Jesus talade ofta i liknelser, eller så är det liknelserna de minns, de som var med honom då i Galliléen, i Judéen eller Samaria. I dagens text talar han om himmelriket som en surdeg. Liknelser är lätta att minnas , de framkallar bilder i mitt inre. Nu ser jag Gud som bagerska med starka armar och med håret täckt av en vit hilkka. En tant från norra Tornedalen, röd av värmen från ugnen. Gud knådar en stor deg, Gud som en stor snäll tant, en sådan som min farmor.

 

En stark, snäll och samtidigt lite sträng tant som knådar sin deg till fulländning.Den ska släppa från baktråget men inte vara för hård och torr. Inga klumpar av mjöl ska bli kvar, ingen del av degen finnas  som inte blandats med surdegen.  Surdegen i brödet är själva himmelriket och det finns snart överallt. Det är surdegen som får degen att jäsa, som sätter liv i mjölet och vattnet och gör det till något helt annat än det var innan surdegen knådades in.

 

Himlen inom. Vi talar ofta om himlen som något uppepå, ovan där. Men så säger aldrig Jesus. Himlen är alltid mitt ibland oss, osynligt genomsyrande världsalltet. Som jästen i brödet, livets bröd som bryts för alla. Jesus knådades av bagerskan från Tornedalen, hon med de starka armarna. Hans liv blev ett brödoffer, ja, han är livets bröd och genom honom får vi alla del av himmelriket inom oss.

 

Bibeln vimlar av kvinnor, det är i sig en märklighet, Bibeln traderades av män till unga pojkar i många generationer tills den skrevs när, troligen mestadels av män. Dessutom i en kultur som tillhör de mest kvinnohatande i världshistorien. Här kommer en berättelse från Domarboken som belyser detta:

[Domaren i Israel] Jefta avgav ett löfte till Herren: ”Om du ger ammoniterna i mitt våld, så lovar jag att den som först kommer ut genom dörren till mitt hus och möter mig, när jag återvänder efter att ha besegrat ammoniterna, skall tillhöra Herren och offras som brännoffer.”Jefta gick till anfall mot ammoniterna, och Herren gav dem i hans våld. Han tillfogade dem ett förödande nederlag och intog landet från Aroer till trakten av Minnit, tjugo städer, ända fram till Avel Keramim. Så underkuvades ammoniterna av israeliterna.Herrens ande kom över Jefta. Han tågade genom Gilead och Manasse, passerade Mispa i Gilead och drog vidare mot ammoniterna.

När Jefta kom hem till sitt hus i Mispa gick hans dotter ut och mötte honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, han hade inga andra, varken söner eller döttrar. När Jefta fick se henne rev han sönder sina kläder och ropade: ”Ve mig, min dotter, du krossar mig, du drar olycka över mig! Jag har gett Herren ett löfte som jag inte kan ta tillbaka.” Hon svarade honom: ”Far, om du har gett Herren ett löfte, gör då med mig som du har lovat, nu när Herren har skaffat dig hämnd på dina fiender, på ammoniterna.” Och hon fortsatte: ”Jag ber bara om detta: Ge mig en frist på två månader, så att jag kan ströva i bergen med mina väninnor och gråta över att jag måste dö som jungfru.” – ”Gå”, sade han, och han tillät henne att vara borta i två månader. Hon begav sig då upp i bergen tillsammans med sina väninnor, och där begrät hon sin jungfrudom. Efter två månader kom hon tillbaka till sin far, och han gjorde då med henne i enlighet med sitt löfte. Hon hade inte haft någon man.

Det blev sed i Israel att kvinnorna varje år går ut för att under fyra dagar besjunga gileaditen Jeftas dotter.

Kvinnan hade ingen rätt till sitt liv, varken som barn till en far, moder till en son eller hustru till en man. Det fanns bara en väg till frihet; änkestånd eller att slippa gifta sig och få begrava sina föräldrar och vara broderlös. Unga änkor med ekonomiska medel gifte sällan om sig om de kunde. Äktenskapet var bara ett livslångt slaveri för en nyckfull slavägare som kunde använda kvinnan till vad han ville, eller göra sig av med henne när som helst av vilken orsak som helst medan kvinnan aldrig kunde blir fri.

Intressant är då att Bibeln ändå är så full av kvinnor, kvinnor utan man; änkor, ogifta döttrar, prostituerade, lovsångsledaren Mirjam, domaren Debora och Jesu mamma Maria som till och med blir med barn  utan man. Bibeln vimlar också av affärskvinnor och kvinnliga församlingsgrundare och församlingsledare, både gifta och ogifta. Det är i Bibeln det står:

"Jubla, du ofruktsamma,

Om man inte ser vad Bibeln tycker om kvinnans mänskliga rättigheter då är man bara helt blind.

Lyssna på Godmorgon världens krönika i morgon, den kära vännen Åsa sammanfattar där på sitt oefterhärmligt kluriga och intelligenta vis vad vi samtalat om denna vecka i denna fråga.

 

 

Igår var St. Nikolaus dag och han kan väl sägas ha varit en änglalik person. Det är märkligt hur just änglar fått beteckna en mycket god, nästan för snäll människa, medan Bibelns änglar aldrig ger annat än ett mycket strikt och till och med skrämmande intryck. Om något verkar de vara starka och oåtkomliga, till brädden fyllda med glashård integritet.

           En typisk bild av en ängel får vi här i Johannes uppenbarelse: "Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Och han grep draken, ormen från urtiden" denna ängel är mycket mer typisk för Bibeln än de änglar man brukar se på bokmärken och i presentbutiker. När herdarna hör om Jesu födelse i Betlehem av änglar är det likadant. Inga bokmärkesänglar kan det ha varit för det här komm de ihåg: "Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran."

           Visserligen säger dessa änglar alltid "var inte rädda!" så de är nog väldigt snälla. Starka och snälla på samma gång. I Gamla testamentet är många av änglarna helt annorlunda, de ser ut och beter sig som människor. Ofta fattar inte människorna att det är just änglar de möter. Men Abram förstår ändå genast att det är änglar han möter när han får besök av tre främlingar:

 

"Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. ”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter – nu när ni ändå har kommit vägen förbi.” De svarade: ”Ja, gör det!” Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.” Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt."

 

Bibeln är full av änglar, de är inte alltid likadana men de har alltid ett uppdrag, så betyder ordet angelos just budbärare, eller en som utför uppdrag åt någon annan. Ordet evangelium betyder glatt budskap. Gabriel kommer till Maria med budksapet att den Heliga Ande ska komma över henne och hon ska bli gravid med Jesus. De allra minsta har varsin ängel som ständigt står inför Guds ansikte berättas det också och vidare har de första församlingarna varsin ängel. Det står inte speciellt om skyddsänglar, hjälparen är den heliga Ande själv inte några speciella änglar.

       Ändå finns det en känsla hos oss att änglar är snälla och att en människa med en ängels tålamod, änglalik och en riktig ängel är en snäll person som hjälper andra. Det är nog just där vi är mest lika änglar och änglarna är mest mänskliga. När vi möter änglar idag är det ofta som med Abrams gäster, de ser ut som människor, ja, oftast är det människor. "Man är mans gamman" står det i Eddan och det är så sant. Ingen kan uttrycka det bättre än den tyska martyren Dietrich Bonhoeffer:

 

*Citatet hittade jag på den käre Leos blogg

 

Rysk ikon föreställande St. Nikolaus, Turkisk biskop, världsmedborgare

 

Denna dag är en stor dag i många länder. St.Nikolaus, biskopen i Myra dog denna dag år 343 och hans minne firas än i stora delar av världen. Samtidigt firas i Finland självständighetsdag för 95:e gången. Där, i norra Finland, men även i norra Sverige och Norge är Nikko, Niklas, Nils, Niila och många andra varianter av Nikolaus populära namn.

 

  Vidare, i Jukkasjärvi kyrka i de gamla finsk-ugriska bygderna i norr tog man emot votivgåvor av människor som överlevt sjönöd och då lovat Gud en tackgåva om man klarade sig. Eftersom St.Nikolaus är sjöfararnas skyddshelgon, förutom julklappsutdelarnas fader och mycket annat, tror jag detta med votivgåvorna för folk i sjönöd hänger ihop med namnet Nikolaus popularitet.

 

Här i det yttersta Thule fick man ju tidigt kontakt med kristendomen via Ryssland och senare från södra Sverige och Norge när de delarna av världen kristnades. Man kan också tänka sig att Nikolaus mixades med Tjás-olbmai*, vattenmannen som man offrade till för säker sjöfart och fiskelycka.

 

På samma sätt har biskopen av Myra här i Sverige blandats ihop med den sura gårdstomten och hans smak för gröt. När St. Nikolaus blev internationell fick han också ett gäng renar till att dra sin släde så lite Sàpmi och Finland är det nog i honom, även utanför Jukkasjärvi socken. På så sätt är Nikolaus av Myra en typisk kristen; en världsmedborgare av orientaliskt ursprung.

 

 

*Jag vet att det inte stavas, så men jag vet inte hur man fixar de tecknen som ska vara här på bloggen.

Namnet Sven Lidman har burits och bärs av flera prominenta litterära personer. Äldst är Sven Fredrik Lidman , präst och sedermera domprost i Linköpings stift. Att han i år får representera Sven Lidman denna Svens egendag i adventets kalender beror på att han mellan 1811-1817 var kaplan på den svenska ambassaden i Konstantinopel/Istanbul och även var medlem i Götiska förbundet, denna nationalromatiska herrklubb där man antog "vikinganamn". Han, med lite av hjärtat, i främre av orienten tog lämpligt nog namnet Sigurd Jorsalafar på fornordiska; Sigurðr Jórsalafari, efter den norske kungen Sigurd Jerusalemfararen som organiserade det norska korståget/pilgrimståget till stöd för tempelriddarna i Jerusalem 1107-1111.

 

Efter ett lyckat korståg som stärkte tempelriddarna for Sigurd till Konstantinopel där han lämnade alla skatter han tillskansat sig till kejsaren av Byzans. De flesta av hans män stannade i Konstantinopel för att arbeta för kejsaren i det mest glansfulla hovet i Europa. Sigurd återvände dock och med sig hade han en hel mängd starka hästar som han fått som tack för alla skatter han lämnat till kejsaren. Dessa orientaliska hästar förde med sig egenskaper och ädelhet som fortfarande märks i de nordiska hästraserna.

 

De fega dåden på Utøya skulle vara någon slags pervers åminnelse av korstågen till Jerusalem. Men det är svårt att förstå hur främlingsfientlighet kan paras med den kosmopolitiska rörelse som tempelriddarna utgjorde. Sigurd Jorsalafar och hans män som föll i sådan beundran för det Byzantinska hovets prakt och de orientaliska vanorna, att de inte ville återvända hem till Norge skulle nog inte alls förstå hur man kan skjuta ner någon för att hen är mörkhårig. För dem var större delen av kristenheten mörkhyad och själva kristendomen en orientalisk och modern företeelse som nyss nått Norden genom resor som företogs både av nordborna själva och modiga kristna munkar från Brittiska öarna och norra Tyskland till Norden.

 

Hade nordborna kring år tusen varit lika främlingsfientliga som Sverigedemokrater och deras nordiska gelikar skulle vi kanske fortfarande rida sega små inavlade romarnästa hästar, inavlade nordbor skulle bada ordentligt högst en gång om året och offra inavlade trälar till stumma trägudar. Jag föredrar då Sigurds och Sven Lidmans kosmopolitiska inställning. Jag pysslar hellre med mina keltisk-spansk-arabiska hästar och firar kristen advent som förberedelse för den underbara julen som doftar orientaliska kryddor och hyllar ett litet judiskt barn från den avlägsna romerska provinsen Judéen.

 

Härmed vill Barockbloggen starta ett minikorståg för att återta orientens Tempelriddare från de främlingsfientliga krafterna i krisens Europa. Korståget vill också återta denna häftiga låt av Chris de Burgh som inte alls handlar om att döda invandrare från muslimska länder, inte kristna invandrare heller för den delen.  Utan den handlar om andliga strider och det tragiska inbördeskriget i Nordirland som sades utkämpas mellan olika kristna traditioner när skivan gavs ut. "They quarrel too much the Christians will never unite" och med sorg inser jag att trots att denna låt är gammal och inbördeskriget i Nordirland är någorlunda över, så består den kristna splittringen på det kyrkliga området. Det är ganska svårt att alltid säga om oss kristna "Se hur de älskar varandra" och det är det Chris de Burgh sjunger om-ingenting annat:

 

 

 

Den heliga Barbara är ett helgon som av katolska kyrkan inte längre räknas som en historisk gestalt, bland annat vet man inte exakt var hon bodde eller led sitt martyrium, medan den ortodoxa kyrkan håller fast vid henne. Hennes reliker bevaras i Kiev och i den ortodoxa katedralen i Bloomingdale, Illinois men från början fanns de i Konstantinopel.

 

Att legenden om Barbara fortsatt är viktig för östkyrkan tror jag kan bero på att hederskulturerna inte är ett minne blott i Mellanöstern. Legenden om Barbara/Varvara går nämligen ungefär så här:

Barbara var en ung flicka som hölls inlåst i ett torn av sin far som ville hålla henne borta från yttervärlden. På något sätt lyckades hon ändå höra talas om Jesus och blev en kristen. Hennes rike far, Dioscuros, bestämde sig för att gifta bort henne med en lämplig hednisk make och då byggdes hennes fängelse ut med ett badhus medan hennes pappa var borta. I hans frånvaro beordrade Barbara att man skulle sätta in tre fönster i stället för två i badhuset, detta var naturligtvis en fruktansvärd handling eftersom tre-talet symboliserade treenigheten och det sågs inte med blida ögon av hennes far när han kom hem. När pappa återvände bekände hon varför hon gjort en sådan sak och han såg ingen annan råd än att döda henne själv för att bevara släktens heder.

 

Barbara lyckades emellertid fly och gömma sig i en ravin där två fåraherdar vallade sina djur. Den förste fåraherden tyckte synd om Barbara och lurade Dioscuros men den andre avslöjade Barbaras gömställe. Han blev då omedelbart förvandlad till sten, precis som ett nordiskt troll i solljus. Hans får förvandlades också; till stora gräshoppor. Pappa Dioscuros fick då tag i sin dotter och av någon anledning ville han inte längre döda henne själv utan överlämnade henne till den romerska prefekten Martinianus som lät tortera henne på grymmast möjliga sätt. Men morgonen därpå var hennes sår läkta och Barbara vid full vigör. Så höll de på ett tag; tortyr en dag, Barbara helad under natten och hon gav inte upp sin kristna bekännelse. Pappa Dioscuros ledsnade på detta och halshögg henne till slut. Då slogs han död ner av blixten.

 

På grund av blixten som dödade hennes far är Barbara numera associerad med explosioner och ä,r därför sprängämnenas och gruvornas skyddshelgon. En staty av Barbara skyddar ofta ammunitionsförråd och det italienska och spanska ordet santabarbara betyder ammunitionsförrådet på ett fartyg. Trots den sagolika legenden som gör att hon inte längre är officiellt med i den katolska helgonkalendern har hon varit och är fortfarande, mycket populär. Hennes berättelse har tydligen inspirerat många och hennes skyddsområden; gruvor och explosioner har nog hjälpt till. I en gruva kan man behöva allt tänkbart beskydd och innan dynamiten kom var sprängämnen minst lika farliga för dem som skulle använda dem som dem man tänkte använda dem emot. Sedan kan det nog vara en tröst för en och annan tonåring som hotas med tvångsgifte att höra att Dioscuros blev straffad av Gud. Det visar att Gud står på deras sida, inte på föräldrarnas, vad dessa än påstår.

 

Bland många tecken på Barbaras popularitet kan nämnas en årlig St.Barbara-parad i gruvstaden Kalgoorlie i Australien och det är av henne den Kaliforniska staden Santa Barbara fått sitt namn. Hon är alltså en sann kosmopolit vi vet inte var hon föddes men hennes hembygd blev i stället hela jorden. Så även om hon bara är en saga kan hennes berättelse hjälpa oss vidare mot fred och förståelse mellan folken.

Den första europé som blev en kristen var Lydia från Filippi, som trogna bloggföljare vet. Men hon var inte grekinna utan föddes i Thyatira i nuvarande Turkiet. Hon var purpurhandlare och verkade styra sitt hushåll helt på egen hand, kanske var hon änka? Hon var i alla fall "gudfruktig" det betyder i detta sammanhang en kvinna som trodde på judiskt vis utan att vara jude, en sk proselyt.

 

Hon var alltså både invandrare och tillhörande en religiös minoritet vilket kan förklara hur modig hon är, man måste tuffa till sig i ett sådant läge. Så fort hon får höra om Jesus döps hon och hela hennes hushåll med henne. Detta hushållsdop är det första av många sådana som nämns i Nya testamentet och det innebär att hennes hus antagligen också blev den första kyrkolokalen, församlingslokalen, i Europa. Sedan, när Paulus och Silas fängslas pga sin undervisning om Jesus och  befrias av en jordbävning är det hos Lydia de bor,  trots den risk det måste ha inneburit för henne eftersom de romerska myndigheterna beordrat Paulus och Silas att lämna Filippi.

 

Lydia gör alltså sällskap med andra bibelkvinnor som levt lite vid sidan av samhället och tagit på sig rollen att rädda gudsmänniskor undan förföljelse och faror. På så sätt fullföljer hon en tradition och för den in i den nya tiden. Hon är också en brygga mellan Asien och Europa, mellan judendomen och kristendomen. Dessutom är Lydia ett av de helgon som är gemensamma för kyrkan både i öst och väst, hon vördas både av katoliker och ortodoxa. Ju mer jag läser om Lydia desto mer imponerad blir jag av henne.

 

Här finns en blogg som tillägnas enbart Lydia, tyvärr på engelska, men för den som läser engelska kan det vara roligt att läsa om Lydia ur en litet annorlunda vinkel. Flickan som gör bloggen heter nämligen Lydia själv och har därför bestämt sig för att ta reda på allt hon kan om sin namne.

 

Efter den här underbara barockpsalmen med etxten baserad på profetian i Jesaja 9: 2-7 är vi beredda på nyårsfirande!

 

Så här i skiftet november och december handlar kyrkoåret om de yttersta tingen om tidens slut på domssöndagen och den nya tidens början idag på kyrkans nyårsdag. Vi sjunger "Bered en väg för Herran" utan att alltid tänka på(åtminstone gör inte jag det) att det är menat helt konkret att vi förbereder världen på att Guds rike ska landa.

 

En gång i min grönaste ungdom läste jag en krönikesamling av Ylva Eggehorn där en text handlade om Adventsfolket. Redan då var texten daterad, den andades 1970-tal och Jesusfolket med kollektivboende och storkok. Inget fel i det, men det hade tråkigt nog gått ur modet till fördel för en aggressiv kapitalistisk individualism. Om Gud räknades med så var det bara för att göra människor ännu rikare och friskare, knappast för att utmana en materialistisk livstil.

 

Nåja, denna krönika om Adventsfolket som levde för att förbereda det "fredens rike där Gud är pappa och Jesus kung, där alla är varandras like vår gamla värld blir evigt ung" grep mig. Ännu önskar jag få vara en sådan Adventsmänniska som krattar landningsbanan för himmelriket där orättvisor och mijlöförstöring helt har upphört.

 

Vi firar förstås varje jul till minne av att Jesus föddes och blev ett fattigt barn bland andra fattiga barn, men till skillnad från många fattiga barn gav han som vuxen nytt hopp åt alla övriga fattiga barn. Och hoppet som han gav var framtidshoppet om ett fredens rike: Matt 4: 17   Från den tiden började Jesus förkunna: ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”

En av adventets gammaltestamentliga texter är denna från profeten Jesaja 9:2-7

 

Det folk som vandrar i mörkret

 

Py Bäckman skriver fina psalmer för vår tid och en av de bästa adventspsalmerna är denna som det är svårt att få höra fram till den underbara tredje versen. den konspiratosriskt lagda Barock-Olga antar att det beror på att den versen betyder något viktigt som de andra två verserna bäddat för. Med de två första verserna blir det liksom bara en sött menlös visa utan mening eller rörelse framåt. Här får ni den fullständiga versionen med Nordens vackraste sopran Sissel Kyrkjebö.

 

Nu kommer Andreasdagen med både mörker och riktig vinterkyla. Andreas markerar början på Skábma/Kaamos som tar slut vid Henrikdagen 19 januari. Andreas är på krångliga vägar Skottlands nationalhelgon och den förste som valde att svara ja när Jesus sa "följ mig". I går firades hans dag som nationaldag i Skottland och förr var det en festdag även här. Därför kallas fortfarande 1 advent för Ánddin beaivi /Anttinpäivi här i norr.

 

Jag är så förtjust i Andreas, han är en lågmäld lärjunge men en trogen sådan.  Hans bror, Simon Petrus, är mer pratsam men det är Andreas som presenterar Petrus för Jesus första gången. Två evangelier berättar detaljerat om hur han blev en lärjunge till Jesus. Johannes evangelium berättar:

 

"Nästa dag stod Johannes** där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ”Där är Guds lamm.” De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ”Rabbi (det betyder mästare), var bor du?” Han sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen. Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: ”Vi har funnit Messias” (det betyder Kristus). Han tog med honom till Jesus. Jesus såg på Simon och sade: ”Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas” (det betyder Petrus)."

 

I Markus tidiga evangelium berättas det mer summariskt:

"När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. Jesus sade till dem: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, och de lämnade genast sina nät och följde honom. Lite längre fram fick han se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, som höll på att göra i ordning näten i sin båt. Han kallade på dem, och de lämnade sin far Sebedaios och hans folk i båten och följde efter honom."

 

En del menar att Petrus måste ha varit en källa till Markusevangeliet, han hade tydligen glömt exakt hur det gick till när han mötte Jesus, han kom bara ihåg "Följ mig!" i Johannes evangelium är det många episoder som förklaras och förtydligas, som om Johannes ville korrigera och lägga till det han tyckte var viktigt. Men de är helt överens om att Jesu två första lärjungar var Andreas och Petrus, tydligen var Andreas också lärjunge till Johannes Döparen. Han var en trofast lärjunge som följde Johannes upppmaning att följa Jesus och det gjorde han vad vi vet till sin död. Han korsfästes för sin kristna tro i Patros, enligt legenden på ett kryssformat kors så Skottland har ett sådant Andreaskors på sin flagga.

 

 

 * Jag vet att Ossian och Oskar är dagens namn men eftersom de också har med Skottland att göra valde jag Andreas som första kalenderman. Dessutom kommer ordet andros=manlig från grundordet anthropos=människa och på grund av grekisk kvinnosyn betydde också "manlig" just mänsklig. Det är intressant att Jesu första lärjunge hette just det och jag tror inte att det var en slump. Hade han haft ett judiskt namn, exempelvis Judas, hade det varit mindre tydligt att Jesus kom för hela mänsklighetens skull.

**Döparen, Jesu kusin

Nu har julefriden trätt in. Tomasdagen är ju traditionellt startdatum för denna period av fred som tidigare sågs med sådant allvar att brott som begicks under denna period fick dubbelt straff. När första världskrigets första jul inträdde slutade soldaterna slåss med varandra och gick i stället upp ur skyttegravarna för att gemensamt fira jul. Året därpå gav man mindra mat och mer sprit till soldaterna så detta inte skulle upprepas-och det gjorde det inte heller.

Julefriden håller man inte bara med andra männsikor, äkta nordisk julefrid innefattar allt skapat, träd och djur inräknade. Julgrisen var ju sedan länge slaktad och ingen jakt bedrevs under de heliga juldagarna-inte ens en ripa skulle en rättskaffens människa snara.


Färdiga julklappar i ljusens fridfulla sken. Julavslutningen lyckligen överstånden. Gödselkärran är tömd, spånförrådet fyllt och talgbollar uthängda. Julefrid.

Ville man bli av med råttor, möss och löss skulle man inte ta tlll våldsmetoder och argan list som råttgift. Nej i stället tog man på Tomasdagen på sig söndagsstassen och läste upp ett artigt formulerat uppsägningsformulär i alla de utrymmen som man ville se fria från ohyra under det följande året. Efter att ha tackat för gott samarbete kunde man avsluta sittt uppsägningstal med orden: "I vittnens närvaro säger jag nu ut er. Flytta till Sven Nilsson i Hagatorpet (eller vart man nu tyckte de kunde flytta)."

Vissa saker var bättre förr och julefriden är en sådan institution som jag önskar återupplivad å det snaraste!


Mamma Modesty ger Tom Puss ett julbad. Katter är de enda råttavskräckare som tillåts från Tomas till Knut.

På den gamla onda tiden före arbetar-nykterhets- och väckelserörelsen kallades denna årets mörkaste dag "Tomas fylletunna" vilket syftade på att julölet skulle vara färdigbryggt denna dag-och därmed avsmakas. Av namnet på dagen att döma, var det inte något läppjande det handlade om.

Allt var  alltså inte bättre förr. Exempelvis är julen för det stora flertalet bättre och vitare nu. Om man läser Jan Öywind Swahns Stora Julboken, vilket jag gör varje år vid denna tid, får man intrycket att julen mest var en ursäkt för att få supa sig mer redlös än det vanliga lulliga tillståndet som i stort sett hela den svenska befolkningen befann sig i. Nykterhets-och väckelserörelserna behövdes verkligen!

Utan dem hade barnen i ALLA familjer måst stå ut med konstiga personlighetsförändrade föräldrar och väldigt lite glädje och mycket ont om pengar till jul. En alkis väljer ju i alla händelser alltid alkoholen framför allt annat; barnen inräknade. Lina Juuso och Marcus Birro skriver så bra om den valfrihet vi har idag.

En sak till som barn i alla åldrar kan glädja sig åt denna märkesdag är julmustens existens. Hade vi inte haft nykterhetsivrande föreningsmänniskor i detta land, hade julmust inte funnits och vi  hade alla måst dricka öl, snaps och annat illasmakande och bedövande för smaklökarna till julmaten. Jan-Öywind Swahn delar ju sin samhällsklass förakt för arbetarklassens nykterhetsivrare så han raljerar lite över julmusten-men inte finns det många svenskar som vill vara utan den och inga slagsmål eller skräck i barnahjärtan skapar den. Bara härligt skum-egentligen bättre än själva drycken.

Denna adventskalenderlucka hyllar alltså det faktum att vi numera talar om Tomas som den dag då julefriden börjar och inte en "fylletunna". Hoppas alla familjer får en jul med julmust på bordet som jag och Lina Juuso alltid haft det. Det är en jul att se fram emot.

Idag börjar judarnas "jul", Chanukka. Det är en fest som minns tempelinvigningen efter Mackabéerupproret som kom till stånd då Israel var del av Alexander den stores hellenistiska välde. För att upprätthålla makten och freden inom rikets gränser utformades en hellenestisk livsåskådning som blandade de olika religionerna i främre orienten och Grekland. För att manifestera hellenismens seger över judendomen placerades en staty av den grekiske överguden Zeus i Jerusalems tempel. Jerusalem som burit det, ganska ironiska namnet fridens boning, fick alltså ett tempel tillägnat denne krigiska, våldsamme, våldtäktsman, i stället för ett tempel helgat åt Israels, Isaks och Abrahams Gud.

Israels Gud som lett dem från slaveret i Egypten fick sitt tempel orenat av ockupationsmakten. Då drog Judas Mackabéus igång ett uppror som lyckades och templet rensades från hellenistisk religionsutövning. Åter ställdes menorans åtta brinnande ljus på sin plats och därför firas Chanukka med att man tänder ett nytt ljus varje kväll på den åtta-armade menoran och när alla åtta ljusen brinner har man stor fest med presenter och god mat-precis som julen-fast man firar inte Messias födelse, eftersom många judar fortfarande väntar på Messias.


Musik ur Händels oratorium "Judas Mackabéus," härlig adventsmusik för kristna och lika frejdig chanukka-musik för judar:

"Hela universum rymmer inte dig, därför blir du ett barn som bärs omkring av mig" sjunger man i en afrikansk julsång.

Det stora mysteriet; Gud blir ett litet och helt beroende spädbarn i halmen, bland djuren med mamma Maria och pappa Josef arbetaren som all förlossningsvård. Snart firar vi denna tilldragelse som för mig bara blir märkligare och mer fantastisk för varje år som går. "Mänsklig visdom djupt förstummas och i helig bävan står. " Precis så känner jag inför julen- det saknas ord. Därför är jag så glad åt tonerna.

Liksom dessa i O. Magnum Mysterium, ett körverk av dansk-amerikanske Morten Lauridsen som visserligen innehåller några ord, men som för mig ändå uttrycker denna mållösa förundran som jag inte alls kan ge uttryck för.

När jag sätter ihop adventskalendern slås jag av alla tuffa damer genom den kristna historien. I den patriarkala värld där det anses normalt att önska sig söner och att ge små flickor sämre mat än den deras bröder får-den värld som vi lever i än idag, även om det är annorlunda just i Norden, måste naturligtvis kvinnor vara tuffare, skickligare, uthålligare och modigare om de ska göra avtryck  i historien.

Medeltiden anses ofta som en tid då allt var sämre än nu. Barnen hade det värre, våldet var mer ohöljt, fattiga hade det sämre och kvinnorna var mer förtryckta. Sant-men det fanns också mer framtidshopp och fler kvinnor att verkligen se upp till utan minsta skymt av förakt eller objektifiering. Främst av alla dessa respektingivande kvinnor och flickor står förstås mamma Maria, den läsande tonårsflickan som riskerar livet för att föda Gud för att så rädda skapelsen från evig död till evigt liv.

”Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

*lägg märke till lille Jesus som flyger in till Maria, strax bakom Gabriel

Klicka på bilden så kan du höra programmet.

När madame Skugga sa att Kurre var dum som inte ville vara med på kuppen mot varuhuset och dela bytet med de övriga klappsnapparna svarade han : Jag har något mycket bättre, en familj.

I radiokalendern har Elvira tagits om hand av två mycket underliga föräldrar när hennes mamma försvunnit. Familjen Lancelot ägnar dagarna åt att köpa och packa upp saker de köpt. De har privatjet och en söderhavsö och massor av tjänare. På nätterna sover de med syrgasmask för då eldas deras saker upp och röken är giftig. Grannarna kan de inte se, bara höra bakom en hög mur. Grannskapets barn blir sjuka av röken men familjen Lancelot duperar kommunens tjänstemän så de kan fortsätta sin miljöfarliga hantering.

Vi som följer denna kusligt spännande berättelse vet att detta också är ett mästerverk i all blygsamhet. Den hänger också tydligt ihop med Tjuvarnas jul, fast den berättas ur både ett mindre realistiskt men också mer realistiskt perspektiv. För visst är den kusliga instängda familjen Lancelot som ägnar hea livet åt att shoppa, äta och träna, med en tur till medicinskåpet-mer välfyllt än Michale Jacksons- emellanåt en tsiliserad bild av hur vi lever i EU. Ständigt konsumerande omgivna av en hög mur mot dem utanför. Några utvalda barn får det orimligt bra materiellt sett, men i själen är det inte lika gott ställt.

Jag kan inte nog prisa dessa kalendrar som vågar ta i den heta potatisen vår galna konsumtion och vad som verkligen är viktigt. Årets kalendrar tar barnen på allvar, tar livet på allvar. De barockar fett, helt enkelt!