Kanin
Nature morte avec deux lapins/ Stilleben med två kaniner av Jean Baptiste Simeon Chardin 1699-1779, målning från den tiden då kaniner ännu mest sågs som billigt kött
Samtidigt som kaninen spred sina livskraftiga gener i Europa växte preciositeten fram i Frankrike. De ständiga krigandet tömde Frankrike på män och gav kvinnorna utrymme på samhällslivets alla områden och världens första egentliga feministrörelse tog sin början i preciösernas litterära salonger.
Förutom att de diskuterade litteratur och filosofi lyckades också preciöserna förändra det franska språket. De vägrade till exempel kalla kaniner för connin/connil för det lät vulgärt och sedan dess säger man bara lapin om kaniner på franska. Samtidigt började kaninraser utvecklas ur den ursprungliga iberiska kaninen och långhåriga varianter som angorakaninen avlades fram för att ge en underbart mjuk ull till värmande och lätta klädesplagg.
Var det det nya namnet som gjorde att kaniner blev ett sällskapsdjur i stället för ett köttdjur? Kanske. På franska säger man "con/conne" om någon fånig och korkad typ. Ordet "lapin" används för att säga "älskling". Det är ju passande för kaniner är ju vanligt älskliga djur som dessutom passar bra ihop med hästar då de mår bra av samma mat, vill ha det lika svalt som hästar och fungerar bra socialt tillsammans med dem.
Vinterpsalmer vid kyndelsmäss
Haquin Spegel, Barockbloggens älskling, skrev många psalmer under sitt liv och genom att han var väl representerad i 1695 års psalmbok blev han inspiration för många andra psalmdiktare. Han är en av få som besjungit vintern medan sommaren har en mängd älskade psalmer.
I Sv. Ps 327 skriver han: "Hagel, snö och isar, rimfrost natt och köld Herrens allmakt prisar som är sol och sköld"
Men det finns en psalms om skrevs av Zacharias Topelius som ofta sjungs i Jukkasjärvi på vintern, nummer 518:
"Hur härligt vittna land och sjö ännu i frost och vintersnö, o Gud om dina under! […]
Ljus är din klädnad, Herre Gud, i norrskensprakt och sjtärneskrud, din himmel skådar neder.
Dig bliver inget mörker när, du våra fötters lykta är, som oss i natten leder."
Zacharias Topelius förstod att vintern är ljusets tid, kanske eftersom Kyndelsmäss var och är en stor helg i Finland och i Tornedalen. Hur som helst passar denna vinterpsalm på Kyndelsmäss och speciellt som dessa dagar varit så ljusa och soliga.
Preciösa salonger, samtalet som nöje och motståndshandling
Barockens litterära salonger
Under 1600-talet samlades franska överklassdamer till salong, som trogna läsare vet. Madame de Lafayette som skrev La Princesse de Clèves var en av centralgestalterna i Paris salonger. La préciosité var inte bara en sammanslutning för författare och bokläsare det var också ett samlingsnamn för en språklig förnyelse och, framför allt, en feministisk rörelse.Preciöserna diskuterade litteratur tillsammans, men utifrån det litteraturstudiet undersökte man också samhällslivet och kvinnans villkor i det sociala samspelet. Som så ofta förr under krigiska tider, vilket 1600-talet definitivt var i Frankrike, intog kvinnorna nya positioner i samhället.
Paradoxalt nog har Europas krig ofta lett till förbättringar för kvinnorna i samhället. När kriget tog slut fick kvinnorna ta några steg tillbaka, men innan dess hade de trots allt tagit flera steg framåt och landvinningarna förlorades aldrig helt. Den mentala miljön förändrades sakta men säkert mot ett mer jämlikt samhälle, även om mycket återstår att göra innan en kvinna räknas som likvärdig en man.
Igår hade jag en liten preciös salong, numera med hjälp av informationstekniken med vännen Å. Vi diskuterade Psaltaren och många nya infallsvinklar på mycket kom fram. Vi har alldeles för lite tid för våra litterära salonger-men när tillfället kommer är det desto mer välkommet. Samtalet är nog det allra mest utvecklande sätt människor kan interagera på.
Läsning som livskunskap
Det finns en likhet mellan mig och Maria; vi läser-mycket och när vi väl kommit in i boken är det med nöd och näppe som ens änglabesök kan väcka oss ur bokens underbara värld
Den kategori som blir absolut vidast av alla min vidsträckta kategorier är nog Barockens litteratur. Där kommer allt från Bibeln till nutidslitteratur in, för Barockbloggen hyllar ju ständigt barockens motto: More is more. Inspirerad av Minervas mycket vackra och intressanta inlägg om Dante måste jag bara blogga om läsningens betydelse-igen.Inget kan som läsandet få mig att reflektera och fokusera. Jag minns allt jag läser för då är min koncentration på topp.
Inget boostar språkinlärning som läsning gör för mig. Filmer funkar inte alls lika bra, även om film intresserar mig enormt får det inte igång min hjärna på samma sätt som läsande. Inget inspirera på samma sätt som läsning av riktiga böcker-känslan och bekvämligheten-en dator i sängen funkar bara inte. Hörböcker fungerar nästan lika bra för mig-jag minns allt jag lyssnar fokuserat till också och språkinlärning med bok och inläsning tillsammans är oslagbart.
Men viktigast av allt-inget kan få mig att förstå mig själv och tillvaron som läsandet gör. Den gångna hösten har La Princess de Clèves varit min ledstjärna, hon har lärt mig så mycket om integritet, egenvärde och sann självkänsla. Ja, egentligen är det ju Madame de Lafayette som lär mig detta, hon som skrev boken. Men till skillnad från den moderna fixeringen vid författaren är mitt skönlitterära läsande nästan sjukligt fixerat vid själva texterna, de lever sitt eget liv i mitt huvud. Karaktärerna blir mina vänner; Dorothea Brooke*, Sam Gamgi**, Beatrice*** och Anne på Grönkulla****, bland hundratals andra litterära gestalter har lärt mig att leva och förstå andra människor jag möter.
Hur skulle jag ha klarat när storsonen flyttade hemifrån om jag inte läst Nefertiti i Berlin*****? Hur skulle jag orka med all elakhet i världen om jag inte kunde trösta mig med Middlemarch? Städning blir djupt meningsfull mot bakgrund av Mina drömmars stad-serien******. Varje kväll blir ett spännande äventyr när barnen nattas i Narnia********, i Bullerbyn******** eller på Ture Sventons********* flygande matta. Livet får sammanhang av de flertusenåriga skrifterna i Bibeln. Där står bland annat att läsa:
För övrigt, min son, ta varning:
Därför säger jag nu: God natt!
Maria läser kanske en aftonbön vid sin uppslagna bok* Huvudperson i George Eliots roman Middlemarch
** Världsberömd trädgårdsmästare i Sagan om ringen av JRR Tolkien
***Dantes ledsagare till paradiset i Komedin
**** Huvudperson i LM Montgomerys bokserie om den självständiga fosterhemsflickan Anne Shirley
*****Diktsamling av Bodil Malmsten
****** Per-Anders Fogelström
*******CS Lewis
******** Astrid Lindgren
********* Åke Holmberg
Om sagor
G.K. Chesterton
Jag har inte galet spelberoende tonåringar, än så länge är de små och jag får dem i säng utan att använda huvudströmbrytaren-men jag ser vartåt det barkar. Ändå kan jag förstå fascinationen de känner inför de spel de spelar-de gillar sagospel där man blir en hjälte som löser olika uppdrag och tar sig fram i sagornas underbara och hemska värld. De kan ockå bli en OS-ryttare som vinner tekniska tidshoppningar eller en boxare som slår knock på tungviktskungen.
Samtidigt som jag har allt detta tidstjuveri emot dem måste jag erkänna att datorspel ockå är bra på att berätta sagor och sagor kan man aldrig få för mycket av. Blogg-vännen Lars berättade att Divina Commédia blivit datorspel och det förvånar inte alls, den är som gjord för det. Den är t.o.m redan indelad i "levlar" som mina barn uttrycker det. Bara att programmera in och köra med andra ord.
Fantasyspel började vi med redan när jag var ung då hette de Dungeons and Dragons (Drakar och demoner på svenska) och ansågs fördärvliga som rollspel,de skulle föra sköra tonåringar till mentalsjukdom och självmord. Säkert hände just detta, tonåren ÄR en skör tid. Men samtidigt lärde vi oss att drakar kan besegras. En bra saga ska nämligen ha ett lyckligt slut. En dåligt fixad konstsaga kan ha ett olyckligt slut. Men folksagor har det inte. Barocksagosamlingen Gåsmors sagor berättar inte om en Askunge som blir gatusoperska och dör i en snöstorm, vilket var ett mycket mer realistiskt öde för ett oälskat styvbarn. Nej hon blir prinsessa och styvsystrarna får skämmas.
Sagorna lär oss att "slåss med troll, befria prinsessor, döda varulvar" som Strindberg skrev, för det är att leva. Livet kommer att leda dig till möten med troll som måste ut i ljuset för att besegras. Barndomen är full av prinsessor som behöver befrias, den första av alla är den prinsessa som finns inlåst i dig själv. Varulvar med en oberäkneligt livsfarlig dubbelnatur stöter vi på nästan varje dag.
Den mobbade Askungen, den lilla klena Tummeliten, den naiva Rödluvan, den smarta Mästerkatten i Gåsmors sagor lär oss att leva, våga tro på en bättre framtid och orka bli vuxna. I en värld full av eldsprutande drakar, illvilliga demoner och grymma styvsystrar rustar oss sagorna med livsmod.
La Princesse de Clèves et Madame la Dauphine II
Man kan fråga sig varför vi människor i alla tider har tillåtit en liten elit i samhället att, för dyra pengar, leva ett sådant där symboliskt liv som La Princesse de Clèves och kronprinsessan. När man läser romanen är det inte svårt att förstå att det var i Frankrike den första revolutionen som vände sig emot det galet utsvävande hovlivet på fattiga massors bekostnad, startade. Men på vilket sätt har egentligen något förändrats sedan dess? Förutom att den skriande fattigdomen numera flyttats utanför Europas gränser?
Premiärminister Berlusconi flirtar vilt med vackra småflickor. Frankrikes regent, president Sarkozy har gift sig med en underskön fotomodell och rocksångerska. Hela Hollywood vimlar av skådisar som lever ett helt symboliskt liv och de har alla valts ut på grundval av sitt vackra yttre. Till och med i den lilla fredliga nationen Sverge finns ett kungahus med vår Madame la Dauphine/kronprinsessan som lever dyrbart endast för att representera och symbolisera detta lilla land som inte haft krig på 200 år. Men ATT vi fortfarande har det som i Frankrike på 1550-talet är ju inte någon förklaring till VARFÖR det är så.
Jag önskar att vi kunde nöja oss med att läsa om detta ovärdiga och kostsamma liv i romaner och låta det försvinna i historiens museala kammare. Tänk om vi vågade leva fullt ut själva utan vackra idealmänniskor att skvallra om och jämföra oss med-för att allltid inse att vi vanliga inte duger. Det vore också bra för samtliga statskassor om de som har makten verkligen bara styr landet som de blivit valda till och slutade kasta bort skattemiljoner på lyxliv och slott.
Men tyvärr verkar allt gå åt motsatt håll. De svenska partierna byter partiledare på löpande band och en partiedarkandidat behöver inte längre ens ha varit medlem i partiet i fråga, det gäller bara att vara känd. Eller varför försöker man annars övertala Lars Adaktusson att ta över styret av KD? Och i vänsterpartiet anses den som de flesta medlemmar vill se som ny ledare, Jonas Söstedt 47 år, vara för gammal för att passa i media. Rynkor gör sig kanske inte på bild-men borde inte livserfarenhet vara mer meriterande för en partiledare än att man är photogénique?
Trevligt vore det också med mogna människor vid makten som inte behöver omge sig med vackra människor av båda könen för att demonstrera sin överhöghet? Ja, tänk om det kunde bli så att valda ledare såg sig som medborgarnas tjänare? Och tänk om vi röstade på människor med denna inställning i stället för på dem med den starkaste utstrålningen eller kvickaste svaren i debatterna? Tänk om vi röstade på sådana som Dag Hammarskjöld i stället för sådana som Berlusconi?
La Princesse de Clèves et Madame la Dauphine
Just nu är det fransk litteratur som upptar min tid och nu på C-nivån är det barockens och upplysningens litteratur som undersöks. För tillfället låter jag mig bedåras av den unga prinsessan madame de Clèves som lever i närheten av Henri IIs hov i mitten av 1500-talet, samtidigt som Madame Dauphine och den karismatiske hunken Monsieur de Nemours, som till och med hade läge hos drottning Elizabeth I av England, men valde att stanna vid det franska hovet för att få vara nära sin älskade prinsessa. En prinsessa som naturligtvis är gift med en annan och därtill ett dygdemönster så det blir en ytterst platonisk kärlekssaga för de båda vackra människorna. Det är deras skönhet som fört dem samman genom att de valts ut av drottningen, Madame la Dauphine, för att förgylla hennes hov med sin närvaro. Hon samlade nämligen på de vackraste människorna av bägge könen till att umgås med henne.Det låter som en trist intrig, men konstigt nog är det ett väldigt flyt i berättelsen och det hjälper ju förstås att vara historiskt intresserad, men också det sirliga språket gör att texten fängslar mig. Författarinnen, Madame de Lafayette, som levde ganska precis hundra år efter att händelserna i romanen utspelar sig, alltså mitt i fransk högbarock, skriver lite som en föregångare till Jane Austen i en witty stil som gör att man med lätthet tar sig igenom de till synes ointressanta hovintrigerna. Det är det fantastiska med den goda berättaren, vilken berättelse som helst kan engagera om den berättas på rätt sätt.
Litteraturens styrka; att kunna få oss att förstå och känna med människor som lever under helt andra villkor än vi själva, bevisas ännu en gång. Få människor kan vara mer olika Barock-Olga än den undersköna Madame de Clèves. Hon gifter sig med en man som hon inte känner något speciellt för, varken negativt eller positivt, en tanke som känns ganska främmande för dagens svenskar.-inte minst för mig.
Varken hon eller någon annan i boken utför något ordentligt arbete. Deras hela livsuppgift är rent symbolisk och prinsessans del i detta symboliska spel för att stärka kungamakten är att vara vacker. För att fördriva tiden roar man sig med flirt och intriger, baler och visiter och i bakgrunden dundrar krig och politiska konflikter fram över Europa, men hovlivet pågår ganska opåverkat av allt detta. Katoliken M. de Nemours tillhör ju egentligen det protestantiska Englands fiender men är ändå påtänkt som gemål till jungfrudrottningen Elizabeth I i det nyreformerade anglikanska kungariket.
Vid hovet överröstas kanonmullret av tidens bästa musik, skriven av tidens främsta kompositörer och framförd av de skickligaste musikanterna. Under Madame de Lafayettes tid kunde det låta så här i musik skriven av barockkompositören Lully, här har han tillägnat freden och Madame la Dauphine (kronprinsessan,kallades så vid franska hovet, därav samma namn) sin komposition; Idylle sur la paix et Air pour Madame la Dauphine:
Brukshundar
Golden retriever, en jakthund specialiserad på att apportera skjutna fåglar i vatten
Alla olika hundraser vi har kommer sig förstås från att männsikan behövt hunden till olika saker. Vargar och människor tillhör de varelser som är mest anpassningsbara vilket bland annat beror på vår speciella sociala struktur. En ensamvarg är både olycklig och sårbar, precis som vi männsikor är dte i gemenskapen vargen blir till. En vargflock är ingen strikt hierarki under alfahonan och hennes utvalde är rollfördelningen snarare beroende av uppgifter och begåvningar. Liksom i hästflocken finns det bästisar i varggruppen och de som är extra bra på övervakning, andra som är duktiga spårare och ytterligare andra som är bra på jakt och att ringa in bytet. Om en medlem i flocken blir bättre på något stärks hela gruppen och tvärtom. Där borde vi härma hästar och hundar mer än vi gör.Dessa olika förmågor hos vargarna har av människon renodlats. Till exempel i vakthundsraser som Kapten som är en riktigt trygg gårdvar. Han lägger sig lugnt framför ytterdörren och kommer någon ger han ifrån sig ett jättelikt skall, ett enda. Helt utan att man behövt träna honom till detta. Så är också Berner Sennen, den mest kända av sennen-raserna, urbilden för den svenska gårdvaren Karo i Elsa Beskows läsebok för skolan "Vill du läsa och skriva".
Dalmatinern är en skarpare vakthund som förr följde med hästdragna diligenser för att skydda passagerarna och lasten från stråtrövare. Därför är de fortfarande förtjusta i hästar och behöver väldigt mycket motion.
Border collien är fortfarande främst en bruksras, de flesta hundar är ju idag mestadels sällskapshundar med en tydligt utseendemall som standard. Border collien saknar helt denna typ av rasstandard och avlas fortfarande helt på bruksegenskaper. Därför kan border collies se ut lite hur som helst: upprättstående öron, stora, mellanstora, långhåriga och korthåriga och allt däremellan. Alla möjliga färger och kombinationer av färger finns.
Däremot ska de alla vara utpräglat arbetsvilliga, lättlärda och intelligenta. Även om inte alla vallar får nu för tiden så måste alla jobba. Den här lilla damen ska bli assistanshund, något som border collies är väldigt bra på:
Det ska bli så kul att följa hennes utveckling. Den som vill får göra detsamma på denna blogg.
Lilla vargen
Stella, hamiltonstövare
Madde med sin vackra skotska hjorthundstik
Vit schäfer från Granån på besök på Kvarngården i Björkfors
Dalmatinertik på stall WF
Glad Golden retriever i Pengsjö
Elva, Border collie-valp
Vår "lille" prins, Kapten, sennenhund
Alla dessa hundar, hur olika de än ser ut är egentligen bara små vargar. Allihop skulle kunna få valpar med en varg och dessa valpar skulle i sin tur kunna få egna valpar. Rödluvan har idag hur många olika varianter av varg som helst att vika av från stigen för att umgås med och då vet vi ju hur det slutar: "Mamma, jag kan väl få behålla den, den följde med mig hela vägen hem."
Så gör vi ju också, för vargen blev vårt första husdjur och det är fortfarande världens vanligaste, mest spridda och variationsrika tamdjur.
Rödluvan och vargen revisited-ett hundliv
«Här i Sverige finns inte en enda vargflock, inte ett enda revir som får vara ifred från laglig eller illegal jakt. Vad skulle hända med överbetningen av tallplanteringar, fjällhedar och renlav med stora rovdjur i någorlunda livskraftiga populationer? Hur skulle fjällräv, ripa och fjällämmel klara sig? Skulle dessa stammar öka som forskarna tror och som de gjorde i Yellowstone?
Det vet vi inte, det får vi antagligen aldrig veta, alla vi små Rödluvor i Sverige. För här vann jägaren en sådan slutgiltig seger över Vargen att knappast ens den vänlige Lilla Vargen har en reell chans att utveckla ett normalt vargbeteende med en normal familjestruktur. Den struktur som är så lik vår att vi när som helst kan ta en vargvalp till oss och den skulle lyda oss som den följer sitt alfapar. Och det är ju också det vi gör hela tiden, fast vi kallar dem inte vargar när de bor hos oss, då kallar vi dem hundar.»
Nu fortsätter vi med den mest naturliga av fortsättningar: hundar! I en vecka har bloggen gått på sparlåga då Barock-Olga levt hundliv med denna lilla bedårande vilde:
Elva, 3 månader, Border collie
Sommarrepris: vargar och rödluvor i verkligheten
Jägarpratet om att vargen "äter rent" i skogen stämmer helt enkelt inte. Vargar äter inte rent i skogen. Hjortdjur utan naturlig begränsning kan däremot göra det. De stora rovdjuren behövs för att ekosystemet ska fungera. Man slipper inte bara överbetning, man styr betet till andra ställen. Bytesdjurens beteende förändras och skogsägarna borde älska vargar eftersom det inte är så smart att beta väl synligt på ödsliga tallplanteringar om man vill klara sig mot större rovdjur.
I Yellowstone har man också kunnat vetenskapligt jämföra stora rovdjur med jägarnas roll. Med vargar i Yellowstone finns kadaver hela vintern. Inte jättemycket men jämnt fördelat. Det ökar mångfalden på alla sätt. Alla mindre rovdjur och asätare kan överleva vintern bara med hjälp av kadaver, från de allra minsta till rävar och fåglar, även småfåglar som behöver mycket fett under vintern. Kadaver bryts till slut ner av insekter och bakterier till mat för växterna och svampriket. Med jägare finns det i stället mycket kadaver under kort tid och den tiden är på hösten. På vintern har de flesta kdavren ruttnat bort och mot den alltid lika vanskliga vårvintern finns inget kvar. Detta var en starkt bidragande faktor till fågelpopulationernas minskning i Yellowstone.
Vad man också har noterat i Yellowstone är att utan vargjakt får man en lugnare vargflock som är bättre på jakt. De består inte enbart av halvvuxna ungvargar som inte kan döda riktigt utan gör det långsamt och så dåligt att bytesdjuren ofta kommer undan svårt skadade. Lugna vargflockar med en naturlig åldersblandning plågar inte ihjäl sina byten utan dödar snabbt och effektivt. En enda flock kan vara upp till 37 vargar. Vargar i lugna revir driver inte runt i byarna runt Yellowstone de blir ibland mambos hela livet ut. Det blir färre och stabilare revir. Men Yellowstone är Yellowstone, ingen annanstans får vargar leva utan att ständigt jagas.
I Sverige har vi bestämt att det ska finnas mycket jaktbart vilt överallt för jägares fritidsnöjen så här finns inget Yellowstone. Efter vargjakterna som genomförts har man noggrannt följt vad som hänt med de vargflockar som blivit av med sitt alfapar illegalt eller legalt. De föräldralösa reviren har delats upp av döttrarna i flera mindre revir. Ett alfapar hade enbart 8 valpar när de försvann och dessa valpar drog ner till byarna för att leta efter mat.
Ett annat undersökt nybildat alfapar fick fyra valpar på våren och när de korsade järnvägen dog alla deras valpar. Det var sorgligt att höra dessa föräldrar yla efter alla sina ungar. De blev också oroliga den sommaren i sökandet efter sina små.
Av detta kan man alltså lära att vargar som får vara ifred i sina flockar blir lättare att leva samman med för människorna i trakten, så är det åtminstone i jordbruksbygderna kring Yellowstone där man också har mindre besvär av prärievargar(rävar) efter att vargflockarna stabiliserats i nationalparken.
Här i Sverige finns inte en enda vargflock, inte ett enda revir som får vara ifred från laglig eller illegal jakt. Vad skulle hända med överbetningen av tallplanteringar, fjällhedar och renlav med stora rovdjur i någorlunda livskraftiga populationer? Hur skulle fjällräv, ripa och fjällämmel klara sig? Skulle dessa stammar öka som forskarna tror och som de gjorde i Yellowstone?
Det vet vi inte, det får vi antagligen aldrig veta, alla vi små Rödluvor i Sverige. För här vann jägaren en sådan slutgiltig seger över Vargen att knappast ens den vänlige Lilla Vargen har en reell chans att utveckla ett normalt vargbeteende med en normal familjestruktur. Den struktur som är så lik vår att vi när som helst kan ta en vargvalp till oss och den skulle lyda oss som den följer sitt alfapar. Och det är ju också det vi gör hela tiden, fast vi kallar dem inte vargar när de bor hos oss, då kallar vi dem hundar.
Bilder från Yellowstone nationalpark utom vargfamiljen som är från den skandinaviska vargstammen.
Sommarrepris del 3
Nu är en varg på vandring igen. En överlevare som tagit sig genom hela Norbotten, Lappland, Jämtland och Härjedalen. Då minns jag en vinter när jag och vännen, vi som tillsammans kallas Ålengålåle, satt tillsammans vid mitt köksbord och försökte leta upp en väg som en varg kunde ta sig igenom Sverige från Ryssland på kartan.Vi gjorde research till hennes kommande roman som hade en vandrande varg som viktigt tema. På kartan letade vi efter namn som innehöll ordet varg på finska(susi),ryska(vlk), samiska(návdi) eller nordiska språk (ulv/ulf). Detta var långt innan boken kom ut och ett år innan vargen "John" gjorde sin vandring till Stora sjöfallets nationalpark 2002. Döm om vår förvåning när "John" dök upp och gick precis den vägen vi stakat ut för den fiktiva vargen och kom dit vi tänkt oss att bokens "Gula ben" skulle komma.Nu har en tuffing klarat sig igen. Till det krävs mycket men främst en vinter som dels fryser havet dels gör att marodörer som hatar rovdjur sitter inne i stugvärmen i stället för att spåra djur med snöskoter och sedan, förstås, stor tur. Jag antar att denna varg nu har det svåraste framför sig. I etablerade vargrevir i mellansverige finns många välorganiserade varghatare och det är väl lite varmare än här. Nu har jag i alla falla förstått innebörden av det gamla uttrycket vargavinter. Troligen kom det många vargar österifrån sådana här år med arktisk oscillation och långa perioder med helt igenfruset hav.
Numera betyder vargavinter att någon enstaka varg hade möjlighet att överleva resan från Ryssland till vargflockar i Svealand och Götaland. Precis som med all annan brottslighet avstannar aktiviteten vid minus 20 grader. Jag hoppas därmed på flera riktigt kalla veckor. Dagens rödluvor är ju inte rädda för vargen, men vill gärna se vargen här.
Rödluvor och vargar-en barocksagas förvandling, sommarrepris II
Men inte kan det sluta så i en riktig saga. Rödluvan uppäten för gott! Nej, så klart fortsätter Barockbloggen sin saga om en saga:
Har någon någonsin trott att Rödluvan och vargen är en dokumentär skildring? Nej, antagligen inte , men det var en berättelse som talade om det vanskliga i att inte lyda mamma och inte hålla sig till den rätta stigen i skogen. Mammors skräck för att barnen skulle gå vilse är tydlig här. Lusten att skrämma barn till lydnad är också väldigt uppenbar. Så blir också Rödluvan uppäten och i de äldsta formerna av sagan, förblir hon vargmat.
Det roliga är att sagan i sin mest kända, lite yngre form, slutar med Rödluvans triumf över vargen. Inte nog med att hon och mormor räddas av jägaren, i några versioner gifter hon sig med jägaren och blir på så sätt närmast belönad för sin olydnad, medan mamman mister sin dotter till en man hon aldrig träffat. Den stackars vargen blir inte alltid päls heller. I vissa varianter stoppar Rödluvan hans mage full med sten och syr ihop. När sedan vargen ska dricka vatten faller han ner i brunnen och drunknar.
I en amerikansk tidig 1900-talsvariant heter Rödluvan Flossie, hon bor i södern, är afroamerikan och ska bära ägg till en granne, men räven vill lura av henne äggen. Flossie är dock så smart att hon lurar räven genom att såra hans stolthet och låtsas att hon inte vet vem han är och på så sätt lyckas hon bära äggen till sin destination och räven blir bortjagad av grannens hundar.
Senare på 1900-talet blev det populärt att parodiera sagan och tolka den på allehanda psykologiska och psykoanalytiska sätt. Man har gjort freudianska tolkningar av berättelsen där Rödluvan och vargen är ett kärlekspar. Men man har också skrivit om den så att vargen blir dödad av Rödluvan innan hon hinner bli uppäten, som i Roald Dahls Revolting Rhymes där hon är en beräknande pälsjägare:
Then Little Red Riding Hood said, "But Grandma,
what a lovely great big furry coat you have on.''
"That's wrong!'' cried Wolf. "Have you forgot
To tell me what BIG TEETH I've got?
Ah well, no matter what you say,
I'm going to eat you anyway.''
The small girl smiles. One eyelid flickers.
She whips a pistol from her knickers.
She aims it at the creature's head
And bang bang bang, she shoots him dead.
A few weeks later, in the wood,
I came across Miss Riding Hood.
But what a change! No cloak of red,
No silly hood upon her head.
She said, "Hello, and do please note
My lovely furry wolfskin coat.''
Är detta en signal om hur vi fostrar barn? Har kvinnor blivit självständigare, tuffare, grymmare än 1600-tals mademoiseller? En tuffing som Flossie som besegrar räven genom att visa sig fullständigt respektlös mot honom, vinner väl allas sympatier men Rödluvan med vargpälsen börjar bli mer tveksam. Börjar vi bli rädda för barnen och då speciellt små flickor som förr var så näpet hjälplösa? Eller har vargarna blivit färre? Så få att vi mest tycker synd om dem? Skurkrollen passar inte till denna spillra till stam som ständigt jagad och hotad försöker säkra artens fortlevnad med artfränder som i Sverige är närmare släkt än helsyskon.
