I den kalla Norden var vi mer tydligt beroende av naturen än längre söderut i Europa* och detta tror jag är ett bidrag vi kan ge folken i världen: julfriden som instiftad av Gud och inbegripen hela skapelsen. Om förödande svedjebruk och skogsskövling, avskyvärda krig och djurfabriker tog time-out i några veckor kring årsskiftet skulle stora lyckovinster håvas in. Tänk om man därtill lade ut semestrar och ledigheter så förbränningen av de dyrbara oåterkalleliga fossila bränslena fick gå på sparlåga från Tomas till Trettondagen överallt på jorden , även i USA och Kina där man annars knappast ens har helgledigt för stora delar av befolkningen. Ja, alla förstår hur bra planeten skulle må av det.

 

Alla människor skulle dessutom få betänketid medan vi håller fred med den skapelse vi hör ihop med och kanske skulle vi leva hållbarare året runt? Kanske skulle krigsherrar och rebeller få svårt att motivera sig till att ta tlll vapen igen? Kanske skulle någon uppfinna något bra som gör oss mindre benägna att sitta i enskilda bilar och förgifta planeten så fort vi ska röra på oss? Vanan att hålla fred är lätt att falla in i när man prövat på den. Om alla förstod att det är en evig och nödvändig ordning att hålla Gudsfreden skulle världen bli en bättre plats för alla. Gudsfruktan, att bära frukt för Gud, är kanske inte så dumt ändå? Selma Lagerlöf världsberömd författare, fredsaktivist och ansvarsfull godsägare, porträtterad av Carl Larsson,  blir därför dagens självklara kalenderflicka. Och ta nu julfriden som rings in till anledning att läsa "Gudsfreden" klicka på namnet så kommer du till den.

 

*Men det är naturligtvis bara en chimär -ALLA är helt beroende av naturen, var vi än bor.

 

 

 

Ja Rebecca fick ju tvillingpojkar. Redan när de låg i moderlivet fick Rebecca Guds löfte på att den yngre skulle räknas som den äldsta av dem båda. Så när ludne Esau föddes med sin fot i lillebrors hand fick hans tvilling namnet Jakob=den som håller i hälen eller bedragare. Precis som pappa Isak blev Jakob mammas pojke och den driftiga Rebecca väntade inte passivt på att löftet skulle uppfyllas för hennes favorit utan hon agerade. Det vet ju var och en som kan sin litteraturhistoria att det leder aldrig till någor gott. Se tiden an, låt löftet gå i uppfyllelse, ryck det inte till dig! Jesus talade om himmelriket som kommer och alla de som försöker rycka till sig det med våld. Alla de som "står på löftena" och försöker tvinga fram en uppfyllelse långt innan tiden är mogen. Sena tiders barn vet hur dåligt det gick för Lord och Lady Macbeth när de började rycka löftet till sig med våld.

 

Rebecca hon intrigerade och lurade den gamle blinde Isak att ge den förstföddes välsignelse till Jakob och Jakob å sin sida lagade linssoppa till sin hungrige bror som sålde sin förstfödslorätt till honom. Hur hade det gått om de sett tiden an? Det får vi aldrig veta, nu vet vi att Rebeccas otålighet skapade en ständig fiendskap mellan Esaus och Jakobs ättlingar. Jakob bad Esau om förlåtelse och Esau förlät men deras ättlingar har svårt att minnas just det. Man kan låtsas som om det som hände för flera tusen år sedan inte borde spela någon roll i dag. Men ack, det gör det. Ständigt hänvisas till de gamla urkunderna och våldsspiralen snurrar vidare i Israels och Esaus land. Oförrätter och massakrer läggs till gamla oförrätter och massakrer och båda brödernas ättlingar dehumaniserar varandra tills ingen förhandlingspartner längre finns att tala med, bara ohyra att utrota, att slänga i havet.

 

Mattaráhhka Rebecca, moder till två folk? Varför väntade du inte tills löftet skulle uppfylla sig självt? Varför litade du inte på Isaks Gud som räddade hans liv den gången fader Abraham fick för sig att offra sin son till Gud precis som folken runt omkring honom lät sina barn bli gudaoffer för god äring och krigslycka ? Du bångstyriga flicka som frimodigt vattnade kameler åt en främmande man, varför lät du inte fredens brunnar vattna dina söners hjärtans jord?

 

 

 

Mellan 1993 och 2000 delade ett äkta par på namnsdagen idag; Rebecca och Isak. Här har vi åter en man som överglänses av en kvinna. Isak är ingen stark karaktär det är Rebecca som lyser och ser till att saker händer på gott och ont. Man kan förstå Isaks tillbakadragna läggning när man tänker på den traumatiska upplevelsen när han som barn skulle offras av sin egen pappa. Han blev visserligen räddad men inte av sin pappa utan Gud själv måste komma till undsättning. Det är lätt att begripa att Isak var en mammas pojke.

 

När så mamma Sara dog var Isak förbi av sorg och för att trösta honom sände Abraham bud till sin släkting Laban för att hämta en lämplig fru till sin son, en fru som skulle trösta honom i sorgen efter modern. Tjänaren Eliezer som for till Laban pratade med Gud om saken och kom fram till en överensskommelse; den flicka som kommer fram till mig vid brunnen och ger både mig och kamelerna att dricka är den fru som Isak ska få.

 

Att gå till brunnen utan manligt sällskap var inte comme il faut i Mellanöstern på den tiden. Inte ens flera tusen år senare när Jesus mötte kvinnan vid den brunn som Rebeccas son Jakob skulle gräva i Samarien var det en normal sak för en kvinna att gå mitt på dagen utan eskort till brunnen. Rebecca var också en sådan djärv flicka att hon började prata med tjänaren och erbjöd sig att inte bara ge honom utan också hans tio kameler att dricka.

 

Eliezer hade också det goda omdömet att se att en så generös, djärv och bångstyrig flicka var den bästa tänkbara frun Isak kunde få i stället för att se hennes oblyghet som ett lyte och tecken på att hon inte skulle bli en foglig fru och därmed utesluten som gemål åt Isak. Rebecca blev ingen foglig fru men Isak blev tröstad av henne i sorgen efter sin moder. Tvillingar födde hon åt sig och Isak, Jakob och Esau. Fortsättning följer i morgon!

 

 

 

 

 

 

I min ägo finns en klenod som kommer fram i Advent och det är Stora julboken av Jan Öyvind Swahn. Jag har säkert läst den 50 gånger för jag är ju en stor julvän, inte bara påsk- och pingstvän. Allt som har med svensk jul att göra avhandlas där. Bland annat får man där veta hur det kom sig att adventsstjärnor blivit obligatoriska i svenska fönster från 1:a advent till tjugondag Knut.

 

Som ni nog förstått av årets kalendertema här på bloggen är det en kvinna bakom även detta adventsmjuka sken. Hon hette Julia Aurelius och hade genom giftermål kommit till Sverige från Tyskland där det kristna kollektivet Herrnhutarna hade introducerat de orangea pappstjärnorna på 1880-talet. Julia hade en sådan stjärna och tydligen blev hennes vänner och bekanta förtjusta i stjärnan så hon började tiilverka dem i liten skala i Lund på 1910-talet. På 1930-talet började stjärnorna tillverkas och säljas i större skala även i Sverige och nu hundra år efter att Julia Aurelius skänkte advenststjärnor till sina vänner känns en svensk advent tom och innehållslös utan dessa stjärnor.

 

För svensk julstämning är herrnhutarna helt omistliga. De har en förmåga att gestalta evangeliets mysterium i symbolhandlingar på ett absolut himmelskt vis. Symbolerna kan verka kitschiga men de tar alltid tag och är alltid lätt att förstå för alla från den yngsta till den äldsta. Enkelt och genialt på samma gång. Adventsstjärnan skulle förstås symbolisera stjärnan som ledde de Vise Männen till Jesusbarnets krubba i Betlehem och det är fullt naturligt att den tänds just när adventets konung firas med de stilla förberedelseveckorna före jul.

 

Stjärnorna kan se ut nästan hur som helst nuförtiden. De badbollsstora vita orientaliska verkar vara speciellt populära just nu, men fortfarande finns de ursprungliga orangea stjärnorna kvar. Jag blir lite extra glad varje gång en klassisk herrnhutisk stjärna dinglar i ett höghusfönster. Jag vet inte varför, men dessa stjärnor blir som extra kraftfulla just i höghusfönster av miljonprogramstyp som en stark symbol för att visa att Jesus kom till dem som inte är något i världens ögon. Det var just till oss han gav sig på vinst och förlust för sin smärtande kärleks skull.

 

Varje gång jag ser en sådan adventsstjärna tänker jag på en julsång från Puerto Rico; de vise männens visa:

 

Kan du se vår stjärna stråla klar i öster?

Kan du höra sång av ljuva änglaröster?

Vill du följa med och fira Jesusbarnet?

Ära vare Gud som skänker oss sin son!

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagens namn var på 1980-och 90-talen bland annat Ilona. Ett finsk-ugriskt namn som i vår släkt har förledet moster Ilona. En barnlös kvinna som tog sig an sin systers äldsta dotter och såg till att denna dotter fick en utbildning efter sin önskan. Moster Ilona är bara känd i vår familj, men furstinnan Ilona är en berömdhet i Centraleuropa. Därför bli hon dagens kalenderflicka.

 

Hennes liv är som en roman av Alexandre Dumas d.ä om han hade skrivit om Centraleuropeiska maktstrider och hovintriger i stället för om dem i Frankrike. Hon föddes 1643 i det som nu är Kroatien, då en del av det stora Habsburgska imperiet Österrike-Ungern-Spanien. Hennes mamma var en berömd poet och föräldrarna gav Ilona och hennes syskon en god utbildning. Ilona var berömd för denna höga utbildningsgrad, hennes prinsesskollega Anna blev ju 200 år tidigare berömd för sin bildning vid det franska hovet bara genom att kunna läsa och skriva så den mångkunniga Ilona var förstås ett fenomen.

 

Men det som gjort henne historisk var att hon i sitt andra äktenskap drogs in i kampen för Ungerns frigörelse från den absoluta monarkins i kungahuset Habsburg. Den hårdnande despotin drev många till att ta till vapen mot huset Habsburg och en av dem var alltså Ilonas make Imre Thököly. Ilona utsattes för en tre år lång belägring tillsammans med sina barn från båda sina äktenskap. Under den dramatiska upplösningen av belägringen fick Ilona missfall.  Då, i januari 1688,  gav Ilona upp mot löfte om fri lejd och att hon och barnen skulle få vara tillsammans.

 

Som alla som läst Dumas förstår bröt den habsburgska krigsmakten sitt löfte direkt som Ilona och barnen kom till Wien, barnen skickades ifrån henne för att uppfostras i olika kloster men Ilona fick ändå leva med sin dotter i ett Ursulinerkloster några år, vilket borde ha passat henne perfekt. Ursulinerna och deras fokus på flickors och kvinnors bildning var ju något Ilona både kunde hålla med om och bidra till med sin egen bildning.

 

Detta harmoniska interludium tog slut redan 1691. Hon slutade sitt liv i exil i det ottomanska riket där hon dog begravdes 1703 i den franska kyrkan i Galata utanför nuvarande Istanbul. Hennes kropp flyttades så sent som 1906 till hennes sons grav i Kosice/Kassa i nuvarande Slovenien då en del av Ungern eftersom de båda bivit symboler för nationalismen och självständighetskampen för Ungern och Kroatien. Jag undrar om Ilona verkligen ville utnyttjas som symbol i Jugoslavienkrigets 1990-tal eller Jobbiks propaganda för ett etniskt rensat Ungern idag?

 

Jag gissar att hon inte skulle tycka om det helt enkelt på grund av att hon själv reste runt i Europa och tog sin tilflykt till ett muslimskt rike där hon hade rätt att utöva sin kristna tro. Ännu mer tror jag att hon skulle protestera mot nationalistiska krigshetsare idag eftersom hon var bildad. Jag tror åtminstone att en god utbildning är ett vaccin mot de värsta avarterna av intolerans och främlingsfientlighet. Det finns i alla fall ingen anledning att inte försöka utbilda bort xenofobin i Europa. Det vet jag att Ilona, precis som vår släkts moster Ilona,  skulle gilla;  bildning och intellektuell rörlighet var hennes signum.

 

Jag önskar att dagens nationalistiska rörelser som använder Ilona som symbol skulle anamma det som låg henne varmast om hjärtat: barnen och deras utbildning och lämna det nationalistiska dravlet i muséets dunklaste vrå där det hör hemma.

 

 

 

Fjodor Dostojevskijs Brott och straff är en fantastisk roman eller snarare ett universum, byggt kring en central bibelberättelse, den om när Jesus uppväcker sin vän Lasaros från det döda trots att han varit död i flera dagar i ett varmt klimat. Fram till 1901 var Lasaros dagens namn den 16 december men sedan tog Assar över. Lasaros är en ovanlig gestalt i tidig litteratur på många sätt. Han är en av få som uppväcks från det döda, dessutom efter flera dagar, och han är en ogift man som inte bor med sina föräldrar, det är ju nog så speciellt men han är också en man som inte spelar någon annan roll i litteraturen än som bihang till två kvinnor, hans systrar Marta och Maria. Lasaros har inte en enda replik i texterna, det är alltid systrarna som agerar och samtalar i texten. Två kvinnor som pratar om livets stora frågor både med varandra och andra medan brodern aldrig har en enda replik utan är med mer för att ge systrarna något att reagera på. Lasaros har alltså den roll som i litteraturen nästan alltid tilldelas en kvinna.

 

Vår tid kan nog inte riktigt förstå hur annorlunda det var att inte vara gift vid denna tid. Vi kan nog inte heller till fullo förstå hur eljest det är med två kvinnor som överglänser en man i litterära texter från antiken. Men vi kan i alla fall lära känna Marta och Maria lite grann genom evangelierna och traditionen och Lasaros genom dem.

 

Enligt den äldsta traditionen var Marta den kvinna som Jesus botade från blödningar när hon rörde vid honom. Det vet vi förstås inte. Tendensen har funnits genom historien att på alla sätt reducera antalet kvinnor kring Jesus. Marta var svår att reducera bort hon är alltför tydlig och saknar namne i evangelierna. Då kan det ju vara lämpligt att ta bort en namnlös kvinna och påstå att det är samma person som denna Marta.

Med hennes syster Maria har västkyrkan gått hårdare fram. Mamma Maria fick stå orörd men påven Gregorius I kom med den innovativa idén att bunta ihop så många kvinnor som möjligt kring Jesus både namnlösa och de som bar det populära namnet Maria till en enda. Således knödde han ihop Maria från Betania med Maria från Magdala trots att Magdala ligger i norr vid Genesaret och Betania i söder nära Jerusalem, det var ju där Jesus bodde när han besökte Jerusalem.

 

Men Gregorius I nöjde sig inte med det. Jesus umgicks på tok för mycket med kvinnor ansåg han så hans nästa offer blev den anonyma kvinnan som kommer till Jesus när han är bjuden på middag i fariséen Symeons hus och gör som andra kvinnor gjort; smorde Jesu fötter med dyr nardusbalsam. Kvinnan i Symeons hus knöddes också ihop med Maria från Magdala och Maria från Betania; hux flux hade tre kvinnor blivit en enda. Gregorius passade också på att misskreditera dessa tre kvinnors vandel och påstår att de alla tre (en enligt honom) var prostituerade fast inget indikerar något sådant. "En synderska" kallas kvinnan i Symeons hus. Vi vet inte på vilket sätt hon syndat hon kan lika gärna ha varit en skvallerbytta, tjuv eller mördare, men Gregorius fann det lämpligt att ge den hopbuntade kvinnan yrket prostituerad och då var ju plötsligt  Maria från Magdala och Maria från Betania också prostituerade.

 

I östkyrkan har man aldrig buntat ihop kvinnorna kring Jesus utan talar om dem i plural. Det gjorde man inte innan Gregorius I i väst heller. I Frankrike finns en plats där man speciellt hyllar de tre mariorna* och Marta. De fyra sägs enligt legenden ha drivit med en båt som styrdes av Anden till Frankrike och platsen heter Saintes-Maries-de-la-Mer. Utifrån denna legend och annat vrakgods ur legendernas hav skapade Dan Brown Da Vinci koden. Dan Brown anlsuter sig till ytterligare ett sätt att förminska kvinnorna kring Jesus som blev populär på 1950-talet sedan en grupp franska studenter på 1950-talet skapade en stundikos sekt som hittade på att de härstammade från Maria Magdalena som dadaistisk happening.

 

Tänk att kvinnor som står på egna ben och har en alldeles egen roll i litteraturen och historien utan att ursäktas som bihang till en man alltid på något sätt ska tvingas in i bihangsrollen. De som redan har " a room of their own" ska drivas ut därifrån och placeras i de speciella kvinnorum som finns färdiggjorda för dem; "du skall till madonna -avdelningen kära Marta och du Maria, tja, vi har ju bara kvar hora-avdelningen eftersom mamma Maria har första tjing på madonna-rummet, så du får gå dit."

I Brott och straff frångår Dostojevskij uppdelningen mellan kvinnor på detta sätt, den godaste av dem alla, själva frälsargestalten som uppväcker den splittrade, halvgalne Raskolnikov från sin andliga död, Jesus och Madonna på samma gång, är en prostituerad; Sofia (visheten) med smeknamnet Sonja. Den anonyme Lasaros som mest är till för att vara objekt för systrarnas teologiska funderingar är Raskolnikov. Raskolnikov får vara en slags "Everyman". Så blir den anonyme brodern Lasaros en person som alla kan identifiera sig med. Alla kan få liv igen, om de så varit döda så länge att de börjat lukta illa. Berättelsen om Lasaros säger oss alltså att det inte finns några hopplösa fall.

 

Det tackar jag särskilt för.

 

 

 

 

* förutom Mariorna från Magdala respektive Betania var det Jakobs mor Maria man menade kom på skeppet.

Idag , den tredje advent minns vi vägröjaren Johannes döparen. Naturligtvis syftar det på att han röjde vägen för Jesus. Att röja alla hinder som finns för att komma till Jesus som människor bygger upp är en ständig uppgift som inte tog slut med Johannes Döparens avrättning.

 

När mammor kom med barn till Jesus för att han skulle välsigna dem blev Jesu lärjungar sura. Ungar är i vägen, de kan inte förstå högre filosofi och kanske kissar de på sig just när Jesus tar dem i famnen. Vilken respektlöshet! Kom tillbaka när de klarat sin Bar Mitzva.

 

Men Jesus sade: ”Låt barnen vara, och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de.” Sedan lyfte han upp barnen och välsignade dem.

 

Den här texten kan vi så bra att vi ibland glömmer vad den säger. Just idag på vägröjarens söndag tänker jag på att texten talar till mig som en sådan där förnuftig vuxen som kan stå i vägen när någon vill komma till Jesus.  Det blir fel, respektlöst, stimmigt , flummigt, skitigt och profant, så gå er väg! 

 

Men hur var det? Skulle vi göra portarna vida eller trånga? Vägen kuperad och svårframkomlig eller lättframkomlig? Skulle vi bygga upp berg som står i vägen och gräva ut djupa dalar för att hindra folk att allt för lättvindigt  nå fram till Ärans konung och för att hindra honom att komma fram till människors hjärtan?

 

Nej! Vägröjaren Johannes kom och hjälp mig röja vägar där jag satt upp onödiga hinder både för mig själv och andra. Sätt yxan till trädet som står mitt i vägen och skymmer sikten! Lås upp låset för mitt hjärtas dörr. Öppna min dörr på vid gavel för himlens alla härligheter!

 

Det framförs så mycket fin musik i våra kyrkor, varje söndag. Här ett exempel från min brors förra hemförsamling Askeryd:

 

 

 

 

 

 

 

 

Prinsessornas adventskalender verkar detta bli i år.  Idag, eftersom Klaus av Lucia som lady påmindes om filmen Pocahontas där Pocahontas ger mat till nybyggarna, vilket den riktiga Pocahontas inte gjorde vad jag vet. Det gjorde däremot andra ursprungsamerikaner till de nybyggare som kom med de första skeppen bland andra Mayflower till "Nya England" och höll på att svälta ihjäl eftersom de inte hunnit få skördar i det nya landet. Efter denna händelse firas Thanksgiving både i USA och Canada med stort allvar.

 

Pocahontas var prinsessa av Powhatan, det land som av engelsmännen kallades Virginia. När den historia utspelade sig som utgör inspirationen til otaliga litterära verk: förutom Disney-filmen är väl några rader i låten "Fever" mest kända: "Captain Smith and Pocahontas, had a very mad affair. When her daddy tried to kill him she said : 'Daddy , oh don't you dare. He gives me fever..."

 

I verkligheten var Pocahontas sin pappa Powhatans favoritdotter precis som Ingegerd var sin pappas ögonsten. Sant var troligen att Smith skulle dödas som straff för att ha dödat några av Powhatans folk utan orsak. Pocahontas var inte kär i honom. När Smith efter Pocahontas död berättar om händelsen säger han att hon var 10 eller 11 år och ville efter att hon räddat honom kalla honom fader liksom han hade kallat hennes pappa kung Powhatan fader. Det ville Smith inte eftersom han inte hade en kungs rang men hon svarade: "Were you not afraid to come into my father's country and caused fear in him and all his people (but me) and fear you here I should call you 'father'? I tell you then I will, and you shall call me child, and so I will be for ever and ever your countryman."

 

I verkligheten giftes Pocahontas bort med den engelska kolonisten och änklingen John Rolfe som i ett brev till den engelske guvernören* skrev: "Pocahontas, to whom my hearty and best thoughts are, and have been a long time so entangled, and enthralled in so intricate a labyrinth that I was even a-wearied to unwind myself thereout." Powhatan gifte gärna bort henne som ett fredsinitiativ. Så blev Pocahontas också en prinsessa i europeisk stil som giftes bort av politiska skäl.

 

Innan hon gifte sig döptes hon och valde då namnet Rebecca, efter den bibliska patriarken Isaks fru som blev tvillingmamma och på så sätt anmoder till två folk. Egentligen hette hon aldrig Pocahontas, det var ett noa-namn som användes av hennes folk i kommunikationen med nybyggarna från fjärran Europa vilket sas betyda " olydig, bångstyrig flicka". De trodde att hennes riktiga namn kunde användas för att göra henne illa.

När hon gift sig och lämnat sitt folk, enligt hävd eftersom hon tyckte att hennes pappa såg henne som mindre viktig än gamla svärd och yxor, avslöjade hon detta för sin make John Rolfe. Då verkar hon ha slutat vara rädd för att någon ska skada henne på magiskt vis. Hennes nya namn Rebecca som hon själv valt, behövde inte hållas hemligt. Hon hade skapat sitt eget liv och sin egen framtid. Men man kan ju förstå att hennes släkt upplevde henne som bångstyrig.

 

Hennes liv blev mycket kort. Hon dog av okänd anledning , troligen smittkoppor eller någon annan europeisk virussjukdom, på hemväg från besök i England när hon var 22 år gammal. Hon fick en son, Thomas, tillsammans med John Rolfe. Från denne säger sig många amerikaner härstamma.**  Barockens era var ju intresserad av döden och man var noga med att skriva ner vad folk sa på dödsbädden. Pocahontas sa, enligt sin make, när hon dog i hans armar: "all must die, but tis enough that her child liveth".

 

Och jag som inte kan sluta fundera på Crispina, tänker att kanske var det så Crispina tänkte när hon böjde sig för bödelns yxa.

 

 

 

 

 

 

*som han måste be om tillstånd från för att få gifta sig med denna "hedning"

**Här ovan syns fotot av Motaoka  Whittle Sims (död 1901) från Virgina som på både mödernet och fädernet härstammade från Pocahontas. Något familjen verkar varit mycket stolt över som man kan förstå av att hon hette just Motaoka.

 

Nedan Disney-versionen av Pocahontas, när hon kommer med mat till nybyggarna:

 

 

 

 

 

 

Vad nu? Den tjuriga tonårsflickan Lucia som lady? Ja, för nu ska det bli lite etymologi. Ordet lady och lord kommer från old saxon hlaford som förklaras som hlaf giuer, en som kunde "afford bread" där hlaf betyder bröd. Numera är ju loaf= limpa 'a loaf of bread' men då var alltså hlaf bröd i allmänhet. I denna ursprungsbetydelse av lady är Lucia verkligen en riktig lady.

 

Här i Norden förknippades Lucia med mat. Julfastan gick in i sin strängaste fas efter Lucia och det brukar antas vara upprinnelsen till detta. Men jag tänker också på att Lucia, enligt legenden, kom från en familj som hade råd att dela med sig och att hon, precis som Sankt Nikolaus, använde sitt goda till att hjälpa nödlidande och kanske också muta sig och andra från straff för sin kristna tro. Nikolaus var ju en av få som slapp plikta med livet under Diocletianus försök till utrensning av kristna han klarade sig med tortyr och långa fängelsestraff.

 

Lucia gick enligt legenden till fångar med mat, ibland brukar vi svenskar då berätta att hon hade ljuskrans på huvudet eftersom hon inte kunde bära en fackla i handen när hon gick ner i de mörka fängelsehålorna. Vilket ju mycket väl kan ha hänt åtminstone på något vis. En annan legend som vi nordbor omhuldat vad gäller Lucia har svag verklighetsbakgrund, nämligen att hon skulle komma med ett skepp fullt av matvaror när Sverige låg infruset av långvariga havsisar som vägrade ge vika under en svår svältvinter.

 

Helt säkert hade inte tonårsflickan från Syracusa hunnit med någon båtresa till det fjärran Norden under sitt korta liv innan hon torterades ihjäl för sin kristna tros skull. Den legenden hör säkert ihop med många andra som våra svältande förfäder berättade för att orka med svåra tider av brist och hungersnöd. Berättelser om grytor som aldrig slutade koka gröt, risgrynsgröt som föll som snö över landet eller ymnighetshorn fulla med mat som aldrig tog slut finns det många av. Alla "bord duka dig"-sagor som berättades måste ha varit ren verklighetsflykt från en vardag med barn som dog av matbrist och föräldrar som desperat kokade läder, barr och hö för att mätta lite.

 

När så Lucias martyrium inträffade på samma datum som de medeltida nordborna hade vintersolstånd med en tid av brist att se fram emot, den fruktade senvintern, förknippades hennes generositet mot fattiga med att hon också kom med mat till svältfrusna nordbor årets längsta natt. Dagens övermätta samhällen i Norden kämpar snarare med att inte äta så mycket när nu varje mataffär är ett ymnighetshorn där man anser sig ha råd att slänga bort ätlig mat varje dag. Vi har svårt att riktigt fatta vad svält gör med människor. Vi drömmer knappast om att månen är en ost och snön risgrynsgröt så Lucia-legender om skepp fulla med mat har börjat falla i glömska.

 

När nya Bibelöversättningen kom 1981 skulle också bönen Fader vår moderniseras. Det mesta togs med ro, men när orden "vårt dagliga bröd giv oss idag" byttes mot "Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer" blev det protester. Det fanns fortfarande människor i Sverige och Finland i livet då som svultit på riktigt. Att göra en ändring av den delen av bönen kändes kränkande. Det hjälpte inte att exegeter och språkexperter menade att detta var den mest rimliga översättningen; att bönen talade om andligt bröd för livet när Himmelriket kommer synligt på jorden. Dessa lärda förklaringar gjorde snarare saken värre; det var mat för dagen som människor bett om i århundraden, en bön som var allvarligt menad och inget rabbel.

 

Nu ber man i stället "Ge oss idag det bröd vi behöver" så kan brödet avse både mat och andlig föda. Vilket lär mig att kristendomen är främst en religion för vardagen och jorden. Riket som kommer finns redan här. I varje liten Lucia som kommer med bröd till en hungrig manifesteras Himmelriket. Så blir Lucias legendariska skepp en räddningsark tungt lastad med det det bröd vi behöver.

 

Ett skepp kommer lastat med kärlek.

Ett skepp kommer lastat med frid över jorden.

Ett skepp kommer lastat med Himmelriket.

 

 

 

 

 

 

12 december 1574 föddes en prinsessa i Danmark som fick namnet Anna. Liksom alla prinsessor var hennes uppgift att skapa allianser mellan olika kungariken genom att giftas bort och hon valdes ut att giftas bort med den skotske kung Jakob VI som sedan också blev Jacob I av England och Wales. Jakobs regeringstid var en tid av kulturell blomstring, en naturlig fortsättning på Elizabeth I Golden age; The Jacobean age.

 

Den som låg bakom denna blomstring var inte kungen utan hans danska drottning Anna som blev mycket populär när hon kom till Skottland som 15-årig kungagemål. Hon beskrivs som vacker, bildad och kulturellt avancerad av samtiden. Kungen var bara åtta år äldre än sin tonårsbrud och från början var de lyckliga tillsammans, vilket inte var vanligt eller ens speciellt eftertraktat bland tidens kungligheter. Men när Jakob träffade Anne Murray som blev hans officiella frilla svalnade hans förälskelse i Anna. När sedan deras första barn Henry föddes blev splittringen total mellan dem för Jakob ville följa en kunlgig skotsk tradition där barnen fostrades helt utom räckhåll för modern medan Anna vuxit upp med sin mamma som vårdnadshavare. I historiska dokument nämns drottning Sophias märkvärdiga barnuppfostran som gick ut på att hon till och med själv vårdade barnen när de var krassliga.

 

Anna var ointresserad av politik men ville alltså vara med sitt barn. Det gick Jakob inte med på. Han gav stränga order om att de som hade hand om sonen inte skulle låta drottningen vara med honom ens ifall kungen skulle dö. Anna försökte frita sonen från Jakob två gånger och under dessa fritagningsförsök fick hon missfall, båda gångerna. Till slut utnyttjade hon sin ställning till att tilltvinga sig vårdnaden om sin son genom att hota att inte flytta med kungen till England när han ärvde den Engelska tronen av drottning Elizabeth I. Så fick hon ha alla sina barn hos sig. Denna moderlighet fördömdes av samtiden och eftervärlden som att hon föredrog att skämma bort sina barn framför att vara en drottning och man menade att hon var ett korkat våp klart underlägsen sin mans intellektuella förmåga. Detta har reviderats av senaste forskningen som menar att Anna var en viktig person för både utrikespolitik och kulturliv under den jakobinska eran.

 

Jakob skilde sig dock aldrig från sin envisa drottning (han kallade henne wilful) och drog nytta av hennes kulturella intressen och sociala begåvning i kontaker med utriket och i samband med huvudstadens hovplikter. Själv föredrog kungen att vara på sina jaktslott där han jagade och drack tillsammans med likasinnade män. Så de bodde på varsitt slott och höll varsitt hov av vilket Annas var det mest glansfulla, kulturellt framstående och representativt.  Trots detta såg kungen till att hon på något sätt* var nästan ständigt gravid mellan åren 1594, då Henry föddes till 1607 då Anna nästan dog i barnsäng när dottern Sophia föddes. Sju barn och minst tre missfall hann hon med under dessa 13 år. Sedan vägrade hon att föda fler barn och då blev brytningen med kungen närmast total.

 

Anna verkade inte ta illa vid sig av detta utan skapade i stället ett rum åt sig själv, ja ett helt slott med tillhörande hov av musiker, konstnärer och författare. Där framförde hon soch hovdamerna kådespel i maskeradens form som anses som ett viktigt steg mot att kvinnor ska få uppträda i offentligheten på teatrar, operahus och i kyrkokörer idag. 1612 dog hennes äldsta barn Henry 18 år gammal, hennes dotter Elizabeth giftes bort till Heidelberg året därefter. dessa båda händelser tog hårt på Anna vars hälsa bröts ner fullständigt. Hon höll sin sista maskeradbal 1614 och upplöste därefter hovet. Sina sista år tillbringade hon i avskildhet vårdad av en dansk sköterska som hon låtit sända efter från Danmark. Hennes son Charles var med henne. 1617 dog hon 44 år gammal.

 

Kung Jakob som inte träffat Anna på flera år blev enligt hävdatecknarna mycket upprörd och sorgsen när hans drottning dog och skrev en dikt till hennes gravvård:

Drottning Anna av Danmark förtjänar en minnesvers, men det som borde nämnas är hennes envetna kamp för att få fostra sina egna barn, så drottning hon var. Klart kung Jakob aldrig skulle nämna det, det var ju så föga drottninglikt, men här får hon en minnesvers som anstår en drottning av Annas kapacitet:

 

So did the Queen from Denmark find her peace

without her brilliant court but not alone

grief for children that she never more would see

nor touch made earthly life a constant pain

though solace from her son and the memory

of childhood's happiness remain

her masque removed she's now at ease

residing for eternity in a room of her own

 

*det ryktades på den tiden att kungen egentligen föredrog manligt sällskap liksom drottningen.

 

 

 

Dagens kalenderflicka är UNICEF, FNs Barnfond som grundades den 11 december 1946. De följer barnens mänskliga rättigheter som innan de skrevs ner efter andra världskrigets fasor inte alls var en självklarhet. De är tyvärr inte självklara idag heller. Inte ens i Sverige där uttrycket "Barnets århundrade" myntades av Ellen Key som hennes programförklaring och önskan inför 1900-talet. Barn till flyktingar har tyvärr inte alls de rättigheter som FN listat i hela EU.

 

Man kan ju tycka att de mänskliga rättigehterna automatiskt skulle kunna överföras till barnen, men det är tyvärr inte sant. Barn har setts som föräldrars och vuxnas ägodelar och gör så än idag på många sätt. exempelvis är det biologiskt föräldrasakp som står över allt rim, reson och hjärta i Sverige idag i många fall av familjehemsplacerade barn. Nu har det underlättats att adoptera fosterbarn men det är fortfarande oerhört svårt även om de biologiksa föräldrarna satsar sitt liv på att knarka och misshandla sina barn. Ja, föräldrar som är helt öppna med att de vill ah barnen hos sig för att få barnbidrag till sitt missbruk har ändå företräde framför fosterföräldrar som haft hand om barnen sedan de var nyfödda.

 

Min yngste son funderar över om barn kan få en extramamma vid behov. Ja, så skulle det behöva vara för många barn. Ibland är det också så. Det allra bästa vore förstås om alla vuxna kunde klara att ta ett ansvarsfullt föräldraskap för alla barn på sig. Den dagen är ännu inte här men grundadet av UNICEF ger hopp om en sådan framtid.

Nobeldagen hade kanske aldrig firats om det inte vore för dagens kalenderflicka Bertha von Suttner. Denna pacifist av internationellt ursprung var vän till Alfred Nobel och när han blev rik på dynamit och instiftade sina pris var det hon som övertalade honom att göra något vettigt av sina miljoner och instifta Nobels fredspris. Själv fick hon fredspriset 1905 för tankar som hon skrev om i Ned med vapnen. Ned med vapnen har det på sin meritlista att den var ett av verken som nazisterna brände på bål i 1930-talets Tyskland. Hade de kunnat hade de säkert försökt bränna Bertha på bål också. men då var hon redan död.

 

Hon var ju på alla sätt en människa som hotar den fascistiska och nazistiska världsbilden; hon var av typiskt centraleuropeiskt blandat ursprung, hon hade framgångsrika vänner som Alfred Nobel, hon kämpade för fred och rättvisa i världen och hon gifte sig i smyg utan att hennes makes adliga föräldrar gav sitt tillstånd till det men hon blev aldrig den där fogliga hemmafrun med enbart sina egna barns bästa för ögonen.

 

Bertha von Suttner tänkte i stället stort, hon tänkte på alla barn, hon menade att kvinnorna genom sin närhet till livgivandet skulle bringa fred på jorden om de bara fick vara med och bestämma. En tes som delvis stämmer. Vi vet ju att jämställda samhällen mår bättre och är fredligare än motsatsen. Eftersom hon dog 1914 fick hon inte ha rösträtt själv. Hon bestämde i alla fall att vännen Alfred Nobel skulle instifta ett fredspris. Ett pris som behövs även om det ibland varit omdiskuterat. Som när min favoritpristagare Wangari Mathai fick det 2004. Har verkligen  miljöarbete och fattgdomsbekämpning något med fred att göra?

 

Jag är övertygad om att Bertha von Suttner skulle ha hållit med om att miljöarbete och fattigdomsbekämpning hör till fredens förutsättningar. Hon var nämligen inte dum. Fred behöver en jordmån att växa i. Krig växer bäst där människor kämpar om snålt tilltagna resurser. Alla konflikter bottnar ju i grunden i ekonomi och maktlystnad, ingenting annat: "När krubban är tom slåss hästarna".

 

Kristendomen lär att när krubban är full kan freden blomma. Den tomma krubban som blev Fredsfurstens första säng vittnar om fred och till alla människor en god vilja. När krubban är full av den nyfödde fredsfursten kan freden växa fram.

 

 

 

 

 

Det brukar sägas att Sverige bara har ett internationellt erkänt helgon; den heliga Birgitta. Det är faktiskt inte sant. Att det sägs så beror på att vi varit så västorienterade i Sverige alltsedan tyska kyrkan gjorde Sverige till en del av Hamburgs stift på 800-talet. För i öst har vi den heliga Anna som föddes kring år 1000 som svensk prinsessa, dotter till Olof Skötkonung, död som nunna i Ortodoxa kyrkan 1050.

 

Vid den här tiden började helgon allt oftare tillhöra högättade familjer, precis som Birgitta. Medan de flesta helgon i vår kalender är martyrer, från främst Diocletianus stora förföljelse av de kristna 244-311, levde de yngre helgonen ofta tills de dog av naturliga orsaker och de var i ökande utsträckning från samhällets övre skikt och inte slavar och andra föraktade sociala grupper som de var under den första kyrkans tid.

 

År 325 blev kristendomen favoriserad religion i Romarriket och då började det plötsligt vara ett plus på karriärstegen att vara kristen. Nordborna hade börjat anamma kristendomen redan kring 800-talet och när Anna föddes, som prinsessan Ingegerd Olofsdotter hade kristendomen blivit så stark i Norden att hon döptes tillsammans med sin pappa i Husaby källa när hon var 8 år gammal. Olof gjorde så kristendomen till favoriserad religion i det nuvarande Sverige.

 

Ingegerd var pappas favorit mycket vacker och självständig men hon fick för den skull inte bestämma vem hon ville gifta sig med. Prinsessors giftermål var alltid enbart politiska. Hon valde norske kungen Olav Digre (senare den Helige) som var 5 år äldre än henne, men pappa Olof var benhårt emot denna allians. Ingegerd fick dock senare Olav Digre som svåger då hennes lillayster Astrid giftes bort med Olav. Det skvallras i isländska sagor om att hon och Olav var ett älskande par fram till Olavs död. Bekräftat är att Ingegerd tog Olavs oäkta son till sin fosterson och fostrade honom till kung Magnus den Gode av Norge.

 

Olof Skötkonung gifte i stället bort sin vackra dotter med kung Jaroslav den vise av Novgorod år 1019 då Jaoslav var över 40 år gammal. Pappa Olof lät Ingegerd få igenom de två krav hon hade för att gå med på giftermålet; hon fick med sig pappa Olofs kusin Ragnvald Jarl som följesven och så fick hon staden landskapet Ladoga till egen förläning. Legenden säger att  området fick namnet Ingermanland som en heder till henne, men det är nog snarare floden Inkere som gett området sitt namn.

 

Jaroslav (978-1054) var son till Rysslands första kristna furste Vladimir och Ingegerd var dotter till Sveriges första kristna konung så de hade tron gemensam även om Jaroslav var ortodox och Ingegerd var katolik. Ingegerd tycktes snabbt ha anpassat sig till livet som furstinna av Novgorod. Hon bytte ut sitt nordiska namn Ingegerd till Irina, som betyder Fred, och använde hela sin karisma och sitt kontaknät till att just mäkla fred och främja samarbete mellan Norden och Novgorod. Hon stödde Jaroslavs försök att ena Novgorodriket och få slut på de brödrastrider som plågade riket. Hon följde med sin man ut i fälttåg  och grundade kyrkor och kloster.

 

När hon var ca 35 år gammal flyttade hon och Jaroslav till Kiev som då var ryska rikets huvudstad och Rysslands första guldålder inleddes. Nu sysslade Irina med att sköta utrikeskontakter och utbilda sina med tiden minst 10 barn. Hennes döttrar gifte sig alla med bemärkta män bla Ungerns blivande kung och Harald Hårdråde från Norge. Henri I av Frankrike gifte sig med dottern Anna. Anna imponerade stort när hon anlände till hovet i Europas stormakt genom att hon var så oerhört bildad; hon kunde både läsa och skriva!

 

Några år innan hennes ca 25 år äldre make dog fick Irina för första gången i sitt liv bestämma helt själv om vad hon ville göra. Hon gick då i kloster. I ett kloster har varje nunna och munk ett eget rum som symboliserar den enskilda bönen när hon står ensam inför Guds ansikte. Född till prinsessa och furstinna hade Irina aldrig haft ett alldeles eget rum, hennes uppgift var att vara en offentlig symbol tillgänglig för staten. Som nunna fick hon förutom ett eget rum också välja sitt eget namn ännu en gång.  Irina antog då dotterns namn Anna som betyder den benådade. Hon hann bara vara nunna i ett  eller ett par år innan hon dog 1050 och ligger begravd vid Jaroslavs sida i Sofiakatedralen i Novgorod.

 

Det är oklart varför hon helgonförklarades men klart är att hon fortfarande vördas  i den ortodoxa kyrkan och en svensk ortodox församling har hennes namn; Heliga Annas församling som omfattar Mellansverige från Stockholm till Dalarna. Sverige har således bidragit till helgonkalendern med två klostergrundande kvinnor, mångbarnsmammor med stort politiskt inflytande och bemärkta döttrar. Båda är också Sveriges skyddshelgon, Birgitta erkänd i västkyrkan och Anna av kyrkan i öst.

Fick en bildlänk av Lars som reaktion på norska kyrkans satsning Perfekt jul:

Norge är verkligen ett fantastiskt land. Norska kyrkan har gjort en underbar hemsida som driver med vårt julfirande för att få oss att reflektera över julens verkliga budskap. Gå in där och låt er oroas och roas. Norway rules!

 

Ett smakprov:

Spørsmålet vi lurer på, er derimot: Hva gjør du med au pairen på selve julaften? Hun er jo ikke en del av familien. En som har testet ut ulike tilnærminger her, er Åge Svorknæs fra Os i Hordaland.

– Det er klart at dette er et dilemma. På den ene siden ønsker vi hjelpen vi har blitt så godt vant med. Og det er viktig å inkludere henne slik at hun får en OK jul. På den annen side er hun jo ikke så dreven i norsk julefeiring, og for oss som er opptatt av å feire en skikkelig jul, er det litt skummelt å ha henne til stede. Jeg og kona er redd for at hun skal gjøre feil og ødelegge for oss og barna, sier Svorknæs."

 

Hemlösa barn får kanske inte omedelbart ett alldeles eget rum, men ett rum att dela med andra är ett långt steg bort från gatornas otrygghet och ett steg närmare Himmelriket mitt ibland oss.

"Han (Jesus) kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig."

Hur kan man förlora så många viktiga förebilder på bara någon månad, som jag gjort; först pappa, sedan Wilfrid Stinissen och i natt hörde jag att Nelson Mandela avlidit i frid omgiven av sina närmaste, utan att alldeles tappa styrseln? Kanske eftersom de förebilderna lever fast de är döda. Deras starkt lysande föredöme mattas inte av att de hemförlovas, som de säger i Frälsis.

 

Nelson Mandela har slutat sitt liv i frid efter ett långt och fruktbärande liv. Han var gammal, han hade gjort mer än de flesta under sitt jordeliv och inte var det en chock att han dog. Men jag blev ändå ledsen. Vem kan ta över efter honom? Vem kan fylla ut hans roll som enande fronfigur för det demokratiska Sydafrika?

 

Nelson Mandela sa flera gånger "jag är inget helgon" det var ett av de få helt felaktiga offentliga uttalanden han gjort. Naturligtvis är han ett helgon, en förebild i ödmjukhet, försoning och sunt ledarskap. Han var trots fruktansvärda umbäranden i fängelset under 27 år aldrig bitter och hämndlysten när han kom ut ur fängelset. En klok, humoristisk andlig rese som kunde leva upp till sina egna högt ställda krav på integritet och demokrati är naturligtvis ett helgon.                                                                                                        

 

Så nästa advent får han dela helgondag med mamma Crispina den 5:e december. Vad han än sa om att han inte var ett helgon.

 

I filmen Lilja 4ever säger hennes enda trogna vän Volodja sedan han dött : "Det är bra här i himlen, vi spelar basket på hustaken med änglarna, men evigheten är lång och livet är kort." när Lilja första gången tänker på självmord som lösningen på sin hopplösa situation som trafficking -offer i Sverige. Lurad från sitt hemland i forna Sovjet av en charmig ung man med löften om en grön framtid i Sverige blir hon inlåst och misshandlad, såld som slav per timme till medelålders svenska män med familj och god inkomst som gillar att våldta barn helt i deras våld. Ett eget rum var så långt ifrån hennes slavtillvaro att hon till  slut ändå begår självmord för att komma till den "port som öppen står för varje själ som nådens ord anammar" till ett eget rum i himmelen där hon får spela basket på hustaken med Volodja och änglarna.

 

Lukas Moodysons film från 2002 bygger på dagboken som skrevs av den 16-åriga litauiska flickan Dangoule Rasalaite som tog livet av sig utanför Malmö i slutet av 1990-talet. Tyvärr finns det fortfarande miljoner människor från fattiga länder som utsätts för slavhandel i denna dag. Slaveri är förstås inget nytt under solen. Dagens helgon, St Nikolaus, gjorde enligt legenden mycket för att hjälpa fattiga människor på olika sätt i sitt biskopssäte Myra på 300-talet. När en fattig pappa ansåg sig vara tvungen att sälja sina döttrar till en bordell kastade St. Nikolaus in en påse guldpengar till dem under natten så pappan i stället kunde ge döttrarna en rejäl hemgift så de slapp bordellens misshandel, smuts, sjukdomar och förnedring och i stället blev rikt gifta.

 

Jag tänker på biskop Nikolaus guldpåse och på en julsång som snurrar just nu; Elvis som sjunger "Santa Bring My Baby Back To Me". Den banala rocklåten från sent 1950-tal får en klang av tragisk vädjan mot bakgrunden av flickor som Dangoule, Lilja, de baltiska flickor som jobbar på stripklubben i Kiruna, hitlurade av fagra löften, inlåsta och misshandlade tills de misshandlats så illa så ryggraden spräckts (verkligt fall, en rumänsk tonårsflicka lurad till Göteborg) då kan de få "rymma" och med hjälp av ambassadpersonal ta sig hem. Jag tänker att det finns mången vän som väntar, en mamma, en syster, en pojkvän som innerligt ber till Santa Claus, Sankt Nikolaus: " Oh, Santa, hear my plead! Santa bring my baby back to me!"

Advent är en av mina favorittider på året. Lugnet, ljusen, maten som är snäll mot magen i vintertrötthetens
mörka skábma. Doften av mandariner, nejlikor och blommande krukväxter. Snö och tindrande stjärnor. Norrskensbågar över himlen. Jo, det är en fin tid. Om man bara hann med.

 

Advent var en stilla fastetid inför julen innan protestantismen förbjöd fastedagar och fastetider. Men även sedan var advent en lugn tid. Nog slet folk ändå med allt som måste vara klart till jul men de slapp julbord, julavslutningar, julbasarer, julfester, julklappsköp, terminsslutuppgifter, betygsregistrering och konserter. Det enda av det nya jag vill ha kvar är konserterna, men då ska man inte behöva öva till efter midnatt inför dess konserter.

 

Jag försöker göra motstånd och fastar genom den här tiden, med paradismat och nedskärningar på mediefronten: ingen TV, inget internet utom bloggandet, eftersom några av mina följare gillar min konstiga adventskalender och det har blivit ett omistligt adventsinslag för mig att grotta ner mig i adventets texter och helgonkalendarium. Julbord med fack eller arbetsgivare går förstås bort, men vad gör jag med alla barnens julavslutningar och julfester, för att inte tala om alla deras kompisar som fyller år just i december? Ja, det finns inget att göra åt det.

 

Men min önskeadvent är: lugnet, ljusen, maten som är snäll mot magen i vintertrötthetens
mörka skábma. Doften av mandariner, nejlikor och blommande krukväxter. Snö och tindrande stjärnor. Norrskensbågar över himlen och Bamses adventskalender som fortsätter ända till juldagen.