Riket som kommer-ankomstens gåta andra advent
När Jesus talar om Himmelriket varnar han för att tro på människors rapporter om att "här är det", "där är det". Nej, säger Jesus, "Guds rike är mitt ibland er". Då kan man ju känna sig antingen styrkt eller förbryllad. Jesus sa ju att Guds rike är nära, okej, men hur kommer det, när kommer det, när vet vi att det är Guds rike och inte en fanatikers fantasi? Andra Advents texter är svaret, i den ger han en ny gåtfull liknelse till svar:
"Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära." (lukas 21)
Fast vi måste ju alltid läsa helheten av allt, vi förstår inte någon text av att bara läsa några rader i slutet. Så här står det tidigare i Lukas evangelium:
"Men till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er.Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra. Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka.Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem.
Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek. Skall ni ha tack för att ni gör gott mot dem som gör gott mot er? Också syndare handlar så. Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka. Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.".
Då blir det genast tydligare och svårare. Det är vår kärlek och barmhärtighet som är tecknet på det riket. Men vi vet i alla fall att det går att se att Guds rike finns mitt ibland oss. Som alla år får ni andra advent detta klipp:
Det omöjliga mottagandet- om en flaska nardusbalsam och andra presenter
Rogier van den Weyden (ca1400-1464) målade kvinnan med nardusbalsamflaskan 1452.
Simon är kanske lite dålig på att tacka och ta emot, han känner det där märkliga tvånget att betala tillbaka, att inte vara tack skyldig. det tycker jag märks när en kvinna kommer in och stör middagen med att smörja Jesus huvud och fötter med dyrbar nardusbalsam som förvarades i en flaska som bröts sönder och inte gick att återförsluta så allt innehåll användes. 300 dinarer var den värd. Simon hade alltså fått livet tillbaka geonom att bli fri från sin sjukdom som innebar social isolering och misär förutom själva sjukdomslidandet. Ändå tycker han och de andra att nardusbalsam är för mycket för Jesus.
Jesus kan däremot ta emot också en pinsamt dyrbar gåva. Utan att tveka ger han kvinnan bara tacksamhet och beröm. Han säger till de andra i huset att henne ska man tala om så långt och länge som evangeliet färdas.
Att ta emot gåvor så kräver förstås att man kan både glömma sig själv och låta gåvogivaren få lysa utan avund, men också att jag inte dissar mig själv och anser mig ovärdig gåvan. Eller, egentligen är det utflöden av samma egenskap: total brist på självupptagenhet.
Ikväll väntar miljontals barn på gåvor som de är mästare i att ta emot eftersom de ännu inte hunnit bli självupptagna: de där små onyttiga men ack så efterlängtade presenterna som Sankt Nikolaus gömt i deras skor eller sockar under natten. Som förberedelse för den natten lyssnar vi på Kassias hymn om kvinnan som kom med den pinsamt värdefulla och onyttiga gåvan till Jesus. Så onödigt vacker den också:
Kassias Hymn med bulgariska nunnor:
Mama Barbro-hem till Tanzania
Ett livsavgörande beslut tog jag sommaren när jag var 15 år, jag anmälde mig till en missionsresa till Tanzania och där blev jag människa. Jag mötte henne aldrig, men fick förstås höra talas om henne när jag var där: Tanzanias kändaste svensk, "mama" Barbro Johansson (1912-1999).
Hon representerar allt som är gott med den europeiska givmildheten. När så många missionärer och biståndsarbetare ville uppfostra, snart åkte hem och sade sig "ge sitt liv" för Afrika, åkte Barbro Johansson i stället hem till Tanzania och blev tanzanisk medborgare 1962 där hon ansåg att hon, precis som jag, fann sitt liv och blev sig själv. 1948 byggde hon landets första flickskola och utbildning blev hennes expertisområde.
Mama Barbro blev också utbildningsminister i Tanzanias regering och var en nära vän till Julius Nyerere, landets första president och detta trots att hon var en uttalad feminist och brann för flickors utbildning i ett patriarkalt land i en patriarkal tid. På många sätt liknade hon "mama Lydia" i Makedonien som levde 1900 år före henne. Att se till den materiella omsorgen med mat, husrum och utbildning var ett och samma som att evangelisera för dem båda. Och det hade de ju alldeles rätt i.
Hemma hos Barbro Johansson, närmast kameran
Lydia- mottagandets glädje och givandets gåta
Lydia med purpurtyget över axeln, grekisk ortodox ikon."På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade. Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: ”När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.” Och hon gav sig inte."
Lydias hus blir sedan samlingsplats för församlingen som snart bildas i Filippi i Makedonien, hon blir en tillflykt för Paulus och Silas när de fängslats pga att de predikat om Jesus. Hon ger församlingen ett hem. Men namnet Lydia betyder kvinna från Lydien vilket kan betyda att hon inte kom från Makedonien utan från Lydien i nuvarande Turkiet. Hon är kanske lite av en främling i Makedonien och vi vet att hon umgås med judar, det förstår man av att hon kallas gudfruktig och samlas vid ett böneställe på sabbaten.
Lydia är dessutom företagare i purpurbranschen, purpur som utvinns ur purpursnäckor, är en dyr färg bara de rikaste har råd med äkta purpur. På Lydias tid var purpur kejsares och andra högättades färg. Hon verkar alltså ha varit en av många välbärgade kvinnor kring Jesus och i den första församlingen. Och att hon är generös förstår vi av att hon tjatar sig till att Paulus och Silas ska bli hennes gäster och senare hyser hon som sagt var hela den kristna gemenskapen i Thyatira i sitt stora hushåll.
Visst är det fint att vara så där generös som Lydia, hon är en av mina stora förebilder i Bibeln. Hon är generös liksom européer ofta är. Det är ett av de bästa Europa har, givmildheten. Men hur är det med generositeten att ta emot? Men vi som mött generösa människor vet att det ibland kan bli fel. En del vill aldrig ta emot själva , bara ge. Det är den typiska europeiska snålheten och ett av Europas sämsta drag. Vi ger så gärna pengar, goda råd och bildning, men vad tar vi emot från andra?
Generositeten som begränsar sig till att bara ge men aldrig ta emot, aldrig våga vara en av Jesus minsta, aldrig våga visa sig beroende av andras omsorg, är egentligen inte så generös. Den som verkligen bjuder på något är den som vågar ta emot. Tiggaren som tacksamt tar emot en hundralapp i sin mugg ger ju något vi andra knappast vill bjuda på: en möjlighet för andra att känna sig som den generösa purpurhandlaren Lydia.
Men Lydia tog också emot, hon lyssnade och lät sig undervisas av de där främlingarna som reste runt i Mindre Asien och nu kommit till Makedonien. På så sätt är hon en bra förebild för den självtillräcklige européen som gärna skickar ut lärare, bistånd och missionärer, men som är sen till att på riktigt ta emot undervisning av andra.
Så här inför julen känns det roligt att kunna ge genomtänkta gåvor som man hoppas kommer till glädje och nytta och vi vet alla att det verkligen är bättre att ge än att få. Men ju längre jag lever desto mer ser jag att det verkligt svåra, det som verkligen kostar på, det är att ta emot utan hopp om att någonsin kunna ge tillbaka.
Själv blir jag sårad om folk ska betala för tjänster och gåvor jag gett. Ändå är min egen ryggmärgsreaktion när jag får något att genast "betala" tillbaka på något sätt. Den där "gamla européen" som är så självtillräcklig vrider sig i plågor i mig om det inte går. Men jag jobbar på att bli som Lydia, Paulus och Silas. Ta emot och som tack ge just bara ett tack och låta välsignelsen av att vara goda gåvors givare vila över den Lydia som delat sitt hus och bröd med mig och den Paulus och den Silas som lärt mig något viktigt om livet.
Beatrice- Dantes frälsare
Den ständigt återkommande kalenderflickan är Beatrice den 2 december. Vid denna tid på året blir jag alltid Dante-manisk. Jag kan varken förklara eller försvara denna åkomma som drabbar mig i advent varje år med varierande styrka. Ibland måste jag läsa Komedin, ibland räcker det att läsa om Dante och i svåra fall måste jag leta upp den version jag först läste ( men tyvärr inte äger) där ena sidan är svensk text och varannan är Dantes originaltext.
I år är skovet av det slag att Beatrice varit i mina tankar i flera veckor. Det irriterar mig att Komedin som datorspel fått den anti-feministiska storylinen att Dante ska rädda Beatrice ur Inferno. Det medeltida originalet är så annorlunda där är det Beatrice, Dantes ungdomskärlek* som dog ung och därför befinner sig i Paradiset, som räddar Dante. Tillsammans med Sankta Rakel och Sankta Lucia tar Beatrice initiativet till att låta Dante i sin medelålder, 35 år, få en chans till ett meningsfullt liv och bli en bättre, mindre egocentrisk person genom att låta honom färdas genom Inferno, Skärselden och till slut Paradiset.
Dante gifte sig aldrig med Beatrice utan med Gemma Donati som han trolovades med som 12-åring. Han fick troligen fem barn; tre söner och två döttrar. Han levde mitt i det sena 1200-talets och tidiga 1300-talets hetluft där olika furstar och familjer stred om makten i de rika städerna i nuvarande Norditalien. Dömd till landsflykt pga sin politiska aktivitet skrev han Komedin (som Bocaccio senare skulle kalla "Den gudomliga") ca 1316- 1320.
Det är från Komedin de flesta känner Beatrice, men Dante skrev redan 1294 ett verk som bara handlar om henne: Vita nuova/I livets vår. Där får Beatrice, redan död, symbolisera "Det absoluta" och det är ett av oräkneliga bevis för att vår tids kärlekskult egentligen är sublimerad längtan efter Gud.
Så här beskriver Dante i Vita nuova ett möte (som kanske verkligen ägt rum) med Beatrice på en bro I Florens:
- E sì come la mente mi ridice,
- Amor mi disse: "Quell'è Primavera,
- E quell'ha nome Amor, sì mi somiglia."
- (och som mitt sinne säger mig om och om igen,
- sa Kärleken till mig "Hon är som är Våren,
- och som bär namnet Kärlek, hon liknar mig."
Dante verkar medveten om att längtan efter den fullkomliga kärleken är en längtan efter att bli helt och fullt sedd och accepterad så som bara Gud kan, som Augustinus sa till Gud 1000 år före Dante: "”Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig”. Han uttrycker här också den underbara samhörighet som vi kan känna både med en älskad människa och som uttrycks i Bibelns första rader när Gud säger "Låt oss göra människor till att vara oss lika." Kärleken som behöver en like för att vara verklig kärlek är Guds hela väsende.
Dantes val att skriva vackert om döda Beatrice verkar svekfullt mot den fru som varit hans sedan han var tolv år, hon som födde honom fem barn med livet som insats. Det var det kanske men jag tror att Dante på detta sätt visar att vi inte kan kräva denna fullkomliga kärlek från någon människa. I allegorins form tror jag han skriver om Gud. Och om han inte hade den avsikten är det ändå så jag läser La vita nuova. För mig blir La Vita Nuova som Bibelns Höga Visan-visst den är också en kärlekssång till en människa, men för mig får den liv därför att den också talar om Herren Kärlek, El Shaddai, den ammande guden som ger tillräckligt av precis det vi behöver.
Men dagens människor som ofta låter en dödlig och ofullkomlig människa som de delar sin vardag med ta Guds plats blir ju alltid djupt besvikna på den älskade som alltid måste svika. Ingen är ju Gud med Guds förmåga till ständigt utgivande kärlek.
När Dante låter Beatrice bli sin frälsare i Komedin förtydligas hur hon inte bara är ungdomskärleken utan också en allegori för Jesus och frälsningen. Rakel och Lucia blir så allegoriska representanter för Gud Fader och den Heliga Ande. Så härligt feministiskt att den Gud som är både man och kvinna här får representeras av tre kvinnor: Moder Rakel, dottern Beatrice och ljusbärarinnen Lucia. Komedin är förstås inget feministiskt debattinlägg däremot är Dante medveten om att en människas kärlek inte kan frälsa någon.**
Hans val av dessa tre kvinnor bygger i stället på hans syn på Kärleken som frälsande kraft; Rakels moderskärlek Beatrices vårlika ungdomskärlek och Lucias passionerade kärlek rakt igenom martyriet får representera Treenighetens kärlek som alltid söker den älskade även om den älskade gått vilse i sin medelålders mörka skog.
Beatrice behöver inte räddas, det är Dante som behöver hjälp.
Dante möter Beatrice på bron målad av Henry Holland som tydligen också blev Dante-manisk i midvintertid. Målningen blev klar 1 januari 1883.
* och här menar vi ung, han blev kär i Beatrice när han var 9 år gammal, hon var 8.
** även om den stundvis kan vara en underbar lycka med försmak av Himmelriket.
Kalenderjubiléum
Vår favoritkalender är Julmysteriet av Jostein Gaarder som vi läser varje år. I den förekommer en adventskalender av gammalts snitt och en kalender i kallendern i kalendern. Barockbloggen ska väl inte vara sämre så idag ska den första adventskalendern i Sverige firas. Det är nämligen i dag exakt 80 år sedan flickscouterna sålde sin och Sveriges första adventskalender just idag. Så här såg kalendern ut, den gjordes av konstnären Aina Stenberg- MasOlles:
Bild: Nationalmuseum
Så här som nedan såg den första upplagan ut i närbild. På bilden ovan är den öppnad till höger och oöppnad till vänster längst ner.
Första advent-gott nytt år!
Adventskalendern började i år med domsöndagsveckan eftersom Advent betyder ankomst och det är Jesu ankomst som firas både Domsöndagen och Adventstiden. Domsöndagen pratar om att en gång ska de fattiga och förtryckta, alla mobbade, alla misshandlade och fördrivna få sin upprättelse. Den första riktigt rättvisa rättegången ska hållas av den ende rättvisa domaren, Jesus, som också är världens mest hederlige och nåderika försvarsadvokat. Där kommer inga justitiemord att begås och ingen förövare kan köpa sig fri .
Domsöndagen har med framtidshoppet att göra och den avslutar kyrkoåret. Första advent börjar kyrkoåret och då minns vi och firar hur Jesus kom till oss ridande på en åsnehingt en arbetsåsninnas föl och innan dess föddes han i ett stall . Advent och jul är liksom gjorda för oss hästvänner. Därför blir dagens kalenderbild en bild av Smilla, 6 månader gammal framför Jukkasjärvi kyrka där det idag var proppfullt av Andersmässfirare i färgglada högtidskläder eftersom det är en stor samisk kyrkhelg.
Ankomstens gåta blir ett tema i årets kalender, förändring och det som alltid upprepas kommer det att handla om.
Gott nytt år!
Hembesök
Nu ska vi hem till mig, till min barndoms stora konstupplevelse. Minst en gång i veckan satt jag här och tog in varje detalj i triptyken som visar både Laestadianismens historia och hela frälsningshistorien från Sinai berg med sina lagar till Andens vind över världen efter den första pingsten.
Här i en bild med kyrkan klädd i botens purpurfärg som den är på domsöndagen och i adventstid.
I norr syns "lagens tavla" där syns Lars Levi Laestadius i full färd med att predika bot och bättring som en sentida Johannes Döparen. Laestadius kände sig befryndad med denna bibliska gestalt och kallade sin tidning "Ens ropandes röst" efter hur Johannes beskrev sig själv i Bibeln som "rösten av en som ropar i öknen".
På bilden är det vinter och människor i traditionella kläder från nordligaste Tornedalen omvänder sig från stöld, superi och äktenskapsbrott. I bakgrunden syns fjäll som inte alls är naturtroget återgivna för de är symboler för lagens berg Sinai. Det är polarnatt och norrskenet strålar på himlen, men Laestadius skymmer Kristus för sina åhörare eftersom han ännu inte är omvänd själv. Han kan bara predika lagen ännu.
I den södra delen av triptyken är det sommar. Bildens huvudperson som står närmast mitten är här inte Laestadius utan Maria från Åsele, den "läsare" han mötte efter en personlig kris när ett av hans små barn, treårige Levi, dött. Han ordinerades då en predikoresa som förde honom till Åsele lappmark och i kyrkan där lyssnade Maria Clemensdotter på hans predikan och förstod att hans problem var att han inte mött Jesus som sin personlige frälsare så hon gick till honom efter gudstjänsten och talade evangelium till honom.
Laestadius biktade sig för Maria och fick av henne sina synder tillgivna. "I mötet med Maria fick jag en försmak av himmelrikets glädje" berättar Laestadius om den stunden. Efter det blir hans predikningar annorlunda, de får liv och människor börjar strömma till hans kyrka i Karesuando. Att det var en ny stor väckelse på gång, likt den första pingstdagen förstår man då en kvinna blir uppfylld av Helig Ande och börjar både sjunga och dansa i Anden när hon får sina synder förlåtna i Kristi namn och blod.
Hon syns på tavlan iklädd Karesuando-dräkt eftersom hon var same från Karesuando och till höger om henne syns ett par som tillsäger varandra förlåtelsen i Kristi namn och blod i den traditionella klädseln för Lapplands andra urbefolkning, de finsktalande "lantalaiset" eller kväner, som de kallas i Norska Finnmark, lappar kallas de i Finland. De flesta laestadianer är samer och kväner ännu idag och bikten har fortfarande en särställning i väckelsen som ännu är inomkyrklig.
Mitt i sommartavlan står Johannes Raattamaa som blev Laestadius efterträdare, han var inte prästvigd utan kringresande lärare. Skolan kom till barnen på den tiden. Han kallas här "Raattamaa den milde", eftersom han likt evangelisten Johannes ständigt talade om hur viktigt det var att älska varandra. Maria har midnattssolen som gloria och hon ser rakt på Jesus på korset. Laestadius knäböjer vänd mot Jesus så alla i tavlan kan se honom på korset. Blommor växer i solen som aldrig går ner. Det är både 1850-tal, nutid och framtid-solen ska aldrig gå ner när Himlen landat den yttersta dagen.
Så dras våra blickar till centrum: Kristus. han bär sitt kors som den lidande människosonen och samtidigt sitter han på korset som på en tron, som den återkommande Christos Pantocrator, allhärskaren. Han är krönt med törnekransen som får kraften i smärtan från norrskenet i lagens vintertavla; straffet är lagt på Jesus. Men han har också en gloria av norrsken runt huvudet, eftersom han är den rättmätigt krönte konungen som ska döma världen rättvist och återupprätta sin skapelse.
Samtidigt svettas Jesus blod i Getsemane örtagård och han ser ut som en mycket plågad judisk man, ett utseende som många störde sig på när tavlan var ny. "Jesus såg ju inte ut så, han var ju blond med behagliga drag" men i Bibeln står det "Hans utseende kunde inte behaga oss" enligt 1917 års översättning av Jes. 53 och varför skulle juden Jesus se ut som en blondin från Vittangi? Vid foten av tronen/korset växer en påsklilja upp, symbolen för uppståndelsen och början till det eviga sommarlivet i södra tavlan. Jesus ser rakt på oss som betraktar tavlan.
Sammantaget säger denna altartavla till mig: "Gud bevisar sin kärlek till oss, däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." (Paulus i brevet till Galaterna)
Det här är min bästa Domsöndagsbild. Res till Jukkasjärvi och se den på riktigt, en relief i så starka färger blir aldrig rättvist återgiven på bild.
Domsöndagens anti-nationalistiska budskap
En sak som glöms i de våldsamma konstverken från västkyrkan är Domsöndagens universalistiska budskap: domen gäller alla, gammal och ung, man och kvinna, alla etniciteter. på exakt lika villkor I den vanliga målningen syns normalt sett enbart europeiska fysionomier och, alltför ofta, karikatyrer av judar. Resten av mänskligheten tigs ihjäl.
Därför är fredagens alternativkonstverk denna video av Michael Gungor Band:
Kristus Konungens dag
1929 hade totalitära rörelser och regimer börjat sprida sitt gift i Europa. Då gjorde den romersk katolska kyrkan en radikal förändring av kyrkoåret och började fira en ny festdag sista söndagen i oktober: Kristus Konungens dag i protest mot fascismen som redan hade tagit makten i Italien. Sedan kalenderreformen 1969 är den dagen flyttad till kyrkoårets sista söndag som sammanfaller med dagesn texter om Kristi återkomst.
Det är vad jag kallar en härligt subversiv handling och jag är stolt över att vara en kristen även om jag förstås inte medverkade vid det beslutet. Det var så smart att så tydligt rida spärr mot vålds- och maktdyrkan på detta finurliga och svårstoppade sätt. Hedervärt! Jag önskar att hela kyrkan rustades med samma mod och kreativitet som födde fram detta briljanta initiativ i denna tid.
Här en medeltida kalkmålning som visar Kristus som konung med sina fem sår från korset synliga en bild av Domsöndagens evangelium utan våldspornografi och jag tycker speciellt om att Jesus verkligen har tortyrsåren kvar på kroppen. Det är inte våldsutövande som ger honom makten och rätten att döma, det är att han blivit utsatt för våldet själv:
"Lammet som blev slaktat är värdigt
att ta emot makten
och få rikedom och vishet och styrka
och ära och härlighet och lovsång." Upp. 4:11
Kalkmålning från Härkeberga kyrka i Uppland.
Hesekiels syn om den yttersta dagen kapitel 47
Profeten Hesekiel enligt Michelangelo, en del av fresken i Sixtinska kapellet
Den gängse bilden av Jesu återkomst, som i mycket kommer till oss från Hollywoods tolkningar, är dyster och skrämmande. Den märkliga Kristustolkningen i Pale Rider Clint Eastwoods hyllade regidebut sammanfattar i mycket bilden av domen som en våldsam slakt och Jesus som en bödel. Vår kultur har så svårt att lämna makt och våld därhän, vi har en grundskada som gör det svårt för oss att förstå Guds mäktiga kärlek och rättvisa som den beskrivs av Jesus och profeterna.
Vi är också så besatta av vilja att nå högt på den sociala stegen att vi inte ser hur hela Bibeln konsekvent håller den fattiges och förtrycktes perspektiv. Det är de mäktiga förövarna som tror sig vara säkra som ska vara rädda för Bibelns rättvisa, inte de små och förtryckta. De ska se fram emot Guds dom. Då ska de äntligen få rättvisa. Pale Rider ansluter sig till det sistnämnda, det mäktiga gruvbolaget får på moppo och den fattiga änkan får rättvisa. Men jag anser ändå att Pale Riders bild av Guds dom är skev. Gud behöver inte våld och vill inte ha våld.
Våldet i Bibeln dirigeras av Guds fiender: perserriket, romarriket, krigsherrar från jordens alla hörn, Fienden och enskilda våldsmän. Jesus är enligt Bibeln ingen bödel utan en rättvis domare som kan benåda och alltid ser till hela bilden. Hans dom är efterlängtad av hela skapelsen. Hollywoods tolkning där Jesus har "helvetet" i släptåg är helt skev. Jesus kommer med Himlen ner till jorden och låter rätten flöda fram som vatten, som en flod som aldrig sinar. Dagens domedagsbild blir därför denna ordbild av Hesekiel. Den är också en av Domsöndagstexterna.
Domens ängel
Efter ett besök i Chagall-muséet i Nice där många av Chagalls sakrala verk samlats är jag förtjust i hans konst. det var jag inte förut, tyckte hans lite naivistiska stil var jobbig på ett påträngande sätt. Nu gillar jag det påträngande, har man viktiga saker att säga ska man inte vara försagd.
Liksom den ortodoxa traditionen verkar Chagalls bild av domen vara mindre våldsromantisk än västerländsk kristen konsttradition.
Här hans bild av domens ängel:
Yttersta dagen
Den sista dagen i denna tidsålder har intresserat många konstnärer genom de snart tvåtusen år som kyrkan verkat. Trista bilder av sadistisk natur dominerar i den västliga traditionen. Men i den ortodoxa traditionen betonas inte våldspornografin utan skapelsens befrielse och Bibelns egna berättelser avbildas och googlar man på bilder av yttersta domen + ortodox får man bilder som denna:
Liknelsen om fåren och getterna som byzantisk mosaik, inga våldsamheter, bara en ikon som anknyter till Jesu ord i Matteus 25:
"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”
I den katolska/lutherska västkyrkliga traditionen har av någon anledning denna befrielsedag varit något att skrämma folk med och skräck leder ju aldrig till något konstruktivt. I den östliga traditionen betonas ständigt att Jesus befriar hela skapelsen enligt Paulus ord om att hela skapelsen längtar efter den dag när Himlen landar och jorden rensas från ondskan. I stället för att skrämma andra med skräckskildringar använder man veckans texter till självrannsakan, exempelvis med Maximos Bekännarens (580-662) ord:
Om det finns somliga du hatar och somliga du varken hatar eller älskar, och andra du älskar mycket och ytterligare några du älskar lite grand, kan du genom denna ojämlikhet känna igen att du är långt från den fullkomliga kärleken. Ty fullkomlig kärlek förutsätter att du älskar alla lika mycket.
Domsöndag
Rundpussel från WWF är favoriten i skymningskurandet, helgens pussel visade fåglar i olika biotoper från hav till fjäll. på bilden är vi just klara :mormor, Aron och jag.
Domssöndagen har ingen positiv klang i svenksa öron, vilket jag har svårt att förstå. När brott begås vill vi normalt at straff utdöms. Tycker vi att straffet blev felaktigt säger vi inte att domstolarna ska stängas utan att jurister ska få bättre utbildning och lagarna ska förbättras. Jag tänker att Gud dömer absolut rättvist och utan hänseende till skenet eller samhällsställningen. Ingen slipad advokat skulle få en massmördare frikänd och ingen oskyldig skulle straffas i denna domstol, så vad är problemet?
Kanske inser fler än jag att allt vi gjort inte tål en rättslig prövning, men då glömmer man att Kristi återkomst är en upprättelse, en dom som befriar skapelsen ur dess orättvisa fångenskap under död och kaosmakter. Hur man än läser texterna så visar de att den kristna tron inte står likgiltig inför lidande och brott mot mänskligheten till skillnad från exempelvis Margot Wallström, vår nya utrikesminister.*
När jag läser om ISIS härjningar eller våldtäkterna i Kongo blir jag galet arg och ledsen, då finns bara en tröst att få Domsöndagens texter och Psaltaren 9: "Herren regerar i evighet, /han har rest sin tron för att döma. /Han råder rättvist över världen, /dömer folken med oväld. /Herren är en borg för den förtrampade, / en borg i tider av nöd. […] han har inte glömt de förtrycktas klagan […] Ty den fattige är ej för evigt glömd, /de förtrycktas hopp inte borta för alltid."
Det är ju så att ondskans frukter inte drabbar lika. Det är alltid en fattig, liten förtryckt människa som blir mobbad, misshandlad och bestulen. På andra sidan skranket står de mäktiga som alltid klarar sig undan, vilka vidriga brott de än begår. Just Domsöndagens texter visar tydligt att Bibeln är skriven ur de fattigas perspektiv, de misshandlade kvinnornas, de förtrycktas, de förslavades, de utfattigas perspektiv. Mycket i Bibeln kan verka inkonsekvent, men aldrig det perspektivet.
Domsöndagens väder gav tyngd och allvar åt tillvaron, ibland är det just vad jag behöver
*När ska Sverige få en utrikesminister som man inte måste skämmas för? Var Anna Lind den sista?
När juldagsmorgon glimmar vi vill till stallet gå
Vid fönstergluggen står Sankta Angelika och leder en ursulinerstråkensemble där Ilona spelar cello, de ackompagnerar Mahalia Jackson som sjunger "O helga natt" med änglar som bakgrundskör . Sonja Marmeladova kysser stilla sin Raskolnikov och ler mot dem. Där kommer Pocahontas med rostad majs och popcorn till barnen och bredvid henne står Máttaráhkka Rebecca med vattenkruset, det är hon som vattnat åsnan, oxen, fåren och de två hästarna från Lappland.Fyra Marior och Tomas Naturvetenskaparen lagar kvällsvard till hela sällskapet med Marta som chefskock och alla låter sig väl smaka efter nattens händelser, speciellt herdarna äter som om de aldrig sett mat förr.
Stallet badar i ett milt rödgult sken. Det är Julia Aurelius som har hängt en adventsstjärna i stallgluggen, den sprider sitt milda ljus över alla de församlade och den lille som sover helt lugnt i krubban. Nära den sitter Esau, Bang, Jesaja, Selma Lagerlöf och Bertha von Suttner och samspråkar lågmält om fredens möjlighet. I samma hörn står Beatrice och Lucia pratar om hur de ska rädda ytterligare människor som liksom Dante gått vilse i självtillräcklighetens mörka skogar med någon ny kreativ idé, medan Johannes döparen kommer in med ett fång ved till stallets kamin. Intill den ligger fyra katter från den nordliga glesbygden och bredvid vakar en border collie och en sennenhund.
Anna av Ryssland kokar te på en samovar tillsammans med Anna av Danmark, de är bra på te prinsessorna från Norden. Men särskilt majestätiska ter de sig inte när de då och då kastar den förlupna basketbollen till sina barn som är med i stimmet kring basketkorgen, de ser däremot mycket lyckliga ut. Den mest majestätiska i stallet är den högreste Nelson Mandela som just bytt på det lilla Jesusbarnet och nu lämnar honom till mamma Maria för att ammas. Bredvid hennes sitter Josef i höet. Och i Josefs famn, närmast krubban, sitter en liten irländsk gosse och mumsar på Pocahontas popcorn. Han har kommit hem.
"Här har arken strandat , tungt med sin last av frid."
Julafton- den hemlöse föds för att bereda rum
Dörren till ett eget rum står öppen, det är därför det inte är elak ironi att säga god jul till en hemlös. Just för den hemlösa, den som längtar efter ett eget rum, är julens budskap ett glatt budskap. I Betlehem har arken strandat skriver Ylva Eggehorn i en dikt. Det fanns inte rum för Jesus att födas i härbärget utan han fick födas som en hemlös i ett stall bland djur och de första som kom på pyyhinpirtti var herdar som bodde med djuren ute på marken. Skapelsen enas kring sin enda rättmätige ledare och det är ett nyfött barn, hemlöst barn med blodig navellinda.
Jesus föddes som hemlös, hyllades av hemlösa men han kom för att ge oss alla ett eget rum som han sa sin sista kväll med lärjungarna: "I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?" Här , Crispina, kommer barnen in.
God jul!
Jesajas ord om barnet i krubban
Rysk ikon från tidigt 1700-tal av profeten Jesaja
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
[…]
En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam,
ett skott skall skjuta upp ur hans rot.
Han är fylld av Herrens ande,
vishetens och insiktens ande,
klokhetens och kraftens ande,
kunskapens och gudsfruktans ande.
Han dömer inte efter skenet,
skipar inte rätt efter rykten.
Rättvist dömer han de svaga,
med oväld skipar han rätt åt de fattiga i landet.
Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg,
de ondas liv blåses ut av hans tal.
Rättvisan är hans bälte,
troheten bär han kring livet.
Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.
Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo.
Ingenstans på mitt heliga berg
skall ske något ont eller vrångt,
ty kunskap om Herren skall uppfylla landet,
liksom havet är fyllt av vatten.
En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam,
ett skott skall skjuta upp ur hans rot.
Han är fylld av Herrens ande,
vishetens och insiktens ande,
klokhetens och kraftens ande,
kunskapens och gudsfruktans ande.
Han dömer inte efter skenet,
skipar inte rätt efter rykten.
Rättvist dömer han de svaga,
med oväld skipar han rätt åt de fattiga i landet.
Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg,
de ondas liv blåses ut av hans tal.
Rättvisan är hans bälte,
troheten bär han kring livet.
Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.
Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo.
Ingenstans på mitt heliga berg
skall ske något ont eller vrångt,
ty kunskap om Herren skall uppfylla landet,
liksom havet är fyllt av vatten.
Adams julsång- Lovsång för födelsen
Jag hade dock missförstått. Egentligen var det ett franskt efternamn på kompositören som radiohallåan uttalat fel. Det var inte en sång tänkt att sjungas av Adam och Eva utan en sång tänkt att sjungas av kristenheten. På franska kallas den oftast "Minuit Chrétiens"(Midnatt, kristenhet) för det är så den börjar. Den skrevs av en vinhandlare från en liten stad i Frankrike, Placide Cappeau, medan han var på resa i en skramlig och skumpig diligens 1847. Han kallade den för "Cantique de Noël"= Julens lovsång/Lovsång för födelsen. Den var tänkt som en dikt till hans församlings julfirande men han kände själv att detta var något extra så han tog med den till sin vän kompositören Adolphe Charles Adam som gjorde den pampiga romansmelodin till dikten och tre veckor senare gjorde den succé på midnattsmässan i Cappeaus hemförsamling.
Den blev genast populär i franska katolska kyrkor men när Cappeau trädde fram som socialist och det visade sig att Adam var jude tog det antisemitiska och socialistförskräckta franska kyrketablisssemanget sin välsignelse från sången och den kunde ha försvunnit i glömskans dunkla vrår om det inte vore för den nya världen och det nya folk som Pocahontas blivit förmoder till: amerikanerna! En fransyska sjöng den på en mottagning i USA tio år efter uruppförandet och den amerikanska författaren John Sullivan Dwight blev gripen och skrev snabbt en engelska text till den. Speciellt raderna :
- Le Rédempteur a brisé toute entrave:
- La terre est libre, et le ciel est ouvert.
- Il voit un frère où n'était qu'un esclave,
- L'amour unit ceux qu'enchaînait le fer.
- The Redeemer has broken every bond:
- The Earth is free, and Heaven is open.
- He sees a brother where there was only a slave,
- Love unites those that iron had chained.
Även i USA blev sången en succé och tillsammans med Harriet Beecher-Stowes Onkel Toms stuga blev "O Holy Night" de litterära verk som lyckades vända opinionen till att avsky slaveriet i stora delar av USA. Jag tänker på máttaráhkka Rebecca och hennes namne Pocahontas/Mataoka/Rebecca när jag hör sången. Jag tänker på hedningen Cappeau och juden Adam som ättlingar till Esau och Jacob som tilllsammans skrev denna sång om frihet och fred. Lite namnhistoria kan hjälpa oss att förstå hur dessa två, sig själva ovetandes, på många sätt liknar Rebeccas söner: Esau är samma namn som profeten Jesaja (han kallas ibland just Esau) och ingen profet har tydligare talat om fredsfursten och det fredens rike som han skall instifta än Jesaja. Namnet betyder dessutom ungefär "Guds räddningsplan/Guds frälsning". Esau blev förfader till de folk i Mellanöstern som blev de första kristna i världen , de som nu kallas syrianska kristna.
Cappeau hette Placide i förnamn vilket betyder fredlig, som Jesaja predikade om och han var en kristen medan Adam var just jude, en son av Israel/Jakob. Tillsammans skrev de denna julsångernas julsång om fred och frihet översatt till de flesta av jordens språk och sjungen om och om igen på alla kontinenter så här års. Det du, máttaráhkka Rebecca borde göra dig glad. Det onda vände till något gott genom den heliga natt då din ättling Maria födde Jesus, fredsfursten som Jesaja profeterade om. Jesus var kvinnans säd som Eva fick ett löfte om när hon fick lämna Paradiset. Med hela historien bakom "O helga natt" tycker jag nog fortfarande att den kan kallas "Adams julsång" som jag och radiohallåan uppfattade det.
Kan ni inte tåla er till midnatt på julafton då radions P3 och P4 brukar spela O helga natt med Jussi Björling får ni höra "O Holy Night" med dagens kalenderflicka Mahalia Jackson. Ingen sjunger den här sången som hon. Det hörs att det inte handlar om något annat än att berätta det viktigaste världen behöver höra. Hon sa om sin musik: "When you sing gospel, you have a feeling there is a cure for what's wrong". Hon var fattig , trångbodd, tidigt moderlös och fick arbeta hårt sedan barndomen så hon fick inte gå i skola. Men hon sjöng lovsånger till Gud var hon än var. Hon var själv ättling till slavar och förklarade varför hon inte ville sjunga något annat än Gospel och Spirtituals och inte blues eller jazz: "I sing God's music because it makes me feel free." Hennes moster sa till henne "Du kommer att få sjunga inför kungligheter". Det gjorde hon också, både kungar och presidenter fick lyssna till hennes mäktiga stämma, men egentligen hade hon ju alltid sjungit för en kung; Jesus.
Fjärde Advent- Herrens moder
En av min absoluta favoritbilder av Maria med Jesus som nyfödd målad av Corregio ca 1526, den kan beskådas i Uffizierna i Florens och var förr mitt återkommande julkort, helt fräckt kopierade vi den och hade den som framsida på korten. Den ger en så underbar bild av mor och nyfött barn. Oftast är ju konstnärens modell ett barn som är minst ett år gammalt men här är det verkligen ett spädbarn som fixerar sin mors älskade ansikte med blicken och en mamma som bokstavligen avgudar sitt nyfödda barn så där som det är; man kan inte se sig mätt på den ljuvliga lilla ungen, det lilla miraklet. När dessutom Maria visste att det inte bara var ett litet mirakel, uten att stort under som låg framför henne, blir denna känsla förstärkt. Det var ju Gud själv som gett sig på vinst och förlust i hennes vård. På samma sätt blir varje nyfött barn heligt av att Gud valde att bli ett barn och varje människa som blir som ett barn blir lik Jesus.
Så sa Jesus till sina lärjungar som fick för sig att bråka om vem som skulel få den främsta platsen, finaste rummet och högsta statusen i Himmelriket. Den här texten centrerar ofta kring människor och våra relationer till varandra, men den handlar ju också om att någon är störst i Himmelriket, den som gör sig själv till ett litet barn och det är ju Jesus själv. Han vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan blev ett litet embryo, sedan ett foster och sedan ett spädbarn i mamma Marias vård.
Hon var förstföderska, ingen erfaren mamma. Vilka risker togs inte där? Var hon tillräckligt vuxen så barnet kunde färdas genom bäckenet och överleva sin förlossning? Skulle hon få amningen att fungera? Josef var också en ung människa helt ovan vid föräldraskap och han skulle bli styvfar. Ingen lätt uppgift ens för den som gått på otaliga föräldrakurser. Det kan vi nog anta att Josef inte gjort. Maria kunde ha blivit stenad, hedersmördad av sina närmaste, förskjuten av Josef och tvingats till ett liv i sådan svält och misär att barnet dött i moderlivet. Att födas i ett stall är säkert bra för immunförvaret-om man överlever smutsen och kylan. Men inte är det optimalt för ett nyfött barn, det kan nog alla hålla med om.
Det hemlösa spädbarnets utsatthet valde Jesus. Därför är han störst i Himmelriket där det finns många egna rum för alla Guds barn.
Längsta natten
Nu är den längsta natten överstånden om en månad blir inte bilder suddiga mitt på dagen ens i mulen väderlek.
Mittpunkten på Skábma/Kaamos är just Tomasdagen och därför var den en så viktig märkesdag här i norr. Hos oss stämmer kyrkoåret som allra bäst tycker jag. Oavsett hur man fastställde julfirandet i romarriket var det ett bra beslut där jag tror att Gud var med.
Jesus är ju vår evigt strålande morgonsol och även om man har sommar på södra halvklotet bor inga människor så långt söderut som vi i norr bor norrut. Här bor många kring och norr om polcirkeln medan i stort sett ingen bor stadigvarande söder om södra polcirkeln. Tomasdagen passar också årets kortaste dag enär Tomas var en apostel som är så viktig i den andra änden av Jesu liv, det är ju han som lik en naturvetare vill stödja sin tro med empiri och undersöka Jesu ärr från korsfästelsen för att tro på att han uppstått från de döda.
När Jesus föddes kom det naturvetare till Betlehem för att med empiri stödja de tecken de tyckt sig se när en stjärna tändes och ledde dem till barnet i krubban. Precis som Tomas nöjde de sig inte förrän de undersökt sin hypotes om den nyfödde kungen och sett hur det var med egna ögon. Så många religioner säger: "släpp förnuftet, sluta tänka. Var mindful!". Man ska ju bokstavligen inte tänka på något alls när man mediterar i buddhistiska och hinduiska sammanhang. Ofta möts den som vill kontrollera fakta med förakt och även i kristna sammanhang uppmanas man till blind tro i betydelsen att hålla för sant det svårbegripliga utan att ifrågasätta.
Tomas och naturvetarna från Österns länder visar att i kristna sammanhang är det en helt och hållet felaktig hållning. Kristendomen tål granskning. Tro handlar om att lita på Gud. "I min Faders hus finns många boningar. Tro på Gud och tro på mig." är ju Jesu försäkran om att han är pålitlig och att vi kan lita på att han går före för att bereda rum åt oss i himmelriket. Tomas var med den kvällen Jesus sa så. Tomas tog på sig att kontrollera att Jesus verkligen var den han sa sig vara när han uppstått efter korsdöden. För det fick han öknamnet "Tvivlaren" men det vet ju trogna bloggföljare att Barockbloggen anser att det borde bytas till Tomas Naturvetenskaparen.
Det är så orättvist mot Tomas att kalla honom Tvivlare för att han ville veta och inte lät sig luras och ännu värre är att det flummigaste, minst jordnära av alla sk. apokryfiska evangelier (gnostiska skrifter avfattade på koptiska på 200-300-talet e. Kr.) kallas Tomasevangeliet. Nå världen är inte rättvis. Men den nordiska julen upprättar Tomas och ger honom en hedersplats. Av alla de tolv lärjungarna är han den som fått sin namnsdag närmast Jesu födelsedag inte långt ifrån naturvetarna från Orienten. Det är rätt åt Tomas!
Ytterligare en orsak att gilla Tomas är att när han avhandlas får man en ursäkt att visa en målning av Caravaggio. " L'incredulita di San Tomasso" . På engelska har ordet incredulity en klang av att inte vara lättlurad Det tycker jag är ett utmärkt epitet på Tomas. Han älskade Jesus tillräckligt högt för att inte låta lura sig av första bästa messiaspretendent även om det kostade honom anseendet bland de övriga lärjungarna.
