Gäst hos verkligheten
Att resa till Kiruna är alltid som att resa jorden runt jämfört med mitt liv på landet. Här i norra glesbygden har jag visserligen elever från många håll i världen och en väninna från Frankrike men i dynamiska staden Kiruna öser mångfalden över mig på alla nivåer, språk, kläder, färger, hundar, religioner, livsstilar och politiska uppfattningar. Hemma i Kiruna finns alla schatteringar av kristendomen; från laestadianer till katolska nunnor och en äkta exorcist. Reformerta kristna från Vitryssland, ortodoxa irakier, baptister från Brasilien och pingstvänner från Uzbekhistan samsas med frälsis, missionare och katoliker på samma nattvardsgudstjänst i missionskyrkans regi men i Frälsis lokal med katolske munken Johannes som ständig sekreterare.
Redan på bussen hem börjar blandpratet; tanter med gälla röster som växlar obehindrat mellan svenska och finska, samiska och svenska, eller varför inte hela raddan; samiska, finska och svenska. När det sedan är föreläsning av en exorcist från England talar samma kvinnor perfekt engelska om komplicerade ting med denne man. Det går så fort för dem att växla språk och de säger så mycket. När man läser forskningsrapporten om hur hjärnan förstoras av att lära sig språk undrar man hur tunga deras hjärnor ska vara.
Hur håller man dessutom ihop sig själv nu när alla pratar om hur viktig "identiteten" är? I sann SD-anda hör ju alltid denna identitet ihop med vem ens föräldrar var, platt intet mera. Här i Kiruna har man föräldrar som redan de borde vara djupt identitetsförvirrade enligt gängse svenska mått. Eller amerikanska. Har någon sett en film från Hollywoood där en svart kvinna möter en vit man och vice versa utan att det är filmens huvudkonflikt? I Kiruna möter samisk flicka, svart pojke dagligen och sedan möter deras barn holländska pojkar och flickor från Afghanistan och de adopterar i sin tur ett barn ifrån Kenya som leker med andra generationens polacker, ja så där fortsätter det.
De gamla är extraföräldrar åt flyktingar från krig ute i världen eller extramorföräldrar åt deras barn. Eller så dansar de argentinsk tango och västafrikansk trumdans när de inte är ute i världen och demonstrerar för fred på plats i Mellanöstern eller gör plogbillsaktioner mot vapenfabriker i Frankrike. Fast de kan ju också träna taxen i viltspår, jaga ripa med pointers eller köra nome med grönländare och huskies. Barnbarnen jobbar mycket långa skift i vård, omsorg och industri och sedan sjunger de i kör, spelar teater eller gör street art med exempelvis plastpärlor.
Efter en sådan resa jorden runt på två dagar är det skönt att vända kosan söderut mot norra glesbygden och höra myckat långsamt talande människor som bara pratar ett språk i taget. Tänk att sitta i köket i timmar och sammanlagt höra: "Tror du det var en varg som var i Lappträsk i helgen?" och lugnt sätta på kaffet, plocka fram fika och sedan svara: "Hoppas den klarar sig". Efter en kopp kaffe med påtår får jag svaret: "Jo."
Utrotningshotade
Centerpartiet är uppenbart utrotningshotat. Inte många vill rösta på ett parti som plötsligt byter bort alla sina hjärtefrågor mot märkliga idéer om slopad skolplikt, plattskatt och månggifte, i praktiken polygami.* Jag har svårt för att förvånas längre över centerns tokutspel; för mig förlorade partiet all respekt när de städslade en som har Margaret Thatcher som föredöme till partiledare.
Vargar är akut utrotningshotade i Skandinavien, en liten stam av starkt inavlade djur finns kvar. Nyss gavs tillstånd till att skjuta den enda varghona som tagit sig genom norra Sverige från Ryssland på mycket länge och nu fjäskar Centern** med sin lilla krympande spillra av väljarkår genom att tillåta jakt på arton vargar, bland dem många alfadjur. Jag ids inte ens bemöta deras genomruttna lögner om att göra det för vargstammens hälsa. Jag nöjer mig med att konstatera att centern reagerar på primitivast möjliga sätt; är du svag och utsatt ge dig på någon helt försvarslös. Vad de vinner på detta vet jag inte. Alla tänkande människors respekt torde de i alla fall förlora.
Utrotningshotad 1:
Eskil Erlandsson, centerpartist från landsbygden.
Utrotningshotad 2:
Skandinavisk varg, utrotningshotad art från glesbygden.
* Polyandri lär det knappast bli tal om, Centerns representant i radion sa dessutom hela tiden polygami i en debatt. Troligen för att hon inte förstår bättre eller kan det vara så att hon var mycket ärlig? Vargar idkar inte polygami, kan det vara därför centern vill utrota dem?
** Nu kanske vän av ordnung påpekar att det är naturvårdsverket som fattat detta vansinniga beslut, men ingen ska inbilla mig att inte detta är ett led i högerregeringens flirt med varghatare på landsbygden. Glesbygdsbor som en gång röstade på centern innan Maggie junior och plattskatten kom in i bilden ska lockas tillbaka i tid till nästa val.
Upptäcktsfärd
Smilla är en nyfiken tjej, här kollar hon in hundgården. Tror hon måhända att hon är en hund? Ser det mysigare ut i hundgården ? Vill hon bara var där Elva är ibland? Elis gissade att hon tog fel eftersom hundgården har två hästskor ovanför ingången. Chateau bara suckar över sin vimsiga fosterdotter.
Rymlingen
Att ha hästarna hemma gör livet livat. När man lunkar på med sina morgonrutiner kan vad som helst hända som ger färg och fart åt vardagen. I morse till exempel. När jag kommer hem från morgonpromenaden med hundarna möts jag av Smilla utanför hagen. Av spåren att döma verkar hon ha tänkt följa efter oss ut i skogen men ändrat sig. Anatgligen eftersom Chateau stod kvar i hagen. När jag satte henne i hagen såg jag att eltråden rasat ner på en sida och jag fixade det lite provisoriskt. Hanna kom ut eftersom hon väckts av vad hon trodde var en älg utanför hennes lillstuga. Hon tog hand om hundarna, Elva har ju lite för burdust sätt att valla hästar ibland. Idag var hon först lugn och duktig men hetsade upp sig och började skälla.
Jag gick in och åt frukost. Då säger Aron: "Mamma ,Kapten står här bredvid mig ute på bron." Då visade det sig att Hanna hade satt in hundarna i vedboden , inte i hundgården som jag trodde. Vedboden öppnas lätt inifrån så jag fick avbryta frukosterandet och sätta in dem i hundgården. De håller sig oftats på gården, men om en löptik finns i närheten vet man aldrig med gamle Kaptenen.
När vi sedan kommer ut till bilen står Smilla återigen utanför hagen. In och hämta grimskaft och oömma handskar. Tur att hon är en sällskaplig och lydig liten häst så hon kom till mig direkt. Jag satte då in hästarna i stallet så de fick fängelse utan att passera gå idag. Hanna har gått och slängt hö åt dem under dagen, men inte är det väl optimalt att de är inne en solig vinterdag som denna. Jag törs inte ha dem ute när jag jobbar om Smilla kan ta sig ut på byn eller något. Stackars Chateau som är helt oskyldig ska ju helst inte stå inne hela dagarna.
Nu har Hanna fixat hagen och hästarna har varit ute hela eftermiddagen utan utbrytningsförsök så vi hoppas att detta håller, hon har ju inte rymt förut under vintern när alla god mat finns i hagen. Till sommarn blir det dock att investera i jumboaggregat, det förstår jag.
Rymlingen som inte är lika intresserad av hö som hon borde vara och absolut inte lika förtjust som Chateau.
Barocken och ridningen
Varför är jag en sådan barocknörd? Ja, visst är musiken underbar och de fantastiska målningarna från nederländerna och Italien från denna tid. Men mest är det nog idéerna; en sorts realistisk optimism tycktes råda under barocken. Döden är dig ständigt nära, men du lever nu så gör det bästa av ditt liv, tycks musiken, konsten och litteraturen vilja säga oss.
Maddalena svenuta målning av Guido Cagnacci 1663
Den svenske barockdiktaren Lasse Lucidor skriver i sin mest berömda psalm:
- Skulle Jag sörja då wore Jag tokot,
- Fast än thet ginge mig aldrig så slätt,
- Lyckan min kan fulla synas gå krokot,
- Wackta på Tijden hon lär full gå rätt;
- All Werlden älskar Ju hwad som är brokot,
- Mången mått liwa som eij äter skrätt.
- Döden gör mig icke häpen,
- ändock han är faselig.
- Ty han är af Christus dräpen
- och kan icke skada mig
- Domen fruktar jag wäl stort,
- efter jag har illa gjort,
- men den trösten jag ej glömmer
- att min broder Jesus dömer.
- ...Jesus hjälper utur nöden
- uti lifwet som i döden.
Under barocken är också kärleken till föremålets högsta potential den kärlek som räknades som högst, precis som den Dante presenterade i sin Komedi 300 år tidigare. Idéer ändrades långsammare på denna tid och man höll gamla klassiska verk högre än vi gör idag. Inte förrän romantikens genombrott ändrades synen på kärlek och skönhet i grunden från den syn Dante hade.
Barockträdgården i Hilleröd bil härifrån.
Under barocken gjorde man dock mer i praktiken utifrån detta begrepp om en varelses inre potential. Trädgårdarnas geometriska former som av oss som lever i en post-romantisk era uppfattas som onaturliga och därför fula, är ett bra exempel på det. Enen är en kon som kan nå sin högsta potential med hjälp av trädgårdsmästarens sax.
På samma sätt gjorde ryttmästaren att hästen kunde nå sin högsta potential med rätt träning. Kanske är det just inom ridningen som barockens tänkande kommit bäst till sin rätt. Där får ju häst och ryttare samarbeta för gemensam styrka och skönhet och dessutom tror jag att det ger oss ömsesidig glädje. Den franske ryttmästaren Antoine de Pluvinel skrev : ”En vacker karl på en vacker häst är den skönaste gestalt Gud har givit världen.” Barock-Olga vill tillägga att samarbetet mellan en älskad häst och dess människa är bland det finaste man kan uppleva.
Här nedan syns ett exempel på de Pluvinels devis och därefter ett exempel på Barock-Olgas:
Carl Gustaf Wrangel med sin häst 1652 målad av David Klöcker Ehrenstrahl
Chateau med sin människa 2012
Skokloster
Bildens webbplats är också värd en titt.När jag var i Sigtuna fick jag höra att Skokloster ligger väldigt nära om än i grannkommunen, och när jag berättade om min passion för barocken och Skoklosters samling av ryttarporträtt fick jag en broschyr om detta välbevarade barockslott. Den trevliga informatören berättade för mig att slottet är så välbevarat eftersom det är ett fideikomiss, dvs egendomen har aldrig fått delas upp utan äldste sonen (dottern om det inte fanns någon son) ärvde allt.
Övriga barn fick gifta sig rikt eller söka sig en karriärväg inom det militära eller kyrkan. Någon gång har en del inventarier delats upp på fyra arvingar, men hon sa att det inte går att fatta var de sakerna haft plats för nu är slottet fyllt från golv till tak med barockkonst och konst från slottets alla epoker, vackra möbler och andra föremål. Fideikommisset fastställdes 1701, då slottet ännu inte ens var 100 år gammalt och sedan dess har ytterst lite förändrats i detta slott som uppfördes på uppdrag av greve Carl Gustaf Wrangel mitt under svensk stormaktstid.
När Carl Gustaf Wrangel dog i Tyskland lade arbetarna ner arbetet på den sal de då jobbade med av rädsla att gå miste om lönen. Inte ens den salen är förändrad utan allt är som det lämnades med alla verktygen kvar, dem tog hantverkarna inte med sig. Det var tydligen ärligt folk fastän de inte litade på Wrangels arvingar.
För mig var Skokloster tidigare bekant för sina ryttarmålningar och sin rustkammare, nu fick jag veta om de övriga skatterna på slottet; en clavicembalo, barockens piano, till exempel. På slottet finns också sådana där underbara renässans/barockmålningar där en mans ansikte byggs upp av olika frukter och grönsaker för att illustrera olika årstider eller månader.
Vertumnus-årstidernas gud av Arcimoldo
Här kan man njuta av en stor del av konstsamlingen från 1400-tal till 1960-tal . Tveka inte, klicka dig dit! Jag tvekar inte om att jag ska åka till Sigtuna snart igen och blir det på sommaren tar jag båten till Skokloster för en guidad tur genom detta praktfulla barockslott, det mest välbevarade i världen.
Varghunden
Elva är border collie och border collien härstammar från renvallare som kom till de brittiska öarna med nordborna från 800-talet och några sekel framåt. Renvallande hundar, lapphund, tillsammans med jämthunden och gråhunden är de tre raser som senast korsats med varg. Så sent som för 500 år sedan kan man spåra varggener i dessa tre nordiska urhundsraser. Troligen var det människor som medvetet korsade hundarna med vargar de tagit som valpar. Allt detta läser jag i Hundliv vars årgång 2012 bortskänktes från gymnasiebiblioteket.
Hos Elva märks det väldigt tydligt att hon är närmare släkt med vargar än vad Kapten är. Kapten har ju Berner Sennen och Rottweiler i stamtavlan och dessa båda raser härstammar från den romerska molosserhunden som har avlats för strid mot vargar och vallande av boskap i tusentals år. Man har inte korsat in varg där på mycket länge eftersom de ska vara större än vargar då de vallade boskap i vargrika alper.
Skillnaden i beteenden är förstås inte stor, de är båda hundar med mycket vall i sig och de älskar båda att göra trick och vara till nytta för oss människor. Men vissa saker är typiskt vargiga hos Elva och de sakerna finns inte hos Kapten på samma sätt. Exempelvis saknar han nästan helt jaktinstinkt medan Elva ställer sig som en fågelhund och sedan rusar om man inte hinner fånga hennes uppmärksamhet innan dess, när hon stöter på en katt, fågel eller ett rådjur. Det gäller att vara uppmärksam.
Elva är också sådan att hon lyder bara för att man säger till henne. Kapten lär sig trick med hjälp av mat, vilket är typiskt för hundar som länge varit i människans tjänst och levt så intimt samman med männsikan som molosserhundarna gjort. Rottweilern var ju slaktarnas hundar som fick korv när de gjorde rätt. Människan har ju tämjt hunden genom maten medan i en vargflock äter vargarna visserligen i en viss rangordning men flockledaren delar inte ut mat varje gång hon delar ut en instruktion som åtföljs. Fast visst får Elva ändå godis när hon gör rätt, hon blir varken ledsen eller olydig av det.
När Elva hör smådjur under snön ser hon ut precis som en varg eller räv med öronen vinklade som paraboler mot ljudet och sedan tar hon ett skutt rakt upp och landar ner i snön med framtassarna exakt som rävar eller vargar gör. Så har jag aldrig sett Kapten göra. Jag har dock aldrig sett henne fånga något litet djur, vilket nog kan bero på att jag kallar in henne när hon gör så. Man ska inte döda i onödan, inte ens en hund ska göra det.
Elva tycker också att livets mening är att slicka folk och fä i mungipan. Inte som Kapten som slickar i hela ansiktet om någon tillåter det. Nej, hon slickar vargigt i mungiporna och Kapten slickar hon inne i munnen och han står tålmodigt ut. Hon spårar också som en varg och går man, eller springer, långa sträckor faller hon in i en typisk varglik lunk med sänkt huvud och svans och nosen i spåret. Minsta tecken så byter hon plats i ledet och går före eller efter, precis som vargar.
När hon startar bus med Kapten går hon tillväga precis som en varg genom att hoppa runt honom med undergivet bakåtstrukna öron och nafsa i hans halsskinn. Kapten startar aldrig lek så, ändå fungerar de jättebra ihop. Båda är tufflekare som inte tröttnar i första taget. Ja, de skulle nog aldrig tröttna om inte jag sa till. Så denna hund och varghund fungerar utmärkt tillsammans trots sina små olikheter. Jag önskar att alla människor kunde fungera lika bra tillsammans trots våra små olikheter.
Kristen humanism
Sigtuna i vintersol, svearnas första kungliga huvudstad
Jag blir så förvånad ibland av att vårt land är så avlångt, av att "svensk kultur" är så olika i norr och söder. Under min vistelse i Mälardalen stötte jag så många gånger på den märkliga föreställningen att kristen tro och socialt ansvar är motsatta varandra. Att "kristen humanism" är något märkligt och nyskapande som om kristendomen någonsin varit något annat än humanistisk. Har kristna i Mälardalen noll koll på den katolska socialläran? De första socialisterna som samtliga var kristna innan Marx? Wilberforce, St. Fransiscus, Martin Luther King Jr. Moder Teresa? Förstår de inte alls att kristdemokratiska partier i det katolska Europa tillsammans med socialdemokrater i det protestantiska, skapade europeisk välfärd (även om Kd nu vill vara högerliberala så var det inte så förr)? Har de aldrig läst Bibeln? Bibeln är ju från pärm till pärm ett ilsket manifest mot rika för fattiga och för rättvisa och rättfärdighet.
Jag har börjat förstå att läsarbygderna som vi i norr tillsammans med Småland/Värmland och västkusten tillhör, också skiljer sig från det egentliga Sverige på fler sätt än att många är troende här. De fattiga smålänningarna, de fattiga västkustfiskarna och de fria norrlänningarna som levde utan adel men också under knappa förhållanden, utvecklade en helt egen kultur av generositet, solidaritet, stolthet och ödmjukhet inför livet som verkar vara helt frånvarande i mer välmående delar av Sverige. Där tror man till och med att kyrkan är för överklassen och samhällets elit. I sanning ett underligt antagande.
I Sigtuna, den första kungliga huvudstaden i Svealand, förstår jag lite bättre detta märkliga förhållande. Där är det så uppenbart att kristendomen använts av kungamakten för att befästa sin auktoritet. Den lilla geografiska ytan som omfattar den medeltida staden är proppfull av kyrkor, men endast dominikanernas kyrka var öppen för allmänheten. De övriga var stormäns privata egendom som bara var öppna för dem de bjöd in. Ett så underligt förfarande har man väl aldrig hört om här i norr. Kyrkorna var här de självklara offentliga samlingsplatserna och var i sanning hela bygdens egendom och stolthet.
Kyrkan i Sigtuna, med undantag för klosterbröderna, var helt och hållet allierad med makten. Runstenar finns det många av, de är samtliga tydligt kristna-liksom de flesta runstenarna i Norden. Här fanns uppenbarligen många som frimodigt deklarerade sin tillhörighet till kristendomen. Men de enda som bedrev skola och sjukvård för fattiga människor var dominikanerbröderna. Ja, de kristna stormännen höll till och med trälar. Det är så långt från den kristna tron att jag får svindel. Hur kunde det bli så?
Ja, det var en resa väldigt mycket längre bort än det ser ut att vara på kartan, resan till Sigtuna.
Så här presenteras dominikanerklostret, (som det såg ut fram till 1500-talets reformation då Gustav Vasa reducerade all katolsk egendom till den egna statskassan) i bild i den intressanta turistinformationen i Sigtuna där turistbyrån är öppen året runt. Nu återstår endast 1200-talskyrkan av det betydelsefulla klostret.
Det händer bara en gång
Vissa underbara saker händer bara en gång. Som de två dagar jag varit bortrest i Uppsala/Sigtuna och bara laddat batterier och njutit av livet på alla sätt.
Utanför biblioteket
Ibland är det verkligen som en dröm att ha en författarvän som drar in mig i allehanda roligheter. Nu var det Bibelsällskapet som helt rättvist prisat min begåvade vän och ville att jag skulle vara med som "konsult" och berätta om hur vi jobbar med böckerna hennes. "Jobbar" tänkte jag, det är ju Åsa som jobbar- jag gör bara roliga saker som letar upp bibelord och har bibelstudier med henne per telefon. Det är bara roligt, inget jobb. Historier som måste ut -kommer ut via hennes fina karaktär Björnfot.
Bibliotekets entré börjar med en vacker innergård.
Massor med sjöfåglar på Fyrsiån med domkyrkan i bakgrunden i vackert stilla snöfall
Och så nu då jag fick resa till Uppsala och träffa kära vänner, sitta en stund och prata på en scen tillsammans med Åsa och Krister Andersson och sedan äta god mat och vara en natt och en dag på Sigtunastiftelsen som om jag vore värsta Karin Boye eller Ylva Eggehorn. Dessutom var vädret perfekt, -14. snö och sol. Både Uppsala i lätt snöfall och Sigtuna i strålande vintersol var som allra vackrast. Man har tur som en tokig!
Smala gulliga gränder i både Uppsala och Sigtuna.
"Ofeg lät resa denna sten efter sina systrar Tora och Rodvi". Sigtuna vimlar av runstenar, kyrkor och kloster, mestadels som ruiner men även fullt levande kyrkor från medeltiden. Överallt ser man att detta var ett centrum och utgångspunkten för Mälardalens kristnande från tidig medeltid/vikingatid.
Tjugondag knut dansas julen ut
Julkalendern blev inte avslutad exakt på rätt dag eftersom det som vanligt var fullt ös medvetslös hos Barock-Olga.
Jag tillhör den gamla stammen som firar jul i tjugo dagar. Men inte den urgamla stammen som lever efter den julianska kalendern och precis började fira jul förra helgen. Men när man än börjar fira julen tar den slut efter tjugo dagar. Vikten av ordentliga avslut kan inte nog betonas. När saker sakta bara får rinna ut i sanden blir tillvaron till ett grått gungfly och där vill inte jag vada omkring. Höga berg, djupa dalar och tydliga avslut är min melodi.
Därför är tjugondag knut en dag som jag inte slarvar med. Samtidigt hatar jag avsked och sörjer alltid länge över att skiljas. Drömmen om att mötas igen dör heller aldrig ut hos mig, där finns inga ordentliga avslut. Därför är tjugondag knut en dag jag gillar för vi sjunger ju: "Nu är glada julen slut, slut , slut. Julegranen kastas ut,ut, ut. Men till nästa år igen kommer han vår gamle vän, för det har han lovat!"
Granen kläs av och dansas ut.
Allt som återstår är pepparkakshuset. Resten kommer fram igen till advent respektiva jul om knappt ett år.
Vargjakten
Vladimir Vysotskij uttrycker precis det jag menar med att politken mot vargar och utsatta människor hänger ihop. Här i en version av en återsamlad Fria Proteatern:
Repris-tyvärr ingen favorit
Porträttbild av den dödsdömda varghonan i Junsele. På bilden är hon sövd för flytt. Bild från Östersundsposten.Nu har beviljats skyddsjakt på en genetiskt värdefull varghona i Junsele hennes hane är redan skjuten. Jag gissar att varje vinter kommer att bli en vargavinter i fortsättningen eftersom regeringen har beviljat viss vargjakt så här års också utöver skyddsjakt sedan 2010. Men naturligtvis jagas den starkt inavlade svenska vargstammen* ändå av löst organiserade varghatare i de norsk-svenska gränstrakter där vi har flest vargrevir.
Nu har de flyttat denna varghona från renskötselområdet flera gånger men hon återkommer. Kan det bero på att hon har sin hane kvar? Kunde man kanske tänka sig att flytta båda och låta dem bilda revir i lugn och ro i ett acklimatiseringshägn? Nej, man beviljar i stället skyddsjakt på båda. Jag anser detta vara ett helt barockt beslut.
Varghonan i Junsele, en vacker syn som snart bara är en bild i ett arkiv. Bild från Wolf Association Sweden
Vi ska naturligtvis inte ha två vargar mitt i stora renhjordars vinterviste. Men nog finns det mat för både vargar och människor i Sverige, vårt största problem, som aktualiseras så här års, är ju en allmän övergödning. Tio renar kan staten betala för ett värdefullt djur som funnits i Sverige sedan senaste istiden. Maten räcker absolut till två vargar och deras kommande valpar. Att flytta dem till acklimatiseringshägn är inte omöjligt. Problemet är väl att det finns folk som surar vart men än flyttar vargparet och de som vill ha varg blir förföljda av aggressiva varghatare.** Ändå finns det inga andra tamdjur än renar som går lösa i de svenska skogarna, alla andra djur skyddas lätt bakom vargstängsel som det finns pengar till att bygga. Man kan förstås också göra som i Rumänien, Europas vargtätaste land, att man har herdar och supertuffa hundar som vaktar djuren. Vi har ju en stor arbetslöshet i landet så med politisk vilja kunde detta bli ett sunt och omväxlande arbete för arbetslösa människor.
Lösningar finns på problemet med samlevnad människa och rovdjur. Men precis som med samlevnaden människor emellan finns inte alltid viljan. Med den regering vi nu har saknas nog viljan totalt. Även om det låter
långsökt så menar jag att migrationspolitik och vargpolitik hänger ihop. Vi har en statsminister som skyller arbetslöshet och sjunkande läsförståelse på invandring när det uppenbara för oss svensklärare är att barn idag läses för betydligt mindre än förut och de läser sedan mycket mindre själva än vad barn gjorde förut. Slukaråldern ägnas nu inte åt böcker utan åt datorspel.
långsökt så menar jag att migrationspolitik och vargpolitik hänger ihop. Vi har en statsminister som skyller arbetslöshet och sjunkande läsförståelse på invandring när det uppenbara för oss svensklärare är att barn idag läses för betydligt mindre än förut och de läser sedan mycket mindre själva än vad barn gjorde förut. Slukaråldern ägnas nu inte åt böcker utan åt datorspel.
Och arbetslösheten ökar så klart när alla åtgärder i alla företag alltid går ut på att göra sig av med personal och den offentliga sektorn ska skäras ned för att ge välbeställda människor skattelättnader. Regeringen har befogenhet att stödja skolan med lästräning och ge pengar till jobb som måste utföras men ingen privat aktör vill betala för. Men statsministern väljer att ge sig på en grupp människor som det är rätt ofarligt att använda som slagpåse. På samma sätt vägrar regeringen att ha en politik som låter hela Sverige leva, i stället slänger man åt glesbygden köttbenet vargjakt. Vargar är det också lätt att ge sig på ostraffat.
Jägarförbundet bjuder också riksdagsledamöter på jägarexamen och när de fixat den gratis får de också gratis jaktresor av samma lobbyorganisation. Det låter konspiratoriskt, men ingen organisation lägger väl hundratusentals kronor på lobbying om det inte ger någon utdelning? Motsvarande pengar och organiseringsgrad finns förstås inte hos fattiga vargvänner som Barock-Olga. Och vad kan vi muta riksdagsledamöterna med som kan jämföras med dyra högstatussysselsättningar som lyxjakt?
