Men inte kan det sluta så i en riktig saga. Rödluvan uppäten för gott! Nej, så klart fortsätter Barockbloggen sin saga om en saga:

Har någon någonsin trott att Rödluvan och vargen är en dokumentär skildring? Nej, antagligen inte , men det var en berättelse som talade om det vanskliga i att inte lyda mamma och inte hålla sig till den rätta stigen i skogen. Mammors skräck för att barnen skulle gå vilse är tydlig här. Lusten att skrämma barn till lydnad är också väldigt uppenbar. Så blir också Rödluvan uppäten och i de äldsta formerna av sagan, förblir hon vargmat.

Det roliga är att sagan i sin mest kända, lite yngre form, slutar med Rödluvans triumf över vargen. Inte nog med att hon och mormor räddas av jägaren, i några versioner gifter hon sig med jägaren och blir på så sätt närmast belönad för sin olydnad, medan mamman mister sin dotter till en man hon aldrig träffat. Den stackars vargen blir inte alltid päls heller. I vissa varianter stoppar Rödluvan hans mage full med sten och syr ihop. När sedan vargen ska dricka vatten faller han ner i brunnen och drunknar.

I en amerikansk tidig 1900-talsvariant heter Rödluvan Flossie, hon bor i södern, är afroamerikan och ska bära ägg till en granne, men räven vill lura av henne äggen. Flossie är dock så smart att hon lurar räven genom att såra hans stolthet och låtsas att hon inte vet vem han är och på så sätt lyckas hon bära äggen till sin destination och räven blir bortjagad av grannens hundar.

Senare på 1900-talet blev det populärt att parodiera sagan och tolka den på allehanda psykologiska och psykoanalytiska sätt. Man har gjort freudianska tolkningar av berättelsen där Rödluvan och vargen är ett kärlekspar. Men man har också skrivit om den så att vargen blir dödad av Rödluvan innan hon hinner bli uppäten, som i Roald Dahls Revolting Rhymes där hon är en beräknande pälsjägare:

Then Little Red Riding Hood said, "But Grandma,
what a lovely great big furry coat you have on.''

"That's wrong!'' cried Wolf. "Have you forgot
To tell me what BIG TEETH I've got?
Ah well, no matter what you say,
I'm going to eat you anyway.''

The small girl smiles. One eyelid flickers.
She whips a pistol from her knickers.
She aims it at the creature's head
And bang bang bang, she shoots him dead.

A few weeks later, in the wood,
I came across Miss Riding Hood.
But what a change! No cloak of red,
No silly hood upon her head.
She said, "Hello, and do please note
My lovely furry wolfskin coat.''

Är detta en signal om hur vi fostrar barn? Har kvinnor blivit självständigare, tuffare, grymmare än 1600-tals mademoiseller? En tuffing som Flossie som besegrar räven genom att visa sig fullständigt respektlös mot honom, vinner väl allas sympatier men Rödluvan med vargpälsen börjar bli mer tveksam. Börjar vi bli rädda för barnen och då speciellt små flickor som förr var så näpet hjälplösa? Eller har vargarna blivit färre? Så få att vi mest tycker synd om dem? Skurkrollen passar inte till denna spillra till stam som ständigt jagad och hotad försöker säkra artens fortlevnad med artfränder som i Sverige är närmare släkt än helsyskon.

Medan små flickor skaffar sig mer skinn på näsan -HURRA!-tynar den stora stygga vargen bort och den som tar över är den bussiga Lille vargen (Disney tog ju sig an vargen och de tre små grisarna i alla fall), grisars och hönors vän och beskyddare. Att tala om ulv i fårakläder i dag blir helt missvisande, man får för sig att det är lilla vargen som klätt upp sig till maskerad, eller möjligen pappa Zeke (notera det ryskklingande namnet) som blivit transa på gamla dar, i förtvivlan över att den lilla Rödluvan vunnit en så förkrossande seger över honom och hans likar.

Kan det europeiska varghatet ha med saken att göra? Ibland antyds det att de skjutgalna jägarna i västra Götaland och Svealand hatar vargen så intensivt på grund av att de förläst sig på Rödluvan och vargen. Det tror inte jag. Jag är så fördomsfull att jag inbillar mig att dagens varghatare inte läser särskilt mycket över huvud taget. Snarare är det berättelser från "verkligheten", gamla sägner som format hatet. Sägner som denna:

En mamma bodde ensam med sina barn i en stuga i skogen. Hon skulle till att bada den yngsta då treåringen passade på att smita ut på egen hand genom dörren. Då nappade vargen åt sig barnet. Mamman blev så chockad att hon sprang upp för att rädda sin treåring. Hon kom förstås försent för att rädda livet på treåringen och väl tillbaka i huset upptäcker hon att minstingen har drunknat i badbaljan.

Har detta hänt? troligen inte, men har det hänt så är det sannerligen inte en vardaglig händelse. Vi gör rätt i att inte ängslas för att detta ska hända våra barn. Men den har dokumentärens prägel och inte folksagans. I "sanna" berättelser finns ofta tragiska slut och mammans reaktioner känns helt naturliga. I folksagor vinner alltid Askungen/Tummeliten/ Rödluvan till slut.

Har någon någonsin trott att Rödluvan och vargen är en dokumentär skildring? Nej, troligen inte , men det var en berättelse som talade om det vanskliga i att inte lyda mamma och inte hålla sig till den rätta stigen i skogen. Mammors skräck för att barnen skulle gå vilse är tydlig här. Lusten att skrämma barn till lydnad är också väldigt uppenbar. Så blir också Rödluvan uppäten och i de äldsta formerna av sagan, förblir hon vargmat. Den grymma vargen har vunnit!

Tamar föder barn som om hon vore en rik 1500-talskvinna i Europa. Sittande på en förlossningsstol omgiven av tjänstefolk. Peres tvättas medan Sera föds fram.

Bibeln är alltså en konstig bok. Som propaganda är den minst sagt märklig. När Bibel 2000 var ny diskuterade en del feminister att man borde ha ett slags varnande förord om bibelns kvinnosyn och hur kvinnor skildras i boken.

Den diskussionen förstår jag faktiskt inte. I bibeln finns nästan ingen som skildras som en odelat positiv och genomhederlig person. De värsta skurkarna är faktiskt nästintill alla män och de flesta kvinnor som förekommer skildras ganska positivt. Jag kan bara komma på en kvinna som är odelat negativt skildrad och det är drottning Isebel i Kunga- och krönikeböckerna.

Nej tvärtom är det så att kvinnorna ofta skildras odelat positivt, de får vara hjältar och spela olika viktiga huvudroller. Judith är inte den enda kvinnliga befrielsehjälten i Bibeln, det finns både män och kvinnor med det uppdraget, men de få kvinnor som nämns har en helt annan resning än männen. Den vanligaste manliga karaktären i Bibeln, däremot, är en feg ynkrygg som ljuger och försöker komma undan ansvar så fort tillfälle ges.

Ändå har Bibeln använts i syftet att förtrycka kvinnor i alla tider. Som i så många andra fall krävs nästan inget stöd allas i den verkliga texten om man redan har fått för sig vad som står eller bara letar efter stöd för det man redan tycker och tror. Detta händer inet bara när man läser böcker utan i forskning av alla de slag, även-eller alldeles speciellt, i den naturvetenskapliga forskningen där man tolkar resultat efter sin egen och sin tids förförståelse.

Dessa män som menar sig älska Bibeln och Gud mer än alla andra och med detta som ursäkt har "älskat och slagit ihjäl med samma varma själ" för att travestera Runeberg. Sina döttrar, fruar, systrar och helt obekanta små flickebarn  eller vuxna kvinnor, har dessa män låst in, slagit och uppfostrat till självhat. De har naturligtvis aldrig i egentlig mening brytt sig om vad Bibeln verkligen säger eller vad som är det övergripande budskapet i denna omfattande boksamling. De har bara använt en allmänt respekterad kunskapskälla till att bekräfta sina egna fördomar och ursäkta sin egen privata grymhet med.

Här en historia, helt autentisk, från Bibeln där en kvinna, som så ofta, gör det rätta och en man gör bort sig:

Juda tog till hustru åt sin son Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar. Men Er, Judas förstfödde, misshagade herren och därför dödade han honom. Då sade Juda till Onan(Ers yngre bror): "Gå in till din broders hustru, gift dig med henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder." Men eftersom Onan visste att avkomman inte skulle bli hans egen, lät han när han gick in till henne, det spillas på jorden för att inte ge avkomma åt sin broder. Men det misshagade Herren att han gjorde så. Därför dödade han också honom.

Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: "Stanna som änka i din faders hus, tills min son Sela blir fullvuxen." Han fruktade nämligen att annars skulle denne också dö, liksom hans bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.

En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna för att se efter dem som klippte hans får. När man nu berättade för Tamar, att hennes svärfader gick upp till Timna för att klippa sina får, lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen till Timna. Ty hon såg att fastän Sela var fullvuxen, blev hon likväl inte given åt honom till hustru.

Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka. Hon hade ju nämligen sitt ansikte betäckt. Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade: "Kom låt mig gå in till dig." Ty han visste inte att det var hans sonhustru.

À suivre!

Juda och Tamar. Canvas av Gerbrand van den Eeckhout (Amsterdam 1621 – 1674) Rembrandts skola 

Se här hur förförståelse kan göra att saker missuppfattas, här
hur människor i Orienten klär sig på holländskt 1600-talsmaner.
Denna förförståelse  har blivit en tavla som måste ha fått många
att fundera på hur Juda kunde ta så fel eller, ännu konstigare, 
hur Tamar  kunde känna igen Juda, ja se något alls.

Här med sångare från både Österrike och Harlem Gospel Choir. Tenorerna låter som om min lillebror Micke sjöng med, numera sjunger han inte i kör men är lycklig far till Ruben och fem fina barn till. Det tackar jag Gud för! Inte att han slutat med körsången förstås, utan för de fina brorsbarnen.

Barockbloggen är en läsare i ordets alla bemärkelser jag läser allt som står skrivet helst hela tiden och i brist på annat litterärt kan jag lystet läsa telefonkataloger eller tidtabeller, för att inte tala om bruksanvisningar och innehållsförteckningar som ibland kan vara rena poesin:

"Brännässla

Spenat

Kvickrot

Kvanne

Rölleka

Fänkål

Morot

Vetegroddar

Brunalg

Hibiscusblomma

Åkerfräken

Pomeransskal

Malört

Kaskarillbark"

Just den tid som nu kallas barocken var en tid då det europeiska läsandet exploderade. Under medeltiden var få européer läskunniga och ännu färre hade råd med ens en enda bok. Böckerna var konstverk framställda av dyrbara material som kalvskinn och bladguld. De lysande färgerna framställdes med äggoljetempera  med krossade ädelstenar. Så är också dessa böcker fortfarande färgstarka som om de illustrerats och kopierats igår. Att sedan väldigt få människor någonsin läste i dessa böcker bidrog till att dessa dyrbarheter behållit sin fräschör. Läste man ur dessa handgjorda verk var det en person som läste högt så alla omkring kunde höra.

Att läsa högt ur böcker var det sätt på vilket man alltid läste, även om man var ensam och saknade åhörare. Det sägs om kyrkofadern Ambrosius (ca 340- 4 april 397) att han var annorlunda, och nästan lite skrämmande, eftersom han läste tyst utan att ens röra på läpparna.

Var och en som har försökt vet att det är en helt annan sak att läsa högt än att läsa tyst. När man läser tyst kommer man in i läsningen så att man till slut inte längre är medveten om att man läser en bok eller vänder blad. Dofter, färger och ljud omger en precis som om man var där i boken. Böcker är magi!

Under barocken spreds läsekonsten allra mest som en följd av reformationen som betonade "skriften allena" som skulle läsas av varje kristen och tolkas av denna utan att först gå igenom präster och andra teologer. Reformatorerna spred dessa tankar via småskrifter som nu blivit möjliga att trycka genom Gutenbergs uppfinning blytyper och tryckpress. Skrifterna såldes för en billig penning t ex en skilling och därifrån har vi beteckningen skillingtryck, som alltså inte bara var populära visor utan all slags text för allmänheten.

