Fölfunderingar
Till alla er som funderar: Vad jag är glad att ni frågar och ringer och skriver! Jag borde kanske inte skriva det på bloggen för då går jag miste om många trevliga samtal.Men jag tar den risken och skriver: jag vet inte. Vi har, därtill rådda av vår veterinär, bestämt oss för att vänta tills ett blodprov kan tas.
Visst kan vi ta blodprov redan nu, men då kan man inte vara säker på att ett positivt svar verkligen visar på ett föl eller bara på att dräktighetshormoner hänger kvar efter en kastning. Därför får vi alla tåla oss till december med att få veta.
Jag vet så mycket i alla fall att hennes kompis Isa, som var hos henne hos Manzanillo i somras, är dräktig och än så länge går det bra.
Chateaus familj: Nov. 4, 2010
Chateau älskar att bli ompysslad, det syns förhoppningsvis på hennes avslappnade pose här när hon blir borstad på alla håll och kanter.
Chateau bor fint, om än inte i ett slott som hennes namn kan antyda. Men trots att hon inte är någon slottsfröken har hon många villiga tjänare ändå.
La tolerance
Ridskolan i Saumur är som sagt var en riktigt gammal ridskola grundad redan under senrenässansen i slutet av 1500-talet, eller tidig barock, av Henri IV, Frankrikes "bon roi". Han var kungen som skrev den första lagen om religionsfrihet och den toleransen lever kvar på ridskolan i Saumur. I vanliga fall präglas hästvärlden, liksom alla andra "nördiga" sammanhang, av intolerans. En som sysslar med westernridning har inget till övers för "engelsk" ridning-vilket betecknar allt annat utom western och travsport i deras värld.Lite grann som Amish-folket använder ordet "English" om alla som inte är Amish. Ingen kan väl glömma slutrepliken i "Vittne till mord" när Harrison Fords karaktär lämnar amishfamiljen där han bott för att skydda den lilla amishpojken som är mordvittnet i filmens titel: "Be careful out among them English" En hel världsbild ryms i dessa ord; mannen sa både att Harrison Fords karaktär nu var en av dem, alltså ryms det mycket kärlek i orden. Men där finns också inställningen att vi är inne och de andra är utanför och inte riktigt att lita på.
Så fungerar all ingrottning och intolerans. Man delar in världen i vi och de och de som inte är med oss är på ett eller annat sätt emot oss och definitivt är "de" alla ute i kylan. Jag tog bara ett exempel inom hästvärlden, det finns hur många som helst. På min gamla ridskola fick absolut inget annat än europeiska sporthästar inhysas, helst skulle de ha Robin Z i stamtavlan. Ridskolan är kommunal och alltså finansierad av skattemedel, men rasismen fullkomligt flödade hästraser emellan. Inte ens den stackare som hade betalat 1000 kronor för att få stå i snabbkö till stallplatser hade i verkligheten minsta lilla chans att få in sin häst om de hade en arab, welshponny eller kanske en nordis.
Skulle man dessutom ha sysslat med westernridning eller, som denna bloggare,barockridning, vore det så kört som det kan bli. Ja, en ridlärare fick sluta eftersom hon en gång hållit en lektion där eleverna fick träna sin balans på ett sätt som från läktaren uppfattades som "western". Nej på den ridskolan var man "vi" om man hoppade höga hinder på tid med sin europeiska sporthäst, alla andra var "them English".Därför är L'école national d'équitation i Saumur så befriande. Man har inte bara olika hästraser där; allt från det franska varmblodet (motsvarigheten till det svenska varmblodet), som på franska kallas Selle-Francais (ursäkta att jag inte har någon sedilj på c:et, har inte lyckats klura ut hur man skriver franska skrivtecken på Mac ännu) till barockrasen lusitano. Man rider fälttävlan på pigga anglo-araber och engelska fullblod och man håller på med hoppning, dressyr, monté och barockridning. Allt på samma ridskola. Jag vill tro att ridskolan i Saumur är så framgångsrik, långlivad och framstående just för att man inte grottat ner sig i hästrasism eller fåniga diskussioner mellan olika hästdiscipliner.
Jag har själv en welshponny och rider vad som brukar kallas barockridning, men nog tar vi en tur i skogen ibland över stock och sten så en fälttävlansponny hade fått ta i för att hänga med. Ewa-Kristina, som är en av mina duktiga instruktörer, tränar också travhästar, denna hästgrupp som föraktas av de flesta ridande hästmänniskor, och hon tar med sig lärdomar från gamla travtränare som våra hästar har nytta av. Precis som jag försöker ta till mig det som är gott av olika hästmänniskor i olika delar av hästvärlden.Livet blir rikare och intressantare så. Dessutom mår hästarna bättre av det, ingen levande varelse mår bra av ensidighet. Detta gäller ju faktiskt inte bara hästar och hästsport-eller hur?
Testresultat
Nå. redan nästa morgon var Chateaux som vanligt, gick omkring i pojkarnas smultronskog och åt och åt. På kvällen hade stackars mobbade Lotus åkt till sitt och Linnea fick en liten lätt ridtur i lång låg form på Chateaux. Men vi slutade snart för Chateaux blev helt genomblöt i svett och verkade trött.
På fredag förmiddag ringde Monica från Vännäs veterinärstation. Det visade sig att labbet hittat mycket bakterier i provet från Chateauxs livmoder; e-colibakterier. Så vi fick snabbt åka till apoteket och ta ut sulfa och sedan genast ge henne den första dosen. Hon fick en riktig hästkur, om termen tillåts, så apotekaren blev misstänksam: "Hur stor häst har ni egentligen?" Jag förklarade att hon troligen var dräktig och att ägget var på väg till livmodern när som helst så det fick inte finnas något som kunde resorbera detta embryo som det förra. Men hon ringde ändå Monica för säkerhets skull. Det var förstås rätt för nu var det bråttom att slå ut varenda liten bakterie, vilken minut som helst kunde ägget komma ner i livmodern.
Nu har Chateaux fått denna dunderkur morgon och kväll i fem dagar och vi hoppas att allt gått bra. Men säker kan man ju aldrig vara. Det är mycket som står emot livet, kaos vill bekämpa kosmos även i det mikrokosmos som utgörs av Chateauxs livmoder. Om en dryg vecka kan man se det lilla embryot i livmodern på ultraljud, vi får väl se huruvida vi gör ett så tidigt ultraljud, kanske är det bäst att hon bara får ta det lugnt nu efter denna senaste pärs. Som synes på bilden tyckte hon inte det var gott alls med sulfa. Men till efterrätt har hon fått irish mash på kvällen och equigard på morgonen, så det har inte gått någon nöd på henne.
Faktiskt var den där medicinen ganska äcklig, gick knappt att tvätta av från händerna.
Djursjukhuset
Hon är inte bara duktig på djurhälsovård hon kan också bemöta oss djurägare på ett proffsigt och vänligt sätt. Mina små pojkar som gillar att se på Djursjukhuset på TV far ju runt och frågar om ditt och datt och ska se på ultraljudsskärmen och berätta om allt möjligt. Monica behandlar dem så vänligt trots att de båda kan vara lite för mycket ibland.
Med detta inlägg vill inte bara berätta om den knaggliga vägen till ett föl utan jag vill också ha sagt att det är helt på tok att veterinärer numera endast bedöms efter betyg och att betygen ska vara 22,5 från nyss avslutat gymnasium och det spelar ingen roll om du har djur hemma, är uppfödare, är ett socialt geni med människor och djur eller är så där perfekt kunnig och kompetent som Monica i Vännäs om du har betyg som är från 2005 eller tidigare, eller har ett VG bland alla dina MVGn i betyget. Lika gäller för läkare. Vilket uselt urvalsinstrument är inte betyg som varken får läsas upp i efterhand eller bedömas tillsammans med något slags lämplighetstest eller praktik på området.
Jag är säker på att just Monica är ett multigeni som skulle klarat dagens krav men väldigt många ungdomar är inte det och skulle ändå bli utmärkta veterinärer medan mindre lämpade, socialt obegåvade (jag hörde om en manlig veterinär som var rädd för hästar!) ungdomar som lyckats få till de där 22,5 poängen, får en utbildning som de kanske inte alls är lämpade för eller ens använder för sitt syfte i framtiden.
Nog med skolpolitik!
Monica konstaterade att vårt fina sto var brunstigt och att ägget skulle lossna på lördag eller söndag. Hon hade jättemycket brunstslem och vad hon kunde se är inte Chateaux för gammal för att få fina föl även om vi skulle få vänta till nästa år med betäckningen. Hon tyckte att vi skulle göra ett nytt försök med Manzanillo. Hon tog också bakterieprov på henne och lovade att skicka eventuellt recept på penicillin eller sulfa till apoteket i Kalix. Sedan sa hon: "Jag vill gärna att du ringer och berättar om hur det går om du har tid."
Jag blir så lycklig av ett sådant bemötande och engagemang. Monica på veterinärstationen i Vännäs får MVG+ för skicklighet och social kompetens med både djur och människor.
Kraftskapande häst
Det är så härligt att ha en kort promenad till sin häst i stället för 20 minuter i bil enkel väg. Fem på morgonen kan jag kliva ut i slapparkläder och stövlar och pyssla med henne innan jag fixar frukost åt barnen. Sedan rider vi en sväng och äter lunch och så blir det en längre ridtur-lång härlig skrittur barbacka ner till badplatsen och hämta hem lillebror som får rida hem därifrån.
Sent på kvällen kan jag natta min häst och kasta mig i säng direkt efter det. För mig, som för så många hästägare, är detta bara en dröm Men just den här veckan fick jag leva min dröm några dagar. Härligt väder hade vi också nästan hela tiden!
Här är vi på väg ut på en ridtur en härlig sommarmorgon
Fölfel
Blir stoet stressat av någon orsak kan hon också resorbera fostret i ren självbevarelsedrift. I stället för att sto och föl går svältdöd till mötes eller blir uppätna av vargar tar stoet energin från fostret för att rädda sitt liv och därmed kunna få ett nytt föl senare. Detta händer i djurvärlden ibland, själv har jag haft stressade kaninföräldrar som åt upp sina nyfödda ungar i skräck för en ilsken hund. På grund av resorptionsrisken ska stoet ha lugn och ro ca 40 - 60 dagar efter betäckningen. Är hon lugn i transporten och lättlastad (tack och lov är vår ponny oerhört lättlastad och lugn) kan hon köras hem till en trygg miljö, annars är det bra att kunna stanna på hingststationen.
Detta tråkiga hände alltså vår lilla tjej och hon var kvar i någon slags skendräktighet så hon kom inte i ny brunst och på 20e dagen efter betäckningen kom hon för att göra ultraljud på veterinärstationen i Vännäs. Där undersöktes hon av proffsiga Monica som måste ha varit med om hundratals fölningar. Hon var så trygg och skickligt undersökte hon min lilla tjej som stod så fint fast det var obehagligt för henne.
Veterinären Monica kom fram till att hon fortfarande var hormonellt dräktig och därför kom inte Chateau i brunst trots att hon hade ett jättestort ägg på G. Monica tyckte vi kunde ge Chateau en ny chans och återkomma för provtagning från livmoderna och nytt ultraljud på fredagen. Så vår fina häst fick åka med oss till Pengsjö med en spruta progesteron i sig. Denna hormondos gav henne hemska svettningar och lite diarré. Sedan deppade hon under sitt stora regntäcke i skvalande ösregn. Jag och pojkarna turades om att vara med henne. Det verkar vara precis som för oss människomammor att när dräktighetshormonerna klingar av blir även ston lite nere.
Nästa morgon klockan fem var dock min pigga ponny sitt vanliga glada jag, men tydligt på väg in i brunst så hon gnäggade högljutt efter andra hästar. Hon deppade alltså inte lika länge som vi människor gör när vi förlorar en unge-tack och lov!
Hos Manzanillo
Den 12 juli kom vi så till Knaften och Manzanillo. Nu är Chateau där med väninnan Isa (e. Power Boy u. Wielka Cielona). Chateau blev brunstig redan på kvällen den 13 juli och på Frankrikes nationaldag blev hon betäckt för första gången. Allt gick bra, båda hästarna uppförde sig förträffligt och nu väntar vi bara på att Isa ska komma i brunst och sedan bär det iväg till veterinären i Pengsjö för att kolla dräktigheten kring dag 18.
Så här såg hon ut när hon kom fram till sin kavaljer och hans matte Marita:
Kraftskapande styrketräning eller Less is more
På clinicen fick jag och Chateau jobba med att samla galoppen ytterligare. Handen är nyckeln till hela ryttarens kropp eftersom den upptar en så stor del av människans hjärna. "Det din hand gör påverkar hela din kropp", säger Ewa-Kristina, och när du rider påverkar din hjärna din hand som sedan har kontakt med hästens känsliga mun varifrån hästen får impulser till sin hjärna som sedan går ut i hästens kropp. En avspänd och exakt handhjälp gör att hela din och hästens kropp jobbar korrekt.
Ewa-Kristina visade mig exakt hur lite som krävs för att påverka din häst genom munnen. Din hand ska bara svagt rycka till som handledens puls. Låter jag dessutom fingrarna röra sig på detta minimalistiska sätt i den takt och rytm jag önskar från min häst som om du plockar på gitarren eller spelar en räcka toner på piano
så uppstår den ljuvaste musik.
Spelar jag i tretakt förstärker jag min hästs tretaktiga galopp. När sedan skänkelhjälpen ges exakt i det ögonblick där hästen behöver den för att inte stanna kommer galoppen att samlas och bli den stärkande övning den är tänkt att vara. Detta fick vi till, även inför publik, i lördags. Det kändes mycket bra. Ibland skäms jag för hur jag gör bort min fina ponny och min duktiga instruktör Inga, genom att på clinicen bete mig som en klumpig nybörjare-år efter år.
För att komma in i denna samlade galopp använder vi oftast trampet, jag och min häst. Tramp är långsam piaff som är mycket stärkande och samlande för hästen. Enbart trampövningar kan ge din häst världens J-Lo-rumpa. När mittemellanmatte såg Chateau för två veckor sedan var det just så hon uttryckte sig: "Vilken J-Lo-rumpa hon fått!" Då var det endast några månader sedan hon sett henne förra gången och redan då var Chateu i god form jämfört med många hästar.
Här syns mittemellanmatte ridandes i ett fin piaff(mittemellanmattes första-faktiskt!) där Chateau sänker sin rumpa och sjunker ner ordentligt på de böjda hasorna:
Manzanillo
Så här ser han ut, denna vänliga lilla kille:
Vägen till fölbeslutet
Jag hade redan i våras bett min veterinär kolla om det fanns några häsloskäl till att inte betäcka Chateau, fast jag då inte alls kände mig säker på att det någonsin skulle bli ett föl. men "just in case" gjorde jag det i alla fall.
Men så firade vi Midsommar i Pengsjö. Barnen ville som vanligt bara spela X-box så vi föräldrar fick en lång pratpromenad som vi inte haft tid till sedan början av maj. Som vi gick där i den underbara kvällen med allt blommande omkring oss i den vackra trakten kring Pengsjön kom vi till att prata om "fölet". Min käre make sa att jag ska betäcka Chateau för det är vad jag innerst inne vill. Varje invändning jag hade, hade han ett svar på och när vi gick tillbak till barnen för att hämta dem till hotellet i Vännäs där vi skulle bo, var jag nästan säker på att vi skulle betäcka henne. Men det fanns fortfarande tvivel, det är ju ett stort och ansvarsfullt åtagande att leda sin häst genom 11 månaders dräktighet och sedan, om allt går väl, fostra en fölunge från dag 1 i dess liv.
När vi kom till hotellrummet i Vännäs var det första vi såg en liten tavla av ett föl som såg ut som Chateau när hon var fölunge. Den var målad men i realistisk stil och hette "Kicking up dust". Tyvärr fotade jag inte tavlan, men fölungen såg ut ungefär så här, men var på väg åt höger i stället för, som här, åt vänster:
När jag såg tavlan just i vårt hotellrum, just den kvällen och lilla femåringen säger: "Åh, ett föl, jag ska be till Gud att Chateau ska få ett föl." förstod jag att det var något på G, för barnen hade ju ingen aning om vad vi hade pratat om på vår promenad medan de var uppslukade av något spel på x-boxen.
Fölförhoppningar
I tio års tid har jag funderat på att betäcka min underbara ponny. Hon har aldrig varit halt, alltid varit underbart snäll och samarbetsvillig och är dessutom väldigt vacker med härliga gångarter som gör att hon känns mycket större än sina 137 cm i mankhöjd när jag rider henne. När hon tävlades av en duktig tjej vann hon både dressyr och hoppning, hon är bara så begåvad.
Hon är, kort sagt, just den sortens sto man borde ta föl efter, men ofta blir det ston som är halta och på andra sätt olämpliga för ridning/körning som får bli fölmammor. Varför? Ja, det är väl som med mig, jag tvekade pga riskerna som alltid följer alla ungars födelse och tanken på att inte kunna rida och träna som vanligt under många månader. Det stora jobb och ansvar som följer med en ny liten fölunge spelar ju också in.
Nå, nu föll många pusselbitar på plats, min man sa att jag skulle slå till, Aron började be till Gud att Chateau ska få ett föl och veterinären okejade men rekommenderade naturlig betäckning i stället för insemination. Då började vi leta på allvar efter en bra pappa till hennes föl.
Vi ville ha en lite större hingst än Chateau, men inte någon bjässe för att undvika en svår fölning. Vi ville därför inte heller ha den där biffigaste PRE-typen som ser ut som en maffig barockmålning, det blir inte den rätte för vår tjej, hon behöver en sportigare typ. Vi vet också att Chateau faller för bruna och svarta killar så de färgerna tittade vi efter. Hennes fina steg ska förstärkas av hingstens. Men viktigast av allt är att hingsten har ett gott lynne som kan förstärka Chateaus fantastiska lugn och människovänlihet. Ett plus är om denna rariret inte bor alltför långt ifrån oss.
Finns det sådana perfekta hingstar? Vad jag förstår var Chateaus pappa Cognac denna perfekta häst. Han ELIT-premierades för både welsh- och ridponnyavel och blev 30 år gammal, frisk och glad och verksam fram till dess. Eftersom han fanns så kanske "vår" hingst finns någonstans där ute.
Vår lilla blivande mamma tränar piaff med lillmatte Linnea-Teresia
Mingel 19 juni
Vad gjorde stora delar av svenska folket 19 juni? Enligt statistiken slog 4, 5 miljoner TV-tittare i alla fall på något av de svassiga kronprinsessbrölloppsprogrammen under dagen. Men alla satt inte klistrade framför TV:n. Här lite mingelbilder från Ponderosa:
Bland andra Borkmaggen som Ewa-Kristina själv red, Annika med sin kallblodshäst samt Majan och Inga syns på gårdsplanen.
Stilige Mustang med entourage i matchande grön outfit.
Chateau med sin egen familj, åtminstone några av oss.
Johanna fotar pilbågeskytten Emil och Lotus. Johanna visar också bilder från denna dag på sin blogg http://walkyria.blogg.se
Hamburgare direkt från grillen smakar bra i halvlek när regnet hänger i luften , vinden är nordlig och temperaturen känns nära noll.
Inga och Majan, Anki, här utan Lotsen och Chateau med matte minglar.
Ja nu vet ni att planera in nästa års hästhelg på Ponderosa. Jo för det finns redan planer och nästa år blir det ännu bättre och ett ännu mer späckat och varierat program för alla åldrar.
19 juni 2010
På väg in på banan.
Majan behöver ingen hyfsning, Inga och hon var som vanligt helt perfekta.
Full galopp när Emil och Lotus visar prickskytte med båge.
Ida och Mustang showade och till och med dansade flamenco på en liggande dörr. Snygge hingsten Mustang blev min åttaårings favorit med sin enorma lockiga man och charmiga blick under lugg.
Sandra på sin hingst som sprungit in över en miljon på travet innan han pensionerades efter fullgjorda travår och blev supersnygg ridhäst. Detta var åttaåringens favorit nummer två och de flesta i publikens nummer ett. Men stona var sura på honom. Chateau, till exempel, föredrog två valacker i stället. Lotus har ni redan sett och här nedan får ni se svarte Lotsen som hon också är jättekär i:
Man kan ju förstå varför hon är kär!Med Anki och Lotsen var Pärla och Hanna som visade hur man kan jobba "socialt" med hästen från marken.
Sedan fick vi se en riktig PRE-valack från Spanien, det fanns faktiskt två av den rasen här i kalla och regniga Kalix. Den här var en vacker svartskimmel med de mest bedårande tulpanöron och stilriktigt flätad man av sin ägare Nina som dessutom syr de vackra brokadvästar ni ser på Anki, Anette, Hanna och några till. Hon syr vadmalskjolar för ridning och figursydda vadmalsjackor och västar. Ridkläder som gör varje man och kvinna till sitt absolut stiligaste jag. Såsom klassiskt skurna ridkläder gör.
Nästa häst reds och ägs av Annika från Niemisel. En maffig brun kallblodsvalack:
Så skulle Chateau och Maja visa upp sig tillsammans. Det är rätt imponerande när Maja galopperar så samlat att Chateau får vänta på henne när vi skrittar bredvid. Så det visade vi upp. Majans piruetter också förstås.
De var inte rädda för applåder de här två showdamerna:
Så lämnade vi över ridbanan till Ewa på lånad kallblodsvalack en ståtlig bork, Catarina och Lotus och Anette med dagens andra PRE; Marino.
Men vad minns mina barn som det roligaste, finaste och mest minnesvärda denna dag? Förutom att åttaåringen tyckte att Mustang var snyggast med Sandras hingst på andra plats och Chateau på tredje, var det bara en sak barnen pratade om när vi kom hem: "Vi vill ha höns!"
Fotograf: Teresia Andersson
Kraftskapande riduppvisning
9-10: Deltagarna får bekanta sig
med ekipagen, titta på deras utrustning samt
ställa frågor.
•Kl. 10.00-12.00 Clinic Ett lärtillfälle där
Ewa-Kristina visar kraftskapande ridkonst och
berättar om filosofin.
•Kl. 13.00-14.30 Uppvisning Ewa och
hennes elever visar kraftskapande ridkonst samt
bågskytte till häst.
Övriga aktiviteter:
Barnridning, servering, aktiviteter för barnen
samt diverse utställningar.
Ewa-Kristina Jälmbrant bor i Umeå
tillsammans med sina tretton hästar.
Det ridsätt hon förespråkar bygger på
gammal kunskap, samt mycket känsla
och kärlek.
Ewa-Kristina har blivit mycket
uppmärksammad och uppskattad för
sin ridning och är en eftertraktad
instruktör.
Förra året åkte hon med sina hästar
till Danmark för clinic, i år kommer
hon till Kalix!
Priser :
Clinic 200kr (hel dag)
Uppvisning 80 kr (efter kl. 12.00)
www.classicalstyle.se
www.ponderosa4h.se VÄLKOMMEN! Arr: Stråkanäs 4H och
Kraftskapande ridkonst i Kalix
Foto: Robert Sohlin, Hästmagazinet
Foto: Christina Hauschildt
Hästhandel
Vi tittade på en raring på Pingstaftonen. Mörkbrun med ståtligt hovskägg stod han där så stillsam i sin hage, connemaraponnyn med det franskklingande namnet. Vi vet inte om det blir han, men han var en trevlig häst. Mycket riden och samarbetsvillig. Det är lyxigt att få följa med på hästköparresor och det är underbart att nu dela också denna viktiga del av mitt liv med min bästis.
Här är sötnosen:
Kraftskapande ridhelg
Vad det är roligt med ridläger för tanter och farbröder! I denna ålder försvinner så mycket av det som kunde förmörka liknande aktiviteter när jag var barn; rädslan för de tuffa tonåringarna som rökte och kritiserade varje rykttag, uppsittning eller galoppfattning-högljutt. Den där ängslan att inte få någon kompis i den statustrappa som man säkrast flydde från ute i stallet hos någon trygg häst, skräcken att göra bort sig och exempelvis ramla av hästen man tilldelats eller den illamåendeframkallande nervositeten inför den strängt militäriska ridläraren.
Idag skulle jag aldrig betala för elaka ridlärares trista och meningslösa "undervisning", folk som inte beter sig som folk kan man bara strunta i och hästen är oftast min egen kompis Chateaux eller någon annan häst som jag själv valt ut. Så odelat roligt det är när det är så.
I helgen har jag varit på ett sådant roligt ridläger för hästälskare i åldrarna 20 till 60 ungefär och hästarna är på dessa läger en härlig blandning av halvblod, ponnyer, kallblod, arabiska fullblod och curlyhästar. Det är Ewa som varit på besök i Kalix igen och väglett oss både i teori och praktik i kraftskapande ridkonst.
Hon har bjudit på så många insikter och aha-upplevelser. En del har jag hört förut på tidigare ridläger med Ewa, men det är som om det tar tid för poletter att trilla ner och "repetitio est mater studiosum" som bekant. Förutom att man lär sig så mycket är det så befriande att rida för Ewa. Hon försöker inte få oss att kämpa emot instinkter som exempelvis att använda händerna. I stället utnyttjar hon vår hjärnas förkärlek för det händerna gör till att förbättra samspelet med hästen så att vi använder händerna konstruktivt när vi rider.
Hon påminner också om att hästen endast står på fyra ben när den står stilla och för att förbättra vår känsla för balans är det viktigt att förstå att hästen står på två ben, ibland ett ben eller kanske tre, men aldrig fyra, när vi rider i rörelse. Hon får mig och Chateaux att upptäcka nya saker vi faktiskt kan, fast inte jag trodde det.
Vi talade också om att ridkonst är just en konstart och varje ekipage kreerar sitt eget unika konstverk.Det är också en givande insikt, så försvinner behovet att jämföra sig med andra. Efter en sådan här helg är jag full av energi, en typisk kraftskapande ridhelg.
Här finns inga bilder från helgen, eftersom min dator vägrar ta emot min kameras bilder så de går att lägga ut här på bloggen. I stället får ni titta in hos Walkyria http://walkyria.blogg.se och se hennes trevliga bilder från kursen. Här på barockbloggen finns det ändå alltid plats för en hästbild, den här damen till häst får representera ridande kvinnor i Kalix(snart kommer boken!). Den är målad av hästmålarnas Da Vinci; George Stubbs 1724-1806.Vill ni se damer till häst på riktigt finns chansen att se Ewa och elever i aktion på Ponderosa i Kalix den 19:e juni.
Vårens första skogstur
Så nu efter en lång vinter utan en enda riktig tur i skogen eftersom snön legat djup, kom vi ut på riktigt. Ibland var snön fortfarande ganska djup men då gjorde jag mitt nya trick för att få morötter, äpplen och massor av beröm av min matte. Hon är en enkel person utan större förståndsgåvor så det räcker i allmänhet med att jag gör några nya "fotförflyttningar" för att hon ska bli alldeles till sig.
I djupsnön har jag kommit på att vanlig trav är jobbig så jag gör numera något som matte förtjust kallar "passage". Det gjorde jag nu under vår skogstur när snön var för djup för mina ponnyben och det lönade sig. Jag fick så mycket äpplen man kan äta och hon var så nöjd.
Det var ju jag också, det är härligt i skogen. Dessutom fick jag rätt om de där småmänniskorna vid den där vägen där hon tvingar mig att gå fast det är livsfarligt. Nu kom vi lugnt skrittande förbi detta ställe och hon lät bli att styra in på den där farliga vägen. När vi skrittade förbi sköt de små människorna med något som lät som
gevärsskott. Jag kände mig glad och lugn, men matte hoppade till där i sadeln. Majan som alltid tar vår säkerhet på största allvar ville springa från platsen snarast, men jag kände inte för det.
Jag kände mig rätt nöjd med att matte nu blev räddare än jag och tänkte belåtet: Vad var det jag sa! Det där stället kan man inte lita på. Ja, en helt lyckad tur blev det. Jag älskar att få rätt mot min naiva matte. Men hon har goda äpplen och morötter, det kan man i alla fall säga till hennes försvar.
Här ser ni mig där jag trivs allra bäst; ätandes i skogen.
Kraftskapande ridning
Nu har jag upptäckt en ny aspekt av den kraftskapande ridningen. Jag har ett ganska krävande arbete som innebär långa och intensiva arbetsdagar och en hel del arbete hemma, på kvällstid och helger. Tre dagar i veckan har jag ingen riktig lunch, men två dagar i veckan har jag möjlighet till lite mer än en timmes lunchrast. Tills för två månader sedan tog jag ändå en snabb lunch på min arbetsplats dessa dagar och satt ofta med jobb medan jag åt eller diskuterade jobb med mina fina arbetskamrater. Jag gillar mitt jobb, men jag blev ändå rätt sliten av detta.
Då kom min dyre make på att jag kunde ägna lunchen på måndagar och tisdagar åt ridning. Så jag började med det och insåg genast att detta var det bästa jag gjort av jobbet på länge. Lunchridningen i friska luften med min fina häst som bara blir duktigare och gladare ju mer jag är med henne gör mig pigg och energisk utöver det vanliga hela veckan. Jag hinner och orkar mycket mer än innan denna reform. Mitt minne börjar bli sig likt och jag slipper en trist huvudvärk som kommit varje eftermiddag hela vintern.
Det mest förunderliga är att när jag tänker på mina ridluncher på min jobbigaste dag, fredagen, då går fredagen lätt som en dans. Stressen släpper så fort jag tänker:"Okej, idag hinner jag bara slänga i mig en frukt och en kopp te på hela dagen, och dem får jag ta i språnget, men på måndag blir det ridlunch igen."
Snacka om kraftskapande ridning!
(På bilden syns drottning Kristina på en för mig okänd häst, målad av Sébastien Bourdon. Det är alltså inte jag och Chateaux, även om det är snarlikt.)
Barockridningens Dr. Jekyll och Ms. Hyde II
Jag har verkligen en underlig matte. Ena stunden glad och hjälpsam, följsam och på god väg att bli en ryttare, om några decennier. Den andra stunden är hon som förbytt; får underliga idéer och beter sig som om hon bara sett häst på bild. Som i går till exempel: på förmiddagen hade vi det så trevligt tillsammans, ni kan se på bilden hur tygeln hänger lagom mycket och hur jag får galoppera på torr och säker plats.
Så på kvällen var jag och Majan på utmärkt vårhumör vi gjorde lite skolor tillsammans och hade det så trevligt. Båda våra mattar följde lydigt med och betedde sig som om de var födda på hästryggen (nåja, i alla fall Majans matte). Vi hade det mycket trevligt alla fyra tills våra människor slog till: de skulle nödvändigtvis ha oss till att vika in på en liten väg som leder ner till havet. Sommartid en mysig plats, men nu en lerig väg med pölar fulla av iskallt smältvatten och halkiga snöfläckar här och var.
För det första bör ni veta att en gång för länge sedan kom ett gäng vilda småmänniskor nerför backen precis där man svänger in på denna väg. De for fram i en våldsam fart och hade inte jag reagerat blixtsnabbt så hade både jag och matte blivit påkörda av deras vidunder till farkost; en stor gul plastmojäng som tjöt av vrede där den susade rakt mot oss. Nu var det som sagt några år sedan det hände och min tankspridda matte har förstås glömt bort det, men jag är ju häst och vi har som bekant ett gott minne. Jag gör alltså vad jag kan för att påminna henne.
Men hon tvingar dit mig ändå. Är det bara jag som tänker på vår säkerhet? Förstår hon inte att det kan hända något allvarligt? Hon är ingen ungdom längre. Nåväl, jag gjorde som hon visade. Men sedan skulle hon ha mig till att trava lugnt och samlat genom dessa iskalla pölar. Hur kul är det att plaska igenom leriga pölar med vita strumpor? Vet hon hur det känns att få magen nedstänkt av iskallt smältvatten? Till råga på allt ville hon ha mig till att ta tre steg i samlad galopp och fyra i trav, båda i samma tempo, det var bara fotförflyttningen som skulle förändras!
Jag vet att barockridning går ut på att använda så små hjälper som möjligt, men matte hade helt klart tappat alla begrepp så till slut fick jag ta i med stora alfabetet för att få henne att förstå att jag ville hem till min torra box, genast. Majan var av samma åsikt och vi försökte båda så gott vi kunde få våra tröga mattar att förstå. Men inte förrän efter åtskilliga bocksprång från min sida vände vi hemåt-och tror ni hon slutade propsa på lugn trav? Vi som redan var långt efter Majan.
Tokerierna med ”fotförflyttning” tog slut när jag gjorde några sådana för att lugna henne, men då började ”tempoväxlingar i trav” i stället. När jag inte lyckades få henne att förstå genom bocksprången tog jag till tricket med att sänka ryggen och huvudet och rusa på i slängtrav - en kul gångart, hon skumpar så lustigt då och man kommer fort fram. Då kortade hon också tyglarna på ett obekvämt sätt och jag svarade med det osvikliga lägga huvet i hennes händer-tricket. Då fattade hon äntligen och vi kunde skritta hem till stallet.
När vi kom hem var hon hur trevlig som helst igen. Morötterna kom fram (jag har lärt henne att ge mig morötter när jag gör några enkla rörelser). Jag kom in i min torra box och fick smaskigt hö. Så oftast är hon en riktigt duktig matte. Man kan ju verkligen undra vad det är som flyger i henne ibland. Är det kanske våren? Hon blir alltid lugn av Bach musik, så här får hon så detta inte upprepas:
