Crispina-mammamartyr från Afrika
St. Crispina avbildad med doket som döljer en del av hennes martyrium; för att förnedra henne rakades hon och leddes ut att ta emot folkmassans hån under rättegången mot henne.
Vad fick Cripsina att inte ge sig? Vad tänkte hon skulle hända med barnen? Var hon bara en galen fanatiker eller förstod hon att det var meningslöst att offra till kejsaren. Hon kanske tänkte att hon ändå skulle bli dödad. Hon kanske kände att hennes integritet krävde att hon inte förnekade sig själv, ens för barnens skull. Kanske ville hon visa just barnen sina att det finns saker man kan behöva dö för annars är man bara en liten lort.
I romerska besittningar i Nordafrika måste hennes död ha gjort starkt intryck. Dels var hon som sagt var mycket vördad där, dels måste hennes val att inte offra till kejsaren utan i stället med glädje böja sig för skarprättaren som halshögg henne, ha uppfattats som mycket udda. Så gjorde inte en god mor. En kvinna skulle inte ha så starka åsikter. Ja, hon skulle helst inte vara en egen person utan hennes uppgift var att sköta kvinnans sysslor i hemmet. När hennes man köpt henne från hennes pappa hade hon färre rättigheter än en slav.
Kanske var det genom att envist hålla fast vid sin kristna tro som Crispina skapade sitt eget rum. Jag tänker på andra kvinnor som övergivit sina barn och då framstår en litterär gestalt tydligare än andra ; Nora i Henrik Ibsens drama "Et dukkehjem". Nora har gjort en skamlig sak för att rädda sin mans liv och familjens ekonomi. När detta uppdagas visar mannen som hon räddat till livet, bara förakt för henne. Dramat slutar med att Nora lämnar hemmet och barnen hos sin före detta man. Dramat blev mycket omdiskuterat, den erkände misogynen Strindberg tog avstånd från Ibsen som till dess hade varit en nära vän och många andra tyckte också att Ibsen gick alldeles för långt. Okej att kvinnosaken var viktig men en mor överger inte sina barn!
När jag läser om Crispinas martyrium inser jag att jag aldrig ens läst om några barn i manliga helgons martyrier. Deras fruar fick kanske trampa på sin integritet och offra till kejsaren för att inte lämna barnen helt föräldralösa. Crispina gjorde det inte och jag reagerar som man gjorde på artonhundratalet när Ibsens "Et dukkehjem" hade premiär: men barnen då? Och jag vänder mig i andanom till Crispina och ber henne förlåta min inskränkthet. Du vördas i Nordafrika men jag måste ändå fråga om dina barn: Blev de också kristna? Lärde de sig också vikten av integritet eller började de hata det du gjort och den nya religionen som fick dig att göra det? Var det värt att få ett eget rum på barnens bekostnad? Jag skulle nog inte ha valt som du Crispina, men jag tror jag börjar ana något.
Crispina, en fembarnsmor frågar en annan mamma: Var kommer barnen in?
Barbro- kärringen mot strömmen
Hon levde ett" annorlunda liv", enligt dottern Ruffa, med sin livskamrat Anna som i kåserierna kallas Viola och den "oäkta" dottern under mitten av 1900-talet. I kåserierna framträder Anna som en stabiliserande faktor i Bangs liv. Bang däremot flackade och for. Hon var resande reporter på Dagens Nyheter och rapporterade både från Berlinolympiaden 1936 och spanska inbördeskriget med samma frejdiga humör och säregna stil. Hon reste runt till 1900-talets alla krigsskådeplatser vilket gjorde henne mer och mer pacifistisk. 1959 ledde hennes erfarenheter henne till att bli aktiv katolik. Hon beskrev det själv som en hemkomst till ”den kärlek som är ursprunget till all kärlek i denna värld”. Som kristen feminist ville hon inte på något sätt medverka till våld. Hon hade redan hamnat på Långholmen en månad för att hon vägrat inställa sig till civilförsvarstjänst. Hon skrev förstås också från fängelset med samma humor och självironiska idiom som alltid. Som tur är finns hennes bestämda röst förevigad. Man kan börja lyssna här .
Bang var berömd för sina slagkraftiga formuleringar om allehanda ämnen som till exempel denna: "Så snart en kvinna tänker någorlunda snabbt så kallas det intuition." Men mitt favoritcitat av henne är: ""I mitt yrke lär man sig se avigsidorna på denna världens stora och rätsidorna på denna världens små."
Lydia Baxter- o, djup av nåd!
Virginia Woolf skriver i essän "A Room of One's Own" om kvinnors brist på en egen privat sfär där de kan få vara ifred. En kvinna ska alltid vara i beredskap och allltid ha något att göra. Att-göra listan blir aldrig färdigkryssad. För varje avslutad uppgift kommer minst två nya. Vår tid kräver minst lika mycket av kvinnor som Lydia Baxters 1800-tal. Vi har mer lättskötta hem men då krävs också större insatser av oss och vi har mindre tid i hemmet eftersom våra arbeten ofta kräver mer än heltids insats. Vi ska inte bara knäskura golven vi ska helst också byta dem lite då och då. Vi ska inte bara ha hela och rena kläder vi ska också följa modets allt snabbare och nyckfullare växlingar. Vi ska inte bara vara hela och rena vi ska också vara vältränade och helst gå omkring med tio kilos undervikt. Men inte så mycket att vi tappar fertiliteten för vi ska ha några väluppfostrade barn också som klarar sig i skolan och utövar någon karaktärsdanande idrott eller annan aktivitet som dans, ridning eller körsång.
Lydia Baxter låg på sitt sjukläger och funderade. Nu kunde hon inte längre ens försöka kryssa för att-göra-listorna. Hade hon ens något existensberättigande utan att bidra till hushållet? För Lydia Baxter blev nåden stor under denna kreativa sjukdomstid som ledde till hennes död. Nåden; att få för intet det som är värt allt. Inget finns som en människa kan göra för att nå himmelen på egen hand. Den är en gåva av Guds kärlek som älskade oss först. Även den som inget alls kan göra, inte ens skriva dikter och sånger på sin sjukbädd, har ett absolut värde i Guds älskande ögon och kan denna person inte få ett eget rum på jorden, står ingen enda dörr öppen för henne, finns dock en port öppen till ett rum som är förberett för henne. Porten till Guds rike:
Den öppen står för varje själ
som nådens ord anammar,
för rik och fattig, kung och träl,
för alla folk och stammar.
som nådens ord anammar,
för rik och fattig, kung och träl,
för alla folk och stammar.
Beatrice
Beatrice enligt Marie Spartami Stillman
Beatrice, denna mytomspunna gestalt som hyllats av Dante i hans stora Komedi, hyllas ju också som sig bör i Barock-Olgas egen adventskalender. Så mycket mer då min kära svägerska också heter så. Därför ska dagens lucka vara en sång jag skrev till henne och min bror på deras bröllopsfest till melodin av "Prövningar vi möta få":
Prövningar han möta fått och han ofta ej förstått Herrens vägar när han trodde han Infernos portar nått,
men gudomlig komedi slutar ej i tragedi nu är unkistiden slut och Micke fri
Bea kom och allting blev tvärtom
Vilken glädje Micke är nu som
en befriad Dante i sitt paradis
och ditt kom han vägledd utav Beatrice
Han har jobbat dygnet runt sett en massa TV-strunt i hans unkis-limbo var det tjockt med damm men glädjetunt
men så kom där lyckans fé som kan koka mer än te visst gick vikten upp, det gjorde lyckan me'
Bea kom...
Purgatorio är slut Micke andas lättad ut. Bea flyttat in och fyra barn som bonus han fått ut.
Nu som Beas hjärtas kung vardagen känns mindre tung. Det blev gudomlig komedi så Micke sjung:
Bea kom och allting blev tvärtom
Vilken glädje jag är nu liksom
en befriad Dante i mitt paradis
och hit kom jag vägledd utav Beatrice!
I Komedin av Dante är tre kvinnor hjältarna; St. Lucia, St. Rakel och Beatrice, Dantes barndoms- och ungdomskärlek som gifte sig med en annan man och dog i unga år. Dessa tre kvinnor bestämmer sig för att Dante ska få en chans till ett bättre liv efter detta än han förtjänar och de låter honom därför göra en tur genom Inferno, Purgatorio(skärselden) och Paradiset så han ska lära sig vad livet verkligen är värt. Han lär sig av denna bildningsresa att kärlek är denna livets största skatt, den är tillvarons guld som skärselden inte förmår bränna upp. Allt annat försvinner i den elden; berömmelse, bildning, rikedom och allmänhetens respekt, men inte det som gjorts, tänkts och sagts i kärlek. Därför blir också Komedin bestående, denna hyllningssång till en älskad och stark kvinna. En kvinna som räddar sin älskade undan meningslösheten i tillvaron och lär honom vad som verkligen är värt något i evighetens perspektiv när han nått mitten av sin levnads bana. Och det är kärleken.
Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig.Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad.Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. […]Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
1Kor 13
Gustav Dorés bild av Beatrice
Åsnor
Jesus rider in i Jerusalem enligt den italienske renässansmålaren Giotto di Bondone 1266-1337, en av min favoritbilder av denna bibliska scen för åsnan ser så glad ut.
Selma Lagerlöf berättar i en av sina Kristuslegender att åsnan fick korsmärket över manken sedan den burit Jesus till Jerusalem men andra legender berättar att åsnan skapades med sitt kors just för att Gud visste vilken ära den skulle få i framtiden.
Jag har sagt det förut här på bloggen och jag säger igen att denna skildring av när Jesus rider in på en åsna säger så enormt mycket om honom. I kyrkor runt im i Sverige har vi sjungit Hosianna och hört om hur Jesus visar att han är en fredens kung genom att rida på det lilla arbetsdjuret åsnans oinridna föl i ställe t för att rida en krigshäst som den tidens kejsare brukade göra. Det är som om president Obama på sitt besök i Sverige hade kommit skramlande på en gammal tidningsbudscykel i stället för sin skottsäkra limousin.
Men det man sällan hör från predikstolar på första advent är hur stort det är att rida en liten oinriden åsna genom skränande folkmassor. Åsnefålen fick visserligen med sig mamma arbetsåsnan, men inte är det lätt för det att lugnt rida in bland människor som viftar med palmkvistar och tygskynken med en grön liten åsnehingst. Jag tycker det så tydligt visar att Jesus kom till hela skapelsens befrielse och åsnan kände igen honom som sin vän direkt. Vi som rider vet ju att en häst som litar på en gör vad som helst för en, en ponny gör det med viss tvekan och en åsna är ännu mer egensinnig. Men har man vunnit hjärtat hos en ponny är de trofasta in i döden precis som åsnorna ger allt för sin människa när de väl lärt sig lita på henne.
Nubisk åsna med sitt lilla föl. Skulderkorset syns på dem båda och, på fölets framben, zebratecknen som de hästdjur som ligger närmast det vilda ursprunget ännu har kvar. Visst är de bedårande. Åsnor tål dock inte vårt klimat lika bra som hästar och de bär oftast lungmask som smittar hästar lätt så jag får sitta och sukta och passa på när jag stöter på åsnor hos andra att umgås med dessa små tuffingar.
vänner
Smilla och Elva har ett komplicerat förhållande som börjar stabiliseras på en högst vänskaplig nivå. Elva vill ju helst valla och för att inte bli för jobbig för hästarna försöker jag lära henne att ligga och vakta i tystnad och bara säga till om Smilla kliver genom stängslet. Det går väl så där. Men oftare och oftare ser det så här harmoniskt ut mellan de båda.
Det är ett mirakel ni ser på bilden egentligen. Hästen är ett gräsätande flockdjur som trivs bäst med andra hästar i ständig rörelse efter mat. Det är de stora grässtäppernas karaktärsdjur på norra halvklotet. På den södra halvan är det andra hästdjur; åsnor och zebror som har den ekologiska nischen. Betande flockdjur ses som skafferi av de stora rovdjuren och därför råder ingen vänskaplighet mellan stora rovdjur och hästar. Hästar springer så långt de kan från vargflockarna på de sibiriska stäpperna.
Vargarna å sin sida vill inte bo på blåsiga grässtäpper, de föredrar skogar med kuperad terräng där de kan hitta torra hålor att bo i och klippor att ligga på för att spana ut över omgivningarna. Stäppen tar de sig till endast för att i flock jaga tex hästar. Hästarnas hovar och tänder har de respekt för och hästjakt lyckas långt ifrån varje gång en vargflock försöker fånga en häst. Men när den lyckas har de mat för flera dagar åt hela flocken.
Men så blev hunden människans första husdjur och bästa vän och hästen dess andra husdjur och nästbästa vän och nu händer det märkliga att vargar och hästar också börjar leva i fred med varandra. Vissa hundraser till exempel Jack Russel terriern och dalmatinern har utvecklat egenskaper som gör att de är speciellt förtjusta i just hästar och kan springa med hästarna mil efter mil för att vakta en postskjuts (dalmatinern) eller jaga räv (Jack Russel terriern).
För mig är det en försmak av paradiset. I Eden skulle ju människan leva i fred med djuren och råda över dem så att djuren kunde leva i fred med varandra. Fortfarande och redan nu kan häst och hund leva som vänner med männsikan som vägvisare och gemensam vän. På kyrkoårets första dag tycker jag därför denna bild passar så bra eftersom denna dag både blickar bakåt mot hur det var och ser framåt mot hur det kommer att bli. Det är den dag som sammanfattar historien från Eden till Betlehem fram till när jorden ska bli sig själv igen och lejon och lamm, häst och varg åter fredligt leker med varandra i berg och på slätter.
Eva-moder till allt levande
Idag har Eva namnsdag och i går var det Marias adventssöndag. Maria som blev mamma till den nya mänskligheten, humaniteten och mänskliga rättigheter. Idag är det mamma Eva vi minns som var mamma till allt levande, också den förste mördaren. Samtidigt som vi firar julaftonen i ett stall i brödhuset, Betlehem. Ja, Betlehem betyder just brödhuset. Logiskt att han som erbjöd livets bröd, bakat av den himmelska bagerskan; Jesus, skulle födas just i brödhuset.Det är också väldigt bra att kyrkan sedan ordnat denna äventyrsresa i advent där vi reser bakåt i historien som börjar med Jesu intåg i Jerusalem på det lilla åsnefölet alldeles före korsfästelsen och slutar med hans födelse. Dagen innan juldagen minns vi alltså mamma Eva vars namn sägs betyda "Moder till allt levande", vi har alltså kommit ända till urhistorien.
Jag gillar att de som satte i ordning helgonkalendern missade symboliken i att Eva hamnar närmast Jesu födelse och inte Adam. Hela tiden kommer små påminnelser om evangelium för bagerskor, tonårsflickor och mödrar under kyrkoåret. Kyrkohistorien vimlar av försök att dölja emancipationens evangelium för de fattiga och föraktade, men hela tiden lurar den Heliga Anden gubbarna i kyrkans maktelit att göra bort sig och här har vi en sådan miss; Eva hamnar på hedersplatsen som livets ursprung, inte Adam. Hon är "moder till allt levande" och det är hon som får det första löftet om barnet i stallet i Brödhuset. Löftet om att kvinnan ska föda ett barn som ska krossa ormens huvud samtidigt som ormen stinger barnet i hälen.
Genom hela GT talas det om att det är mannen som föder barnen, utom i vissa speciella fall* Men här i löftet till Eva talas det om kvinnans avkomma. Jo, sannerligen, det har krävts mycket redigering av gubbarna genom historien för att göra religionen hatisk mot kvinnor och de har gjort sitt allra bästa. Men helt lyckades de inte. Den himmelska bagerskan lyckades ändå fördela surdegen i hela jättedegen. Omärkligt smyger det sig in, så smidigt att gubbarna missar det. Men som Jesus sa; den som har öron till att höra hör. Vi hör hur det viskas kring barnet i krubban; "för oss, för åsnan, för oxen, för kvinnan, för barnet, för invandraren, för den fattige, för den föraktade, för oss." Som mamma Maria sjunger med det lilla Jesusfostret i magen:
"han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort."
Så slutar 2012 års adventskalender, i morgon tar julkalenderna vid med födelsedagsfirande i stallet i Brödhuset. Du kommer väl med?
*som den gamla infertila Sara, invandraren Rut som föder barn åt sin älskade svärmor Noomi eller listiga Tamar som spelar hora för att få ett barn med sin svärfar.
4e Advent-Maria den nya mänsklighetens mamma
23/12 är det idag och det är tillika fjärde advent, Herrens moder är temat. Hon bar världens vanligaste kvinnliga förnamn Maria, den manliga motsvarigheten är Johannes. Att dessa två namn blivit så spridda beror naturligtvis på kristendomens kosmopolitiska karaktär, att den gäller alla. Från en massa olika stamgudar och totem som skulle beskydda en grupp människor, ofta i konkurrens med andra människor, valde människor att byta till en Gud för alla människor en religion som gällde för alla, med en uppsättninga levnadsregler som inte var olika för kejsaren och bonden. Från Quod licet Iovi non licet bovi*, gick man till Quod licet Iovi, licet bovi**. Åtminstone i teorin.Vanligen sägs det att det är hemskt att bara omfatta en teori endast med tanken och viljan, att den ska uttryckas i praktiken för att vara något värd. Den som inte handlar som hen tycker att man borde handla kallas föraktfullt hycklare.Som om det vore bättre att inte ens inse vad som är rätt och fel. Där håller inte Barockbloggen med. Visst är idealet att en fin teori omsätts i lika god praktik, men det är sällan så något gott börjar. De riktigt stora tankarna kräver att de får mogna i sinnet innan vi införlivar dem med vår person. Till och med små nyårslöften bryts gång på gång innan de till slut blivit ett med den som ger dem. Det innebär inte att det är ren ondska och hyckleri att avge dem, bara att det är svårt att bryta en vana. Till och med stigfinnaren Abraham fick för sig att Gud verkligen ville att han skulle offra Isak, som om Gud var en kananeisk avgud som krävde barnaoffer varje vår för att ge god skörd. Men han hade börjat gå åt rätt håll och Isak överlevde.
