Barockbloggen

Vad man än läser om unghästar så upprepas vikten av en kuperad hage för den unga hästen så den ska utveckla balans, kroppsmedvetenhet och styrka. På så sätt är vår hage helt perfekt. Backe upp och ner och stock och sten är en ackurat beskrivning av vinterhagen. Jag har dessutom lagt ut stockarna lite strategiskt så hästarna måste kliva över dem. Två stockar ligger vid grinden så att varje ut- och ingång blir ett tillfälle att lyfta på hovarna.

 

 

 

 

 

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas; av kärlekens många definitioner är den att se den andres högsta potential och göra sitt bästa för att den personen ska kunna nå den, en av de tydligaste. Barocken hade ju som mål att hitta den perfekta formen i trädgårdar eller hästar, men också i sig själva och andra i sin omgivning. Granen klipptes till en fulländad kon, hästen skolades till att även under ryttare föra sig som när han i full frihet imponerar i sin mest bäriga och ståtliga form.

 

Idag slog det mig att det också är det jag gör som lärare. Varenda en av mina elever har en högsta potential i de ämnen jag undervisar dem i och dit hoppas jag alla når och jag försöker verkligen coacha dem dit , var och en. Det kanske inte uppskattas av alla, det kräver ju ett och annat att närma sig sin egen högsta potential, men fler än man tror uppskattar att få utmaningar. Sådana elever har jag i franska och av dem som nu haft sin sista fransklektion efter tre år på  gymnasiet fick jag denna vackra bukett i rosa. Då grät jag förstås, inte bara av glädje över buketten , allra mest av tacksam glädje över åren som gått och den höga potential dessa härliga elever har uppnått.

 

Datorn havererade och det första som gav upp var bildhanteringen så jag har inte kunnat rapportera från Ewa-kursen förrän nu vid lånad dator. 

 

Denna upplaga var mycket givande trots att jag drabbats av en hemsk influensa med feber,huvudvärk, halsont och rinnsnuva Fullproppad med treo och sömn, jag sov typ hela tiden jag inte var på kursen, gick det dock att vara med. Min gamla häst och jag fick tips för ett långt och lyckligt liv tillsammans som exempelvis mycket öppnor och förvända slutor för att göra henne jämnstark eftersom hennes vänsterlår är lite tunnare än det högra.

 

Smilla är nu så stor och förnuftig att det går lätt att rida ut med henne som handhäst på morgnarna utan att jag  behöva vara rädd att inte hinna i tid för att hon tjorvar. Jag rider dock inte längre med henne lös när jag är ensam, för en morgon när jag just tänkte släppa henne kommer två morgonpigga hurtbullar i beach 2013-tempo efter vår vanligtvis så folktomma ridväg. Jag tänkte att de kanske inte uppskattar en yster sprakfåle som Smilla rusandes emot sig så jag behöll grimskaftet på. Men när jag har med mig fotfolk har jag henne lös, då går det snabbt att fånga in henne om något oväntat inträffar. I morse var en sådan dag och då fick jag också bildbevis på morgonidyllen i det himmelskt vackra försommarväder som vi upplevt de senaste dagarna.

 

 

Att umgås med stora starka oxar, med vingar vid bogen, ger en frihet och ett lugn som är beroendeframkallande. Det måste ha varit svårt för Jesu vänner att acceptera att han återigen skulle lämna dem. Den stora tryggheten som vaktar dem och jagar bort alla fiender som om de vore småkalvar. Jag tror förstås att det var att Jesus vågade lita på att hans små kråkor till vänner nu börjat hitta sin egen balans och själva börjat utvecklas till stabila oxar, som gjorde att han lämnade dem. Hade han stannat kvar hade de visserligen flaxat runt med sina vingar hit och dit och nog känt sig rätt så glada, men de hade aldrig fått den där markkontakten som kännetecknar den sanna tryggheten i sig själv.

 

Jesus ville att de skulle få tyngd, balans och stadga; de skulle bli självständiga, stå på egna ben. "Den som tror på mig, från hans inre ska flyta strömmar av levande vatten." hans vänner skulle inte längre behöva leta efter brunnar för att få dricka livets vatten, de skulle ständigt bära  en outsinlig källa inom sig själva. I Lukas, oxens, evangelium beskrivs himmelsfärden så här:

 

"Och han sade till dem: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud."

 

De blev alltså glada. Kristi Himmelsfärd skapade glädje i dem. Jag tänker att den glädjen var släkt med glädjen man upplever när man märker att mamma släppt taget om pakethållaren och jag cyklar alldeles själv.

Ascensione di Cristo av Garafalo målad ca 1510-20

 

 

Denna mystiska söndag mitt i  veckan som på franska heter l'Ascension och på engelska the Ascension kommer så välkommet nu på våren när vi så väl behöver lediga dagar mitt i veckorna. Inte bara i skolan behövs det, även om vi lärare  verkligen behöverklämdagar då vi kan hinna ikapp med allt vi fått lämna i nationella provs- och betygsstressen. Eleverna behöver det också, av samma skäl och alla andra behöver få möta våren* i en härlig paus i tillvaron.

 

Eleverna får långhelg, men de flesta andra får en enda ledig dag och sedan är det arbete i morgon igen. Sådana pauser är perfekta. Man hinner inte planera in storslagna projekt men man hinner vila. Vi har ju så lätt att glömma att vi inte kan lägga en enda aln till vår livslängd med all vår möda, däremot kan vilan göra det. Åtminstone blir vår upplevelse av livet fördjupad och förlängd. En sak som jäkt gör med oss är att vi uppfattar att tiden rusar förbi oss, att vi inte hinner med, allt flyter bara snabbt förbi på ytan. Vilan gör motsatsen; tiden förlängs och livskänslan fördjupas.

 

Välkommen Kristi Himmelsfärdsdag, med gökotta och himmelsfärdsmässa, vila och kontemplation.

 

 

*hösten och skörden på andra sidan ekvatorn

En liten notis i Dagen berättar om nyfunna överkalkade medeltida målningar i Marka 900 år gamla kyrka. Osökt kom jag att tänka på denna härliga dikt av Erik Axel Karlfeldt om oxen, arbetarklassens och evangelisten Lukas symboldjur. Den här dikten barockar fett trots att den kom ut så sent som 1918, alltså skriven under första världskriget strax efter "den svenska revolutionen", och den ryska, båda inträffade 1917. Den får naturligtvis Barock-Olga att fälla mången rörd tår: Oxen i Sjöga

Biskopen drog till Sjöga borterst upp i sitt stift,
steg i stolen, sken som solen,
tydde den heliga skrift.
Bönderna lyssnade stumma.
Då från kyrkans kor hördes det mäktigt brumma:
Ljug ej, bror!

Häpen såg bispen en mule röras på målad mur,
tänkte: Lukas, du skall stukas,
ditt katolska djur!
Kyrkan lät han limma hvit som en skinande lärft.
Templet stod som i dimma,
svalt, kallt, kärvt.

Långa tider därefter skrapas nu sten på sten.
Fram ur putsen, töcknet, smutsen
växer kött och ben.
Kyrkfolkets undrande öga hänger vid bildrikt kor.
Ypperst är oxen i Sjöga,
sträng, stark, stor.

Stor är oxen i Sjöga.
Pannan är som ett hvalv.
Satan, den lede, flyr för hans vrede,
lik en ringa kalv.
Mångförgylld om horna
går han på himmelens äng,
vaktar de fromma korna,
stor, stark, sträng.

Heliga oxe i Sjöga!
Heliga äro dina horn.
Helig är svansen
du lyfter i dansen
upp mot kyrkans torn.
Heliga äro dina klövar,
som trampat Kanans mark.
Bland pelarträd du strövar,
stor, sträng, stark.

Åldriga evangelister, träden nu alla fram!
Kitt och klister, allting brister,
världen står i damm.
Märken I ej hur det grånar
åter till medeltid?
Luften morlar och dånar:
storm, ström, strid.

Ängel, blås i basunen, bryt ditt sista sigill!
Smattra, örn, kring kyrkans hörn
din apokalyptiska drill!
Ryten, I lejonlundar, ert blodsevangelium!
Oxen ensam begrundar,
stor, sträng, stum.

Fjärran i fridens ängder,
ledd som med solskensgarn,
följer stuten
glansbegjuten
himmelens förstfödda barn.
Ensam vid drömmande tjärnen
går han i oljeskog;
blommor bär han på stjärnen,
vingar gro kring hans bog.

 

Glasmålningarna kommer från Snöstorps kyrka samt St. Lukas kyrka i Järfälla församling

Evangelisternas symboldjur  

Matteus= människa Markus= lejon Lukas= oxe   Johannes= örn

“[…] livet är oförutsägbart. Det har vi sett prov på i dag. Det enda man kan säga till folk som ska läsa det här är att vi ska ta hand om våra nära och kära. Inte bara några dagar, utan att ha det som om en del av ens liv. Inte en månad, utan livet ut, tills man inte lever längre, för fast man inte anar det kan en plötslig död komma, som med Ivans.” Henok Goitom efter lagkamraten  Ivan Turinas plötsliga död.*

 

Livet är skört som lökskal, fragilt som ett gammaldags kristallglas. Därför ska vi använda vår hängivna tid här på jorden till det viktigaste; att älska. Vi kan ge någon av vår hängivna tid utan att älska. Allt kan missbrukas. Alltför många använder sin hängivna tid till att tortera andra. Ännu fler använder sin hängivna tid till att skriva hotelser och elaka invektiv på nätet. Väldigt många ägnar sig åt att servera "sanningar" som sårar för livet. Knappt en enda människa har aldrig mobbat en annan människa.

 

Själv ägnar jag alldeles för mycket hängiven tid till att tänka ut dräpande formuleringar för att argumentera för det sanna, det rätta, det sköna. Jag glömmer ofta bort att sanning, skönhet och rättvisa är följder av och tjänare till kärleken:

 

"Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit."

 

Paulus skoningslösa ord från första korinthierbrevet borde få till och med mig att ta reson. Att vinna en debatt är ett intet mot att vinna någons hjärta. Varje ögonblick kan vara mitt allra sista, därför vill jag älska i varje ögonblick.

 

*Barocken är så oerhört mycket intressantare än mycket och idrott är så oerhört mycket ointressantare än det mesta, åtminstone att följa med andras idrottande. Detta ointresse leder ibland fel, igår till exempel. Herr Bråddjup nästan dog av skam när fru Barock-Olga tog fel på både sporten Ivan Turina utövade och blandade ihop namnen på den döde Turina och hans vän Goitama, vilket ju var avsevärt värre. Nu är det ändrat.

Idag fyller min vän Ulla år. Precis som gårdagens jubilar Fredrik III är hon en intellektuell inspiratör av oöverskådliga mått där hon undervisar i filosofi, religion, psykologi och svenska. Få lärare behärskar så många ämnen som Ulla men därutöver är hon också en begåvad och produktiv konsthantverkare i olika textila tekniker. På hennes blogg Textilejoy visar hon upp sina alster och för en dialog med sina hantverksvänner från hela jorden.

 

Många av dessa handarbetsvänner kommer från Japan och ovanpå all annan lärdom hon besitter läser hon också japanska på distans. Det beror inte bara på det utsökta hantverket i Japan utan också på att hennes svärdotter kommer från Japan och hennes son har bosatt sig där så hon har anledning att resa dit ibland.

 

Det var Ulla som fick mig ut i bloggosfären och det är jag så tacksam för. Men det allra bästa med Ulla är att hon alltid har så kloka saker att säga. Ett samtal med henne är ett intellektuellt äventyr som spänner över hela livet från vaggan till graven. Ja, av någon anledning kommer vi ofta fram till döden. Det är underbart med en vän som inte väjer för de stora ämnena ens i de mest vardagliga samtal kring fikabordet på jobbet.

 

Grattis min kära ex-sambo och härliga barockpärla! Må ditt liv bli långt och lyckligt så vi hinner sticka mycket tillsammans, åtminstone dricka te med varandra många, många gånger ännu.

 

Modesty vill gärna vara kring storhuset, katternas egen stuga med vedkamin och deras uppvärmda låda i vedboden lockar inte alls lika mycket som kaffebordet vid bron. Hennes högkvarter är dock under bron, där hon likt trollet i bockarna Bruse, håller vakt och ser till att ingen obehörig klampar över den.

 

 

 

 

Den 5 maj 1525 dog Fredrik III av Sachsen med tillnamnet den vise. Han var en riktig renässansfurste, främst i den kulturella betydelsen av ordet. Hans tillnamn skulle också kunnat vara den intellektuelle. Han ville främja bildning och studier i sitt furstendöme mitt i det tyska kulturområdet. Det gjorde han bland annat genom att grunda universitetet i Wittenberg 1502.

 

Wittenberg är ett bekant namn, det var ju där Martin Luther, den uppstudsige munken, spikade upp sina teser på slottskyrkans port. Fast det var troligen en sk. faktoid, det var inte på domkyrkans port de först offentliggjordes. Men det spelar ju  mindre roll. Den reformation som startat ca 250 år tidigare i katolska kyrkan fick vid denna tid sin kulmen i Luthers och andras, mestadels centraleuropeiska, olika teologiska uppror mot påvedömets potentater och lärosatser. I Sverige antog vi Luthers tyska reformation och därför känner vi till honom bättre än Wycliffe, Jan Hus, Erasmus av Rotterdam, Zwingli och Calvin, men de och många andra var alla lika viktiga som Luther för denna omvälvning i Europas kulturliv.

 

Fredrik den vises grundande av universitetet i Wittenberg var också en reformation i sig. Det var det första universitetet i Tyskland som inte var knutet till och drivet av kyrkan. Fredriks hov drog därför snabbt till sig en rad kreativa unga krafter och Wittenbergs universitet blev ett ledande centrum för humanistisk forskning i Europa med professorer som Philip Melanchton och Lucas Cranach d.ä. förutom den förstnämnde karismatiske Luther. Kring Fredrik III ville alla furstar och intellektuella i Europa vara, eller kanske snarare hans universitet. Att vara humansit var helt enkelt på modet.

 

Studenter från hela Nordeuropa sökte sig till Wittenberg. Den svensk som efter att Gustav Vasa infört protestantismen som statsreligion i Sverige ville bli präst fick plugga i Wittenberg och ruskiga historier om "svarta bibeln" från Wittenberg berättades i de grå stugorna i Sverige, där många fanns som misstrodde boklig bildning och den uppifrån påtvingade reformationen så till den grad att man misstänkte den som utbildade sig i Wittenberg för att ha sålt sin själ till djävulen.

 

Vi lever inte alls i en tid som Fredrik IIIs, vi lever i en tid när humaniora räknas som överflödigt, i det närmaste skadligt, av den svenska statsmakten. Man vill satsa allt på naturvetenskap och teknik i stället för att lära sig förstå mysteriet människan bättre. I denna tid känns det uppfriskande att tänka på Fredrik den vise och hans universitet i Wittenberg. Och det är inte heller så svårt att jämföra dagens utbildningspolitik med den skräck för den humanistiska bildningen som tog sig uttryck i folksägner om "svarta biblar" från Wittenberg.

 

 

 

 

 

Läser på Carolinas alltid lika intressanta blogg om en enkel sanning som ofta glöms bort: to know me is to love me, att känna mig är att älska mig. Töntigt, trivialt, pekoralmässigt. Javisst, om man vill verka världsvan och sofistikerad slänger man sig inte med fraser som trycktes på t-shirtar och temuggar när jag och Carolina var barn. Men ofta är de där plattitydiska klichéerna som vi hört tusentals upprepade gånger betydligt klokare än vi sofistikerade snobbar som hellre citerar någon cynism av Groucho Marx för att verka coola.

 

Carolinas resonemang om denna enkla sanning leder fram till att lär man känna Jesus så älskar man honom och att lära känna honom börjar med att älska honom. Jag tycker att detta också handlar om alla vi lever med här på jorden; kärleken som grundposition; att vilja ge av sin hängivna tid till dem man delar jorden med. Ja, till och med till den man aldrig vet om man någonsin kommer att möta. Det innebär allt ifrån det stora att spara på jordens tillgångar för kommande generationer och det lilla vardagsnära att byta toalettrulle på en offentlig toalett till nästa besökare.

 

Min vän Ann-Helen, som ni mött på pilgrimsvandring här på bloggen, är just en sådan person som sparar på jordens resurser till kommande generationer OCH byter toalettpapper på offentliga toaletter. Ja, hon plockar upp andra människors skräp i naturen också. Behöver någon människa husrum, och det är svårt att hitta i Kiruna, finns det plats hos henne. Skulle rummen vara överfulla, ser hon till att genom kontakter hitta en annan lösning för den husvilla främlingen. Ann-Helen har alltså gått ett steg till i kärlek; hon älskar även den hon inte känner. Fast det skulle också kunna uttryckas som att hon känner många fler än dem hon träffat, eftersom hon älskar dem, inte bara som en fin teori utan i den skitiga praktiken.

 

Ann-Helen har sin andra familj i Israel. När hon var tonåring fick hon hjärterum hos en kristen palestinsk familj och det är så typiskt för Ann-Helen att hon fortfarande ringer dem och hälsar på dem så ofta hon hinner, snart bär det iväg igen för trots att hennes ekonomi i teorin aldrig skulle tillåta upprepade resor till israel, hittar hon alltid en riktigt billig avgång, just när hon kan komma iväg. Några kostnader för husrum har hon inte eftersom hon alltid har vänner att bo hos. För en som har kärleken som grundinställning i livet blir ofta resultatet att man har vänner som tar emot en överallt, även i evigheten, säger Jesus.

 

Omvänt kan man säga att en bitter cyniker som helst citerar Groucho Marx i grunden är väldigt ensam. Att inte älska är ju att inte i heller egentligen känna någon. Man bara umgås med en massa främlingar. Men även den mest förbittrade cyniker kan bli älskvärd när man lär känna henom, så det kan alltså verka åt andra hållet också; att lära känna någon är att börja älska den personen och ju mer man lär sig om den andre, desto större blir kärleken. Ju mer av sin hängivna tid man ger, desto mer vill man ge den personen.

 

 

"Jag har aldrig kunnat härda ut." säger min forna jobbarkompis Katarina i ett mycket sevärt reportage i SVT2;

L som i lycka. Vi jobbade ihop i Kiruna, jag som allt från dödgrävare till barnkörledare, hon som församlingspedagog, när hon plötsligt blev förälskad i Trelleborg och hals över huvud flyttade hon till den mycket längre sommaren och havet. I programmet ser jag att hon sedan flyttade till Uppsala för att plugga och jobba som städerska. I programmet får vi följa tre vänner till filmaren Lotta Stemme från deras 35-årsdagar tills de förra året fyllde fyrtio. Tre vänner som valt bort olika saker i livet medan Lotta försöker välja allt på en gång;barn, äktenskap, heltidsjobb och intressanta vänner. Marika har valt bort "karriären" hon är med barnen sina så mycket det bara går och hon jobbar så lite som möjligt eller inte alls, det var lite oklart. Hur som helst var jobbet det minst viktiga i hennes liv.

        Linda lever som barnlös singel i Paris sedan 20 år tillbaka, hon satsar på en sångkarriär som hon påbörjar vid 35 års ålder. Katarina, min bekanting från Kiruna, har valt bort sina barn för att bli lycklig. Men när barnet John vill flytta till henne beslutar hon sig raskt för att inte flytta med senaste kärleken till italien utan stannar med honom och John i radhuset i Stockholm. Det var en mycket intressant film som satte många stora livsfrågor i fokus. För mig är påsktidens stora tema kärleken, den som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt och inte söker sitt. Jag tycker denna film passar in i det temat.

       Katarinas uttalande om att härda ut fick mina tankar att snurra på om kärlekens väsende av att uthärda allt. Vad innebär det? Ska man som Bess  i Lars von Triers Breaking the Waves* helt utplåna sig själv för den älskades skull? Jag tycker den filmen är vacker men fruktansvärt obehaglig och som en bild av kristen kärlek är den verkligen inte vad jag skulle rekommendera som grundkurs. Att ge sitt liv för sina vänner kan inte vara att låta vännerna utnyttja en för då förnedras inte bara jag utan också mina vänner. Verklig kärlek förutsätter ett visst mått av integritet och, ja, självtillräcklighet. Kärleken ska inte användas som instrument för att fylla på ett stort svart hål av omättligt bekräftelsebehov, kärleken söker inte sitt.

        Samtidigt som jag verkligen inte sympatiserar med von Triers bild av "äkta" kärlek, kan jag inte heller förstå Katarinas val. Jag är alldeles för bunden till mina barn och alla mina nära och kära, jag skulle helst bo med dem var som helst, alla på samma plats. Ja, till och med på Isle of Skye! Dessutom vill jag aldrig ge mina barn den känslan av otrygghet som det måste innebära att en förälder bara försvinner en dag med en gubbe från Trelleborg. Vem kan man då lita på? Förälskelse är en sak som kommer och går lika snabbt, men kärleken härdar ut. Kärleken bärs inte av starka känslorus utan av beslutsamhet. Jag har beslutat mig för att jag vill ge mitt liv för mina vänner, inte bara några år av livet.

 

 

*Jag har lite svårt för den filmen som var så hypad när Katarina bröt upp från livet i Kiruna för att flytta till andra sidan Sverige fast den kom redan 1996. Speciellt i de kyrkliga sammanhang där vi umgicks var många mycket förtjusta i Breaking the Waves.

 

 

 

 

 

 

Böckerna och filmerna om Elling är fantastiska barockpärlor om en praktfull barockpärla. Elling är synnerligen oregelbunden i formen, han liknar mest en pusselbit som inte passar in i det vardagliga samhällspusslet. Född autistisk och uppvuxen med en ensamstående mamma, hans far dog strax innan Elling föddes, ser han på världen liksom en guldfisk från sin skål. Rutiner och vanor styr hans liv och varje förändring är ovälkommen. Han är hängiven socialdemokrat och har ett stort porträtt av Gro Harlem Brundtland på väggen, men citerar också gärna gamla norska socialdemokratiska företrädare.

 

Filmerna om Elling är några av de vackraste kärleksfilmer jag vet. Vänskapen mellan Elling och Kjelle Bjarne, Elings kamrat på boendet för psykiskt funktionshindrade, är en fin berättelse om kärlek som håller ut. Historien om Elling och hans mpr är en ännu uthålligare kärlekshistoria. Elling och hans mor älskar verkligen varandra, men en autistisk person visar denna kärlek på märkliga vis som knappast kan anses lika belönande som att älska ett normalstört barn eller ett barn med någon annan utvecklingsstörning. Elling är ingen kramgo kille precis och han uttrycker sig väldigt rakt på sak, vilket kan såra även den mor som vet precis hur han fungerar. På vissa områden i livet blir vi aldrig helt och hållet rationella.

 

Trots att det är föga belönande älskas Elling av sin mor. Hon ger honom den tid han behöver för att bli mer självständig för hon vet att hon är dödligt sjuk. Hon tvingar honom ut ur sin glasbubbla, något Elling uppfattar som brutalt och inte det minsta positivt i början, men det är nödvändigt att han lär sig stå på egna ben eftersom hans mor vet att hon inte kommer att finnas där för alltid för att bära honom genom livet.

 

Filmen om Elling lär mig att kärlek också kan vara att ta ett steg tillbaka att ge den man älskar större manöverutrymme, större tillit till sig själv. En autistisk person behöver rent fysiskt ett tydlgt eget luftrum omkring sig för att må bra men de har svårare att klara sin vardag på egen hand och de bryter ogärna vanor och rutiner. Ellings mamma måste verkligen baxa ut sin lilla fula ankunge ur boet, annars skulle han aldrig lämna det.

 

Även normalstörda barn behöver bli sparkade ur boet av mamma när den tiden kommer. Att knyta barnen hårt till sig själv är inte ett bra uttryck för kärlek. Att hålla en kall distans är förstås inte heller något alternativ. Vi måste hitta den gyllene medelvägen där vi varken låter dem vi älskar frysa ihjäl eller kvävas av omsorger. Sally Swifts ridlära Centrerad ridning talar om att man ska hålla i tyglarna som man skulle hålla i fågelungar; handen ska vara tillräckligt fast för attt inet släppa iväg ungarna och tillräckligt mjuk så att fågelungarna inte krossas till döds elelr kvävs. Ungefär så vill jag tänka mig hur vi ska förhålla oss till dem vi älskar, i synnerhet till våra barn.

 

Jesus säger i Johannesevangeliet: "jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er."

 

Jag tror han menar just detta; att om han stannar synligt hos oss för alltid kan vi inte bli ansvariga och myndiga vuxna och få den inre styrkan som den Heliga Anden är, ett slags himlen inom oss själva. Som Ellings mamma låter Elling hitta sin egen flygteknik som ett yttersta bevis på sin kärlek till sin annorlunda son så ger Jesus sina lärjungar en oskattbar gåva när han lämnar dem; gåvan att hitta sin egen inre balanspunkt, gåvan att vara förankrad inom sig själv. ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” När lärjungarna blivit flygga kastas de inte ut ur boet, Jesus lämnar dem i stället ensamma i boet så de tids nog får upptäcka den underbara sanningen "Alla Guds barn har vingar, flyger in i himmelen, tar mark med glädje."