Barockbloggen

Kan man säga om allt har varit riktigt dassigt och så kommer ytterligare en olycka eller förtretlighet ovanpå det övriga. En sådan dag kan också få namn efter denne stackars man:

Förutom att han stals från sina föräldrar av en barnlös farbror när han var sex år gammal, hade ett ofördelaktigt utseende, en näsa som han tappat pga syfilis* och ersattes med en plåtattrapp (det blev inte bättre) dog han på ett plågsamt sätt troligen pga alla kemikalier** han använt i sitt värv som naturvetenskapsman efter tidens renässanssed då man inte begränsade sig till ett enstaka område, typ en obskyr underart av bananflugors vingmönsterstruktur, utan skulle omfatta alla konster och vetenskaper. Han var alltså både kemist och astronom med intresse för astrologi och alkemi. Han var också en skicklig intrumentbyggare och mannen som upptäckte en och namngav supernovor.

Men det var inte pga att han stals av sin farbror från föräldrar, som när de upptäckte saken inte verkade bry sig, eller hans tappade näsa, inte ens hans plågsamma giftdöd, gjorde att han fått ge namn till speciellt olycksdrabbade dagar. Nej, det var eftersom han som astrolog märkte ut vissa dagar under året som var speciellt olycksdrabbade; dagar då man skulle hålla sig lugn och passa sig noga för smärre och större katastrofer. Dessa dagar har nu fått namnet Tycho Brahe-dagar. ***

Ibland har man en extra tuff dag och så märker man att ens nära och bekanta haft samma slags dag, just det: det var en Tycho Brahe-dag. Kanske dags att ta sig en titt i gamle Tychos kalendarium innan man sticker ut näsan ur dörren nästa dag? Annars kanske man blir av med den (näsan alltså), blir kvicksilverförgiftad, eller bara har en sådan där dag då man säger: "Vi hade i alla fall tur med vädret" medan det iskalla regnet öser ner "to spoil a perfect day".

En tröst för Tycho Brahe-dagar, om de följer Brahes kalender eller du har dina egna dagar av det slaget, är förstås alltid musiken. Johann Pachebels (1635-1706) kända kanon i D-dur är tröstemusik för mig, här i en version med barockinstrument:




* Lars påminde om att han också sägs ha förlorat näsan i en duell.

**Men han kan också ha blivit mördad. Så stora mängder kvicksilver som fanns i hans skäggbotten vid hans död kan tyda på detta. Mängden kvicksiver kom man fram till vid PIXE-laboratoriet vid Lunds universitet för några år sedan. Se där en nätt liten deckargåta; vem hade nytta av hans död? Kanske Johannes Kepler som utifrån Brahes beräkningar kom fram till hur jorden och planeterna förhåller sig till solen i vårt solsystem? Han lovade vid Brahes dödsbädd att följa hans planetsystemsmodell för att lösa gåtan med planeternas rörelser.

** Närmsta Tycho Brahe-dag är 6 juni, vilket ju passar en sådan som Barock-Olga som inte gillar nationaldagsfirande i forna kolonialmakter.

Ewa är en så engagerad och varm person. Det gör att hon också når fram med sin kunskap till oss ryttare. Hon är noga med att aldrig bli arg när vi inte förstår för hon anser att man inte ska förnedra sina ridelever. Det kan låta som en självklarhet för den som inte känner till hästvärlden, men tyvärr är det vanligt med sarkastiska ridpedagoger. Jag har dock haft tur med vänliga ridinstruktörer på senare år men allra mest inkännande är nog trots allt Ewa. Framför allt har hon en sådan blick för varje ekipages möjligheter. Hon skulle aldrig avfärda ens ett ekipage där ryttaren red en mulåsna och det är roligt för oss som aldrig vuxit ur vår ponny.

Här hjälper hon Anette med en typisk barockhäst, PRE-valacken Marino:




























Men lika varm och engagerad är hon när ytterligare en Anette vill ha hjälp med sin halvblodsvalack Bosse:




Precis lika mycket glöd visar hon när hon instruerar överåriga ponnyryttare, fast man inte får tävla sin ponny när man fyllt 18. För Ewa är tävlingen aldrig viktig. Vill man tävla så kan hon coacha en dit, men det är absolut ingen huvudsak.



För Ewa är det välmående och lyckliga ekipage som är målet och alla som tränat med henne vet att hon lyckas.

Ewa är så engagerad att värmen strålar ut från hennes huvud, eller är det himmelsk inspiration som kommer till henne? =)

Som den trogne följaren märkt fascineras Barock-Olga av bilderna av mamma Maria genom tiderna, här några renässansbilder med anledning av mors dag. Med dessa vill jag hylla alla mina vänner som är mödrar, ska bli mödrar, har förlorat ett barn eller just mist sin mamma. Ni finns i mitt hjärta alltid, men speciellt i dag!

Ytterligare en Botticelli-Maria omgiven av unga människor och änglar och med barnet i famnen.

En mer ensamstående renässans-mamma och lite gladare (man kan skönja ett småleende) än Botticellis vanliga kvinnor som alltid ser lite sorgsna ut.

Boticellis lärare Fra Filippo Lippis madonna med barn och gravidmage i renässansens högstämt idealistiska förandligade stil, komplett med barnänglar. Men något med bilden (hög)stämmer inte. Den där ängeln som tittar så busigt mot oss kan nog mycket väl vara den busiga barnängeln Yriel som förekommer i Jostein Gaarders bok Julmysteriet- mina barn älskar Yriel som alltid klantar till det.Om Yriel förekommer på denna tavla kan den högstämda känslan aldrig bevaras intakt! Och se, till och med Madonnan själv drar lite grann på munnen!

 

Fra Filippo Lippi var själv också lite busig och ansågs excentrisk. Han gjorde också det som munkar inte skulle göra; fick två barn med nunnan Lucrezia, en pojke först och sedan en flicka, den ideala kärnfamiljen idag således. Men busigt gjort som munk och nunna på 1400-talet.

Idag har jag blivit firad av mina små och maken. Varje år brukar jag få en trisslott och jag brukar alltid vinna 75:-. Då brukar jag köpa Ridsport special som kommer så här års. I år slog de på stort och jag fick både lott, rosenbukett och Ridsport special. Då vann jag förstås inte 75:- som brukligt är eftersom jag nu redan hade Ridsport special.

 

På mors dag tänker jag på min egen mamma som alltid trott att jag kan göra stordåd och själv är en mycket starkt bidragande orsak till att jag kan göra det. Jag tänker också på de mödrar som inte finns hos oss längre: mormor Signe, farmor Saima, Alma, som gett mig mitt namn och fött min farmor. Jag tänker på dem som snart ska bli mamma, som nyss blivit det och de som nyss mist sin mamma.

 

I år sammanfaller mors dag med kyrkoårets bönsöndag. En bön som jag förknippar med att vara mamma är Arons älsklingsgodnattbön, som vi aldrig får glömma någon enda kväll. Den passar också in på alla mammor och barn jag tänker på just nu för i Guds hjärta finns hela tiden och alla som levt lever alltid där:

 

Hos dig finns alla färger, hos dig finns alla ord.

Vartenda språk förstår du som talas på vår jord.

Hos dig finns hela tiden, varenda liten dag.

Allt bär du i ditt hjärta och där finns också jag.

 

 

Mamma Maria målad av Sandro Boticelli på 1400-talet omgiven av barn och unga, hon läser förstås!

 

 

Ewa underströk som vanligt på teoripasset tankens påverkan på kroppen och hur vi ska förhålla oss till hästen. Vi har ju hästar för att det är en viktig del av våra liv, den kan inte reduceras till en hobby vid sidan om, hästen är med oss hela tiden. Förr var hästen arbetskamrat, stridsvagn och dragare. En liten elit hade hästen för nöjes skull. Då kunde man se det befogat att piska på en häst för att få den att orka dra timmerlasset uppför backen, men våld i hästhanteringen idag är bara kontraproduktivt. Vi vill ju nå hästens själ, genom dess nervcentrum; hjärnan, ska vi få hästen att förstå vad vi vill göra tillsammans med den. I samspelet där vi båda ser åt samma håll och vill samma sak blir ridningen en skön konst.



Ewa tog upp det överdrivna fokuset på ledarskap där man tar fullständigt onödiga strider med hästen för att "visa vem som bestämmer". Hon sa att vi ju styr över hästen i allt, vi bestämmer hur den ska äta, när den ska äta, om den ska vara ute, hur den ska motionera osv. Vi leder den hit och hanterar den här, vi leder den dit och hanterar den där. Vi har en sådan enorm makt över hästen att vi inte behöver hålla på löjliga regler för att "befästa vårt ledarskap". Det gillar jag förstås att höra, jag skrev nyss om den saken här på barockbloggen. Ewa är så klok och hästvänlig, men inte bara det, hon ser hästmänniskan också och det är inte alla som rider perfekt som kan förmedla hur man gör det till andra -vi har tur jag och min vän Chateau som funnit ett sammanhang där man tänker så vist om relationen häst och ryttare.

(Det blev många bilder på oss idag, fotade av Inga, jag tog bilderna av Bosse och Anette. Övriga ekipage hann jag tyvärr inte med idag-tentor tar tid)

Anette och bussige Bosse var en fröjd att skåda, det märktes så väl att de tyckte om varandra. Anette sken när hon berättade om sin bussiga kompis och han gjorde verkligen sitt yttersta för att förstå henne-det var ett riktigt harmoniskt ekipage:



Här övar de galopp från några steg bakåt för att

få hästens ben i det läge där hästen kan fatta galopp:

Skolgalopp börjar Chateau bli riktigt bra på. Som kanske syns på bilden är skolgaloppen fyrtaktig, eller kanske kan den uppfattas som tvåtaktig när proffsiga ekipage som Majan och Inga utför den. Chateau kan gå från galopp till skolgalopp, men det vanliga är och utbildningsgången innan den sitter är att gå från skritt till skolgalopp och sedan därifrån till tretaktsgalopp:


Galoppanslaget är en bra styrkeövning för hästen och tålamodsträning för ryttaren, i det här fallet för mig. Galoppanslag är precis som det låter en påbörjad galoppfattning som genast går tillbaka till ursprungsgångarten samlad skritt eller trav. Galoppanslaget övar verkligen upp styrkan i bakknäet och främjar lugn i ekipaget. Vi gör den bäst utifrån tramp-mest på grund av att jag gärna forcerar anslaget-vilket är absolut fel väg att gå.



Timing är viktigt med anslaget, först känner ryttaren efter när ytter bakben lyfts, då ges hjälpen som genast hästen fattar galopp går tillbaka till skritt eller travhjälp. Jag var som sagt var för forcerad så anslagen blev sådär. Men riktigt klockrena anslag fick vi se av en smidigt nigande Spilta-Pål med Nina på ryggen, tyvärr inomhus på KRF och i dunklet gick det inte att fota.

Nina avslöjade att hemligheten till deras markanta utveckling var att hon ramlat i en källartrapp, hon hävdade att detta gjort henne till en bättre människa och därmed bättre ryttare. Genast väcktes förslaget om att hela akademiska föreningen skull åka till någons källartrapp och knuffa ner varandra.

När vi jobbade piruetter och galoppanslag var Chateau ytterst koncentrerad och som man ser på bilderna märks det på att öronen vänds mot mig:



Men så fort jag lyssnade på Ewa för mycket, bytte hon fokus till snyggingarna i hagen bredvid:



Jag tycker det är så underbart hur hon är så koncentrerad på att göra det jag ber henne om att inte ens djupt liggande biologiska behov kommer emellan vår relation. Hästar är fantastiska djur och den relation som man bygger upp genom ett långt samarbete som mitt och Chateaus är så vackert att inte ens det iskalla regnet kan grumla lyckan.

Sedan fick vi göra piruetter. Kraftskapande ridning blir det om man låter hästen bestämma hur centrerad piruetten blir. Man ska inte hålla kvar den på en trängre piruett än den orkar med genom att hålla emot med skänkeln, utan bara visa vägen med kroppen och handen. Piruett i fyrtaktsskritt bir naturligt mindre centrerad än en piruett i tvåtaktig skolskritt.


När hästen själv får bestämma centreringen blir resultatet uppbyggande för hästens kropp och ekipagets relation. Med tvingande skänklar bryts hästens muskler ner och relationen till ryttaren skadas. När man låter hästen förstå vad den ska göra och låter den göra vad den orkar blir resultatet så här fint:


Ewa bad oss göra några få piruett-steg och sedan gå ut i hästens böjning på voltspåret igen. Med många sådana övergångar volt-piruett byggs hästens kropp och självkänsla upp och ekipagets balans och samspel förstärks.



Ewa pratar alltid om hur muskeln vid hästens bakknä är en viktig detalj att lägga märke till. Man strävar mot att stärka hästens bakben så den kan böja bakbenet ordentligt, inte bara stelt kasta benet framåt utan att böja det nämnvärt. Här ser man hur piruetten stärker denna förmåga och knämuskeln genom att hästen trampar runt med frambenen och trampar på stället med bakbenen.

Den röda tråden i helgens kurs är balans. Ewa lät alla rida liknande rörelser för att illustrera olika saker med hur de olika ekipagen tog sig igenom rörelserna. En av dem var piruetter. Men först fick jag och Chateau gå på en volt i balans medan jag skulle känna efter hur Chateaus bakben sattes ner under oss. Efter det bad Ewa mig att vifta lite med fötterna och vingla lite emd mina ben, då såg åskådarna, och jag kände, tydligt hur vingligt det blev. Min häst som vanligtvis går på lina som en modell på catwalken bredde ut bakbenen och volten blev ett oregelbundet serpentinspår.



Här balanserade volter.




Här "trampar hon utanför linan" när jag viftar med fötterna.

Balansen påverkas alltså enormt mycket mer än man tror av minsta lilla rörelse. Jag tränar olika balans-och smidighetstekniker och det stärker verkligen ridningen. Yoga, qi-gong och Pilates eller liknande är något för varje ryttare tror jag. Med styrka i bålen och god balans blir det lättare med kroppskontrollen också när man rider. En enkel och effektiv teknik och ett träningsprogram anpassat för ryttare finns i boken Dansa med hästar. Boken kan jag rekommendera även i övrigt.

En kurs med Ewa ger alltid nya perspektiv, på själva ridningen men allra mest på ryttarens och hästens samspel och ekipagets själ. Idag var en sådan höjdardag för mig och Chateau, hon var i toppform, speciellt som hon är i brunst och fjäskar så för snyggingar som Annettes PRE Marino som red passset före vårt:

 

Marino var en ganska spenslig herre för ett år sedan, men när man ser honom idag förstår man varför Ewa talar om kraftskapande ridkonst:

 

 

Hurra, min lilla Chateau är så frisk nu och det blev ett ridpass ledigt för oss på Ewa-kursen i helgen*. Jag drog ju tillbak min anmälan när hon blev sjuk trodde aldrig hon skulle vara i form så snabbt igen. Men nu rider vi ett pass i alla fall. det ska bli så intressant, tyvärr har vi väl tappat en del, men Ewa har alltid någon ny infallsvinkel och kanske också något tips för hosthästar som tidvis måste ta cortison i resten av livet.



Så nu klättrar vi och styrketränar tllsammans jag och min ponny inför lördagens clinic. I morgon far vi till Ingelas ridbana och tränar lite med Inga. Vi gör som forna tiders överklassfamiljer som städade innan städhjälpen kom. Vi kör kurs med Inga innan kursen med Ewa.Det blir intensivt för både kropp och knopp men det fixar hon nu min lilla piggelin.

*tråkigt nog för att en annan welshponny blivit sjuk i fång. Jag som alltid brukar hävda att welshar är så friska och härdiga. Plötsligt avlöser de varandra i olika sjukdomar.

Den trogne läsaren har nog märkt att en ny bekantskap smugit sig in på bloggens sidor; Jan Dismas Zelenka (1679-1745), kompositör från nuvarande Tjeckien. Han var kollega och vän till J.S Bach som beundrade Zelenkas kompositioner så mycket att hans barn fick använda dem till att lära sig spela med.

Han skrev mestadels sakal musik, precis som Bach, men han var  katolik och fick sin utbildning hos jesuiiter, vilka alltid varit framstående inom  utbildning och musik. Hans påskoratorium I Penitenti al Sepolcro di Redentori (de botfärdiga/ångerfulla vid frälsarens grav) är väl värt att ge sin tid till. Hör här på Maria från Magdalas aria:

Hon sjunger:
Da vivo tronco aperto nobil licor stillato
a gran raggione offerto al mio Signor sei tu.
Cosi do Lui versato per mille piaghe il sangue
in anima che langue di balsamo a virtu!

Solsken på morgonen ger regn innan kvällen, brukar sura förståsigpåare säga om folk är för glada i början av dagen eller ett projekt. Det är förstås sällan sant, men just idag blev det så. Det bara öser ner så nu står hästarna i stallet för första gången på mycket länge. Det har turligt nog varit en torr vår.

 

Inne i det fina och välplanerade stallet är det torrt för två blöta hästar:

Medicinblandningen som får stallet att dofta av god persisk mat: vitlök och gurkmeja, timjan, rosmarin och mynta. Mums tycker Chateau!

Så lämnar jag hästarna mumsandes på hösilage och lämnar dörren på glänt för ventilationens skull.

Varannan vecka är jag inte enastående med busiga barn därför hinner jag rida varannan måndag morgon eftersom morgonen går lite lättare och vi kommer iväg i tid. Våra snälla dagisfröknar börjar jobba redan 6 och det har varit en tillgång nu när Chateau fick RAO. Denna morgon var dessutom speciellt solig och härlig:

Gärna en härlig ridtur på banan, men först en rejäl rykt. Chateau älskar att rulla sig och sover gärna i leriga hörn av hagen. Varje dag ser hon ut som om ingen borste någonsin varit nära henne.

Vi jobbade galopp-travsluta och tramp, ett kort pass. men kraftskapande ridkonst innebär inte alltid timslånga pass. Man kan göra mycket med effektiva övningar och många övergångar. Just nu ska ju Chateau bli lika stark som innan RAOn slog till så det bir många styrkeövningar i skritt också. Vi slutade mitt när trampet satt som bäst. Då slängde jag mig av och så fick hon en morotsslant. Då känner hon tydligt att hon gjort rätt, både eftergift; den tydligaste eftergift vi ger är ju att sluta påverka helt genom avsittning, och med godismaten nummer ett.

Sedan fick hon medicinblandningen och stod och solade belåtet:


Så lämnade jag två nöjt silagemumsande hästar i solen innan dagens lönearbete tog vid.

I går red vi ut uppe på kullen ovanför Vånajärden där kalhyggen och kraftledningsgator ger en fjälliknande utsikt. Idag red vi ner till havet och genom skogen i det underbara vädret med våra glada hästar.



Men först en tur till sommarhagen som hade stora rosa kudddar av blommor där hästarna betar som mest.



Sedan ut på näset i själva Vånafjärden, vatten på båda sidor och rakt fram. Egentligen är jag en fjällmänniska som är ovan vid hav, men det är fint med allt vatten och så här en solig vårdag med glitter i vattnet och inomskärs är det nästan som hemma vid en sjö: ljust och fullt av fågelsång och sjöfåglar som glider omkring på vattnet.









Den som tror att akademiskt ridande människor bara rider mycket långsamt har fel. Åtminstone vi rider ofta fort. Det som är bra med att då ha styrketränat med kraftskapande ridkonst är att hästarna orkar med busiga långturer utan att ideligen drabbas av skador eller träningsvärk.

Inga är bra på att fota också. Det märks att hon är bildlärare, hon hittar roliga vinklar och motiv. Här ser man att en C-ponny är lite lägre än ett halvblod.



Sen klättrade vi runt i skogen till Ingelas finfina lyxridbana som hon generöst låter oss använda så mycket vi bara hinner och vill.

Curry och Marino spanar in vem som kommer på besök på deras ridbana.

Efter en halvtimme av banridning klättrar vi ner till byvägen och nere på vägen promenerar vi till stallet, jag med Chateau på släp, hon går alltid långsamt på hemvägen och Inga bromsandes Majans långa skrittsteg.

Inga tar igen sig i sin underbara "sydtstatshammock".

Full av plugginspiration efter en underbar förmiddag pluggar jag på altanen och konstaterar att man blir ganska lite fin i håret av att svettas med ridhjälm på. Tomppi tyckte det var kul att föreviga.

De som känt Chateau länge och inte sett henne på ett tag, till exempel Elin, blir förvånade över hennes färg numera. Chateau såg ut så här som femåring:



Men när vi först såg henne hade hon en gulaktig, ullig unghästpäls som gorde att hennes nya fuxfärg såg mycket mörkare ut när den fläckvis föll av. Vi föll inte för hennes snygga färg-kan man säga. Men den pälsen kom aldrig tillbaka.

Numera ser hon ut så här på vintern:



Hon har en underbart tjock och vacker vinterpäls som inget vatten tränger in i. Hon är betydligt gråare i ansiktet och har vissa grå fläckar på vintern. Men för varje vår blir hon vitare. Så här ser hon ut nu:


Vita fläckar, speciellt kring armbågarna, breder ut sig och hon ser mer grå ut. På huvudet är skillnaden allra störst, där har bläsen flutit ut till en lykta. Så här såg hon ut för 9 år sedan:


Nu ser hon ut så här och på sin vänstra ansiktshalva är hon nästan helt vit:





På avstånd ser hon ut att ha en lykta snarare än en bläs, som en liten indianhäst, och troligen blir det en stor lykta redan nästa års fällning.

Jämför man Chateau med Majan som är konstant fux, ser man hur grå hon blivit. Förr var de helt lika varandra. Så sent som förra sommaren var det folk som tog fel på dem fast Chateau redan då fått många vita hår.

Min gamla stallkompis Elin skrev så här i en kommentar här på bloggen:
«Pratade med ridläraren angående Chateaus färg.
Hon är säker på att hon är rödskimmel.
Hon föder själv upp welshponnyer och har två rödskimlar på gården.
En av dem är faktiskt riktigt snygg, men det verkar ta bra lång tid för Chateau att "skimmla av"...»

Jag hoppas på det Elin, dels för att helvita hästar är lite svåra att hålla snygga, dels eftersom det indikerar att Chateau åldras långsamt och jag kanske kan hoppas på många lyckliga år till med min älskade lilla rödskimmel. Sedan kommer hon förstås att vara en alldeles utomordentligt snygg skimmel också=)

Jag skrev att det skulle bli ponnyklubben rider igen om några veckor, det är inte Chateau med på hon är inte minsta lilla tagen av RAOn i stället vill hon ge järnet. På förmiddagspasset red jag i hagen med henne och hon ville liksom bara rusa så det blev mycket tramp och galoppanslag, travsluta och travöppna på volt och liknande energikrävande samlande rörelser. Travökningar gick hur bra som helst när hon väl slutat rusa.



Nu på kvällen for vi ut med Majan, som också är pigg. När hon skrittar på det sättet som hon gjorde i kväll får vi trava och galoppera för att hinna med. Chateaus steg är stort men snarare högt än långt. Dessutom ser hon sig noga för när vi rider över steniga hyggen-Majan hon bara stövlar på.



Det blev inte fullt så vilt som det kan bli med långa busiga galopper, men en lightversion av ponnyklubben rider igen fick vi vara med om i kväll, det var jättekul, tyckte både hästarna och vi.




Fast hästarna var inte trötta, när vi kom hem for de runt i hagen som stormvindar. Jag gissade på ett djur i skogen, Inga skrattade, nej de gör bara så där ibland, och det är sant, så där gjorde de när veterinären kom i onsdags och Majan var ännu vildare än så.  Nå, vi hade båda fel; det var en plastpåse som blåst in i hagen. Fina bilder blev det i alla fall av våra bushästar som aldrig tycks fatta att de är stadgade damer nu på 18 och 19 år, inga unghästar.



Inte konstigt att veterinären skrev i sitt underlag om Chateau  att hon" var i övrigt pigg och alert"!

Det talas mycket om jordens undergång just nu och vulgäruppfattningen om att ragnarök och Bibelns sista bok handlar om samma sak, nämligen jordens undergång. Så fel det kan bli! Uppenbarelseboken Johannes apokalyps handlar om Jordens befrielse om vägen till livet för hela skapelsen. Om den dagen som Paulus berättar att hela skapelsen längtar efter. Det är det Bibelns slut på historien handlar om, ett mycket lyckligt slut där skapelsen ska återuppstå precis så bra som den var från början.

I stället för vimsiga amerikanska radiopredikanter får ni här läsa en dikt av min käre John Donne om denna sista eviga dag:



Mer musik av Jan Dismas Zelenka ur Missa Votiva: Kyrie eleison-herre förbarma dig, som hela skapelsen ropar för att få bli befriad snart (inte gå under), det hörs på den glada musiken att det är en glädjens dag den väntar på:

Foto: Elis Andersson se mer på Espinära och fjärran.

Check this out! speciellt alla svensklärare som läser denna blogg, men även alla andra som vill ha ett intellektuellt stimulerande nöje framför datorn, ett tips från Reb. Några exempel på vad ni hittar där:

35. Grundfabel
En individ befinner sig på specificerad plats och ska just börja arbeta. Han avbryts av andra personer och avlägsnar sig från platsen, varvid han skadar sig.

27. Radannons
Större parti granfrö bytes mot rullstol.

64. Plagiat
Illern satt i björken, skulle äta päron
Fick han syn på jägar'n, då var klockan mycket
Skutta han från äppelträd, slog han i sin korta arm
och det lilla bruna örat.

53. C.M. Bellman
Movitz! Ser Du icke Ekorr'n skala?
Kvickt sin Kotta, full med vin.
Barnen tjutom, Klockan slår! Ur vägen Grankottar, Tallkvistar,
Kottmånglare! Courage, Monsieur! Hopp till Thallegreen!
Hvad säges? Lustigt! Movitz, stöt ditt lilla Ben!
Och Svansen lång och söter!

23. Mike Hammer
Så Ekorrn hade fått stora skälvan och stuckit. Jaha. Det var väntat. En småhandlare med kottar som föredrog att pysa när ungarna dök upp. Att döma av bilderna hade han inte kommit långt, och skulle få svårt att ta sig någonstans alls ett tag framöver. Jag skulle just slänga fotona i papperskorgen när det knackade på dörren.

- Kom in! ropade jag.
Dörren öppnades långsamt och där stod en pudding som skulle få Marilyn Monroe att dra en påse över huvudet. Bakom henne stod några småglin och såg skamset ner i golvet.
- Stig in, Miss...? sa jag och synade henne.
- Mrs Ekorrn. Jag vill att ni finner min man.

Javisst är det stilövningar på Alice Tegnérs klassiker. Rolig läsning utlovas!

Men lite sorgligt blir det förstås i Gangsta rap- version:
10. Snoop Doggy Dogg
Yo, check dis out
Goan tell ya 'bout my homeboy Squirr-L
Know what I'm sayin'? Just sittin' there chillin' out with his stash
Kids bustin' in with a mighty crash
Squirr-L my man, Ooo whatcha gonna do?
Broke yo' legs and broke yo' tail too
Yo check dis out, dis is fo' sho'
There ain't gonna be no Squirr-L no mo'.

Det här är en av mina favvopsalmer i en läcker körversion. Jo, jag lider ännu av körabstinens. Den bir jag aldrig kvitt annat än när jag sjunger i kör, det är bra så. Veckans tema har ju varit «vägen till livet» och för mig har den här bibeltexten om pärlan och skatten i åkern aktualiserats:

Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.

Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.

 

Det talas mycket om prioriteringar i dag, men ändå är väl vårt samhälle det som kommit längst i att bara välja till och aldrig välja bort något. Inte ens prinsessor hade lika många valmöjligheter under barocken som en vanlig människa som jag har idag. Visst är det skönt att inte leva under alla begränsningar som fattigdomen utsätter en människa för, men rikedomens gränslöshet verkar vi vara sämre rustade för. Det är svårt att välja bort många bra saker för att kunna få en viktig sak. Dagens människor lägger bara en massa pärlor till samlingen av pärlor och andra saker, de säljer inte allt de äger för att få den där enda pärlan som är så speciell och dyrbar. Vi nöjer oss med många naturidentiska pärlor i stället.

 

Vi föräldrar förfasar oss ofta över att barn nuförtiden inte får spara till saker och längta efter något länge. Jag började spara till Chateau när jag var sju år. När hon till slut kom hem till oss och gäggade som om vi känt varandra hela livet när jag kom till henne på morgonen där hon stod på Hjalmar Lundbohmsgården alldeles nära hem, var jag verkligen  minst lika lycklig som mannen som hittade skatten i åkern. Mina barn har inte behövt längta efter en häst, de har vuxit upp med henne och det hoppas jag har varit bra för dem-men kan de förstå hur mycket hon är värd? Är det bara för mig hon har ett värde som klart övertsiger alla mina övriga tillgångar?

 

Att ha häst innebär att jag inte kan ha skoter och jag kan inte åka utomlands varje år. Jag har valt bort de flesta kvällsaktiviteter och weekendresor till vänner och bekanta men det är värt allt det. Även om man vill vägra se det så är det så att väljer vi inte bort, kan vi inte välja till.

För en utomstående kan valen verka galna, som allt vad det kostar av tid och pengar att ha häst när det finns så mycket annat-jo det finns alltid mycket annat men ett liv är inte långt nog för allt som finns att uppleva, varje val innebär att tusentals andra saker väljs bort. Det som inte kostar på är sällan värt något i längden. Det gäller att veta att det som verkligen är värt något kostar mycket, men att det är värt alla uppoffringar.

 

 

 

Flicka med turban av den nederländske 1600-talsmålaren Vermeer. Numera kallas den Flicka med pärlörhänge efter Tracy Chevaliers roman som också blivit film med Scarlette Johansen som flickan.

Poesin under barocken var ibland jobbigt överlastad med referenser till antikens mytologi. Men det finns många exempel som inte alls stämmer inpå fördomarna om vad barocken var. Nu är det ju en lång period i litteraturhistorien som fått heta barock, balnd börjar den vid högrenässansens 1500-tal och avsutas först kring de första decennierna av 1700-talet när upplysningen med sina stramare uttryck tog över.

Men som vanligt är det ju eftervärlden som kategoriserar och de som skrev då kände ju sig inte som barockpoeter utan de ville skriva så rikt och språkligt intressant som möjligt.

William Shakespeare är en författare som uppvisar alla de drag man anser typiska för barockens poesi: med hjälp av överdrift och hopning, paradoxer och antiteser lekte man fram ett språkligt uttryck som aldrig får slut på fantasifulla infall och lärda metaforer. Metaforerna är ofta svåra att förstå för eftervärlden och det var säkert inte varje "groundling" som förstod alla vändningar hos Shakespears monologer och dialoger.

Barockens poesi var helt och hållet 2000-talig i sin uppvärdering av språkets egenvärde; ordlekar och ljudsymbolik var viktiga stilmedel, liksom den återigen är i poesin från 1900-talets poesi fram till vår tid. Visst har detta med språkljudet alltid varit viktigt i denna litteraturens musik, men upplysningen, exempelvis, kom med en poesi som var mer strikt "begriplig" än glatt lekfull som barockens poesi är när den är som bäst.

Medan tysk musik, nederländskt och flamländskt måleri, italiensk skulptur och fransk ridkonst är begrepp under denna epok, så är det engelsk litteratur som, enligt mig, glänser allra mest av denna barockens lekfullhet. Antagligen eftersom språket fortfarande var ungt och författarna kom från utanförskap eller den nya framväxande medelklassen i första hand och inte från de mest bildade och traditionsbevarande folklagren. Många var präster, liksom min favorit i Sverige Haquin Spegel, präst. Det var John Donne, som kan sägas vara en engelskspråkig motsvarighet till Haquin i Barock-Olgas hjärta.

Jacob Jordaens porträtt av en Nederländsk barockfamilj

Här ett smakprov på Donnes lekfulla poesi i en mycket vardaglig situation, en morgon med familjen i ett långt och lyckligt äktenskap:

THE GOOD-MORROW. by John Donne I WONDER by my troth, what thou and I Did, till we loved ? were we not wean'd till then ? But suck'd on country pleasures, childishly ? Or snorted we in the Seven Sleepers' den ? 'Twas so ; but this, all pleasures fancies be ; If ever any beauty I did see, Which I desired, and got, 'twas but a dream of thee. And now good-morrow to our waking souls, Which watch not one another out of fear ; For love all love of other sights controls, And makes one little room an everywhere. Let sea-discoverers to new worlds have gone ; Let maps to other, worlds on worlds have shown ; Let us possess one world ; each hath one, and is one. My face in thine eye, thine in mine appears, And true plain hearts do in the faces rest ; Where can we find two better hemispheres Without sharp north, without declining west ? Whatever dies, was not mix'd equally ; If our two loves be one, or thou and I Love so alike that none can slacken, none can die.

Nu har veterinären tittat, lyssnat och klämt på Chateau för att kolla hur hon svarar på medicineringen. Veterinären var förvånad över hur bra hon var, det hördes inte minsta pip från lungor och bronker. Hon hostade inte ens när vi sprang hon och jag. Det är det normala, enligt veterinären, att hästen hostar i början av ridpasset. Men det gör hon ju inte alls nu, och har inte gjort den senaste veckan så det är dags att börja rida ordentligt igen och trappa ner medicineringen.

Jag fick också veta att när hon svarar så bra på denna medicin så behöver hon inte var ute jämt till exempel när det är jättedåligt väder på vintern. Långa utevistelser men inte dygnet runt känns bättre för mig, för jag märker att hon sover bättre inomhus. Men blött hö eller silage för resten av hennes liv blir det.

Det känns som en oerhörd lättnad, det där med stenar som faller från hjärtat är en perfekt metafor för mn känsla just nu. Nu är det dags att sätta henne i samma form som hon var innan RAOn slog till. Det ska bli kul! Hon är pigg som en mört just nu så det är skönt att veta att jag inte behöver kämpa hela tiden för att hon ska gå lugnt. Om några veckor blir det "ponnyklubben rider igen!!!"


Nu ska magen bort, Chateau!

På våren händer mycket, vintern är en mer stilla och reflekterande årstid men nu ska på kort tid ALLT hända: tentor, projektrapporter, betyg ska sättas , nationella prov rättas och så föds det en massa små ungar överallt. Kiruna översvämmas av lämlar, mer eller mindre folkilskna, herr och fru Flugsnappare tittade in i vår holk, men jag vet inte om de blev nöjda med bostaden. i så fall får vi snart fågelungar på tomten. Det sjuder av liv i varje buske, inte bara på grund av den friska vinden.

Och igår ringde min kompis Kärstin, hon hade fått årets första föl. En liten appaloosa vars mor de köpte dräktig i vintras. Jag måste bara uppmärksamma denna lyckliga tilldragelse här på bloggen!

Målningen föreställer Ston med ett föl och målningen är utförd av George Stubbs, den engelske hästmålaren.

Fick med mig en fotograf till stallet i dag, min Tomppi som av någon anledning alltid får bilar med "raggarstyrning" så han kör gärna förbi stallet en lördagkväll.

Nu är Chateau helt bra i andningen så jag har börjat rida ett pass om dagen. Hon måste förstås fortfarande äta sin medicin men när hon får den kan man inte ens gissa hur sjuk hon var för två veckor sedan. De är ju utehästar nu och det gör att det inte gör så mycket att hon äter mycket Mash just nu, hon hade nog blivit tunn utan den.

De har fri tillgång till mat, hagen full med hösilage, men konstigt nog har hon inte blivit speciellt tjock, dels tar utelivet energi och säkert tillfrisknandet i sig också, men sedan äter hon inte oavbrutet när hon alltid har mat hos sig. Det lustiga är att när man flyttar om silaget lite i hagen ska de genast äta och trots att hagen är full av silage bestämmer Majan som vanligt när Chateau kan få äta. De är rara och fast de bara är två stycken kan man ändå lära sig så mycket om hästars sociala liv av att studera dem.

Nu är Chateau lite stel och igår snubblade hon till rejält i början av ridturen men som hos alla hästar går konditionen inte ner speciellt mycket under viloperioder och hon blir inte flåsig även om hon kanske svettades mer på skogsturen igår än hon skulle ha gjort för några veckor sedan på en lika lugn tur.

Ikväll red jag på banan, vår ridbana ser nu ut som Scandinavium under Göteborg Horse Show med två av Ingas sons många bilar som rundningsmärken. Det blev mest böjd på rakt spår och öppna och sluta och växling trav galopp.

Hon var inte i toppform förstås men var inte heller snubblig som igår. Hon börjar bli lik sig, min underbara ridhäst. Tomppi fotade och filmade och på filmen såg jag att hon rör sig mjukt och fint igen-skönt!

En sak är inte så kul med sommaren och nu har eländet börjat; myggsprej på!



Chateau älskar inte kalla duschar mot juvret men sedan får hon vara ifred i hagen medan nattsolen skiner och skuggorna blir långa.

Snart är tredje påskveckan över och vi ska fira 4:e söndagen i påsktiden som har temat "Vägen till livet". Det hänger så klart ihop med herdemotivet där Jesus visar fåren vägen till livet. Det så mycket att hämta ur herdeliknelsen, inte minst när vi talar om ledarskap, som jag gjorde i detta inlägg om förhållandet till hästar.



Det snackas mycket om ledare just nu i alla möjliga sammanhang. Men sällan hör man talas om annat än den ledare som får följare som följer blint, antingen med manipulation som konsulter gärna lär ut, eller rent auktoritära metoder som andra konsulter lär ut. Här tycker jag Jesus lär ut hur en ledare ska vara. Herden är inte någon general för fåren, inte heller en manipulativ Storvesir eller karismatisk gängledartyp i Usama Bin Ladin-stil. Nej den Gode herden ger sitt liv för fåren, ligger på marken med dem och delar deras villkor så till den milda grad att han till slut själv blir ett slaktat lamm.

Jesus säger också att fåren känner sin herdes röst och de följer inte någon annan än sin herde det handlar alltså om en varm och förtrolig relation och sådana tar tid att bygga up. Kanske är det därför mer modernt med quick-fixledarskap för tid tycks vi ju aldrig ha annat än till...ja vad använder vi då tiden till? Jag vill använda den största delen av min tid till relationer-so help me God!



Agnus Dei av Jan Dismas Zelenka 1679–1745

Jo jag är inspirerad av Julias underbart intelligenta och vackra blogg på detta foto.

I hästsammanhang funderar och diskuterar vi ofta om det här med ledarskap. I takt med att näringslivets metaforer och modenycker sprider sig i samhället har även en del strategier från denna värld smugit sig in i hästvärlden. "Ledarskap" har blivit ett nyckelord hämtat från företagskonsulter. Det har skapat ett fokus på en nästan militärisk drill av vänliga djur som hästar och hundar.

Hästens naturliga sociala miljö är en flock av mammor och döttrar och föl under ett år, en flock hingstar finns i närheten av stoflocken och en hingst tolereras av stona som ordningsvakt och pappa till fölen. Felaktigt kallas denne för ledarhingsten men det är ett gammalt sto som leder flocken och alla hästarna har ett enormt förtroende för henne. Hästflocken är speciell vad gäller flockdjur på så vis att hästar ofta får bästisar och rangordningen i flocken är därför inte alls så tydlig och enkel som människor inbillar sig. Ett sto med hög rang kan mycket väl vara bästis med någon flockmedlem längre ner på statusskalan.

Det där verkar många ha missat som vill ha en slavisk underkastelse från sin häst. Betecknande för dessa är att de ofta talar om "ledarhingst" fast alla som verkligen studerat hästar i flock vet att ett sto styr och ställer. De kräver en häst som "lyder" minsta vink och aldrig tar ett eget initiativ och ständigt går på replängdsavstånd. Dessa anser att man aldrig får ge godis till en häst, åtminstone aldrig från handen och helst ska man inte kela med hästen heller. De anser nämligen att det ömsesidiga putsandet som hästar gör för varandra "sänker" människans status i hästens ögon-vilket ju är helt fel eftersom hästar med olika rang putsar varandra i hagen utan att de byter social status för det.

Okej, de får jättelydiga hästar men ser man på dem som får briljans hos sina hästar, t ex på uppvisningar och cirkus, har de ett helt annat förhållande till hästen. Hästarna får godis och smek (inte hårda daskar) och de liksom leker fram de svåra konsterna som om de bara hade jättekul och bara råkar ha en publik där. Min vän Inga får fram den där briljansen hos sin Majan och jag vet ingen häst som får så mycket beröm och godis som Majan. Hon får till och med socker som jag aldrig brukar ge min häst. Chateau är inte alls lika bortskämd med godis för jag glömmer ofta att ta med mig äpplen och morötter, inte för att jag anser det vara fel med godis från handen-tvärtom, det är bara för mycket att hålla i huvet ibland.

Makten över maten har det ranghöga stoet, Majan är en sådan häst i hagen, Chateau får äta efter en liten stund, men aldrig före Majan. De två är verkligen bästa vänner och Majan blir rent deprimerad utan sin lilla kompis, hon bara visar sin högre status när det vankas mat och vid vattnet, jo, och när jag borstar Chateau i hagen, då kan hon till och med nypa Chateau för att få borstas i stället för henne. Men det räcker för mig att lyfta ett finger mot henne så har hon lommat iväg-trots att en del hävdar att hästar som får godis blir galna monster. För i hästens värld är godis mat och den som delar ut maten och tillåter hästen att äta har högre rang än den som inte har makt över maten. Därför har Inga förstärkt sitt ledarskap och sin vänskap till Majan genom alla år av godisutdelande och fått en vän som gör vad som helst för sitt vänliga ledarsto; Inga.

Det är naturligtvis detta samspel vi ska eftersträva med vår häst och det är detta som de som verkligen visar briljans med sin häst har fattat. Militärisk drill och disciplin kanske krävdes i kavalleriet när soldaterna var inkallade och långt ifrån alla av dem var hästälskare. Numera har vi hästar för glädjen att samarbeta med dessa väniiga och vackra djur, då har vi tid att samspela med hästen på hästars sätt.  Livet med hästen handlar om vänskap inte om ledarskap i första hand. Vi ska vara hästens ranghöga kompis, det där vänliga och erfarna ledarstoet som delar ut mat och hittar vatten och aldrig drar sig för en gossestund med sin ranglåga bästis.

Efter att bloggportalen varit död finns det en del bilder att visa:


Kvällsmaten smakar alltid lika bra! Majan och Chateau får stå en bit ifrån varandra annars vill Majan gärna äta från båda hinkar och hon behöver ingen astmamedicin.

Det behöver inte den här pyttelilla gynnaren heller, men musen ville ändå dela Chateaus mat. Lite blyg för fotografen gömde den sig under en pinne, det var en mycket liten mus, på bilden är den förstorad i verkligheten var den inte större än en näbbmus.

Väl hemma igen möttes jag av dessa två glada kompisar som alltid möter mig när bilen rullar in på gården:


Det är väldigt mysigt med utekatter; de ser till att årets gnagarår inte märks inomhus och så är de så glada när jag kommer hem. Härligt att få känna sig så efterlängtad!

Fast jag anar att det är maten de är ute efter:

Söndagen inleder ju kyrkoveckan och söndagens tema sätter temat för hela veckan. Veckans tema blir alltså den gode herden. Få Bibeltexter är väl så älskade som psalm 23 Herren är min herde. I mina hemtrakter var det inte alla som hade tavlor på väggarna men broderade bonader med bibelspråk fanns det och åtminstone en av dem var alltid ett citat ur denna älskade psaltarpsalm.

Lite märkligt är det att vi alla så gärna identifierar oss med får just i detta fall, detta djur som fått ge sitt namn till ointelligenta människor och som använts för att bota sömnlöshet med hjälp av sin förmenta tråkighet. Den doft av gröna ängar och frihteskänslan parad med tryggheten i den gode herdens närhet har tydligen slagit an hos många. Otaliga är inte bara bonaderna utan också lite söndagskolkitschiga bilder och inte minst musik. Alla svenska barn kan ju sjunga "Bä bä vita lamm"

Här en ovanlig fårlåt, «Helgdagsrock åt far» ur 777. En Jesus-låt som jag, Hanna och Fredrik tyckte mycket om att busdansa till i vardagsrummet på Gruvfogde 14. Jag älskar dessa roliga grötrim på Bä bä vita lammtemat                  "Helgdagsrock, glädjechock, jag får vara får i Herrens flock. Helgdagsrock, glädjechock, jag som förut var en syndabock. etc." Ja lyssna själv;



Nu har jag tokdansat i köket och kom att tänka på att det kan vara skönt att varva ner med en lugnare fårlåt. Det finns hur många fantastiska tonsättningar av O Guds lamm, Agnus dei, som helst. Här en av Palestrina :

Så här ser en vanlig morgon ut just nu.

Tidig morgon i stallet:
Stella är redan ute på gården.



Chateau får beta lite gröngräs nu varje dag för att inte omställningen ska bli så stor när de flytta till sommarhagen.

Sedan får vi skynda oss till våra respektive destinationer för dagen. Hästarna slöar vidare i hagen.

 

Hans h-mollmässa har jag lyssnat till mycket på sista tiden och nu hittade jag denna glada ungdomskör med sin underbart frejdiga dirigent på You Tube. Det finns mycket som är kul med denna inspelning; entusiasmen hos dirigenten har jag redan nämnt, men se på livet i ansiktena på körsångarna också. En del är vana körsångare som vet att man ska se avspänd ut trots högsta koncentration, andra är så unga att de vill se lite coola ut, andra är så koncentrerade så de ser arga ut... ja, de ser ut som en vanlig kör.

Körlivet kan jag sakna just nu när min enda lilla sångrespit i tillvaron avslutades i går. Jag och vännen Maria sjunger med Malin Huuva som ledare på Kulturskolan en timme varje tisdag efter den längsta skoldagen och, oftast, dystra konferenser. Igår var det avslutning. Vi sjunger inte h-mollmässan, men vi har roligt. Sång är så avslappnande och får mig att byta spår efter en tät arbetsdag utan raster, innan jag ska till min söta ponny, mina rara små vildungar och några timmar med franskplugg.

Chateau gillar att vara konvalescent. Vanligtvis äter hon bara på kvällen men nu har jag ju fått dela upp hennes kraftfoder på två omgångar och det gillar hon. Majan skulle inte ha något emot att få lyxfrukost hon heller:




För första gången sedan hon blev akut sjuk har Chateau smutsat ner sig rejält i den leriga hagen-ett gott tecken. Då har hon legat ner och sovit lugnt och dessutom har hon rullat sig rejält utan att hon väckt husfolket med sitt hostande. I morse hördes inte minsta lilla pip från hennes luftrör.



Lite renare, men lika söt, efter rykten och, Gud ske lov, mycket friskare!

Små riddare måste ibland vakna väldigt tidigt och denna vecka har de här små riddarna fått vakna extra tidigt och varit vakna lite extra-sent eftersom de måste följa med och medicinera vår Chateau innan dagens allvar tar vid. Onsdag morgon var det dessutom fågelskådning för F-3 på Elis skola så han började redan 6.00.








Då kan det bli så här på kvällarna. Aron sover helt bort tiden han skulle ha fått vara med och pyssla med Chateau.

När David sjunger om Herren som sin Herde i Psaltarpsalmen 23 gör han alltså något ganska konstigt i en religiös omgivning som präglades av olika gudar med stort välde och kunglig glans. Gudar som höll sig på långt avstånd från sina tillbedjare och hade en nyckfull och hjärtlös inställning till de folk som gav sina offergåvor till dem. Även i det judiska folket var det säkerligen en och annan som höjde på ögonbrynen inför den profanering som David utsatte deras Gud för med denna psalm 23.

Söndagens tema denna tredje söndag i påsktiden är just den gode herden. Texterna handlar om Jesus som herde. På många ställen i Bibeln jämförs vi med får som har en djurvänlig herde, Jesus eller Herren, som aldrig är för lat för att göra sitt jobb ordentligt och på allvar.

Israels mest berömde kung, David, började sin karriär som herdepojke och de första som fick veta att Jesus hade fötts i Bibeln var just herdar.

Min underbart kreativa vän Sonja har sytt en vacker bokväska åt mig helt apropå. Jag fick den för en månad sedan med posten och jag blev så glad. Idag fyller hon år och jag är så glad att ha fått känna henne så länge och hoppas på många långa år till i hennes underbara vänkrets.

Min kära vän Ann-Helen tycker att hon alltid tänker på Sonja när hon hör denna sång, för Sonja sjöng den så vackert:

Här får Chateau sin sjukkost, receptet lyder:
2 dl Hippolyt Irish Mash
3 pumpslag ventopulmin
ca 1 matsked b-vitamin
ca 1 msk Chevinal plus
2 vitlöksklyftor
1 msk honung
1 msk gurkmeja
1,5 dl. Mucolyt

Hon tycker allt är gott utom vitlöken, den kan inte hackas, måste pressas för att hon ska få i sig den. På morgonen får hon bara irish Mash, mucolyt och ventopulmin, av det petar hon inte bort en enda smula.

20 år är ingen tid alls här på Barockbloggen, men Barock-Olga vill ändå uppmärksamma detta tuppfjät i musikhistorien med en fantastisk musikvideo av likaledes fantastiska Pajala Tatawin.

Ni undrar då har denna eminenta musikensemble verkligen spelat ihop så länge som 20 år? Nej, men deras sångerska är den oförlikneliga Amina. En gång den som fick samma poäng som Carola i Eurovision song contest men ändå kom tvåa efter en lång röstsammanräkning. "C'est le dernier qui a parlé qui a raison" är fortfarande en av festivalens bästa låtar men Amina är numera inte bara fransyska/algeriska hon är också deltidskirunabo och har också en karriär i det musikaliskt intressanta område som utgörs av Tornedalen och Nordkalotten. Musiken hon gör är så spännande, nyskapande, svängig, intelligent och känslosam att jag härmed utnämner Amina till dagens hedersbarockare.

Fel låt vann, men nu kan vi säga att Sverige kom på en delad förstaplats då för 20 år sedan!

Här Amina av idag (ni måste lyssna på låten för att få se denna vackra kvinna):



Och så en av festivalens bästa låtar genom tiderna, lägg märke till hur lik sig hon är. Min dyre make och vännen Andreas brukar rösta efter sångerskornas charm och utstrålning, Amina skulle definitivt ha fått varenda tolva av dem om de hade suttit i juryn, det får hon nu också som ni nog förstår av ovanstående klipp*:



* Här kan ni se den officiella videon i ett brittiskt "inför -festivalenprogram" 1991

Vilken turtant jag är!

Helt plötsligt har jag haft ett riktigt hästjobb hela veckan-många långa dagar men så roligt jobbet kan vara när det blir ett riktigt hästjobb. På måndag var det dressyrkörning i Storsien och i går var det två andra av mina elever som anordnade hästshow på Holmen som projekt, tyvärr var det lite mörkt i ridhuset så bilderna är oskarpa, men ni får i alla fall en liten aning om mitt hästjobb denna vecka:


Först ut var Maria Eriksson ägare och primus motor på Holmens ridcentrum. Hon inledde med ette dressyrprogram:



Sedan visade SMR2 en lustig teaterpjäs om en dag på ridskolan:





Lasse Lindvall tog publiken med storm med sin show full av charm och humor-en superduktig Kasper fulländade stjärnglansen:





Sedan lite frihetsdressyr:


Unga fröken Hedman och hennes vackra bork har en fin relation det märktes.



SMRare gör sig redo för maseradhoppningen. Tyvärr gick det för fort för att kameran skulle kunna ta annat än suddigt blurr av själva hoppningen. men  ni kan nog gissa temat även om ni bara ser denna bild.



Maria Eriksson är också en riktig showstjärna som här bjöd på sig själv genom att ta en clinic för Lasse och rida western för första gången i sitt liv inför publik.



SMR3 avslutade med en välrepeterad kadrilj. Tänka att jag alltid måste vara så stolt över denna klass!

I förrgår var det uppkörning för en av mina mentorselever som tränat brukskörning och dressyrkörning på Storsiens hästbruk i vinter som sitt projektarbete. Vilken härlig dag jag och min klass fick hos alla snälla människor i Storsien och deras vackra nordisar, söta killingar och alla andra trevliga djur.


Lanz pysslas om efter fullgjort uppdrag.


Minsta lilla killingen med familjens yngsta.

Länka till denna sida för att vara med om att förhindra självmord. Genom att länka till och klicka på denna sida ser du till att den blir högsta rankad på Google så de som funderar på självmord får hjälp och stöd i stället för motsatsen som ofta är fallet på nätet.


«Vi önskar er all lycka i världen» Fransk reggae när den är som mest uppmuntrande

Sinsemilia: Tout le Bonheur du Monde by cvera

Hästar med RAO måste dricka mycket. Chateau har alltid haft ett "drinking problem" hon dricker alldeles för litet, på vintern föredrar hon alltid snö och på sommaren får hon i sig mycket vätska genom gräset men på våren kan det bli ett problem med kolikkänningar som följd. Vår veterinär gav då rådet att blanda äppelcidervinäger i vattnet och se då drack hon lite mer. Men nu verkar hon märka själv att hon behöver dricka, hon dricker vatten som aldrig förr,ett gott tecken.

Annat som jag snappat upp om RAO är att Ventopulmin kan ge svettningar och muskelskälvningar som sällsynt biverkan. Tack och lov verkar Chateau bara må bra av det. Hennes andning är betydligt lugnare och kvickdragsranden är helt försvunnen som synes. Jag har också fått veta att det är viktigt att hästar med andningsproblem får äta från marken, det öppnar upp luftvägarna. Det märktes när Chateau fick mat i krubban att hon hade väldigt svårt att andas.

Idag fick de en rundbal som vi försökte sprida i hagen för den var inte så torr att den håller i mer än fyra dagar annat än om den får torka lite. Just nu är vädret perfekt för torkning, en torr kalla vind blåser. Hösilage är vanskligt men detta var ett silage som luktade jättegott och hästarna åt förtjust. På kvällen var det bara Majan som åt, Chateau var proppmätt. Det ser man inte ofta så nog märks det att hon inte är frisk.