Jag sysslar ju med kraftskapande ridning, en ridning som ger mer energi än den tar. Namnet är så bra; en kombination av kraft och skapande för detta är energivinade och kreativ ridning. Det handlar om allt från mitt sätt att bli en pålitlig och intressant ledare för min häst när jag hämtar henne i hagen till hur jag ska variera ridningen så den skapar kraft och hälsa hos min häst. För som Ewa-Kristina uttrycker saken: "Du kan rida din häst sjuk, men du kan också rida din häst frisk."

 

För mig är ridning med detta förhållningssätt också en andlig övning i disciplin och kärlek. Min häst ska må lika bra som jag av vårt samarbete och då måste jag disciplinera mig för att ge henne det hon behöver för sin utveckling och lägga undan en del av mina behov för hennes skull. Som med alla andliga övningar blir till slut den disciplin som krävs för kraftskapande ridning en glädje i sig. Som vi sjunger: " Kraft till tjänst blir tjänstens lön." Det kan låta grått och tråkigt, men alla som erfarit det vet att det är den högsta lycka man kan uppnå. Det brukar ibland betecknas med ordet "flow"; det tillstånd som uppstår när man gör något utmanande och intressant och så försjunker i det att man förlorar känslan för tid och rum. Med ridningen är det så att jag också förlorar känslan av gräns mellan min kropp och min hästs, vi blir verkligen ett med varandra. Det är som att rida med tankeöverföring.

 

Detta tillstånd kommer inte varje dag och med ridningen kan det ta många år att förnimma flow första gången. Det gäller att hålla ut och inte ge upp, det är detta som kräver disciplin och sedan kommer belöningen som en oemotståndlig kraft till att fortsätta utveckla ridningen.

 

Ridningen är därför en så bra andlig övning för hela livet. Allt lärande tar tid och ju mer komplext lärande desto längre tid tar det. Ju svårare arbetsuppgift, desto mer kraft måste man lägga in i uppgiften. Men lönen motsvarar också insatsen. Liten insats=liten belöning. Stor insats= stor belöning. Det går fort och lätt att lära sig ett TV-spel och lönen är därefter. Det tar tid och är svårt att lära sig rida, lära sig ett nytt språk, anlägga en trädgård eller bygga ett hus, men belöningen är också därefter.

 

Sv Ps 291 vers 3:

 

 

Kartusianerorden finns ännu. Den klosterorden av munkar och nunnor som bland annat avlade fram den mest eftertraktade grenen av spansk häst/PRE som Smillas pappa Manzanillo tillhör är fortfarande verksam  bergen i främst Frankrike, Spanien och Schweiz.

Mariefred är en gammal klosterstad och där var just kartusianerna verksamma tills Gustav Vasa konfiskerade och stängde alla kloster i Sverige. Vill man veta mer om kartusianerna har de vackra bildspel på sin hemsida www.chartreux.org och man kan välja fransk, italiensk, tysk, spansk, portugisisk eller engelsk text.

 

Kartusianerna lever ett enkelt liv i avskildhet. Varje nunna/munk har sitt lilla hus och en egen trädgård men de möts till mässa varje söndag och en lång samtalspromenad varje måndag. De försörjer sig med till exempel  bokbinderi, hästavel, skogsarbete, bageriverksamhet, grönsaksodling och att göra flerfärgade motivfönster till kyrkor. De har en speciell teologi bunden kring platsen där de verkar. Platsen ska vara belägen i naturskön terräng långt ifrån städer, så oförstörd natur som möjligt och gärna belägen i bergen, vid en sjö eller på en annan plats med möjligheter till fri sikt. En bok som beskriver deras liv och filosofi heter The Spirit of Place.

 

 

Kanske är jag en smygkartusianer som gillar samtalspromenader, trädgårdsarbete, skogsarbete och att se hästar växa upp. Jag har funnit den plats som har den rätta Anden för mig, det är då säkert. Här sysslar jag med hästar, hundar och trädgårdsarbete och varje morgon känner jag hur jag på denna plats funnit den Ande som helt stämmer med min egen Ande. Det här är min plats på jorden.

Musik från en annan tradition än den lågmälda alpkristendomen i Charteuse, berättar om samma Ande, hon blåser ju vart hon vill. Gospelstjärnan och pastorn/evangelisten LaShun Pace från Atlanta, Georgia sjunger tillsammans med sina systrar His Spirit Is in This Place. De drar sig inte för att kalla sig The Anointed Pace Sisters (De Smorda systrarna Pace, dvs De prästkungliga systrarna Pace, Barockbloggen gillar storslagenhet, speciellt när den resulterar i sådan här innerlig improvisationsmusik, så det tycker jag är helt rätt barockstil även om den producerats i modern tid!

 

Ett bonusnummer med dessa smorda systrar och deras mamma som försångare när de sjunger om platsen där de föddes, Pool Creek utanför Atlanta, och den gamla klassikern Without the Lord.

 

 

Nu har vatten präglat sommaren i fjällen med ett rikligt regnande. Här i skogslandet har det samtidigt varit varmt så min trädgård flödar över av liv. I Skåne däremot råder torka och "brandfara i skog och mark". Vatten ger liv. I öknen förstår man ännu mer hur mycket en flod kan betyda som i det torra landskapet kring Medelhavet där floderna blir ovärderliga rikedomar i så hög grad att kontrollen av vad vi här i norra Norden uppfattar som smärre åar kan orsaka krig och konflikter. Men där vatten flödar lagom mycket och överallt, som här hos oss, är det svårare att kontrollera människor genom att styra över vattenresurser.

 

Det finns forskare som menar att just den jämna tillgången på vatten är en av orsakerna till Europas välstånds- och demokratiutveckling som på många sätt avviker från andra kontinenters. Här har det varit svårt att hålla ihop stora riken en längre tid, de största var för inte så länge sedan flera mindre riken, utom det vattenrika Frankrike, men även jätten Frankrike är liten jämfört med Kina eller Medelhavsimperiet Romarriket, som en tid införlivade norra Europa men det var också från norr de självtillräckliga goterna kom som störtade de största rike som Europa hyst fram till kolonialtiden.

 

Därför är det inte så konstigt att de friaste karaktärerna i Sagan om ringen är Tom Bombadill och Hjortrongull som har denna tillgång till livgivande vatten. Det är inte heller svårt att förstå att Jesus som predikade i ett torrt landskap med ojämn vattentillgång så ofta talade om livets vatten. Det är heller inte underligt att de kvinnor som sticker ut i den bibliska berättelsen ofta förknippas med vatten*, det är ju kvinnans uppgift att förse hushållet med vatten; Rebecka som utan manlig eskort hämtar vatten vid brunnen, Hagar som får se Gud när han låter en vattenkälla springa upp i öknen, den namnlösa kvinnan vid Rebeckas son, Jakobs, källa som leder sin samariska stads invånare till Jesus, är bara några exempel.

A mother is as rich as a river, är en så bra metafor, utan vatten har man i praktiken ingenting, snart inte ens sitt liv. Men en mor har mer än bara sitt eget liv att ansvara för liksom en flod ger liv åt allt i sin väg. De bibliska kvinnor jag exemplifierar med är alla mödrar på något sätt; Rebecka är en av det judiska folkets stammödrar, Hagar räknas som arabernas urmoder och den samariska kvinnan har barn som fötts av levande vatten och ande på grund av att hon besökte brunnen vid middagstid och gav en judisk vandrare vatten att dricka.

 

* Vattenhämtning är en typisk kvinnosyssla: något som alltid måste göras, som hela familjen har nytta av, det är tungt och saknar helt status. I rika famlijer kan visserligen män hämta vatten, då är de männen slavar/tjänare i huset.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Också Hjortrongull lever i fullkomlig enkelhet och rikedom. När hoberna drömmer mardrömmar är det Hjortrongulls röst som porlar tröst och förtröstan in i deras oroliga sinnen och hon gör det genom att tala om basala fakta om naturen omkring dem; ni hör bara vindens sus i träden, det är bara regnet, hit når inget ont eller farligt, alla de där sakerna som vi behöver höra när nattens mörker förstärker och förvränger alla sinnesintryck.

 

Vi som har barn har själva lugnt halvnynnat dessa fakta till mardrömmande barn många mörka nätter när vinden och regnet skrämt dem och när vi var barn gjorde våra vårdnadshavare; mammor, pappor, mormödrar och farmödrar samma sak för oss.

 

Hjortrongull är Flodens dotter och är därför allas mamma, allt levandes moder. Jag är ganska säker på att Tolkien, som var troende katolik och mycket beläst inom teologi, tänkte på Eva som betyder "allt levandes moder" när han beskrev Hjortrongull.

 

 

Melkisedek nämns två gånger till i Bibeln förutom i 1 Moseboken, en sak som får mig att tänka på Tom Bombadill är att ett av dessa ställen är den poetiska boken Psaltaren i psalm 110:

 

 

 Förutom att det även i denna psaltarpsalm är någon mäktig som är skyldig beskrivs också den mest aktningsvärde som en som vandrar efter vägarna och dricker ur bäcken vid vägen. Den störste översteprästen med direktkontakt med skaparen själv, är en som är född på heliga berg som dagg ur gryningens sköte, ett markernas barn och en vandrare som inte äger något och därför har allt han behöver.

Då är det inte alls så konstigt att Jesus säger så här när han möter en skriftlärd som vill bli hans lärjunge:

"En skriftlärd kom fram och sade till honom: ”Mästare, jag skall följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Detta gör han i Matteus evangeliums åttonde kapitel. Ganska typiskt eftersom just detta evangelium tydligt vänder sig till en läsekrets som känner väl till den judiska traditionen och naturligtvis också kan psalm 110 om den evige översteprästen som vandrar längs vägarna och dricker ur bäckar samtidigt som han själv är dagg; vatten från himmelen som vattnar jorden och ger den liv.

 

 

Tom Bombadill har blivit föremål för spekulationer av alla dem som bergtagits av Tolkiens värld, dem som lär sig Quenya, tar sig en Midgårdsidentitet och ritar kartor med utgångspunkt från Tolkiens kartor och berättelserna i Silmarillion, Bilbo och Ringen -trilogin. Han passar nämligen inte in. Hur passar han ihop med alla folken i Midgård? Varifrån är han? Varför lyder träden honom? Varför är han helt opåverkad av ringen som till och med Gandalf och drottning Galadriel fruktar?

 

I Bibeln finns en sådan där gestalt som inte passar in, som vi Bibelnördar aldrig upphör att fascineras av medan de som desperat vill att Bibeln ska "stämma" i varje enskild detalj, hoppar över eller hittar på en massa som får honom att passa in; Melkisedek. I 1 Mosebok 14 nämns denne märkvärdige gestalt första gången. Efter att Abraham* har dragit ut i krig och segrat tillsammans med kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Sevojim och Bela för att befria Lot och andra krigsfångar från kungar som angripit dessa välmående städer på Jisreel-slätten kommer kungen i Salem ut till dem:

"När Abram hade slagit Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom kom han på återvägen till Shavedalen, den nuvarande Kungadalen. Där kom kungen av Sodom honom till mötes.

Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram:

Och Abram lämnade honom tionde av allt."

Efter mötet med Melkisedek tycks Abram ha blivit ännu mer självständig och hans integritet börjar närma sig Tom Bombadills:

"Kungen av Sodom sade till Abram: ”Ge mig folket och behåll själv bytet.” Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abram rik. Jag själv skall ingenting ha. Det räcker med det som mina män har förbrukat och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eshkol och Mamre skall ha sin del.”

Så slutar kapitel 14 och nästa kapitel börjar med att Abram en tid efter mötet med Melkisedek får möta Gud själv och får sitt nya namn Abraham.

 

*Detta hände innan Isak kom på tal och då hette Abraham Abram och hans fru Sara hette Saraj. Namnen betyder detsamma men detta signalerar troligen en språklig förändring som visar att det hebreiska språket börjar få sina egna särdrag som så småningom gör hebreiskan till ett eget språk avknoppat från akkadiskan, modern till alla de semitiska språken varav arabiskan och hebreiskan är mest bekanta för oss.