Reformationen var inte välsedd överallt och skrifterna lästes ofta i lönndom och vad passar då inte bättre än att läsa tyst för sig själv? Så förändrades inte bara läsvanorna utan också själva tanken tog en ny och djupare vändning. Ingenting påverkar tänkandet lika mycket som skrivande och läsande, det vet alla som försökt. Med brevet, dagboken, bloggen och almanackan kan man resonera med sig själv och komma fram till nya idéer och tankar som om man samtalade med en annan människa. Detta gav i sin tur vetenskapen en vitaliserande skjuts framåt, liksom konsten, musiken och litteraturen. Allt det där som gör att barocken är en så fascinerande epok. Läs mer om detta fascinerande ämne i denna bok av Alberto Manguel.

Vi behöver mer av Luther i vår tid. Inte bara för att han startade reformationen eller så frejdigt talade om den kristna människans frihet. Nej, vi behöver mer av den sure Luther, den som inte fanns på riktigt men som svenskar skyller på när vi inte vill unna oss en kaka till.

Föreställningen om den sure Luther som sitter på axeln och säger: "Du borde skämmas!" vid tillfällen när vi faktiskt borde skämmas, det är honom jag saknar. Glassiga livstilsmagasin säger bara: "Älska dig själv! Tyck om dig själv! Säg åt dig själv hur fin du är, vad bra du är på allt, vad kvinnor och män kan!" Men det är alltid med ett tydligt förbehåll: visst du är så bra, så perfekt och älskvärd-men så här kan din kropp bli värd all din kärlek; mode-dieten, mode-metoden, mode-motionen, mode-bilagan ska göra dig kärlek värd.

Samtidigt påpekas hur vi aldrig ska se tillbaka(dvs inte lära av misstag eller framgångar), leva i nuet och inse att vi aldrig gör fel, utom när vi grämer oss över det som faktiskt blev fel, eller känner skuld för något elakt vi gjort i det förgångna.

Usch, för detta jolm och denna verklighetsförfalskning! Jag har gjort massor med misstag, fel och rena elakheter. Jag har inte alls varit "good enough" i alla lägen. Då vill jag inte säga till mig själv att jag duger som jag är utan jag vill säga åt mig själv på skarpen.

"Me, myself and I" är defintivt inte världens viktigaste person.

Måhända behövdes livsstilsmagasinens positivistiska budskap för människor som nu är ca 90 år gamla, som grundligt fostrades av den där påhittade svenske sur-Luther. Men vem känner nu tillräckligt mycket skuld och skam? Annat än för att vi älskar oss själva för lite och spa:ar för sällan och äter osund kost och unnar oss för lite egentid, och...Ja, listan kan bli hur lång som helst av icke-synder som vi ständigt går och skäms för.

Så jag säger bara:

Sur-Luther, kom tillbaka och fräls oss från de glassiga livsstilsmagasinen! Allt är förlåtet.

Sur spikande reformator som saknas i Sverige

Av de svenska författare som brukar nämnas i samband med barocken är det nog Haquin Spegel som ligger mig varmast om hjärtat. Mest genom att den svenska psalmbokens nr.440 ”Min själ du måste nu glömma” talade så till djupet av min vemodigt och galet Jesus-förälskade själ när jag var tonåring.

Senare har jag lärt mig att han skrev mycket mer än denna psalm. Han skrev bland andra psalm 99: ”Gud vår Gud, för världen all högt din nåd förkunna skall”. Trots att Spegel slutade sitt liv som ärkebiskop, vilket på den tiden var att tillhöra samhällets absolut högsta elit, mycket mer än idag, skriver han i denna psalm:”Han förtryckaren slår ner, räddning åt de svaga ger” och ”Mot oss alla är han god, lyssnar till betrycktas rop./Den som ingen tar sig an hjälper och beskyddar han”.
Detta kan ju bara vara ett sätt för ärkebiskopen att tysta fattigas klagan och upproriska bönders agitation. Det kan också vara ett vittnesbörd om hur han blev omhändertagen när han som liten blev föräldralös och fick leva på ”fränders barmhärtighet”, som Nordisk Familjebok uttrycker saken. Kanske var det dessa upplevelser som inspirerade honom till Sv. Ps 243: ”Bekymra dig inte för livet, nog får du ditt dagliga bröd./Det är dig av Skaparen givet, han ser ditt behov och din nöd./ Se fåglarna får ju sin föda fast aldrig de sår eller skördar. Är du ej förmera än de?”
Men jag väljer att se det som att han tillhörde dem som verkligen såg att evangeliet gäller hela människan. Jag bygger det inte bara på min förtjusning för Spegels lyrik utan också på det faktum att han ivrade stort för folkbildning; »han ville, att hvar bonde skulle kunna läsa i bok» citeras det i Svensk litteraturhistoria i sammandrag 1904
Att kunna läsa och skriva själv är grunden för allt folkstyre och den som ivrade för folkbildning var med om att lägga grunden för det demokratiska Sverige. Demokratin och allas rätt till kunskap och bildning är något att ivra för även idag. Inte bara här hemma i Sverige utan i hela världen.
Fast det är klart; vill vi betala priset på fotbollar sydda av barn som kan läsa och skriva och organisera sig i fackföreningar som kräver 2 veckors betald semester varje år?

En vemodigt vacker version av Sv. Ps. 440 finns inspelad av Leif Strands kammarkör:

Shakespeare verkade i England under den kreativa tidiga barocken, den period som kallas The Golden Age i brittisk historia. Den mångbegåvade drottningen Elizabeth I regerade ett land som via segern över den spanska armadan blev en gryende stormakt och hon var den nybildade protestantiska anglikanska kyrkans överhuvud. Hon hade många fiender och inga medel var för grymma för att skydda staten och kyrkan mot dessas förmenta fiender. Shakespeare skrev pjäser som framförallt skulle dra publik och därför kunde han aldrig stöta sig med folkliga vanföreställningar om makt, kärlek, kvinnor och etnicitet. Han behövde också drottningens välvilja för sin verksamhet och skrev därför inget som ifrågasatte den rådande ordningen annat än i förtäckta ordalag.
    Härom kvällen såg jag Shakespeares pjäs ”Köpmannen i Venedig” filmversionen från 2004 med Al Pacino i titelrollen som den snåle och föraktade Shylock. Den utspelade sig på Shakespeares tid i ett praktfullt Venedig där varje filmruta var som en barockmålning; det finns alltid fler detaljer att lägga märke till.
    Vad jag särskilt fastnade för i denna version av pjäsen var dock det övergripande temat. Utan att ha ändrat i Shakespeares ursprungstext fick man ändå fram Shylocks tragedi i denna förmenta komedi. Tragedin som delas av Shylock med alla judar i alla tider. Rättegångsscenen gjorde tydligt hur kompakt en mobbs hat och oförsonlighet kan vara och hur rättslös den på förhand dömde är.
    1500-talets judehat har tyvärr inte avtagit, delvis har det tagit andra vägar och uttrycks med andra medel än på den tiden. Ofta hörs uttalanden som här exemplifieras av Ilmar Reepalu, Malmös kommunalråd: ” Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.”
    Men varför ska just judar inte få ha ett eget land med trygga gränser? Det är ju det sionismen har som agenda. På vilket sätt kan det jämföras med antisemitism? Är det inte fortfarande föreställningen, som redan på 1500-talet var urgammal, om den vandrande och lömske juden som äter kristnas kött, Reepalu och likasinnade, då ser framför sig? Någon som varken har rätt till eller egentligen vill ha ett land med trygga gränser.
    Reepalu släpper sina grodor för att inte stöta sig med en stor minoritet i Malmö som öppet hänger sig åt den barocka företeelsen judehat. Shakespeare ville varken stöta sig med en judehatande publik eller en protestantiskt kristen drottning, men trots det har han skrivit en monolog åt Shylock, som inte bara ifrågasätter judehat utan också all rasism, i allt annat än förtäckta ordalag. Al Pacino i rollen som Shylock lyckas vrida antisemitismen i pjäsen till sin motsats, ett bevis på hur stor konst både lever och överlever sig själv.