Att lägga ut kompassriktningen åt rätt håll är inte problemet som hyckleriteorin anser, problemet är att det är svårt att gå åt rätt håll. När man ska formulera och införliva en riktigt stor tanke i ett helt samhälle, i en hel mänsklighet, måste vi helt enkelt tåla oss, det tar tid innan allas lika värde blir praktik och först måste den också bli teori hos en majoritet i samhället.*** Hela vägröjarens vecka ägnade Barockbloggen åt det vägröjande judiska folket, det var hos dem tanken om en lag lika för alla uppstod och där lades den första lilla grunden till FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, demokratin och jämlikheten mellan fattig och rik, mellan man och kvinna, mellan vuxen och barn och mellan alla etniciteter.
Vi vet alla hur det är; mänskligheten är inte där än, men så smått börjar teorin slå rot. Vi kan höra högtidliga deklarationer från ateister, fundamentalistiska kristna och hinduer, inte bara judar, om människovärdets okränkbara princip. Att sedan ateisten går hem och slår sina barn, den kristna fundamentalisten snackar skit om sin muslimska granne och hindun fortfarande vägrar låta sina barn gå i skola med daliternas barn, ändrar inte på det faktum att de börjat röra sig i rätt riktning. Motsatsen, att de sa att det inte finns något universellt männsikovärde vore katastrofalt.
Därför är jag, trots alla hemska nyheter om främlingsfientlighet i Europa denna höst, hoppfull av en enda orsak; Jimmie Åkesson har deklararerat att rasism inte är okej hos Sverigedemokraterna. Nu tänker vän av ordning, som hör av sig då och då; "vad spelar det för roll att han säger det? SD är ju i grund och botten rasister av värsta 30-talstyska snittet." Visst är de rasister och ordet "invandrarkritisk" är helt och hållet smink, men det är ett nödvändigt heltäckande puder vilket förutan SD inte suttit i riksdagen.
Det gör mig verkligen glad att inte ens rasister vill omfatta rasismen i teorin. Till och med främlingsfientliga kvinnohatare, bögknackare och järnrörsfascister omfattar teorin om ett människovärde, åtminstone i offentliga sammanhang. I praktiken lever de verkligen i en förkristen forntid när endast den närmaste familjen, och då endast de vuxna männen förstås, räknades som människor. Men i teorin har de börjat förflytta sig till en tidsålder när människans lika värde oavsett ursprung är normen. Det är vackert så och det ger oss andra en plattform för argumenten.
Det är ett hoppets tecken att det i Sverige inte är som på 1930-talet; att det är okej att vara rasist och hata judar. Det gör mig glad att man på Walt Disney återgår till den klippta versionen av 1930-talsrullen "Tomtens verkstad" som jag växte upp med. Det är ännu bättre att det idag hade varit fullständigt omöjligt att i ett barnprogram göra en girig judedocka med kroknäsa, en black-face docka som kör en muldragen kärra i sakta mak och en docka som talar sydstatspidgin med ett ansikte som en minstrelsångare. Det gör mig glad.
Det gör också adventskalenderdagen 23 december komplett eftersom dagens namn är Adam som sägs betyda människa. Det blev en lyckad kombination att Marias söndag också är Adams namnsdag. Maria som födde den nya Adam, den mänsklighet som inte längre tycker det är okej att kalla sig rasist ens om man är det.
* Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen
** Det som är tillåtet för Jupiter är tillåtet för oxen. Som brukar översättat till "En lag för Jupiter, en annan för oxen"
*** helst ska ju alla omfatta den, men där är vi inte än och kommer kanske aldrig heller att bli.
Natanael; En sann israelit som kämpar med Gud och människor
Natanael är en av Jesu tolv lärjungar i Nya testamentet. Om honom säger Jesus att han är en sann israelit, i vilken inte finns något svek. Stamfadern Jakob hette ju "svikaren" innan han kämpade vid Jabboks vad och fick ett nytt namn; Israel=den som kämpar med Gud och människor.
En sentida Natanael var Elsa Beskows make Natanael Beskow som studerade teologi, men aldrig prästvigdes. I stället startade han Förbundet för Kristet samhällsliv som sedan kom att slås ihop med Förbundet för Kristen Humanism och numera heter Förbundet för Kristen humanism och samhällssyn. De sk. Humanisterna som försöker skaffa sig patent på humanistbegreppet, fast de egentligen helt missförstått begreppet humansim och bara företräder en antireligiös militant ateism, borde studera detta förbund.
Natanael Beskow var radikalpacifist och engagerade sig också hårt i kampen för kvinnors rösträtt. Han startade också Hemgårdar efter inspiration från Anglikanska fritidsgårdar där man skulle mötas över klassgränserna. De som inte hade råd med egen boksamling skulle där kunna läsa böcker och ta del av annan kulturell aktivitet. I Birkagården som han startade 1912 tillsammans med Hanna Pauli* samlades missionsverksamhet, folkbildning och kultur. Sedan startades Sveriges första fritidsgårdar och även barndaghem och fritidshem i Hemgårdsföreningens regi. Dessutom engagerade han sig för armeniernas situation i det Osmanska riket och var en av de första som skrev om det osmanska folkmordet på armenierna 1918.
Natanael Beskow bar alltså inte sitt namn förgäves. På många sätt förkroppsligar han namnet Natanel, en sann Israelit, en som kämpar med Gud och människor och han verkar sannerligen ha varit utan svek för han gav sig aldrig när han förstått vad evangeliet krävde. Vad som än hände så gick han sin väg rakt fram.
Dagens kalenderbild blir naturligtvis en från Elsa Beskows underbara Petters och Lottas jul, en klassiker som fortfarande älskas, åtminstone av mina barn.
*Hon var av judisk börd, återigen en sann israelit!
Israel -att brottas med Guds levande ord
Jakobs kamp med Gud vid Jabboks vad som Rembrandt föreställde sig scenen
Efter det lugna interludiet med Isak och Rebecka i Kaanan blir det utvandring igen med Jakob som så småningom flyttar med allt sitt folk till Egypten där älsklingssonen Josef blivit hög tjänsteman hos Farao. Jakob är redan i sin ungdom mer lik farfar än pappa på det sättet. Medan Rebecka fick resa till Isak är det nu Jakob som far iväg till morbror Laban för att hitta sig en fru, som hinner bli två innan han återvänder till Negev. Många barn blir det också, som håller sämre sams än både Jakob och Esau och Isak och Ismael.
