Barockbloggen

Fick tips om en mysig hästblogg av Anna Lyckoprickar. Se och njut av hästar som liksom mina har bilfria vägar att springa lösa på, det är en lyx få förunnat så här kan ni se föredömligt många bilder och filmer och drömma om er egen gård i glesbygden.

 

Smilla visade sig som den tonåring hon nu börjar vara när hon vägrade ta det lugnt på långfredagen. Så här gick hon på i vårsolen tills hon var alldeles blöt av svett:

Långfredagen blev Matteuspassionens dag för mig. Här ett smakprov:

 

 

Här kan ni höra samma version som den som blev min långfredagsgudstjänst när den sändes på förmiddagen.

Årets långfredag är inte slut ännu, men dagen har varit just lång och innehållsrik. Vi i Norden är tämligen ensamma om detta namn på denna passionstidens höjdpunkt i de flesta länder heter denna dag den Heliga fredagen. På engelska heter den Good Friday och mina holländska vänner berättade att den heter likadant på nederländska: Goede Vrijdag. Tyska är också ett undantagsspråk men det heter inte Langfreitag utan Karfreitag som betyder ungefär gråtfredag, ropa- högt- fredag.

 

När jag var barn, och ännu mer när mina föräldrar var barn, gjorde man medvetet så att dagen skulle kännas lång och tråkig. Ingen musik fick höras utom när man sjöng själv. Alla affärer var stängda och på TVn visades när jag var barn första delen av Jesus från Nazareth av Bertolucci. Lite märkligt eftersom den delen handlade om Jesu födelse. Jag minns att mamma Maria spelades av den undersköna Olivia Hussey. Jag uppfattade däremot inte tråkigheten i långfredagen utan läste den dramatiska berättelsen om vägen till korset och döden i Barnens bibel * eller lyssnade till Jesu lidandes historia i gudstjänsten med största inlevelse och tänkte mig att dagen kallades lång eftersom den måste ha känts oändligt lång för Jesus.

 

Denna dag hade farmor, kantorn i Tuolluvaara, inget annat att göra än att leda psalmsången a capella och en av mina sorgefavoriter "Skåda, skåda nu här alla" sjöngs alltid, vad jag kan minnas. Tårarna snörde ihop talorganen redan då när vi kom till versen: "Har du människa ett hjärta, är din bäste vän dig kär? […] Så som Jesu kärlek var aldrig någons varit har."

 

Fast min andra sorgefavorit på den tiden "No woman , no cry" med Bob Marley ville pappa att jag inte skulle lyssna på denna enda dag på året. Jag gnällde säkert över det men tyckte nog att det inte gjorde så mycket, jag har alltid gillat tystnad. När jag blev äldre gick jag till gudstjänsten i Jukkas utan någon i familjen med mig och hörde de välkända orden om korset samtidigt som jag försjönk i Bror Hjorts version av den lidande människosonen och Christos Pantochrator i Getsemane örtagård på den färgstarka altartavlan.

 

Denna långfredag blev inte så alldeles lik mina långfredagar i Tuolluvaara och Jukkasjärvi kyrkor. Men den blev en långfredag som jag kommer att minnas med samma värme i framtiden. Solen, djuren, barnen och deras kompisar. Matteuspassionen på P2 i hörlurarna och på eftermiddagen ringde Ann-Helen. Andliga samtal är det bästa sättet att fira högtider med vänner som förstår sig på innersidan.

 

 

* Anne de Vries mästerverk med underbara dova illustrationer av högsta konstnärliga kvalitet.

 

 

Jag kan aldrig glömma hur underbart det var att tillsammans med några av Norrbottens vassaste körer och Erik Westbergs vokalensemble sjunga Johannespassionen av pappa Bach. Denna musik är himmelsk i ordets alla bemärkelser.

 

Det svenska namnet på denna vecka är stilla veckan. På andra språk heter den oftast den heliga veckan. Onsdagen i stilla veckan kallas Dymmelonsdag i Sverige och  bl.a Spy Wednesday på engelska, vilket sägs syfta på att Judas började tänka ut hur han skulle förråda Jesus på onsdagen i stilla veckan. I romersk katolska länder heter dagarna helt enkelt le mercredi saint, le jeudi saint, le vendredi saint, le samedi saint.

 

Helighet är vackert och mäktigt men jag tycker ändå bäst om det svenska namnet. Kanske eftersom en stor bit av mig alltid längtar efter ett stilla och kontemplativt liv. Den andra delen längtar ut i världen, till dammiga gator och nya människor Den här delen som längtar efter möten och äventyr är också den som vill ströva mot horisonten och leva i den frihet som saluförs i westernfilmer och sagans berättelser om barn som ger sig ut i stora världen för att finna lyckan.

 

Men den friheten är ett intet mot den frihet som tillkommer "de stilla i landet"*. Den frihet som det stilla livet ger. Friheten att inte sakna något.  Jag har egentligen en perfekt plats i livet nu med fullt av liv och möten hela dagarna men mina morgnar är stilla och kontemplativa. Så har det varit alldeles speciellt dessa två sista veckor i fastan, passionstiden."Rik nog som nöjd är" stod på bonaden i köket hos en av mina stallhyresvärdar. Jag kan inte nog understryka hur klokt det är. Jag är i alla fall rik nog, för nöjd, det är jag.

 

 

* Ps. 35:20

Nu har jag varit hemma en vecka och det är också skönt att vara nära alla mina käraste kära. Jag illustrerar känslan med denna bild av Kapten som gossar med vår yngsta katt, Nemi:

 

 

 

 

Marrakech manliga befolkning var artig och trevlig. Visst drar en mellanblond dam med tre ljusblonda flickor (ingen av oss blekt) många blickar till sig, men uppmärksamheten var nästan helt uteslutande av mycket vänlig och respektfull art. Alla fördomar om "kamelbyten" och bortslitna blonda hårtofsar kom på skam. Det är betydligt jobbigare en vanlig lördagkväll vid korvisen i en vanlig svensk håla. Det beror på mycket men en orsak är definitivt spriten. Så härligt det är att möta en massa nyktra unga människor även en festkväll, även i discotekskvarteren. Söta marockanskor med tajta jeans och tydlig sminkning, unga män med stylat hår och läderjackor-alla var de lika trevliga och nyktert glada. Inga tjejer trakasserades, inga män ens visslade föraktfullt.

Man kunde efter en vecka få för sig att Marocko är ganska jämställt. Så trodde också vi tills vi kom till flygplatsens säkerhetskontroll. Vi valde den kortaste kön, men blev snabbt bortmotade av korrekta poliser: "Ladies, ladies, this way" Vi skulle byta kö, men inte "the lords". Sedan vi flyttat längst bak till en mycket längre kö såg vi skylten som indikerade att bara män skulle gå i den kortaste, snabbast flytande kön. Vi såg en skylt till som visade en man, men det var knökfullt i kvinnokön, som förstås var en blandad kö med både män och kvinnor, de flesta går ju med familjen i kön och ingen sa "Lords, this way" åt dem, så kvinnor fick gå till en av de mansskyltade köerna.

 

Det fanns alltså två köer för enbart män och en för män och kvinnor, men nöden tvingade dem att tillåta vissa kvinnor att ta mittenkön avsedd för män. Det var så trångt så de räknade väl ändå med att mittenkön skulle besmittas av kvinnor som råkade stöta till "lorderna" i kön i trängseln. Så vaknade vi upp ur vår törnrosasömn. Det stod fullständigt klart att vi var i det land där man låter våldtäktsmän slippa straff om de gifter sig med sitt offer om offret är ogift. Därför tog en 16-årig flicka nyligen livet av sig. Hon våldtogs och knivskars när hon var femton år och stod alltså bara ut ett år. Hennes pappa leder nu ett uppror mot lagen som bestraffar offret.

 

Det slog mig att så där blinda som vi var tills vi kom till säkerhetskontrollen är jag ofta här hemma. Jag tror att alla, inte bara Göran Persson, är feminister , alltså vill att alla människor ska ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett kön. Så händer något, en diskussion om språkligheten "hen/hän" till exempel och så ser jag att nej, det finns två köer här också! Det är bara att flytta på sig och ställa sig längst bak, längst bort för att skydda lorderna från tjejpesten, den som har som symptom att man får göra dubbla jobbet för halva lönen och måste gifta sig med mannen som våldtog en.

 

 

 

En dag av flygresor återstår nu av den intressanta resan till Marrakech. Farväl till alla nya vänner och farväl till denna spännande stad som alltid levt på handel och turism. Förr som en oas och marknadsplats för de långa karavanerna över Sahara till riken söder  om öknen och andra handelsstäder som Timbuktu.

 

 

En riktig skönhetsupplevelse av barocka proportioner var jag med om i morse när vi besökte le jardin Majorelle, Majorelles trädgård, här i Marrakech. Ljuset flödade genom en kanapé av gröna växter; bambu, palmer, tropiska träd, klängväxter och kaktusar från fem kontinenter. I dammarna sam koi och guldfisk tillsammans med små söta vattensköldpaddor och fåglar sjöng eller letade efter mat på marken mellan blommorna och buskarna. Vissa blommor var planterade i färgstarka krukor av vilken den strakt blåa nyansen, som närmar sig violett dominerade. Trots de starka färgerna harmonierade allt perfekt. Man förstår att Majorelle var konstnär och man förstår ockå att yves Saint-Laurent inspirerades av denna trädgård så till den grad att han köpte den och sedan donerade den till marockanska staten så den nu hålls öppen för allmänhet och turister. I trädgården finns förstås en liten minnesplats över honom för vi är alla tacksamma för att kunna få vandra omkring i dena fantastiksa trädgård som vårdades av många trädgårdsmästare i blå och gula kläder. Ja ville knappt tala inne i denna fantastiska trädgård, bara känna dofterna och se på alla färger i det gröna och verkligen uppleva känslan som fyller denna berömda trädgård. Känslan som var närmast sakral, så det var en passande söndagsutflykt.

 

 

Katterna gillar att ligga på vår bro och sola nu när marssolen börjat värma när man är i lä:

 

Här har vi kontakt med en gymnasieskola i en liten by utanför själva Marrakech och flickorna har genast fått vänner och bytt FB-adresser. Det är svårt att vara blyg med marockaner de är väldigt direkta i mötet med andra människor. Man kan förstå att många utlänningar flyttar hit till denna stora varma famn och uppriktiga intresse för andras seder och kultur. Marockaner är också generösa med sin egen kultur som kommer sig av en oerhörd stolthet över sin historia och över att vara så modernt, fredligt, mångkulturellt och framgångsrikt.

 

Nu är det snart vår enligt marockanerna. Man letar inte efter vårtecken eller räknar på dygnsmedeltemperatur här, man har ett bestämt datum: 21 mars. Samma datum som nyåret, noruz ,firas i Mellanöstern. Men redan blommar apelsinträden med ljuvligt doftande blommor, som en blandning av syren och kaprifol. På morognen fram till ca 11 sjunger fåglarna men sedan är det nog för varmt för dem. På en skola som har elever från 0-15 år här i centrala Marrakech jobbar de med teman enligt något som påminner om Montessoripedagogiken. Så där sjöngs vårsånger och ritades fåglar för fullt just nu inför den 21 mars. På mig gav det intryck av att vara en festlighet i stil med midsommar för oss.

 

Det var lite likt en svensk skola, men all undervisning var på franska. Sedan barnen var helt små var det bara franska på skoltid och arabiska hemma. Dessutom började de redan i 6-8 årsåldern med engelska. Som Charlie sa: "De här barnen måste bli typ hjärnkirurger när de växer upp." De jobbade inte bara med språk utan också med konst, musik, dans, teater och film. Hela miljön var stimulerande och barnen var otroligt engagerade, även de större högstadiebarnen. Förstaårseleverna  på högstadiet har franska, jag fortsatte sedan att filma pga av entusiasmen hos eleverna som verkligen hördes utan att det på något sätt blev odisciplinerat

 

Så visst är Marocko väldigt modernt på många sätt men ändå inte individualiserat, som vi förknippar med det moderna. Här gör man saker tillsammans och eleverna är stolta över sin skola tillsammans. Alla får samma undervisning i samma klassrum, även den nyanlända flickan från Guinea-fördelen med ett skolspråk blir tydlig där. Får jag vara så hemsk att jag säger att jag hoppas de aldrig kommer till en-till-en lösningar på problem utan fortsätter att göra det tillsammans. Klasserna är ganska små men att individanpassa till den grad att de gör allting ensamma, där hade de inte följt Montessori i spåren och på mig verkar det vara en fungerande strategi. Jag har sällan sett så glada och livligt engagerade elever trots att det var läraren som ledde klassrumssamtalet och forskningen hela tiden. Denna skola hade också mycket goda resultat.

 

Godis som belöning till hästar diskuteras i oändliga trådar på hästforumen. Jag är ju ingen fundamentalist i några frågor och som med allt annat behöver man vara förnuftig. Maddes Janne kan man inte mata med morötter och då respeketerar jag förstås det. Mina djur får däremot godis ofta. men Smilla har viss ransonering. Hon får massor med morätter när hon gör något nytt och svårt, men när hon lärt sig en sak, slösar jag inte med det eftersom hon då letar godis och blir trist närgången.

Svanskappa på= morotsslantar

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna göra det här, men nu bloggar jag från Marrakech. Väldigt annorlunda på Barockbloggen. Nästan för modernt med internet på hotellet och datorn med. Men det är klart att bloggens innehåll inte ändras ämnet blir förstås hästdjur här i första bloggposten från Marocko:

 

Hanna och Chateau har ett speciellt förhållande. Är hon borta ett längre tag blir Chateau liksom sur på henne och lyssnar inte. Men nu när hon märkt att Hanna nästan alltid är hemma fungerar de hur bra som helst ihop.

Ett tag var det bara jag som pysslade med Smilla, hon började lämna gulliga fölstadiet och blev busig och hade fötter både här och där. Då förtvivlade jag ibland, jag vill inte ha en ensamhäst av många skäl, främst för att alla barnen ska våga vara med mig i stallet och jag vill ju att de ska våga rida henne när den dagen kommer. Lilla Aron blir en perfekt liten människa att sitta på henne första gången till exempel, även om jag naturligtvis tänkt rida in henne "på riktigt". Sedan var ju planen att mina barn, som säkert kommer att växa om mig, skulle få en häst som är lite större än lilla Chateau så de inte växer ut henne och då blir det ju knäppt att ingen annan än jag, som aldrig lär växa ur en c-ponny törs rida vår större häst.

 

Därför är jag så glad att Linnea morskat upp sig så hon alltid väljer att ta Smilla, även när hon trilskas och bänglar. Linnea och Smilla är ett sådant bra team. Det gör mamma/mattehjärtat glad!

 

 Ni kommer att få glimtar av livet på gården varje dag men Hr. Bråddjup har ansvaret för stora och små i norra glesbygden medan jag har ansvar för franskelever i den sydliga storstaden Marrakech. Vill ni se vad vi har för oss finns francophile.blogg.se.

Idag selades Smilla för första gången. Det gick lugnt till och vi gick en liten bit med den på också, men svanskappan irriterade henne lite . Nåja, snart tar hon även den med jämnmod:

 

Idag var Inga och Madde hit. Jag trodde ju stallet skulle vara helt klart innan de kom men allt tar mer tid än man tror i sina optimistiska stunder. Tidberäkningar på sådana jobb ska man göra när man är lite lätt deprimerad. Jag fick visa det som finns i alla fall och de fick häpna över hur stor Smilla blivit. Dessutom hade Inga med sig världens finaste tekoppar med fat, egenhändigt tillverkade förstås. Vi invigde dem genast:

 

 

 

I morse satte jag på Smilla ett täcke som satt perfekt denna regniga höst. Det såg inte klokt ut , nu var det helt urvuxet. Sedan mätte vi henne på eftermiddagen då var hon 143 cm lång. Oj, vad det går fort! Vilken tur att jag har kameran för det är svårt att märka hur hon växer när jag ser henne varje dag.

Igår fick jag skotta. Vi har långt till vägen och barnen skulle på provtagning på sjukhuset 14.30 så det blev till att skotta hela gårdagen. Först lite hopplöst då snön föll i sjok tills solen plötsligt bröt fram den sista timmen och energin kom åter.

 

Jag klagar inte, i heliga fastetider är det bra med långa pass med snöräven.* Till slut blir det en meditativ rytm i det tysta glidandet genom snön, lasta av, hämta nytt lass, glida genom snön, lasta av osv. Tanken och andingen hinner ikapp varandra. Jag har alltid haft lätt för det som numera kallas "mindfullness", jag uppgår lätt i nuet och bara är men ibland blir det mycket, som det varit detta skolår, och då  rusar planer genom huvudet hea tiden. "Vad har jag för lektion nu? Var lade jag filmen vi ska se sedan? Hur är det med barnens fiolläxa, hade de dans eller jujutsu ikväll, vilken veckodag är det? Vad heter jag? Vilken planet är det jag bor på?" Med snöräven försvann allt sådant och min enda plan var att lasta snö, glida genom snön, lasta av och hämta ett nytt lass.

 

Det som förstörde meditationen var tiden att passa. Tider att passa är ett otyg. Bodil Jönsson kallar det "styckad tid" och ingenting fördärvar lugnet så effektivt som tider som styckar tiden. Jag skulle kalla det för slaktad tid, för om något sabbar flow och upplevelser av mening så är det klockan. Industrisamhället kräver det, men är vi männsikor så där superindustrialiserade så vi mår bra av det?

 

Barn och djur reagerar ju väldigt starkt på tider att passa. Alla vet hur värdelöst ridpasset blir om man låter hästen på något sätt märka att man har bråttom. Barn som måste passa skoltider reagerar med att söla och tjorva, låtsas man som om det inte spelar någon roll när man kommer är det vanligtvis inga problem. "Raska på, Alfons Åberg" hade inte blivit en bok om inte pappa sagt "Raska på". Fast jag vet det så väl gör jag samma fel som Alfons snälla pappa, varje morgon.

 

Hoppas denna andliga snöskottningsövning kan lära mig att inte ständigt gå i den fällan.

 

 

*Märkligt namn, snöräv, men de säger så här och jag tar glatt efter alla spårkliga påfund vid kusten. Det är härligt med ett gammalt svenskt språk, inte alls den nybyggarsvenska som talas hemmavid.

Kan denna tjocka ponny tillgodogöra sig intensiva pass i kraftskapande ridkonst i maj, tror ni?

 

Jag bara måste bjuda på ett konståkningsklipp till med Joshi Helgesson, det är ju sportlov. Helt underbart! Balettmusik av Prokofjev; Romeo och Julia. Här också systern Victoria till jazzklassikerna My Funny Valentine:

Vi har en bra hovslagare han hör själv av sig när det är dags för pedikyr. Men det är inte bara den servicen som gör Lasse så bra, han är så bra på hästhantering och det är ju extra viktigt när man har en liten unghäst som ska lära sig att livet är vänligt om man är snäll. Hennes ena framhov behöver verkas lite speciellt för hon biljarderar lite på det benet och det kan ta tid, men den tiden tar hovslagaren.

 

Hon är inte så bra på balans, men vi tränar varje dag med yogaträningen så hon blir bättre och bättre, då är det också skönt med en hovslagare som inte ryter åt henne när hon tappar balansen. Kanske alla hovslagare är sådana nu för tiden,jag hade en bra hovslagare i Kiruna också. Det kanske bara var när jag var barn hovslagare var hårdhänta bufflar utbildade för försvarets behov och sedan när kavalleriet lades ned fick de gå ut på ridskolorna och skrämma barn och hästar. Skönt att den tiden är förbi.

 

Sportlovet är här och nu börjar alla fröjder, jag börjar med att betrakta våra vackra katter: