Mavis Staples är en av mina stora sångförebilder. Hennes senaste album One True Vine är bara så fyllt av andefylld äkta gospel. Smärta, glädje och tro uttryckt på ett oefterhärmligt sätt. Riktig gospel helt enkelt.

 

"Every step of the way I've found grace." Tredje fredagen i fastan bar denna sång mig på ett särskilt sätt.

 

Every step of the way
I found grace
If I lead or follow change my pace
I get tired lose my way
My lord he knows me every step of the way

My lord he knows me every step of the way

Every step of the way
I found grace
If I lead or follow change my pace
I get tired lonely lose my way
My lord he knows me every step of the way
My lord he knows me every step of the way

 

Fastan är en tid för självrannsakan och det har ju nästan blivit ett kyrkligt mode på sistone att rannsaka sig inför historiska oförrätter som kyrkan begått mot diverse folkgrupper. Helst ska dessa grupper sjunga, ha traditionella och färgglada kläder och liten reell makt i samhället. Även det judiska folket har fått ursäkter efter förintelsen men dessa ursäkter anses alltid behöva förses med brasklappar om att Israels politik inte kan ursäktas. Som om varje enskild jude överallt på jorden har ansvar för Israels politik. Svenska kyrkan glider också omkring på hal is när man ensidigt tar ställning för den palsetinska sidan i Israel/Palestinakonflikten, samt mumlar i skägget om judars rätt att slippa glåpord på gatorna i Sverige och det gör mig förtvivlad. Och arg.

 

Kristendomen såg sig från början som en gren av olivträdet judendomen. Men senare sa hednakristna att judarna förkastats och kyrkan var det sanna olivträdet och ersatte judarna som Guds enda folk. Efter besöket på Chagall-muséet stod det ännu klarare än förut för mig att kristendomen är en gren i olivträdet Israel. Kyrkan som påstått sig vara "det nya Israel", med katastrofala följder för judarna, i 1500 år borde inte ha något annat att komma med när det gäller judar än "Mea maxima culpa". 

 

 Ersättningsteologin menar att kristendomen är det nya olivträdet och att det gamla olivträdet förkastats av Gud. Kejsar Konstantins mamma Helena som lät upprusta Jerusalem och byggde de första stora kristna monumentala kyrkorna i staden lät samtidigt bråte från nedrivna romerska  hednatempel samlas på den forna tempelplatsen för att visa hur Israels Gud var ett misslyckande. Som om inte Israels Gud är de kristnas Gud. Denna handling blev startskottet för att den från början judiska förgreningen kristendomen sällade sig till hedniska antisemiters skara.

 

Ett och ett halvt årtusende av hat och avundsjuka är svårt att utradera och idag ser vi hur antisemitismen till och med gör sig bred i Sverige, trots vår diminutiva judiska minoritet. Ändå negligeras hatbrott mot den judiska minoriteten i Sverige. Jag mötte ett sorgligt uttryck för detta så sent som för en vecka sedan, samtidigt som en svensk synagoga sprejmålades med hakkors. Svenska FN-förbundets generalsekreterare nämnde hatbrott på 50-årsjubiléet för FN-förbundet i Norrbotten där jag var med, och "glömde" nämna judar i sin uppräkning av grupper som utsätts för hatbrott. "You say it best when you say nothing at all."

 

Dessutom lyckas man alltid hitta orsaker hos judarna själva, klassisk mobbartaktik, för att de förföljs. Hatbrotten mot judar i Malmö ursäktas tex med att Israel behandlar palestinier illa. Tack och lov ursäktas inga andra hatbrott med att den utsatta gruppen får skylla sig själv. Jo, en grupp till får skylla sig själv; romer. Romer och judar är ju lika varandra i detta att de är små minoriteter som spritts över hela jorden pga återkommande förföljelser och samtdigt har de inte vett att skämmas för sin etnicitet utan verkar tvärtom se ner på majoritetssamhällets brist på hygien och ordning och håller fast vid seder och bruk som majoritetssamhället finner obegripliga.

 

Varför måste man tvätta örngott och lakan i olika maskiner? Den där zigenartanten är ju galen som tjurar för att jag hjälpte henne slänga tvätten i torktumlaren när hon dragit över tvätttiden. Varför envisas de förresten med sina omoderna jättekjolar, det måste vara för att kunna gömma stöldgods (här i norr är det den finsk-romska stilen med jättelika rokokokjolar på damerna och gabardinbyxor med pressveck på herrarna som gäller bland romer). Varför tigger de när det finns ett sådant överflöd av trevliga jobb för bostadslösa analfabeter i Europa? Varför låter de inte sina barn gå i skolan? Det är mycket mer synd om .(fyll i lämplig grupp beroende på din egen politiska åsikt: svenskar, sverigedemokrater, muslimer, somalier, samer, palestinier, kristna, kvinnor, homosexuella, vegetarianer, vargar etc) Varför blir de inte som vi?

 

Varför måste judiska barn drillas så hårt för att bli så välutbildade och duktiga på alla musikinstrument? Varför envisas männen med kippa på, då är det ju självklart att nynazister och jihadister slår ner dem? Varför opererar de inte om näsan så de ser mindre judiska ut, de har ju råd? Varför flyttar inte alla judar till Israel så de slipper förföljelse? Varför flyttar alla judar till Palestina, det är ju palestiniernas land? Judar har ju makten över pressen och kapitalet så det är de som sätter agendan i samhället. Om det nu är så synd om dem och de hatas så mycket beror det på att vanligt folk genomskådat deras PK-liberalism. men förresten är hatbrott mot judar ett påhitt det är mycket mer synd om...(fyll i lämplig grupp beroende på din egen politiska åsikt: svenskar, sverigedemokrater, muslimer, somalier, samer, palestinier, kristna, kvinnor, homosexuella, vegetarianer, vargar etc) Varför blir de inte som vi?

 

Jag måste tyvärr säga nu; "också du min Kassia". För även fastans huskompositör Kassia tog till sig ersättningsteologin och skrev denna hymn om judarna Petrus och Paulus. Den vackra melodin bär fram dessa förskräckliga rader:

 

"Den förste (Petrus) fastspikad på korset for till himlen där han från Kristus mottog Rikets nycklar.
Den andre (Paulus) halshuggen, trädde fram inför frälsaren och blev välsignad. Och båda två anklagar Israel för att de har sträckt ut sin hand mot Herren. Därför, genom deras (Petrus och Paulus) böner, Kristus vår Gud, slå ner dem som är emot oss och styrk den sanna tron i din kärlek till mänskligheten"

 

 

 

 

 

 

 

Kassia, eller Κασσιανē Kassiani som det heter på grekiska levde på 800-talet i det mäktiga Östromerska rikets lysande huvudstad Konstantinopel. Hon föddes någon gång mellan 805 och 810 och dog före 865, hon blev alltså inte mer än medelålders men hann med ett stort livsverk. Kassia var nämligen något så ovanligt som en medeltida kompositör som skrev något slags noter som kan tolkas även idag och dessutom finns mycket av hennes verk bevarat. Hon är en kvinna från Byzans som både skapade och fick erkänsla för sitt verk.

 

Hon kliver in i historien storstilat med att snoppa av kejsaren Theofilos som letade efter en fru bland tonåriga skönheter på en brudvisning. När kejsaren gick fram till den vackra Kassia inledde han flirten med att säga: "Allt ont i skapelsen har kommit från kvinnan." varpå Kassia raskt replikerade: "Allt gott i skapelsen också.". Theofilus surnade till och valde en fogligare flicka till fru.

 

Kassia synes inte ha grämt sig över detta utan gick i kloster, den självklara tillflyktsorten för en kvinna som ville göra annat än att föda barn tills hon dog i barnsäng, och började skriva och komponera hymner som än idag hör till det intressantaste man kan höra. Hon argumenterade också mot kejsaren Theofilos försök att förbjuda ikoner. Han var svuren ikonoklast så han lät Kassia utstå prygelstraff. Men det hindrade inte henne från att tala klarspråk och försvara sin tolkning av den ortodoxa tron närhelst hon ansåg det nödvändigt. Barockbloggen tycker hon har sagt det bättre än det flesta: "Jag hatar tystnad när det är dags att tala ut."

 

Kassia är en stor förebild för mig just för hennes frispråkighet. Ofta har jag suttit tyst när det varit dags att tala ut, för så är man ju en behaglig person. I våra nordiska kulturer är ju tystnad en dygd och att vara den som säger något är att utsätta sig för hopens förakt. Men inte behöver man så ofta utsättas för prygelstraff, så någon riktig ursäkt för det bekväma tigandet finns inte. Så när det är dags att tala ut och jag tvekar, tänker jag på Kassias sönderpiskade rygg.

 

Den romantiska legenden förtäljer att Theofilos ångrade sig på sin ålders höst och sökte upp Kassia i hennes kloster. Kassia gömde sig då i en garderob för att inte bli förälskad i kejsaren på nytt(neligt legenden hade hon förälskat sig i kejsaren trots årtusendets sämsta datingreplik) och den stukade Theofilos fick sorgsen lämna hennes rum, men han skrev till en rad på en hymn som Kassia jobbade med när han dök upp. Sedan lämnade han gråtande klostret, han insåg vilken smart och snygg kvinna han sagt nej till pga sitt manliga högmod. Hymnen hans ägs ha skrivit en rad på kallas Kassias hymn och sjungs tisdagkväll under Stilla veckan när man minns kvinnan som smörjer Jesu fötter med nardusbalsam i Symeon den spetälskes hus.

 

Jag tror inte alls på denna legend om den förälskade Theofilos. En dag kanske jag förvånad får veta att det verkligen var så. Men tills vidare tror jag det handlar om en sedelärande berättelse som skulle lära unga gossar att välja rätt fru. Kassia klarade nog alldeles utmärkt av att skriva sina hymner utan kejserlig assistans.

 

Så här låter Kassias hymn, Stilla veckans musikaliska höjdpunkt i ortodoxt firande av passionstiden. Här sjungs den av en herrkör från Beirut. Egentlgen är den skriven i kvinnlig tonart, så klart, men jag gillar att herrarna sjunger denna text av en kvinna om en kvinna.

 

 

Info till klippet: The Hymn of Kassiani, also known as the Hymn of the Fallen Woman, is a Penitential Hymn in Tone Eight, that is based on the Gospel reading for Holy Wednesday morning and Tuesday evening (Matthew 26:6-16), which speaks of a sinful woman who anoints Jesus' feet with costly ointment (distinguished from a similar incident with a different woman, St. Mary Magdalene). This hymn is chanted only once a year and considered a musical high-point of the Holy Week.

The Byzantine musical composition expresses the poetry so strongly that it leaves many people in a state of prayerful tears. The hymn can last for 25 minutes or more and liturgically and musically it is one of the high points of the year.

 

 

 

 

Så var fastlagen slut. Den firades med vederbörlig pompa och ovanligt mycket ståt i Nice. Bättre plats för Karneval kan inte tänkas, Italienska kanevalsmasker och franska blomsterarrangemang samt barockridna hästar; ja enligt denna blogg kan det förstås inte bli mer fest än så.

Måndagen ägnades åt besök på Chagall-muséet som var byggt för hans sakrala konstserie "Bibelns budskap". Hos Chagall vävs den judiska och kristna påsken samman så att det verkligen inte går att skilja dem åt. Det är liksom motsatsen till ersättningsteologin gentemot det judiska och det besöket kommer jag aldrig över, det blev en färgstark milstolpe i mitt liv som jag verkligen inte hade väntat mig.

 

Nu börjar dock den tid på året som jag längtar till så här års; fastan. Askonsdagen är en stilla dag av begrundan av Fastlagssöndagens tema "Kärlekens väg", den väg Jesus tog upp till Jerusalem väl medveten om att den vägen skulle kosta honom livet.

 

I alla tider har kristna hållit en helig fastetid under de fyrtio dagar, minus söndagarna som aldrig är fastedagar, som leder fram till Påskdagsmorgonens vårskrik: Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden! Långa fastan är mig så kär, liksom korta, de tjugo fastedagarna i Advent som föregår juldagsmorgonens spädbarnsskrik i Betlehem.

 

Kristen fasta innebär att frivilligt avstå från sådant som inte på något sätt är fel, men som en tid kan betraktas som överflödigt. Konsumtionens tid ersätts av kontemplationens tid. I det gamla Sverige skulle spinningen vara avslutad till fastlagen för att under fastan ersättas av vävning av det spunna garnet. Den konsumerade ullen skulle nu skapas om till tyg. Så ser jag på min fasta, det jag samlat på mig av intryck och fettreserver ska nu kreera insikter och vävnader av olika slag.

 

Därför lägger jag ner mediekonsumtion, men skriver mer än vanligt, så bloggen ska förhoppningsvis bli flitigare uppdaterad. Jag köper inte mer än matvaror utan använder i stället det jag har; lagar och syr om, snickrar och reparerar, väver trasmattor och läser bokrea-böcker. Det jag sparar i pengar går till olika projekt mot djurplågeri, fattigdom, svält och förtryck. Kyrkornas fasteinsamlingar organiserar fastegivandet på ett sätt som gör det lätt att hålla fastan.

 

Rent konkret avstår de flesta kristna från medier, nya kläder och prylar, kött och godsaker i Sverige. Jag tycker om att kombinera den svenska fastan med den ortodoxa fasteidén att äta "paradismat" dvs mat som är så litet processad som möjligt; hela frön i stället för bröd, färska grönsaker och frukter i stället för tillagade, soppor i stället för stekt och ungsbakat. Inga mejeriprodukter, inga döda djur, inte fiskar heller.

 

Tiden jag vinner på att äta enklare och inte surfa på givande bloggar går till att vara med familjen , djuren och Jesus. Men det är svårt att fasta i Sverige, lätt att inte äta men svårt att göra det nödvändiga i stället, just kampen om tiden är en ond spiral som hotar dra ner varje intention att leva rikare och lugnare. Väl medveten om det kastar jag mig ändå förhoppningsfullt ut i fastans frihet och firar askonsdagen med musik av byzanthinska  nunnan Kassia (mellan 805 och 810 – ca 865) framförd av ensemblen Vocame:

 

Långfredagen blev Matteuspassionens dag för mig. Här ett smakprov:

 

 

Här kan ni höra samma version som den som blev min långfredagsgudstjänst när den sändes på förmiddagen.

Årets långfredag är inte slut ännu, men dagen har varit just lång och innehållsrik. Vi i Norden är tämligen ensamma om detta namn på denna passionstidens höjdpunkt i de flesta länder heter denna dag den Heliga fredagen. På engelska heter den Good Friday och mina holländska vänner berättade att den heter likadant på nederländska: Goede Vrijdag. Tyska är också ett undantagsspråk men det heter inte Langfreitag utan Karfreitag som betyder ungefär gråtfredag, ropa- högt- fredag.

 

När jag var barn, och ännu mer när mina föräldrar var barn, gjorde man medvetet så att dagen skulle kännas lång och tråkig. Ingen musik fick höras utom när man sjöng själv. Alla affärer var stängda och på TVn visades när jag var barn första delen av Jesus från Nazareth av Bertolucci. Lite märkligt eftersom den delen handlade om Jesu födelse. Jag minns att mamma Maria spelades av den undersköna Olivia Hussey. Jag uppfattade däremot inte tråkigheten i långfredagen utan läste den dramatiska berättelsen om vägen till korset och döden i Barnens bibel * eller lyssnade till Jesu lidandes historia i gudstjänsten med största inlevelse och tänkte mig att dagen kallades lång eftersom den måste ha känts oändligt lång för Jesus.

 

Denna dag hade farmor, kantorn i Tuolluvaara, inget annat att göra än att leda psalmsången a capella och en av mina sorgefavoriter "Skåda, skåda nu här alla" sjöngs alltid, vad jag kan minnas. Tårarna snörde ihop talorganen redan då när vi kom till versen: "Har du människa ett hjärta, är din bäste vän dig kär? […] Så som Jesu kärlek var aldrig någons varit har."

 

Fast min andra sorgefavorit på den tiden "No woman , no cry" med Bob Marley ville pappa att jag inte skulle lyssna på denna enda dag på året. Jag gnällde säkert över det men tyckte nog att det inte gjorde så mycket, jag har alltid gillat tystnad. När jag blev äldre gick jag till gudstjänsten i Jukkas utan någon i familjen med mig och hörde de välkända orden om korset samtidigt som jag försjönk i Bror Hjorts version av den lidande människosonen och Christos Pantochrator i Getsemane örtagård på den färgstarka altartavlan.

 

Denna långfredag blev inte så alldeles lik mina långfredagar i Tuolluvaara och Jukkasjärvi kyrkor. Men den blev en långfredag som jag kommer att minnas med samma värme i framtiden. Solen, djuren, barnen och deras kompisar. Matteuspassionen på P2 i hörlurarna och på eftermiddagen ringde Ann-Helen. Andliga samtal är det bästa sättet att fira högtider med vänner som förstår sig på innersidan.

 

 

* Anne de Vries mästerverk med underbara dova illustrationer av högsta konstnärliga kvalitet.

 

 

Jag kan aldrig glömma hur underbart det var att tillsammans med några av Norrbottens vassaste körer och Erik Westbergs vokalensemble sjunga Johannespassionen av pappa Bach. Denna musik är himmelsk i ordets alla bemärkelser.

 

Det svenska namnet på denna vecka är stilla veckan. På andra språk heter den oftast den heliga veckan. Onsdagen i stilla veckan kallas Dymmelonsdag i Sverige och  bl.a Spy Wednesday på engelska, vilket sägs syfta på att Judas började tänka ut hur han skulle förråda Jesus på onsdagen i stilla veckan. I romersk katolska länder heter dagarna helt enkelt le mercredi saint, le jeudi saint, le vendredi saint, le samedi saint.

 

Helighet är vackert och mäktigt men jag tycker ändå bäst om det svenska namnet. Kanske eftersom en stor bit av mig alltid längtar efter ett stilla och kontemplativt liv. Den andra delen längtar ut i världen, till dammiga gator och nya människor Den här delen som längtar efter möten och äventyr är också den som vill ströva mot horisonten och leva i den frihet som saluförs i westernfilmer och sagans berättelser om barn som ger sig ut i stora världen för att finna lyckan.

 

Men den friheten är ett intet mot den frihet som tillkommer "de stilla i landet"*. Den frihet som det stilla livet ger. Friheten att inte sakna något.  Jag har egentligen en perfekt plats i livet nu med fullt av liv och möten hela dagarna men mina morgnar är stilla och kontemplativa. Så har det varit alldeles speciellt dessa två sista veckor i fastan, passionstiden."Rik nog som nöjd är" stod på bonaden i köket hos en av mina stallhyresvärdar. Jag kan inte nog understryka hur klokt det är. Jag är i alla fall rik nog, för nöjd, det är jag.

 

 

* Ps. 35:20

Igår fick jag skotta. Vi har långt till vägen och barnen skulle på provtagning på sjukhuset 14.30 så det blev till att skotta hela gårdagen. Först lite hopplöst då snön föll i sjok tills solen plötsligt bröt fram den sista timmen och energin kom åter.

 

Jag klagar inte, i heliga fastetider är det bra med långa pass med snöräven.* Till slut blir det en meditativ rytm i det tysta glidandet genom snön, lasta av, hämta nytt lass, glida genom snön, lasta av osv. Tanken och andingen hinner ikapp varandra. Jag har alltid haft lätt för det som numera kallas "mindfullness", jag uppgår lätt i nuet och bara är men ibland blir det mycket, som det varit detta skolår, och då  rusar planer genom huvudet hea tiden. "Vad har jag för lektion nu? Var lade jag filmen vi ska se sedan? Hur är det med barnens fiolläxa, hade de dans eller jujutsu ikväll, vilken veckodag är det? Vad heter jag? Vilken planet är det jag bor på?" Med snöräven försvann allt sådant och min enda plan var att lasta snö, glida genom snön, lasta av och hämta ett nytt lass.

 

Det som förstörde meditationen var tiden att passa. Tider att passa är ett otyg. Bodil Jönsson kallar det "styckad tid" och ingenting fördärvar lugnet så effektivt som tider som styckar tiden. Jag skulle kalla det för slaktad tid, för om något sabbar flow och upplevelser av mening så är det klockan. Industrisamhället kräver det, men är vi männsikor så där superindustrialiserade så vi mår bra av det?

 

Barn och djur reagerar ju väldigt starkt på tider att passa. Alla vet hur värdelöst ridpasset blir om man låter hästen på något sätt märka att man har bråttom. Barn som måste passa skoltider reagerar med att söla och tjorva, låtsas man som om det inte spelar någon roll när man kommer är det vanligtvis inga problem. "Raska på, Alfons Åberg" hade inte blivit en bok om inte pappa sagt "Raska på". Fast jag vet det så väl gör jag samma fel som Alfons snälla pappa, varje morgon.

 

Hoppas denna andliga snöskottningsövning kan lära mig att inte ständigt gå i den fällan.

 

 

*Märkligt namn, snöräv, men de säger så här och jag tar glatt efter alla spårkliga påfund vid kusten. Det är härligt med ett gammalt svenskt språk, inte alls den nybyggarsvenska som talas hemmavid.

Jag har blivit lite kär i Irina Bogdanovich genom You Tube och hennes versioner av olika körverk av Bach, visst ser hon glad och engagerad ut? Och visst låter det fint?

 

Påsk-Pollys passioner var det första radioprogram jag och Å. gjorde det har blivit många fler sedan dess både tillsammans  och på varsin hand. Där frösökte vi svara på vad passion är genom intervjuer på stan, uppslagsverk, Bibeln coh musik. Just nu kom jag att tänka på denna musik som förklarar ordet passion i dess alla valörer och betydelser bättre än det mesta. Lyssna och njut på Johannespassionens inledning av Barockbloggens favorit pappa Bach:

 

 

Det finns mycket som är bra med vintern, tänkte jag på kvällsturen med barn och hundar. En sådan sak är just långa vinterpromenader i lagom temperatur. Aron kan kasta sig i djupsnön bredvid spåret utan att skada sigoch luften är frisk och ger energi. PÅ vintern kan mangöra så mycket kul. Man kan göra allt som går att göra på sommaren men man kan också åka pulka, skidor och skridskor, det är mycket svårare och tråkigare på sommaren. Ja, rullskridskor är väl kul men rullskidor känns bara som ett tråkigt surrogat som bara gör att jag längtar mer till vintern. Det är kul att rida i djupsnö och hästarna blir pigga. På vintern är hagen omringad av djupa snövallar och ingen mat finns utanför stängslet så rymningsbenägenheten minskar om man har en utbrytardrottning som Smilla. Även hundarna känner gårdens avgränsningar bättre med snön.

Snön isolerar också mot kylan, inomhustemperaturen ökar med 3-4 grader eller så kan man sänka värmen, när man skottar upp snö runt huset. Denna vinter behövs knappt skottningen runt huset både stall, lilllhus och storhus är naturligt inbäddade i snö. Snön som bäddar in allt i ett mjukt vitt bolstertäcke. Alla skavanker döljs och landskapet blir stilrent skönt att se på. Snö och is lämpar sig också till skulpturer och byggnadsverk. Såg nyss Macbeth-uppsättningen på Ice Globe Theatre i Jukkasjärvi inspelad just när vintern är som vackrast nu i februari och mars. Ursnygg uppsättning så vacker hade den aldrig blivit på sommaren.

Men bäst av allt är tystnaden på vintern.Snön dämpar ljuden på behagligast möjliga sätt och gör att pulsen sjunker och andningen följer med ner i magen. Det finns nog inget som stressar av så mycket som vinterns tystnad. Det passar så bra tt fastan alltid infaller på vårvintern här för mig i nordligaste delen av världen. Dagarna blir längre men det är absolut full vinter. I engelskan finns folketymologin att lent skulle komma från "lengthening of days" men så är det naturligtvis inte. Den religion som föddes i levanten  och tog sin vuxna form kring medelhavets stränder där dagarna redan är långa och ljusa vid fastetidens början har förstås inte gett namn åt fastan efter nordeuropeiska förhållanden. Namnet Lent kommer ju som, sagt var, från latinets Lentus och det är namnet som passar bäst för denna tid av eftertanke och lämna företräde för det viktigaste i livet.

 

 

 

 

 

 

 

Bakom varje berömd man finns en förvånad kvinna, brukar man säga, halvt på skämt. Bara halvt på skämt för det är nästan alltid omöjligt att veta när en historia verkligen börjar och bakom oss alla finns en lång rad av mödrar, förmödrar och förfäder. Den heliga Birgitta, Sveriges enda "riktiga" helgon och ett av Europas skyddshelgon, fick inte bara plötsligt en uppenbarelse. Det fanns en kvinna bakom hennes berömmelse och uppdrag; S:ta Ingrid av Skänninge som var hennes faster.

 

Ingrid var av yppersta svensk högadel men efter sin mans död, gjorde hon som så många andra kvinnor stadda vid kassa; fortsatte med att vara änka trots att hon onekligen måste ha varit vad man kallar "ett gott parti" med sina enorma jordegendomar och släktskap med själve kungen. Att det var så vanligt att kvinnor vägrade gifta om sig om de kunde välja är knappast svårt att förstå. Den gifta kvinnans liv var hårt kontrollerat av andra och blev ofta kort pga de svåra förhållandena kring graviditet och förlossning. Bäst var att förbli en änka utan försörjningsproblem om hon fick sitta i orubbat bo, eller hade egna tillgångar, vilket Ingrid hade.

 

Men hon blev inte sittande på sina gods och gårdar, nej hon blev dominikanersyster och grundade Skänninge nunnekloster inom dominikanerorden. Dessa Guds hundar, som de skämtsamt kallar sig, var föregångare till den helige Fransiscus fattiga gråbröder och Clarissorna. De är alltså en orden som sätter fattigdom och samhällstjänst i högsätet. Dominikanerna satsar stort på social verksamhet, sjukvård och framförallt utbildning. Fattiga barn, som på medeltiden hade ett tufft och kort arbetsliv att se fram emot fick i dominikanernas regi lära sig läsa och skriva. De fick också kunskaper i handaslöjd, jordbruk,  örtmedicin och teologins och filosofins grunder och många av dem gjorde så en rejäl klassresa i det feodala Europa.

 

Som abedissa på ett av Sveriges mäktigaste kloster utgjorde Ingrid ett föredöme i tro och gärning och i Sverige vördades hon som helgon från sin död 2 september 1282, men hon blev aldrig kanoniserad av påven i Rom trots många försök att få henne helgonförklarad från svensk sida. Hennes brorsdotter Birgitta blev det i alla fall och även om det inte var något som verkade uppta abedissan Ingrids tankar, blev det ju ändå till slut så att hennes andliga dotter fick officiell helgonstatus i Europa. Ja, Ingrid själv dyrkas i birgittinerklostret i Uden i Nederländerna under sin brorsdotters namn.

 

Det verkar krångligt, men är inte konstigare än att mitt under Stormaktstiden stals Ingrids kranium från klosterkyrkan i Vadstena av en fransk balettmästare som trodde att Ingrid var Birgitta. Tre år senare gav han reliken till franske ambassadören eftersom balettmästaren insåg att han var rätt ensam katolik i det ortodoxt protestantiska Sverige och i sällskapet som bevistat klosterkyrkan när kraniet stals ur relikskrinet. Franske ambassadören tog det med till Frankrike och skänkte kort före sin död det han trodde var en helgonrelik till sin hemkyrka i Bourgogne, denna kyrka skänkte kraniet till Birgittasystrarna i Uden så sent som 1959.

 

 Precis som Birgitta har jag också en faster som betytt oskattbart mycket för mig. Jag tror alla behöver en extraförälder i barndomen och tonåren som min faster eller Ingrid av Skänninge. Under denna fastetid hoppas jag kunna vara kvinnan bakom någon ung människas identitetsbygge. Det låter stort, men nu är det så att har man min faster som föredöme då tänker man inte smått, man fegar inte ur, utan följer barockbloggens motto "More is more" i livets alla skiften. Precis som Birgitta som inte bara följde faster i fotspåren och grundade ett kloster, nej hon startade en helt ny klosterorden. Tack gode Gud för alla fastrar och mostrar bakom allt!

 Under fastan fick vi tipset att skriva ett brev. Det blir fler än ett i år. Brev är långsamma och jag vill leva långsamt nu.

 

Min vän Jussi fyllde jämna år och jag var som vanligt överhopad med jobb, tentor, barn, djur och hushåll. Jag skäms, men det blev ett e-mejl på hans stora dag. Han berättade sedan att de flesta andra hälsningar han fick var på Facebook och det tyckte han var den lägsta formen av hälsning medan e-post hörde till de genomtänkta och kärleksfulla, nästan som ett riktigt brev. Brev som inte dunkas in som ett gilla-tryck på FB är helt enkelt viktigare.

 

Ett e-mejl kräver mer av medveten handling men det är ändå inte samma sak som ett riktigt brev. Ett riktigt brev är ett kärleksbevis på en mycket hög nivå. Någon tog sig tid, någon valde brevpapper, penna, kuvert och frimärke. Någon tänkte, skrev och ändrade kanske vid genomläsningen. Det tog tid. I min ungdom hörde jag någon definiera kärlek som ""att ge någon av sin hängivna tid." Brev är att ge någon av sin hängivna tid. Ett handskrivet brev visar också så mycket av brevskrivarens personlighet det är ett föremål som vännen rört vid. Handstilen avslöjar brevskrivarens sinnesstämning och är ett personligt avtryck precis som en namnteckning. Det är så verkligt och nära, så kroppsligt och sensuellt.

 

Brev betyder så mycket och det som just nu betyder allra mest för mig är ett litet gult brev vackert kalligraferat, skrivet med humor, värme och kärlek av min Nia som dog bara en vecka senare. Hon var döende men lade tid och krafter på ett vackert brev som jag nu kan läsa om och om igen och se när jag vaknar varje dag. Så jag skäms fortfarande för mitt e-mejl till Jussis stora dag.

 

 

På engelska och franska finns orden Lent, från latinets lentus-a-um = långsam.** Det tycker jag är ett bra ord för denna tid när tiden kan kännas alltför kort för allt som ska göras och upplevas. Därför ser jag alltid fram emot fastan, när jag kan leva långsammmare. Visst är det teoretiskt möjligt att alltid göra det. Men jag behöver då en påminnelse och "tillåtelse" från mig själv att göra det. Fastan blir en lämna företräde-skylt i den framrusande vardagen, sakta ner, låt det viktigaste komma först.

 

Här en glad Lämna företräde-skylt:

*Svensk översättning:

Att göra 1: Få någon att skratta. Att göra 2: Gå på en fest på Fettisdag! Att göra 3: Tillbringa en stund i tystnad på Askonsdag. Att göra 4: Ta en köttfri dag. Att göra 5: Ge din plats i kön till någon som har bråttom i tex trafiken eller kassakön. Att göra 6: Skriv till någon och tacka. Att göra 7: Tänd ett ljus och be för någon.

 

**Fastan kallas vanligen le Carême i franskan numera från Quadregesima då man åt en speciell maträtt, men Lent är också vanligt.

 

 

Igår blev det semlor så klart och lite uteliv speciellt för barnen som åkte pulka på Unga Örnar. Jag tog en promenad på rasten i strålande sol och Smilla firade karneval med att precis som en hund följa med mig på mina kvällsbestyr på gården. Sedan avslutades dagen med att jag somnade framför ett Poirot-avsnitt. En perfekt fettisdag!

 

 

 

Andrea Mantegna målade 1455 hur han ansåg att det var när Judas visade vägen till Jesus för Kajafas soldater, då hade Judas blivit en rödhårig man med örnnäsa-en antisemitisk karikatyr som lever kvar.

Jag har så lätt för att förstå Judas. Jag läser också skrifterna och ser att de är snåriga och svårtolkade. Jag läser, precis som Judas, in saker som kanske inte alls står där för jag vill så gärna att det ska betyda det. Judas kanske helt enkelt bara ville påskynda Guds rikes ankomst, Messias maktövertagande. På sätt och vis gjorde han ju det som stod skrivet, noggrann in i minsta detalj. Men sedan kände han inte igen skrifterna längre. Var stod det att Messias skulle dömas av hedningar? Var kom romarna in i bilden? Judas förtvivlar och dör.

Maria från Magdala kunde skrifterna hon också, antagligen inte lika bra som Judas, hon var ju flicka och hade inte utbildats lika grundligt som en pojke i skrifterna. Hon hade i stället levt nära Jesus i många års tid. Men hon bara fortsatte sin vana att ge och ge. Hon krånglade inte in sig i dunkla profetior. Hon följde Jesus ända fram till korsets fot.

Judas tragedi blir så tydlig. Tänk om han hade hållit ut? Hade han stått ut med skammen till Påskdagens morgon*, hade han följt med den slösaktiga Maria till graven och fått möta Jesus som uppstånden, ja då hade han kanske förstått sin roll i gudsriket och hur annorlunda den var än det han trott. Sakarja profeterar som om Messias skulle kriga och vinna på vanligt sätt med vapen och stridshästar, men det var inte det som skulle hända.

Hade Judas varit mindre brydd om texternas bokstav och mer brydd om att leva nära Jesus hade han troligen varit ett helgon och inte räknats till förrädarnas skara idag. Kanske hade han och Maria förstått varandra och med hans sparsamhet och hennes generositet kunnat stödja den nyfödda kyrkan tillsammans.

*som Petrus, förnekaren, gjorde