Israel får Jakob heta efter en nattlig brottningsmatch med någon som han sedan uppfattar som Gud själv. Ja, i gamla testamentet händer sådana saker. Inte nog med att många änglar är helt lika männsikor och till och med får barn med människor i första mosebok, Gud själv är förvillande lik en människa i flera episoder. Det är intressant att det folk som sägs vara Guds utvalda också heter Israel, den som har kämpat med Gud. De heter inte de som underkastat sig Gud eller de som tror på Gud. Nej de har kämpat med Gud och i den kampen tiltvingat sig Guds välsignelse: Jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig säger Jakob, till brottaren i natten och då blir han välsignad med detta namn.
Jag förstår inte riktigt vad den välsignelsen innebär men jag ser ju att inget folk i historien fått kämpa så mycket för sin existens samtidigt som judar aldrig slutat diskutera med Gud själv. En liknelse ur Talmud:
"En kung anförtrodde ett mått vete och en linbunt till var och en
av sina två tjänare.
av sina två tjänare.
Vad gjorde den förståndige tjänaren?
Han vävde en duk av linet och malde mjöl av vetet. Därefter
Han vävde en duk av linet och malde mjöl av vetet. Därefter
bakade han ett bröd, lade det på bordet och bredde duken
över i väntan på kungen.
Den oförståndige tjänaren, däremot, gjorde ingenting.
över i väntan på kungen.
Den oförståndige tjänaren, däremot, gjorde ingenting.
Efter ett tag återvände kungen och sa till sina tjänare:
'Mina söner, för hit det som jag gav er.'
Den ene hämtade då brödet övertäckt av duken, medan den
andre hämtade måttet med vetet och linbunten. Vilken skam!
Behöver man ens ställa frågan vilken tjänare
som var den mest älskade? Naturligtvis den som hade gjort
'Mina söner, för hit det som jag gav er.'
Den ene hämtade då brödet övertäckt av duken, medan den
andre hämtade måttet med vetet och linbunten. Vilken skam!
Behöver man ens ställa frågan vilken tjänare
som var den mest älskade? Naturligtvis den som hade gjort
en duk av linet och bakat bröd av vetet."
Detta tolkar judar som att vi ska göra något eget av Guds ord, tolka in det och leva det på vårt sätt i vår tid. Precis som Augustinus många sekel senare, menar de att det finns inga felaktiga tolkningar. Jesus kände förstås till denna liknelse och han om någon vet vad det innebär att kämpa med Gud och människor och att göra sitt liv till ett levande brödoffer. Jesus berättade ju också en variant av denna liknelse, liknelsen om talenterna. Jesus var också jude och sa med denna liknelse samma sak: "Gör något nytt av din gåva, använd den. Ordet är dig givet, nu ska du göra det till ditt eget."
Isak bofast man med långväga fru
Govert Flinck Isak välsignar Jakob målad 1638Isak är doldisen bland patriarkerna han nämns alltid i samband med någon annan mer färgstark karaktär; fader Abraham, den listige sonen Jakob/Israel och vackra frun Rebecka. Isak själv verkar vara en hemmason som inte alls ärvt pappas lust för in-och utvandring.
Kanske var han less på ständiga uppbrott sedan barndomen. Dessutom måste han ha varit lite rädd för pappas beredvilliga skor sedan den där hemska händelsen på Moria berg när Abraham på fullt allvar tänkte döda honom. Isak var mest mammas pojke, det märks till och med i Bibelns knapphändiga material.
Där kan vi läsa att han stannar hemma till och med när det ska hittas en lämplig fru till honom efter att mamma Sara dött. En tjänare får åka till hans farbrors/morbrors familj* och hämta henne. När Rebecka kommer till Isak i Negev står dessa lakoniska rader som rymmer ett universum av starka känslor:
"Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor."
*Sara och Abraham var ju halvsyskon med samma pappa men olika mödrar.
Abraham stigfinnare med rätt att vandra
Abraham flyttar målning av Jozéf Molnar 1850
Abraham kan både ha varit en historisk person eller en fiktiv förfader till tre världsreligioner. Det spelar ganska liten roll nu. Jag lutar åt att han verkligen levde en gång i tiden för han liknar inte alls någon hjälte i ett forntida epos. Han är inte speciellt stark eller smart och mycket av berättelserna kring honom saknar den yttre dramatik och magiska inslag som brukar späcka forntida hjältesagor. Men han är bra på att hitta stigar.
Så här står det om hans beslut att lämna sin födelseort Ur för att ta sig till ett helt obekant land:
"Herren sade till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.”
Vi får ingen dramatisk skildring av en glänsande gudom som ryter befallningar så det ekar bland bergen. Det är heller inga stora mirakulösa luftfärder på flygande matta eller så när Abram följer uppmaningen: "Abram bröt upp, som Herren hade befallt, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han lämnade Harran. Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, all egendom och alla slavar som de hade förvärvat i Harran. Så började de sin vandring mot Kanaan."
Till ett helt okänt land gick de, Abram med en inre kompass ledde gruppen som nog var ganska stor, ingen ensam Gilgamesch. Han hittar också direkt, han irrar inte runt som Odyssevs som ändå seglade i välkända farvatten eller som hans ättling Mose fick göra i öknarna mellan Egypten och Kaanan. Helt odramatiskt går de bara dit Abram går. Inga strider, inga änglar, inga mirakel, inte ens ett lejon efter vägen och när de kommer fram händer– inget särskilt:
"När de kom fram till Kanaan fortsatte de in i landet, ända till den heliga platsen vid Shekem, till Orakelterebinten. På den tiden bodde kanaaneerna i landet. Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina ättlingar skall jag ge detta land.” Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. Därifrån fortsatte han till bergen öster om Betel och slog läger så att han hade Betel i väster och Aj i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade honom. Sedan flyttade Abram längre och längre ner mot Negev."
Där slutar berättelsen om hur Abram kom till löfteslandet. En vandrare som blev en invandrare. Det är märkligt att de religioner som räknar sitt ursprung i denne stigfinnare så ofta tagit/tar till vapen i fader Abrahams namn. Det är sorgligt att en av de kristna världsdelarna, Europa, börjar sluta sig mot invandraren. Abraham var notorisk invandrare och utvandrare. berättelsen om Abraham handlar om rätten att gå dit näsan pekar. Ingenstans kan vi läsa om hur Abraham längtade tillbaka till Ur. Hans vilja var att följa den stig som han funnit. Han dillade inte om att komma tillbaka till rötterna. I stället byggde han altare vid det heliga trädet på den plats dit han kom. Människor är ju inte träd, människor har inte rötter, vi har fötter.
