Barockbloggen

Marino var med men reds inte av Anette, som här, Anette lånade ut honom till kursdeltagarna

På ridbanan med hästar fick vi så testa våra nya insikter. Vi red alla 3 gångarter och några övningar med skolor och ridvägar.

Skritt som är den gångart som är svårast att påverka eftersom hästen då alltid har 3 hovar i marken. Varning för att eftersträva alltför stor skritt som då lätt kan bli passartad. Skolskritten närmar sig diagonal fotförflyttning som i trav.

Trav med sin diagonala fotförflyttning och i ökad trav ett svävmoment. Piaff är trav på stället och passage trav med fördröjda fotlyft.

Majan fick jobba hårt under helgen, Chateau fick ge henne lite energi-det har aldrig hänt förut

Galopp i tretakt kan omväxlas med den betydligt mer samlade skolgaloppen där fotförflyttningen är densamma som i tretaktsgalopp men utan svävmoment så den blir fyrtaktig. Liten språklig anmärkning: Galopp på engelska är inte vad vi menar med galopp, det är snarare ökad galopp eller till och med fyrsprång som är motsatsen till skolgalopp, men fyrtaktig och mycket snabb galoppbanegalopp med tydligt svävmoment. "Vår" galopp kallas canter. Så när en ryttare säger att de varit ute och kantrat är det arbetsgalopp man talar om, inte en båtfärd som gick fel.

Chateau var med mig som vanligt

En övning som ger väldigt mycket redan i skritt är att mitt på kortsidan byta varv med hjälp av en diagonalsluta. När man kommer till spåret väntar man in bakdelen och fortsätter längs med spåret i förvänd sluta som man genom att flytta sina händer mot inner höft och inner höft mot händerna byter om till en öppna.

Dessa övningar var nog säkert roliga för oss alla även om de övriga deltagarna fick rida superfina hästar som Lotus, Marino och stjärnan Majan. Men jag tyckte det var en höjdare när Chateau fick betyget av Anki: "Hon är ju som Majan." ja dte berömmet lever vi på hur länge som helst!

På ridbanan blev det också torrsim, här fick vi använda oss av cyklar för att öva exakta ridvägar, tydliga avsikter och balans. Vi skulle cykla så långsamt som möjligt, men ändå i balans, med ordentliga hörnpasseringar. Det var både roligt och lärorikt.  Vi fick också byta varv på olika sätt på våra cyklar för att lära oss att inte kasta över hästen i det nya varvet-på cykel får man planera varvbytet mer för att inte ramla, hästen är ju oftast så bussig att den försöker rodda upp det när man slarvar.

"Som om jag inte skulle kunna så enkla saker, jag bara frågar. Kom och skriv mig det på näsan-den som vågar!"

I kraftskapande ridkonst använder man sig av omvänd volt tillbaka, inte volt tillbaka. Den omvända volten tillbaka har många fördelar; man får hästen korrekt böjd ut på spåret, man förbereder piruetter på detta sätt och man kan bygga upp många stärkande övningar kring omvänd volt tillbaka. Över huvud taget försöker man i kraftskapande ridkonst alltid tänka ett steg till. " Nu är vi här-men vi har vårt mål där, så det vi gör nu ska vara ett steg på vägen mot målet." Man försöker undvika sådant som fördärvar vägen till målet, man kan ju exempelvis fundera över varför man gör framdelsvändningar när man vill få hästen att bära mer vikt på bakdelen?



Hörnpasseringarna gymnastiserar hästen och gör den stark om de görs noggrannt

Det är på samma sätt med allt man gör, när hästen bjuder på något som liknar något ska man berömma för man kan få nytta av det i framtiden. Det där skuttet kanske är första steget mot en levad. Det där energiska trampet blir ju i framtiden piaff. Passagen ligger nära till hands hos Chateau, så det är bara att lägga till hjälperna när hon börjar ta sig fram i passage över en snötäckt äng eller när hon är speciellt energisk.

Sitsen i kraftskapande ridning kallas dynamisk sits För att simma i vattnet brukar man träna torrsimtag på land. Ridning är också bra att öva med "torrsim" för att slippa plåga hästen så mycket och verkligen ge sig tid att fundera på den dynamiska sitsen, balansen och allt annat som hör till ridningen. Vi fick träna på Tim, en spansk sadel på en vinglig ställning med en hög med böcker som stigbyglar.

Prinsen som möter häxan glömmer att hästen känner hans huvudposition-som vi ryttare så ofta gör.

På "Tim" kunde vi undersöka  hur en centimeter utåtvriden häl påverkar min kropp och därmed hästen-samling. Likadant med den inåtvinklade hälen - drivande. Vi kunde också testa att lyfta svanskotan och bädda in sittbenen med våra gluteus maximus, skinkor och känna in balansen i lättridning med dynamisk sits. Vad händer när du lutar dig lite bakåt som för en levad? Vad händer om du under ridpasset vänder dig om och pratar med en bekant vid banan? Man får en klar bild av att väldigt små förändringar betyder mycket för ekipagets balans.

Den här lille killen har förskjutit sin balans som till en levad, eller vadå? Hästen funderar med nosen långt bakom lodplanet för att komma undan det förvirrande tygeltaget.

Man bör inte vända sitt huvud tvärt mot sidan om man inte menar något med det. Det sätter din häst ur balans och du vill ju att din häst ska ha förtroende för dig. På vinglige Tim lärde man sig mycket med kroppen som man redan visste med hjärnan.

Inga rider i dressyrsadel och får en mer hängande skänkel

Sitsen som Ewa utvecklat efter sin olycka och för att få en maximalt stark och lycklig häst är en variant av lodrät sits men med längre stigläder än man rider "vanligt" med. Glöm trepunkts-sitsen. Sittbenen ska inte sticka hästen i ryggen, använd dina vältrimmade gluteus maximus för att dämpa de vassa sittbenen (ja, hästen uppfattar dem som vassa även om du tror att du har en fet rumpa!) och avlasta ryggen så hästen kan jobba fritt med den. För att uppnå denna lättnad för hästens rygg tar man också stöd i stigbyglarna och sviktar i fotleden för att sitta mjukt i trav och galopp. Detta gör att även en ryggskadad person eller en människa med andra problem, ständig värk, reumatism, förslitningsskador m.m. kan rida bekvämt i alla gångarter.

I spansk sadel får man lite mer "spretiga ben" men de ska ändå vara avspända och sviktande i fotleden

Man rider inte lätt på ridskolesätt eftersom det ändrar ryttarens tyngdpunkt och därmed stör ekipagets balans, däremot kan man knipa åt med rumpan i takt med hästen och på så sätt rida lätt utan att förskjutas framåt och dunsa ner på hästens rygg just när ryggen böljar uppåt i traven. Man slipper också spänningar i benen och får en jämnare kontakt med hästen.

Inga beskriver kraftskapande ridkonst som en serie motsägelser och här kommer några av dem: Du ska lägga mycket vikt på fötterna och du ska vara avspänd i benen. Du ska inte trycka ner hälen för då blir benet spänt, foten ska vara plan utan doppad tå eller nervänd häl. Du ska vara avslappnad när du rider, men du måste rida med muskeltonus för att bära upp dig själv och bli så lätt som möjligt för hästen att bära.

Hästens anatomi liknar vår. Vårt skelett är uppbyggt på samma sätt som hästens det är därför häst och ryttare reflekterar varandra i hanteringen. Hästar härmar varandras rörelser i flocken och på samma sätt härmar de oss. På den här bilden känner jag mig inte bara som Diana Rhodin, man ser också hur hästarna följer varandras rörelser nästan till punkt och pricka:

Alla tre håller benen nästan exakt likadant och är böjda på koncentriska voltspår med Pila på det innersta mest böjda spåret.

Bebisen Pila har ännu inte sänkt huvudet, men lyfter på ett bakben som Chateau.

Den här härmande förmågan, som vi människor också har, använder vi när vi rider. Vi strävar efter en så naturlig ridning som möjligt. Hästens eget rörelsemönster i frihet är vad vi försöker efterlikna med hästen under ryttare. Få saker är så sköna och lärorika som att se på hästar i frihet.

Man kan exempelvis studera hästens naturliga böjning genom kroppen i kurvor/på volter. När hästen vänder huvudet åt ett håll, kommer också bakdelen in på samma sida. Länden och nacken interagerar på så sätt. På samma sätt är det med oss människor, problem med nacken kan visa sig i ländryggen och vice versa.

Rambo betar i i Poikkijärvi i extremlåg form

Hästar står med huvudet ner när de äter, inte när de rör sig. I kraftskapande ridkonst  rider man därför inte hästen i ständig lång, låg form eftersom du aldrg ser en häst göra det långa stunder i frihet. Men efter en komprimerande rörelse som till exempel sluta ska man göra en motrörelse som stretchar hästen och då kommer den lång-låga formen in. Men bara en liten stund, sedan ska huvudet upp igen om inte stretchen ska göra mer skada än nytta.

Chateau i en effektfull ökad trav.

Pila i saktar just av från galopp.

Majan fattar galopp med mycket vikt på bakdelen.

Vi vet alla att hästen inte är skapt till att bära upp något annat än sin egen kroppsvikt. Eftersom huvudet och halsen är så tunga delar av kroppen är det frambenen som bär mest vikt och bakbenen skjuter på framåt när hästen är i frihet. Skolning av en häst innebär att vi lär den attt använda sina rörliga hasor och sin starka bakdel till att bära en större del av sin egen och ryttarens vikt

I kraftskapande ridkonst talar man om att kommunicera med hästens hjärna genom sin kropp. Snart märks inte vägen genom kroppen utan man styr sin häst med något som liknar telepati. Muskeltonus, handrörelser och viktfördelning sker så omärkligt att ingen utomstående ser det, men hästen känner det och känner igen det när den är skolad. När ryttaren vant sin kropp vid små hjälper reagerar vi intuitivt och behöver inte tänka på varje steg vi tar utan kroppen gör automatiskt det den ska.

Anette och Marino i piaff

Hjälpgivningen är så omärklig som möjligt. Så fort hästen reagerar slutar man påverka tills det behövs igen och hela tiden strävar man mot mindre hjälpgivning. Tänk på att framåtdrivningen inte sker med säte och skänklar utan mer med röst och kanske ditt spö vid skänkelläget. Snart nog blir en kraftskapande rdikonsthäst så pass framåt att man bara behöver "släppa" fram den, men från början behöver man tänka på detta. Skänkeln driver inte utan samlar.

Ryttarens kropp reflekterar hästens kropp. Ryttarens huvud och nacke är hästens huvud och nacke, som du håller huvudet håller hästen sitt huvud. Dina armar är hästens framben och axlarna är hästens bogar. Dina höfter motsvarar hästens höfter och dina skänklar är hästens bakben så när skänklarna läggs till SAMLAR man hästen. Därav framåtdrivning med att släppa skänkeltrycket, röst och eventuellt spö (man ska alltså inte piska sin häst, bara peta vid skänkelläget OM det behövs).



En orättvist förtalad hjälp är handen. Av någon anledning vill man rida med skänklar men absolut inet emd händer. Denna inställninge kommer från den militära ridningen från 1800-taet och framåt. Obalanserade, hästrädda rekryter skulle inte skada hästen i onödan så man sa till dem att röra handen så lite som möjligt. De stora franska barockridmästarna däremot menade att handen är en bra hjälp, ja den bästa, där du kan finlira mycket eftersom händerna tar en mycket stor del av vår hjärna i anspråk. Till slut kan du rida din häst bara med pyttesmå förändringar med fingrarna, så små att de knappt märks för dig själv, men hästen känner det, du har ju kontakt med dess mun och huvud på så sätt.

För att ha en bra ridbana för kraftskapande ridkonst krävs inga stora arealer. Hempfling rekommenderar en kvadratisk bana 10X10 meter. Ingelas bana har kvadratisk form med tre gånger så lång långsida som kortsida, 10 x 30 m. Underlaget bör vara hårdare än det man är van vid från ridhus där man tränar hoppning med sina hästar. Dels sysslar vi med styrketräning och det är ju bara att tänka själv på hur tungt det är att springa på tjocka hoppmadrassen på skolgympan jämfört med att springa på en skogsstig. Dels vill vi höra hovnedslagen. Den lätthet med vilken hästen trampar ner på marken är en god mätare på hur väl mitt ridpass har lyckats med att skola fram en lycklig och stark häst.

Ridbanan ska vara hästens arbetsplats, pass 1 rider man lika bra ute i skogen, avslappningsridning ska ALDRIG ridas på banan. Men kom ihåg att arbetet ska vara roligt, hästen ska tycka om ridbanan. Chateaus och Majans förväntansfullt spetsade öron när vi kommer till Ingelas fina ridbana är ett gott tecken.

Hur bör man lägga upp sin ridning för att få en stark, lydig och lycklig häst?

I kraftskapande ridkonst arbetar man efter en femdagars träningsplan som ser ut som en mexikansk trappstegspyramid med pass tre som pyramidens topp:

Pass 1: Jobba med kommunikation och följsamhet. Lösgörande ridning, konditionsträning och kolla av att hästen förstår dig.
Pass 2: Jobba mot samling, förbereda det tunga styrkepasset pass 3 med skolorna, skolskritt, galoppanslag etc. beroende på vilken övning man tänkt sig pass 3.
Pass 3: Den tänkta styrkeövningen t ex skolgalopp, galoppombyten, piruetter, piaff, passage, levad hög grad av samling.
Pass 4: Som pass 2.
Pass 5: Som pass 1 och research och utvärdering. Hur blev kommunikationen i ridningen efter övningen pass 3?
Sedan åter till pass 2 osv.

Ridpassens längd är viktig. Likaså att man direkt efter en komprimerande rörelse låter hästen stretcha ut och släpper på tonus och samling för en stund. Ett pass 1/5 pass kan vara långt, men normalt bör ett pass vara från 5-30 minuter. Pass 3 övningen kan vara 5 minuter och ändå göra enorm skillnad. Undvik att ge hästen träningsvärk och mjölksyra. Efter ett riktigt tufft styrkepass kan hästen gärna få gå och dröna i hagen en dag eller två. Med denna ridning blir hästen inte förstörd av "ojämn" ridning. Man kan jämföra detta med hård styrketräning kombinerat med konditionspass fr människor där man använder vågmetoden, Tabatametoden eller intervallträning för att få snabba resultat. Man får också snabba resultat av denna träning både hos häst och ryttare.



Lubbe vilar mellan passen som körhäst i sin hage i Poikkijärvi

Tänk på: En clinic-helg är som att vara på pyramidens tak i flera pass i rad så hästen kan behöva hagvila eller flera nedtrappningspass enligt pass 1 i rad efter en sådan helg. Känn din häst så du ser om den behöver vila. Ridningen ska alltid kännas rolig för hästen, den får inte skapa obehag som träningsvärk och överträning ger.

Viktigt är dock: Du ska inte ha en starkare häst än den är lydig, inte heller ska du ha en lydigare häst än den är stark. I det första fallet riskerar du att gå sönder, i det andra fallet går hästen sönder.

Inga och Majan

Anki och Lotsen

Min käre make skannar in gamla bilder för en utställning nästa helg. Jag fick syn på en bild av glada anställda på Hjalmar Lundbohmsgården 1997. Där sitter nuvarande chefen för Norrbottens museum, Curt Persson, då vår chef, omgiven av oss "sommarbarn" och de året runt-anställda husmödrarna Febe och Sigrid.

Vi "sommarbarn" är förstås stadgade människor på alla sätt vid det här laget, utan möjligheter att hoppa på roliga sommarjobb som detta var. Jag och Johan håller fortfarande kontakten och ibland stöter jag ihop med Curt Persson eller Sigrid, men jag vet inte hur det är med de övriga på bilden. Snart kommer Hjalmar Lundbohms-gården inte att finnas på sin ursprungsplats längre-om den alls kommer att finnas. Gruvan äter upp själva marken den står på.

Rallare med "sin" hushållerska framför sin koja medan de byggde bana mellan Porjus och Gällivare för länge sedan.

När jag ser bilden inser jag att den kunde vara del av den permanenta fotoutställning vi hade på gården med gamla svartvita bilder från Kirunas två första decennier. Precis så här stod rallare och kockor uppställda framför sina baracker när Malmbanan byggdes när 1900-talet var nyare än 2000-talet är nu. Alla de där människorna var som vi, unga och fulla av liv och drömmar. Nu är dessa vitala unga kvinnor och män de som levde för länge sedan.

Snart är det vi som levde för länge sedan...

* Styrbjörn Ejneby  i Bondens tid på jorden.

Aron har varit på sin första lektion hos Shettis och Compani. Han red Sören och de passade bra ihop för Sören var pigg och kvick och det är ju Aron också.

Vännerna Ann-Helen och Petri vars hus alltid står öppet för mig

Psaltaren 133 En vallfartssång av David.

I veckan har både jag och bloggkompisen Josäfin fått skit för vårt bloggande. Då tänker jag så här. Det är nog en människa som en gång var en glad valp men blev avvisad på ett bryskt sätt som gjorde det. Jag har haft tur och tagit mig igenom valptiden någorlunda oskadd och kan bjuda på det och hoppas att den bittre mannen får slicka sina sår och bli en gladare människa med tiden.

I sådana här fall får man försöka att inte löna ont med ont, fast det kan vara tufft ibland och ta en lång tid att komma igen. Har man verkligen blivit skadad, biten och sliten av någon elak person/några elaka personer är det en annan process. Då måste man läkas själv innan man börjar gå denna person till mötes (Ann Heberlein talar här om förlåtelse), och ren kalkylerad ondska ska man bara dra sig undan ifrån. Ann Heberlein har också skrivit en en mycket klok och läsvärd bok om ondska  En liten bok om ondska. Följ länken så hittar du en informativ sammanfattning och recension av boken.


Ett utdrag:
"Själv landar Heberlein i definitionen av en ond människa som ”en person som medvetet gör ont för det ondas skull”. Det måste till något mer än det rent instrumentella. Ett moment av obegriplighet i kombination med att den handlande fullt ut förstår konsekvenserna av sina handlingar.[…]Den ondska som manifesteras i enskilda sadistiska våldsdåd av ensamma gärningsmän går sällan att förutse. Mer systematiska förskjutningar av vad som är gott och ont är betydligt farligare. Ann Heberlein lutar sig mot den amerikanske psykologen Philip Zimbardo som talar om ”onda system”. Alltså system där det onda normaliseras och där individernas egen moraliska kompass sätts ur spel.[…] I likhet med Hannah Arendt sträcker Ann Heberlein upp ett varningens finger och konstaterar att en grogrund för ondska är just lydnad och en stark tilltro till auktoriteter."

 

Precis som den mjuka valpen kan bli en mördare om den blint lyder fel ledare, kan vi bli det. Det märks i mobbing, krig och totalitära system som nazityskland och hos Breivik som gjorde helt rätt vid massakern på Utöya enlligt sina 7000 FB-vänner och företrädare för den extrema Tea Party-rörelsen i USA som också hatar mångkulturalitet. Breivik var trots allt ensam om sitt illdåd. Men om ondskan normaliseras med att exempelvis SD får bestämma hur vi talar om främlingen, då blir det verkligen farlgt för oss alla och alltid.

En valp är alltid glad och möter nya bekantskaper med vänlig nyfikenhet. Om den sedan får ett positivt svar på sitt glada svansviftande blir den en trygg vuxen hund som välkomnar nyheter. Om den bemöts med hårda ord, våld och skrämsel blir den i stället så småningom aggressivt hotfull och drar sig undan om någon söker en vänlig kontakt.

Av det kan man lära sig mycket. Dels att bemöta alla man möter med POSITIV förväntan. Det normala är då att man möts av ett positivt gensvar. Kanske möter man någon som i stället attackerar utan anledning. Då kanske den personen en gång var som den lyckliga valpen men blev bryskt behandlad när han/hon tog kontakt och lärde sig att anfall är bästa försvar.

Några små ljuvliga valpar blir dessutom tränade till aggressivitet. Ständigt får normala hundägare lida för att vissa tokskaft dresserar fram "kamphundar" av sina små glada valpar. Ofta väljer dessa ondskefulla människor storvuxna raser med stark vaktinstinkt, brukshundsflit eller kampinstinkt. Hundar som avlats fram för de romerska gladiatorspelen, att valla får bland vargar eller barockens björnhetsningar ska nu skrämma in respekt hos grannar och obekanta på gatan. Ibland biter de ihjäl ett barn och då ropas om förbud för vissa raser. Men den sorgliga sanningen är att i varje glad valp finns potentialen att dressera fram ett livsfarligt monster. Här är det ägaren som måste ta sitt ansvar.

I går kväll var vädret inte inbjudande för ridning. Hästarna var blöta och stod under träden och betade för att undvika det tröstlöst kalla regnet. Jag och Inga tog då en filmkväll med Anja Berans Elegant Dressage Training. Mycket spännande. Hon rider med så fina hjälper och hästarna var förstås underbara. Värt att notera var att de jobbade väldigt mycket med sidvärtsrörelser, särskilt skänkelvikning, och aldrig gav hand och skänkelhjälp samtidigt.

Hon är helt emot användning av hjälptyglar. När hon jobbade en häst som ridits mycket på graman, och dessutom övertränats redan vid tre års ålder, arbetade hon på lång tygel och fri hals vilket gjorde goda resultat under det år vi fick följa dem.

I går hann vi med del 1 och 2. Vi bestämde oss för att det var väl använd tid att se del 3 och 4 nästa gång vädret så tillåter.

 

Ewa kommer till oss i Kalix den 10-11 september. Sista anmälningsdag är den 24 augusti.

Kom ihåg när du anmäler dig att säga hur många ridpass du önskar, fördelat på hur många dagar. Samt om du vill köpa lunch (vilken/vilka dagar).

Ange också om du vill vara markdeltagare endast en dag, vilken dag.

Hälsningar
Inga

Det är bra att ett stort hästsportvaruhus öppnat i närbelägna Happis. Då kommer hästvännen Linda hit för att shoppa och vi får ses och skvallra om hästar och ridning helt ohämmat i flera timmar. Linda storshoppade byxor, short chaps och ridskor inför sin arbetsresa till Nya Zeeland i oktober. Hon har ledsnat på gruvan. Snyggt som ni ser!



Linnea nästan gullade sig medvetslös över ponnyfölgrimmor.

Jag köpte en flaska blue spray för 79 kronor.

Grundkurs i
Kraftskapande ridkonst
27-28 augusti I Vånafjärden, Kalix
Denna kurs vänder sig till dig som vill veta mer om grunderna i kraftskapande ridkonst. Det spelar ingen roll om du är helt ”ny” inför detta eller har en viss förkunskap.
Kursen hålls i Vånafjärden och du kan ta med egen häst, vi erbjuder hagplats under helgen. Det finns även möjlighet att låna häst av oss.
Kursen kostar 1200 kr och då ingår massor med teori, två ridpass samt lunch.
Instruktörer: Anki Niska och Inga Gustavsson. Anmälan och frågor till Inga: 070-595 86 03
eller [email protected] Välkommen!

Av en valp kan man också lära sig närvaro och att allt har sin tid. När valpen är vaken får man inte glömma bort var den håller hus. Tystnad betyder, som med barn, i allmänhet att något som inte borde hända händer: kiss under matsalsbordet, gnag på nya soffan eller att valpen hittat något gott-kanske giftigt-i diskmaskinen.


På promenad med valpen lös är närvaro extra viktigt. Valpen håller sig nära dig på okända ställen, men den kan lätt råka ut för tråkiga upplevelser om man inte har den under uppsikt. Som jag skrev tidigare, en påhittig valp som Elva lämnar inte mycket utrymme för att grubbla på annat än just henne.

Men valpar sover mycket, till dessa tillfällen får man planera in mysiga middagar med vännen, pyssel och samtal om de stora frågorna och små. Det är ingen idé att försöka göra allt på en gång. Så lär man sig att om saker och ting får ha sin tid blir allting skapat skönt för sin tid.

Jag skrev till käre blogvännen Lars:«Du har så rätt om djuren, jag är ju djurgalen så jag kan ha fel, men jag tycker mig lära mig mycket om Gud och livet och inte minst mig själv genom djuren.»

Vad kan man då lära sig av en en 3-månaders Border collie-valp?

Det första jag kommer att tänka på är att allt täcks inte av litteraturen.
Den samlade hundbeläsenheten är mycket stor hos mig och Elvas matte, men ändå är varje timme full av saker som inte nämns i denna omfattande bok/utbildningsfilm-skatt. Eller så motsäger de olika böckerna och experterna varandra. "Så ska man absolut göra" säger en bok, nästa expert säger att just så ska man ALDRIG göra. Precis som i livet i övrigt, får man använda sin inlästa kunskap men måste hela tiden dra egna slutsatser av den eftersom varje tänkbar situation inte har ett självklart kapitel ens i den allra mest omfattande och djuplodande bok.

Erfarenheter måste komplettera andras kunskap. Dessutom måste man se just denna lilla valpindivid och den situation man är i med flexibilitet. Inte ens César Milan vet exakt vad jag ska göra i varje stund med min valp. Det gäller att inte bli vilsen då utan att ha en slags inre kompass, lära känna sitt djur och lite tur hjälper alltid.

På samma sätt måste man förhålla sig till annan god litteratur. Bibeln till exempel, den har en särställning både i vår kultur och i många människors liv bland annat i mitt. Enigt en undersökning gjord av Aaron Franzen vid Baylor University i USA visade det sig att människor som läser Bibeln ofta är mer negativa till dödstraff, tänker mer på miljön och på att konsumera mindre, de tycker i högre grad än andra att vetenskap och Bibeln kan komplettera varandra, de är mer medvetna om sociala orättvisor och vill göra något åt dem. De är också mer negativa till "the patriot act"* än de som inte läser bibeln. Alla dessa faktorer ökar i takt med hur mycket man läser Bibeln.

Detta är anmärkningsvärt på många sätt. För det första har liknande undersökningar om vad människor i USA tror på innebär för deras politiska ställningstaganden kommit fram till raka motsatsen. Då har det framkommit att de som kallar sig djupt troende och ser sig som absolut bbeltroende så att varje ord är sant och bör efterlevas bokstavligen är mer politiskt konservativa, mer positiva till dödsstraff och "the patriot act", de är mer negativa till vetenskap och bryr sig mindre om miljön än andra. Men tydligen läser de inte heller Bibeln så mycket utan tror sig redan veta vad det står i den och detta som de inbillar sig står i Bibeln vill de följa till punkt och pricka.

Det är också anmärkningsvärt eftersom det finns många enskilda ställen som stöder dödstraff, intolerans och krig i Bibelns olika böcker. Det visar att de som läser mest också kan förhålla sig bäst till helheten i Bibeln och inte fastnar i vissa smådetaljer utan ser hela budskapet som ju faktiskt helt klart stöder social rättvisa, tolerans, fred, vetenskap och miljömedvetenhet. De som läser Bibeln verkar också inse att där inte står allt utan man måste bilda sig en egen uppfattning, följa en inre kompass där medmänsklighet och rättvisa är kompassnålen. Och att inse att min lycka beror allra mest på tur och de som har det sämre har det på grund av otur, därför ska vi sträva efter att utjämna dessa slumpens utslag.

Ja, så kan man börja fundera när man umgås med en liten valp som inte följer mallarna för hur en valp ska vara.





* Det som på svenska kallas "kriget mot terrorismen"

Nu har jag varit hemma några dagar med min söta ponny. Dagens morgonpass blev ett härligt galopparbete på stora ängar.

 

Snyggt och Elva-säkert stängsel av diverse sparat i trädgården; armeringsnät, gatsten och impregnerade stolpar kapade till lämplig längd.

På motsatta sidan, mot en tät trädridå, det lånade valpnätet förstärkt med takpannor så Elva inte ska klämma sig ut under stängslet.

Även med hundar kommer en massa annat till på köpet. En intelligent tremånadersvalp med god kondition behöver stängslas in. En vecka av trädgårdsarbete tog det att stängsla in det mesta-men då hittade Elva på att springa längs bilvägen in till grannen vars dörr stod på glänt i sommarkvällen. "...man får ha tålamod oj, oj, oj".

Stickiga hallonsnår, förvuxen skog och tonvis med nässlor ska bort för att ge plats åt ett snyggt stängsel som inte ens smarta Elva kan överlista.

Det mesta vi behöver finns redan i trädgården, samlat genom åren, ett stängsel var till och med fastväxt i träd och fick huggas loss. Snälla grannar lånar ut sina gamla valpstängsel men det saknas verktyg och vissa stängseldetaljer så vi fick handla. Vi köpte bland annat en "skogshammare", det ångrade vi inte.  Elva får balansträna i kundvagnen på stora byggvaruhuset, det tycker vi alla är kul. Elva gillar utsiktsplatser.

Valpstängsel lånat från grannen ska upp. Längst ner till vänster skymtar skaftet på det underbara redskapet "skogshammaren", en kombinerad yxa, lyfthake och slägga. Med den lyckades vi hugga lös de fastvuxna ameringsjärnen som fick bli stängsel, pålar bultades ner i backen och rötter och stenar bändes undan. Varje kvinna bör ha en sådan!

 

Border collien är fortfarande främst en bruksras, de flesta hundar är ju idag mestadels sällskapshundar med en tydligt utseendemall som standard. Border collien saknar helt denna typ av rasstandard och avlas fortfarande helt på bruksegenskaper. Därför kan border collies se ut lite hur som helst: upprättstående öron, stora, mellanstora, långhåriga och korthåriga och allt däremellan. Alla möjliga färger och kombinationer av färger finns.

Däremot ska de alla vara utpräglat arbetsvilliga, lättlärda och intelligenta. Även om inte alla vallar får nu för tiden så måste alla jobba. Den här lilla damen ska bli assistanshund, något som border collies är väldigt bra på:

Det ska bli så kul att följa hennes utveckling. Den som vill får göra detsamma på denna blogg.

Stella, hamiltonstövare

Madde med sin vackra skotska hjorthundstik

Vit schäfer från Granån på besök på Kvarngården i Björkfors

Dalmatinertik på stall WF

Glad Golden retriever i Pengsjö

Elva, Border collie-valp

Vår "lille" prins, Kapten, sennenhund

Alla dessa hundar, hur olika de än ser ut är egentligen bara små vargar. Allihop skulle kunna få valpar med en varg och dessa valpar skulle i sin tur kunna få egna valpar. Rödluvan har idag hur många olika varianter av varg som helst att vika av från stigen för att umgås med och då vet vi ju hur det slutar: "Mamma, jag kan väl få behålla den, den följde med mig hela vägen hem."

Så gör vi ju också, för vargen blev vårt första husdjur och det är fortfarande världens vanligaste, mest spridda och variationsrika tamdjur.

Om man alltid har längtat efter en hund och nu bestämmer sig för att äntligen skaffa den där valpen för man behöver något som skingrar tankarna och gör en glad, då ska man absolut välja en liten Border collie-tik. Då kan man nämligen inte tänka på annat än valpnafsande, valpkissande  på fel ställen och valprymningar till fel ställen. The big C byts genast ut som grubbelobjekt till stora A, som ibland hamnar under matsalsbordet och andra gånger på altanen.

Litet a på fel ställe

Så här avslutades sista avsnittet av varg-temat i sommarreprisen:
«Här i Sverige finns inte en enda vargflock, inte ett enda revir som får vara ifred från laglig eller illegal jakt. Vad skulle hända med överbetningen av tallplanteringar, fjällhedar och renlav med stora rovdjur i någorlunda livskraftiga populationer? Hur skulle fjällräv, ripa och fjällämmel klara sig? Skulle dessa stammar öka som forskarna tror och som de gjorde i Yellowstone?

Det vet vi inte, det får vi antagligen aldrig veta, alla vi små Rödluvor i Sverige. För här vann jägaren en sådan slutgiltig seger över Vargen att knappast ens den vänlige Lilla Vargen har en reell chans att utveckla ett normalt vargbeteende med en normal familjestruktur. Den struktur som är så lik vår att vi när som helst kan ta en vargvalp till oss och den skulle lyda oss som den följer sitt alfapar. Och det är ju också det vi gör hela tiden, fast vi kallar dem inte vargar när de bor hos oss, då kallar vi dem hundar.»

Nu fortsätter vi med den mest naturliga av fortsättningar: hundar! I en vecka har bloggen gått på sparlåga då Barock-Olga levt hundliv med denna lilla bedårande vilde:

Elva, 3 månader, Border collie

En annan duett, utan delad framruta, men med helt rätt färg.

 

Jojkens roll i mitt liv har skiftat. Inte förrän i tonåren blev jag medveten om att det hette så och det var då vi i tjejgänget började fara runt i min turkosblå Volvo Duett med delad framruta och osynkad treväxlad växellåda av årsmodell 1956. I fönstren satte vi fast dekaler där det stod "Nu har du tid-Ge Gud en chans" och "Det går en bro från tro till ro" och liknande uppmuntrande slagord. Den som hade körkort, eller var närmast till att få ett, körde. Det var inte jag, jag fick bilen när jag var fjorton år så det var fyra år med andra chaufförer innan jag själv fick ratta den på allmän väg.

Vi hade väldigt roligt med duetten och en av de saker som vi fann stort nöje i var att ljusa sommarnätter fara runt på stan och jojka för full hals med nedvevade rutor. Någon gång följde Andreas, min Tompi, min bror och hans Tompi med, men annars tyckte nog killarna i gänget att det var lite skämmigt med vårt "Ålengålåle" som de sa, och stannade hemma när vi skulle ut med "dutten".

Min vän Linda antydde att Sofia Jannoks fullängdare med bl.a "Irene" skulle vara en bra bilskiva, hon har så rätt. Här en annan låt från denna skiva som ger mig maximalt med energi och positiva nostalgivibbar. Jag gillar dessutom femtiotalsstil på kläder och detta fantastiska jazzpiano med den frikyrkliga trion påminner mig om alla mina underbara musikantvänner i kyrka och frikyrka. Kort sagt: det påminner både om då och nu och ger en härlig känsla av annalkande vår och hästturnéer med Linda i Kirunafjällen.  Jag tillägnar den också storsonen som ofta var med och raggade med oss när han var riktigt liten.

Cielona foto: Linn Lindblom Pääjärvi