 

 

 

 

 

En karaktär som de flesta adaptioner av Sagan om ringen hoppar över är mystikern Tom Bombadill. Glädjande nog gör LEGO det otippade att ta med honom som en figur i sin datorspelsverison av Sagan om ringen .Man kan bli Tom Bombadill med vissa av hans egenskaper efter att ha klarat ett antal levlar. I datorspelsvärlden borde han naturligtvis vara självskriven med sina speciella krafter och sin totala makt över tillvaron, en makt så stor att inte ens Den enda ringen har något som helst inflytande på honom. Enda orsaken till att man inte kan ge den åt honom är att den är så ointressant så han skulle tappa bort den med risk  att ringen hittas av någon annan som inte har Toms integritet. Av någon anledning är dock LEGO de enda speltillverkarna jag vet som tagit med honom.

 

Likadant är det med dramatiseringarna av Ringen-trilogin. I filmer och seriealbum, ja till och med den bästa dramatiseringen som finns av Tolkiens sago-trilogi; radioteaterns version från 1995 lyser Tom Bombadill med sin frånvaro; också den enda varelse som har makt över honom, hans älskade Hjortrongull, glöms bort. Jag tror det handlar om att Hjortrongull och Tom Bombadill är svåra att förstå sig på för de flesta människor. De är som illustrationer till ordspråket "Rik nog som nöjd är" och det är tydligen svårt att förhålla sig till sådana karaktärer för dramaturger av idag.

 

Min och Tolkiens favorit är det rika paret i Gamla skogen i alla fall. Mina barn tycker detsamma nu när vi läser första delen tillsammans som sommarlovsläsning; högläsning ur klassiker hör sommaren till i vår familj. Tolkien skrev om Tom Bombadill innan Ringen-trilogin kom till redan på 1930-talet och Tom följde honom genom livet vad jag kan förstå. Från början var Tom Bombadill en docka från Holland som Tolkiens barn lekte med och Tolkien berättade sagor om honom för barnen som han skrev ned som rimmad vers; "Tom Bombadills äventyr" och "Tom Bombadills flodfärd" är de två första berättelserna om Tom. Under flodfärden träffar Tom Hjortrongull, eller ska vi säga att Hjortrongull hittar Tom och fångar hans uppmärksamhet genom att kasta honom i floden, hon är ju flodens barn. Flodfärden leder honom också till Fylke och där har han en god vän i bonden Maggot, som också är en stark karaktär utesluten i den senaste filmatiseringen av Sagan om ringen.

 

Att jag skriver om honom just idag är för att vi firar Johannes Döparen i dagarna tre just nu och det finns några bibliska karaktärer som påminner mycket om mystikern Tom Bombadill, en av dem är just Johannes som lever i vildmarken i fullständig välmåga av vildhonung och källvatten. En annan karaktär som påminner om honom är den outgrundlige Melkisedek, honom ska jag skriva om i morgon.

 

 

 

 

 

 

 

Barockbloggen gillar kyrkoåret som den trogne följaren förstått det ger förändring och trygg igenkänning på samma gång. Som nomaden återvänder tll samma visten varje vår och höst men ändå förflyttar sig. Just detta sorgeår har november med sin början med Allhelgonahelgen och sitt slut med Domsöndagen blivit extra novembrig för mig. Jag visste inte innan Godzdogz upplyste mig om det att det var en månad för de yttersta tingen; döden och evigheten i katolska kyrkan, men så blev det ändå, även här på bloggen.

 

Vädret har förstärkt tanken på de yttersta tingen; regn, dimma och gråväder, ishalka och vattenpölar, översvämmade diken men mitt i det grå växer fortfarande gräset och i rabatten växer en del gröna plantor:

 

 

November är en avskalad månad, mellan Allhelgona och Domsöndagen finns inga storhelger om man räknar bort den rara farsdag. I USA är det annorlunda, där firas årets största helg Thanksgiving i slutet av november. Den största familjehögtiden och den stora multietniska festen avslutas med Black Friday som i USA är julskyltningsdagen och stratskottet för julhandeln.  Här börjar det bli likadant, november hoppas affärsmännen ska bli en månad för handel, shopping och julbelysningar. Shopping har jag inget till övers för men julbelysningar är trevligt. Även så här i nya byn utan Candy Cane Lane men med två stora julgranar, här den ena som är byns gemensamma:

 

 

 

 

Av de kära nådevalparna hos Godzdogz, som ni finner en länk till här intill, lär jag mig att november är en månad för att minnas de döda och tänka på evigheten i katolska kyrkan. En månad för requiem och allvarsamma bibeltexter. Bekymmerslösheten är en sida av det kristna myntet, men det finns allvar också. Man ska inte slarva med livets gåva, inte slösa bort den med att längta efter äventyr och uttråkat leta efter meningslösa tidsfördriv utan se allt det vackra vi fått och tacksamt leva och uppleva livet.

 

Söndagens text handlar om distraktioner som får oss att glömma det viktiga. Själv är jag den som glömmer och missar och tappar bort saker jämt, nu senast hittar jag inte min fina vassa hovkniv efter flytten. En värdelös billig oslipbar sådan gjorde mig näst intill galen igår när jag skulle fixa hovarna på mina älsklingar. Nåja, Smilla får i alla fall tränas i att få pedikyr.

 

Jag hoppas förstås att de distraktioner som varnas för är helt andra än ren glömska. Jag tror det handlar om att det är så lätt att göra helt perifera saker till centrala och viktiga sanningar. I det amerikanska presidentvalet var en mängd KRISTNA pastorer olydiga och pläderade för republikanerna och mot demokraterna i predikstolarna. I detta världens äldsta sekulära land är detta förbjudet.Pastorerna gjorde det helt medvetet för de hatar verkligen Obama och statlig styrning på alla områden; från sjukvård till vapenbegränsing. Det enda de tycks godkänna är en nationell armé, den stöder de helhjärtat i alla lägen.

 

De hatar Obama av många orsaker, de vågar förstås inte nämna hans hudfärg, naturligtvis är det en viktig orsak, men det de själva nämner är sjukvårdsreformen-så nästan alla medborgare i USA ska kunna få sjukvård även om de tillhör den skara av ca 40 miljoner personer som saknar försäkring på annat sätt- i stort sett alltid pga av arbetslöshet och fattigdom.

 

Dessa pastorer kallar sig kristna och vill absolut inte hjälpa den fattige via skattsedeln. De vill gärna hjälpa den fattige om de själva kan styra till vilken specifik fattig hjälpen ska gå och om de då dessutom kan få skatteavdrag för sin "generösa" gåva är det toppen. Jag undrar hur de tänkte där. Om man bara betalar skatt till försvaret och då sedan ska få avdrag på denna lilla summa för att man hjälper någon trevlig och tacksam fattig, hur ska då det heliga försvaret betalas?

 

De nämner med darrande röster (patos är den viktigaste retoriska metoden enligt amerikanska pastorer i allmänhet) hur Obama är för samkönade partnerskap och inte vill avskaffa den fria aborten i landet. Tiil saken hör att presiedenten enligt USAs konstitution inte KAN ändra på äktenskapslagstiftning eller abortlag, men ska man ge argument som får miljontals gudstjänstbesökare att svälja kameler i elefantstorlek gäller det att hitta några mygg att sila.

 

Jag måste säga, fast detta verkar vara att peka finger åt ett håll som inte berör mig själv särskilt mycket, att detta silande av mygg och sväljande av kameler är troligen den distraktion som är värst när det gäller livet. Fast visst berör det mig mycket. Ger jag verkligen på riktigt så mycket av min tid och mina pengar så att en utjämning kan ske?

 

Dessutom är det faktiskt mina syskon som står där i predikstolarna. De säger ju sig vara kristna och då får jag väl tro dem och då är det plötsligt väldigt mycket min angelägenhet. För jag ska ta vara på min broder och jag vill inte heller vara med om att stå där tyst så folk tror att jag samtycker med rasistisk och egoistisk galenskap i kristen dräkt.

 

Det här gäller också de fåntrattar som påstår sig stå för kristna värderingar här hemma i Sverige, SD är ett aktuellt exempel. De säger sig vara för kristendom och en kristen kultur och inbillar sig att denna helt kosmopolitiska rörelse som den arameisktalande juden Jesus från den romerska provinsen Judéen startade för tvåtusen år sedan skulle stödja paroller om att hålla Sverige svenskt.

 

I beg to differ! Kristendomen har aldrig stått för och kommer aldrig att stå för rasism, snålhet mot de fattiga, nationalism eller böghat. Det finns de som kallat sig kristna som missupfattat budskapet, men de har fel. Älska din nästa som dig själv och gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig, stämmer faktiskt inte på en fläck med rikas ovilja att betala skatt till allmän välfärd och vitas ovilja att låta människor från "fel" delar av världen ta plats i samhället.

 

Här följer en underskön medeltida gregoriansk hymn illustrerad av en våldsam medeltida målning om domens dag, vredens dag/dies irae, för jag känner mig ARG och denna målning handlar om det som Jesus själv sa var det livsviktiga:

 

’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Nu ska jag blir ruggigt personlig. Pinsamt personlig. Söndagens texter handlar nämligen om "Förlåtelse utan gräns"Tänk att bli förlåten. Jag talar inte om när någon slentrianmässigt svarar "Visst" på ett lika slentrianmässigt "Ursäkta mig!". Jag talar inte heller om när jag skäms så jag inte vill gå ut ur huset. Skammen är ett problem, men det är inget att skämmas för. Det är skulden jag borde skämmas för fast jag så sällan gör det i tid, innan jag dragit på mig den.

 

Jag talar alltså om skulden som är en verklig skuld, när jag verkligen har all anledning att be om förlåtelse eftersom det är den enda utvägen ur den position jag försatt mig själv och andra i genom en medveten ond handling.

 

Jag talar om när någon säger "Jag förlåter dig. Nu går vi vidare. jag tar gärna emot din gottgörelse." den gången när skulden sitter i halsen och hotar att kväva mig eller när skulden tynger hjärtat så det nästan brister.

 

Jag talar om den gången jag medverkade till att mobba en medmänniska. Jag talar om hjärtat jag roade mig med att krossa. Jag talar om en död som jag av slöhet struntade i att förhindra. Jag talar om en svältkatastrof som jag stängde till plånboken inför. Jag talar om ropet på hjälp som jag slog dövörat till för. Jag talar om alla Filifjonkor som jag inte hälsade på innan det var försent.

 

Många har av sitt hjärtas godhet förlåtit mig. Jag har också fått nåden att gottgöra en liten del av alla oförätter jag gjort mot andra, men många kan jag inte ens träffa och be om förlåtelse av och annan skuld är jag kanske inte ens medveten om. "hur många vet hur mycket han har syndat?" Vad gör man då?

 

Ja, jag kryper till korset. Ibland nästan bokstavligen. På knä ber jag om nåd. Jag kan av hjärtat sjunga " You broke the bonds, and losed my chains, carried the cross and all my shame-you know I believe it!" Hur många gånger har inte Jesus som syndabock varit mitt enda hopp, liksom det tydligen var för August Strindberg, en som jag på goda grunder antar också kände behov av förlåtelse för verklig skuld. Detta antagande bygger jag på att han som inskrift på sin gravsten valde ett citat från en medeltida hymn: "O Crux ave spes unica"=var hälsad kors, mitt enda hopp.

 

Jag vet uppriktigt sagt inte hur jag skulle överleva om inte "Jesus med sitt ord, var oss som vän så nära". Om inte Jesus tagit på sig den skuld som är omöjlig att rätta till, omöjlig att försona eller gottgöra av olika orsaker, då hade jag med säkerhet inte orkat ta ett steg till på denna vackra, galna planet.

 

Men nu litar jag på "syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod" och att "det som lösts på jorden är löst i himlen". Den kristna människans frihet kommer av denna totala frigörelse från gångna brott och felsteg. Vi har inte bara möjlihghet att vända blad och göra pudlar. Vi får bränna upp bladet och vara Guds nådevalpar som får hämta styrka i famnen hos Jesus, som vet precis hur det är. Jesus som burit samma ångest, och en betydligt värre smärta, fram till nådens tron.