Medan små flickor skaffar sig mer skinn på näsan -HURRA!-tynar den stora stygga vargen bort och den som tar över är den bussiga Lille vargen (Disney tog ju sig an vargen och de tre små grisarna i alla fall), grisars och hönors vän och beskyddare. Att tala om ulv i fårakläder i dag blir helt missvisande, man får för sig att det är lilla vargen som klätt upp sig till maskerad, eller möjligen pappa Zeke (notera det ryskklingande namnet) som blivit transa på gamla dar, i förtvivlan över att den lilla Rödluvan vunnit en så förkrossande seger över honom och hans likar.
Rätt repris
Hr. tf Redaktör fick något om den så kallade bakfoten i går och repriserade fel inlägg. Har straffat mig själv på lämpligt sätt i morse och ger er nu förhoppningsvis rätt repris; den första artikeln i serien om vargar:
1697 gavs Charles Perraults sagosamling Gåsmors sagor ut. Tack vare hans samling av sagor förändrades och spreds gamla folksagor tillbaka till folket och flera av dem togs under romantiken upp av bröderna Grimm i Tyskland. På 1900-talet och 2000-talet har Disney varit traditionsförmedlare av Törnrosa, Askungen och de andra. En saga som Disney inte tagit sig an är Rödluvan och vargen. Men det är nog den saga jag annars stött på i flest versioner, både parodier och mer seriösa återberättanden.
Vad är så fängslande med denna berättelse om flickan som skulle till mormor med en matkorg men inte följer anvisningarna utan försätter både sig och mormor i dödlig fara? Egentligen är det inte så spännande, ganska förutsägbar och odramatisk, trots allt våld. Varför gillar vi den? Jag har funderat på detta, för om jag tar upp sagor och myter med mina elever så är det ofta lite olika vilka sagor man hört talas om, men Rödluvan och vargen vet alla vad det är.
Kan det europeiska varghatet ha med saken att göra? Ibland antyds det att de skjutgalna jägarna i västra Götaland och Svealand hatar vargen så intensivt på grund av att de förläst sig på Rödluvan och vargen. Det tror inte jag. Jag är så fördomsfull att jag inbillar mig att dagens varghatare inte läser särskilt mycket över huvud taget. Snarare är det berättelser från "verkligheten", gamla sägner som format hatet. Sägner som denna:
En mamma bodde ensam med sina barn i en stuga i skogen. Hon skulle till att bada den yngsta då treåringen passade på att smita ut på egen hand genom dörren. Då nappade vargen åt sig barnet. Mamman blev så chockad att hon sprang upp för att rädda sin treåring. Hon kom förstås försent för att rädda livet på treåringen och väl tillbaka i huset upptäcker hon att minstingen har drunknat i badbaljan.
Har detta hänt? troligen inte, men har det hänt så är det sannerligen inte en vardaglig händelse. Vi gör rätt i att inte ängslas för att detta ska hända våra barn. Men den har dokumentärens prägel och inte folksagans. I "sanna" berättelser finns ofta tragiska slut och mammans reaktioner känns helt naturliga. I folksagor vinner alltid Askungen/Tummeliten/ Rödluvan till slut.
Har någon någonsin trott att Rödluvan och vargen är en dokumentär skildring? Nej, troligen inte , men det var en berättelse som talade om det vanskliga i att inte lyda mamma och inte hålla sig till den rätta stigen i skogen. Mammors skräck för att barnen skulle gå vilse är tydlig här. Lusten att skrämma barn till lydnad är också väldigt uppenbar. Så blir också Rödluvan uppäten och i de äldsta formerna av sagan, förblir hon vargmat. Den grymma vargen har vunnit!
Myndigheter jag älskar
Spegels armod lättades av att han fick möjlighet att studera genom en av sina fränder som var präst. Haquin kan verkligen sägas tillhöra den begåvningsreserv som den gryende stormakten Sverige så väl behövde utnyttja. Axel Oxenstierna förstod, som den kloke rikskansler han var, att varken begåvning eller mängd räckte till för Sveriges behov om man skulle fortsätta att endast rekrytera statens tjänare från adeln.
Denna jakt på begåvningar ledde till att människor som Haquin Spegel kunde få en utbildning och bidra med sitt geni till hela Sveriges båtnad. Spegel skrev psalmer, hans psalmbok är fortfarande grunden till den psalmbok som vi använder i svenska kyrkor och frikyrkor idag. I 1986 års psalmbok finns han representerad med nio originaltexter (nr 99, 243, 327, 388, 404, 440, 447, 468 och 492) och två bearbetningar/översättningar (nr 186 och 389). Men han skrev inte bara psalmer han roddade upp Sveriges nya landskap Gotland och skrev psalmer även där för att införa det svenska skriftspråket i stället för det danska. Han skrev också Glossarium-sveo-gothicum (1712), den första tryckta svenska ordboken.
Utan personer som Oxenstierna och Spegel hade Sverige inte haft en så väl fungerande myndighetsutövning. I dag är hela den svenska begåvningsreserven tagen i anspråk genom att alla får gå 12 år i skola här i landet. Universitetstudierna är också tillgängliga för i stort sett alla som vill. Därför kan nu även en fattig släkt från nordligaste Sverige få en lärare eller byrådirektör i familjen.
Lantmäteriet är ett av dessa myndighetsverk som organiserar och servar svenskarna (och andra). Specialiteten är förstås kartor och gränssättningar. Försök inte flytta änkans råmärke nu för tiden, för det ser lantmätarna direkt! På lantmäteriet i Kiruna jobbar en man som föddes den 14 juni, liksom Haquin Spegel. Han är på alla sätt en otadlig svensk tjänsteman som jag är så stolt och glad över att få lära känna. Tur för Sverige och mig att hans begåvning togs till vara i samma gymnasieklass som den där jag hamnade.
Haquin Spegel född 14 juni 1645
Av de svenska författare som brukar nämnas i samband med barocken är det nog Haquin Spegel som ligger mig varmast om hjärtat. Mest genom att den svenska psalmbokens nr.440 ”Min själ du måste nu glömma” talade så till djupet av min vemodigt och galet Jesus-förälskade själ när jag var tonåring.
Senare har jag lärt mig att han skrev mycket mer än denna psalm. Han skrev bland andra psalm 99: ”Gud vår Gud, för världen all högt din nåd förkunna skall”. Trots att Spegel slutade sitt liv som ärkebiskop, vilket på den tiden var att tillhöra samhällets absolut högsta elit, mycket mer än idag, skriver han i denna psalm:”Han förtryckaren slår ner, räddning åt de svaga ger” och ”Mot oss alla är han god, lyssnar till betrycktas rop./Den som ingen tar sig an hjälper och beskyddar han”.
Detta kan ju bara vara ett sätt för ärkebiskopen att tysta fattigas klagan och upproriska bönders agitation. Det kan också vara ett vittnesbörd om hur han blev omhändertagen när han som liten blev föräldralös och fick leva på ”fränders barmhärtighet”, som Nordisk Familjebok uttrycker saken. Kanske var det dessa upplevelser som inspirerade honom till Sv. Ps 243: ”Bekymra dig inte för livet, nog får du ditt dagliga bröd./Det är dig av Skaparen givet, han ser ditt behov och din nöd./ Se fåglarna får ju sin föda fast aldrig de sår eller skördar. Är du ej förmera än de?”
Men jag väljer att se det som att han tillhörde dem som verkligen såg att evangeliet gäller hela människan. Jag bygger det inte bara på min förtjusning för Spegels lyrik utan också på det faktum att han ivrade stort för folkbildning; »han ville, att hvar bonde skulle kunna läsa i bok» citeras det i Svensk litteraturhistoria i sammandrag 1904
Att kunna läsa och skriva själv är grunden för allt folkstyre och den som ivrade för folkbildning var med om att lägga grunden för det demokratiska Sverige. Demokratin och allas rätt till kunskap och bildning är något att ivra för även idag. Inte bara här hemma i Sverige utan i hela världen.
Fast det är klart; vill vi betala priset på fotbollar sydda av barn som kan läsa och skriva och organisera sig i fackföreningar som kräver 2 veckors betald semester varje år?
En vemodigt vacker version av Sv. Ps. 440 finns inspelad av Leif Strands kammarkör:
John Donne I
Poesin under barocken var ibland jobbigt överlastad med referenser till antikens mytologi. Men det finns många exempel som inte alls stämmer inpå fördomarna om vad barocken var. Nu är det ju en lång period i litteraturhistorien som fått heta barock, balnd börjar den vid högrenässansens 1500-tal och avsutas först kring de första decennierna av 1700-talet när upplysningen med sina stramare uttryck tog över.Men som vanligt är det ju eftervärlden som kategoriserar och de som skrev då kände ju sig inte som barockpoeter utan de ville skriva så rikt och språkligt intressant som möjligt.
William Shakespeare är en författare som uppvisar alla de drag man anser typiska för barockens poesi: med hjälp av överdrift och hopning, paradoxer och antiteser lekte man fram ett språkligt uttryck som aldrig får slut på fantasifulla infall och lärda metaforer. Metaforerna är ofta svåra att förstå för eftervärlden och det var säkert inte varje "groundling" som förstod alla vändningar hos Shakespears monologer och dialoger.
Barockens poesi var helt och hållet 2000-talig i sin uppvärdering av språkets egenvärde; ordlekar och ljudsymbolik var viktiga stilmedel, liksom den återigen är i poesin från 1900-talets poesi fram till vår tid. Visst har detta med språkljudet alltid varit viktigt i denna litteraturens musik, men upplysningen, exempelvis, kom med en poesi som var mer strikt "begriplig" än glatt lekfull som barockens poesi är när den är som bäst.
Medan tysk musik, nederländskt och flamländskt måleri, italiensk skulptur och fransk ridkonst är begrepp under denna epok, så är det engelsk litteratur som, enligt mig, glänser allra mest av denna barockens lekfullhet. Antagligen eftersom språket fortfarande var ungt och författarna kom från utanförskap eller den nya framväxande medelklassen i första hand och inte från de mest bildade och traditionsbevarande folklagren. Många var präster, liksom min favorit i Sverige Haquin Spegel, präst. Det var John Donne, som kan sägas vara en engelskspråkig motsvarighet till Haquin i Barock-Olgas hjärta.
Här ett smakprov på Donnes lekfulla poesi i en mycket vardaglig situation, en morgon med familjen i ett långt och lyckligt äktenskap:
| THE GOOD-MORROW. by John Donne I WONDER by my troth, what thou and I Did, till we loved ? were we not wean'd till then ? But suck'd on country pleasures, childishly ? Or snorted we in the Seven Sleepers' den ? 'Twas so ; but this, all pleasures fancies be ; If ever any beauty I did see, Which I desired, and got, 'twas but a dream of thee. And now good-morrow to our waking souls, Which watch not one another out of fear ; For love all love of other sights controls, And makes one little room an everywhere. Let sea-discoverers to new worlds have gone ; Let maps to other, worlds on worlds have shown ; Let us possess one world ; each hath one, and is one. My face in thine eye, thine in mine appears, And true plain hearts do in the faces rest ; Where can we find two better hemispheres Without sharp north, without declining west ? Whatever dies, was not mix'd equally ; If our two loves be one, or thou and I Love so alike that none can slacken, none can die. |
Varg V vargar i verkligheten, Rödluvor och jägare
Jägarpratet om att vargen "äter rent" i skogen stämmer helt enkelt inte. Vargar äter inte rent i skogen. Hjortdjur utan naturlig begränsning kan däremot göra det. De stora rovdjuren behövs för att ekosystemet ska fungera. Man slipper inte bara överbetning, man styr betet till andra ställen. Bytesdjurens beteende förändras och skogsägarna borde älska vargar eftersom det inte är så smart att beta väl synligt på ödsliga tallplanteringar om man vill klara sig mot större rovdjur.
I Yellowstone har man också kunnat vetenskapligt jämföra stora rovdjur med jägarnas roll. Med vargar i Yellowstone finns kadaver hela vintern. Inte jättemycket men jämnt fördelat. Det ökar mångfalden på alla sätt. Alla mindre rovdjur och asätare kan överleva vintern bara med hjälp av kadaver, från de allra minsta till rävar och fåglar, även småfåglar som behöver mycket fett under vintern. Kadaver bryts till slut ner av insekter och bakterier till mat för växterna och svampriket. Med jägare finns det i stället mycket kadaver under kort tid och den tiden är på hösten. På vintern har de flesta kdavren ruttnat bort och mot den alltid lika vanskliga vårvintern finns inget kvar. Detta var en starkt bidragande faktor till fågelpopulationernas minskning i Yellowstone.
Vad man också har noterat i Yellowstone är att utan vargjakt får man en lugnare vargflock som är bättre på jakt. De består inte enbart av halvvuxna ungvargar som inte kan döda riktigt utan gör det långsamt och så dåligt att bytesdjuren ofta kommer undan svårt skadade. Lugna vargflockar med en naturlig åldersblandning plågar inte ihjäl sina byten utan dödar snabbt och effektivt. En enda flock kan vara upp till 37 vargar. Vargar i lugna revir driver inte runt i byarna runt Yellowstone de blir ibland mambos hela livet ut. Det blir färre och stabilare revir. Men Yellowstone är Yellowstone, ingen annanstans får vargar leva utan att ständigt jagas.
I Sverige har vi bestämt att det ska finnas mycket jaktbart vilt överallt för jägares fritidsnöjen så här finns inget Yellowstone. Efter vargjakterna som genomförts har man noggrannt följt vad som hänt med de vargflockar som blivit av med sitt alfapar illegalt eller legalt. De föräldralösa reviren har delats upp av döttrarna i flera mindre revir. Ett alfapar hade enbart 8 valpar när de försvann och dessa valpar drog ner till byarna för att leta efter mat.
Ett annat undersökt nybildat alfapar fick fyra valpar på våren och när de korsade järnvägen dog alla deras valpar. Det var sorgligt att höra dessa föräldrar yla efter alla sina ungar. De blev också oroliga den sommaren i sökandet efter sina små.
Av detta kan man alltså lära att vargar som får vara ifred i sina flockar blir lättare att leva samman med för människorna i trakten, så är det åtminstone i jordbruksbygderna kring Yellowstone där man också har mindre besvär av prärievargar(rävar) efter att vargflockarna stabiliserats i nationalparken.
Här i Sverige finns inte en enda vargflock, inte ett enda revir som får vara ifred från laglig eller illegal jakt. Vad skulle hända med överbetningen av tallplanteringar, fjällhedar och renlav med stora rovdjur i någorlunda livskraftiga populationer? Hur skulle fjällräv, ripa och fjällämmel klara sig? Skulle dessa stammar öka som forskarna tror och som de gjorde i Yellowstone?
Det vet vi inte, det får vi antagligen aldrig veta, alla vi små Rödluvor i Sverige. För här vann jägaren en sådan slutgiltig seger över Vargen att knappast ens den vänlige Lilla Vargen har en reell chans att utveckla ett normalt vargbeteende med en normal familjestruktur. Den struktur som är så lik vår att vi när som helst kan ta en vargvalp till oss och den skulle lyda oss som den följer sitt alfapar. Och det är ju också det vi gör hela tiden, fast vi kallar dem inte vargar när de bor hos oss, då kallar vi dem hundar.
Bilder från Yellowstone nationalpark utom vargfamiljen som är från den skandinaviska vargstammen.
Varg IV filmvarg
Varg III filmvargar
Det var inte bara filmer utan också serier som Familjen Macahan och Så vanns vilda västern, där var en fransman faktiskt gift med en indian(spelad av nicaraguanskan Bianca Jagger) och bäst av dem alla Dr. Quinn, där alla i grunden är snälla, t.o.m den skurkaktige saloonägaren. En film som grep mig var Dansar med vargar med Kevin Costner som den vargvänlige vite mannen som finner sin identitet hos lakotas. Visst reagerade jag direkt på New age-flummet både kring vargarna och indianerna. Men western är andå alltid western och de lyder inte under mina normala smaklagar. Sedan var det det där med vargarna. Vargar griper tag. Dessa vilda hundar med sin sociala struktur som liknar en människofamiljs så mycke att de till och med adopterar andra djurarter till sin flock.
Den senaste vargfilm jag sett var Varg med Peter Stormare i en lysande huvudrollstolkning. Men som min kära h-f påpekade var storyn baserad på Rödluvan och vargen med samma trista sensmoral för vargens del. Dessutom hade man en hund i titelrollen, Costner hade faktiskt riktiga vargar. Men snygg var filmen, utöver det vanliga och den är absolut sevärd. Inte minst eftersom människor norr om Dalälven inte skildras enbart som mysko kufar. Åtminstone jag kände igen mig på pricken i bylivets exteriörer och interiörer. Min kära vän Monika P, vars mor kommer från Jämtland, går också i god för de genuina dialekterna.
Men texten på filmaffischen är rent ut sagt vidrig: «Kärleken till vildmarken följer egna lagar». Dumheten och norrlandsromantiken har väl sällan talat ett så tydligt fördomsfullt språk; som om man älskar naturen så mycket att man vill döda ett vilt djur i den till varje pris. Som om norrlänningar i gemen skiter i "storsamhällets" lagar om de hotar deras smala intressen. Som om norrlänningar inte kan tala? Har vi inte sett tillräckligt många tystlåtna tjuvjägare från norr på bio?
Men som sagt: Stormare är häftig och bilderna är vackra, riktig hemlängtansframkallande fjällnostalgi.
