Barockbloggen

Jag hittade denna intressanta barockmålning när jag funderade kring bröderna Kain och Abel:

Den är målad av prinsessan Louise Hollandine av Pfalzen. Hon kom från en tysk furstefamilj och skulle ha varit tronföljare om inte familjen hade varit protestantisk och furstendömet likaså. Louise Hollandine konverterade nämligen till katolicismen. Några av hennes syskon gjorde detsamma, men de gjorde det för att kunna gifta sig med katoliker av börd och så skapa gynnsamma allianser i det oroliga och ständigt krigande Europa.

Men Louise gifte sig inte, hon var övertygad om att hon hittat hem i den katolska kyrkan. Hon var, som synes en begåvad konstnär och jag tycker mig se i denna målning av mamma Eva med sina små pojkar, en egensinnig teolog.

För vad ser vi i denna bild? Jo, två ganska jämngamla pojkar, enligt den europeiska konsttraditionen är lillebror Abel blond och storebror Kain mörklockig. Man ser hur pojkarna försöker fånga mammas uppmärksamhet medan hon sitter och försöker spinna en ulltråd, vilket förstås syftar på Abel och hans får, men också på Jesus som Guds lamm. Barockkonsten är ju full av sådana här symboliska detaljer, det är därför jag har svårt att tröttna på barockkonsten. Det intressanta är att man inte här kan se att Kain ska bli en mördare. Pojkarna är jämnstarka och jämnsöta, men Abel kommer närmast mamma med sin aprikos(?).

Intressant är också att se på Louises lillasyster Sophia som till slut blev tronföljare, målad av storasyster Louise:

En mörklockig kvinna med stor pondus och självklar auktoritet.

Eva med storebror kain och lillebror Abel, Adam i bakgrunden. Tavlan
målad av Louise Hollandine van de Pfalz omkring 1660.


Om man ser kyrkan och kyrkohistorien som en enda stor familj, och det kan man väl unna sig så här mitt under den heliga julen,kan vi utnämna olika familjemedlemmar i denna helgonkalender; mamma Maria, mormor Anna och urmodern Eva kan vi börja med. Sedan har vi förstås fader Abraham, den svekfulla tvillingbrorsan Jakob som blev den sveklösa tvillingen Israel. Kyrkans egen trotsiga tonårssyrra är vår lilla Lucia och den bullbakande och generösa mostern är förstås Lydia. Nu har vi så kommit till lillebror Abel.

Lillebror som man älskar och irriterar sig på i lika delar. Han som härmas och retas och kanske lyckas bättre med något fast han är mindre. Samtidigt kan han alltid rida på sin  litenhet, sin utsatta position som yngst och svagast när tålamodet tryter. Abel var lillebror till Kain. Kain som blev världslitteraturens förste mördare.

Men historien slutar inte med mordet, nej som i vilken modern deckare som helst är det snarare där historien tar sin början. Vi får en kort introduktion av de båda bröderna: Kain, jordbrukare med en komplicerad gudsrelation. Abel fåraherde  som till synes är Guds favorit och antagligen är nomad liksom faderAbraham, åtminstone uppfattar Kain det så. Vad som hänt medan bröderna växte upp vet vi inget om. Bibeln lämnar mycket åt fantasin.

Så blir det en dag för mycket för Kain. Kanske tycker Kain att jordbruket kräver mycket och hårt arbete av honom medan fårskötsel verkar lite lagom avslappnat. Mest ett promenerande i vackra betesmarker och man får se sig om, medan bonden är fast vid sin åker som han måste vårda ömt i alla väder. Ogräs ska rensas, gödsel ska spridas, säd ska sås, bevattningskanaler och diken ska grävas och sedan kommer skörden. Arbetsdagarna blir långa, händerna får valkar och svetten rinner. Abel gullar med lamm, sover i skuggan när det är för varmt för fåren att röra sig och blir hjälte när han skrämmer bort lejon och vargar med stenkastning, fast alla vet hur skygga och lättskrämda dessa djur är.

Så tar Kains tackoffer till Gud knappast eld, bara ryker, medan Abels fårfett brinner med klar låga! Kain blir rasande och mordet är ett faktum. Lillebror Abel ligger död och hur mycket Kain än skulle önska det ogjort finns inget att göra. Han försöker gräva ner kroppen, som om mordet vore ogjort bara ingen ser det. Gräva kan han. Men då träder Gud in i handlngen:
"Var är din broder Abel?" Kain svarade:"Jag vet inte. Ska jag ta vara på min broder?"
Då sade han: "Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar till mig från jorden. Så må du  nu vara förbannad och förvisad från åkerjorden som har öppnat sin mun för att ta emot din broders blod av din hand. När du brukar jorden ska den inte mer ge dig sin gröda, ostadig och flyktig ska du bli på jorden."

Hade då Kain alltså rätt? Var Abel gullegrisen och han själv, storebror Kain, Guds strykpojke? Jag tror Kain var förmörkad av avundsjuka och irritation och märkte inte att också han var Guds favorit för när Kain erkänt mordet, blir det inte som i deckarna, han får ett fängelsestraff eller dödstraff, om det är i ett sådant land och en sådan tid den utspelar sig. Nej, när Kain i förtvivlan säger:
"Min missgärning är större än att jag kan bära den(...)Ostadig och flyktig ska jag bli på jorden och se, vem som än möter mig, dräper mig."
då svarar Gud: " Nej, ty Kain ska bli hämnad sjufalt, vem som än dräper honom." Och Herren satte ett tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle slå ihjäl honom."

Så konstigt. Så onödigt då att Kain skulle ha ihjäl Abel, det är ju tydligt att han står Herren nära, nu kanske han ser det, men för Kain känns det tydlgen ändå hopplöst. Han blir inte ihjälslagen, han får barn och barnbarn, men han "gick bort från Herrens ansikte, och bosatte sig i landet Nod öster om Eden."

Dagens musik blir förstås Ylva Eggehorns psalm, som bygger på detta bibelställe, "Var inte rädd det finns ett hemilgt tecken":

Aron fem år och Chateau 18 år.

Värnlösa barns dag handlar om att lyfta fram barns mänskliga rättigheter. Barn har samma rättigheter som vuxna. Naturligtvis omfattar de flesta dessa åsikter i teorin ändå ser jag många exempel på att barn inte ens i vårt samhälle får finnas för sin egen skull. Den nya Mama-trenden med barn so lyxigt tillbehör till karriärsugna föräldrar som vill visa sin status med dyra baby-prylar och därmed jobbar mer än någonsin när barnen är små. Man anställer barnflickor för x antal tusen skattesubventionerade kronor i månaden, men har inte "råd" att låta pappa vara föräldraledig några futtiga månader. Ett vanligt exempel i dagens Sverige.

Inom klassisk ridning kan man också höra att små barn inte ska rida annat än på gammalt brutalsätt. Det där sättet som ovilliga manliga rekryter fick lära sig att rida på när man hade kavalleri och som kräver både muskelstyrka, tyngd och ett visst mått av okänslighet i sinnet. Jag känner många ridande barn och inget enda av dem har muskelstyrka, tyngd i sadeln eller är speciellt okänsliga för djurets känslor.

Vår lilla Chateau är för stor för att riktigt behärskas av mina små söner, men hon är så tålmodig och snäll med små människor att de ändå kan lära sig att sitta och styra med balansen på henne. Hon är dessutom ganska så röststyrd och barnen kan därför lära sig hur det ska kännas med galopp, trav och halt bara genom att följa med.

Jag förstår inte snobberiet som hävdar att barn inte ska rida på ordentligt skolade hästar för att hästarna ska bli okänsliga, tvärtom tror jag hästar som kan ridas av barn är de allra bästa hästarna. Men jag tycker också det är viktigt att även små ponnyer rids av vuxna, någorlunda kunniga, ryttare då och då. Ponnyer är mycket starkare än man tror. En del har för sig att väger man över 40 kilo så kan man knappt ens rida en D-ponny. Medan man fått för sig att gubbar på 100 kilo kan rida islandshäst eller taniga, långbenta varmblod.

Svammel säger jag! Ponnyer är betydligt mer viktbärande än de flesta varmblod. En normalbyggd c- eller d-ponny kan med lätthet bära en balanserad vuxen som inte är alltför lång även om han väger 60-80 kg. Starka och välbyggda b-ponnyer klarar absolut av korta vuxenryttare och vi är många som inte är jättelånga i fullvuxet skick och sysslar med ridning.

Ridanorexin som kan drabba även den smalaste ryttare borde för övrigt inte existera, det finns faktiskt hästraser som avlats på förmågan att kunna bära ryttare i strid bärandes en rustning på mer än hundra kilo. Men det var inte islandshästar som avlades för detta ändamål!

Men åter till barns rätt att lära sig att rida med små hjälper från början: jag hävdar att det går med rätt häst och trygga vuxna kring barnen och hästarna. Mina döttrar lärde sig rida på en liten envis a-ponny som heter Oscar och numera har lärt många barn grunderna i ridning. Han var också inkörd och van att tömköras, vilket är nödvändigt med så små hästar där de flesta vuxna släpar fötterna i backen när de rids. Grunden är alltså välinridna, väluppfostrade små hästar så barnen kan känna sig trygga och så en vuxen kan gå bredvid när barnen är mycket små.

Mina barn har börjat sitta på häst när de kunnat sitta upp, alltså vid ca ett halvårsålder. Då kan man inte ha en 170 cm häst om inte barnet ska sitta framför i sadeln. Ska de sitta helt själva behövs en vuxen som kan gå bredvid och hjälpa till om balansen är svår att finna. Jag måste dock upprepa, grunden är en väluppfostrad häst. En del har för sig att små hästar inte behöver samma fostran som stora. Det är lika fel när det gäller hästar som när det gäller hundar. 


Alltså, låt barnen komma till stallet och lära sig rida och umgås med hästar från det de är små och jobba på att få din häst så känslig och lydig att även barn kan rida den. Kanske kan just din häst aldrig riktigt komma dit, men det är ett bra mål att sträva mot.

"Ett rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan. Det är Rakel som begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer." Så beskriver Matteus sorgen i Betlehem efter att Herodes soldater dödat alla små barn under 2 år. Tyvärr är detta ingen enstaka händelse i historien. Att döda små barn är ett perfekt sätt att sprida skräck och terror i människor. En del forskare har menat att eftersom denna massaker endast nämns i Matteus evangelium och inte i andra källor(ytterst få) från denna tid. Jag tror att de har fel. Tyvärr har detta sätt att agera varit så vanligt och är det fortfarande, att den tidens historiker knappast tyckte att en massaker på småbarn i en avlägsen romersk provins och dessutom i en liten obetydlig stad, var värd att notera.

Våra talrika media bryr sig inte heller idag, trots oändligt mycket större resurser, om allvarliga händelser och folkmord om de sker på fel plats på jorden.

En ovanlig julsång, Coventry Carol, om detta massmord får bli dagens lucksång:

Johannes Gutenberg, uppfinnaren av den första europeiska tryckpressen med lösa typer.

Det finns många framträdande gestalter som heter Johannes. I Bibeln har vi Johannes Döparen, som vi minns den tredje advent och Johannes, evangelisten som upplevde sig som Jesu älsklingslärjunge. I mitt liv finns brorsonen Johannes och storsonen Fredrik Johannes.

Johannes, Johan, Hans, Hampus, Jan, Jon, Ivan, Jean, Sean, Juhani, Jukka, Giovanni, Django, Evan och John är några varianter av detta det vanligaste namnet i Sverige och det vanligaste i den kristna kultursfären. Det finns alltså mängder av beundransvärda och intressanta människor som hetat någon form av Johannes.

Här på bloggen hörs ofta Johann Sebastian Bach förstås. Inte minst under advents-och jultid. Men idag vill jag särskilt peka ut Johannes Gutenberg, tysk uppfinnare och Europas första boktryckare. Vad vore vi alla utan tryckta böcker? Hela historien fick en ny vändning pga att trycksaker blev lättillgängliga.

Innan tryckpressen kom var det svårt och ganska otacksamt att lära sig läsa. Få människor kunde läsa och få hade tillgång till något att läsa. Böcker var oerhört dyrbara och för en vanlig människa var det knappast mödan värt att lära sig att läsa. De få läskunniga som fanns ansågs vara i besittning av övernaturliga krafter och skriften sågs som magisk. De nordiska runorna fick sitt namn av "runa" som betyder hemlighet.

Men detta förändrades med konsten att massframställa text genom Johannes Gutenbergs uppfinning. Därför vill jag hylla just honom och den underbara uppfinning som den tryckta boken är. Visst är väl ändå läsandet att komma i besittning av en ny förmåga och makt, även om vi är många som delar denna förmåga. Vi kan röra oss helt fritt i tid och rum med dess hjälp. Vi kan till och med gå in i ett klädskåp och komma till världar som inte geograferna upptäckt. Ja, boken är i sig ett magiskt klädskåp som när man väl öppnat det leder läsaren in i äventyr, sorger och lycka som man inte ens om man levde i 120 år skulle hinna uppleva genom resor.

Boken med all sin makt att få läsaren att resa, uppleva och lära känna personer från alla kulturer och samhällsgrupper är dagens hyllningsämne, förutom alla mina kära namnsdagsbarn.

Så här skriver en Johannes, han som var lärjunge till Jesus, om en bok: "Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både fram- och baksidan och förseglad med sju sigill. Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken." Sedan öppnas boken och Johannes får se många märkliga händelser och dessa skrev han ner i en bok, som nu kan läsas av de allra flesta. Just denna bok kallas Uppenbarelseboken eller Apokalypsen och måste ha inspirerat mången fantasy-författare genom åren. Den är märklig genom att vi både får en inblick i den mycket unga kristna kyrkans samtidiga verklighet och hur framtiden framställdes för antikens människor.

Jag gillar Johannes inställning till böcker, han grät häftigt för att han inte fick läsa den. Samma längtan kan jag känna när jag får en ny bok i min hand. Julklappar är roliga att ge och få, en julklapp vill jag nog helst ha varje år och det är en bok. I år var julklappsboken mycket speciell, den är på tyska och mycket vacker med olika kända och mindre kända konstverk som visar mödrar och barn i olika åldrar, från olika epoker i konsthistorien. Min man kan Selma Lagerlöf och tänkte förstås på hennes julklappsbok när hon fick en bok på franska med vackra sagoplanscher i. Den boken lärde henne grunderna i franska språket och just nu försöker jag lära mig tyska så denna bok "Mutter und kind" passade mig utmärkt. Nu känner jag en liknande längtan som Johannes inför bokrullen, inför min vackra julklappsbok och den tyska ordboken och grammatiken bläddras varm. Steg för steg , liksom Johannes bokrulle, öppnas denna vackra bok för mig. Jag kan sägas ha öppnat första sigillet men det dröjer nog ett tag innan det sjunde är brutet på denna fina julgåva.

Alta Trinita Beata, en av de allra äldsta julsångerna från den tid då ganska få kunde läsa och böckerna var ännu färre:

Staffan var en stalledräng-alltför den ljusa stjärna

Två de voro röda, de tjänade väl sin föda

 

Hastigt lägges sadeln på

 

Bästa fålen är Chateau

 

 

 

 

Vi tackom nu så gärna!

 

 

 

 

St. Stefanos död blev startskottet för en förföljelse av de första kristna som drev dem ut från Jerusalem och den romerska provinsen Judéen. Så i stället för att kväva den lilla begynnande kyrkan spreds den runt hela romarriket och även bortom dess gränser till Etiopien, Indien och Germanien norr om Romarriket. Matyrerna som de olika förföljelserna medförde gjorde bara kyrkan mer känd och fler anslöt sig till den vägen som tydligen var så hotfull för de mäktiga romerska kejsarna.

Därför firar Svenska Missionskyrkan sin stora dag idag med stor insamling till systerkyrkorna i Kongo, Ecuador, Estland m.fl. länder. Missionskyrkan har även katastrofhjälparbete i till exempel Haiti. Men de stödjer även den lilla kristna minoriteten i Japan. Min egen församling i Kiruna är en härlig mångkulturell samling av människor från när och fjärran: vår pastor, hon kommer från Holland och männsikor från hela världen samlas till gudstjänst i lokalen som vi delar med Katolska församlingen och hyr av Frälsningsarmén. Det organiseras lite grann som födelsekyrkan i Betlehem och det funkar väldigt gnisselfritt och kärleksfullt,tack vare Peter från SMK, Johannes från katolska kyrkan och familjen Wolf från FA.

Nu del 4 av Bach Julnattssoratorium:

Betlehem av idag med den stora födelsekyrkan i centrum. Kyrkan är ett exempel på att kristna faktiskt kan samarbeta,inte helt gnisselfritt, men inte värre än en vanlig svensk familj under julhelgen. Olika kyrkor ansvarar för olika delar av födelsekyrkan. Det finns olika kapell som påminner  om olika delar av julevangeliet. Dessa kapell sköts av olika kristna kyrkor. Nunnor, munkar, präster och diakoner från alla jordens församlingar samlas här och sköter denna heliga plats.

Det finns också många kristna bland palestinierna på orten. Det var ju här kyrkan har sin vagga, eller snarare, krubba. Barock-Olga gläds över att årets turistström till Betlehem har varit stor och när detta skrivs har julen firats traditionellt med TV-sänd midnattsmässa från den katolska delen av födelsekyrkan utan våldsamheter och angrepp varken från Israelisk militär eller muslimska extremister.

Annars har vi hört många dystra nyheter från de gamla kristna kyrkorna i Mellanöstern och Egypten i år. Många riktiga martyrer har det blivit. Riktiga skriver jag eftersom en äkta martyr
1. Inte söker döden självmant-nej, liksom Lucia bara strejkar hon och vägrar att dö in i det längsta.
2. Strävar efter att inte skada någon annan utan, liksom Jesus på korset, ber Gud förlåta dem som korsfäster och torterar honom.

Martyr betyder vittne, en martyr berättar om sin tro och hur maryren dör säger om vad slags tro hon har. Människor som mördar andra genom att själv ta livet av sig är alltså bara patetiska mördare missledda av usla ledare. De vittnar bara om en tro som för länge sedan passerat det sundas gräns och är en trosföreställning värd att förakta och avsky.

Med denna definition klargjord kan dagens tema presenteras: De första martyrerna. Den förste som uttryckligt dör för sin tro på Jesus som Guds Messias är Stefanos, på svenska Staffan. De första martyrerna är de små barnen som dör när Herodes rensar ut alla barn från två års ålder pch yngre i Betlehem när han får höra att Messias har fötts i staden. De har ett eget kapell i Betlehem idag. De är riktiga martyrer som inte gjorde något ont men dog för Jesu skull och har nu fått sin egen dag under de heliga juldagarna; Menlösa barns dag, hette den förut, men menlös(=oskyldig) fick en betydelse av mesig och då bytte dagen namn till värnlösa barns dag, som den heter nu.

Stefanos blev stenad till döds strax efter att den kristna kyrkan fötts i Jerusalem under Pingsten efter den Påsk då Jesus korsfästes. Hans död blev sammanblandad med den missionerande svenske Staffan, Hälsinglands apostel. Denna dag red och tågade unga människor runt i byar och städer och tiggde ihop till sin skolgång eller till julgillen sjungandes om Sankt Staffan som förvandlats till Herodes stalledräng och Staffan av Hälsingland, med en nypa Stefanos som stenades för sin tro på Jesus i Jerusalem för nästan 2000 år sedan. Dessa staffansvisor sjungs numera till Lucia i Sverige och här kommer en av dem. De berättar just den legenden om Staffan stalledräng som alla staffansvisor i grunden handlar om:

Nu är adventsfastan över och festen har börjat. Så här firade Barock-Olga början av de tjugo juldagarna:

Hos hästarna


Julklappmed härliga julkakor
och vackert kort från Wales. Tack, Ceri!

Barockt överpyntad gran om de små får bestämma och det fick de i år.

Barockens motto more is more stämmer på både gran och julklappshög hos Barock-Olga.

Med Hanna-Félice via MSN.  Med kluriga rim.

Och så: Herdarnas möte med änglakören och sedan barnet i krubban.

Födelsekyrkan i Betlehem

 

"O.Betlehem du lilla stad" sjunger vi i en Christmas carol så här års. Samtidigt hör vi rapporter just från Betlehem i allehanda media. Betlehem finns i allas våra hjärtan så här års och föreställningen om Betlehem är stark hos de allra flesta, oavsett religiös tillhörighet eller annan livsåskådning. Vi vet också alla att det var dit Josef och Maria gick för att bli skattskrivna i det enorma romerska riket och där födde Maria sin son, den förstfödde, och lindade honom och lade honom i en krubba.

 

"Pour un Dieu quel abaissement" sjunger man i den franska julsången, Il est né le Divin enfant. För en Gud, vilken försämring. Så ser vi det, vilken förlust av all himmelsk härlighet och respekt. Men om det inte fanns något som var viktigare än att befria skapelsen? Var det en förlust? Varför sjunger änglarna glada sånger då? Varför gråter de inte. Som människor är det svårt att förstå; "mänsklig visdom djupt förstummas och i helig bävan står" sjunger vi i en annan fransk julsång. Gud som absolut hjälplöst spädbarn med en mor och fosterfar utan stora medel att ta hand om ett barn är inte vad vi skulle ha kommit på som lösning på ofantliga problem.

 

Och så är det det där med Betlehem. En liten stad som fortfarande har den märkliga förlossningen som sin främsta merit och inkomstkälla. I år har det dessutom varit ett mycket bra turistår och den kristna ön Betlehem i det muslimska Palestina gläder sig efter många år av sinande turistströmmar, repression av den muslimska majoriteten och uteblivna inkomster. Det känns märkligt att en förlossning har fått den enorma betydelsen den har. Märkligt, men helt rättvist. Varje barnafödsel är ett mirakel som vi inte kan fira för mycket. Det säger mer om de stora religionerna än om förlossningar att mig veterligt endast kristendomen firar en förlossning med emfas. Här firas denna förlossning med musik av J.S Bach, Weinachtsoratorium, fortsättningen:

 

Juldagsponny




























På juldagens förmiddag ska man naturligtvis skämma bort alla djuren i närheten. Proppfull fröautomat, extragod mat till katterna och så massor med äpplen till hästarna.

Linnea följde med till stallet.

Djup pudersnö och -20.


Härligt!!!


















Svårt att balansera barbacka i traven. Det blir stora steg i djupsnön.










Musikvalet är förstås fortsättningen på J.S Bachs Juloratorium:

Julotta i Björkfors lilla fina julkortskyrka är precis lika härligt som det låter. Jag saknar förstås våra slädturer i Kaalasjärvi med Pålle. Utan Pålle och släde är det ändå riktigt juligt och fint att ta en rask promenad i mörkret till kyrkan.Idag började ottan klockan sju när månen sken så fint när vi gick dit och gryningen började skönjas när ottan var slut strax efter åtta. I Björkfors kyrka är det nästan alltid mycket folk och julottan är förstås inget undantag. Alla sjunger också och det är trevligt. Julens budskap är väl inte enbart mysigt och trevligt, men det är inte fel att få njuta julefrid och fördjupa sig kring julens budskap en sådan här dag.

Ibland läxas vi julvänner upp för att vi gullar för mycket när nu förlossningar i stall knappast är gulliga. Visst är det sant, men det finns inget tillfälle i livet när vi kommer närmare det heliga än just vid en förlossning om den är i en bil, i ett stall eller på ett vanligt svenskt BB. Att Gud blir människa i ett väldigt besvärligt läge är inte gulligt, snarare storslaget, men vi behöver ljus, glädje och vänlighet så här års och detta lilla "gulliga" har en väldig makt i sig. Precis som det lilla barnet i krubban.

Kristina Fjällström-Råman predikar alltid väl och jag minns en julottepredikan där hon så tydligt gav mig bilden av barnets makt och vår valfrihet; vi kan välja att låta spädbarnet ligga där på ett kallt och smutsigt stallgolv eller bejaka vår mänsklighet och lyfta upp det i famnen. Detta lilla spädbarn sätter vår mänsklighet, vår hela existens på spel. Det är värt att fira i en tid när så mycket bara blir yta och lättviktigt. Därför tänker jag inte skämmas för att jag mellan Andersmäss och tjugondag Knut förvandlas till en Jul-Jenny.

Kom med i Jul-Jennys firande med denna fantastiska musik, signerad pappa Bach; Julnattsoratoriet:

En bild av hur mamma Eva möter mamma Maria i paradiset,
Maria i drottningskrud och Eva helt naken. Båda med samma auktoritet.

Mamma Eva, moder till allt levande. Jag gillar den översättningen bättre än den de valt i Bibel tvåtusen "alla levande" det betyder väl ungefär samma sak men "allt levande" passar så bra in i uppdraget som människan fick. Hon skulle ju ta hand om skapelsen och vårda den.

Så här på julafton har denna allas vår máttaráhkka sin dag. Det passar så bra eftersom julens budskap handlar om Gud som blir människa mitt i skapelsen, omgiven av stallets djur, på krubbans halm och de första som kom på pyyhin-pirrti till honom var fåraherdar som låg ute på marken. Liksom fader Abraham var de boskapsskötare utanför det jordbrukande majoritetssamhället, de tillhörde inte eliten. De leddes av änglar till stallet där mamma Maria och mamma Eva, förtrogna med livgivandets livsfarliga mödor möts denna heliga natt mitt i skapelsen där tid, rum och sociala skrankor helt mist sin betydelse inför det mirakel som sker när ett barn föds.

Hugo van der Goes 1440-1482 Adam och Eva



När jag var yngre och mer fåvitsk än nu trodde jag att O helga natt hette Adams julsång, för att det var en julsång som Adam kunde tänkas ha sjungit efter att människorna ätit av den förbjudna frukten i hopp om att bli lika Gud, bli Gud själva. Jag tänkte mig att det var Adam som sjöng eftersom bara Eva fick löftet när Gud förbannade ormen:
"Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,

"Under fikonträdet satt Natanael en dag," sjöng jag i söndagsskolan när jag var lite drygt tre år gammal och jag såg Natanael under det där trädet lika tydligt som Jesus hade sett honom långt innan de kom inom varandras synhåll. Det där trädet som i mitt huvud mest liknade en björk eller kanske Ferdinands korkek, ett fikontträd hade jag ingen aning om hur det såg ut, skuggade Natanael som satt där och funderade i skuggan. När vi kom till omkvädet "med Jesus vandrar jag." snörde sig alltid halsen ihop av återhållna tårar, men fast sången nämnde alla Jesu lärjungar var det bara Natanael under fikontträdet som gjorde mig rörd. Redan då var jag en gråtmild Jesus-älskare. Vaför just Natanael blev den lärjunge som berörde mig mest vet jag inte. Natanael är ju en av de där lärjungarna som vi vet så lite om. Han nämns av Johannes:

"Nästa dag tänkte Jesus bege sig därifrån till Galileen. Då träffade han Filippos. Han sade till honom: "Följ mig!" Filippos var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. Filippos träffade Natanael och sade till honom: "V har funnit honom som det står om i Mose lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son från Nasaret." Natanael sade: "Kan det komma något gott från Nasaret?" Filippos sade: "Följ med och se!" Jesus såg Natanael komma och sade om honom: "Där är en sann israelit, en som är utan svek."  Natanael frågade:"Hur kan du känna mig?" Jesus svarade: "Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under fikonträdet." Natanael svarade: "Rabbi, du är Guds son, Israels konung." Då sade Jesus till honom: "Du tror därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet. Större ting skall du få se."

Denna berättelse är det enda vi får höra om Natanael. Men vi får höra vad han heter; Natanael som betyder Gud ger eller Gåva från Gud. Ett fint namn att få av sina föräldrar. Så växte han också upp till en ärlig och rejäl person som vi förstår av texten; "en sann israelit, en som är utan svek." Men vänta nu; han som fick namnet Israel när han stred med Gud vid Jabboks vad var ju en riktigt svekfull typ. Jakob betyder 'han som håller i hälen', eller 'bedragare'. En sann israelit, skulle det verkligen vara en person som var helt utan svek?

Jag tänker mig att detta är ett av många exempel i Bibeln på hur någon väljs ut trots sina synder,och svåra karaktärsbrister och förvandlas til sin motsats. Någon befrias från det gamla och blir något helt nytt i mötet med den helt oväntade och absolut oförtjänta nåden. Den lögnaktige Jakob blev den hederlige Israel när han kämpade vid Jabboks vad och inte gav sig förrän han hade fått en ärligt förtjänad välsignelse, utan förställningsmaskerader. Efter den natten kallar Jakob platsen för Peniel eftersom han hade "sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har mtt liv blivit räddat."

Natanael blir också sedd av Jesus, till och med innan de fått syn på varandra. Och Israelit är nu synonymt med sveklöshet. Jakob var en orejäl människa men efter att ha sett Gud och, blivit sedd av honom, blev han den rejäle Israel. Den till synes efterlängtade pojken Natanael kan alltså födas i en tid då en ättling till bedragaren Jakob är erkänt hederlig och sveklös; "en sann Israelit, en som är utan svek".

Sveklöshet är en egenskap som bygger upp, inte bara de närmaste relationerna i en människas liv utan också samhället i stort. Detta mirakel att vi faktiskt kan lita på att fullständiga främlingar sköter sitt jobb varje dag så att jag kan komma till jobbet (busschauffören som stigit upp långt innan solen månd uppgå) har en arbetsplats som är varm och välstädad (städare och fastighetsskötare sköter sitt jobb). Vi har en tidning i postlådan när vi kommer hem och för den har tusentals mäniskor engagerats; från journalister till tryckare och sist tidningsbudet. Och det gör de varje dag! Bara när någon sviker märker vi att detta vardagsmirakel oftast fungerar. Sveklösheten bygger upp, svek bryter ner.

Natanael är alltså ett typiskt helgon, en god förebild, en förebild som inspirerar till sveklöshet.

En kär Christmas carol, en riktig favorit i familjen; God Rest ye Merry Gentlemen let Nothing You Dismay. Sista versen lyder:

Now to the Lord sing praises,
All you within this place,
And with true love and brotherhood
Each other now embrace;
This holy tide of Christmas
All other doth deface.
O tidings of comfort and joy,
Comfort and joy
O tidings of comfort and joy

Årets längsta natt eller kortaste dag har aposteln Tomas namn. Min käresta bär detta namn fast då stavat på konstigt sätt som Thomas. Tomas betyder tvilling och antagligen var Jesu lärjunge tvilling, enligt traditonen kanske Jesu lillebror och tvilling med Jesu lillebror Judas. Eller var han bara väldigt tvehågsen? Tvillingen kanske fanns inom honom. Han är känd som Tomas tvivlaren (vilket ju är ett mycket felaktigt och sentida epitet) eftersom han krävde handfasta bevis för att det verkligen var Jesus själv som stod mitt ibland dem efter sin död. Han ville absolut sticka handen i såret den romerska soldatens lans stuckit upp i Jesu sida och han ville också testa såren i hans händer. När han gjort det föll han på knä och sa. "Min Herre och min Gud". Här har min käre Caravaggio målat detta ögonblick. Enligt helgonlegenden for han sedan österut och enligt indisk tradition kom han ända till Indien där han  grundade en kristen församling. Den gamla kristna inhemska kyrkan i Indien kallar sig Tomaskyrkan än idag.

Min Thomas har dock aldrig varit i Indien. Men han är klok och modig ändå. Om det finns något dubbelt i honom så är det bara att vissa av hans sidor inte syns direkt utan dyker upp vid närmare påseende. Han är således en mycket intressant person. Men framförallt är han så trygg och glad. Den som har en konflikt med Thomas (utom jag förstås=) har sig själv att skylla. Han är helt enkelt inte den som vill styra och regera utan snarare vill han få saker och ting att fungera så alla känner sig lika nöjda, en sann koncensus-ledare, men en som aldrig sviker målet för verksamheten eller livet.

Där liknar han Tomas i Jesu lärjungafölje som aldrig utmärker sig genom att träta om vem som ska få bästa platsen i himmelriket eller köra bort barn som vill välsignas av Jesus, han nämns i alla listor över de tolv apostlarna och han nämns alltid bara som Tomas. Inget tillnamn behövs. Det finns en självklarhet över honom som gör att namnet tvivlaren känns fel. Han är inte som Simon Petrus full av brinnande lust att göra rätt och visa sin kärlek till Jesus med stora åthävor, djärva ord, vågade handlingar och till och med våld (som Jesus genast tillrättavisade honom för).

Stillsamt, utan att göra något väsen av sig följer Tomas Jesus från den första början till den sista farliga  resan till Jerusalem och till Lasaros grav där Jesu fiender höll ögonen på Jesus och hans vänner. Det är Tomas, Tvillingen, som uppmanade de andra lärjungarna: "Låt oss gå med för att dö med honom." Tomas förstod att detta inte var ett triumftåg utan en golgatavandring men han tvekade inte om att följa med Jesus hela vägen.


Efter uppståndelsen rycks inte Tomas med av de andras berättelser om sina möten med den uppståndne. Men när han fått bevis för att det verkligen var Jesus, varken en bedragare eller en illussion, erkänner han tveklöst Jesus som sin Herre.Tomas följer sedan Jesu missionsbefallning ut i världen, kanske ända till Indien.

En Christmas Carol som handlar om hur herdarna inte nöjde sig med änglarnas budskap utan genast sprang till den nyfödde Jesus för att själva se vad som hänt. Här i en härlig version med "min" Thomas favoriter Blind Boys of Alabama en grupp som sjungit om Jesus sedan 1939 och gör så än idag:

Det finns många fascinerande berättelser i Bibeln. En av dessa är berättelsen om hur Jakob, bedragaren, blir Israel:

Under natten steg Jakob upp och tog sina båda hustrur och sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe. Han tog dem och förde dem över bäcken och förde dessutom över vad han i övrigt ägde.

Och Jakob blev ensam kvar.

Då brottades en man med honom, tills morgonrodnaden gick upp. Och när denne såg att han inte kunde övervinna Jakob, gav han honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, medan han brottades med honom. Och mannen sade: "Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp."

Men han svarade: "Jag släpper dig inte med mindre än du välsignar mig."

Då sade han: "Vad är ditt namn?"

Han svarade: "Jakob."

Han sade: "Du skall inte mer heta Jakob, utan Israel, ty du har kämpat med Gud och vunnit seger."

Då frågade Jakob och sade: "Låt mig veta ditt namn."

Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn." Och han välsignade honom där.

Mer får vi inte veta om detta avgörande tillfälle i historien om hur namnet Israel gavs till broder Jakob som lurade av sin blinde far storebror Esaus förstfödslorätt. Det är därför bland annat, jag aldrig blir klar med Bibeln. Varför valdes denna bedragare ut? Varför slåss Gud med en vanlig människa och vinner inte överlägset? Varför kom denna episod med i Bibeln, denna lärobok i historia och livskunskap för judiska pojkar?

Här en Christmas Carol, men egentligen har den en Adventstext som bygger på en rad olika ord från Bibeln. Det här klippet har en ovanligt fin video med konst från alla världens kulturer där även Jakobs brottningsmatch vid Jabboks vad finns med:

18:e december firas fader Abraham, som föddes som Abram för länge sedan i staden Ur i tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris. Där började man odla vete och människorna blev bofasta jordbrukare. Så blev matförrådet så stort att inte alla måste arbeta med att skaffa mat, några kunde också arbeta med att registrera förråden och så utvecklades skriftspråket. Abram gifte sig enligt sedvänjan med en nära släkting, sin vackra halvsyster Sarai. Allt hade väl varit som vanligt om inte Abram varit lite eljest.

I detta jordbrukets vagga och hjärtland var Abrams familj, med pappa Tera som överhuvud, boskapsskötande nomader. De vandrade runt i utkanterna av jordbrukslandet och man kan bara ana hur detta tidiga resandefolk uppfattades av de stadgade bönderna på den bördiga flodslätten. De höll sig också tätt till varandra i Teras släkt. Tera hade inte bara Abram, han hade också sönerna Nahor och Haran. Kanske var de jämngamla, enligt berättelsen föddes de alla samma år, troligen är de söner till olika fruar till Tera. Abrams mamma får vi inget veta om. Vi vet att Tera har mer än en fru eftersom Abram och Sarai är halvsyskon;"Hon är också min syster, min faders dotter, fast inte min moders dotter." säger Abram till kung Abimelek som förälskat sig i den vackra Sarai.

Också Nahor, Abrams bror, har gift in sig rejält i familjen. Hans fru heter Milka och är hans egen brorsdotter. Haran, som dog först av Teras söner, var Milkas pappa. När jag läser om dessa tre bröder som lever så isolerat från samhället omkring dem att de gifter sig med systrar och syskonbarn utspelar sig ett litet drama i Bibelns strama format:

"Tera födde Abram, Nahor och Haran. Och Haran födde Lot. Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland i det kaldeiska Ur." Nu återstår alltså bara två bröder och en brorson. Tera gifter bort sina återstående söner:

"Och Abram och Nahor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Sarai, och naors hustru hette Milka, dotter till haran, som var fader till Milka och Jiska. Men Sarai var ofruktsam." Båda kvinnorna är nära släkt och båda har riktigt kaxiga namn; Milka betyder drottning och sarai betyder furstinna. man anar en konflikt där drottning Milka går vinnande ur striden eftersom hon tydligen inte är ofruktsam. Kanske drar jag för stora äxlar av denna korta upplysning, men texten fortsätter:

"Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru. Och de drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur på vä till Kanaans land." Något måste ha hänt. Från att alla söner levt mycket tätt tillsammans med varandra och sin pappa skils de plötsligt åt och Tera tar med sig bara Harans son, Abram och hans hustru Sarai. vi ser också att sorgen efter haran inte tycks lämna Tera:" Men när de kom till Haran bosatte de sig där." Hette platsen Haran från början eller gav Tera sonens namn till platsen där han till slut skulle dö? Ville han dö där platsen hade sonens namn eller namngav han platsen efter sin son eftersom han kände att döden var nära?

Och hur var det för Abram som gift sig lite väl nära i släktträdet och kanske just därför inte fick några barn när pappa Tera så tydligt visade sin kärlek till Haran? Fanns där en rivalitet om pappas kärlek med den döde brodern? Var det därför han blev så bekant med Gud?  Var det därför han drog vidare och inte stannade i Haran där hans pappas grav fanns och hans brors namn bevarades på platsen?

Till slut vet vi ju att Abram blev Abraham, fader till många, först till Ismael, Hagars son och sedan till Isak på sin och Saras ålderdom. Nu är han far till de tre stora monoteistiska religionerna med ursprung i Mellanöstern. Sarai som fick barn orimligt sent blev förmoder till den lille gosse vars ankomst Advent handlar om, Jesus. Hans mamma var mycket ung, mamma Maria som är nästa märkesnamn. Men även hon fick barn bortom det rimliga, ogift som hon var.

Mamma Maria hyllas på den fjärde söndagen i Advent. Maria var inte bara orimligt ogift och ung, hon var också ovanligt klarsynt. Hon såg inte sig själv som slutmål i det stora som hände med henne när hon var gravid med lille Jesus. Hon sa:

"Från denna stund ska alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den mäktige ske med mig, hans namn är heligt och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga ting med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
Hans störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham och hans barn till evig tid."

Så fort lille Jesus var född fick mamma Maria också höra att det skulle bli svårt att vara mamma till detta märkliga barn som uppvaktats av herdar och rika visa män från österns länder och när han bars fram i templet kom profetissan Hanna och profeten Symeon fram till maria och Symeon sa:"genom din egen själ skall det gå ett svärd...". Så blev det också, Maria fick följa sin son till den förnedrande korsdöden efter att han torterats svårt och sedan hånats där han hängde till allmän beskådan. Att se sitt barn mobbas och misshandlas var en del av det där svärdet som Maria fick en föraning om redan när pojken var ett litet månadsgammalt knyte.

Mamma Maria vid korset är inte en julig syn, men det var ju när han föddes vägen till korset började, det var då svärdet började borra sig in i hans mammas själ. Det vet ju varje förälder att den största lyckan och den största oron är reserverad för våra barn.

Här Pergolesis Stabat Mater Dolorosa =den smärtfyllda modern stod(vid korset):

Barock-Olga har varit ute i ärenden och mestadels åkt tåg och buss. På så sätt missades några viktiga märkesdagar i Advent och inför julen.

Vi börjar med Sten som har sin dag 14 december. Efter kyrkans trotsiga tonåring Lucia kliver obemärkt den ödmjuke Sten in. Har ni aldrig hört om helgonet Sten så beror det just på denna hans mest utmärkande egenskap-hans nedtonade ödmjukhet, som aldrig är falsk bara lika varmt äkta som han själv. Sten är faktiskt ett alldeles livslevande helgon. En människa som kan vara en förebild för oss alla.

Några nedslag i hans helgonbiografi: När en entreprenör blev svårt sjuk när han arbetade tillsammans med Sten, som var vägverkare, närmare bestämt väghyvlare, vid denna tid, var Sten den ende av arbetskamraterna som besökte honom. Inte bara en gång utan ofta under hela entreprenörens mycket långa och besvärliga sjukdomstid. Likadant när min väns pappa var svårt sjuk och miste båda sina ben, då var det Sten som besökte honom.

När hans döttrar föddes slutade han helt att dricka alkohol tills båda döttrarna var över 20 år för att vara ett gott föredöme för dem.

När Barock-Olga pluggade och bara hade bidragsdelen från CSN att leva på varje månad, då var det alltid något som prasslade i fickan när jag träffat den heliga Sten; en femhundring. När vi dessutom fick ta emot en mor och dotter från Irak i vårt hem och de saknade försörjning helt och hållet, då fanns Sten där med ovärderliga ekonomiska bidrag.

Fjodor Dostojevskij ägnade en stor del av sitt författarskap åt att försöka beskriva den goda människan, helgonet, den kristuslika människan. Kanske lyckades han allra bäst med furst Mysjkin i Idioten och Sonja i Brott och straff. Skulle Barock-Olga någonsin få ro att skriva en roman från början till slut så skulle den också handla om ett helgon. De flesta berättelser vi hör ägnar mest tid åt de onda människorna, de elaka och småsinta eller grymma får all plats i fiktionen. Det skrivs för få böcker om helgon, utan att de är ironiska. Alltså skulle romanen handla om en god människa utan baktankar. Min huvudperson skulle då naturligtvis ta sin inspiration från den Sten den helige.

Jag hoppas att Vatikanen håller ögonen öppna för Barockbloggen och därmed får upp ögonen för Sten. Mannen som kan dryga ut ett studiebidrag och aldrig upplever det för besvärligt att sitta vid en sjukbädd eller att hjälpa sina grannar med allt som kan behövas. Ja han offrar glatt sina egna planer för att ta hand om paret från södra Sverige och deras stuga när de är hemma och jobbar i storstaden. Samtidigt har han tid att odla en vacker trädgård som gläder både människor och djur. Självklart är Sten en stor djurvän. Hundar, katter och hästar. Vargar, fåglar och renar. Alla står hans hjärta nära.

Det finns mycket mer att säga om Stens godhet och omtänksamhet men Adventskalendern skulle ju också uppmärksamma fader Abraham och mamma Maria.

Åh, Lucia, en barnkörledares stressigaste och roligaste dag.

Jag älskar Lucia och uppvuxen som jag är med berättelsen om den lilla flickan från Syracusa, ser jag mycket jag kan lära mig av denna årets mysigaste musikdag. Jag kan lära mig något av Lucia, tonårsflickan som gav bort sin hemgift till fattiga och offrade sina ögon för att få fortsätta vara den hon var- tonårsmässigt trotsigt.  Romarrikets administratörer såg sig tvungna att döma henne till bordellerna, till att brännas levande och slutligen till att stickas i halsen av ett svärd. Trotsiga Lucia vägrade envist att dö tills hon fått bikta sig för en präst, då först dog hon efter tortyren hon utsatts för.

Lilla envisa Lucia och stora, stygga kejsar Diokletianus, visste ni vad ni startade? Lucia blir aldrig glömd i ett litet land långt norr om Romarrikets yttersta utpost. Romarriket har längesedan fallit men Lucia hyllas och du Diokletianus får stå där med skammen-rätt åt dig, må jag säga.

Rätt åt dig också Lucia, du som inte gav dig och valde bort det normala livet som välbärgad fru i Syracusa
 för att i stället envisas i det längsta. Lucia, vi älskar dig för ljuset i midvintertid, för sångerna och för den mysiga stunden på dagis, i skolan, i kyrkan, på jobbet och på sjukhuset. Men också för att du var en Lydia som inte gav dig.

Ett helgon är en förebild och jag tycker du är en bra förebild, lilla Lucia och jag sjunger min barnkörs fina luciasång idag:

"När ditt följe Lucia kommer till oss i Advent, med en hälsning från martyrers unga kyrka
vill vi tacka Herren Kristus för de vittnen han har sänt som en förebild i kärlek, tro och styrka."


Eftersom detta också är en hästblogg så blir det förstås en av alla fina varianter av Staffansvisan som får bli det musikaliska inslaget. Egentligen är ju Staffansritten början till vårt luciatåg, fast han har ju sin egen dag 26 december. Läs mer om honom då.

 

Som sagt var har det varit och är riktigt farligt att vara en kristen, en efterföljare till Jesus Kristus. Men det var inte lättare att vara den som kom just före heller. Johannes döparen, hans kusin, avslutade sina dagar fängslad, här ovan syns hans halshuggning på fängelsets bakgård, målad av Barock-Olgas käre Caravaggio. Just så här smutsigt och föga upphöjt var det nog det gick till när kungen av en nyck fick för sig att halshugga den besvärlige profeten som menade att han måste omvända sig. Att han skulle ge bort sitt överflöd till dem som levde i fattigdom, att han skulle reda upp situationen med sin bror vars fru han levde tillsammans med utan att vara gift med henne utan att hon var broderns änka. Kanske han också i enskilda samtal, som de hade fört kungen och Johannes, fått höra att den incestuösa förtjusningen han visade för brorsdottern Salome var något han måste göra upp med.

 

Att uppmana till förändringar i människors liv, förändringar som inte smeker medhårs som en nutida självhjälpsbok, är aldrig populärt. Ännu värre är det om man, likt Johannes, inte har några egna lik i garderoben som folk skadeglatt kan plocka fram och säga: "Hycklare(ett ord som just hycklare älskar att använda), hur har du deklarerat själv då? Vem gick du hem med för 22 år sedan enligt det där klippet på You tube? etc". Johannes bodde i öknen och åt honung och gräshoppor så han kan inte sägas varit girig och promiskuös, men galen det var han såklart. Eller som man uttryckte det på den tiden: besatt.

 

Ändå kunde tetrarken Herodes inte låta bli att känna sorg när han i fyllan och villan lovade Salome vad som helst när hon dansat så fint för honom. Uppmanad av sin mor begärde hon Johannes döparens huvud på ett fat och så blev man av med den galne ökenprofeten. Johannes lärjungar fck trots allt hämta kroppen och begrava den värdigt. Efter begravningen berättade de om Johannes död för Jesus. Jesus drog sig undan till en öde trakt för att vara ensam. Man kan anta att han ville sörja ifred men när han kom till den öde trakten fanns där redan en folkskara som väntade på honom och i stället för att sörja i ensamhet fick han kärlek till människorna och botade dem som var sjuka och tog sedan en matsäck bestående av fem bröd och två fiskar, välsignade den och bjöd hela folkskaran till bords i det fria. Tolv korgar fulla blev över efter kalaset.

 

Så det sades om de båda kusinerna:
Enligt Matt 11:16-19 berättar Jesus i en liknelse.
Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: 'Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.' Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: 'Han är besatt.' Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: 'Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.' Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt."

Att leva annorlunda är alltså också att alltid ha rumpan bak hur man än vänder sig. Det är när jag vet med mig om att mycket i mitt liv behöver förändras som jag blir aggressiv mot budbäraren, även om budet bara består i en annorlunda livsstil. Den där konstiga livsstilen, som jag i hemlighet längtar efter, skaver och irriterar vare sig det handlar om en asketisk ökenprofet eller en lössläppt hippietyp utan framförhållning och integritet nog att säga ifrån när han behöver vara ifred.

 

Eftersom Barock-Olga har en tendens att dras till asketiska ökenprofeter snarare än lössläppta hippietyper ska nu Barock-Olga omvända sig och släppa sig riktigt lös. Barock-Olga presenterar en ganska ny sång, men texten är gammal, tagen från olika bibelställen, bland annat från Johannes döparens ord om Jesus. Dessutom är det en jättestor brittisk barnkör som sjunger i en jättestor kyrka i Chester. Det är att riktigt frossa för Barock-Olga denna tredje söndag i advent. Gör du sammalunda!

 

 

När naturen vilar och sparar krafterna för att överleva vintern gör vi människor tvärtom så här års. Det talas om det och skrivs spaltmil om det men ingen gör riktigt motstånd och går verkligen i idé så här års. Därför bestämde sig Barock-Olga för att gå till handfast aktion och tog en förfallodag. Att bara lata sig en hel eftermiddag när Lucia närmar sig och man har tre luciabarn i huset samt en lite större Lucia som väntar på mamma många tågmil bort( men som jag ska se på torsdag fullastad med julklappar), är en sann motståndshandling.

Dagens lucka blir Barock-Olgas recept på hur man latar sig i advent:

Stallet: Låt barnen åka på adventsfest med auktion i Lappträsk med mormor och morfar. Mocka i lugn och ro. Borsta bort det värsta innan ridningen. Strunta i sadeln och försök inga indianskutt utan sitt upp med en lämplig pall. Plumsa runt i djupsnön och gör roliga mönster på ridbanan. Klia din häst på manken och efter ridningen proppa henne full med morötter och pussa henne så mycket du hinner. Höet från förra söndagens svettiga höhuggarmorgon (ja det är kallt och hösilage blir isglass som måste huggas upp när det är så kallt som nu) räcker någon dag till så det räcker med att ta vatten till fålarna.

Hemma i tomt hus: passa inte på att städa, laga ingen mat; ät fil och lingon. Ta en dusch och lägg dig och läs eller stirra bara i taket tills du somnar eller barnen kommer hem.

När barnen kommit hem gör något enkelt att äta, koka potatis,tvätta den bara-skala inte. Gör mos av den för det äter de så gärna. Skär grönsakerna direkt på fatet och stek frysta hamburgare åt barnen. Funkar varje gång och tas emot som värsta festmaten men med minimal arbetsinsats. Medan potatisen kokar-läs en roman! Medan du fixar i köket efter maten lyssna på P2(P1 är för krävande för en förfallodag). Sedan kryper du upp i soffan med barnen och slötittar på barnkanalen tills Enyo är slut.

När alla tänder borstats blir det "Julmysteriet", "Kudden", "Färger", "Jag är hos dig min Gud" och "Gud som haver" under vårt stora tjocka täcke och godnatt!
Lyssna till Bach," Sov min älskling", tills du somnar.

Upprepas vid behov, speciellt i advent.

Idag är det Nobelfest på Nobeldagen där priserna delades ut för olika bedrifter bland annat för att ha skrivit böcker texter som främjat fred och förståelse mellan folken. Det litteraturpriset gick som oftast till en man. Den första kvinnan att få detta pris var Selma Lagerlöf, en av de mest värdiga vinnarna enligt Barock-Olga. Hon skrev så att folk vill läsa henne fortfarande. Hon skrev många juliga berättelser. En av dessa julberättelser som jag speciellt vill rekommendera är novellen Gudsfreden ur Osynliga länkar. Den handlar om den fred mellan allt levande som ska upprätthållas under den heliga julen och vad som blir följderna om den bryts. Gudsfreden finns att läsa här om man orkar läsa på skärm, annars finns bara antikvariat eller bibliotek att tillgå.



Dagens adventsmusik är helt nyskriven; Koppången med text av Py Bäckman och musik av dalmasen Kalle Moréus. Det måste vara musik från Dalarna idag. Dalarna som, förutom Värmland, var det landskap där Selma Lagerlöfs berättelser oftast utspelade sig. Gudsfreden är en berättelse placerad just där.

Denna bild av Leonardo da Vinci föreställer ett älskat motiv i konsten: Anna själv tredje. Ett kryptiskt uttryck som betecknar en bild där Jesus, som barn eller vuxen, avbildas tillsammans med mamma Maria och mormor Anna. Det är mormor Anna som gett denna dag sitt namn. Anna som nu  är Sveriges vanligaste flicknamn efter Maria. Jag gillar detta motiv Anna själv tredje. Det är en så tydlig symbol för hur livet är och ska vara.

 

Maria sitter i sin mammas famn men är helt fokuserad på den lille Jesus och Anna i sin tur ser inte bakåt utan på sina telningar; Maria och Jesus. Jesus i sin tur är på väg ut i världen och bort från den trygga modersfamnen och mormors ömma blickar. Men utan denna kärleksfulla bakgrund skulle han inte ha kunnat vandra ut i världen och bli den han var ämnad att vara.

 

Det gäller förstås inte bara Anna, Maria och Jesus. Alla föräldrar älskar sina barn inte för att bli älskade tillbaka utan för att barnen ska älska egna barn och de ska i sin tur få se sina barn älska barnbarnen till självkänsla, generositet och mod. Vi är alla på tredje plats i livet om vi har lyckan att få barnbarn. Så följer släkten "släktens gång och aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång".

 

Jag önskar så att det fanns en Anna själv tredjebild av mig och mamma och mormor, men det gör det inte. Min mormor finns nästan inte på några bilder alls. Men det finns i alla fall tre bilder. Det finns en bröllopsbild där hon ler hult mot porträttfotografen med morfar Sune vid sin sida. Hon är mycket ung och mycket vacker. Sedan finns det en bild av henne när hon närmar sig de fyrtio och håller min söta lilla tvååriga mamma i famnen. Hon är vacker men märkbart sliten och ser betydligt äldre ut än sina knappt 37 år. De sex barnen (min yngsta moster föddes 4 år senare) är alla välkammade och iklädda de prydliga kläder mormor själv sytt åt dem under sena nätter då hon ofta somnade över symaskinen. Morfar ser ännu äldre ut på bilden men det beror nog mest på att de svarta lockarna, som gjorde honom så oemotståndlig för min vackra mormor, fallit av.

 

Min mest älskade bild av mormor är nog ändå den tredje när hon håller min dotter Linnea i famnen. Linnea var mormors ögonsten. Med sina svarta ögon och knubbiga armar var hon mormors idealbaby. De har samma namn, Teresia, det har mamma också. Namnet hoppade över mig, och det ångrar mamma. Annars skulle vi alla fyra generationer tillsammans kunna ha varit "Teresia själv fjärde".

 

När jag skannat in bilden på mormor Signe Teresia och Linnea Teresia ska jag komplettera denna bloggpost. Men till dess får ni njuta av Bist du bei mir ur Anna Magdalena Bach sångbok. Laura Heimes som sjunger här har en röst som påminner lite om Linnea Teresias, på sant:Linnea har en fantastisk sångröst!

 

 

Dagens namnsdagsbarn är Virginia, jungfrun. Den jungfru som främst är i åtanke här är naturligtvis mamma Maria. I dagens Ad lib, som vanligt utmärkt ,kan man njuta av den ljuvligaste musik skriven till hennes ära.

Fru Barock-Olga är själv semper virgine, alltid jungfru, som vi septemberbarn kan säga utan tvekan. Där slutar faktiskt inte alla jämförelser med mamma Maria, jag fick nämligen också min förstfödde son när jag var tonåring. Men därefter tar de slut.

Jag är inte alls så modig som hon var. Jag hotades inte av stening när jag väntade min pojke. Tvärtom blev man ompysslad, mödravårdad, beundrad och gratulerad och överöst med fina presenter. Jag behöver inte heller stå vid hans kors där han torteras till döds. Ja, jag hoppas innerligt att jag slipper bära honom till hans grav av någon orsak alls även om han inte lär bli korsfäst.

Jag kan inte förstå Maria-allergin som drabbat många i de protestantiska länderna efter reformation och barockens blodiga krig med olika tolkningar av kristen tro som täckmantel för imperiebyggarna in spe, bland andra vår kung Gustav II Adolf. Hon är en kraftfull gestalt och lysande förebild på många sätt. I hennes närhet finns också en av få positivt porträtterade män i Bibeln: Jesu pappa Josef.

Maria är en tuff tonåring som trots hot om ett vidrigt dödsstraff tackar ja till att föda Jesus, men Josef är också en hårding av segaste virke. Han gifter sig med en flicka som är gravid och han vet att han är inte barnets far. Han fostrar Jesus som om det vore hans egen son. Han verkar ha hunnit dö innan Jesus gör det, för vid korset verkar Maria vara änka. Men han fostrade Jesus till en fri och generös man med den egenskapen att han kan vara vän med kvinnor. Det måste ha varit unikt på Jesu tid. Josef måste också ha varit en ovanlig person precis som Maria. Det verkar ha varit som gjorda för varandra.

Josef påminner mig om min egen man som är en sådan utmärkt far till våra barn och som också fått söner som vågar gå mot strömmen. Denna bloggpost blir därför mycket personlig, en hyllning till två av de män som betytt mest för mig i livet: min storson Fredrik Johannes och hans pappa Thomas, en man som i mycket påminner om pappa Josef även om jag inte är särskilt lik mamma Maria.

Dagens musik blir förstås Händels Messias; Unto us a child is born, a son is given!

Änglar är advents- och jultidens populäraste dekorationsfigurer, skulle jag tro. De slår nog till och med tomten. Men de änglar vi ser hela tiden liknar inte mycket de varelser som beskrivs av människor som har mött änglar. I Bibeln blir alla, utom mamma Maria, dödsförskräckta när de möter en ängel.

Vi läser, som varje jul, Julmysteriet av Jostein Gaarder, där vi får följa Elisabeth från Norge i en märklig färd genom tid och rum "mot Betlhem, mot Betlehem" med på färden har hon änglar som alla inleder sina bekantskaper med människor med orden "Var icke förskräckta!" för alla de möter blir annars helt skräckslagna.Vi brukar annars läsa "En ängel vid din sida" av Ulf Nilsson en helt fantastisk nattningsbok där ängeln inte heller liknar en juldekoration, men har makt att förändra och stärka det barn som hon fått i sin vård.

Av detta kan man sluta sig till att bokmärkesänglar är föga porträttlika de änglar som sjöng för Herdarna på marken. Julänglarna skrämmer knappt en lus.

Dagens lucka innehåller en mäktig änglasång, sjungen av en mäktig stämma, jag föreställer mig att Mahalia Jacksons enorma röst ger det bästa intrycket av en ängel. Späda flickkörsröster passar inte för att illustrera dagens namnsdagsbarn, Angelika, om vi ska tro dem som mött en riktig ängel.

Ett riktigt superstjärnehelgon firar sin himmelska födelsedag idag; Nikolaus, biskop i Smyrna. Jultomtens äldsta rötter finner vi hos denne man som föddes 270 e.Kr. i Patara nära dagens Antalya i Turkiet. Hans familj var synnerligen förmögen, till skillnad från den stora majoriteten kristna på den här tiden, och det gjorde att Nikoaus kunde praktisera sin stora givmildhet i så iögonenfallande stil att han numera är hela världens jultomte. Detta visste inte kejsar Diocletainus om, precis som han inte kunde förutse vilken reklam för den nya religionen hans grymma lagar skulle innebära. Diocletianus denne kejsare som gett kyrkan så många martyrer, både Sveriges älskling Lucia, St. Göran (Englands skyddshelgon), flera martyrer i vår almanacka och hundratusentals som vi inte längre minns namnen på.

År 303 e. Kr. satte denna kejsare igång den värsta förföljelsen av kristna som romarriket bedrivit, vilket inte vill säga lite. Förföljelserna förskräckte inte den generöse biskopen i Myra som nu använde sina pengar till att hjälpa mindre bemedlade kristna att klara sig från döden på cirkus eller andra grymma straff, som exempelvis att brännas levande, halshuggas eller, för kristna kvinnor, bli livstidsfångar på de statliga bordellerna. Till tröst kan sägas att deras liv inte blev så långa. Nikolaus mutade loss flickor från detta straff eller andra från att bi lejonmat på cirkus. Han hjälpte fattiga barn och meddellösa föräldrar med allehanda gåvor.

Men helgon blir man inte bara för att man är generös, man måste ha bevisats gjort mirakel också. Där slår Nikolaus de flesta helgon med många biskopsstavslängder; Han återuppväckte enligt legenden två pojkar som dödats och styckats och saltats ner av en girig värdshusvärd som förekom, och måhända inspirerade, Swifts anspråklösa förslag om hur man utrotar fattigdomen på Irland.

När han hamnade i sjönöd kunde han säga åt stormen att bedarra och sedan dess har han blivit ett sjöfararnas skyddshelgon.På grekiska båtar kan man alltid finna en bild av den gode Nikolaus som försäkran mot skeppsbrott. När man fått hjälp av St. Nikolaus i sjönöd gav man en gåva, sk. votivgåva (av latimets votus=löfte), till någon av de kyrkor som helgats åt honom som tack för räddningen. En intressant detalj är att kyrkan i Jukkasjärvi varit en votivkyrka dit människor i sjönöd lämnat sina gåvor. Visserligen byggdes kyrkan under protestantiske Karl IX, men folk blev sällan så raskt omvända från katolicismen som man tror och jag tror att man nog vördade Nikolaus också bland sjöfarare i nordligaste Europa. Speciellt som namnet Nikolaus och former av namnet som Niila, Nils och Niklas är mycket vanliga hos oss och efter Andersson och Johansson är Nilsson det vanligaste samiska efternamnet.

Men åter nu till Myra: Nikolaus hade turen att enbart sättas i fängelse för sin tro av Diokletianus administration. Detta skedde så sent under denna förföljelse att han faktiskt överlevde och släpptes av Diokletianus efterträdare Konstantin, Roms förste kristne kejsare. Denne givmilde biskop fick ett mycket ovanligt slut för ett helgon; han dog i lugn och frid i sin egen säng den 6 december år 347, alltså 77 år gammal. För kristna som upplevt Diokletianus regering var detta något av en rekordålder.

I många länder exempelvis Holland och Frankrike, får barnen sina julklappar på morgonen den 6 december. I Holland seglar Sinter Klas in i stadens hamn och rider sedan genom staden på en vit häst denna dag i ett karnevalsliknande upptåg. Man äter tjocka pepparkakor och annat julgodis. Kvällen innan städar barnen noggrant bland familjens skor och har de varit tillräckligt ordningssamma får de presenter i sina egna skor 6 decembers morgon. Har de misskött sig får de i stället ett ris i skon.

Vi har glädjen att känna en holländsk familj och på så sätt fick sinter Clas vår adress när Linnea var liten. Sedan dess har han besökt också vår familj. Linnea har till och med en gång sett hans vita häst en tidig morgon i Kiruna. Och snöar de inte igen, som i år, ser hon hovspår utanför vår dörr varje 6 december. I barnens skor ligger presenter och godis, men ett år var storasyster Hanna slarvig och fick bara ett ris i sina skor.

Vi ser fram med stor förväntan mot varje 6 december. Inte bara Linnea, utan hela familjen gillar St Nikolaus dag; en försmak av julen men också en påminnelse om fattigdomens maktlöshet och hur svårt livet kan vara för en förtryckt minoritet inte bara i 200- och 300-talets Romarrike utan också nu, på många håll i världen.

En barnvisa från den tid när barnvisor och sagor var grymma, men med lyckliga slut, om när St Nikolaus räddar de fattiga barnen från den girige värdshusvärden. Här kallas han för slaktare:

Advent är egentligen en äldre företeelse än det kristna julfirandet. Det var en fastetid innan Epifanie-festen 6 januari, Trettondagen, då man sedan urkristen tid firat Jesu dop och början på Jesu korta tid som predikant och profet. Den är hälften så lång som fastan innan påsk, men räknas fortfarande som en tid av allvar och kontemplation.

Efter att Sverige blev protestantiskt började fastetiderna minska i betydelse, men vi har kvar vissa rester från katolsk tid. Semlor på fettisdag är en sådan sak. Sista dagen innan 40 dagars fasta slog man sig lös i orgier av mat och allehanda lättsinniga upptåg. Ordet karneval kommer från denna sed. Carne=kött vale=farväl på latin. Under fastan åt man nämligen inte kött, däremot fisk. Lutfisken på julafton är en annan rest från adventsfastan. Fastan bröts ju inte förrän på juldagens morgon.

De långa fastetiderna gav Sverige viktiga exportinkomster från försäljning av torkad fisk. Här i norr var det mest saltad lax och framförallt torkad gädda som såldes i stora mängder till katolska länder i Europa. Alla Lappträsk som finns här uppe var en gång gäddrika sjöar där någon same/bofast("lapp") bodde och skattade i form av just torkad gädda.

Hur rikt och viktigt fisket var kan man se på att Kalix har en medeltidskatedral från 1400-talet byggd i sten och som på sin tid var en av Nordens största. Det fanns mycket fisk i älvarna och kustbandet som gav tionde till kyrkan och boende längs Kalix älvdal fick således råd med både att anställa stenarbetare och murare och ta ledigt själva för att bygga kyrkan. Dessutom kunde de smycka kyrkan med dyrbara konstverk exempelvis ett altarskåp i Nederländsk stil.

Predikstolen är från barocken så den får illustrera dagens lucka. Men egentligen skrivs denna kalenderpost för att påminna om detta hur generationer följer varandra. Den medeltida psalmen Härlig är jorden räknas som en julsång i Norge och Danmark medan den hos oss blivit en begravningssång, jag tycker den passar vid fler tillfällen och dess rader "tidevarv komma tidevarv försvinna släkten föla släktens gång" är vackra och sanna. Den medetida stenkyrkan i Kalix påminner om hur människor som för länge sedan lämnat över till nya generationer slitit för dagligt bröd men också att de, precis som vi, ville göra nödvändiga onödigheter som en överdrivet  stor kyrka, slösaktigt smyckad och onödigt vacker. Men detta onyttga, som vi kallar kultur, är det vi behöver för att leva, inte bara överleva.

Vi har varit på Axels dop idag. Han är mitt lilla kusinbarn och representerar den nya generationen i släkten. Min kusin, hans moster, Cecilia spelade på sin välljudande klarinett: "Adventstid kom till mitt ensamma hus, jag sätter i staken ett sparat ljus, något ska ske bortom frostig advent, jag väntar en gåva som Herren sänt." Hon har spelat klarinett i hela sitt, ännu ganska korta, liv. Det hörs! Hon står för det kulturella i en släkt som alltid dragits till det onödiga men mer än plikttroget, närmast fanatiskt, arbetat hårt för brödfödan i yrken som egentligen inte lämnar mycken ork över till kultur.

Men kulturen fanns där, precis som Kalix lilla katedral från tidigt 1400-tal också finns. Mormor och morfar spelade gitarr och sjöng i stämmor. Pianot hade en självklar plats. men när mamma ville spela just klarinett gick det för långt och hon fick nöja sig med piano på musikskolan. Nu spelar i stället mammas systerdotter Cecilia klarinett på absolut högsta nivå också på lille Axels dop och i vår gråtmilda släkt fanns förstås intet torrt öga(ja de ingifta var kanske inte lika rödögda).

Lydia som byzantinsk ikon

Bakom dagens barocklucka döljer sig Lydia. Lydia som var den första européen att bli en kristen. Hon var en stark personlighet och ganska välbärgad.Hon handlade med purpur som utvinns ur purpursnäckan och alltid har varit en mycket dyrbar färg. På Lydias tid bars den exempelvis av kejsaren och kungar, Jesus själv fick ju en purprad mantel av översteprästens vakter när de hånade honom eftersom han anklagades för att ha utnämnt sig själv till judarnas kung. De första kristna kyrkorna utanför den romerska provinsen Judéen låg utanför Europa; Syrien, Turkiet(Asia Minor på Lydias tid), Etiopien, Nordafrika. När Paulus mötte Lydia nere vid stranden och hon genast tog till sig budskapet om "den vägen" blev hon grundstenen i kyrkbygget i Makedonien i nuvarande Grekland, alltså dess grundare. Så här står det:

Det är läkaren Lukas som berättar: " Vi lade alltså ut från Troas och seglade rakt över till Samothrake och nästa dag till Neapolis. Därifrån fortsatte vi till Filippi, en stad som ligger i första makedoniska distriktet och är en romersk koloni. Där stannade vi några dagar. På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade, öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det Paulus sade. Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss:"När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig." Och hon gav sig inte."

Jag gillar det där sista: "Och hon gav sig inte." Jag tänker på alla underbart generösa kvinnor i mina nordliga hemtrakter som alltid har en dörr öppen, en kopp kaffe till reds, nybakade bullar, trots alla mode-dieter, och en säng bäddad med manglade lakan till vem som än behöver den. Och det trugas och det bjuds och de ger sig inte förrän alla är proppmätta och har tak över huvudet. De är, liksom Lydia, självförsörjande och gudfruktiga. Det finns ingen så smutsig att de inte får en kopp kaffe eller till och med natthärbärge, om det behövs, hos alla dessa Lydior som inte ger sig. De ber, bakar bullar och bjuder. Det finns inga mer adventsfina hus än deras, lycklig den som har en sådan Lydia att hälsa på!

Ylva Eggehorn har skrivit en diktsamling som heter Lydia i lampans sken, tillägnad den "första" Lydia som satt avtryck i kulturhistorien och nutida Lydior. Läs den! Finns på ett bibliotek nära dig. Bättre adventsläsning finns inte.

Dagens advetsmusik blir Bereden väg för Herran, fastän den är lite för modern för denna blogg, men är kvaliteten hög så kan den plats och här är en fin version som påminner mig om Lydia som var beredd på den vägen och till alla andra Lydior som inte ger sig!

Idag har Beatrice namnsdag. Förutom att min kära svägerska heter så har en annan mycket välkänd kvinna burit detta vackra italienska namn. Till skillnad från min svägerska är dock den Beatrice som jag tänker på en fiktiv karaktär. Hon förekommer som den viktigaste personen i Dantes Komedi som brukar kallas den gudomliga; La (Divina) Commédia. Den långa diktcykel som handlar om hur Dante på mitten av sin levnads bana får göra en tur till, först Inferno och studera hela dess straffskala, beledsagad av den romerske antike skalden Vergilius. Sedan kom han till Pardiset och dit blev han ledsagad av sin ungdoms kärlek Beatrice.

Dantes Komedi är först om mycket; första stora verk skrivet på italienska, första verk i allegorisk stil att bli en spridd och allmänt läst bok utan att första levt länge i muntlig tradition och den första boken med en fiktiv karta i. Nu har ju varje fantasyroman, eller dataspel, med självaktning en karta över den uppdiktade värld som läsaren/spelaren kan orientera sig med. Men Dante var först med sin karta över det hinsides.

Men till skillnad från väldigt mycket fantasy har Dante en kvinnlig hjälte, för det är just vad Beatrice är. Utan henne hade han inte fått se Paradiset eftersom Vergilius som varandes en hednisk romare, inte hade tillträde dit. Fantasyn börjar bli mer jämställd. Nu finns till och med hela serier med kvinnliga huvudpersoner som till exempel Lene Kaaberböls böcker om Skämmerskans dotter (rekommenderas).  Men Dante var också här först; med Beatrice.

Dagens lucka innehåller ett möte mellan storheter från olika epoker. Vi började med en bok från italiens tidiga renässans nu måste vi åter till barocken! En av mina absoluta favoriter av Christmas Carols är skriven i början av 1700-talet av Isaac Watts och med en melodi inspirerad av några takter av Händel.

På svenska låter en del av texten: Gläd dig du jord!...Låt alla folk ge honom rum och jord och himmel sjung! En fin sång i adventstid som förut alltid var avslutningspsalm på adventskonserterna i Kiruna kyrka. Vi har många röststarka sångare i Kiruna, men ingen liknar förstås denna helt oöverträffade kvinna; Mahalia Jackson:

På 70-talet upptäckte Sveriges radio/TV att de kunde slå två flugor i en smäll genom att byta namn på adventskalendern i radio och TV genom att kalla den julkalender. På så sätt löste man två problem; man blev av med den religiösa kopplingen och alla julkalendrar kunde då lätt bli lika långa; 24 avsnitt. Därmed kan de visas i repris när en barngeneration vuxit upp.

Barock-Olga är varken PK eller driven av tidens krav så här har, som den uppmärksamma läsaren redan märkt, adventskalendern börjat den första advent som en klassisk adventskalender ska. Bamse-kalendern gör likadant, den fortsätter dessutom, precis som Svenska Kyrkans adventskalender, fram till juldagen. Båda dessa kalendrar hör nu till morgonritualet i Barock-Olgas familj. Vi lyssnar förstås också på radions "julkalender" och pojkarna ser p TVs dito på kvällen. Och denna bloggkalender hör till sena kvällsritualet, liksom musiken som i adventstid blir väldigt dominerad av pappa Bach, ytterligare en del av adventskantaten: