Snart är det sportlov
Nu hoppas jag på fina dagar under sportlovet, trötthet och missmod försvinner i samma ögonblick som jag kommit upp i sadeln på min glada lilla Chateau...
eller har tid att beundra katterna, här vackra Modesty...
...pussa på Smilla...
...åka skidor med familjen...
... och busa med hundarna.
Bach H-mollmässa Gloria
Jag har blivit lite kär i Irina Bogdanovich genom You Tube och hennes versioner av olika körverk av Bach, visst ser hon glad och engagerad ut? Och visst låter det fint?
Passion
Påsk-Pollys passioner var det första radioprogram jag och Å. gjorde det har blivit många fler sedan dess både tillsammans och på varsin hand. Där frösökte vi svara på vad passion är genom intervjuer på stan, uppslagsverk, Bibeln coh musik. Just nu kom jag att tänka på denna musik som förklarar ordet passion i dess alla valörer och betydelser bättre än det mesta. Lyssna och njut på Johannespassionens inledning av Barockbloggens favorit pappa Bach:
Lycklig
Ibland är vardagen tung, stallet blir liksom aldrig riktigt klart och fritiden räcker inte till för annat än att mata djur och städa efter barn. Men så lättar det, jobbet blir mer hanterbart, en heltid räcker, och dagarna blir samtidigt ljusare det ger mer tid för både barn och djur och då inser jag vilken lycklig lyckost jag är.
Godsägare Bråddjup
Min dyre Hr. Bråddjup tog idag Smilla medan jag red runt byn. De bar så snygga ihop, svrata Smilla och rödrutige Bråddjup. Solen sken så starkt att bilderna blev lite mörka men här ser man den snygga färgkombinationen:
Våra bypromenader är ju sällan speciellt händelserika men idag fick vi första fordonsmötet; inte en spark, inte en skoter, inte en bil-utan en skramlig tom timmerbil på ca 14 meter:
Här fick jag upp kameran just när den svängde ut på stora byvägen. Föraren var dock hästvan och släppte förbi oss och hästarna tog det hur lugnt som helst. Tur att de som kör här är vana vid hästar, även unghästar. 
Idag gick Smilla lugnt framför Chateau runt hela byn, det känns bra för jag vill inte vara bunden att alltid ha med mig två hästar i framtiden. Vanligtvis går Smilla helst på släp efter Chateau men nu börjar hon våga gå före och även kortare ensamma promenader går bra numera.
När vi kom hem var Smilla hur trygg som helst och följde Thomas som om hon aldrig gjort annat. Det känns bra att hon börjar bli hanterbar för andra än mig i familjen, vilket det varit lite si och så med ibland. Elis tog över kameran så vi fick denna stiliga gruppbild av herrskapet på Åsen, inte Eulalia och Nisse utan Barock-Olga och Bråddjup, med sina hästar.
Trickster
Här tränar Linnea trick med Smilla och hon är så duktig:
Först kommando Buga:
Steg två bugning med lyft framben
Skynda fram med belöning så hon vet att hon gjort rätt:
Och sedan yoga:
Ridtur med två hästar II
Idag fick jag en fotograf med så jag kan visa hur Smilla blir lycklig på ridturerna som löshäst:
Tack fotograf Bråddjup!
Promenad
Här ser man trots allt hur hon laddar medan vi för tionde gången stannar och väntar på Smilla och Linnea som ständigt kom på efterkälken bakom dunderladdade Chateau. Kort efter detta blev det rodeo i Holmträsk.
Som tur var stannade bara Smilla och såg förundrat på henne, två rodeohästar hade blivit lite mycket för oss. Tyvärr hade Aron kameran just då och han glömde i förskräckelsen helt att fotografera. Trist, jag gillar att ha bilder när sådana saker händer för det har man aldrig på bild. Tusentals bilder på fridfullt betande hästar har jag, men få när de får sina busryck och knappt någon alls på Smilla när hon busar.
Smilla, däremot, betedde sig så bra hela promenaden vår lugna lilla by, bjuder inte på stenhård miljöträning precis, men lite omväxling mot tysta skogen med bara träd och snö blir det åtminstone. Och nu vet jag i alla fall att Chateau är i god form igen så hon kan ridas fler än ett pass per dag.
Roligt var det också att se att Smilla och Linnea funkar så bra ihop. Jag är den som mest pysslar med henne och detta att göra en häst lydig mot andra männsikor är inte lätt, men det verkar som att just Linnea och Smilla har hittat varandra fast Linnea bara är här på helgerna och loven. De tränar på sidvärtsrörelser mot skolorna och korta och länga steget och det går hur bra som helst, förutom att hon inte brallar med när Chateau svamlar.
Jag hoppas ni ser att de två kompisarna står inringade i ett hjärta av skog på denna bild.
Ridtur med två hästar
På förmiddagen red jag med två hästar, ja, Smilla är ju förstås med på släp och då blir hon så härligt busig. Hon tycker nog Chateau är ganska trist där hon mest står och vakar över vägen till huset eller äter. Om hon rör på sig är det i sakta mak för att förflytta sig så hon kan bevaka skoterleden på andra sidan stallet. Men när vi rider då blir det ju mer fart på gamla damen och då blir Smilla som en krutdurk och bockar och brallar i full galopp, tyvärr måste jag i de lägena hålla stenkoll på Chateau så det finns inga bildebevis på det men lite mer stillsamma stunder ser hon ut så här där hon följer oss på släp:
Här gör hon en egen avstickare ut i djupsnön. För djup för Chateau, Smilla har riktiga älgben just nu.
Ibland kommer vi till en återvändsgränd
och då får vi fösa Smilla framför oss, det kan ta tid att få henne att fatta.
Bra vintersaker
Iskyrkan i Jukkasjärvi Naturfoto.seDet finns mycket som är bra med vintern, tänkte jag på kvällsturen med barn och hundar. En sådan sak är just långa vinterpromenader i lagom temperatur. Aron kan kasta sig i djupsnön bredvid spåret utan att skada sigoch luften är frisk och ger energi. PÅ vintern kan mangöra så mycket kul. Man kan göra allt som går att göra på sommaren men man kan också åka pulka, skidor och skridskor, det är mycket svårare och tråkigare på sommaren. Ja, rullskridskor är väl kul men rullskidor känns bara som ett tråkigt surrogat som bara gör att jag längtar mer till vintern. Det är kul att rida i djupsnö och hästarna blir pigga. På vintern är hagen omringad av djupa snövallar och ingen mat finns utanför stängslet så rymningsbenägenheten minskar om man har en utbrytardrottning som Smilla. Även hundarna känner gårdens avgränsningar bättre med snön.
Snön isolerar också mot kylan, inomhustemperaturen ökar med 3-4 grader eller så kan man sänka värmen, när man skottar upp snö runt huset. Denna vinter behövs knappt skottningen runt huset både stall, lilllhus och storhus är naturligt inbäddade i snö. Snön som bäddar in allt i ett mjukt vitt bolstertäcke. Alla skavanker döljs och landskapet blir stilrent skönt att se på. Snö och is lämpar sig också till skulpturer och byggnadsverk. Såg nyss Macbeth-uppsättningen på Ice Globe Theatre i Jukkasjärvi inspelad just när vintern är som vackrast nu i februari och mars. Ursnygg uppsättning så vacker hade den aldrig blivit på sommaren.
Inte Macbeth, men väl Hamlet, i Ice Globe Theatre
Men bäst av allt är tystnaden på vintern.Snön dämpar ljuden på behagligast möjliga sätt och gör att pulsen sjunker och andningen följer med ner i magen. Det finns nog inget som stressar av så mycket som vinterns tystnad. Det passar så bra tt fastan alltid infaller på vårvintern här för mig i nordligaste delen av världen. Dagarna blir längre men det är absolut full vinter. I engelskan finns folketymologin att lent skulle komma från "lengthening of days" men så är det naturligtvis inte. Den religion som föddes i levanten och tog sin vuxna form kring medelhavets stränder där dagarna redan är långa och ljusa vid fastetidens början har förstås inte gett namn åt fastan efter nordeuropeiska förhållanden. Namnet Lent kommer ju som, sagt var, från latinets Lentus och det är namnet som passar bäst för denna tid av eftertanke och lämna företräde för det viktigaste i livet.
Det är kvinnan bakom allt
Bakom varje berömd man finns en förvånad kvinna, brukar man säga, halvt på skämt. Bara halvt på skämt för det är nästan alltid omöjligt att veta när en historia verkligen börjar och bakom oss alla finns en lång rad av mödrar, förmödrar och förfäder. Den heliga Birgitta, Sveriges enda "riktiga" helgon och ett av Europas skyddshelgon, fick inte bara plötsligt en uppenbarelse. Det fanns en kvinna bakom hennes berömmelse och uppdrag; S:ta Ingrid av Skänninge som var hennes faster.
Ingrid var av yppersta svensk högadel men efter sin mans död, gjorde hon som så många andra kvinnor stadda vid kassa; fortsatte med att vara änka trots att hon onekligen måste ha varit vad man kallar "ett gott parti" med sina enorma jordegendomar och släktskap med själve kungen. Att det var så vanligt att kvinnor vägrade gifta om sig om de kunde välja är knappast svårt att förstå. Den gifta kvinnans liv var hårt kontrollerat av andra och blev ofta kort pga de svåra förhållandena kring graviditet och förlossning. Bäst var att förbli en änka utan försörjningsproblem om hon fick sitta i orubbat bo, eller hade egna tillgångar, vilket Ingrid hade.Men hon blev inte sittande på sina gods och gårdar, nej hon blev dominikanersyster och grundade Skänninge nunnekloster inom dominikanerorden. Dessa Guds hundar, som de skämtsamt kallar sig, var föregångare till den helige Fransiscus fattiga gråbröder och Clarissorna. De är alltså en orden som sätter fattigdom och samhällstjänst i högsätet. Dominikanerna satsar stort på social verksamhet, sjukvård och framförallt utbildning. Fattiga barn, som på medeltiden hade ett tufft och kort arbetsliv att se fram emot fick i dominikanernas regi lära sig läsa och skriva. De fick också kunskaper i handaslöjd, jordbruk, örtmedicin och teologins och filosofins grunder och många av dem gjorde så en rejäl klassresa i det feodala Europa.
Som abedissa på ett av Sveriges mäktigaste kloster utgjorde Ingrid ett föredöme i tro och gärning och i Sverige vördades hon som helgon från sin död 2 september 1282, men hon blev aldrig kanoniserad av påven i Rom trots många försök att få henne helgonförklarad från svensk sida. Hennes brorsdotter Birgitta blev det i alla fall och även om det inte var något som verkade uppta abedissan Ingrids tankar, blev det ju ändå till slut så att hennes andliga dotter fick officiell helgonstatus i Europa. Ja, Ingrid själv dyrkas i birgittinerklostret i Uden i Nederländerna under sin brorsdotters namn.
Det verkar krångligt, men är inte konstigare än att mitt under Stormaktstiden stals Ingrids kranium från klosterkyrkan i Vadstena av en fransk balettmästare som trodde att Ingrid var Birgitta. Tre år senare gav han reliken till franske ambassadören eftersom balettmästaren insåg att han var rätt ensam katolik i det ortodoxt protestantiska Sverige och i sällskapet som bevistat klosterkyrkan när kraniet stals ur relikskrinet. Franske ambassadören tog det med till Frankrike och skänkte kort före sin död det han trodde var en helgonrelik till sin hemkyrka i Bourgogne, denna kyrka skänkte kraniet till Birgittasystrarna i Uden så sent som 1959.
Precis som Birgitta har jag också en faster som betytt oskattbart mycket för mig. Jag tror alla behöver en extraförälder i barndomen och tonåren som min faster eller Ingrid av Skänninge. Under denna fastetid hoppas jag kunna vara kvinnan bakom någon ung människas identitetsbygge. Det låter stort, men nu är det så att har man min faster som föredöme då tänker man inte smått, man fegar inte ur, utan följer barockbloggens motto "More is more" i livets alla skiften. Precis som Birgitta som inte bara följde faster i fotspåren och grundade ett kloster, nej hon startade en helt ny klosterorden. Tack gode Gud för alla fastrar och mostrar bakom allt!
På hemväg
Smilla är som Chateau; en dam som inte lider av väldigt svår hemlängtan. Alla hästar jag mött, förutom Chateau och Ingas häst Majan, har skyndat sig hemåt. Till och med de svårridna curly-stona Sunny och Grace som inte hade bråttom i några lägen fick lite fart på hemvägen. Men så icke med Chateau. Hon blir alltid sällsamt seg på hemvägen medan hon alltid är superpigg och glad när vi ska ge oss ut och rida. Hon till och med gillar att bli sadlad, inte fullt lika galet glad som mina hundar blev när de hörde att jag kom med dragselarna till dem, men ändå tydligt nöjd.
På hemvägen, däremot, får man dra henne på släp. Smilla gör likadant. Sista biten hemåt får Chateau trava för det går såååå långsamt för Smilla och om Chateau travar får hon lite mer fart. Ändå är Smilla verkligt stallkär, hon springer in så fort dörrarna är öppna. Hon har väl tagit efter Chateau och så tycker hon nog att det är roligt att vara ute och gå eller springa i djupsnön. Hon är ju också så förtjust i sina människor och gillar att lunka omkring med mig på gården medan jag fixar med saker och är hon lite långt ifrån när jag går ut kommer hon på inkallning i full galopp.
Nu har hon vuxit i grimman
Snyggrimman från Bucas var stor som ett hus åt Smilla i somras. Jag trodde att hon aldrig växer i den, men Inga sa att vänta och se. Nu har hon vuxit i den och se så snygg hon är i den!
Morgonmusik
Fantomen och Toker, eller?
En vän till h-f ville gärna ha besök av dessa kompisar: "Ta med dig Fantomen och Toker, eller... Kapten och Vilde Bill." Ja, man kan lätt få för sig att Elva skulle heta så, hennes namn ger ett aningens lugnare intryck än hon själv.
Ett brev betyder så mycket
Under fastan fick vi tipset att skriva ett brev. Det blir fler än ett i år. Brev är långsamma och jag vill leva långsamt nu.
Min vän Jussi fyllde jämna år och jag var som vanligt överhopad med jobb, tentor, barn, djur och hushåll. Jag skäms, men det blev ett e-mejl på hans stora dag. Han berättade sedan att de flesta andra hälsningar han fick var på Facebook och det tyckte han var den lägsta formen av hälsning medan e-post hörde till de genomtänkta och kärleksfulla, nästan som ett riktigt brev. Brev som inte dunkas in som ett gilla-tryck på FB är helt enkelt viktigare.
Ett e-mejl kräver mer av medveten handling men det är ändå inte samma sak som ett riktigt brev. Ett riktigt brev är ett kärleksbevis på en mycket hög nivå. Någon tog sig tid, någon valde brevpapper, penna, kuvert och frimärke. Någon tänkte, skrev och ändrade kanske vid genomläsningen. Det tog tid. I min ungdom hörde jag någon definiera kärlek som ""att ge någon av sin hängivna tid." Brev är att ge någon av sin hängivna tid. Ett handskrivet brev visar också så mycket av brevskrivarens personlighet det är ett föremål som vännen rört vid. Handstilen avslöjar brevskrivarens sinnesstämning och är ett personligt avtryck precis som en namnteckning. Det är så verkligt och nära, så kroppsligt och sensuellt.
Brev betyder så mycket och det som just nu betyder allra mest för mig är ett litet gult brev vackert kalligraferat, skrivet med humor, värme och kärlek av min Nia som dog bara en vecka senare. Hon var döende men lade tid och krafter på ett vackert brev som jag nu kan läsa om och om igen och se när jag vaknar varje dag. Så jag skäms fortfarande för mitt e-mejl till Jussis stora dag.
Uppfostran och träning
Än så länge är allt nytt för Smilla, knappt det minsta kommando är en självklarhet för henne. Hennes bästa gren är inkallning, hon kommer alltid i full galopp när jag ropar på henne. Men halt, backa och smacka framåt är saker att öva på. Hon har blivit så bra på att gå undan för tryck men att gå fram vid lätt tryck i skänkelläget är helt nytt för henne och en påse med morötter går lätt åt när man övertydligt ska visa att hon gör rätt.
En sak som är svår är att få henne att inte göra är att nyfiket studera allt efter vägen, att hålla fokus är inte alltid så lätt. Tur att Linnea är så tålmodig. Stanna, backa och ta om igen får man göra många gånger.
Om hörnet finns läskiga traktorskopor helt av sig själv får Smilla en liten öppnatendens-beröm , beröm, beröm. "Det gäller att berömma nästan allt, man vet aldrig när man får nytta av det", brukar Inga säga och det är ett bra råd. Smilla gör mycket för beröm och i stort sett vad som helst för en morot.
Fölpromenad
Härligt med en liten by där man ändå får lagom miljöträna en unghäst. Idag tog vi en härlig runda runt byn hästarna jag och Linnypigg. Elis följde med och fotade med mobil:
Vi ser så stora ut när Elis fotar nerifrån sin nivå. Det syns inte att Smilla vuxit om Chateau på höjden på denna bild. Vi gillar detta perspektiv!
Hästproblem i norra glesbygden
I morse var hästarna insnöade igen. Nu hade snön rasat från taket på den sidan där jag går in i stallet, vi har gamla handgjorda stalldörrar som vi hittade här i förråden som bara kan öppnas inifrån. Fint men lite opraktiskt vid dessa snöförhållanden då hästarnas dörr inte var insnöad. När hästarna var inne i natt passade en flock hungriga renar på att bryta sig in i hagen och äta hö. Ska hundarna få sova ute i natt?
Dagtid vågar sig renarna inte så nära. Idag hängde de en bit bort och mina annars så timida flickor sprang omkring och speciellt Chateau blåste upp sig så hon såg ut som en hingst i steg och hållning. Då vågade de inte snatta hö. Konstigt nog. Jag har nämligen alltid märkt att renar har mest respekt för den ren som har störst horn, de borde alltså inte bry sig om mina hästar, fast Smilla och Chateau är större, de har ju inga horn alls. Men tydligen fungerar Chateaus mäktiga passage med krökt nacke lika bra som en ståtlig krona.
Självklart är kameran på vift med h-f så några bilder från idag finns inte. Men ungefär så här ser mina tjejer ut när de skrämmer renar:
Och så här mycket snö är det och lite till, bilden från i början av veckan:
Mat II
Så när som på övervikt = skönhet, är vår tid väldigt lik barocken. Maten är livsmedel bara för de fattiga och för de rika är mat nästan allt annat än livsmedel. Hälsofixeringen och frosseriet känner vi igen i vår tid. Vi vill absolut äta varierad och välsmakande mat, varje dag och flera gånger om dagen. Vi tycker också att hälsoaspekten är viktig med mat men frossar ändå i osundheter för att nästa dag ångra oss och dra en extra repa i skidspåret som botgöring. Men vi ser inte heller maten som mat. Kanske som medicin, ofta som något lite skamligt och absolut som ett njutningsmedel. Så den måste varieras och vara riktigt god-varje dag.
Teoretiskt lever vi dock gott på samma mat dag ut och dag in bara den är vitaminrik. Vi behöver ganska lite mat för att överleva om den mest består av vitaminrika grönsaker och frukter. På Okinawa blir människor gamla och de förblir friska i drygt hundra år och de äter just så. I stället för ris äter de sötpotatis fast de inte tycker det är så gott, så de frossar inte i maten. De äter bara ca 10% fett om dagen och det är nästan uteslutande vegetabilsikt fett. Proteiner får de från växtriket och litegrann från fisk, men inte mycket. De äter sina egenodlade grönsaker, varje dag och kompletterar med alger från havet. När USA ockuperade Japan ändrade de yngre på det gamla sättet att leva; ris och hamburgare kom in i dieten och livslängden sjönk, vilket talar för att genetiken är mindre viktig än livsstilen.
Sjundedagsadventister och nunnor har studerats mycket eftersom de lever osedvanligt länge och är friska livet ut och detta trots att genetiska orsaker kan uteslutas i högre grad än på Okinawa eftersom de inte är släkt med varandra. Båda dessa grupper äter mycket grönsaker och lite eller inget kött alls. Sjundedagsadventister är helveganer och dricker inte ens vanligt te än mindre alkohol eller kaffe. Nunnor dricker visserligen lite vin, men vatten är måltidsdrycken och fasteperioder helt utan bröd, kött och mejeriprodukter avlöses av perioder med måttliga mängder av animaliska proteiner, ofta från djur man själv tagi hand om. Till klostren hörde ofta en karpdamm. Frosseri är något man absolut inte vill ägna sig åt. Liksom på Okinawa är man alltid lagom mätt när man lämnar matbordet. Både nunnor och sjundedagsadventister ser mat som ett livsmedel och inte som ett nöje, de har så mycket annat intressant att syssla med.
Axel Kulle Stilleben med citron
Askonsdag-fastan börjar
På engelska och franska finns orden Lent, från latinets lentus-a-um = långsam.** Det tycker jag är ett bra ord för denna tid när tiden kan kännas alltför kort för allt som ska göras och upplevas. Därför ser jag alltid fram emot fastan, när jag kan leva långsammmare. Visst är det teoretiskt möjligt att alltid göra det. Men jag behöver då en påminnelse och "tillåtelse" från mig själv att göra det. Fastan blir en lämna företräde-skylt i den framrusande vardagen, sakta ner, låt det viktigaste komma först.
Här en glad Lämna företräde-skylt:
*Svensk översättning:Att göra 1: Få någon att skratta. Att göra 2: Gå på en fest på Fettisdag! Att göra 3: Tillbringa en stund i tystnad på Askonsdag. Att göra 4: Ta en köttfri dag. Att göra 5: Ge din plats i kön till någon som har bråttom i tex trafiken eller kassakön. Att göra 6: Skriv till någon och tacka. Att göra 7: Tänd ett ljus och be för någon.
**Fastan kallas vanligen le Carême i franskan numera från Quadregesima då man åt en speciell maträtt, men Lent är också vanligt.
Semlor
Igår blev det semlor så klart och lite uteliv speciellt för barnen som åkte pulka på Unga Örnar. Jag tog en promenad på rasten i strålande sol och Smilla firade karneval med att precis som en hund följa med mig på mina kvällsbestyr på gården. Sedan avslutades dagen med att jag somnade framför ett Poirot-avsnitt. En perfekt fettisdag!
Hembakta semlor är bäst!
Mat I
Tänk om vi sa; "jag är så road av att andas", "mitt stora intresse är andning", "den senaste andningstrenden", "allt om julandningen", "andas till påsk". Tänk om det kom ut hundratals böcker om andning varje år med olika sorters luft och luftblandningar beskrivna i ord med läckra illustrerande foton; "Solens andning", "Andas ut i Grekland" eller "Vanlig andning" av Marit Paulsen.
Det vore förstås helt absurt. Men jag menar att vårt förhållande till mat är lika absurt som illustrerade andningsböcker. Mat är precis som andning nödvändigt för liv. Mat är ett livsmedel, utan mat dör vi av svält. Kan vi inte svälja får vi sondmatas, precis som en respirator sätts in för den som inte kan andas av egen kraft. Ändå behandlar vi mat som en leksak, ett nöje-ja, något som är till för att roa oss i första hand. Vårt förhållande till mat i den övermätta delen av världen är så märkligt. Man kan vara "road av mat" man kan "intressera sig för mat" och det finns till och med "mattrender".
Denna inställning till mat har länge irriterat mig, speciellt som så många här i världen fortfarande ser mat just som ett livsmedel. Men de tillhör förstås dem som som inte tillhör den övergödda delen av mänskligheten. Under den era som Barockbloggen är särskilt intresserad av, 1600-1700-talet, såg överklassen på mat som medicin. Den måste absolut inte vara god, den skulle balansera grundelementen i kroppen; slem vatten-överskott gjorde människan flegmatisk,blodet luft-överskott gjorde människan lättsam och oseriös, gul galla eld som gjorde människan kolerisk och svart galla, jord, som gav melankoli. Hade man balans mellan dessa i kroppen så man var vid sunda vätskor.
Surt och salt, kryddstarkt och sött skulle blandas i rätt proportioner till rätt person. Överklassen bjöd också till överdådiga fester där det gällde att få sina gäster bokstavligt talat spymätta och när det kommit till den nivån, skulle man börja om igen. Man lät måla stilleben som visade upp det överdåd man kunde kosta på sig i hushållet. Övervikt var skönhet och ett tecken på välstånd i ett Sverige där många svalt och tvangs att äta gröt på fönsterlav och kokt hö om man hade kvar något fram emot vårkanten.
Frukost med skinka av Pieter Claesz
À suivre
Vintermys i kattstugan
Våra katter gillar värme vintertid och nu när de har braskamin med vedeld går de aldrig ut friilligt. Här ligger Tyson och Modesty och värmer Linneas fötter.
Chili har hittat en ouppackad flyttlåda.
Sedan vill Nemi undersöka kameran och Modesty följer med. Fastlagssöndagen har börjat.
Smilla växer och står i
Vad fort det går när djur växer. Nu är Smilla betydligt högre i mankhöjd än Chateau och nyss var hon så här liten:
September 2011
Januari 2012
April 2012
Juli 2012
December 2012, fick byta till en av Chateaus cob grimmor.
Januari 2013
Februari 2013, nu börjar täcket som köptes i somras sitta tight.
Nemi vår kelgris
Ingen ville ha en svart kattunge och vi är så glada eftersom vi bestämt oss för att behålla en unge av Modestys söta charmtroll. Nemi är inte bara vacker utan också en riktig kelgris. Vackra Modesty är inte alls lika gosig av sig som sin vackra dotter. Hon är fin Nemi, men fler ungar blir det inte nu är alla fyra katter kastrerade. Här sitter hon i stugan och visar upp sin vackra sköldpaddsfärgade päls.
Mer vargar
Här bevisas min tes om Centerns varghat på Birger Schlaugs intressanta blogg. Applåder när första vargen skjutits i Örebro län när centern med Mini-Maggie i spetsen, samlades till kommundagar i Örebro. Schlaug har även annat intressant om vargar och hundar dit länken leder så tveka inte att klicka in er.
Bruegel-vinter
Den nederländska målarfamiljen Bruegel målade vardagslivet i de nederländska städerna i helg och söcken, sommar som vinter. Dessa vinterbilder gör mig glad med sin uppenbara förtjusning i detaljer. Den övre visar både barn och vuxna som fröjdar sig åt isen medan man nedan ser en bild där både arbete och glädje samsas. Men det måste ha varit rejält kallt när allt vatten frös så där mitt i stan. De där tegelhusen nedan ser dragiga ut med tanke på istapparna. Det var kanske inte bara kul, inte på natten i alla fall. Men vinter på bild är alltid vackert tycker jag. Egentligen är jag en vintervän det har nog bara varit lite väl mulet och snöigt på sistone. Tog fram dessa bilder för att påminna mig om vinterns krispigt kristallklara skönhet.
Samiska polarfarare och andra bortglömda finsk-ugriska hjältar
De flesta svenskar känner till André och hans olycksaliga ballongfärd. De flesta vet att Sir Edmund Hilarys guide och bärare hette Tensing. Men få vet nog att en man från Junosuando, Leonard Seppälä, är ursprunget till namnet på draghundsrasen Seppala Husky. Han emigrerade till Alaska där han blev en legendar i slädhundssammanhang och det var förstås han som började uppföda Seppala-huskien.Detta var i början av 1900-talet och då ville Sverige inte kännas vid sina minoriteter, alldeles speciellt inte sina finsktalande medborgare. Myter spreds om att de finsktalande längst i norr var lata och tjuvaktiga "förfinskade" svenskar som måste försvenskas tillbaka för att undvika att de blev en femtekolonn för Rysslands intressen i området. Men i det nya landet USA räknades finnar som vilka andra européer som helst och Leo Seppälä kunde bli draghundslegendar utan att behöva slåss mot fördomar utan bara göra sin grej.
Samuel Johannesen Balto (1861-1921) från Karasjokk kom också till USA och bedrev både renskötsel, samt blev guldgrävare och körde hundsläde. Det är av honom den legendariske draghunden Balto (1919-1933) fick sitt namn. Balto som var med bland de hjältemodiga hundar som förde serum till den difteridrabbade staden Nenana från Nome i Alaska 1925. Från Nome möttes de på halva vägen av just Leonard Seppala med hundsläden lastad med serum. Men innan han fick ge namn åt en legendarisk draghund hade Samuel Balto tillsammans med vännen från hembyn, Ole Nilsen Ravna, medverkat vid flera av norske polarforskaren Fridtjof Nansens polarfärder.
Samer behandlades vid denna tid inte som de hot som man såg i den finsktalande minoriteten, men som gulliga varelser med mer djuriska än mänskliga drag som kunde få utgöra dekorativa inslag på Hjalmar Lundbohms representationsresor runtom i Kiruna kommun. Deras medverkan vid spännande expeditioner till Nordpolen och över Grönlands inlandsis på skidor glömdes kvickt bort medan Fridtjof Nansens namn är vida berömt än idag. Deras vana vid kalla klimat och ändamålsenliga klädsel kompenserade för att de inte alls hade de medfödda specialbegåvningar för kalla klimat som Nansen hade trott att de skulle besitta.
Detta avslöjar rasismens grundläggande väsende, nämligen att man inte tillerkänner andra etniciteter fullt människovärde och tror att de är biologiskt helt olika "riktiga" människor; Nansen trodde alltså på fullt allvar att samer skulle ha någon medfödd egenskap som nordborna saknade vilken gjorde dem bra på att uthärda polarklimatet, men det visade sig bara vara en materiell kultur anpassad till kyla mindre än till det europeiska modets nycker som låg bakom samernas förmåga att uthärda polartrakternas prövningar. Nansen lärde sig också att använda slädhundar av inuiter på Grönland, trots att han från början uppfattade dem som primitiva troll. Nansen blev alltså mindre rasistisk än sin samtid av sina erfarenheter. De flesta europeiska upptäcktsresande dog nog hellre än att lära sig något av en inuit eller same.
Det gjorde exempelvis den brittiske polarfararen Robert Scott på sin sydpolsexpedition, han vägrade släppa på sin brittiska värdighet och till exempel använda hundslädar som en simpel "eskimå" eller skidor som en norrman eller same. I stället förlitade han sig på brittisk teknologi och kunskaper; snöskotrar, som inte klarade kylan och brittiska hästar som fick slaktas redan på väg till Sydpolen.
De samiska polarfararna Samuel Balto och Ole Nilsen Ravna är nu bortglömda i Norden trots att de klarade av sin expedition; att ta sig över Grönlands inlandsis på skidor 1888 medan Scotts misslyckande ändå gav honom odödlig hjältestatus. Det talar tyvärr för att ännu hundra år senare lever rasistiska tankemönster kvar. Men här på Barockbloggen är det så klart helt annorlunda; därför högtidlighåller vi dagens datum med att påminna om dessa välklädda äventyrare från Finnmark.
Samuel Johannesen Balto och Ole Nilsen Ravna tecknade 1890
Min vän
Tänk, nu har det gått ett halvt år. Allt är annorlunda nu. Du är hos mig och påminner mig om den kärlek som jag aldrig glömmer. Du är vacker så det gör ont och världens raraste hund. Vilken lycka att du är min och samtidigt; vilken avgrund av sorg.
Smilla vilar
Även världens busigaste sötishäst behöver vila ibland. Då lägger sig Smilla i höet och sover en stund.
Snöstorm
På eftermiddagen började det snöa ymnigt samtidigt som vinden friskade i rejält. Det tog en timme attskotta fram stalldörrarna så hästarna kunde komma in och få av sina snöblöta täcken. Då var jag blöt av svett och snö.
Snövallen bildar ett naturligt vindskydd för dörrarna men det var ändå nödvändigt att skotta en meter ner för att komma åt att öppna dörrarna. Framför dörrarna står hästarna gärna eftersom det är helt lä där med tät skog och stallet runt omkring. Perfekt läge.
Men det är ännu bättre lä inomhus, så nu får de vara inne i natt och täckena får torka. Hoppas det går fort att skotta ut dem i morgon.
Vinterbesök på Kyndelsmäss
Maria tog med sig Anki från Blekinge till oss på Kyndelsmässodagen. En mulen dag men det snöade inte på några timmar som omväxling. Skidor i djupsnö går inte fort, men det har ju aldrig bekymrat oss, mig och Maria som bara för att sätta långsamhetsrekord tog en extrasväng på 9 km kring ett spår i Kiruna. Vi gör verkligen vårt yttersta som ni förstår.
Aron pinnade dock på med snö till knäna, han är ju så lätt och energisk. Elva springer med:
Februaritankar
Man byltar på sig och svettas med snöskottningen. Bilderna blir suddiga för det är aldrig riktigt ljust när det nästan alltid är snöväder med tunga moln. Det är nattmörkt när jag går ut med hundarna på morgonen och nattmörkt när jag tränar Smilla efter jobbet. På helgen ser jag mina hästar i dagsljus någon timme. Det kan kännas deppigt.
Men varje gång jag ser mina älskade hästar från mitt köksfönster blir det sommarsol i min själ och täckisarna blir till sommarkjol i min själ. Nej, det har inte gått över än. Hjärtat tar ett glädjeskutt i mig varje gång jag inser att det är sant. Jag lever min dröm med mina fina flickor hemma hos mig.
Sommarminne med hästarna och h-f vid havet.
H-f ute med Chateau och Smilla på våra fantastiska helt bilfria ridvägar.
Som kära h-f sa när jag visade henne vårt nya hem för första gången och vi gick ut på våra marker, som syns här ovan, "Mamma, du har verkligen hittat din plats på jorden."
En ovanlig vänskap
Elva är vallhund. Vi har inga får så hon tycker hon ska valla hästarna, speciellt Smilla, vår lilla fribrytare. Mitt i vallandet lägger hon sig ibland med tydligt eye mot Smilla och så plötsligt lossnar ögat när Smilla nosar på henne och då svarar Elva med att slicka Smillas mule. Det är så sött!
Idag var Elva lös hela dagen eftersom jag ändå var ute hela tiden och då sprang hon in i hundgården ibland eftersom den gränsar till hästarnas hage. Ena gången skäller hon på Smilla och sedan pussas de som här. Jag tippar att med tiden blir dessa två jämnåriga flickor bästisar.
Snö
Det bara snöar och på eftermiddagen blev snön blötare så då måste täcket på igen. Täcken är ju inte så kul, de skaver på hästarnas varma pälsar, men nu är det bara för blött väder.
Smilla är så lätthanterlig numera. Täckesvintern har fört det goda med sig att hon verkligen tränas att ha saker runt kroppen. Det är skönt att hon tränats i detta sedan hon var liten. Jag inbllar mig att seldon och sadlar blir mindre skrämmande då i framtiden som känns så avlägsen men som snart är här.
Vargar och rödluvor
Barockbloggen har tidigare skrivit om barocksagan "Rödluvan och vargen" i Gåsmors sagor och hur den förändrats över tid. Ännu har inte sagan om hur Rödluvan och vargen tillsammans lurar jägaren som vill dem båda ont skrivits, men det är nog bara en tidsfråga. Ingen rädder för vargen längre. Den är bara ett välkommet mobbingoffer för glesbygdsbor som känner sig överkörda av "stockholm". För "stockholm" är vargen lika välkommen. Vargjakten kan användas som avledande köttben åt de sura glesbygdsborna så de slipper göra något verkligt viktigt och användbart för områdena utanför Mälardalen och de två övriga storstadsregionerna i vårt glesbebodda land.Istället för att ta betalt från utländska bolag som exploaterar våra mineraltillgångar i renbetesland ges renskötare i stort sett obegränsat och permanent tillstånd till skyddsjakt på varg. Gruvbolagen behöver ju inte ens betala bergsstat och absolut inga kommunala skatter eller avgifter. Pajala och vi alla i Norrbotten och norra Lappland måste betala allt; service, ombyggda vägar, alla människoliv och renliv som kommer att skördas av jättelika långtradare med malm och marker som förstörs för lång tid framöver. Staten tycker det är så oerhört bra för Pajala med gruvetableringen att vi inte ska få betalt för den. Men varg får vi ju jaga obegränsat, så vi ska inte klaga.
Lilla Rödluvan och vargen har många fler intressen gemensamma än jägaren och Rödluvan. Vi små Rödluvor behöver också oförstörd natur, ren luft och vatten. Vi tycker båda om blåbärsmarker, hjortronmyrar och lingonröda tuvor. Vargar äter minst lika mycket bär som björnar på hösten och hur det blir med bärtillgången när gruvbolagen börjar strippa mineraltillgångarna och bygga vägar i bärmarkerna förstår nog alla.
Rödluvan behöver också, precis som vargen, rent vatten. Tungmetall i vattendragen skadar varg och Rödluva lika effektivt. Likaså renar och älgar. Gruvor släpper upp mineralbundna tungmetaller i luft, mark och vatten mycket effektivt. Vi har på sistone hört om tungmetaller i barnmat som kommer från slam på åkrarna. Men gruvor talar vi inte om trots att gruvor sprider giftiga tungmetaller som exempelvis kvicksilver och det ännu giftigare silvret, mycket effektivt. Men gruvor är ju så bra för oss i norra kolonierna och vi får ju jaga vargar så fort de dyker upp.
Rödluvan behöver liksom vargen, någon att älska och platser att vistas på ifred med sina ungar. Rödluvans ungar hotas lika mycket av trafiken som vargens ungar. Renar, älgar och rådjur dödas i stora mängder redan nu i trafiken, vargar likaså och det absolut största akuta livshotet för Rödluvan och hennes ungar är trafiken. Med gruvetableringen i norr ökar denna fara dramatiskt. Northland Resources vägrar betala för järnväg som ansluter till Malmbanan i stället kräver de att svenska skattebetalare förstärker och breddar vägarna i Tornedalen för att köra nästintill otänkbart tunga fordon, långa ekipage, var sjunde minut(!)som kommer att innebära dödsfara för alla som vistas intill och på vägarna från Kaunisvaara och norrut. Olyckorna kommer att öka. Men det är ju så bra med gruvetableringar i norr, säger regeringen och så får vi ju jaga vargar när de vandrar in från Ryssland.
Inte konstigt att Lilla Rödluvan blivit Vargens enda vän och vice versa. De jagar vargar och rödluvor och vårt blod färgar snön lika röd som hematiten de gräver upp ur berget.
Hematit bildkälla Wikipedia
Kyndelsmässodag
Idag är den riktiga kyndelsmässodagen, 2 februari, min kära farmors födelsedag. Detta är alltid en speciell dag för mig för den firades med emfas i min barndom. Det var inte bara den kyrkliga högtiden, den var förstås viktig med kyrkospel i gudstjänsten som vi i söndagsskolan och miniorerna/juniorerna framförde. Den 2 februari var det förstås fika hos farmor typ 70 sorters kakor och tårta. På kvällen den 2 februari oavsett om det var en söndag eller inte, tändes ett ljus i fönstret på kvällen som en hälsning till ljusets återkomst och våren som nu var i antågande. Så gör jag förstås än idag, men fikat blir inte lika rikligt.
Kyndelsmäss, ljuset återkommer!