 

 

Hösten är här sedan länge. Nätterna kan vara frostigt kalla och dagarna soligt klara eller så regnar och blåser det dygnet runt. Mycket täcke på blir det för både hundar och Smilla och Chateaus fantastiska regnpäls får verkligen göra skäl för sig. Höst betyder skörd och det är nu sommarens frukter skördas. Blåbär, hallon, lingon, vinbär, jag har till och med plockat mitt livs första kantareller. Rosorna som trivs i de stenpartier som finns här på gården blommar så det ser ut som om vi bodde mycket längre söderut än vi gör. Stenarna bevarar dagens värme till natten och rosor är betydligt tuffare än somliga tror. På Poikkijärvi kyrkogård var det rosor och cyklamen som blommade längst i lä av en värmande gravsten ibland ända till Allhelgona. Deras rosa eller röda blommor stack helt sturskt upp ur snön när den första snön just fallit.

Rosen har alltid varit en symbolmättad blomma. Denna härdighet måste vara en orsak. En annan är säkert doften. Det är ju också en kontrasternas trädgårdsväxt- känslig och spröd i vissa lägen. Fullständigt oslagbart tålig i andra. Ljuvliga kronblad och en taggigt ogästvänlig stjälk. Blomman som är lika självklar vid bröllop som vid begravning, vid barnafödslar och som kärleksgåva i förälskelsens början och som sista gåva släppt ner i graven i livets bortre ände.

 

Rosen är en viktig symbol i den kristna kyrkan. Den räknas som mamma Marias speciella blomma och den är i sig en liten minipredikan. En långskaftad mörkröd ros står alltid på bibelbordet i sakristian i Kiruna kyrka som en påminnelse om Jesu lidande och kärlek till oss.Doften ska påminna oss om bönen och det inre livet tillsammans med den livskraftiga ros som sprang upp ur Isais rot och stam.

 

 

 

 

Dagens texter handlar bland annat om hur Mose möter Gud i den brinnande busken och får uppdraget att befria Israels folk ur Egyptens slaveri. Jag gillar att Mose mitt i allt det märkliga och mäktiga som händer; Gud själv talar till honom från en brinnande buske som inte sveds av elden. Gud, alltså universums skapare! Men Mose är nog helt rätt för uppdraget för ahn låter sig inte imponeras så totalt att han bara säger "okej", nej, han börjar argumentera med Gud:

 

Barockbloggen har varit tyst ett tag pga av en resa som sträckt sig så långt det går mellan livets ytterligheter. Från friden som skrattar högt där döden ser, till det nya livet som spritter av midsommarfröjd:

 

 

 

 

När vi var unga drömde vi om att bli gamla och leva klosterliv tillsammans, sitta i en vacker trädgård, knyppla, sticka och samtala om livet. Vi hann inte bli gamla tillsammans, men vi hann med klosterlivet och tankarna om livet och minnena i en vacker skuggig trädgård.

 

 

 

 

Midnattssol i pingstens ljuva tid, Björkfors 29 maj, tredjedag pingst

Pingstmusk finns det mycket av, men den har ändå hamnat i skymundan på samma sätt som Pingsten devalverats av att helgdöden slutligen nådde denna nödvändiga helg då den byttes ut mot den onödiga-ja direkt skadliga-nationaldagen. Var det verkligen bara en slump att kyrkans Internationaldag byttes mot svensk nationaldag? Annandag pingst har ju som tema "Andens vind över världen" och texterna berättar om hur människor av alla folk kunde börja kommunicera med varandra när den Heliga Anden kom över dem den första kristna Pingsten i Jerusalem.

Barock-Olga är ju stolt över att inte följa tidens tvära kastvindar så Annandag pingst hålls alltid i helgd och ära här, även tredje- och fjärdedag pingst håller jag på. Mycket underbar musik finns till Pingst men inte så många av mina pingstfavoriter finns på You Tube. Här är dock en av dem, väldigt modern för att vara här på Barockbloggen. Men det finns något så ljuvligt läkande i allt fransiscanermunken John Michael Talbot gör trots, eller kanske pga, den enkla musikaliska dräkten. Den Heliga Ande som själens läkare känns väldigt aktuell just nu för mig så då tar jag väl den här: