Varg V vargar i verkligheten, Rödluvor och jägare
Jägarpratet om att vargen "äter rent" i skogen stämmer helt enkelt inte. Vargar äter inte rent i skogen. Hjortdjur utan naturlig begränsning kan däremot göra det. De stora rovdjuren behövs för att ekosystemet ska fungera. Man slipper inte bara överbetning, man styr betet till andra ställen. Bytesdjurens beteende förändras och skogsägarna borde älska vargar eftersom det inte är så smart att beta väl synligt på ödsliga tallplanteringar om man vill klara sig mot större rovdjur.
I Yellowstone har man också kunnat vetenskapligt jämföra stora rovdjur med jägarnas roll. Med vargar i Yellowstone finns kadaver hela vintern. Inte jättemycket men jämnt fördelat. Det ökar mångfalden på alla sätt. Alla mindre rovdjur och asätare kan överleva vintern bara med hjälp av kadaver, från de allra minsta till rävar och fåglar, även småfåglar som behöver mycket fett under vintern. Kadaver bryts till slut ner av insekter och bakterier till mat för växterna och svampriket. Med jägare finns det i stället mycket kadaver under kort tid och den tiden är på hösten. På vintern har de flesta kdavren ruttnat bort och mot den alltid lika vanskliga vårvintern finns inget kvar. Detta var en starkt bidragande faktor till fågelpopulationernas minskning i Yellowstone.
Vad man också har noterat i Yellowstone är att utan vargjakt får man en lugnare vargflock som är bättre på jakt. De består inte enbart av halvvuxna ungvargar som inte kan döda riktigt utan gör det långsamt och så dåligt att bytesdjuren ofta kommer undan svårt skadade. Lugna vargflockar med en naturlig åldersblandning plågar inte ihjäl sina byten utan dödar snabbt och effektivt. En enda flock kan vara upp till 37 vargar. Vargar i lugna revir driver inte runt i byarna runt Yellowstone de blir ibland mambos hela livet ut. Det blir färre och stabilare revir. Men Yellowstone är Yellowstone, ingen annanstans får vargar leva utan att ständigt jagas.
I Sverige har vi bestämt att det ska finnas mycket jaktbart vilt överallt för jägares fritidsnöjen så här finns inget Yellowstone. Efter vargjakterna som genomförts har man noggrannt följt vad som hänt med de vargflockar som blivit av med sitt alfapar illegalt eller legalt. De föräldralösa reviren har delats upp av döttrarna i flera mindre revir. Ett alfapar hade enbart 8 valpar när de försvann och dessa valpar drog ner till byarna för att leta efter mat.
Ett annat undersökt nybildat alfapar fick fyra valpar på våren och när de korsade järnvägen dog alla deras valpar. Det var sorgligt att höra dessa föräldrar yla efter alla sina ungar. De blev också oroliga den sommaren i sökandet efter sina små.
Av detta kan man alltså lära att vargar som får vara ifred i sina flockar blir lättare att leva samman med för människorna i trakten, så är det åtminstone i jordbruksbygderna kring Yellowstone där man också har mindre besvär av prärievargar(rävar) efter att vargflockarna stabiliserats i nationalparken.
Här i Sverige finns inte en enda vargflock, inte ett enda revir som får vara ifred från laglig eller illegal jakt. Vad skulle hända med överbetningen av tallplanteringar, fjällhedar och renlav med stora rovdjur i någorlunda livskraftiga populationer? Hur skulle fjällräv, ripa och fjällämmel klara sig? Skulle dessa stammar öka som forskarna tror och som de gjorde i Yellowstone?
Det vet vi inte, det får vi antagligen aldrig veta, alla vi små Rödluvor i Sverige. För här vann jägaren en sådan slutgiltig seger över Vargen att knappast ens den vänlige Lilla Vargen har en reell chans att utveckla ett normalt vargbeteende med en normal familjestruktur. Den struktur som är så lik vår att vi när som helst kan ta en vargvalp till oss och den skulle lyda oss som den följer sitt alfapar. Och det är ju också det vi gör hela tiden, fast vi kallar dem inte vargar när de bor hos oss, då kallar vi dem hundar.
Bilder från Yellowstone nationalpark utom vargfamiljen som är från den skandinaviska vargstammen.
The Fairy Queen
Henry Purcell1659-1695 anses som en av Storbritanniens största kompositörer genom tiderna och en förnyare och stilbildare inom barockmusiken i sin livstid. Han var organist i Westminster Abbey, där han också ligger begravd, men han skrev också operor och annan icke-sakral musik. Han var ett underbarn som sägs ha komponerat sitt första verk vid tio års ålder.
The Fairy Queen bygger på en del av Shakespeares En midsommarnattsdröm och passar förstås utmärkt att göra till musikteater. Det är ju inte bara intrigen som bär en opera den är inte lika linjär som "vanlig" teater. Det är det samlade intrycket av teater, ord, musik (och som här) dans som skapar en stämning som berättar historien med upprepningar i olika återkommande musikteman som låter som en karaktärs person och känslor. Lite grann som en jojk berättar sina historier, fast i större format.
Innan ni bänkar er framför SVT-play för en härlig upplevelse kan ni här få ett litet smakprov på The Fairy Queen i ouvertyren:
Varg IV filmvarg
Varg III filmvargar
Det var inte bara filmer utan också serier som Familjen Macahan och Så vanns vilda västern, där var en fransman faktiskt gift med en indian(spelad av nicaraguanskan Bianca Jagger) och bäst av dem alla Dr. Quinn, där alla i grunden är snälla, t.o.m den skurkaktige saloonägaren. En film som grep mig var Dansar med vargar med Kevin Costner som den vargvänlige vite mannen som finner sin identitet hos lakotas. Visst reagerade jag direkt på New age-flummet både kring vargarna och indianerna. Men western är andå alltid western och de lyder inte under mina normala smaklagar. Sedan var det det där med vargarna. Vargar griper tag. Dessa vilda hundar med sin sociala struktur som liknar en människofamiljs så mycke att de till och med adopterar andra djurarter till sin flock.
Den senaste vargfilm jag sett var Varg med Peter Stormare i en lysande huvudrollstolkning. Men som min kära h-f påpekade var storyn baserad på Rödluvan och vargen med samma trista sensmoral för vargens del. Dessutom hade man en hund i titelrollen, Costner hade faktiskt riktiga vargar. Men snygg var filmen, utöver det vanliga och den är absolut sevärd. Inte minst eftersom människor norr om Dalälven inte skildras enbart som mysko kufar. Åtminstone jag kände igen mig på pricken i bylivets exteriörer och interiörer. Min kära vän Monika P, vars mor kommer från Jämtland, går också i god för de genuina dialekterna.
Men texten på filmaffischen är rent ut sagt vidrig: «Kärleken till vildmarken följer egna lagar». Dumheten och norrlandsromantiken har väl sällan talat ett så tydligt fördomsfullt språk; som om man älskar naturen så mycket att man vill döda ett vilt djur i den till varje pris. Som om norrlänningar i gemen skiter i "storsamhällets" lagar om de hotar deras smala intressen. Som om norrlänningar inte kan tala? Har vi inte sett tillräckligt många tystlåtna tjuvjägare från norr på bio?
Men som sagt: Stormare är häftig och bilderna är vackra, riktig hemlängtansframkallande fjällnostalgi.
Varg II
Nu är en varg på vandring igen. En överlevare som tagit sig genom hela Norbotten, Lappland, Jämtland och Härjedalen. Då minns jag en vinter när jag och vännen, vi som tillsammans kallas Ålengålåle, satt tillsammans vid mitt köksbord och försökte leta upp en väg som en varg kunde ta sig igenom Sverige från Ryssland på kartan.Vi gjorde research till hennes kommande roman som hade en vandrande varg som viktigt tema. På kartan letade vi efter namn som innehöll ordet varg på finska(susi),ryska(vlk), samiska(návdi) eller nordiska språk (ulv/ulf). Detta var långt innan boken kom ut och ett år innan vargen "John" gjorde sin vandring till Stora sjöfallets nationalpark 2002. Döm om vår förvåning när "John" dök upp och gick precis den vägen vi stakat ut för den fiktiva vargen och kom dit vi tänkt oss att bokens "Gula ben" skulle komma.Nu har en tuffing klarat sig igen. Till det krävs mycket men främst en vinter som dels fryser havet dels gör att marodörer som hatar rovdjur sitter inne i stugvärmen i stället för att spåra djur med snöskoter och sedan, förstås, stor tur. Jag antar att denna varg nu har det svåraste framför sig. I etablerade vargrevir i mellansverige finns många välorganiserade varghatare och det är väl lite varmare än här. Nu har jag i alla falla förstått innebörden av det gamla uttrycket vargavinter. Troligen kom det många vargar österifrån sådana här år med arktisk oscillation och långa perioder med helt igenfruset hav.
Numera betyder vargavinter att någon enstaka varg hade möjlighet att överleva resan från Ryssland till vargflockar i Svealand och Götaland. Precis som med all annan brottslighet avstannar aktiviteten vid minus 20 grader. Jag hoppas därmed på flera riktigt kalla veckor. Dagens rödluvor är ju inte rädda för vargen, men vill gärna se vargen här.
Varg I
I min expose över hur Rödluvan-sagan omtolkats och illustrerats genom århundradena syns denna förändring. Mest modern av alla dessa bilder är förstås WWF-bilden av Rödluvan som gullar med en stor snäll varg. Vargen ser mest av allt ut som en snäll hund och det är ju just så det är, hunden är ju en tam varg, varken mer eller mindre. Mycket kan sägas om detta faktum och om hur folk behandlar sin mops fel av ren omedvetenhet om att mopsen är en varg i själ och hjärta. Men det får bli en annan gång-kanske.
Vargar har alltid fascinerat mig för jag älskade hundar hett och intensivt när jag var ett litet barn och varg
ar var fina stora hundar för mig. Så kom det en varg till Vittangi, men den jagades med helikopter och sköts. Det var första gången jag riktigt upplevde hur hemskt hatad en varg kan vara.Att jag alltid gillat vargar beror också på min pappa. Han är en vidsynt person på många sätt och inte alls som man inbillar sig att folk i nordligaste Lappland ska vara. Men det beror kanske på att folk i nordligaste Lappland inte är som man tror i södra Sverige? Jag uppfostrades av alla övriga i släkten till att kött är mat, frukta rovdjur och hålla mig till rätta stigen, både bokstavligt i skogen och bildligt. Pappa var helt annorlunda.
Tidgt blev han vegetarian. Han vägrade dessutom att döda djur. När han som barn följde med farfar på fisketurer spottade han sig muntorr under vägen hem för att hålla den stackars fisken vid liv. Han dödar inte ens mygg, jag lovar! Han sa åt mig att inte helt förlita mig på sanningshalten i de historier om luffare, vargar, järvar, björnar och lodjur som farmorsmor berättade med sådan inlevelse att jag kände håren resa sig på mitt huvud. Hade hennes historier varit filmer så hade de haft femtonårsgräns.
Trots dessa historier har jag aldrig varit rädd för vargen och ju mer jag fått veta om detta fascinerande djur, desto mer har jag tyckt om den. Trots att jag alltså inte bor i Stockholm, har fått ett tamdjur rivet, inte av varg men av siberian huskies, har barn som leker utomhus och bor i en skog genom vilken en varg från Ryssland vandrade in till Sverige förra vintern.
Finfrämmande
Den observante har kanske noterat att Barock-Olga har färre färska privatbilder här på bloggen. Framförallt saknas aktuella bilder på Chateau. Det beror på att kameran sedan Trettonhelgen befunnit sig på sydligare nejder. Barock-Olga har endast en mobiltelefon från senbarocken, dvs en gammal ångtelefon som saknar bildfunktioner och får sms-lådan full efter femton sms. Men i lördags fick vi finfrämmande i stallet och storasyster hade äntligen fått sin nya mobil och den klarar bilder.
Därför har vi nu nöjet att visa bildbevis på hur fint Marias brorsdotter sitter på Chateau när hon rider för allra första gången i sitt liv. Hon satt i så fin balans så vi kunde träna på piaff, skolorna och skolskritt från marken. Vilket bevisar min tes om att barn visst kan börja rida rätt direkt på rätt häst och med vuxna som inte kräver omedelbara tävlingsresultat av barnen.
Storebror och lillasyster med Chateau
Aron ville bevisa att han kan rida utan att mamma håller i.
Rödluvor och vargar-en barocksagas förvandling
Men inte kan det sluta så i en riktig saga. Rödluvan uppäten för gott! Nej, så klart fortsätter Barockbloggen sin saga om en saga:
Har någon någonsin trott att Rödluvan och vargen är en dokumentär skildring? Nej, antagligen inte , men det var en berättelse som talade om det vanskliga i att inte lyda mamma och inte hålla sig till den rätta stigen i skogen. Mammors skräck för att barnen skulle gå vilse är tydlig här. Lusten att skrämma barn till lydnad är också väldigt uppenbar. Så blir också Rödluvan uppäten och i de äldsta formerna av sagan, förblir hon vargmat.
Det roliga är att sagan i sin mest kända, lite yngre form, slutar med Rödluvans triumf över vargen. Inte nog med att hon och mormor räddas av jägaren, i några versioner gifter hon sig med jägaren och blir på så sätt närmast belönad för sin olydnad, medan mamman mister sin dotter till en man hon aldrig träffat. Den stackars vargen blir inte alltid päls heller. I vissa varianter stoppar Rödluvan hans mage full med sten och syr ihop. När sedan vargen ska dricka vatten faller han ner i brunnen och drunknar.
I en amerikansk tidig 1900-talsvariant heter Rödluvan Flossie, hon bor i södern, är afroamerikan och ska bära ägg till en granne, men räven vill lura av henne äggen. Flossie är dock så smart att hon lurar räven genom att såra hans stolthet och låtsas att hon inte vet vem han är och på så sätt lyckas hon bära äggen till sin destination och räven blir bortjagad av grannens hundar.
Senare på 1900-talet blev det populärt att parodiera sagan och tolka den på allehanda psykologiska och psykoanalytiska sätt. Man har gjort freudianska tolkningar av berättelsen där Rödluvan och vargen är ett kärlekspar. Men man har också skrivit om den så att vargen blir dödad av Rödluvan innan hon hinner bli uppäten, som i Roald Dahls Revolting Rhymes där hon är en beräknande pälsjägare:
Then Little Red Riding Hood said, "But Grandma,
what a lovely great big furry coat you have on.''
"That's wrong!'' cried Wolf. "Have you forgot
To tell me what BIG TEETH I've got?
Ah well, no matter what you say,
I'm going to eat you anyway.''
The small girl smiles. One eyelid flickers.
She whips a pistol from her knickers.
She aims it at the creature's head
And bang bang bang, she shoots him dead.
A few weeks later, in the wood,
I came across Miss Riding Hood.
But what a change! No cloak of red,
No silly hood upon her head.
She said, "Hello, and do please note
My lovely furry wolfskin coat.''
Är detta en signal om hur vi fostrar barn? Har kvinnor blivit självständigare, tuffare, grymmare än 1600-tals mademoiseller? En tuffing som Flossie som besegrar räven genom att visa sig fullständigt respektlös mot honom, vinner väl allas sympatier men Rödluvan med vargpälsen börjar bli mer tveksam. Börjar vi bli rädda för barnen och då speciellt små flickor som förr var så näpet hjälplösa? Eller har vargarna blivit färre? Så få att vi mest tycker synd om dem? Skurkrollen passar inte till denna spillra till stam som ständigt jagad och hotad försöker säkra artens fortlevnad med artfränder som i Sverige är närmare släkt än helsyskon.
Medan små flickor skaffar sig mer skinn på näsan -HURRA!-tynar den stora stygga vargen bort och den som tar över är den bussiga Lille vargen (Disney tog ju sig an vargen och de tre små grisarna i alla fall), grisars och hönors vän och beskyddare. Att tala om ulv i fårakläder i dag blir helt missvisande, man får för sig att det är lilla vargen som klätt upp sig till maskerad, eller möjligen pappa Zeke (notera det ryskklingande namnet) som blivit transa på gamla dar, i förtvivlan över att den lilla Rödluvan vunnit en så förkrossande seger över honom och hans likar.
Vargar och rödluvor- en barocksaga
1697 gavs Charles Perraults sagosamling Gåsmors sagor ut. Tack vare hans samling av sagor förändrades och spreds gamla folksagor tillbaka till folket och flera av dem togs under romantiken upp av bröderna Grimm i Tyskland. På 1900-talet och 2000-talet har Disney varit traditionsförmedlare av Törnrosa, Askungen och de andra. En saga som Disney inte tagit sig an är Rödluvan och vargen. Men det är nog den saga jag annars stött på i flest versioner, både parodier och mer seriösa återberättanden.
Vad är så fängslande med denna berättelse om flickan som skulle till mormor med en matkorg men inte följer anvisningarna utan försätter både sig och mormor i dödlig fara? Egentligen är det inte så spännande, ganska förutsägbar och odramatisk, trots allt våld. Varför gillar vi den? Jag har funderat på detta, för om jag tar upp sagor och myter med mina elever så är det ofta lite olika vilka sagor man hört talas om, men Rödluvan och vargen vet alla vad det är.
Kan det europeiska varghatet ha med saken att göra? Ibland antyds det att de skjutgalna jägarna i västra Götaland och Svealand hatar vargen så intensivt på grund av att de förläst sig på Rödluvan och vargen. Det tror inte jag. Jag är så fördomsfull att jag inbillar mig att dagens varghatare inte läser särskilt mycket över huvud taget. Snarare är det berättelser från "verkligheten", gamla sägner som format hatet. Sägner som denna:
En mamma bodde ensam med sina barn i en stuga i skogen. Hon skulle till att bada den yngsta då treåringen passade på att smita ut på egen hand genom dörren. Då nappade vargen åt sig barnet. Mamman blev så chockad att hon sprang upp för att rädda sin treåring. Hon kom förstås försent för att rädda livet på treåringen och väl tillbaka i huset upptäcker hon att minstingen har drunknat i badbaljan.
Har detta hänt? troligen inte, men har det hänt så är det sannerligen inte en vardaglig händelse. Vi gör rätt i att inte ängslas för att detta ska hända våra barn. Men den har dokumentärens prägel och inte folksagans. I "sanna" berättelser finns ofta tragiska slut och mammans reaktioner känns helt naturliga. I folksagor vinner alltid Askungen/Tummeliten/ Rödluvan till slut.
Har någon någonsin trott att Rödluvan och vargen är en dokumentär skildring? Nej, troligen inte , men det var en berättelse som talade om det vanskliga i att inte lyda mamma och inte hålla sig till den rätta stigen i skogen. Mammors skräck för att barnen skulle gå vilse är tydlig här. Lusten att skrämma barn till lydnad är också väldigt uppenbar. Så blir också Rödluvan uppäten och i de äldsta formerna av sagan, förblir hon vargmat. Den grymma vargen har vunnit!
Vinter
Nu är det verkligen vinter här -38 i tidiga morgonväkten. -30 mitt på dagen. I fjällen är det något varmare men det blåser hårt och det blir kallare än kallast som alla vet. Solen värmer lite, så mitt på dagen är det väl ca -28, men i fullmånens vita sken blir det genast under 30 igen.
Några nederländska målningar från ungefär samma tid som när Vivaldi komponerade får illustrera hans "Vintern" ur "Le quattro stagione"/"De fyra årstiderna" stämmer väl in på det fantastiskt vackra, men kalla , vintervädret. Kanske ni tycker det vara ett banalt val, så självklart att en kultursnobb som Barock-Olga inte skulle göra det. Visst, men någon riktig snobb har jag aldrig varit, det är bara som jag låtsas ibland för att få kompisar.
Jag gillar helt enkelt denna musik för att den är vacker och får min fantasi att dansa iväg. Snobbfaktorn lämnar jag därhän. Bara för att många gillar något måste det inte vara skräp. Nej, tvärtom, musik som tål att avlyssnas ofta och älskas av många är också bra musik, anser Barock-Olga.
Sjätte söndagen efter Trettondagen
I det mörka nordiska land där Barock-Olga haft förmånen att födas och växa upp har man sett fram emot julen med stor förväntan, stora som små. När denna vinterns stora höjdpunkt kom ville man inte släppa taget utan förkunnade, med glöden hos en självhjälpsboksförfattare på promotionturné: "nu är det jul igen och julen varar intill påska". En affirmation som förstås inte alls stämde. Det är inte bara fastan som kommer däremellan utan också oxveckor, februaris slanka månad och en hel lång rad kalla vardagsmorgnar när man ska upp i mörka ottan för att få det att gå ihop. Dessutom kan påsken ibland ligga väldigt långt bort, som i år.
Det finns dock en mer konkret tröst än självhjälpsaffirmationer på vägen mellan juleljusen och påskens alla färger; kyrkoårets söndagar och festdagar, som exempelvis Kyndelsmässodagen. Är påsken, som i år, sen hinner vi dessutom med en extra söndag som inte återkommer så ofta: 6:e söndagen efter Trettondagen. Barockbloggens läsare Andreas Holmberg upplyste om detta intressanta förhållande som absolut är värt en helt egen bloggpost. Nästa gång vi får denna rastplats under oxveckorna är 2038.
Andreas Holmberg berättar i kommentarstråden för 13:e februari att detta fenomen beror på att Trettondagen i år låg nära nästkommande söndag samtidigt som påsken är sen; i år får vi vänta med att fira påskens under till den 24 april. Sjätte söndagen efter trettondagen bjuder alltså på en extra liten julförlängning, när vi som bäst behöver den. Denna dag har också temat: Gud verkar nu, en uppkäftigt positiv affirmation som för Barock-Olga känns som en alldeles növändig självhjälp för att ta sig igenom denna turbulenta tid av tidiga morgnar, oroväckande nyhetsflöde och stram budget.
Kyrkoåret är så funtat att hela veckan börjar med söndagen som sedan präglar veckan som följer med sitt tema. Nu lever vi alltså den veckan, som samtidigt är vänliga veckan(minns någon mer än Barock-Olga den?). Det känns hoppfullt!
Så vi firar denna vänliga vecka och jag tackar Andreas Holmberg med en julkonsert för stråkar av Giuseppe Torelli:
Bemärkelsedag
Visst är Peter Gabriel väl ung för en riktig barockkonstnär, men det han gör behöver inte datumstämpling och är i den bästa bemärkelsen barockkonst. Eftersom fru Barock-Olga är en riktig besserwisser får ni här Peter Gabriels video till Steam. Musiken hörs via det andra klippet. Så sköter en datoramatör saken när hon inte fixar att få ljud och bild från samma klipp! En känsa av att se italiensk TV kan infinna sig, men det känns konstigt med stumfilm som musikvideo.
En del av texten till Steam kan helt appliceras på mig under mina sämsta dagar, t ex när jag inte ser på melodifestivalen och låter snobbig när jag avfärdar Christer Sjögrens version av Life on Mars utan att ens ha hört den. Jag bekänner härmed mea maxima culpa:
You know your culture from your trash
You know your plastic from your cash
When I lose sight of the track
You know the way back
But I know you
You know your stripper from your paint
You know your sinner from your saint
Whenever heaven's doors are shut
You kick them open but
I know you
[Chorus 2:]
Give me steam
And how you feel to make it real
Real as any place you've been
Get a life with the dreamer's dream
Stand back!
Stand back!
Can't you see I've lost control I'm getting indiscreet
You're moving in so close 'til I'm picking up
Picking up this heat, this heat
[Chorus 1]
You know your green from your red
You know the quick from the dead
So much better than the rest
You think you've been blessed
But I know you
Mer (ba)rockkonst
Här en riktigt barock berättelse om mänskligt beteende berättad med sagornas symboler och, som i all barockkonst, dödens ständiga närvaro.
Solsbury hill- på väg hem med (ba)rockkonst
Stilleben mit Obst, Maus und Eisvogel målad av Georg Flegel 1566-1638
Peter Gabriel är visserligen fortfarande i livet, men jag måste ändå få utnämna honom till en stor barockkonstnär. Hans musik parad med videokonsten är som jag föreställer mig att barockkonstnärer och musiker skulle ha gjort det om de hade haft tekniken. Allt jag sett som Peter Gabriel gjort är fantastiskt och barockmässigt i ordets bästa bemärkelse.
Denna underbara låt Solsbury Hill är ett utmärkt exempel på barockmotiv och symbolik. En nederländsk stillebenmålare där varje frukt, grönsak och stekta vaktel symboliserade något i människans liv, kosmos ordning och Bibelns berätttelser skulle ha gjort en sådan här video till den här musiken om hon levt nu.
Musiken skulle nog också kunnat skrivas av J.S Bach eftersom han kände sig som en evangelist och gärna använda alla till buds stående musikaliska medel.
Peter Gabriel sjunger "Samla ihop dina saker och bered dig på att jag hämtar dig hem". Jag tänker på Jesus förstås som sa till sina första lärjungar: Följ mig! och de följde. Men jag tänker också på Bo Setterlinds dikt "Döden tänkte jag mig så":
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Allt detta är tankar som väcktes av Piraks Vita renen. Kanske tycker någon annan att det inte alls känns som en naturlig fortsättning på den diskussionen. Men det är ju så med konst, den väcker olika tankar och det finns inga rätt eller fel i konstupplevelsen. Vilka symboler finner du i dessa barockstilleben?
Solsbury hill av Peter Gabriel 1950 - (snart har han födelsedag;13 februari)
Texten:
I could see the city light
Wind was blowing, time stood still
Eagle flew out of the night
He was something to observe
Came in close, I heard a voice
Standing stretching every nerve
Had to listen had no choice
I did not believe the information
I just had to trust imagination
My heart going boom boom boom
"Son," he said "Grab your things,
I've come to take you home."
To keep in silence I resigned
My friends would think I was a nut
Turning water into wine
Open doors would soon be shut
So I went from day to day
Tho' my life was in a rut
"Till I thought of what I'd say
Which connection I should cut
I was feeling part of the scenery
I walked right out of the machinery
My heart going boom boom boom
"Hey" he said "Grab your things
I've come to take you home."
(Back home.)
When illusion spin her net
I'm never where I want to be
And liberty she pirouette
When I think that I am free
Watched by empty silhouettes
Who close their eyes but still can see
No one taught them etiquette
I will show another me
Today I don't need a replacement
I'll tell them what the smile on my face meant
My heart going boom boom boom
"Hey" I said "You can keep my things,
They've come to take me home."
Jojkens roll
En annan duett, utan delad framruta, men med helt rätt färg.
Jojkens roll i mitt liv har skiftat. Inte förrän i tonåren blev jag medveten om att det hette så och det var då vi i tjejgänget började fara runt i min turkosblå Volvo Duett med delad framruta och osynkad treväxlad växellåda av årsmodell 1956. I fönstren satte vi fast dekaler där det stod "Nu har du tid-Ge Gud en chans" och "Det går en bro från tro till ro" och liknande uppmuntrande slagord. Den som hade körkort, eller var närmast till att få ett, körde. Det var inte jag, jag fick bilen när jag var fjorton år så det var fyra år med andra chaufförer innan jag själv fick ratta den på allmän väg.
Vi hade väldigt roligt med duetten och en av de saker som vi fann stort nöje i var att ljusa sommarnätter fara runt på stan och jojka för full hals med nedvevade rutor. Någon gång följde Andreas, min Tompi, min bror och hans Tompi med, men annars tyckte nog killarna i gänget att det var lite skämmigt med vårt "Ålengålåle" som de sa, och stannade hemma när vi skulle ut med "dutten".
Min vän Linda antydde att Sofia Jannoks fullängdare med bl.a "Irene" skulle vara en bra bilskiva, hon har så rätt. Här en annan låt från denna skiva som ger mig maximalt med energi och positiva nostalgivibbar. Jag gillar dessutom femtiotalsstil på kläder och detta fantastiska jazzpiano med den frikyrkliga trion påminner mig om alla mina underbara musikantvänner i kyrka och frikyrka. Kort sagt: det påminner både om då och nu och ger en härlig känsla av annalkande vår och hästturnéer med Linda i Kirunafjällen. Jag tillägnar den också storsonen som ofta var med och raggade med oss när han var riktigt liten.
Kyndelsmässodagen
På Spanarna brukar man skämta om Kyndelsmässodagen som om det var en onödig fest att fira och lite gammaldags bortglömd. Nå, Barockbloggen tycker nu inte att man nödvändigtvis måste följa tidens alla nycker och i mitt hem har Kyndelsmässodagen hållits i ära, som jag skrev 2 februari. Det beror nu inte bara på att min älskade farmor föddes då utan också för att denna dag var en viktig dag i kyrkoåret, en märkesdag på väg mot våren och en slags liten julafton för oss barn. I många delar av Sverige (dör Finland länge var en viktig och stor del) räknades Kyndelsmäss som en liten julafton och firades lite i samma stil med ljus, sång och kyrkogång och extra god mat.
I kyrkans barnarbete gjorde vi ett spel i kyrkan där vi var Maria, Josef, Hanna och Symeon i templet. Senare när jag sjöng i kör var det för mig en dag med mycket sång i gudstjänsten. Nunc dimitis (inledningsorden i Symeons lovsång på latin: "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid efter ditt ord") sjöngs förstås i olika versioner. Även i min hemby hade dagarna börjat bli ljusare och det blev kanske utflykt med hundsläden efter gudstjänsten och farmor bakade kubbar och drömmar som vi doppade i mjölk. Sedan tände vi ljus i fönstret för att förlänga skymningstiden innan mörkret föll.
När jag själv fick familj har jag försökt göra Kyndelsmäss till en mysig högtid. Vi tänder ljus och går i kyrkan, det brukar vara körer som sjunger, ibland var det min barnkör som sjöng, ibland någon kör där jag bara var sångare. Men nu när vi flyttat till en ännu mindre by än den jag växte upp i, där kyrkan inte är öppen för gudstjänst varje söndag, gör vi något hemma. Idag blir det söndagsskola när vi målar, sjunger och läser om dagens texter. Det blir också runläsning för det tycker Elis är jättekul. Aron vill läsa Grodans ABC och några "Vem"-böcker som vi lånade i veckan. Sedan brukar vi busdansa. Idag blir det till Elis spotify-lista med Shakira, Timbuktu, Michael Jackson och andra dansanta låtar.
Barockmusik blir det förstås också. Alltid på en söndag har redan avnjutits och nu Giovanni Pierluigi da Palestrinas tonsättning av Nunc Dimitis här framförd av The Tallis Scholars:
Barockhästar
Vintermånaden februari
Ljuset har tagit vid efter kaamos-mörkrets tid. Enligt traditionen tar kaamos/skábma slut 19 januari.
Jag har en vacker liten bokpärla i min speciella bokskattkista som heter "Årets fröjder", ett containerfynd när Kiruna stadsbibliotek byggdes om. Den berättar historien om och visar illustrationer från Brevarium Grimani, en utsökt årstidsbok som målades under tidigt femtonhundratal.
I denna årsbok, framställd i Flandern på beställning av en högättad person som bodde i närheten av Brügge, finns bara en enda bild av vad vi tycker är vinter:februari månads bild. December visar vildsvinsjakt i avlövade men helt snöfria skogar och januari är en interiör från ett adligt gästabud. I Mars är det redan tidig vår och barmark.
Men februaribilden visar ett snöklätt landskap med en väderkvarn och kyrkspira i bakgrunden. En man driver en laståsna genom snön. En gris och några kråkor letar mat i snön utanför bondens hus där husfolket handarbetar medan den lille sonen har öppnat dörren för att färga den vita snön gul med sitt kiss.En grå katt sitter på tröskeln, tveksam om nyttan i att gå ut i den kalla snön. En fågel värmer sig utanför takets rökhål. En påbyltad bondkvinna visar att det är kallt, trots den vidöppna dörren in till familjen med den kissnödiga pojken.
Det är en stillsam vinterbild som passar väl in på den lugna delen av Vivaldis "Vintern"
Önskejojk blev önskebild
Kyndelsmäss
Kyndelsmäss har jag firat så länge jag minns. I finskugriska delar av det gamla svenska stormaktsväldet firades dagen med emfas även när jag var liten. Vi tände ljus i fönstret och vi söndagskolebarn och miniorer spelade upp scenen när Jesus bärs fram i templet på familjegudstjänsten i Jukkasjärvi kyrka. Men denna gudstjänst kom ju lite när som helst inte alltid på 2 februari som är den "riktiga" dagen. Att vi firade den extra mycket hos oss kom sig också av att min vackra och roliga farmor fyllde år 2/2.
Farmor och jag var ett riktigt radarpar. Jag var hos henne jämt och "sov över". Farmor tog ut mig på skidutflykter och sparkturer tillsammans med farmors snälla hund Lotta. Hon bakade bullar förstås och spelade piano. Hon hade fått gå hos en pianolärarinna i Tuolluvaara och när hon var sjutton år började hon spela på gudstjänster. Hon jobbade också på posten och nu tänker jag på hur hon kunde hinna med att alltid ha gäster och mig där fast hon jobbade?
Farmor spelade som sagt var i kyrkan och jag minns henne som den spralligaste och gladaste person jag någonsin mött. Hon kunde dessutom ta en berättelse ur verkligheten och göra den till en kul anekdot och hon berättade gärna och skrattade gott. Hon följde sina tokiga infall och kunde till exempel ringa upp en lite väl stram och tråkig vänninna och spela "Med en enkel tulipan" på pianot när hon fyllde år. En gång ringde en man fel till henne och viskade: "Är din man där?" Farmor tog genast chansen: "Nej:" "Kan vi ses i kväll?", undrade mannen och farmor lurade honom att gå till Ferrum-parken och vänta på den kvinna han trodde att hon var. Lite elakt, farmor kunde vara så där busig. Fast hon i grunden var den generösaste och vänsällaste person man kan tänka sig.
Farmor stickade, mest sockar. En gång somnade hon framför TVn medan hon stickade och då hade hon i sömnen stickat en häl, tyvärr på fel arbete, så den fick repas upp. Jag som nätt och jämt med noggrann beskrivning och klarvaken fixar en häl, inser att hon nog var en mycket van stickerska. Vi har fortfarande kvar mycket av hennes digra ullproduktion.
Farmor dog plötsligt av en fallolycka i hemmet under ett bak när Linnea var ett år gammal. Med hennes härliga kärva humor kan man konstatera att släkten nog gick ner ett ton i vikt sammanlagt när hennes bull-och kakproduktion sinade. Men det blev också ekande tomt i våra liv. Den varma elden i hemmets hjärta slocknade.
Farmor var inte lagd åt det grubblande hållet och skulle aldrig stå ut med att vi fortfarande suckade och sörjde så därför festar vi alltid till det på Kyndelsmäss här hos oss. Levande ljus och humorfilm ska det vara: Jeeves och Wooster blir det i kväll.
En av hennes favoritkompositörer var också min; Johann Sebastian Bach. När hon skulle spela Toccata och fuga i d-moll som postludium en gång hade prästen lite svårt med att uttala ord på svenska, i våra finskugriska trakter är det inget ovanligt med det. Tyska var förstås ännu värre. Han började : "Till postludium spelar Saima ....fuga i d-moll av Johann Seb... av Johann Sebast...
Av Johan!"
Så här får ni höra samma orgelverk, inte med farmor vid orgeln, men kompositören är förstås nu som då; Johan!
Jojk and roll del 7
De traditionsälskande säger usch! Men varför ska just 1800-talets jojk förstenas? Ser man runt i världen på de olika kulturer där man sjunger med denna teknik förstås man att jojken inte är evigt fastställd utan har utvecklats och förändrats och de senaste trettio årens explosion av unga duktiga jojkare måste naturligtvis leda till en förändring av jojkens uttryck.
Här följer ett utmärkt exempel på en ung jojkare med egen stil influerad av jazz och annan folklig nordisk sång. Hon har en klassiskt skolad röst och en väl utvecklad musikalitet. Hon har medverkat i musikaler, jazz, pop och visa. Nu skriver hon sina låtar själv och då både på nordsamiska, svenska och engelska. Visst gnölas det en del om hennes otraditionella stil. Men jag uppfattar henne som jojkens framtid. När man försöker få något som det var "förr" dödar man det.
Latinet älskades ihjäl. Sofia Jannok tillsammans med många andra unga jojkare, ser till att jojken fortlever.
Njut av Irene, inspelad precis där jag växte upp, på isen där jag körde med mina hundar och åkte skidor. På den västra stranden har Chateau sommarbetat och på den östra stranden låg det hus där vi bodde längst tid när jag var barn. Sofia Jannok står med ryggen åt söder:
