren uppfattade domen. En tro som alltså levt kvar ända till Jesu tid trots att bland andra profeten Jeremia redan gjort slut med den uppfattningen.
Trots den livsbejakande slutsatsen Predikaren drar av sina studier av livets mening slutar hela boken med en trött suck, eller kanske en pust, människans sista utandning. Predikaren upprepar h'äväl tre gånger.:
Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
allt är tomhet.
Någon lägger också till ett postscriptum efter detta trefaldiga h'äväl, är det "hon som församlar"? Här försöker den som skriver detta postscriptum förklara bokens innehåll: frukta Gud och håll hans bud. Detta p.s. känns nästan som en ursäkt för Predikarens avslut med uppmaning till att leva loppan så länge som möjligt, men jag tackar och tar emot för utan detta postscriptum kanske boken inte kommit med i Bibeln för denna pärla bland forntida litteratur skulle jag inte vilja vara utan.
Nu är det Midfastoveckan och då säger jag farväl för denna gång till Predikaren som levde Ante Christum. När vi går in i Passionstiden blir det Markus evangelium som är det äldsta av de fyra evangelierna och bland de äldsta texterna i Bibeln som skrivs Anno Domini som guidar mig.
Älska Gud och gör vad du vill
Följ ditt hjärtas vägar,
gå dit ögat leder dig.
Jag har tidigare nämnt att Predikaren liknar prins Siddharta Gautama som sedan blev Buddha, men det finns en annan filosof som kan sägas vara en efterföljare till Predikaren: Augustinus, biskop av Hippo, som är en av de mest inflytelserika kristna filosoferna genom tiderna. Både katolska kyrkan och Luther inspirerades av Augustinus och än idag läser vi denna antika författare.Många är omedvetna om att de tror som Augustinus i olka frågor, men inte desto mindre har många av hans läror blivit allmän kristen tro som gäller än idag.
Innan han blev kristen, han var då i 30 -årsåldern, studerade Augustinus bland annat Platon och tyckte sedan som kristen att han där fick svar på den stora frågan om Gud och lidandet. I Platons uppdelning av världen i verklighet och overklighet, fann Augustinus en förklaring som han tyckte löste teodicé-problemet. Augustinus menar att Gud har skapat allt som är verkligt, men ondskan är bara en chimär, den är overklig, Predikaren skulle ha sagt att ondskan är h'äväl, intighet, medan JHWH är varandet, verkligheten i sin mest verkliga och varaktiga form.
Augustinus funderade nämligen på hur det kan komma sig att människor inte älskar Gud och sin nästa och han sökte tyvärr svaret i nyplatonismen som lärde att människans materiella kropp tillhör det overkliga, det är människans kropp som drar ner henne i ondskans intighet. Detta är en tanke som var helt främmande för judendomen/kristendomen och den förde också med sig att Augustinus formulerade sin predestinationslära som svarar på frågan som uppstår av nyplatonismens syn på det materiella: Om kroppen är allt igenom intig och ond, en del av h'äväl, hur kan då människan bli frälst och göra det goda? Godhet finns ju trots allt. Denna predestinationslära innebär att Gud i sin nåd utväljer vissa till frälsning medan de övriga inte kan bli räddade och befriade från ondskans välde.
Jag har lite svårt för detta hos Augustinus. Jag tycker han avviker väldigt starkt från Bibelns budskap om Guds goda skapelse och människans kropp som en del av denna goda skapelse. Den fråntar också människan hennes fria vilja och val att älska Gud eller inte. Dessutom bir teodicé-problemet, som han tyckte nyplatonismen löste så elegant med sin idé om det materiella som overkligt, gigantiskt. Då framstår det som ondskefullt av Gud att skapa människor "till att vara oss lika". Varför skapa människor till evigt lidande som de inte haft en chans att välja bort? Dessutom: vari består då likheten med Gud? Gud måste rimligen sägas ha en fri vilja. Och är det verkligen kärlek om man förprogrammeras till det?
Men när jag läser Augustinus tillsammans med Predikaren blir det lite annorlunda. Predikarens h'äväl är ju raka motsatsen till den Gud som finns till och har skapat allt som finns till. idén att Gud skapat allt som finns till men att ondskan hör till h'äväl, intigheten som Gud inte skapat eftersom Gud är varats Gud, stämmer absolut med Predikarens världsbild. Men Predikaren förnekar inte kroppen som en del av Guds goda skaparverk.Tvärtom säger ju Predikaren att Gud skapat människan rak och enkel, det är hon själv som gör sig krokig och dubbel av sina konstiga vägval.
Till denna tanke om verkligheten som skapad av Gud hos Predikaren och hos Augustinus kan man också koppla deras tankar om tid. Augustinus menade att bara nutiden existerar, det förflutna finns inte och inte heller det som ska komma, vilket är en mycket typisk tanke hos Predikaren, en tanke som också liknar vår tids "mindfulness"-teorier. Det jag ogillar med mindfulness är att man liksom blir hängande i luften utan historia eller framtidsplaner och att männsikan blir okritisk och lättstyrd av allehanda makthavare och kommersiella krafter om hon inte drar lärdom av det förflutna och inte tänker på kommande generationer.
Men Augustinus menar att även om det för oss inte finns någon annan tid än nuet är Gud varats Gud och för Gud finns ingen framtid eller förfluten tid, all tid existerar i Gud samtidigt, därmed blir ingen hängande i luften utan ett tidsmässigt sammanhang utan att Gud ser den personen. Här syns verkligen släktskapet mellan Augustinus och Predikaren. Prediakren är ju kanske mest berömd för sina tankar om tid där han delar upp tiden i en tid för varje ändamål och när den tiden är borta så träder en ny in. Det lönar sig inte att se tillbaka: "Utom räckhåll ligger det som varit, djupt, djupt – vem kan finna det?"
Så mycket är så bra hos Augustinus, så Predikarmässigt vist. Jag tycker mycket om hans bekännelser som låter oss komma riktigt nära en människa i antiken. Han har också kallat ännu inte kristna för "bröder och systrar i hoppet" och han har sagt de sanna orden: "Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig." Som synes, var Augiustinus inte alls konsekvent i sin filosofi, för om Gud har skapat oss till gemenskap med honom är ju alla människor kallade till denna gemenskap och om alla som inte är kristna är våra syskon i hoppet så kan ju alla välja att älska Gud utan predestination.
Augustinus har också sagt ett av de mest Predikaraktiga man kan hitta utanför Bibeln, ja det är som en summering av hela Predikaren och speciellt dagens ord ur Predikaren om att följa vårt hjärtas väg: Älska Gud och gör vad du vill. Tänk om Augustinus hade nöjt sig med Predikaren och lämnat Platons kroppsförakt därhän, vad mycket kroppshat och skräck för att inte vara en av de utvalda kyrkan hade sluppit genom historien!
Fattigas vishet
Rembrandts mor läser sin tids evangeliebok ca 1630
men den fattiges vishet föraktas.
Hur ofta hör man inte att vi "utbildar fel" i Sverige. Vi ska drilla arbetskraft till branscher som behöver det inte analysera poesi med unga människor.Den senaste gymnasiereformen GY 2011 understryker detta genom att göra yrkesprogrammen mindre inriktade på allmänna ämnen som svenska och engelska. Dessa ämnen studeras bara ett år sedan måste eleverna välja dem på tillvalstid om de vill fortsätta utveckla sig som människor och inte bara som arbetskraft.
Jag kommer från bildad arbetarklass och då menar jag arbetarklass på gränsen till trasproletariat, som ändå var läsare i ordets alla bemärkelser. Kyrkan, kvällskurser och korrespondensinstitut har varit vår släkts universitet. Jag var den första i släkten som gick ut treårigt gymnasium, dvs "tog studenten" och farmor var mycket stolt fast det vid den tiden i praktiken var en naturlig fortsättning på den obligatoriska nioåriga grundskolan och saknade examensprov.
Jag levde i ett lyckligt undantagstillstånd då ungdomar från vilken samhällsklass som helst förväntades klara och berikas av tre år med svenska , engelska, matematik och dessutom två moderna språk utöver engelskan, sedan fick jag utan problem också läsa in två gymnasieprograms kurser för att komplettera så jag nu har samhällsprogrammet, humanistiskt program och naturvetarprogram i min gymnasieexamen, vilket nog kan räknas som omöjligt idag.
Sedan gick jag ut i arbetslivet som kroppsarbetare. Vilket slöseri! utbrister då Jan Björklund. Varför ska en traktorförare, hemsamarit, svetsare, vaktmästare , städerska, tidningsbud och dödgrävare läsa en massa onödiga teoretiska ämnen? Ja, du Björklund, då vill jag svara med orden från en somalisk flyktingkvinna som förmedlats till mig genom Dr. Mary McFarland, International Director of Jesuit Commons* och Jesuiternas tidning i USA:
“We don’t seek education for jobs, we seek education to end our ignorance”. Bildning är något annat och mer än utbildning. Det handlar om att förstå livet och människan bättre och, för min del, att förstå Gud bättre. Visheten föraktas hos oss om inte tillhör de styrande i samhället, men jag tänker inte låta någon ta monopol på den för sin egen trygga medelklass räkning.
*Tack, Rebella, för länken!
Självhjälp för sjuka
den rättfärdige och den orättfärdige,
den gode och den ondeDett är en sanning som upprepas rakt igenom hela Predikaren. Det är så befriande! I vår tid som präglas av självhjälpstekniker och en hjärtlös attityd mot den fattige, misslyckade eller sjuke är detta som rent fjällvatten efter en svettig dag. Detta är Predikarens "in your face" till all framgångsteologi. Jobs bok har samma tema: den rättfärdige drabbas också av olyckor och det är inte alltid den drabbades fel. men Jobs vänner försöker hitta felet Job gjort trots att han protesterar. Slutligen talar Gud och säger att Job har rätt, inte de framgångsteologiska vännerna.
Idag är bland de mest utsatta för idén att man är duktig och god om man är frisk respektive slarvig och svag om man är sjuk, de cancersjuka. Larmrapporter duggar tätt om hur allt mellan alkoholmissbruk till risätande ger cancer. Cancersjuka får höra "Du är duktig som kämpar på" och blir någon frisk från cancer säger både de själva och anhöriga "att de kämpade så tappert så de vann över cancern". Och de andra då, de som dör av sin cancer?
Sanningen är att cancer drabbar blint. En del blir sjuka som levt ett ytterst hälsosamt liv, en del har levt ett vanligt liv, en del har varit tunga missbrukare av tobak och alkohol. En del blir friska från cancern och andra inte. Hur väl de kämpat har inget med saken att göra-samma öde kan drabba vem som helst.
Lyssna till den vise Predikaren: Det är inte ditt fel att du är sjuk! Den rättfärdige drabbas av samma öde, samma slump, som den orättfärdige. Och hur det slår vet ingen i förväg.
Mahalia Jackson hade en svår barndom, fick slita hårt men vägrade sjunga annat än lovsånger till Gud. När hon blev berömd lockades hon med feta anbud om hon övergick till de mer lukrativa profana sångstilarna men hon vägrade. Trots det dog hon bara 61 år gammal efter lång tids sjukdom.
Tekniskt ett dåligt klipp men hennes fantastiska person och röst kan inget kväva. Mahalia levde förstås Anno Domini och visste att döden inte var slutet, till skillnad från Predikaren, men nog kan man tänka sig att "hon som församlar" kommer att älska att sjunga med Mahalia den dagen vi alla "have got over".
Hopp
Kapten kan sannerligen glädja sig åt allt gott Gud skapat: att springa på skaren en solig morgon i mars, att äta , att bli kelad med och att sova-det är det enda han strävar efter.
Som tidigare nämnts är det osannolikt att en nutida kristen redaktör hade tagit med Predikaren i BIbeln. En av orsakerna till det är att Predikaren inte tror på ett liv efter döden. Inga judar trodde på ett liv efter döden på den här tiden.Det som möter alla människor, goda som onda, vid livets slut är h'äväl, tomheten. H'äväl är inget lockande nirvana utan bara just-ingenting.
Först efter den Babyloniska fångenskapen, då judarna stötte på zoroastrismen, kom tanken på ett liv efter döden och ett Paradis in i religionen. Då började man också tro på en ond makt som hade förmåga att lura människor till att bli lika onda och ett hav av brinnande metall där de onda skulle förintas en gång. I Predikarens världsbild är det människan själv som väljer att göra fel och varken belöning eller straff väntar efter döden.
Dessutom är både ont och gott som drabbar en människa oftast bara en slump. Lagen om att du får det du förtjänar finns i Predikarens världsbild, men Predikaren ser också att alltför ofta följs inte den lagen så den rättfärdige går olycka till mötes medan den orättfärdige möter motsatsen. Och till slut möter alla samma öde: döden och intigheten.
Ändå håller Predikaren envist fast vid att vi ska frukta Gud. Predikaren fruktar inte Gud för att få en belöning efter döden. Det är intressant att tänka på att inte heller Eva, Mose, Rut eller David trodde på ett liv med belöningar efter jordelivet. Ändå höll de envist fast vid JHWH. Det tycker jag är en beundransvärd hållning som talar om omutlighet. Predikaren fruktar Gud för att Gud har skapat allt gott och rakt, det onda är människans eget fel, det är hon som gör det raka krokigt. Därför ska vi, enligt Predikaren, glädja oss åt allt gott Gud skapat så länge vi lever. För så länge det finns liv, finns det hopp.
"Han är inget tamt lejon"
Predikaren 9:1 Allt detta har jag begrundat, allt detta har jag insett: de rättfärdiga och de visa och allt vad de gör vilar i Guds hand.
När jag läser detta eller hör någon säga att jag vilar i Guds hand känner jag mig oändligt trygg. Jag är ju rättfärdiggjord i Kristus, jag vilar som en baby hos sin mamma i Guds varma hand. Men Predikaren levde Ante Christum, Ante Laestadium och Ante Lina Sandell. Gud som den älskande himmelska föräldern var inte lika känd som Gud- den som styr ödet. Det Predikaren säger här är egentligen insh'allah, om Gud vill. Vilket av muslimer används nästan som "vi får väl se "eller som en säkerhetsåtgärd vid framtidsplaner så inte Gud ska finna en högfärdig och just därför sända olycka över en.
Fortsättningen på denna vers är: Om en människa går kärlek eller hat till mötes, det vet hon inte. Allt som väntar henne är tomhet. Detta att vara buren av Gud är alltså långt ifrån en säker position. Det är mer som Kierkegaards "att kasta sig ut på 20000 famnars djup och hoppas att någon tar emot". Predikarens gudsfruktan är så mycket modigare än min. Jag som uppfötts som nådevalp med "Tryggare kan i ryggmärgen" och "Jesus för världen givit sitt liv" närmast hjärtat behöver inget mod för att närma mig Gud.
Missförstå mig inte, jag tycker det är bra-precis så ska det vara. Det var ju ett av Jesu tydligaste budskap, att Gud är en kärleksfull förälder inte en nyckfull despot. Vi ska inte vara rädda för vår skapare. Men kanske vi förlorar lite av äventyret som utan tvekan också är en del i att frukta Gud och leva i en relation med henom om vi blir för respektlösa. Gud som snuttefilt har vi hört talas om till leda av "storsinta" ateister. Men jag ser att det lätt blir så att Lejonet av Juda blir en gosig huskatt, som Nils Bolander uttryckte saken när vi på goda grunder slutat vara rädda för Gud. Äventyret och den pirrande magkänslan när vi närmar oss det absolut heliga riskerar att gå förlorad.
När jag var mycket ung fascinerades jag av en läsepsalm: "Gud du råder över djupen". Den var som gjord för en metallåt och det blev den. Jag gjorde om texten lite för att passa musiken. Jag kallade den "Herren är Herre":
Gud du råder över djupen, du är högre än höjderna. Du ger mig sången i mitt inre och tystnaden i öknen./
Gud när du talar skälver djupen, all vår säkerhet bryts ner som halmstrån. Visar Gud sin makt över världen finns ingen annan hjälp mot Gud än Gud.
/Gud är ljus och makt och kärlek, ingen bestå mot honom. När han vandrar genom öknen blir där källor som aldrig sinar.
Jag vet inte om jag lyckades men jag försökte förmedla lite av den känsla som Predikaren verkar ha inför Gud. Känslan av att Lejonet av Juda och det slaktade Guds lamm inte är ett tamt lejon eller ett ofarligt lamm. Som en av mina litterära helgongestalter, C.S Lewis, skildrade Aslan: "Klart att han är farlig, han är inget tamt lejon."
Då blir det med bävan och en känsla av största möjlga tacksamhet vi kan konstatera att Lina Sandell hade helt rätt:
"Det modershjärtat har ej sin like i trofast kärlek det ser jag nog. Vem känner höjden vem mäter djupet utav den kärlek som för oss dog."
Krokig
Elva är enkel och rak, hon vill valla och handlar aldrig av elakhet. Jag önskar det gick att säga "sådan matte, sådan hund" om oss.
Predikaren 7:30
Gud gjorde människan enkel och rak,
men hon hittar på alla möjliga konster.
En av de saker som jag inbillar mig mer än andra ting är att jag är snäll. Jag tycker jag gör så gott jag kan och varje avsteg från snällheten förklarar jag med något som kan likna ädelmod. Det är det förstås inte. Jag bara slingrar mig. Skulle jag varit nazist i tredje riket eller IS-krigare så hade jag kommit på tusen vackra ursäkter för mitt ondskefulla beteende. Jag är en riktigt hal ål. Men inga ursäkter eller förklaringar ändrar på det faktum att jag gör det onda. Fullt medveten och utan större tvekan. Oftast sker det slentrianmässigt och av lättja, ibland mer överlagt.
Ändå är vi skapade för godhet. Vi är skapade att vara rakryggade och stå upp för sanning och rättvisa. Vi vet så väl vad som är rätt. Ändå slingrar vi oss, vi hittar på allehanda konster. Om det finns någon sanning i kristendomen som bevisas om och om igen är det att en människa inte bara är god innerst inne utan också bottenlöst ond. Det finns ett iskallt jordgolv inom oss alla. Vi vill inte tro det, men det är bara att göra som Predikaren: se på världen som den är, för att inse att människan inte bara är god innerst inne.
För visst kan man planera ondskefulla handlingar: skatteplanering, bestämma sig för att aldrig ge till tiggare (åh vad många ädelmodiga skäl vi kan uppfinna där) eller gå in för att krossa den där ragatan som alltid gör till sig på arbetsplatsen och tar den glans som rätteligen skulle fallit på mig. Men ofta är ondskan slentrian, vi bestämmer oss för att handla fel på bråkdelen av en sekund. Ondskan sitter som i ryggmärgen på oss. Den har blivit rutin. Paulus uttrycker det så bittert Predikaren-aktigt som "det goda jag vill det gör jag inte men det onda jag inte vill det gör jag." och sedan slingrar vi oss.
Herre, gör mig rak igen!
Den som är
Mitt i alla bittra sanningar utbrister den vise Predikaren detta. Från att allt är tomhet, rättfärdiga går samma öde till mötes som onda, alla dör till slut och de döda gör ingenting alls, kommer denna positiva utsaga: Frukta Gud! Det finns något du kan välja att göra, något som inte är tomhet.
Trots att Predikaren lever långt före Kristus finner hen här en utväg ur tomheten. Här finns någon att relatera till mitt i all ensamhet. Här finns någon att lita på, mitt i all falskhet. Något kan vi göra trots att livet är slump och orättvisa från början till slut. Vi kan välja sida. Det finns ett spår att följa.
Predikaren talar inte om en god och en ond makt. För henom finns bara JHWH ingen kan mäta sig med JHWH varandet eller jag är. JHWH är raka motsatsen till h'äväl. JHWH finns till , har alltid funnits och kommer alltid att göra det. I relation med Gud får livet mening.
Hon som församlar
Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Matt. 6:28-29
Predikaren 1:12-13 Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. Jag föresatte mig att med vishet utforska och undersöka allt som sker under himlen.
Predikaren är en gåtfull gestalt i Bibeln. Oftast har boken tillskrivits kung Salomo, presentationen talar ju om en kung över Israel, Davids son. Men namnet "Predikaren" antyder annat. På hebreiska heter Predikaren qoh'älät som är ett verb i particip femininum och betyder "hon som församlar". Vad församlar hon? Lyssnar en församling till hennes visdom? Församlar hon visdomsord och lägger ihop med sina egna erfarenheter? Är hon Salomos spökskrivare som samlar ihop det Salomo dikterar? Var Salomo kvinna?
Självbiografiska partier fogas in i livsfilosofin som qoh'älät förmedlar. Där framgår att Predikaren själv prövat att vältra sig i överflöd och massor av partners men ändå funnit enbart tomhet eller fåfänglighet som 1917 års översättning valt att översätta hebreiskans h'äväl med. Svenskan har inte ett ord för h'äväl som egentligen betyder något som innebär både intighet och vindpust/fläkt.
Innerst i tillvaron och överflödet finner hon som församlar ingenting. Här liknar Predikaren Siddharta Gautama som var prins och upptäckte hur lyxlivet inte tillfredsställde hans innersta behov av mening i tillvaron. Prins Siddharta blir slutligen en buddha, en upplyst och finner också en form av h'äväl; nirvana, som är lika svåröversatt till svenska. Det brukar översättas som ett tillstånd av ingenting. Nollan kommer från just detta religiösa begrepp och av det förstår vi att Buddhas ingenting är ett positivt tillstånd medan Predikarens h'äväl snarare är ett minustecken.
Här slutar alltså likheten med prins Siddharta. För Buddha förespråkar strikt måttfull disciplin och en åttafaldig väg som ska leda till fullkomlighet för att till slut uppnå nirvana och slippa återfödas till denna värld av förvillelse. Predikaren förespråkar i stället att leva fullt ut och njuta av allt som Gud skapat medan vi kan, som svar på tillvarons h'äväl. För Predikaren är tillvaron konkret och verklig medan h'äväl är dess motsats dvs. overkligheten.
Predikaren har i stället samma, i grunden positiva, världsbild som Jesus, som också kom från en ofattbart förmögen tillvaro: "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss." som Paulus skriver i Filipperbrevet 2. Hos Jesus finns en stor likhet med Predikarens livsfilosofi. När Jesus beskriver hur vi ska leva ett gott liv säger han nämligen: "Er far i himlen vet vad ni behöver. Gör er alltså inga bekymmer för morgondagen, var dag har nog av sin egen plåga." Matt. 6:33
Paulus var också förtrogen med Predikarens visdom men skriver så här om vishet i första brevet till församlingen i Korinth:
"Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet."
I detta är vi alla jämlikar till prins Siddharta och kung Salomo: det är hos Jesus vishet, rättfärdighet, helighet och frihet finns. I honom blir h'äväl sin motsats. I tomheten, det som inte är, möts vi av honom som är och som fyller alla våra behov.
Bilateralt bistånd
1656 målade Nicolaes Maes, en av Rembrandts lärjungar, denna "Gammal kvinna i bön"där brödet står i centrum
Sänd ditt bröd över vattnet,
en dag får du det åter.
Problemet med kärleken till pengar löses genom att ge bort dem. Genom att ge blir du fri. Blir då den fånge som du ger till? Inte om givandet blir bilateralt. Om den som ger låter den som får ge något tillbaka. Om brödet får komma tillbaka över vattnet i sinom tid. Men hen som ger utan att låta någon annan få befria sig genom att ge till henom skaffar sig mentala skuldslavar. Den rike måste också lära sig att ta emot hjälp av andra.
Jesus är den störste givaren av alla. Jesus har räddat hela skapelsen med sitt liv. Ändå tar han också emot: försörjningsstöd av Maria från Magdala och hennes vänner, en dyr present från kvinnan som smörjer honom med Nardusbalsam, hjälp att bära korset av Simon från Kyrene och han ber om vatten på korset.
Vi får också ge tillbaka till honom, som det står i Efesierbrevet 5: 1-2: Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.
Lever vi i kärlek ger vi tillbaka det vi fått. Jesus kom till oss med livets bröd och vi får dela det med andra som gengåva.
Olycklig kärlek
Nästan all hunger kan stillas , någon gång har man fått nog, men pengar verkar aldrig bli tillräckliga. Alltid finns "något hål att fylla" som även den mest välbärgade uttrycker sig. "Den som älskar pengar" säger Predikaren. Men ibland undrar jag om det finns någon enda som inte älskar pengar. Finns det någon som inte väntar sig allt gott från pengar? Finns det någon som inte har det där"hålet" att fylla med pengar och är inte det där hålet ett svart hål som slukar allt i sin närhet utan att någonsin bli fullt?
Jag läste till och med en insändare där en präst menade att hans lönelyft till mer än 60 000 i månaden var ett bevis på Guds kärlek till honom. Det finns en hel teologi som kallas Trosrörelsen eller framgångsteologi där rikedom och hälsa ses som ett bevis på att man gör rätt i Guds ögon och motsatsen beror då förstås på motsatsen. Här ytterligare ett exempel, från dagens kyrka, på att pengar inte mättar och att vilja äga pengar i överflöd ses som en naturlig del av en kristen människas liv, fast Jesus såg rikedom som problematisk*. Nej kyrkan ser penningen nästan som ett sakrament eller åtminstone ett sätt att visa Guds nåd, som om Gud och Mammon faktiskt inte stod i strid med varandra utan slutit fred och gjort gemensam sak i vår tid.
Hur ofta har jag inte önskat att de skulle varit så i mitt liv att just hos mig var Gud och Mammon sams. Detta att alltid ha varit så beroende av att vädret är fint, allt klaffar och att folk är snälla omkring mig kan trötta när det är så lätt att se att den som har pengar kan göra vad som helst och alltid har tillgång till en back-up-lösning när allt rasar.
Naiva, välmenande, hjärtlösa och avslöjande uttalanden av rika människor som att "alla borde ha en årslön på banken" kan såra och trötta mer än man vill erkänna. Historier om tiggare som vinner massor på en triss-lott som någon gett honom väcker kärleken till de pengar man inte har. Predikaren förutsätter att endast den rike kan älska pengar men , ack, vi vet alla att även olycklig kärlek kan vara plågsamt passionerad.
The Monteverdi Choir
The English Baroque Soloists
John Eliot Gardiner
Nancy Argenta, soprano
Mary Nichols, mezzo-soprano
Ashley Stafford, alto
Wynford Evans, tenor
Mary Nichols, mezzo-soprano
Ashley Stafford, alto
Wynford Evans, tenor
*
Lukas 12: 15-23: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Sedan gav han dem en liknelse: ”En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”Och till sina lärjungar sade han: ”Därför säger jag er: bekymra er inte för hur ni skall få mat att leva av eller kläder att sätta på kroppen. Livet är mer än födan och kroppen mer än kläderna.
Skitsnack
Kristus bär sitt kors som Hieronymus Bosch* (1450-1516) målade upp händelserna längs smärtornas väg
Predikaren är så befriande osentimental. Han säger som det är: skitsnack är inte värt det lilla minsta. Alla skitsnackar någon gång och de orden har inte någon makt varken när de uttalas om oss själva eller när vi uttalar dem om någon annan. Jag tröstar mig ofta med dessa ord för att överleva den kaskad av skitsnack som alltid omger en människa och ibalnd sipprar fram till måltavlans öron.
Det är tyvärr en gammal älskad umgängesform att leta fel och hitta på en hoper nya fel hos en människa som inte är närvarande vid taltillfället. Skvaller kallas det också, men skvaller har fler facetter än skitsnack. Skvaller kan vara i all vänlighet dela nyheter om vad som hänt i den krets man är bekant med. Skitsnack är något annat. Predikaren sätter ett bra namn på det: förbannelser. För det är ju det man slungar ut av ren slentrian och för att hålla sig väl med gruppen så länge man själv befinner sig inom hörhåll. Men de betyder som sagt var så litet oavsett om jag är måltavlan eller om jag slungar ut dem mot någon annan.
Ändå är det något som varje normal människa skäms för, med all rätt. Skitsnack kan ju gå över styr. Plötsligt börjar någon bli speciellt utsatt för förtalet. Aldrig har det med måltavlan att göra utan andra faktorer spelar in. Vanligast är att en grupp fungerar dåligt tillsammans och behöver en gemensam fiende för att uppnå någon slags fred inbördes. Plötsligt spelar slumpen in och gör skitsnacket till ett vapen sm till och med kan döda. "Det är bättre att en dör för folket än att hela folket dör." som översteprästen Kajafas sa när Stora rådet diskuterade fallet Jesus i den spända situation som rådde i Jerusalem den påsken Jesus dömdes till döden av Pontus Pilatus.
På målningen av Hieronymus Bosch syns den svartmuskiga rövaren som blir utsatt för hån från folkmasssan längs Via Dolorosa och han svarar tillbaka med samma mynt. Den botfärdiga rövaren längst upp till höger, lika svartmuskig han, får utstå en läskig munks försök att få honom att bikta sig. Men Jesus svarar inte på okvädingsorden. Han kunde förstås Predikaren och visste vad skitsnack betyder-ingenting. Han själv välsignade och bad för sina bödlar. Det är vad vi kan göra när det vänliga skvallret går över i skitsnack. Det är en värdig motståndshandling i en värld av rykten, förbannelser och förtal.
En botgöringssång av renässanskompositören William Byrd publicerad 1611:
Have mercy upon me, O God, consort song for S or A solo, SSATTB & organ or strings (inc. but can be reconstructed)
Rose Consort of Viols
Red Byrd
Rose Consort of Viols
Red Byrd
"Have mercy upon me O God, after thy great goodness. And according to the multitude of thy mercies wipe away mine offenses. Wash me clean of wickedness, and purge me from my sins."
*Tack för tipset , Klaus, har letat efter en bild som kan sätta igång tankarna till denna vers från Predikaren så påminde du mig om Hieronymus Bosch.
Skönhet
Lewis A. Ramsay ( 1873-1941) Grandma
Vishet får människans ansikte att lysa,
mildrar hennes hårda uppsyn.
Finns det något vackrare än en gammal människa i det ljus som en vintereftermiddag sprider genom köksfönstret? Som barn njöt jag ofta av den anblicken när farmorsmor stickande betraktade livet utanför fönstret; fåglar, snöflingor som föll, grannar som kom hem från jobbet. Hon stickade vantar oftast med varianter av norska rosor som mönster. Hon behövde inte se ner på sitt arbete, fingrarna rörde sig vant av sig själva. Jag stickade utan mönster, ännu gick jag inte ens i lekis så mönsterstickning var inget för mig. Ofta vilade jag mina ovana händer och tittade bara på när hon stickade och såg ut genom fönstret.
Nästan inga bilder finns av henne och ingen där hon sitter och stickar framför fönstret. Hon var leastadian och dessutom lite fåfäng. Bildförbudet höll hon strikt på. Det finns några få ungdomsbilder av henne med det magnifika håret utslaget, det räckte henne ner till anklarna fast hon hade släppt det ur flätorna så det var lockigt på bilden och alltså borde varit en decimeter längre i rakt skick. Håret flöt som en tjock flod av glänsande lack längs med hennes korta, starka kropp. Men hon var mycket vackrare där i fönstret med stickningen och håret i knut under hilkkan. Den glänsande lackfloden var ett minne blott, de hårstrån som stack fram var glanslöst vita och grå.
Att vara barnbarnsbarn till henne var en lyxtillvaro. Hon hade tid. Hon var full av spännande berättelser från sin barndom och sitt långa liv och hon lät mig förstå hur mycket jag betydde för henne även om hon, liksom alla vuxna, aldrig sa att hon älskade mig. Att vara hennes barn var nog inte fullt lika lätt. Hon blev tidigt mor, 17 år var hon. Barnafadern försvann till Amerika men hennes tjocka flätor och eldiga humör charmade snart min farmorsfar som var en mycket snäll människa och gav alla barnen en lika varm och vänlig fostran oavsett biologi och var lite av en krockkudde för farmorsmors strängare och oroligare temperament.
Hon blev med tiden en vis människa. Hon delade gärna med sig av det hon lärde sig i skolan för många decennier sedan, hon gick ju bara sex år i skolan. I skolan trivdes hon. Hon hade lätt för språk och lärde sig snabbt svenska som blev skolspråket under hennes sexåriga skolgång. Men det var inte skolan som gav visdomen. Det var livet, Bibeln,psalmboken, postillan* och alla möten med människor från olika håll.
*Laestadius postilla så klart, på finska- lika självklart; himmelens eget språk.
Gemenskap II-bonus denna stora dag
The Vespers är ett härligt band om man gillar Americana speciellt bra är de som återställare av balansen om man blivit sockerchockad av First Aid Kit och andra söta karameller i denna amerikanska godispåse. The Vespers stryker ingen medhårs och systrarna Cryar saknar all behagsjuka. Här kommer de saltaste bönorna och bröderna och lägger ut texten om Predikaren 4:9-12 Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp. Likaså: om två sover tillsammans har de det varmt, men hur skall den ensamme hålla sig varm? Där en blir övermannad kan två hålla stånd, och tredubbel tråd brister inte så snart.