Led milda ljus
Elva och jag vandrar dagligen efter denna stig
Vägröjarens vecka är detta. Men jag ser Johannes mer som en stigfinnare. Där andra inte såg något speciellt såg han vem Jesus var. Så är det med stigfinnare de ser inte bara ett virrvarr av mossa och grenar, de ser en stig. De ser om stigen är den rätta vägen eller om det är en myrstig som bara leder till närmsta stack. De finner gläntorna och kallkällorna längs med vägen. Stigfinnaren irrar inte runt på måfå utan går rakt fram längs stigen i sin egen takt.
Bruce Chatwin skriver i sin annorlunda resekildring "Songlines" om vad stigarna betytt för mänskligheten. Hans eget efternamn visade det sig betyder ungefär stigfinnare och han berättar om en stigfinnare i Australien som hyrts in av ett tågbolag som skulle lägga räls på hans folks land. Då får man enligt Australiensisk lag inte kränka heliga platser och en som kan de sjungna kartorna, songlines, får visa var bygget får placeras.
Den här gången fick den songlineskunnige åka bil. Han var då tvungen att sjunga jättefort, jag föreställer mig att det lät ungefär som en tungsteppande Ludgo-Pelle där han satt i baksätet på bilen som rörde sig i onaturligt snabb takt över de marker för vilka hans sånger var kartboken. Bilar går för fort.
På en stig kör man inte bil, möjligen att man skramlar runt där på en cykel, men främst ska man gå där. Steg och stig hör ihop. På en stig tar man ett steg i sänder. På en stig tar man en dag i sänder. Vilken tröst vad än som kommer på! Stigar är inga motorvägar. Motorvägar är för de snabba och jäktade, för bilar och bussar av hårda material. Mjuka och levande varelser rör sig längs stigarna, det är inte konstigt att de kallas songlines i Australien. Stigar inbjuder till sång. Inte nödvändigtvis käcka marscher som "Vi gå över daggstänkta berg", det kan ännu hellre röra sig om ännu aldrig sjungna sånger, en stilla helt nykomponerad improviserad jojk eller en pilgrimssång traderad ända från korsfarartiden:
Tredje advent: Vägröjaren
Johannes Döparen halshuggs på order av kung Herodes målning av CaravaggioJohannes Döparen var ett favoritmotiv för en av Barockbloggens älsklingar, Caravaggio. I dag nöjer vi oss med en målning av hans många av Johannes Döparen och Bereden väg för Herran-såklart-den psalmen säger så mycket om Guds rikes förhållande till denna världens makt:
Bereden väg för Herran!
Berg, sjunken, djup, stån opp.
Han kommer, han som fjärran
Var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste,
Av Davids hus den störste.
Välsignad vare han
Som kom i Herrens namn.
Guds folk, för dig han träder,
En evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder,
Sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna,
Nu ropa: Hosianna!
Välsignad vare han
Som kom i Herrens namn.
Gör dina portar vida
För Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida
Att nå din salighet.
Kring jordens länder alla
Skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han
Som kom i Herrens namn.
Ej kommer han med härar
Och ej med ståt och prakt;
Dock ondskan han förfärar
I all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
Och segrar, när han lider.
Välsignad vare han
Som kom i Herrens namn.
O folk, från Herren viket
I syndig lust och flärd,
Giv akt, det helga riket
Ej är av denna värld,
Ej av dess vise funnet,
Ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han
Som kom i Herrens namn.
Den tron, som han bestiger,
Är i hans Faders hus.
Det välde han inviger
Är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar
Blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han
Som kom i Herrens namn.
Frid på jord
Gottfrid har namnsdag idag och namnet är ett namn med en underbar betydelse; Guds frid/fred. Julens budskap är ju väldigt förknippat med fred, så mycket att det förr ansågs oerhört ociviliserat med all rigsföring under julen, så till den grad att man utlsyte vapenvila. I första världskrigets skyttegravar firades den första julen med förbrödring mellan kontrahenterna. de klev helt enkelt upp ur skyttegravarna och gav varandra gåvor samt firade tillsmmans med den proviant de hade. För att undvika detta pacifistiska myteri utökades tiildeningen av cigareetter och alkohol året därpå.
Jag tänker ändå på Mikael Wiehes ungdsomsynd "Är det verkligen fred vi vill ha" där han i revolutionsromantisk anda retoriskt frågar: "Är det verklgen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris. Är vi verkligen säkra på att det värsta av allt är krig?" Han har ju rätt. inte ville vi gärna leva i ett Europa där ingen gick i krig mot Hitler-Tyskland. Fred är ett för smalt begrepp för att man ska kunna kalla det ett odelat posistivt begrepp. Frid är mycket bättre. I friden ingår harmoni och rättfärdighet lika mycket som avsaknaden av krig.
Friden gäller alla, inte bara en privilegierad grupp. Friden gäller hela skapelsen. Frid handlar om alla aspekter av livet. I friden finns inget tyst våld eller kallt krig mot judar, kvinnor eller fattiga. Frid råder bara där alla har samma rättigheter och skyldigheter.
Trots detta måste jag ändå få säga att fred nästan alltid är att föredra framför krig, vad än Wiehe sjöng. Nu tänker jag på östra Kongo. De kristna där ber om våra koncentrerade förböner tredje söndagen i advent. Kriget ruinerar detta rika land, plågar människorna bortom vår föreställningsförmåga och alla mänskliga metoder och all god mänsklig vilja bland de som har makt tycks uttömda. Nu litar Kongos folk på ett mirakel. Be för våra vänner i Kongo, be för fred och frid i detta vackra land. Guds frid som övergår allt förstånd må falla över Kongos plågade kristenhet nu!
Sten den helige revisited
Barockbloggen har i denna lucka alltid med det nu levande helgonet Sten. Vän av ordning, som då och då hör av sig, undrar ibland, finns verkligen en så genomgod person på riktigt? Är inte detta en helgonlegend av Barbara-kaliber som är svår att verifiera? Barockbloggen har ju inte gett några uppgifter om var han är född eller led sitt martyrium.
Tack och lov har han inte dött än även om hans liv ibland kan vara ett lidande. Det senaste året har varit ett litet martyrium för Sten den helige men detta lidande bär han som helgon gör, han blir inte bitter bara ännu bättre inombords. Barockbloggen kan däremot berätta var han är född, i Karesuando församling.
Här kommer också bildbevis på att Sten finns. För att göra beviset giltigt är det bloggredaktören själv som här får en av hans varma kramar när hon delade bröd med honom på sin pilgrimsvandring i höstas:
Lucia-mångkulturens vackra ansikte
Sveriges Lucia 2012, Amanda Carlshamre, samlade mest pengar till Världens barn så hon blev årets Lucia. Hon har voläntärarbetat i Bangladesh, Filippinerna och på en kristen kommunitet i Frankrike och är med i riskstyrelsen för Svenska kyrkans unga samt är ambassadör för Rättvisemärkt och driver en bod med rättvisemärkta produkter. En skön Lucia att vara stolt över!
Barockbloggens favorittjej är förstås Lucia. Tonårstrotsigt emo-tuff dog hon hellre än att gifta sig och avsäga sig sin tro och sedan blev hon en ljuspunkt i decembermörkret hos oss längst upp i norr på sådana hemlighetsfulla vägar som bara helgon kan ta.
Ingen annanstans i världen firas Lucia som här i Sverige. I Syracusa, hennes hemstad, firas hon visserligen med stora processioner där man bär runt en skulptur som föreställer lilla Lucia just idag. Men firandet med små söta barn i sjungande luciatåg finns bara i Sverige och Finland. Delvis firas Lucia också i Norge och Danmark men då som import från Sverige, det var här det började.
Svenskt luciafirande är typiskt svenskt och därför helt mångkulturellt. Det har influenser från en massa olika håll; Tyskland och Italien främst. Så sjunger vi sånger från Frankrike, England och Karibien i luciatåget och allt framförs på ett sätt som vi bara gör här i Sverige med små svenska gårdstomtar och pepparkakor i följet.
Först kom Lucia från det antika Sicilien förstås, när den största helgonmakaren Diocletianus var kejsare. Sicilien som ligger nära Nordafrika både geografiskt och kulturellt. När Lucia levde tillhörde hela medelhavskusten Rom så Medelhavet var ett romerskt innanhav. På Sicilien var man lika Nordafrikanska som Europeiska och ön blev en transitö mellan den afrikanska delen av imperiet och den europeiska. Eftersom Nordafrika var Roms kornbod skeppades mycket spannmål via Sicilien så bröd hade man gott om.
Även idag siktar många båtflyktingar från Nordafrika på Sicilien som första anhalt i fästning Europa. Därför har Italien infört hårresande lagar om att man inte får bistå fartyg i sjönöd på italienskt terrotorialvatten om man misstänker att flyktingar färdas på dem. Folk som ändå hjälper drunknande medmänniskor, vilket många gör, riskerar straff för denna helt naturliga gärning. Ön som blev romarrikets brödbutik blir nu en fälla för hungrande människor som dör av svält och törst eller helt enkelt drunknar i sina försök att få ett bättre liv och kunna försörja sin familj genom att ta de jobb européerna inte vill ha.
Lucia som helgonförklarades just för att hon gav sin hemgift till de fattiga och delade sitt bröd med hungrande och i dagens Sverige kommer med lussebröd till frukost skulle inte gilla det. Lucias hemö ska bli brödbod för alla igen. Syracusa är med rätta stolt över sin lilla generösa emo-tjej från 200-talet. Italien måste sluta vanhedra hennes minne med sina omänskliga lagar om att inte ta hand om människor i sjönöd.
Alexander-mänskilghetens försvarare
Den helige Fransiscus mediterar. Målning av spanske barockkonstnären Fransisco de Zurbaran 1598-1664Alexander, Alexandros på grekiska är ett namn sammansatt av ord för försvar, beskydd och andros man eller människa. Alltså betyder det namnet ungefär människornas beskyddare eller försvarare. Många kända Alexandrar har levt men jag stannar för filosofen och fransiscanermunken Alexander av Hales (ca. 1190 -1245). Bland många betydelsefulla verk inom filosofin och teologin fastnar jag för hans försvar för tiggarmunkar och hans avståndstagande från förvärvsarbete.
För snart två år sedan gick tre TV-program om en kyrkoherde i England som ville försöka leva utan pengar. Han började med bytesaffärer och arbetade dagsverken hos folk för sitt uppehälle, men inte förrän han blev tiggarmunk i Fransiscus fotspår förstod han vitsen med fattigdomsidealet. Han gav sig ut på en resa där han fick förnedra sig utanför mataffärer och be folk köpa saker till honom. Han gick mycket och fick lita till människors välvilja för att få natthärbärge. Han övernattade i kyrkor men också i människors hem, bl.a en muslimsk familj tog emot honom med öppna armar. Han tiggde också tågbiljetter men inte pengar. Då insåg han att denna fattigdom ledde honom närmare andra människor, den visade hur mycket vi är beroende av varandra fastän vi inte vill se det.
Att arbeta för mat gav en slags stolthet och känsla av oberoende som tiggeriet aldrig kan ge. Då inser man att även när jag arbetar är jag helt beroende av andra människors välvilja. Hur skulle det gå om busschauffören bara hoppade över att gå till jobbet eller tog bussen ut till sin sommarstuga i stället för att köra sin runda efter tidtabellen? Vad gör jag om tidningsbudet kräver mutor för att jag ska få min tidning? Om sopåkaren gör detsamma för att utföra sitt jobb? Om alla nattarbetande undersköterskor gick hem och sov skulle knappt någon av oss kunna vara trygg.
Men så är det inte. Alla tusentals människor som behövs för vårt dagliga uppehälle ställer i allmänhet upp och gör det de ska. Därför inbillar vi oss att vi är oberoende. Att leva som en tiggarmunk gav den engelske kyrkoherden insikten att så är det aldrig. Vi är alltid beroende av andras välvilja. Vi är också beroende av att få visa andra välvilja. Det sant mänskliga är att dela sitt bröd med en främling som ber om det. Alexander av Hales var alltså en sann försvarare av mänskligheten.
Daniel och Polykarpos - förebilder i integritet
Biskop PolykarposDaniel är en märklig gestalt i bibelns galleri av märkliga karaktärer. Han lever nära maktens centrum men är till synes helt obrydd om vad den enväldiga härskaren tycker och tänker trots att judarna är i fångenskap hos denne härskare och helt utlämnad åt dennes nycker. Han går bara rakt fram och gör det han vill.Detta trots att detta verkligen är en sann envåldshärskare som kan få för sig att döda alla visa i riket när några av dem inte kan uttyda en mardröm han haft.
Ja, inte bara Daniel förstås, hans vänner Hananja, Mishael och Asarja också. De fyra utvaldes till något slags hovmän, lyxfångar, för att de var ståtliga att se på, kunniga och intelligenta. Bara det att bli utvald för att man är så snygg och intelligent borde gjort att de föll för kungen, men nej, de vägrade äta den goda maten som serverades vid kungens bord. Hur oartigt är inte det! De åt i stället bara grönsaker och vatten. Testa det hemma i Tornedalen så får ni se hur väl sådant tas emot! Dan.1:1-16
Daniel, Mishael, Hananja och Asarja blir snart kungens rådgivare eftersom den vegetariska dieten gör dem ännu snyggare och smartare. Men när de fortästter vara obstinata och behandla kungen som vilken vanlig människa som helst genom att vägra tillbe en staty han låtit tillverka av sin kungliga höghet, blir han less och sänder dem in i en brinnande ugn och sedan ner i lejongropen som vi förknippar med Daniels namn.
Jag gillar så Hananjas/Shadraks Mishels/Meshaks och Asarjas/Aved-Negos svar när kungen befaller dem, sina ståthållare över provinsen Babylonien, att tillbe hans snygga staty: "Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest.”
På samma sätt resonerade många som nu finns med i adventskalendern. De första kristna var mycket förtjusta i Daniels bok. Man kan tycka att det visliga vore att äta kungens goda mat-artigt också. Det vore bra för familjen om de tillbad den där statyn, det är ju bara en staty, man kan ju tänka på annat medan man står där och knäböjer. Så resonerade de inte. De blir slängda i ugnen men klarar sig genom en ängel som skyddar dem från lågorna.
Men de som vägrade tillbe kejsaren i Rom klarade sig inte. Kyrkofadern Polykarpos brändes på bål under en av de förföljelsevågor som de kristna fick utstå i romerska riket innan Konstantin accepterade kristnas rätt till religionsfrihet 313. Han var en gammal man, född ca. 69 e.Kr. och en lärjunge till Johannes, den yngste av Jesus tolv närmaste manliga lärjungar.
Innan Polykarpos dog drömde han att hans kudde fattade eld och då förstod han att han skulle brännas på bål. När myndigheterna ville få honom att tillbe kejsaren i stället och så rädda sig, sa Polykarpos: "Jag har tjänat Kristus i 86 år och han har aldrig svikit mig, varför skulle jag nu svika honom?"
I Sverige, idag tvingas vi sällan ta sådana avgörande beslut av mod för att inte trampa sönder vår integritet. Men det krävs ändå en stor självrespekt och mod att stå emot när tex hela arbetslaget snackar skit om invandrare eller bestämmer sig för att mobba en jobbarkompis eller förman. Vi människor vill höra till gruppen. Ensamma är vi ingenting. Så att tacka nej till bullen för att det nu är julfasta eller säga emot hyllningskören för Jimmie Åkesson kan kosta på. Även om vi inte blir kastade på bålet längre.
Men när Polykarpos vägrade tillhöra gruppen genom att tillbe kejsarens bild brändes han och tolv av hans lärjungar på bål. Resten av hans lärjungar tvingades se på när de brändes till döds. De kom efteråt ihåg att det inte luktade som det brukade när man bränner människor levande, det luktade nygräddat bröd.
Nobeldagen; Marie Curie
Polskfödda fransyskan Marie Curie som hon såg ut 1903 när hon blev den första kvinnan att tilldelas ett NobelsprisMarie Curie är en av dessa sällsynta kvinnliga nobelspristagarna, dessutom i fysik och kemi där de varit än mer sällsynta. Ingen annan, varken man eller kvinna, har tilldelats priset i två olika discipliner. Män har ju en stark tendens att belöna andra män, vilja umgås med andra män och helst se på andra män i svettiga trikåer och kortbyxor. Det antika Grekland där män endast umgicks med kvinnor för att få barn och sedan lät allt annat socialt och erotiskt umgänge vara med andra män, ligger inte särskilt långt borta.
Men Marie Curies geni gick inte att ignorera. Hon fick först dela priset med sin man Pierre, fast alla insatta är överens om att hon var den drivande kraften i deras vetenskapliga arbete. Då fick hon fysikpriset 1903. Åtta år senare fick hon ensam kemipriset för sina upptäckter av grundämnena polonuim, som hon namngav efter sitt hemland Polen, och radium. Hon grundade också medicinska forskningscentra; Curie-instituten i Paris, där hon var verksam, och i Warzawa, där hon var född. Curie-instituten är fortfarande världsledande inom cancerforskningen.
Marie och hennes samtid tog visserligen fel när de trodde att radium var hälsosamt till en början, men när hon själv blivit dödligt sjuk av radioaktiv strålning hade man förstått sambandet bättre. Hennes aningslöshet i början av karriären brukar anföras som argument för att folk var korkade förr. Men jag tycker inte vi ska vara så hårda mot henne. Hon upptäckte på hårdast möjliga sätt att radioaktivitet var ytterst farlig för allt levande och drog sedan slutsatser av det och åtgärdade missförståndet. Vi har facit i hand och bara kör på med kärnkraften, världens dummaste sätt att koka vatten, i alla fall. Det är som om Curie-instituten skulle bestråla folk med röntgenstrålar och låta cancerpatienter traska runt med små bitar radium i fickorna än i denna dag.
Marie Curie hade troligen inte förordat nybyggnation av kärnkraftverk efter Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Vi kan ju förstås aldrig veta, hon dog ju av strålningsskadorna 1939 innan atombomben och kärnkraften. Men hon tog lärdom när hon såg riskerna. Varför gör inte vi det?