Här ser vi vargättlingen Elva som illustrerar varför vargar kan vara vanskligt i renhjordar, hon kutar lätt omkring på skaren som absolut inte bär en ren.
*de svensk-norska vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon.
** Vid en undersökning 1999 kom fram att två tredjedelar av svenskarna kunde acceptera en vargstam på minst 200 djur. En tredjedel kunde tänka sig 500-1000 djur medan 5 procent av de svarande inte ville ha några vargar alls. 56 procent av de som svarade kunde tänka sig att ha varg i närheten av bostaden. Mest positiva till att ha varg i närheten av bostaden var tamdjursägare i vargområden. Bland renägare var det dock endast 18 procent som ville ha varg i närheten av bostaden men så hålls också renar lösa till skillnad från andra tamdjur.
Gunnar-en hyllning till ordlusten
Det första belägget för namnet Gunnar på Oklundaristningen-märk väl att Gunnar var den som ristade runorna, han var allltså en språkkonstnär. Bild: Västgöten/Wikipedia
Gunnar är ett riktigt gammalt namn,det första belägget finns på en runsten från 800-talet. I början av seklet blev fornnordiska namn mycket populära i Sverige. Namnet Gunnar blev då ett av Sveriges vanligaste mansnamn och var så till 1950-talet. De flesta som heter Gunnar i tilltalsnamn är alltså medelålders och äldre, men det är absolut ett namn som funkar i alla åldrar, det är inte alls så dagsländebetonat som Kenny eller My.
I mitt liv finns därför flera generationer Gunnar. Min farfar Gunnar, min pappa Per-Gunnar och min son som har Gunnar i tredjenamn, efter min far och farfar. Naturligtvis finns bekanta som heter Gunnar och en gång fick min äldste, mest långhårige, son en bok av sin dagmamma som heter "Gunnar vill inte klippa håret". Varje dag jobbar jag ihop med en Gunnar och min man jobbar ihop med en annan Gunnar. I mina hemtrakter är Kunnari/ Gunnare också ett vanligt efternamn.
När man läser forntida texter så är de alltid på vers och man tänker: Men så här pratar väl ingen? Ingen? Då har ni inte träffat farfar, han rimmade alltid, vadhelst han sa blev det vers. Gunnar rimmar inte på så många ord, men det rimmar roligt; t ex på munnar, brunnar, tunnar och nästan med ungar, kungar eller gungar. Jag har nog hört alla möjliga och halvmöjliga rim på Gunnar. Farfars favorit i all sin geniala enkelhet var: "Hej jag heter Gunnar, det är namnet man mig unnar." Elektriker som han var kunde han gjuta olja på de mest svallande känslor i det branddrabbade hushållet med att hälsa på den upprört kortslutna med orden: "Goddag, goddag min fru, har elden brunnit färdigt nu?"
Min farfar var också ett kommunikationsgeni,flerspråkig från barndomen, och när hans olika språk inte räckte till i mötet med en turist tog han till teckenspråket, som han lärt sig när han arbetat med döva barn på sommarläger. Turisten tyckte då synd om farfar som han uppfattade som döv och gav honom en peng. Så hoppas jag inte döva blir bemötta idag-allt var inte bättre förr.
Gunnar är sammansatt av orden för strid och krigare och tror man att namn och karaktär hör ihop så borde detta betyda att Sverige är ett av de mest krigiska länderna i världen. Som tur är funkar inte namnmagi på det sättet. Men om det finns någon gemensam nämnare hos de flesta av de Gunnar som jag känner så finns där en tydlig ordlekfullhet och språklig briljans. Bland kända Gunnar finns flera författare och kompositörer. Och Gunnar Sträng, den monumentale finansministern från forntiden, var ju en retoriker av rang. Kanske valde alltså föräldrar namnet Gunnar för dess rytmiska klang? Så i stället för en massa stridsmän blev det poeter av gossarna Gunnar.
Detta vill jag tro på
att det kan bero på;
namnet Gunnar klingar
så ordlusten får vingar
och fantasin sig svingar
i språkets sköna gunga
som ger en frisläppt tunga
att säga- eller sjunga:
Ur tidens djupa brunnar
vi högtidligt förkunnar;
Du ska heta Gunnar,
det är namnet vi dig unnar!
Vem är det som kommer på vägen?
Smilla gillar att ha koll på vem som kommer på byvägen och förstås upp till oss. en dag kom en hungrig renflock som nog var sugen på hästarnas väldoftande hö. Men den vände när den insåg hur många busiga hästar och hundar som fanns kring höbalen.
Vacker trettondagsafton
Vad härligt med lite solstrimmor genom träden och hästarna myser i solen. Eller är det bara det goda höet?
De tolv vise männen
James Tissot: Les rois mages en voyage (De vise kungarna på resa)
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.”
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Matteus evangelium, som skrevs på arameiska för en judisk läsekrets börjar med att Jesus hyllas av vetenskapsmän från österns länder* och slutar med dessa ord: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.
Tydligare än så kan det inte bli; Jesus kom för alla människors skull. Kristendomen är en kosmopolitisk rörelse, inom kristendomen är alla lika mycket värda och alla har rätt att vandra och bosätta sig var de vill för : "Gud är allas pappa och jorden är vårt bo, gör en familj av alla en enda jättestor!"
* Namnet som används i grundtexten; mager, betecknar den persiska regentens rådgivare som var både vetenskapsmän, präster och hovastrologer. I kristen tradition har de förutsatts vara representanter för alla då kända folkslag, vilket inte alls vore omöjligt att magerna gjorde, då perserriket låg mitt emellan Rom i väst och de stora högkulturerna Indien och Kina i öst samt hade många handelskontakter med den afrikanska kontinenten.
Trettondagsafton
Åh, vad vi alla sett fram emot denna dag.
För vår familj är det nog den roligaste dagen av alla de tjugo juldagarna. Trettondagsafton och Trettondagen lärde jag mig att fira när jag var 13 år och fick en kompis från Uruguay/Chile i parallellklassen. Hon hade släkt från alla möjliga håll; hennes italienska mormor var den första som hälsade mig med kindpussar och hennes pappa hade arabiskt påbrå och judiskt. Hemma hos henne talades italienska, spanska, franska och svenska och trettondagen var en jättefest. När jag sedan fick storsonen fyra år senare tänkte jag att han och alla mina kommande barn alltid skulle få fira trettondagen.
Inte har vi piniatas och presenthögar men vi ser En trettondagsafton med Imelda Staunton, Ben Kingsley, Imogen Stubbs och Helena Bonham-Carter, bland många andra fantastiska skådespelare. Till den dricker vi brittiskt te med hembakta varma scones och marmelad. Nu förbereder vi kvällens festligheter som bäst så jag avslutar med ett klipp från denna film förutan vilken trettondagsaftonen och hela julen känns mindre skimrande:
JRR Tolkiens värld
Den 3 januari 1892 föddes John Ronald Reul Tolkien av tyskättade brittiska föräldrar i Sydafrika. Redan som fyraåring skrev han flytande och lärde sig latin av sin begåvade mamma. Hans pappa dog i reumatisk feber när Ronald var liten och han blev helt föräldralös redan vid 12 års ålder. Tillsammans med sina kusiner Mary och Marjorie Incledon började han sin livslånga karriär som konstruktör av sagospråk. Inte konstigt att jag blev alldeles betagen av Sagan om Ringen när jag först läste den, en språknörd hittar en annan. För det är nog mest språken, poesin i Sagan om ringen som fångade mig.
CS Lewis Narnia-serie var för mig mycket mer lättillgänglig och det är också böcker jag läser om oftare. Lord of the Rings, Sagan om ringen, läser jag långsamt men nästan ständigt och det beror nog på språket och alla påhittade språk i berättelsen. Bilbo/The Hobbit läste jag senare i livet i sena tonåren och den är nog favoriten av böckerna om ringens värld, men samtidigt är min favoritkaraktär i Tolkiens produktion Sam Gamgi, den främste trädgårdsmästaren.
Den fredsapell som finns i porträttet av Sam är den starkaste jag läst i efterkrigslitteraturen. Trista existensialister och modernister som sägs vara mot krig, göre sig icke besvär. Ingen har skrivit så vackert och lockande om freden som Tolkien. I många krigsskildringar som ska vara emot kriget kan man inte komma ifrån att kriget framställs som så mycket intressantare än freden och den onde verkar intressantare än den gode. Så är det absolut inte hos Tolkien, ondskan och dess hantlangare framstår i all sin sjaskiga ynkedom och freden strålar i de varmaste , mest lockande färger i det harmoniska Fylke. Som någon citerade i kommentarerna till klippet nedan: "But where our hearts truly lie is in peace and quiet and good, tilled earth. For all hobbits share a love for things that grow." Den karaktär som är mest intressant och mångbottnad är den genomhederlige trädgårdsmästaren Sam. Ytterligare två karaktärer som fascinerar i sin absoluta fredlighet, helhet och helighet är skogvaktarna Hjortrongull och hennes make Tom Bombadill. Det har inte många lyckats med sedan Dostojevskij.
Svea
Svea har namnsdag och det är ju ett både snyggt och praktiskt namn. Det får ibland personifiera Sverige som Moder Svea på samma sätt som Frankrike har sin Marianne som förekommer på frimärken och andra officella sammanhang. Modellen för denna frihetssymbol byts ut med tiden och senast var det Catherine Deneuve som stod modell för Marianne. Någon liknande skönhet skulle inte komma ifråga för Storbritanniens knubbiga John Bull eller USAs gamle skäggige Uncle Sam. Mig veterligt har vi ingen modell för moder Svea i Sverige. Skulle vi ha någon sådan skulle jag förespråka Alice Bah Kunke. Hon står för allt som är bra med Sverige.
Vi i Sverige har tyvärr inte den franska seden med vackra och begåvade skådespelare som nationalsymboler. Nej vi dras med ett mindre begåvat, inte alls särsklit vackert eller representativt kungahus. Dessutom ett kungahus som aldrig känt sig speciellt intresserat av bonniga Sverige och vår fredliga traditon. De franska bernadottarna bytte sida från Frankrike till Tyskland under Oscar II och hans efterträdare Gustav V var ännu mer tyskvänlig. Han försökte få med Sverige på Tysklands sida i första världskriget och förblev tyskvänlig livet ut vilket gjorde att vi hade en kung som stödde Tyskland också under andra världskriget och vår egen kung är ju barn till en nazi-charmad pappa och en mor som var dotter till en nära vän till Hitler och Göring, en kvinna som enligt utsago aldrig lärde sig svenska och aldrig tog avstånd från sin ungdoms nazism. Prinsessan Sibylla och prins Gustav Adolf gifte sig på Sibyllas uppväxtslott i Tyskland med höga nazikoryféer som hedersgäster.*
Kung Carl-Gustav och hans fru Silvia har förstås inget nazi-förflutet och vårt kungahus älskas mest i Tyskland. Ett Tyskland som verkligen gjort upp med sitt förflutna mer än något annat land i världen. Tysklands hållning gentemot det förflutna är ett exempel att nämna när man välsignar och ingen skugga ska falla över deras kärlek till det svenska kungahuset. Men nog är det tragiskt att vårt kungahus inte alls gjort upp lika tydligt som Tyskland i nazi-frågan. När Silvias pappas nazi-förflutna kom upp kunde drottningen enkelt sagt: "Jag älskade min pappa, men tar totalt avstånd från nazismen."
Det gjorde hon inte. Jag kan inte se något annan anledning till det än att hon på något vis sympatiserar med nazismen. Alternativet är förstås att hon är demenssjuk, vilket inte är otroligt med tanke på att hennes mor dog i alzheimers sjukdom. Att kungen inte är tydlig i frågan beror nog på att hans förståndsgåvor helt enkelt inte räcker till, men tråkigt är att det hov vi betalar för inte kan hjälpa kungahuset att hålla en tydlig profil gentemot det tysk- och nazivänliga förflutna.
Antisemiter i Sverige idag hyllar också kungahusets val av kronprinsessans dotters namn; Estelle, som de ser som en hyllning till Folke Bernadotte (mördad av judiska Stern-ligan) och ett avståndstagande från staten Israel och judar i allmänhet. Gud bevare oss för ett kungahus som vårt!
Varför kunde hon åtminstone inte ha fått heta Svea, som symboliserar Sverige och vad jag förstår saknar moderna antisemitiska vibbar? Vill hovet förklara detta eller ska vi vända blad och fortsätta hoppas att lilla Estelle aldrig behöver bli varken kronprinsessa eller drottning?
Den perfekta Moder Svea, tycker Barock-Olga
*Gustav VI Adolf däremot var ett intellektuellt ljus i ett kompakt kungligt mörker som vände om från Tyskland till Storbritannien och bevisligen kunde tänka och läsa eftersom han var en okej arkeolog med etruskerna som specialitet.
Stugkatter
Katterna som annars bor i stallet har flyttat in i stugan när det var -29 grader, de älskar brasvärmen där och verkar inte vilja flytta ut innan våren kommer:
Chili, vår stray ca,t har varit med om så många äventyr i höst att han ledsnat och hängt i stugvärmen i en månad nu. Det gillar vi, han har gett oss hjärtsnörp lite för många gånger i höst, det är lugnt när han är inne i stugan och äter och sover. Han bor på pianostolen, de andra tre får inte en chans till den:
Smilla nu 2 år
Ja, hästar har ju en gemensam födelsedag 1 januari. Det blir konstigt med så unga hästar som Smilla, hon är ju bara 1 år och 6 månader, men regeln gäller ändå i officiella tävlingssammanhang. Därför strävar uppfödare av galoppörer och travare, där man har lopp för två-åringar att få fölen på en för hästar helt onaturlig tid på året, helst i januari eller februari. Hästarna som föds i april-juli klarar inte alls ett galopp-löp lika bra som de som fötts i januari samma år. Ponnyer och andra hästar som inte ska tävlas föds ju mestadels på vår och försommar. Smilla är född helt perfekt i juni när gräset är nytt och grönt där hon föddes här i norr. Så är hon också så här stark och stilig idag, 2 januari, nyss fyllda två år, fast egentligen bara snart 18 månader:
Hon gillar att hålla koll på vem som kommer till oss och vem som passerar på byvägen.
Chateau vill mest veta om matte har med något gott till henne.
Nyårslöfte
Årets nyårslöfte knycker jag från Stig Dagermans i form av en Dagsedel som han avgav i Arbetaren 1952:
”Aldrig mer jag skall i tigergapen
låta mitt huvud göra artighetsvisit,
då jag till dato haft den dumma egenskapen
att underskatta tigrarnas aptit”.
Barock-Olga lovar att under hela 2013 aldrig sätta huvudet i ett sådant här gap, på heder och samvete!
Enligt Dick Harrison på SvDs historieblogg var detta det första publicerade litterära nyårslöftet i Sverige och det var ett av en lång rad sätt som Dagerman lovade att inte ta livet av sig på. Texten är onekligen rolig, men samtidigt tragisk eftersom Dagerman i november 1954 efter en lång period av skrivkramp och svår ångest tog sitt liv genom att gasa ihjäl sig i sin bil. Dubbelt tragiskt blir det av att allt tyder på att han ångrade sig eftersom han stängt av gasreglaget och öppnat bildörren när man fann honom.
Har ni, mina kloka läsare något bra, finurligt, sorgligt eller komiskt nyårslöfte att dela med er av, så är jag tacksam om ni vill dela det med oss andra.
2012-sorgen och glädjen de vandra tillsamman
Årskavalkader gör man så här års och nu när jag ligger däckad och totalt utan röst kan väl Barockbloggen blicka tilllbaka på året som gått. 2012 som blev ett år av stor sorg och mycket kärlek:
Januari-Djurungarnas månad 2012
På besök hos Smilla, 6 månader i Jukkasjärvi, Aron får en puss.
Huset fullt av kattungar var det i januari, här Leonora.
Februari- flyttmånad
Leonora flyttade hem till nya matten Vanna. Resten av ungarna fortsatte att göra livet livat för oss.
Janne, Maddes stiliga nordisgrabb, flyttade till Majan och Chateau i Vånafjärden.
Hanna-Félice och Kapten flyttade hem-vilken glädje!
Mars-vännernas månad
Vännerna Majan och Chateau på vårvinterpromenad.
Hästkompisar jag, Linda, Maj-Britt och Stella
Fick kontakt med Piks första skötare genom en bloggpost om honom.
"All mankind is of one author, and is one volume; when one man dies, one chapter is not torn out of the book, but translated into a better language; and every chapter must be so translated...As therefore the bell that rings to a sermon, calls not upon the preacher only, but upon the congregation to come: so this bell calls us all: but how much more me, who am brought so near the door by this sickness....No man is an island, entire of itself...any man's death diminishes me, because I am involved in mankind; and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee." John Donne
April-hästmånad
Det blev mycket ridning och hästar i april och Chateau var i toppform.
Påsklovet var jag förstås hos Smilla.
Hon fick följa med på korta promenader utan mamma för första gången i sitt lilla liv.
Elis var med och Linn for med oss och passade på att rida Cordon.
Pojkarna red på shettisridskola och blev så duktiga:
Här rider Aron Chateau.
Maj- sorgen och glädjen
Sonja och Elva när jag reste till Marsta kring Valborg.
Svensklärarföreningens årsmöte; Hanna Johnselius föreläste om sin bok Sorgens änglar.
Massor av hårdfrusen skarsnö ända till slutet av månaden gav mig och Kapten underbara långa promenader över myrar och berg.
Smilla växte och mot slutet av månaden fick hon verkligen lära sig ha täcke, det regnade och regnade.
Juni- Smilla, Nemi och Elva nya familjemedlemmar
Chateau fick bo några dagar i Jukkasjärvi med lilla Smilla innan de tog transporten hem. Första mötet blev en prövning för Smilla, Chateau bara sprang ifrån henne.
Men när de kom hem till Vånafjärden var de redan vänner.
Nemi var den kattunge vi behöll, så vacker så kelig och personlig, mamma Modestys favorit.
Picknick i sommarhagen med Mannolas.
Resan till hospicet med Kapten och Hanna blev sommarens viktigaste, ja en av mitt livs viktigaste, resor.
På hemvägen blev det midsommarfirande i Pengsjö med alla barn och barnbarn.
Elva kom hem och trivdes direkt. Juni var en omvälvande månad.
Juli-avskedets månad
Sonja
Kattja
Björkfors
I sommar har jag bara hört göken en enda gång, det var en norrgök, sorgegöken. Förgäves har jag lyssnat efter östergöken, tröstegöken. Men i förmiddags kom Tyson till mig och var en riktigt bra tröstekatt. Ärligt talat så är en gosig kisse betydligt bättre tröst än en gök, varifrån man än hör den.
Augusti- Vår egen hästgård
I Kiruna var jag när vi talade med varandra sista gången och denna midnattsvy var den sista bilden av Kiruna du fick se.
Mitt i den förlamande sorgen fick vi så flytta till vår alldeles egna hästgård:
Svärmor och svärfar hälsade på och hjälpte oss med flytten.
Linn kom och testade våra fina ridvägar.
September- kontemplation och stress
Vill leva i balans men det är inte lätt. Korta stunder finns jämvikten där men sedan återkommer disharmonin. Det är väl så livet är ett ständigt slinkande hit och dit och ner i diket och upp igen, men ack om jag finge vara något annat än prästens lilla kråka någon liten stund på jorden.
Nytt vardagsrum.
Rönnbär i mängd men jag hann bara plocka lite blåbär stallbygge och 150% jobb tog all min tid. Sorgen gjorde bloggen stum och ovanpå det kraschade datorn och jag fick ett nytt operativsystem så en massa favoriter, länkar och bilder försvann.
