Hårtider
Mysigt i solens sken-solljuset som får pälsen att falla
Vintervår i liturgisk färg
Fastans liturgiska färg är blå eller violett. Naturen går precis i den färgskalan när solen går ner så här års.
Vårvinterläsning
Nu tror jag inte det är så enkelt här i världen. Perrault var ju själv man och innan 1900-talet förekom det inte så sällan att män skrev berättelser om kvinnor, det som av någon anledning blev så ovanligt under 1900-talet. Thérèse Raquin, Emma Bovary, Anna Karenina och Tess d'Urberville är bara några exempel på kvinnliga huvudpersoner i klassiska romaner skrivna av män.
Barockens största roman hade en kvinna som huvudperson den var dock skriven av en kvinna, Madame de Lafayette: La Princesse de Clèves.Det är ju inte vad vi tänker oss, att kvinnor märktes mer i litteraturen före 1900-talet. Framförallt ifrågasattes inte manliga författare som skrev om kvinnor på samma sätt som idag. Män som har kvinnliga huvudpersoner i sina romaner får alltid på ett eller annat sätt förklara sitt val av huvudperson medan kvinnor som har en man i huvudrollen inte alls blir lika uppmärksammade.
Även barnlitteraturen påverkades av denna trista trend under 1900-talet och många klassiker för barn hade knappt en enda kvinnlig karaktär; Nalle Puh, Nicke Nyfiken och Sagan om Ringen är några ytterst mansdominerade klassiker. Till dessa hör även Det susar i säven av Kenneth Grahame. De kvinnor som förekommer är enbart där för att det var omöjligt för berättelsen att de var män.
Men Det susar i säven är trots den homosociala mijön så underbar läsning nu när solen börjar ge oss föraningar om vår, åtminstone vårvinter. Så nu har vi börjat läsa den för andra gången i pojkarnas liv. Jag ser fram emot att det kommer att bli många gånger till innan de blir så stora att de inte orkar lyssna när mamma inte kan läsa ordentligt för att hon skrattar så tårarna rinner åt Paddans fåfänga och galna upptåg, eller för att hon får gråten i halsen när det lilla försvunna utterbarnet återfinns.
Fastemusik för öron i behov av vila
Och så en text som påminner om fastans innebörd:
Jesaja 58:4 -9
ni fastar under bråk och gräl
och skändliga slagsmål.
Som ni fastar i dag
blir inte er bön hörd i höjden.
Är det en sådan fasta jag vill se:
en dag då man späker sig,
hänger med huvudet som ett strå,
ligger i säck och aska?
Kallar du det fasta,
en dag som behagar Herren?
Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: "Här är jag."
Om du gör slut på allt förtryck hos dig,
hot och hån och förtal
Dagens fastetips: Skriv till UD om att pastor Jean ska garanteras säkerhet. Han har nu torterats hela natten i kongolesiskt militärfängelse, men blivit fritagen i morse och lever ännu. Fortsätt också be för hans svåra situation, om du är lagd åt det hållet.
Här kommer kyrie-satsenav Bach h-mollmässa framförd av Collegium vocale under Philippe Herreweghe:
Senaste nytt om pastor Jean
UPPDATERAD: Pastor Jean är nu fritagen från militärfängelse där han torterats. Skriv till UD och kräv att han ska få hjälp med att skaffa pass, kan man muta gränspolisen kan man muta passmyndigheter. UD ska också garantera Jeans säkerhet. Migrationsmyndigheten menade ju att det var helt säkert för pastor Jean att resa till Kongo. Ingen är överraskad över att de hade fel, men för skams skulle borde de nu ordna så pastor Jean överlever i Kongo, får ett pass och kan återvända till sin familj i Sverige.
Uppdaterad: Läs Josefin Arenius, som har direktkontakt med Kongo här.
Trickträning-nöje med lite nytta i
Chateau gillar när hon får lista ut vad jag förväntar mig av henne och hon gillar beröm och morötter.Hon trixar även utan morötter numera, men när hon lär sig ett nytt trick använder jag alltid godis. En vinnande kombination när det gäller trickträning. Har man en häst som är busig och tuggar täcken till exempel så är trickträning ibland ett sätt att få hästen så trött i huvudet att täckena får vara ifred. Har man en häst som tuggar på människor får de lära sig att tigga med stil i stället för med våld.
Men Chateau har aldrig haft sådana problem så vi gör det mest för att det är roligt!
Fasta II
icke pinfärsk men icke desto mindre inspirerande affisch
Fastan är också en tid att vrida orättvisor rätt. Dagens fastetips är att fundera över hur jag kan sätta käppar i Grottekvarnens hjul i år? Att bojkotta skönhetsprodukter och annan lyx för att ge så mycket som möjligt till biståndsorganisationer är ju en fin idé, men ett slag i luften för mig som av kosmetika köper tvål och extrapris-schampoo när det gamla är slut och tar till saltvatten och ättika i glappen mellan den gamla flaskan och den nya. Då är det ju lätt att ädelt "avstå" , ungefär som när Pippi försmäktade utan snus på en ö fast hon inte snusade.I vårt hushåll handlas nästan bara mat så det blir helt enkelt enklare mat undr fastan, mycket soppor och bara Elis äter kött pga sina allergier. Inget godis för vuxna; ostar, fika på stan och liknande är förstås bannlyst nu. Men barn ska aldrig fasta enligt katolska kyrkan och mig, så de får sitt lördagsgodis som vanligt.
Det som stör mig lite med detta är att det är lätt att det blir någon slags egofixerad hälsosatsning; det är ju inte fel på något sätt, några medlemmar i hushållet behöver för hälsans skull förlora några gram fett. Ändå känns det inte som fastans syfte i första hand att övergödda svenskar ska bli modernt slanka. Men av vilken orsak man än gör något så är det förstås bra om vår överkonsumtion minskar så andra som svälter får sitt nödtorft.
Så om jag ska vara konkret med mig själv och en del av mina kära följare; låt oss SLUTA oja oss över den där extra kakan eller godsiet som slank ner. Låt det slinka ner men i stället för att ta ett extra träningspass för X antal kronor, betala vad godisbiten kostade, plus lite till, åt en biståndsorganisation, exempelvis denna matkasse. Då gör vårt dåliga samvete åtminstone någon nytta.Läs detta inlägg
Olaglig utvisning av pastor Jean
Nu är man maktlös i en liten stuga i nordligaste glesbygden. Jean Kabuidibuidi har hämtats från sitt förvar för att utvisas precis nu. Inte ens advokaten fick veta något, vilket är olagligt, och han vet inte heller var Jean är just nu. Be för att detta ska bli ett i raden av misslyckade avvisningsförsök. Kan ni göra något annat också, gör det!
Uppdaterat 21:05
Det verkar som att utvisningen sker från Örebro flygplats. Aktivister är på väg dit just nu. För kontakt, ring Stefan Svärd på 0704922310.
/Alma- Lena
- Pastor Jean utvisas just nu
Fasta
Nej, jag behöver ständigt påminnas. Ibland händer något omtumlande, positivt som att ett barn föds, eller negativt som att någon kär anhörig dör eller en riktig tragedi som Utöya-massakern som tar mig ur mitt vardagliga jäktande i ekorrhjulet. Det praktiska med fastan är att fastan kommer varje år , jag vill inte vänta tills något omtumlande inträffar för att inse livets verkliga värde. Därför är fastans återkommande i kyrkoåret så bra.
En underbar fettisdag och "mitt livs bästa dag" på Askonsdag
Kapten och Chateau trivs i motvind
Hanna-Félice och Kapten firade fettisdag med oss och följde med till stallet. Solsken byttes raskt i blötsnö och blåst, ja det rådde rena fjällvädret igår med tvära kast.
Plötsligt viindstilla, tätt snöfall.
Tyvärr ingen bild från ridskolan, det hinner bli helt svart när den börjar-än så länge.
På fettisdag ska man göra utflykt. När min mamma gick i skolan var det skidutflykt med skolan. Så är det inte alltid längre, men utomhus var vi. Askonsdag var det tyst och lugnt i huset när vi kom hem från Shettis-ridskolan. Storebror red alldeles själv en bana med koner och bommar och mycket trav. "Det här var mitt livs bästa dag" tyckte han efteråt. Lillebror var också nöjd och de ringde redan från bilen och berättade allt om denna dag för storasyster och pappa. Det är lika omtumlande att lyckas med ridningen för liten som för stor.
Askonsdag
Igår semla med massor av gott:
Idag:
Hanna och Kapten i stallet
Idag följde Kapten och matte Hanna med till stallet.
Chateaux vid sitt kära stallfönster. Nu syns det tydligt att i sommar blir det en lykta i hennes ansikte.
Lite trist att måsta ligga på Chateaus täcke är det.
"Snälla Chateau, tyck om mig!" säger Kapten med att slicka hennes mule. Chateau är måttligt road, men så snäll så hon står ut med att bi slickad på mulen av en som nyss försökte smaska i sig hästskit.
Insnöad mitt i ett positivt ridskov
Usch så frustrerande! Har suttit fast i en snödriva på vår väg ut till stora vägen i 1 och en halv timme. Jag kommer inte undan de jättelika snödrivor som spärrar vägen och kan bara invänta våren eller traktorn beroende på vem som kommer först.
Det innebär att jag inte kan vara hos min häst och göra mina stallsysslor som jag verkligen gillar. I stället för att rida till Alltid på en söndags barockmusik, fick jag skotta till samma program. Därför bloggar jag nu till tröst om veckans ridning som har varit ett positivt ridskov.
Nu går det så bra att rida igen. Skönt! Glömsk som jag är har det blivit att rida i grimma och halsring i över en vecka eftersom jag tog hem tränsen för att fixa dem och sedan hängde de kvar här hemma i godan ro. Men det har gått riktigt bra. Det är nyttigt att rida bettlöst ibland. Jag blir iaf mer medveten om sitsen när jag gör det. Sedan när jag kom ihåg tränset igår var det helt jätteroligt att rida henne, det goda från den bettlösa ridningen fanns kvar och precisionen från bettet gjorde att vi fick till den där stora fluffiga piaffen med rejält sänkt bakdel som hon är så bra på, iaf på ett speciellt ställe på ridbanan.
Chateaus "glasögon" kyler inte
Förr red jag jättemycket med grimma eller halsring men det har inte blivit av på ett tag nu eftersom Chateau är så jättenöjd med sitt goda gjutjärnsbett. Nu ska det bli rutin att variera med bettlöst igen. Jag tycker själv att jag blir mer avspänd i benen när jag rider bettlöst. Fattar inte hur det funkar, men så blir det och jag lyckades nu att ta med det i ridningen med bettet.
Det finns många fördomar om barock-/akademisk ridning, en är väl att man alltid rider på stång med spansk sadel. Men det är alltså ytterligare en fördom att krossa. Barbacka utan bett är ett jättebra sätt att utveckla sin balans och ryttarkänsla-och så är det så varmt och skönt när det är under -25 grader kallt. Dessutom slipper man ju värma det iskalla bettet under jackan och det är nog skönare för hästen också, jag vet ju hur glasögon kyler.
Funkar lika bra utan, som med bett
Gladmusik från Elfenbenskusten
Ordets makt
Précieuses à table, samtida målning av A. Bosse
Preciöserna på 1600-talet var nog något på spåret när de ville förändra språket, vad vi säger påverkar hur vi tänker. En vit person kan inte ostraffat säga "nigger" till en svart biff i Harlem längre. Slaveriets tid är över-tack och lov. På 60-talet. när man ännu sa negro började afroamerikaner byta sitt namn från slavnamnet till ett eget namn och de bestämde också att slaveriets "negro" inte skulle användas längre. Envisas någon med dessa ord idag är de antingen en svart hip-hopartist eller rasist.Preciöserna vägrade på samma sätt låta sig bortdefinieras som okunniga våp när de inte var lika bra på franskt skriftspråk som männen som tillåtits utbilda sig, så fixade de språket i stället. Franskan blev sig inte lik efter deras framfart. Inte bara ord som "Lapin" och "chaise" (som hette chair innan 1600-talet), utan nya fraser och uttryck blev för gott en del av franska språket.
Nu försöker sig en del förskolor att införa det finsk-ugriska och könsneutrala "hän"(stavat "hen") som personligt prronomen för att låta barnen utveckla sin personliga identitet istället för att bara ge barnen ett alternativ; pojk- eller flickidentitet. Jag känner stor sympati för detta men känner ändå en viss oro eftersom persiskan i Iran och Afghanistan har ett personligt pronomen-"u" och många andra språk klarar sig utan "han/hon" definition utan att de kulturerna är speciellt jämställda.
Men preciöserna lyckades, trots att de hånades och föraktades enormt mycket, ändra franska språket och i förlängningen gav deras bidrag till feminismen till slut hela Europa en annan syn på manligt/kvinnligt. Vi ska inte förakta de små stegen mot en bättre samhällsordning så jag säger heja till alla som vill förfinska svenskan litegrann-hän är ju både snyggt och praktiskt samtidigt som det blir lättare för alla med finska, samiska, kinesiska eller persiska som modersmäl att lära sig perfekt svenska.
Kanin
Nature morte avec deux lapins/ Stilleben med två kaniner av Jean Baptiste Simeon Chardin 1699-1779, målning från den tiden då kaniner ännu mest sågs som billigt kött
Samtidigt som kaninen spred sina livskraftiga gener i Europa växte preciositeten fram i Frankrike. De ständiga krigandet tömde Frankrike på män och gav kvinnorna utrymme på samhällslivets alla områden och världens första egentliga feministrörelse tog sin början i preciösernas litterära salonger.
Förutom att de diskuterade litteratur och filosofi lyckades också preciöserna förändra det franska språket. De vägrade till exempel kalla kaniner för connin/connil för det lät vulgärt och sedan dess säger man bara lapin om kaniner på franska. Samtidigt började kaninraser utvecklas ur den ursprungliga iberiska kaninen och långhåriga varianter som angorakaninen avlades fram för att ge en underbart mjuk ull till värmande och lätta klädesplagg.
Var det det nya namnet som gjorde att kaniner blev ett sällskapsdjur i stället för ett köttdjur? Kanske. På franska säger man "con/conne" om någon fånig och korkad typ. Ordet "lapin" används för att säga "älskling". Det är ju passande för kaniner är ju vanligt älskliga djur som dessutom passar bra ihop med hästar då de mår bra av samma mat, vill ha det lika svalt som hästar och fungerar bra socialt tillsammans med dem.
Barkbröd
Vintertid gillar hästar tall och gran. Sommartid bryr de sig inte alls, men på vintern är det en favoriträtt. Ta din utslängda gran till stallet ska du se. Hästarnas andedräkt luktar underbart, ja hela stallet gör det. Jag läste om mongoliska vildhöstar på Nordens Ark att de äter barrträd bara på vintrarna de också och att det gör att de aldrig behöver avmaskas. Det är tydligen något i barrträden som rensar magen från parasiter. Vildhästar som inte får tillgång till barrträd vintertid mår inte lika bra som de hästar som får det.
Jag antar att också det höga c-vitamininnehållet i tall och gran spelar in för hästarnas hälsa när det inte finns färskt gräs att äta. Ända fram till 1900-talets början åt också människor mycket tallbark längst i norr. Man tog då tilvara den inre orangea barken på tallen och kokade den tills man fick ett brunt mjölliknande pulver. Platser där man utförde dessa långkok heter något på Sautu- eller Soutu- och det är ju lätt att se sig omkring här i trakterna och upptäcka hur viktiga dessa kokplatser varit eftersom så många platser heter något sådant.
Det bruna mjöl man fick fram genom dessa långsamt sjudande *kok kunde man äta som det var, koka gröt på eller blanda i bröd. Barkbröd var nyttigt och författaren Stefan Andhé skriver att hans farfar, som var född på 1860-talet, ofta sa att han längtade efter barkbröd.
I Finland försöker man få bukt med den dåliga hjärt-kärlhälsan genom allehanda satsningar. En av dem är att åter börja tillverka och sälja tallbark som livsmedel. Så börjar ni också längta efter barkbröd kan ni ta er dit och handla upp ett förråd av häslosam tallbark.
* Sauto-/Soutu- är troligen en samisk variant av ordet "sjuda" som man lånat från nordiska språk.
Boken-svar till Chricko
Men jag kan sanningsenligt säga "en gång skrev jag en bok".
Det blir antagligen fler, fortsättning följer, men den är inte klar än. Så än så länge är det bara en skönlitterär bok ute som jag står bakom. Vi är nämligen två mycket upptagna damer bakom denna historiska roman som heter Guds starka arm. Åsa Larsson och jag skrev tillsammans på en storyline som jag delvis tagit från min farfarsmors liv även om den utspelar sig tidigare på 1900-talet.
När jag mejlat storylinen började vi skriva varannat kapitel, mejla och korr.läsa åt varandra. Vi har väldigt liknande språk Åsa och jag, så skarvarna märks inte. Inte ens vi kommer helt ihåg var de finns.
Men jag vet med säkerhet vem som skrev slutet, det var jag. Det var en märklig upplevelse, slutet liksom skrev sig själv och jag blev verkligen tagen av det. Dagen därpå fick jag veta att pappas faster, alltså hon som motsvarar bokens Lina, hade dött precis när slutet skrevs. Sedan läste Åsa in boken för Bonnier Audios räkning-och hon läser fantastiskt bra!
Kul var det att i fredags kliva in på Kirunas efterlängtade bokhandel och se vår ljudbok skyltas på deckaravdelningen. Min man tog genast tillfället i akt att dokumentera detta fotografiskt:
Nostalgi
Ett mål för Barock-Olgas längtan, utsikt från Laxforsbacken mot Jukkasjärvi i februari
På 1600-talet var nostalgi en sjukdom som man till och med dog av. Denna för Europa fruktansvärt krigiska epok skilde människor från varandra i en tidigare okänd omfattning. Tidens sjukdomsdiagnos blev nostalgi. Idag talar vi om depression och apatiska barn, men det rör sig förstås om exakt samma sjukdom.
När vi idag talar om nostalgi har ordet fått en helt annan innebörd, men när jag återvänder till Jukkas och nu dessutom har min lilla fölunge där, känner jag inte bara hemlängtan, ibland gränsar den till nostalgi i den gamla bemärkelsen. Det värsta är att jag åker hem både till Kiruna och till Björkfors. Det finns alltid en plats att längta till. Men för mig är det ingenting, en resa med buss/bil eller tåg på 4,5 timmar och sedan har jag kommit till min längtans mål.
För mina elever från Afghanistan och vännen Maria från Irak är nostalgin på 1600-talsmanér ett faktum-och de kan aldrig återvända. Så här års längtar de efter våren i Mellanöstern. Fågelssång, blommande citronlundar och turturduvans kuttrande. Runt omkring är bara vitt, natten faller vid 4-tiden på eftermiddagen. Nästan ingen de träffar förstår deras modersmål eller vet hur en citronlund doftar i februari. Då förstår jag att man kan bli sjuk av nostalgi när man inser att det går inte att återvända-inte i vår och inte nästa vår heller.
Föremål för nostalgi; en blommande trädgård i Afghanistan i februari Foto: Mohammed Javad Maktabi
Stallkompisar
Lasse ringer och ändrar tid på sin clinic dagen därpå. Jag passar förstås på att fota Kärstin, Gucci och Jaffa i bakgrunden.
På lördag fick jag tid med en lång promenad med kloka Linn. Vi fick prata hästar, Isa, Smilla och Cielona hur mycket som helst. Så mysigt att hon vill följa med till Jukkas!
Fölbus
Gammal musik i ung stad
Återvändarna Heinavanker missar jag aldrig. Denna körensemble från Estland har besökt Kiruna och Kalix många gånger och jag har hittilss inte missat ett enda framträdande. Jag hade tur denna gång när jag skulle prata flyktingpolitik i Kiruna visade det sig vara musikarrangemang både torsdag och fredag.
Heinavanker från Estland sjunger gammal runosångsliknande sånger som kallas "regilaul", väckelserörelsernas barockkoraler, men även medeltida kyrkomusik. De har också en stor del av renässanskompositören Thomas Tallis kompositioner på sin repertoar.
Denna gång var kören föryngrad sedan sist och de sjöng inte en enda sång av Thomas Tallis, men det var ändå en underbar musikalisk tidsresa. Hoppas kunna visa lite från konserten här, men tills dess jag fixat det får ni njuta av Oh, Aadam sinu essitus som de också sjöng i Kiruna i fredags:
Midnattssmusik i Kiruna
Jag hade ingen aning om att Roland Pöntinen skulle ge en midnattskonsert i Kiruna när jag åkte dit för ett möte med en riksdagsman om flyktingfrågor. Men vännen Andreas kom förbi på kvällen när jag just packat ur bilen efter resan norrut och meddelade detta. Efter en lur på kvällen for vi så till Kiruna kyrka för en oväntad skönhetsupplevelse.
Dans av barn och ungdomar från hela Sverige till barockmusik av Bach och Corelli. Sedan var det franskt + Chopin, med Gnosiennes av Satie som extranummer. Åh, en sådan natt!
Roland Pöntinen spelade bland annat detta stycke av François Couperin:
Att umgås med ett föl
Som tur är har andra människor pysslat mýcket med Smilla från hennes första månader och hon är mycket välhanterad på alla sätt. Linn och hennes kompis Åsa har gjort ett jättejobb med henne och, naturligtvis, hennes uppfödare Kärstin med döttrar. Därför är det lätt för mig att redan koncentrera mig på finliret; att få henne att lystra till sitt namn, flytta sig för tryck, backa, stå still, inte kliva ut ur boxen fast dörren är öpppen, låta sig beröras överallt m.m.
Smilla kommer när jag ropar-och jag har kameran med!*
Flingan har upptäckt oss när vi står och pussas, hon är ju en sådan pusshäst, min Smilla
Då blir Flingan lite sur. Då träder jag in och "räddar" Smilla. Jag tror att Smilla blir trygg av att jag tar henne i försvar.
Flingan är ju också så snäll, hon lyssnar på en tillsägelse och sedan är det frid mellan hästarna.
Jag blev så glad när jag kom till Smilla den här gången. Hästarna stod längst bort i sin jättehage och jag ropade på Smilla. Så fort en människa kommer till hagen brukar Flingan rusa förbi lilla Smilla för att kunna hälsa först, men den här gången var det Smilla som kom direkt när jag ropade hennes namn. Flingan och Isa kom långt efteråt när jag och Smilla började gå mot grinden för att hämta hennes grimma.
Hjärtat nästan sprängs av glädje när en sådan sak händer!
*Jag vet, jag borde köpt en lott den dagen. Hur ofta har man bildbevis på triumfer i hästlivet?
Barockhäst vid barockkyrka
Linn var med, det är så bra för då kan Isa också känna sig trygg med en människa hon känner väl
Vad ska jag göra matte? Aha, jag ska stå fint och visa alla mina fina ben!
Barockhäst framför barockkyrka. Foto: Linn
Framför Jukkasjärvi barockkyrka lekte vi lite utställning. Det känns som en perfekt miljö för en barockhäst. Och visst står hon ganska fint trots att detta var hennes livs första uppställning?
Barockopera av Händel
Regissören och koreografen Cisco Aznar säger: "Opera är för alla sinnen, man måste leva i operans värld för att det ska bli trovärdigt ”Spettacolo totale”! Opera passar så bra för det eftersom den omfattar alla konstarter – och för att det är opera och inte verklighet."
Det låter mycket lovande!
För info och biljetter klicka här.
Barockpärlan Kate Winslet
Collage av några Kate Winslet-roller
I julas såg jag Mildred Pierce, där Kate Winslet spelade den ensamstående mamman som försöker ta sina barn och sig själv genom depressionen i USA där det var en skam att behöva arbeta som medelklass-kvinna. Inte en sekund tänkte jag "Det är Kate Winslet" samtidigt hade ingen annan kunnat gestalta Mildred Pierce så helgjutet som just Kate Winslet.
När hon spelar lillasyster "känsla", Marianne Dashwood, i flmatiseringen av Austens Förnuft och känsla är hon verkligt trovärdig även där trots att den karaktären är så oerhört långt ifrån den kapabla Mildred Pierce. I The Eternal Sunshine of the Spotless Mind, den film som fick mig att falla platt på näsan för denna fantastiska skådespelare, är hon en lite smågalen, Seattle-grungig vegetarian vid det osannolika namnet Clementine Kruczynski och eftersom Kate också är vegetarian misstog jag nog dem för att vara ganska lika. Det tror jag inte längre. Kate ger ett så förnuftigt intryck.Rent privat är hon tvåbarnsmodern i skådespelareliten som vägrar vika ut sina barn och varken vill banta eller skönhetsoperera sig på sedvanligt Hollywood-vis. Följaktligen kallas denna smala person, "fet" och "flummig" av avundsjuka konkurrenter, som i jämförelse med henne ofta framstår som B-skådisar. Hon har vunnit fler tunga utmärkelser för sitt skådespeleri än någon lika ung person har gjort, hon spelar fullständigt skjortan av energiknippet Cameron Diaz i Holiday och bleknar aldrig bredvid storheter som Johnny Depp (Finding Neverland) eller Judi Dench (Iris Murdoch)
.
Kate Winslet som Iris i The Holiday
När hon inte gestaltar starka kvinnoporträtt, agerar berättarröst i dokumentärer eller ger röst åt animerade figurer jobbar hon med sin organisation "The Golden Hat Foundation" som har som mål att göra samhället tillgängligt för barn med autism.
Kate Winslet är förstås en av mina barockpärlor som jag håller mycket högt. Döm därför om min förvånade lycka när dagen började med att min kära kollega K. säger: "Jag såg The Holiday igår och jag tänkte på dig hela tiden, du är så lik Kate Winslet , samma rörelser och miner, sätt att prata, ja på alla sätt är ni så lika." Detta är nog den bästa komplimangen ever!
Kate Winslet kan sjunga också:
Anti- nationaldagsfirande på Barockbloggen
Och naturligtvis får vi också höra världens bästa nationalsång, N'kosi sikelele Africa (Gud välsigne Afrika):
Sedan kan ni surfa in på Sofias och min blogg: Öppet landskap så är antinationaldagsfirandet komplett.
Filmtips för hästnördar
Först ut kommer Winky, den lilla kinesiska flickan som flyttar till Holland och träffar självaste St. Nikolaus häst, det finns två filmer om henne, vad jag vet, och jag och barnen gillar dem skarpt, fast de gråter inte lika mycket som jag på slutet. Nej, de är inte sentimentala eller tragiska filmer-men jag är nu från Tornedalen och då gråter man som svar på alla slags sinnesrörelser-glädje såväl som sorg.
Första filmen heter Winkys hemlighet och den andra Winky och jakten på den försvunna hästen
Black Beauty, däremot, är en film där hela famlijen gråter på slutet. De minsta har inte sett den ännu, för den är nästan för tuff ibland när den berättar om det slitsamma livet i London för en droskhäst och hans vänner, både hästar och människor. Bygger på boken av Anna Sewell, och har inget gemensamt med ungdomsserien som gick när jag var barn, med samma namn.
Vinterpsalmer vid kyndelsmäss
Haquin Spegel, Barockbloggens älskling, skrev många psalmer under sitt liv och genom att han var väl representerad i 1695 års psalmbok blev han inspiration för många andra psalmdiktare. Han är en av få som besjungit vintern medan sommaren har en mängd älskade psalmer.
I Sv. Ps 327 skriver han: "Hagel, snö och isar, rimfrost natt och köld Herrens allmakt prisar som är sol och sköld"
Men det finns en psalms om skrevs av Zacharias Topelius som ofta sjungs i Jukkasjärvi på vintern, nummer 518:
"Hur härligt vittna land och sjö ännu i frost och vintersnö, o Gud om dina under! […]
Ljus är din klädnad, Herre Gud, i norrskensprakt och sjtärneskrud, din himmel skådar neder.
Dig bliver inget mörker när, du våra fötters lykta är, som oss i natten leder."
Zacharias Topelius förstod att vintern är ljusets tid, kanske eftersom Kyndelsmäss var och är en stor helg i Finland och i Tornedalen. Hur som helst passar denna vinterpsalm på Kyndelsmäss och speciellt som dessa dagar varit så ljusa och soliga.
Barockstolar
Barockens möbler är inte så svulstiga och tunga som man inbillar sig. Däremot var de höga.
Just nu längtar jag efter en uppsättning barockstolar. De var nämligen så höga att man fick dingla med benen även om man var lång, men det gjorde man inte för det fanns en pinne i lagom höjd där man kunde placera fötterna. Allt detta var för att undvika draget från kalla golv.
Det skulle vi behöva nu i vårt hus med isande kall torpargrund-eftersom huset inte har skorsten och spis. Murstocken värmer ju upp även under huset, men på åttiotalet skulle man göra en huvudlös satsning på kärnkraftsel till Finland som slog fel. Genom att kraftigt subventionera direktverkande el som värmekälla i hus försökte man skyla över tokigheterna och få en ursäkt att fortsätta med kärnkraftsprogrammet. Så vårt hus fick el-element under fönstren och där spisen skulle stå står nu en bokhylla.
Vansinnigt ur ekonomisk synvinkel naturligtvis-men inte bara det; också vidrigt kallt och mögelbefrämjande när torpargrunden aldrig värms upp. Men just nu kan vi inte göra mycket åt 80-talets vansinniga kärnkraftsvurm-
så fly mig en barockstol!
Båda bilderna från Antikvärlden
Janne
Det lär bli mer livat nu med denna yngling, 12 år, i stallet.
Visst är han stilig!
Nu är det dags att skaffa katt
Om Kattnamn.
|
Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Ur "De knepiga katternas bok" av T S Eliot svensk tolkning Britt G. Hallquist
Leonora på väg till sitt nya hem i helt nyköpt bur, matte Vanna sitter bredvid medan syskonen säger hejdå. |
Dansa med hästar
"There are all sorts of tact in the equestrian field; that of the hand, that of the legs, that of the seat, and, quite simply, the tact of the head. The talented rider who is tactful will reward the slightest indication of obedience on the part of his horse, who will then respond calmly, confidently and pleasurably to any further demand. The true horseman should put into practise these words of Captain Beudant's: 'Ask for much, be content with little and reward often.' A horse will never tire of a rider who possesses both tact and sensitivity because he will never be pushed beyond his possibilities."
-Nuno Oliveira, Reflections on Equestrian Art
Det spelar ingen roll om du rider en PRE i dyra kläder eller en ponny i -30 grader, dansa kan du om du respekterar din häst.
Senaste om pastor Jean
Pastor Jean är fortfarande inlåst på förvaret i Flen. Läs mer här om Jean, Jonas Bergström har sammanfattat hans fall på ett bra sätt.
På måndag, den 6 februari, klockan 10.30 är det muntlig förhandling i Migrationsdomstolen (Tegeluddsvägen 1, mittemot TV4) i Jeans fall. För dem av mina läsare som bor i Stockholmstrakten: slut upp där! Var på plats, visa att vi bryr oss! Låt oss visa att vi är många som tycker att vår Migrationspolitik är riktigt illa ute! Och låt oss visa Jean och hans familj att de inte står ensamma!
Läs mer om hur du kan engagera dig i Jeans och andra avvisade asylsökandes fall på min och Sofias blogg Öppet Landskap.
Kyndelsmäss-lille jul
Eftersom den kyrkliga helgdagen flyttades till första söndagen i februari redan på 1700-talet så är det inte födelsedagsfirandet jag minns. Farmor gillade nog egentligen inte att fylla år, hon firade namnsdagar mycket hellre. Och Kyndelsmäss.
Vi tände levande ljus i fönstret och fick extra-gott fika, vilket inte vill säga lite när det gäller min farmor som verkligen älskade att baka. I kyrkan i Jukkas hade vi barn i kyrkans barnverksamhet ett kyrkospel om när Jesus bars fram i templet och mötte Hanna och Symeon. När jag blev äldre sjöng vi Nunc Dimitis "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan, i frid efter ditt ord. Ty mina ögon har sett din frälsning vilken du har berett till att skådas av alla folk: ett ljus som ska uppenbaras för hedningarna och en härlighet som ska givas till ditt folk Israel."
Förr var Kyndelsmäss en stor dag i hela Sverige. Den sista stora helgdagen som förknippades med julen och den kom därför att kallas "Lille-jul" eller "Kärringa-jul" eftersom den tydligen firades allra mest av kvinnor på ett stillsammare vis än när männen "drack jul". Därför kommer denna dag förstås med i Barock-Bloggens julkalender.
Peteris Vasks
Donna nobis pacem=ge oss fred heter denna komposition. De vackra fönstren i klippet finns i chapelle Notre Dame de l'Assomption d'Obezine i Angoulême, Frankrike, staden som är mest berömd för sin seriefestival vilken går av stapeln i januari varje år.
Ridskov
Det här med ridningen går som i skov. Det går veckor utan minsta lilla framsteg, snarare känns det som jag bara går bakåt och blir sämre och sämre på att kommunicera med min fina ponny. Ibland är det annorlunda, då går det plötsligt framåt med stormsteg. Min flicka är så "elektrisk", jag känner mig mjuk och balanserad och det är lätt att variera ridningen. Allt går bra.
Ibland är det inte likadant, det positiva skovet är över, det känns som om vi halkar tillbaka ner till stel ridning, sned obalans och motstånd. Inspirerande filmer känns som tunga krav. Förkylningar får kroppen att värka. Till tröst för oss båda får hon då skrota i hagen och träna lite trick med mig med mycket morötter som lön. Det trivs hon med och jag vet att hon mår toppen och det känns bra för mig. En typisk vinn-vinn-situation.
Och när förkylningen är över, en dag när solen skiner kommer ridglädjen alltid tillbaka.
