Barockbloggen

Helgonkalendern är proppfull med martyrer, människor som på ett eller annat sätt blivit mobbade till döds för sin tro eftersom det stora romerska riket prioriterade stablititet och den romerska freden, Pax Romana,hotades av oliktänkande som vägrade tillbe kejsaren kallades. Pax Romana skulle bibehållas till varje pris.

Det var länge sedan någon dömdes till döden för sin tro i Sverige, men alla människor med en annorlunda livsstil har väl, speciellt som barn, upplevt utsatthet och kränkningar. Man får i allmänhet göra vad som helst men aldrig utmana den medelsvenskt "normala" livsstilen på minsta sätt. Därför smyger barn med diabetes med sin sjukdom och äter godis när andra gör det, eksembarn skolkar från gympans eviga tvångsduschande med klasskompisar* och kristna tonåringar smyger med sin tro. Det har alltid varit farligt att utmana konformiteten. Pax Romana får fortfarande inte utmanas.

Men idag kostar det oss sällan livet att utmana det likriktade. Ändå är många ofta så rädda och deltar så gärna i mobbing i hopp om att slippa att själva bli utsatta. Här kastar jag för en gångs skull inte sten i glashus. Tvärtom.Barock-Olga har alltid varit en subversiv tvärvigg.

I tonåren skulle man ha jeansväst med nitar och Metal-gruppers namn skrivna med tuschpenna. Barock-Olga sydde en jeansväst med applikationer av en uppåtgående sol och broderade "The Son is Coming" mitt i solen.Vännen och bandkompisen Tompi (ej min make vars namne han är) skaffade också en väst där han sydde på vita och rosa spetsar i stället flör nitar och skrev "Sune Mangs" "Trio med Bumba" och "Östen Warnebring" i stället för Metallica, Black Sabbath och Judas Priest.

Tompi hade humor, Barock-Olga tog livet på djupaste allvar och provocerade gärna alla metal-polare som lekte satanister, trots att de invärtes var värre spetskantade i rosa. Till slut började det gå elaka rykten om mig som t.ex. att jag tvingat min blivande make att bli kristen för annars skulle jag inte bli ihop med honom. Religionslektionerna blev till korsförhör av mig (ordvitsen medveten=) och det tyckte jag var jättekul. Jag sårade säkert massor av klasskamrater med min besserwisser-attityd.

Många tyckte förstås att min tro var del av en tonårspose för att väcka uppmärksamhet med metalbandet och alla andra kreativa upptåg vi höll på med. Andra tänkte förstås att det var pga mina föräldrars tro som jag trodde-delvis sant, men egentligen inte alls. De hade sin tro. Jag själv hade haft mitt eget möte med den Gud som finns till.Inte många förstod att jag bara är som jag är, förutom vännen Andreas som gav mig dörrskylten: "Beware of Religious Wacko" .

De flesta tyckte nog att jag var "a pain" som inte backade. Men jag hade lärt mig att det tjänar inget till-jag skulle ändå aldrig bli "en i gänget" och jag har turen att ha ett eget gäng av sådana som Tompi med västen, Andreas med "Wacko-skylten" och många andra härdiga vänner omkring mig som inte ids krypa in i garderoberna med sin tro, sin sexuella läggning eller sina udda intressen och vanor. Allt detta kom jag att tänka på när jag läste denna kloka blogg av alltid lika intressanta Reb.

Läs och inse att vi alla blir gladare av att sätta rosa spetskant på tillvaron och säga: "We're Here We're Queer-Get Used to It!"

Fauna vilar mellan busvarven.

Nemi testar torrfoder.


De har börjat gå på lådan också.



Rafsa om i Linneas säng är kul.


Fauna och Leonora brottas.


Tom Puss


Men sedan samlas de på favoritplatsen, vid elementet.

När vintermörkret kring oss står

Linus har namnsdag idag. Han brukar kallas Roms andre påve och Petrus efterträdare. Kanske nämns Linus redan i Paulus andra brev till Timoteus "Försök att komma före vintern. Euboulos och Pudens, Linos, Claudia och alla bröderna hälsar dig."

Ireneus (ca 130-202), verksam i nuvarande Lyon i  Frankrike, dåvarande Gallien, skriver om Linus att han valdes till Petrus efterträdare av folket i Rom och prästerna där.  Kanske var inte Linus så påvelik, andra källor säger att han var en av fyra ledare i Rom eller att förste påven hette Clemens I. Men Ireneus ville få fram en tydlig kyrklig hierarki. Han såg det som ett skydd mot gnostiska villoläror, så han kanske helt enkelt friserade historien lite och gjorde Linus till ensam föreståndare i församlingen i Rom därav kommer kanske förvirringen om vem som blev påve efter Petrus,  det fanns måhända inte bara en enda församlingsledare.

Också på andra sätt styrde Ireneus upp i församlingslivet för att stänga ute gnostikernas livsfientliga läror. Bland gnostikerna var kvinnor* mer framträdande än normalt i det antika samhället och ledarskapet var ibland kollektivt som det varit i den kristna kyrkan fram tills Ireneus började sitt verk att få rättning i leden.** Ireneus vände sig därför mot jämlikhet mellan könen, kollektivt ledarskap och var noggrann med den apostolisk successionen-dvs att de som blev församlingsledare kunde räknas i rakt nedstigande led från någon av de apostlarna, dvs Jesus elva lärjungar och Paulus, som mött Jesus efter uppståndelsen.

Mer vet vi inte om Linus fram tills han dör år 76 eller 79. Ireneus nämner inte att han skulle ha dött som martyr och det är inte troligt att han gjorde det eftersom det var en liten paus av lugn för de kristna mellan kejsarna Nero och Domitianus, alltså under Linus tid som en av ledarna/ledaren i Rom.

Jag gillar denna kvalitet hos Linus, att han inte gjorde stort personligt intryck, att han troligen var del av ett kolllektivt ledarskap i Rom och att han bara omnämns tillsammans med andra av Paulus, närmast Claudia. Var det hans mamma? Var det hans fru? Linus är en i mängden han sticker inte ut, han hör till en gemenskap. Linus betyder troligen klagosång, trots det får han vara med om en lycklig tid av kyrkans framväxt i lugnet mellan två grymma förföljelser. Linus får därför i vår adventskalender symbolisera en paus och gemenskap. Något vi alla behöver, inte bara i advent.



*Egentligen var det en klen jämlikhet inom gnosticismen som gick ut på att de defekta kvinnorna genom upplysning skulle nå så högt att de till slut blev män i himlen.

** Av samma orsak kan man fundera över om Linus verkligen var den som bestämde att kvinnor skulle ha huvudet täckt i gudstjänster som sägs i Liber Pontificalis(påvelängden) när det troligen var en passus i Paulus 1:a brev till Korinth som gav upphov till denna sedvänja.Kanske någon tyckte det kändes bättre att hänvisa till Linus, precis som Ireneus av kyrkopolitiska skäl hänvisade till en enda påve under tiden Linus levde, fast det troligen var ett kollektivt ledarskap i Rom vid den tiden.

han har rest sin tron för att döma.

Han råder rättvist över världen,

dömer folken med oväld.

Herren är en borg för den förtrampade,

en borg i tider av nöd.

De som känner dig, Herre, litar på dig,

ty du sviker inte dem som kommer till dig.

Lovsjung Herren som bor på Sion,

förkunna hans gärningar för folken!

Han som hämnas blodsdåd minns,

han har inte glömt de förtrycktas klagan.
[…]
Ty den fattige är ej för evigt glömd,

Idag är det Mårten, den sydnordiska varianten av Martin, som har sin dag. I Sverige är det väl mest i Skåne som Mårten firas med typisk medeltida skånsk mat,; svartsoppa och nyslaktad gås. Egentligen firas denna dag biskop Martin av Tours som dog den 9 november och begravdes 11 november i Candes i Gallien, nuvarande Frankrike. Men som alltid i den gränsöverskridande kyrkan dog biskopar sällan där de föddes. Martin föddes i Pannonien i nuvarande Ungern. Till Frankrike kom han som soldat men där omvände han sig helt från soldatlivet och blev i stället munk i Poitiers.

Det berättas i legenden att han inte alls ville bli upphöjd till biskop och därför gömde han sig i en flock gäss. Det där med skyggheten var nog sant för Martin vägrade bo inne i staden Tours, i stället byggde han ett kloster i skogen utanför staden. Men om det där med gässen stämmer är svårt att säga. Vid denna tid på året slaktade man gäss ändå i Tyskland och Danmark så det kan mycket möjligt vara en efterkonstruktion. Det är just i Tyskland och Danmark/Skåne Mårten gås-firandet har sina rötter.

Denne Martin av Tours är helgon både i Öst- och Västkyrkan eftersom han verkade innan kyrkosplittringen efter Roms fall 476 som blev definitiv när en påve i Rom utfärdade en bannbulla  mot Östkyrkans i dess största helgedom Hagia Sofia 1054. Martin av Tours är skyddshelgon bl.a för värdshusvärdar vilket leder mig till dagens barockpärla: broder Martin av Kiruna.

Martin av Tours ger sin mantel till en tiggare
målning av El Greco

Precis som Martin av Tours föddes Martin på annan ort; i Boden. Hans mamma var sjundedagsadventist men själv blev han baptist när han kom till Kiruna. Han jobbade i resaturangbranschen så han har också denna koppling till biskopen i Gallien. I den branschen var arbetsvillkoren svåra och Martin engagerade sig i Hotell- och restauranganställdas förbund och förblev arbetarrörelsen obrottsligt trogen livet ut.

Varför måste man älska broder Martin? Ja, det är svårt att säga, men alla som mötte honom tyckte om honom. Kanske var en och annan arbetsgivare av annan åsikt för Martin var inte blyg när han kämpade mot det orättvisa drickssystemet (i stället för riktig lön)och de obekväma arbetstiderna för restauranganställda. Men alla vi andra gillade Martin skarpt. Han var bara så rejäl och humoristisk. Han var glad och oerhört bullrig. När Martin ledde i bön behövdes definitivt inget högtalarsystem, hans fylliga bas överröstade allt och alla.

Han irriterade sig aldrig på barn som stimmade, varken i gudstjänst eller vid kyrkkaffet. Han sa bara förnöjsamt när vår vilda dotter klättrade omkring på hatthyllor  och i bokhyllor: "Ja, hon lider då inte av reumatisk värk." Men kompromisslös med sina övertygelser var han. Han gillade inte kungligheter och han var obotlig baptist så när prinsessan Madeleine döptes och han stod med gubbgänget på Domus och såg evenemanget på TVn i spelhörnan tyckte han att det var en dubbel skymf: monarki passade inte i hans frifräsigt socialistiska världsbild och barndop var en styggelse:"ja , men det är inte annat att vänta av en kung." tyckte han.

På samma sätt gillade denna helt osymmetriska barockpärla inte katolska kyrkan, men broder Johannes-han kommer ju från Kiruna och Andreas, det är ju en annan sak. Dvs han skilde tydligt på sak och person, utom vad gäller kungen. Men även frifräsiga personer som tog till kungliga fasoner fick på moppo. När en mystisk man från Kanada ville predika i en gudstjänst och bara orerade om hur hemskt det var med trollkarlar på barnkalas och hur dessa trollkarlar skulle brinna för evigt och vi andra hukade och nästan dog av pinsamhet i bänkarna, ställde sig Martin upp och sa med sin lugna tordönsstämma: "nu tycker jag du ska sätta dig ned och vara tyst." Då for kanadensaren till Karesuando.

Nu är Martin sedan länge där ingen lider av reumatisk värk eller har obekväma arbetstider utan riktig lön. Det är broder Martin väl unt men han fattas mig.

En del bra filmer är sådana man aldrig glömmer fast man aldrig ser om dem, andra kan man se om och om igen med stort nöje. Igår såg jag en oförglömlig film som jag ändå bara måste köpa så jag kan se den varje gång jag behöver det. Ren medicin för själen om en sann barockpärla; Séraphine de Senlis.

Filmen handlar om ett konstnärsgeni i den lilla franska staden Senlis i början av 1900-talet. Hela historien bygger på ett verkligt levnadsöde, den tidigt föräldralösa flickan Séraphine Louis som försörjer sig som hemhjälp och tvätterska åt stadens medelklass. Séraphine kom som ung i tjänst vid ett nunnekloster och systrarna där förblev hennes förtrogna även sedan hon hyrt sig en egen lägenhet.


Under klosteråren fick hon kontakt med sin skyddsängel och av henne lärde sig Séraphine måla de mest förunderliga motiv som på flera sätt påminner mig om medeltida glasmålningar. Färgmättnaden är densamma till exempel. Färgerna var en av Séraphines hemligheter så ingen vet exakt hur hon har fått lyset i dem och de har inte mattats på de hundra år som gått sedan hon började måla.

En annan sak som påminner om en glasmålning är att de var avsedda att ge en glimt av himmelska verkligheter och på samma sätt såg Séraphine sin konst. Hon målade alltid under andakt och liturgisk sång. Motivvalen påminde också om medeltida ornament men några människor finns inte med på bilderna, hon målade i stället anturen som den såg ut i paradiset.

Kanske hade Séraphine förblivit en vindskonstnär som aldrig fått visa sin himmelska konst för någon om hon inte blivit städhjälp åt den tyske konstsamlaren, galleristen och konstkritikern Wilhelm Uhde. Han tyckte genast om hennes måleri och genom hans försorg fick hon till slut ha utställningar i Paris och numera räknas hon till de stora primitivisterna i 1900-talets konst.

Men det är absolut inte nödvändigt att veta om allt detta för att njuta av den magiskt vackra filmen eller måleriet om denna kvinna som spred och sprider så mycket himmelrike omkring sig-så gå till närmaste Bibliotek eller filmuthyrare/ alternativt klicka in dig på någon sight där de säljer kvalitetsfilm och fråga efter filmen Séraphine. Det är en riktig barockpärla till film och en barockpärla till människa i ett och samma DVD-paket.

Allhelgonahelgen är så mysig. Kravlös, det finns liksom inget speciellt man måste äta, men ändå med struktur, man vet att man ska tända ljus och minnas. Det passar så bra så här års. Orken är låg och mörkret stort, ljusen behövs verkligen och en kravlös långhelg är just vad vi behöver nu. För mig har veckan varit mycket arbetssam men det har ändå varit mysigt. Mycket har jag hunnit göra och jag har kommit ihåg kameran på alla äventyr. Men så fick minstingen för sig att leka med kameran och raderade alla bilder utom denna:

Detta odokumenterade tillstånd kom mig att tänka på när vi en gång var en vecka i Ipswich när vi var en liten tvåbarnsfamilj och lilla trean låg i min mage. Vi hade ingen kamera med utan vi köpte ett lyxigt teckningsblock och fina pennor på en affär som sålde konstnärsmateria,l så fick barnen och vi vuxna teckna det vi var med om.

Minnena från den resan finns så tydligt bevarade i hjärnan nu. I stället för att till slut bara minnas foton från resan minns vi det vi verkligen såg. Det är som att foton "äter upp" de riktiga minnesbilderna. Nu är vi fotolösa igen efter en minnesvärd vecka. Så kommer alltså denna Allhelgonahelg bli för mig som vår resa till Ipswich pga av ett litet kameramissöde.

Helgon finns det många av, det beror på att de första kristna förföljdes hårt av makthavarna i romarriket som då räckte kring hela Medelhavet fram till Indien och i stort sett hela Europa förutom nuvarande Ryssland och Norden. Många blev martyrer och sedan helgonförklarade. Våra namnsdagar var från början en helgonkalender som fick ett helgons namn på dess dödsdag som 7 oktober för Birgitta och 13 december för Lucia.

Men förföljelserna var så hårda under de kristnas första århundraden att årets 365 dagar snabbt blev upptagna även om man hade flera namn, upp till 40 för en enda dag. Därför kom Alla Helgons dag till. När Kejsar Konstantin gjorde kristendomen till Romarrikets statsreligion gjordes Pantheon i Rom om till kristen helgedom och man bar då, den 1 november, in reliker från en mängd helgon utan egen helgondag till kyrkan då blev 1 november fastställd som Alla Helgons dag.

Sedan dess minns vi alla dessa helgon utan egen dag Alla Helgons dag. Dagen efter, 2 november, firas Alla Själars dag då man minns avlidna anhöriga oavsett om de var helgon eller missdådare. Nu firas Alla helgon och Alla själar närmaste helg efter 1 november i Sverige eftersom Gustav III tog bort en mängd helgdagar som drog den svenska allmogen från arbetet.

Därför firar vi nu Allhelgona denna helg. Mest är det nog en gravsmyckningshögtid då vi minna våra kära som lämnat oss med ljuständning och släktmiddagar. Här hemma hos oss fick mor och far oväntat bilder av längesedan döda anhöriga av en släkting som de inte visste om fanns när de gick på affären häromdagen. Hon var släkt genom farfars farfar och det var bilder på honom och hans barn och barnbarn mina föräldrar fick tillgång till. Kul i dessa tider.

Annars har vi gjort som alla andra; tänt ljus på kyrkogårdar och munnits de som funnits före oss och tänkt på det ljusa hoppet som bär igenom sorgens mörka landskap.

Jag firar nu helgens ingång med en Bach-kantat uppförd för första gången 25 november 1731 i Leipzig. Texten handlar om den fest som väntar efter graven. Wachet auf, ruft uns die Stimme=vakna rösten kallar oss.

Välkänd är den galna tulpanfebern i Holland på 1600-talet när folk spekulerade i lökväxter och slutligen förlorade alla besparingar på grund av att lökarnas värde vida översteg det riktiga och blev mest fiktivt till slut, som med aktiemarknaden i dag; bara ettor och nollor i cyberrymden, som byter plats på ett litet klick beroende på förhoppningar och farhågor hos klickaren. Men tulpanlökarna var ändå verkliga lökar och det växte riktiga vackra blommor ur dem. Dagens ettor och nollor i cyberrymden är bara på låtsas.

Jag måste införa en ny kategori när jag tänkte på barockpärlor. Det är pärlor som inte är perfekt runda utan tvärtom oregelbundna och annorlunda. Lexikonet skriver: Barockpärla är en pärla som inte är rund. Osymmetrin uppstår på grund av ojämnt motstånd när den formas. Barockpärlor har ofta intressanta former och kan bland annat vara elliptisk- och droppformade.

Under 1600-talet gjorde juvelerarna underbara smycken inspirerade av dessa ovanliga former och de kom därför att kallas just barockpärlor. Tillsammans med allt annat från denna tid har de utsatts för hån och förakt, men nu är ju Barock-Olga så förtjust i detta som allmänheten tycker är för mycket och inte passar in i mallarna, precis som barockpärlor. De måste ha sin egen infattning de passar inte in i standardformaten.

En sådan barockpärla är Kristina Lugn; teaterchef, poet och dramatiker. Jag önskar så att det fanns ett poesins spotify för att höra hennes coola röst läsa  hennes geniala dikter är en omtumlande upplevelse av det lugnaste slaget. Hon skriver alltid och konsekvent på de smås sida. Hon är aldrig modernistiskt språkförblindad utan skriver så alla förstår att ensamstående mammor, medelålders tanter, fula blandrashundar och mobbade barn är värda diktsamlingar och goda liv som de förvägras av dem som ser sig som mer normala och lyckade. Hon skriver om att åldras och dö med en svart humor och hon gör underbara radioprogram där hon överraskar brevskrivare med ovanliga infallsvinklar och klokskaper. Hon ger mig lust att leva!

Recept på livsmod: Gå till närmaste bokhandel, antikvariat eller bibliotek och bunkra upp Kristina Lugn. Hon har samlat många av sina kluriga dikter i "Samlat Lugn" om man har svårt för att välja. Men unna dig att på något sätt förtjusas av denna Sveriges barockigaste barockpärla så här i november.

Behöver man bara en kickstart på dagen kan det räcka med att höra titlarna på hennes diktsamlingar : ”Till min man, om han kunde läsa”(1976), ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre” ( 1983), ”Hundstunden” (1989). Det var faktiskt den sistnämnda diktsamlingstiteln som kom mig att tänka på denna av ojämnt motstånd oregelbundet formade poet.

Gillar ni hundar ska ni absolut klicka in er på Hundstund:

Annars kan ni bara njuta av Kristina Lugns konstaterande:
"Gud så dumt att gå omkring / i en expanderande kommun / och bara tänka på sig själv !"