Men sista helgen i september blev i alla fall den heliga pilgrimsvandringen med Ann-Helen av.
Oktober- tre inlägg
När det händer mycket utanpå och inuti hinner man inte alltid dokumentera, det märks på höstens bloggaktivitet. Tre inlägg i oktober, det första om att Alltid på en söndag går i pension, ett om FNs flickdag på Hannas födelsedag, denna månad blev jag nämligen ordförande för FN-föreningen i Kalix.
Så här såg hästarna ut en solig dag denna regniga höst.
November-allhelgonamånad av tröst
November blev en månad för att bearbeta sorgen i mer lugn och ro än det funnits tidigare. Först i total klosteravskildhet och ro i Nice i november:
Smilla har ännu inte fått sitt pass som jag tjorvade med även i november:
Hästarna börjar vara i stallet trots att det inte är klart, det behövdes denna regniga november:
En månad av tröst, ett requiem, blev november.
December-kalendern
Med adventskalendern kom bloggandet igen och jag började hitta tillbaka till mina favoritbloggar som Walkyria och Lyckoprickar trots mycket att göra på jobbet och hemma i huset.
Många ledövningar i mörker på kvällarna med Smilla.Åsa vann årets bibelpris och jag ska vara med hennes och prata om Bibeln i Uppsala 17 januari:
Advent i Holmträsk för första gången inte i vårt söta lilla julhus i Björkfors:
Smilla växte ur ponnygrimman och fick en gammal cob-grimma som Chateau haft:
Snön kom äntligen och mycket var det:
Mörka morgonpromenader med hundarna i djupsnö för att hålla öppet våra vägar i skogen:
Årets hästjulkort:
Staffansritt i härlig pudersnö:
Hästar i blötsnö på årets sista dag:
Selma Lagerlöf- en barockpärla
Strindbergsåret är till ända och Barockbloggen drar en suck av lättnad. Maken till panegyrisk historieförfalskning har man sällan tvingats åhöra eller läsa. Radioteatern har översvämmats av hans trista teaterstycken och i Bokradion har de läst Strindbergs misogyna roman Giftas. Dagliga strindbergsbrev går att uthärda men alla fåniga hyllningar som ter sig rent revisionistiska kan ge även den störste barockälskare för mycket*.
Influensan som tog min röst har tacknämligt gett mig tid att rensa de litterära rören med GOD litteratur. Dantes Komedi till exempel. Just nu är vi på väg uppför reningsberget i Purgatorio-Skärselden. Men det finns inget som biter så bra på strindbergsblues som hans samtida, den enda verkliga giganten i svensk sen 1800-tals/ tidig 1900-talslitteratur; Selma Lagerlöf. Så rensa rören med mig i ett underbart stycke ur Löwensköldska ringen:
Det ska inte förnekas, att hos oss i Värmland var skogarna vida på den tiden och åkrarna små, gårdsplanerna stora, men stugorna trånga, vägarna smala, men backarna branta, dörrarna låga, men trösklarna höga, kyrkorna oansenliga, men gudstjänsterna långa, levnadsdagarna få, men bekymmerna oräkneliga. Men inte var väl värmlänningarna några jämmerlappar eller tråkmånsar fördenskull.
Nog tog frosten bort säden, nog härjade vilddjuren bland boskapen och rödsoten i barnflocken, men visst hade de humöret i behåll i det längsta. Vart skulle det eljest ha burit i väg med dem?
Men detta berodde kanske på att det fanns en tröstare i alla gårdar. Det fanns en, som kom till den rike likaväl som till den fattige, en, som aldrig svek och aldrig tröttnade.
Men tro för all del inte, att den tröstaren var något högtidligt eller storståtligt, såsom Guds ord eller samvetsfrid eller kärlekslycka! Tro inte heller, att den var något lågt och farligt, såsom dryckjom eller tärningspel! Den var bara något helt oskyldigt och vardagligt, den var ingenting annat än eldbrasan, som flammade på härden om vinterkvällarna.
Herre Gud, vad den gjorde det vackert och hemtrevligt i den minsta stuga! Och så den gick på och skämtade med folket där inne, så länge som kvällen varade! Den sprakade och knastrade, det var, som om den skulle ha skrattat åt dem. Den spottade och fräste, då var det, som om den ville härma någon, som var vresig och arg. Ibland visste den sig ingen råd att få slut på en kvistrik kubbe. Då fyllde den hela rummet med rök och os, liksom ville den låta folket förstå, att den hade fått för dålig kost att leva av. Ibland passade den på och sjönk ihop till bara en glödhög, just som folket var i bästa arbetstakten, så att man måste lägga ner händerna i knäet och storskratta, tills den tog upp sig igen. Allra mest skälmaktig blev den, då matmodern kom med de trebenta kokkärlen och begärde, att den skulle koka maten. Någon enda gång var den villig och tjänsaktig och gjorde sin sak fort och väl, men som oftast dansade den lätt och yr i timtal omkring grötgrytan utan att få den i kokning.
Hur lyste det inte till i husbondens ögon, då han kom in våt och frusen ur snöslasket och brasan tog emot honom med värme och trevnad! Hur gott var det inte att tänka på det vakande ljuset, som strömmade ut i mörka vinternatten till en ledstjärna för fattiga vandrare och såsom ett förskräckelsens tecken för lo och varg!
Men eldbrasan kunde mer än värma och lysa och koka mat, den förstod sig på märkligare ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till os. Den var i stånd att väcka leklusten till livs i människosjälen.
Ty vad är människosjälen annat än en lekande flamma, också den? Den fladdrar i och över och omkring den skrovliga veden.
* Annars är det ju "more is more" som gäller som måtto för denna blogg
Nyårsafton och insnöad nyårsdag
Detta väder alltså! I morse var hästarna instängda i stallet pga tung blötsnö som rasat från taket. Som jag drabbats av en influensa som bland annat innebär en rejäl led- och muskelvärk kunde jag inte hugga mig igenom den snön utan hästarna fick stanna inne tills den starke och för tillfället friske maken fick undan vallen så pass så hästarna kunde komma ut. De var de glada och rullade sig länge för han satte inte täcken på eftersom jag trodde att morgonens väder skulle hålla i sig. Tji fick jag , såklart. Nu är det bara att gå ut och sätta på täckena igen. Här lite bilder från deras nyårsnatt som de tog enormt lugnt trots vissa fyrverkier. Vi hade thai-lyktor som är minst lika fina och helt tysta.
Influensan gör mig trött så det var mysigt att sitta ner en stund och bara var med mina fridfullt hömumsande hästar.
Fina stallyktan som vi fick av Fredrik och Mirjam fick vara med.
Övriga i familjen tände papperslyktor som fick sväva upp mot den kolsvarta himlen medan jag sov i influensadrömmar:
